Film- & Musikbloggen!

Thailändsk skräckis som handlar om Jin som pluggar målning och fotografi vid universitetet. En dag bevittnar hon en bilolycka och känner sig tvingad att ta bilder av offren. Denna händelse startar hennes fixering vid döden, först tar hon bilder hos den lokala slaktaren, för att sedan komma in på allt mer bisarra områden och slutligen börjar hon fantisera om sitt eget självmord. Men hon är inte den enda med en fixering; den manliga studenten Anson är kär i henne och har i hemlighet följt henne med en kamera.

Suck, nu har Hollywood klämt ur sig ännu en usel
nyinspelning av en japansk skräckis. Först förstörde dom
Hideo Nakatas "Ringu", en av världshistoriens läskigaste
filmer och gjorde en Big Mac-version med Naomi Watts
(varför blandade dom in hästar i historien?). Sen kom turen till Takashi Shimizus fantastiskt otäcka Ju-On som blev The Grudge med stolpskottet Sarah Michelle Gellar i huvudrollen. Och här kommer en remake till...Hideo Nakatas krypande skräckis Dark Water blev en stentråkig historia med Jennifer Connelly som den ensamstående mamman med problem med läckande tak..Så det här blev inget filmtips utan en vänlig varning, se originalen istället!

En gammal kultklassiker från 1986. Henry Lee Lucas (spelad av Michael Rooker) är en galen seriemördare. Han mördar helt utan mönster och han gör det för att få ut sina aggressioner. Här finns alltså inga motiv eller tankar bakom. Henry delar lägenhet med en gammal fängelsepolare, den inte så listige Otis (Tom Towles) som han också får in på mordbegäret. Otis är ett riktigt äckel och de två blir tillsammans en ostoppbar mördarmaskin. När dom sedan skaffar en videokamera filmar de bl.a. ett ohyggligt grymt mord på en familj.

Nu är dock inte filmen så våldsam som det kanske kan verka. Istället bygger det på isande och kall spänning i väntan på varje oväntat steg som historien tar. Det här är verkligen inte en film för folk som vill få en lycklig och värmande stund. Hela filmen utstrålar misär och bara tanken på att det finns människor i verkligheten som faktiskt lever som personerna i filmen gör en direkt illamående. Det fullkomligt kryper längs ryggraden. Regissören John McNaughton har gjort ett strålande jobb av sin regidebut.

Och resultatet är äckel och obehag för varje person som är sugen på lite nedbrytande nöje. "Henry - Portrait Of A Serial Killer" saknar än så länge motstycke i sin genre. Att kameran nästan smygfilmar personerna ofta från en enda vinkel ger filmen en dokumentär känsla. Dialogen känns också väldigt "privat", precis som om att det inte är meningen att vi som tittare ska höra vad personerna pratar om. Filmen har varken någon riktig början eller något riktigt slut, utan Henry drar runt i Staterna och lämnar en massa stympade mordoffer efter sig. För att undvika att åka fast har han en massa knep. Till exempel så har han olika tillvägagångssätt för morden och skapar på så sätt illusionen av att han är flera mördare. Alltså vet polisen inte vem de jagar och offren hamnar i brottsstatistiken. Chansen är också stor att morden inte ens utreds närmare eftersom man aldrig får se en endaste polis i hela filmen.

Sedan skär det sig å det grövsta mellan Henry, Otis och Becky under de sista, totalt oförglömliga, femton minuterna. Hela filmen gör en kall inombords och är verkligen inget att rekommendera om man är ute efter att må bra efteråt. Vill man däremot se en film om mänsklig ondska i ett modernt, "civiliserat" samhälle så är detta filmen man ska se och ta till sig på allvar - just för att den har en sådan närhet till verkligheten.