12"-EP: Slayer - Haunting the Chapel! (1984)
Producent: Slayer Skivbolag: Roadrunner
A: Chemical warfare B: Captor of sin / Haunting the chapel
Jomenvisstserru, det är klart att jag har den här EP:n, har inte du det? En ruskigt bra EP och en klockren klassiker och enligt legenden fick den bastante Dark Angel-trummisen Gene Hoglan (som då var roadie för Slayer) bokstavligen hålla fast Lombardos trumset under inspelningen av thrashdängan "Chemical Warfare", då trumsetet av Lombardos stadiga hamrande sakta men säkert gled fram över golvet. Det fanns visst ingen matta i studion så Lombardo fick vackert sätta upp sina trummor direkt på det blanka golvet och det funkar inte alls kan jag säga av egen erfarenhet. Enligt samma legend sa Gene Hoglan: "I hope he does this in one or two takes, because this is rough..." I tacklistan på baksidan tackas kultiga band som Svage Grace, Dark Angel och Abbatoir och kändisar som Dave Mustaine och Dave Ellefson. Det skickas avsevärt mindre kärlek till nån som kallas "red haired cunt at Passport Agency" och hela tacklistan avslutas med orden "No thanks to Steve Craig". Undrar vad den stackaren gjorde för fel?
Film på DVD: Hellraiser! (1987)
En lågbudget-DVD inköpt för en sketen guldtia på loppis för några veckor sen och den här var länge sen jag såg må du tro! Kan dock inte riktigt säga att den skrämde skiten ur mig direkt nu när jag för första gången på drygt 20 år ser den igen. Du vet, när jag såg den här första gången typ -87 så var det troligtvis på en skitgrynig tredjehandskopia med grekisk eller holländsk text och då var den ganska bra. Man fick gå såna omvägar på den tiden för att få se helt oklippta filmer. Fråga din pappa om du inte tror mig. Tyvärr är den då inte så bra nu, den enda enda gången jag faktiskt hoppar till är när en träfigur föreställandes Jesus tippar ut ur ett skåp... annars var det mest ett 90 minuter långt gäspande. Och var den verkligen inte blodigare än så här? Men det var kul att se Pinhead igen. Bäst: scenen när Frank kommer upp ur golvet. Sämst: monstret som jagar Kristy i tunneln. Jätteläskigt. Verkligen. Och var slutet verkligen sådär jättebra? En maskätande luffare som kliver in i en eld, bränner bort kläderna och fram kommer... en skelettdrake! Hallå? Nästa inlägg: thrashmetal!
Handlingen (snodd rakt av från discshop.se): Frank hittar en magisk kub. Han vrider lite på den... och porten till helvetet öppnas. Det blir hans död. Ett tag senare flyttar paret Larry och Julia in det gamla huset. Larry och Frank var syskon, och Julia var Franks hemliga älskarinna. En dag när Julia är uppe på vinden ser hon en skräckinjagande figur: Det är Frank. Han har tagit sig från Helvetet tillbaks till livet. Men han är långt ifrån en hel människa, Frank behöver människoblod för att bli mänskligare, och vill ha hjälp av Julia... Larrys dotter Kirsty kommer närmare och närmare sanningen, samtidigt som cenobiterna med Pinhead i spetsen besöker de levandes värld för att hämta Frank.
Regi: Clive Barker, 90 min
I rollerna: Andrew Robinson, CLare Higgins, Ashley Laurence
"Jesus wept..."
Extramaterial:
- Intervju med skådespelarna
- Biografier
- Trailer
- Galleri
Läs mer om Hellraiser:
http://www.imdb.com/title/tt0093177
http://en.wikipedia.org/wiki/Hellraiser
CD: Pantera - Vulgar display of power! (1992)
01. Mouth for war 02. A new level 03. Walk 04. Fucking hostile 05. This love 06. Rise 07. No good (attack the radical) 08. Live in a hole 09. Regular people (Conceit) 10. By demons be driven 11. Hollow
Producent: Terry Date, Vinnie Paul
Skivbolag: Atco
Nå, här kommer som jag sa i föregående inlägg en CD med bröderna Vincent och Darrell Abbott och deras kompisar Rex och Philip Anselmo. Bröderna Abbott är garanterat mer kända som Diamond Darrell (som det står i CD-häftet) och Vinnie Paul, gitarrspelande och trummande brödrapar i thrash/groove-gänget Pantera som tyvärr har lagt ner verksamheten. En grymt bra skiva, helt fantastisk rakt igenom. Bäst: Jamen det går ju inte att välja ut, här finns ju bara kanonlåtar... OK, gör ett försök. Det börjar direkt med "Mouth for war" (huga villket riff), "A new level", (megafett riff), blytunga "Walk" och så den snabbfotade "Fucking hostile". Lyssna också extra noga på balladen (nåja) "This Love" som har världshistoriens tyngsta breakdownparti mitt i låten. Ja, och sen fortsätter dom bara att hamra ut hits: "Rise", "Regular People (Conceit) med snyggt dubbeltramp av tighta trummisen Vinnie Paul. Skivan avslutas storstilat med balladen "Hollow" och den här gången är det nästan en ballad på riktigt. Snygga gitarrer och finstämd, soft sång av Anselmo. Faktiskt.
RIP Dimebag Darrell som den 8 december 2004 blev ihjälskjuten på scen, mördaren Nathan Gale dödade ytterligare fyra personer innan han själv blev skjuten i ansiktet med en sån här av polisen. Rätt åt han, dumjäveln. Hade nog i och för sig varit ett mera kännbart straff om han varje dag under resten av sitt usla jävla liv dagligen fått böja sig ner och plocka upp den tappade tvålen i fängelseduschen, precis som Nuclear Assault sjunger om i hitlåten "Butt F**k". Som för övrigt är tillägnad Crue-sångaren Vince Neil, Assault-gänget var upprörda att han i princip slapp fängelsestraff (han satt endast 15 dagar i finkan) då han krockade i fyllan och villan och dödade Hanoi Rocks-trummisen Razzle. Men det är faktiskt en annan historia. Nästa inlägg: Helveteshöjaren!
Tidigare inlägg om Pantera på min blogg:
- Cowboys from hell (CD)
7"-singel: Tygers of Pan Tang - Rendezvous! (1982)
A: Rendezvous B: Life of crime
Producent: Peter Collins Skivbolag: MCA
Jodu, här på bloggen så svänger det fort minsann. Från en 12" EP med Slayer till pudelhårdrock med plastiga synthtrummor och Def Leppard-varning med engelska NWOBHM-orkestern Tygers of Pan Tang. Underverket släppt på singel i mjölkvit vinyl och jag vet inte varför jag köpte den här, för huga vilken uschlig låt. Konstigt nog så är det inget omslag på singeln utan den ligger bara i en plastficka, men köpa den det skulle jag visst göra i alla fall... Tror att den finns i röd vinyl också, om det nu finns några Tygers-fantaster därute som bara måste ha allt med bandet.
Tygers of Pan Tang är som du såklart redan vet bandet som den hårfagre gitarristen John Sykes var medlem av i början av 80-talet, innan han efter "Crazy Nights"-skivan hoppade av och sökte lyckan som gitarrist med Thin Lizzy och ännu senare Whitesnake. Sykes är dock inte med på den här singeln vars A-sideslåt "Rendezvous" är hämtad från den då kommande plattan "The Cage", då hade han redan dragit sin kos. "The Cage" blev oturligt för Sykes en jättehit och sålde över 200.000 ex, men det är en annan historia men det gick nog ingen nöd på honom varken i Lizzy eller Whitesnake. Klicka på låttiteln ovan och lyssna på underverket på DuTuben. Nästa inlägg: handlar om the Abbott Brothers!
Läs mer om Tygers of Pan Tang:
http://www.tygersofpantang.com/
12" EP: Slayer - Criminally insane (remix)! (1987)
A: Postmortem / Criminally insane (remix)
B: Agressive perfector
Producent: Rick Rubin Skivbolag: Def Jam
Hörru Möken, den här Slayer-tolvan har du väl ändå inte? Jaså, det hade du. Som bildvinyl? Där ser man. Och med tre olika omslag också? Förstod väl nästan det, Slayer-fantast som du är. Nåja, jag har minsann också den här tolvan och en helcool EP är det, inköpt i nådens år 1987 och innehållandes en stänkare vid namn "Postmortem" och en väldigt dansant (nåja) remix av sommarhiten "Criminally Insane", båda från en halvhyfsad skiva vid namn "Reign In Blood". På B-sidan återfinns en extremt uppspeedad nyinspelning av "Aggressive Perfector", en låt som jag tycker var tillräckligt snabb på originalinspelningen där den ligger gömd som ett bonusspår på min "Show No Mercy"-vinyl. Konstigt nog står den inte med i låtlistan på det omslaget, men sist på A-sidan ligger den i alla fall på den skivan. Nåväl, back to den här EP:n, där remixen på "Criminally Insane" såklart skiljer sig en del från originalet: förutom att den är hela 30 sekunder längre så ligger det långsamma trumkompet kvar under de två första verserna, det är ett gitarrsolo i början där Araya börja hojta på originalet och..., ja klicka på låttitlarna och lyssna själv vetja. Nästa inlägg: en liten vit, engelsk tigerpudel. Pass upp!
LP: Rush - A farewell to kings! (1977)
A: A Farewell to Kings 5:51 / Xanadu 11:08
B: Closer to the Heart 2:53 / Cinderella Man 4:21 / Madrigal 2:35 / Cygnus X-1 10:25
Producent: Terry Brown, Rush. Skivbolag: Mercury
Efter inlägget om den kraftigt småtråkiga Status Quo-EP:n så kliver vi raskt vidare och nu blev det riktigt spännande må jag säga! För vad har jag stående i skivhyllan om inte en gammal gatefoldvinyl med kanadensiska progidolerna Rush, en så kallad JÄTTEKLASSIKER! Inspelad i lika klassiska Rockfield-studion i Wales där den halvkända orkestern Queen spelade in delar av jättehiten "Bohemian Rhapsody" och där det hellurviga rockgänget Motörhead redan 1974 gjorde en av sina första inspelningar. Trivia: texten till "Cinderella Man" är otroligt nog inte skriven av Neil Peart, utan av Geddy Lee. Det är på den här skivan som brottarhiten "Closer to the heart" och inte minst "Xanadu" finns. Den sistnämnda är väl en progklassiker av bibliska mått som på 11 minuter ren magi avhandlar historien om den kinesiska kejsaren Kublai Khans sommarpalats Shangdu. Kublai Khan var sonson till Genghis Khan och hans sommarpalats Shangdu omnämns i dikten "Kubla Khan" skriven av Samuel Taylor Coleridge år 1798 och som textförfattande trummisen Neil Peart lånade mer än en textrad från. Coleridge döpte i dikten om Shangdu till Xanadu och det var ett palats till ytan hälften så stort som Den Förbjudna Staden i Peking och var enligt dikten en plats för överflöd och välstånd.
Bäst: Ja, det blir väl att räkna upp alla låtar då: titellåten "A farewell to Kings" är ju såklart helt fantastisk, tidigare nämnda "Xanadu" och såklart "Closer to the heart". Låten som Rush spelat live på varje turné sedan 1977 utom på "Vapor Trails" och "R30-turneérna eftersom dom, enligt Neil Peart "we got sick of it.". Och när du lyssnar på skivan borta på Spotify så hoppa för guds skull inte över den avslutande "Cygnus X-1", del ett i sagan om rymdskeppet som åker in i ett svart hål. Del två i den historien täcker med sina 18 minuter hela första sidan på "Hemispheres"-skivan (prog, I love it), men det mina vänner, är en annan historia som kommer i ett senare inlägg. Sämst: ja det skulle väl vara den korta snutten "Madrigal" då, inte dålig på nåt vis, (herrregud det är ju Rush!) men mot monsterlåtar som "Xanadu" och "Cygnus X-1" och progstänkare som "A farewell to Kings" står den sig ganska slätt.
Tidigare inlägg om Rush på min blogg:
- Moving pictures (LP) / - Exit...stage left (live) (2-LP) / - Signals (LP) / - Grace under pressure (LP) / - Power windows (LP) / - Hold your fire (LP) / - A show of hands (CD) / - Counterparts (CD) / - Rush R30 (DVD) / - Anatomy of a drumsolo (DVD) / - Rush in Rio (DVD) / - Different stages (3-CD) / - Presto (LP)
10" EP: Status Quo - Fresh Quota! (1981)
Producent: -
Skivbolag BRT Recordings
A: Do you live in fire / Time to fly / Josie
B: Good thinking Batman (jam) / Neighbour neighbour / Hey little woman
Jajamän, tror du inte jag har en till såndär skum tiotums EP med Status Quo! Innehåller sex tidigare outgivna Quo-låtar där "Do you live in fire" och "Josie" är bäst och meningslösa jammet "Good thinking Batman" är sämst. Snubbarna i status är ju inte direkt Dream Theater så det händer inte så jävla mycket spännande i det där jammet... Klicka här för att lyssna på underverket på Spotify. Nä, nu pular jag tillbaks den här i plastfickan och så gräver jag fram nåt som är lite mer spännande ur mina gömmor.
CD: Liquid Tension Experiment - Liquid Tension Experiment! (1998)
01. Paradigm Shift 8:55 / 02. Osmosis 3:26 / 03. Kindred Spirits 6:30 / 04. The Stretch 2:01 / 05. Freedom of Speech 9:19 / 06. Chris and Kevin's Excellent Adventure 2:22 / 07. State of Grace 5:02 / 08. Universal Mind 7:53 / 09-13. Three Minute Warning 28:31
Producent: Liquid Tension Experiment Skivbolag: Magna Carta
Det var ju riktigt roligt det här med att fota skivorna själv, ska nog göra så hädanefter och så får ni ju se både fram- och baksida på alla omslag. Otroligt nördigt jag vet, men vadå, dom där modebloggarna fotar ju sin frukost och får 187 kommentarer så...
Nå, till skivan och vad är nu det här för nåt lilagrönt elände då? Jodu, det här är nånting så tufft som en 74-minuters instrumental och jazzigt megateknisk prog-CD, en skiva som otroligt nog är skriven och inspelad under en enda vecka, inte illa va! Men instrumental säger du, är det nå bra? Japp, du vet för mig som älskar tuffa grupper som Planet-X (säger bara "Moonbabies"!) och Spastic Ink (säger bara Bobby Jarzombek!) så är det här såklart rena himmelriket. Liquid Tension Experiment började då Dream Theater-trummisen Mike Portnoy blev tillfrågad av Shrapnel Records-bossen Mike Varney om han kunde dra ihop en progressiv "supergrupp". Varney hade redan knåpat ihop skivan Black Light Syndrome med Terry Bozzio (stort trumset, vem jag?), Tony Levin (ex-King Crimson m fl) och Steve Stevens (ex-Billy Idol) (BLS, geddit?) och undrade om inte Portnoy kunde göra nåt liknande. Sure, sa Portnoy. Tyvärr var hans förstahandsval Tony Levin och Jordan Rudess såklart redan upptagna så han raggade istället upp basistfantomen Billy Sheehan (Mr Big) och svenske keyboardfantomen Jens Johansson (Yngwie Malmsteen) för projektet. Men, innan Portnoy lyckats hitta en ledig gitarrist (alla från Trevor Rabin, Dimebag Darrell till Steve Morrse tillfrågades) så hade den lilla luckan som hade avsatts för skivinspelning i Johansson och Sheehans redan fulltecknade kalendrar kommit och gått och projektet lades på is.
Men ett halvår senare var dock både Levin och Rudess lediga så projektet drogs igång igen och det saknades som vanligt bara en gitarrist. Efter att ha ringt alla på den ursprungliga önskelistan utan att ha fått napp så kom Portnoys fru med den simpla med ack så briljanta idén; varför inte kolla om din Dream Theater-kompis John Petrucci är ledig...
Trivia: på baksidan omslaget står det "CAUTION: Three Minute Warning" is not for the musically faint-hearted, impatient, or critics of extreme self-indulgence. If you fall into any of the above categories, please hit the stop button on your CD player after track # 8.", varningen är befogad eftersom låten (låt? den är för jösse namn 28 minuter lång...) helt och hållet är improviserad där och då i studion. Grabbarna spelade faktiskt så länge att studions inspelningstape efter 27 minuter helt enkelt tog slut, men eftersom Portnoy samtidigt spelade in på sin egna DAT-bandspelare så fick dom med hela "låten" på skivan.
Bäst: ja herregud var ska jag börja? Varför inte med öppningslåten "Paradigm Shift", (försök hänga med i introt på lufttrummorna, grabben), eller den hårdrockiga "Universal Mind" som liksom "Paradigm Shift" letat sig in i Dream Theaters jätteinstrumental "Instrumedley". Eller varför inte den helsköna "Kindred Spirits", den jazzigt svängiga "The Stretch" eller den helsofta "State of Grace" med bara keyboard och gitarr. Efter inspelningens slut var Portnoy och Petrucci så mäkta imponerade av Jordan Rudess keyboardfärdigheter att dom kickade dåvarande DT-tangentkliaren Derek Sherinïan och erbjöd Rudess jobb i Dream Theater.
Sämst: Jo, tjena. Oj, vilket långt inlägg det blev.
Tidigare inlägg om Dream Theater på min blogg:
- Train of thought (CD) / - Live at Budokan (DVD) / - Metropolis - Scenes from New York (DVD) / - Six degress of inner turbulence (CD)
7"-singel: Iron Maiden - Flight of Icarus! (1983)
Producent: Martin Birch
Skivbolag: EMI
A: Flight of Icarus B: I´ve got the fire
Sådärja, äntligen är jag ute ur mitt (nästan) ogenomträngliga träsk med Gillan-singlar och kan stolt presentera en sjutummare med NWOBHM-legenderna och Englands finest nämligen Iron Maiden som jag har hemma! En singel som förutom att den har den fantastiska låten "Flight of Icarus" från "Piece of Mind"plattan på A-sidan, även har covern "I´ve got the fire" på B-sidan, i original av det amerikanska rockgänget Montrose, du vet dom som hade tequilafantasten Sammy Hagar på sång. Det är även den första singeln med den då nya trummisen Nicko McBrain på trumpallen.
Låten "Flight of Icarus" handlar såklart om den grekisk myten om Daidalos och hans son Ikaros. Dessa två uppfann vingar av fjädrar och vax som de kunde flyga med. Men Ikaros flög för nära solen och vaxet smälte och han föll ner mot sin död i havet. Men var dom fått det ifrån vete katten, för på omslagsbilden syns det ju tydligt att det var retstickan Eddie som med sin eldkastare smälte Ikaros vingar så där har dom ju jättefel, dom gamla grekerna. Trivia: det är faktiskt andra gången som "I´ve got the fire" hamnar på en Maiden-singel, den var även B-sida på "Sanctuary"-singeln, då i en live-version och såklart från den tiden då Burr, Stratton och Di'Anno fortfarande var med i bandet. Om du klickar på respektive låt ovan så kan du lyssna på dom på Spotify, "I´ve got the fire" är dock originalet med Montrose då Maidens version inte fanns där, men räds inte, det är jäkla bra låt i original och jag ska minsann jaga rätt på några gamla Montrose-vinyler, det låter ju hur bra som helst.
LP: Raven - Rock until you drop! (1981)
A: Hard Ride / Hell Patrol / Don't Need Your Money / Over The Top / 39-40 / For the Future
B: Rock Until You Drop / Nobody's Hero / Hellraiser/Action / Lambs to the Slaughter / Tyrant of the Airways
Producent: Steve Thompson, Mickey Sweeney, Raven Skivbolag: Neat Records
Vassego, här kommer debutskivan med Raven, världens bästa band! Ja nu tror du kanske att jag svamlar men det här gänget är så löjligt bra så det fattar du inte. En skiva som jag kan varenda ton, gitarrgnissel, skrik och refräng på, för jag har lyssnat på den här skivan så sjukt många gånger under de 28 år som förflutit sen inköpet så det är nåt helt fantastiskt. En engelsk trio anförda av bröderna John och Mark Gallagher på bas och gitarr respektive och som enligt egen utsago spelar "Athletic rock" och som senare i sin karriär spelade iklädda hockeyskydd och med svarta streck under ögon á la amerikanska fotbollsspelare. Och javisstja, nämnde jag att den helgalna trummisen Rob "Wacko" Hunter brukade nicka - nicka! - sina cymbaler därför spelade han alltid i helgallrad hockeyhjälm för att skydda sina få hjärnceller... How about that!
Bäst: Allt. Precis allt. Metal blir inte bättre än så här vetdu. Men lyssna extra noga på öppningslåtens feta flåsande och ännu fetare pukljud. Aaarghh!! Nästa på tur är "Hell Patrol" med ett (vid 3.12 min) evighetslångt skrik. Aaarhhh! Lyss och förundras. Och lyssna på riffet på "Don´t Need Your Money" och vilket underbart jävla falsettvrål han drar iväg på "Over the Top"! Aaaarghhh! Efter akustiska trudelutten "39-40" och framtidshistorien "For The Future" (ännu ett megatufft riff) så måste man vända på skivan, för då är det dags för den släpiga titellåten "Rock until you drop", försök låta bli att vifta med knytnäven när refrängen kommer. Och missa för allt i världen inte deras cover på Sweet-låtarna "Action" och "Hellraiser", helt crazy bra. Så lägg ihop allt det och plussa på med ett djävulskt fett trum- och gitarrljud och världens absolut hårdrockigaste omslagsbild så får du en klassisk metalskiva, helt enkelt. Och bäst av allt: Raven har en ny skiva på gång under 2009. Sämst: Skojar du?
Läs mer om Raven:
http://www.myspace.com/ravenlunatics
http://en.wikipedia.org/wiki/Raven_(band)
10" EP: Status Quo - Works! (1983)
Producent: -
Skivbolag BRT Recordings
A: Pictures Of Matchstick Men / Ice In The Sun / Black Veils Of Melancholy / Are You Growing Tired Of My Love
B: Down The Dustpipe / In My Chair / Mean Girl / Lakky Lady
Japp, det står rätt i rubriken ovan, det här är nåt så ovanligt som en 10" EP med engelska boogielegenderna Status Quo som jag har stående hemma i skivbacken. Inte så värst mycket boogie här dock, utan det här är Status Quo i sin allra tidigaste inkarnation, som du ser på baksidesbilden på dom hiskeliga frisyrerna och kläderna så är det sent 60-tal, nämligen 1968-69 som vi pratar om men denna EP är släppt i nådens år 1983. På B-sidan så spottar dom dock upp sig och larmar fram fyra rockiga låtar med "Mean Girl" och "Down the dustpipe" som personliga favoriter. Men A-sidan, nja... där låter dom ett riktigt fattiga Beatles-kopior. Klicka på bilden och lyssna själv. På Spotify.
Filmtips: Teeth! (2007)
Regi: Mitchell Lichtenstein, 90 min
KNIPS! Kolsvart skräckkomedi med rejält bett som jag såg sittande med benen hårt ihop och med tårar i ögonen både av skratt och av obehag. Men mest skratt, för filmen har en sjukt kul Troma-feeling hela vägen igenom och en nattsvart humor som jag gillade skarpt (häpp!). Cool tagline eller hur? "You´ll never see them coming". Rekommenderas varmt, dock direkt olämplig som en "första dejten"-film. KNIPS! AAAAJJJ!
Handlingen: Dawn (Jess Weixler) är skolans präktigaste oskuld, ivrigt propagerande total avhållsamhet. Men Dawns kropp är allt annat än oskyldig. Till följd av utsläppen från ett kärnkraftverk nära hennes hus, har en mycket speciell mutation ägt rum i hennes allra heligaste regioner. När terminen börjar och killarna står på rad för att bli den förste att förföra Dawn, är den stora frågan om hon kan hålla på sig eller inte. Beslutet kan nämligen göra skillnad mellan liv och död.
Läs mer om Teeth:
http://www.teethmovie.com/
http://www.imdb.com/title/tt0780622
http://en.wikipedia.org/wiki/Teeth_(film)
CD: Dream Theater - Six Degrees of Inner Turbulence! (2002)
CD I
01. The Glass Prison
02. Blind Faith
03. Misunderstood
04. The Great Debate
05. Disappear
CD II
01. Six Degrees of Inner Turbulence
- I Overture
- II About to Crash
- III War Inside My Head
- IV The Test That Stumped Them All
- V Goodnight Kiss
- VI Solitary Shell
- VII About to Crash (Reprise)
- VIII Losing Time / Grand Finale
Producent: Mike Portnoy, John Petrucci
Skivbolag: Elektra
Tidigare inlägg om Dream Theater:
- Train of thought (CD)
- Live at Budokan (DVD)
- Metropolis - Scenes from New York (DVD)
Jaaa, äntligen blev det dags för Dream Theater! Sjätte fullängdaren från denna gigant (som Robert G:s halskrage skulle ha sagt) inom progressiv hårdrock och ett band som jag föll för som den berömda furan när jag för första gången hörde "YTSE jam". Ett konceptalbum om alkoholism, döden och tappad tro som ligger utspridd på en dubbel-CD och med en 42-minuter lång låt på CD två, kan det bli mera prog?
Bäst: den ösiga "The Glass Prison" (om Portnoys alkoholmissbruk), "Blind Faith" (med schysst orgelsolo), lugna "Misunderstood" (med ett solo som gitarristen John Petrucci spelade in och sen spegelvände, sen lärde han sig att spela solot igen (som nu alltså var baklänges), spelade in det igen och vände det sen "rätt väg" igen...) och 13-minutersdängan "The Great Debate" som handlar om stamcellsforskning. Men allra bäst är nog titellåten "Six Degrees of Inner Turbulence" som handlar om sex olika psykiska sjukdoma (bl a mano-depression, post-traumatic stress, schizophreni, och autism) och som breder ut sig i sin fulla 42-minutersprakt på skiva två, älskar såna där långa låtar, mera långa låtar till folket! I det mastodontstycket sticker väl det väldigt filmiska introt "Overture", trashiga kapitlet "III War inside my head" som sömlöst och väldigt trixigt går över till aviga kapitlet "IV The test that stumped than all" ut allra mest. Sen lugnar allt ner sig å det väldigaste med megasofta "Goodnight kiss" innan den poppiga "Solitary shell" tar vid med en helskön refräng. Hela klabbet avslutas storstilat (såklart) med "Losing Time / Grand Finale". Djävulskt bra skiva och som vanligt numera är det smygklick på omslaget som gäller. Nästa inlägg: en film med rejält (och rejält oväntat) bett som jag såg med hårt ihopknipna ben och med ett kvidande ajajaj ständigt nära till hands.
Läs mer om Dream Theater:
http://www.dreamtheater.net/
7"-singel: Gillan - South Africa (1988)
Producent: Ian Gillan
Skivbolag: Virgin
A: South Africa B: John
Japp, här kommer den, min allra sista Gillan-singel som jag lägger ut på bloggen! Hörde jag ett "ÄNTLIGEN!!" eller? Ett styggt omslag döljer två riktigt tråkiga låtar, så tråkiga att dom finns varken på DuTuben eller Spotify för er att lyssna på, men tro mig på mitt ord, dom är tråkiga och ut på bloggen ska skivan såklart i alla fall.
Tråklåten på A-sidan heter "South Africa" och är skriven av Bernie Marsden (ex-Whitesnake) och B-sidans tråklåt heter "John", ihopknåpad av Ian Gillan själv och enligt omslaget inspelad live på "214 Oxford Street, London" men så mycket live låter den då inte. Singeln släpptes -88 då Gillan fortfarande var medlem av det återförenade Deep Purple, han kickades 1989 men var tre år senare tillbaka i bandet igen med skivan "The battle rages on". Det var på den skivans turné som Ritchie Blackmore en gång för alla lämnade den djuplila skutan. Det Gillan-lösa Deep Purple släppte 1990 skivan "Slaves and Masters" med Rainbow-bekantingen Joe Lynn Turner bakom micken men det är en helt annan historia. Nästa inlägg är speciellt för alla er som älskar trixig progmetal så pass upp!
Tidigare inlägg om Ian Gillan och relaterat:
- Ian Gillan - Naked thunder (LP)
- Gillan - Magic (LP)
- Gillan - Future shock (LP)
- Gillan - Glory road (LP)
- Gillan - Double trouble (2-LP)
- Gillan - Toolbox (LP)
- Bernie Tormé - Turn out the lights (LP)
- Deep Purple - The very best of (LP)
- Gillan & Glover - Accidentally on purpose (LP)
- Gillan - Mutually Assured Destruction (7")
- Gillan - Restless (7")
- Gillan - Nightmare (7")
- Gillan - Purple Sky (7" Flexidisc)
- Long gone (7")
- Living for the city (7")
- New Orleans (7")
5-LP Box: Metallica - Death Magnetic! (2008)
A1. That Was Just Your Life
A2. End Of The Line
B1. Broken Beat & Scarred
B2. Day That Never Comes
C1. All Nightmare Long
C2. Cyanide
D1. Unforgiven III
D2. Judas Kiss
E1. Suicide & Redemption
E2. My Apocalypse
Producent: Rick Rubin
Skivbolag: Vertigo
Tidiga inlägg om Metallica:
- Death Magnetic (CD)
- The Garage days Re-revisited (12" EP)
- A year and a half in the life of... (2-VHS)
- Kill ém all (LP)
- Some kind of monster (DVD)
- St. Anger (CD)
Japp, jag har köpt den här skivan på vinyl också, för när man hittar sånt här på rea hos CDON.com för bara 399 spänn, då är det bara att slå till fort som fan! Mitt första dubbelköp sen RUSH-skivan "Presto" som jag också har på både CD och vinyl. Den alldeles utmärkta "Death Magnetic"-skivan ligger här utspridd på fem stycken 180 gram tunga vinyler med en låt per skivsida och de spelas på 45 rpm minsann. Skivorna ligger i varsitt pappersfodral prytt med stor fin bild på var sida och hela klabbet ligger i en tung kartong med silvertryck föreställande kista och blixtar på framsidan.
Ljudmässigt tycker jag att den här vinylversionen har ett varmare och mjukare ljud på nåt vis, CD-utgåvan låter betydligt vassare och har ett mera diskantigt ljud, i alla fall på min skitstereo när jag växellyssnar på skivorna men vad vet jag, är definitivt ingen ljudexpert. Så summa summarum: detta är en sjukt häftig LP-box som är väl värd pengarna, i alla fall 399 spänn. Läs mitt tidigare inlägg om min "Death Magnetic" på CD för mer info om skivan.
Läs mer om Metallica:
http://www.metallica.com/
http://www.myspace.com/metallica
12"-EP: Status Quo - Caroline! (1982)
Producent: Status Quo
Skivbolag: Vertigo
Sida 1: Caroline
Sida 2: Dirty water / Down down
Som du ser på "tidigare inlägg"-listan nedan så har jag har såna herrejössesmängder med Status Quo på vinyl, (och mer kommer det...) så det är helt sjukt, och givetvis har jag ett par tolvtummare med dom också. Det här är dock en något anonym EP med brottarhiten "Caroline" på A-sidan uppbackad med klassikerna "Dirty water" och "Down down" på B-sidan. En EP så anonym så att jag fick vackert släpa fram kameran och fota eländet själv för att kunna visa er underverket. Alla låtar inspelade live på N.E.C i Newcastle den 14 maj 1982 och med ingen mindre än HRH Prince "spela banjo på altanen" Charles i publikhavet, överskottet för giget gick nämligen till välgörenhet, "The Prince´s Trust". Har för mig att skivan "Live at the N.E.C" som de här låtarna är tagna ifrån är den första skivan med den då nya trummisen Pete Kircher, tufft att kliva rakt in i inspelningen av en liveskiva som ny trummis må jag säga. Dom här låtarna finns i drivor på DuTuben, det är bara att surfa dit och kolla.
Tidigare inlägg om Status Quo:
- Rockin´all over the world (LP)
- Quo Live! (2-LP)
- Blue for you (LP)
- On the level (LP)
- Quo! (LP)
- Hello! (LP)
Filmtips: Tokyo Gore Police! (2008)
Regi: Yoshihiro Nishimura, 110 min
Hahaha, vilket jävla spektakel! Man kan väl knappast undgå att älska en film har en så utomjordiskt cool titel som Tokyo Gore Police! Gjord av samma sjuka hjärnor som gjorde "Machine Girl" och om den filmen åkte rakt upp i topp på min topplista över de "Blodigaste filmer jag nånsin sett" så blev den just nerflyttad ett snäpp. Herregud så jävla... jag menar var får dom allt ifrån, dom där där japanerna? För här viftas det vilt med motorsågar, knivar, svärd och diverse tillhyggen så att blodet sprutar som en högtrycksgejser från avskjutna, avhuggna och avbitna (aj!) kroppsdelar.
Bäst: Ojojoj, var ska jag börja? Kanske med killen som på tunnelbanan helt klart tafsar på helt fel tjej och som med ett välriktat svärdshugg blir av med bägge armarna. Snacka om "raining blood", inte undra på att hon fäller upp ett paraply när hon går därifrån! Eller kanske dom där knytnävskanonerna som skjuter ut avhuggna knytnävar och några av nävarna höjer långfingret under luftfärden och borrar sen sig in i motståndarens hjärna... Eller varför inte scenen med killen som ska till å bli avsugen av en tjej, tyvärr är hon så taskig (häpp!) att hon biter av hans allra ädlaste kroppsdel med ett massivt blodregn som följd ur den lilla, lilla stumpen som är kvar. Ajajajajajajajaj..... Han dyker dock senare upp i filmen kraftigt skitförbannad (who wouldn´t be?) med en stenhårt erigerad och pulserande 1-meterskuk som han skjuter skott med och mejar ner allt i sin väg. Japp, du läste rätt. Eller vänta, höll på att glömma bort tjejen som trycker en trasig flaska i nyllet på en snubbe och gnuggar bort hans ansikte så att det ramlar ner på golvet. Hon blir senare sliten i stycken mellan fyra SAAB-bilar. Japp, du läste rätt, Tokyo Gore Police kör SAAB på sina uppdrag.
Äckligast: snubben som tuggar i sig en munfull levande mask, för man ser nämligen hur dom slingrar sig runt tänderna innan han biter... Blääää. Sämst: att textremsan kom och försvann filmen igenom, men tro mig när jag säger att det inte behövdes nån text för att hänga med! Konstig? Nä, inte det minsta. Blodig? You bet!
Handlingen: Tjejen Ruka är en av ledarna för den nyetablerade Tokyo Police Corporation, en privatiserad polisstyrka som styr Tokyo med järnhand och ultravåld. Traumatiserad av mordet på hennes far när hon var liten, så har hon dedikerat sitt liv till att utrota brottsligheten och att finna sin fars mördare. Hennes senaste fall för henne på spåren av den mystiske Key Man, en galen vetenskapsman som ligger bakom skapandet av "Engineers"; en samling sinnessjuka mutanter som i grund och botten är levande vapen. Key Man är fast besluten på att transformera hela Tokyos befolkning och endast Ruka kan stoppa honom. Under jakten upptäcker hon snart att han är länkad till mordet på hennes far.
Läs mer om Tokyo Gore Police:
http://us.imdb.com/Title?tt1183732
http://twitchfilm.net/site/view/second-tokyo-gore-police-trailer/
CD: Cypress Hill - III Temples of Boom! (1995)
01. Spark Another Owl 3:40
02. Throw Your Set in the Air 4:08
03. Stoned Raiders 2:54
04. Illusions 4:29
05. Killa Hill Niggas 4:03
06. Boom Biddy Bye Bye 4:04
07. No Rest for the Wicked 5:01
08. Make a Move 4:34
09. Killafornia 2:56
10. Funk Freakers 3:16
11. Locotes 3:39
12. Red Light Visions 1:46
13. Strictly Hip Hop 4:33
14. Let it Rain 3:45
15. Everybody Must Get Stoned 3:05
Disc 2
"Buddha Mix" - 20:54
Producent: DJ Muggs, RZA
Skivbolag: Columbia
Tidigare inlägg om Cypress Hill:
- Black sunday (CD)
Addflkjh horsvv nnn! Grsasvv nuud nuaszdw? Ehh ,va? Host, host host!! Jo, som jag sagt tidigare så är det för jävla svårt att skriva nåt vettigt när marijuanaröken ligger tät i rummet och man samtidigt ska vifta tuffa gängtecken och hålla upp byxorna som hela tiden hasar ner... Men nu har jag dragit upp brallorna rejält, satt skivan på paus och vädrat ut den sliskiga röken som det här gänget sprider runt sig så nu kan jag kanske få ihop ett någorlunda vettigt inlägg. Japp, det är sant, jag har ännu en Cypress Hill-skiva hemma, Jag gillar nämligen Cypress Hill.
Detta är i alla fall den kraftigt marijuanainrökta orkesterns tredje fullängdare där det i paketet även medföljer en "strictly limited (jo, tjena) bonus CD" med en 20-minuters "Buddha Mix" av producenten Dj Muggs. Det är helt enkelt Cypress Hills allra kändaste låtar som "Hole in the head", "Now I could just kill a man", "Insane in the brain" och "I wanna get high" och ett gäng till som kletats ihop till en någorlunda dansant enhet. Trivia: Cypress Hills huvudrappare B-Real är en professionell paintballspelare och spelar för laget Los Angeles Stoned Assassins! Och på hans egna hemsida, www.brealonline.com, har han utöver tips hur man får ordning på sin alldeles egna marijuanaodling även lagt ut en lista på artister som är pro-marijuana. Bland helt självklara namn som Grateful Dead, Bongzilla, Pantera, Peter Tosh och Los Marijuanos (!) återfinns även (lite oväntat) Fat Boy Slim och Alanis Morrisette. Bäst: oj, det är många, det här är ju en kanonskiva vetdu. Men förutom tuffa öppningslåtarna "Spark another owl", "Throw your set in the air", "Stoned raiders", och "Illusions" så är även "Boom biddy bye bye", "Make a move" (med Samuel L. Jacksons "...and you will know my name is the Lord when I lay my vengeance upon thee"-tal från Pulp Fiction som tufft intro) och den vinylknastriga "Killafornia" värda att slänga ett öra på. Sämst: "Strictly hip hop". Grymt bra band och en riktig rökare (häpp!) till skiva. Och till sist, om du klickar på omslaget så ser du att jag skaffat Spotify och där kan du lyssna på hela den här skivan. Men bloggar jag om nåt riktigt obskyrt elände som jag har hemma och som av nån anledning inte finns på Spotify, (The Rods finns inte där t.ex, kan du fatta) så smyger jag kanske, kanske ut en länk nånstans där du kan lyssna på just den skivan, men shhh! säg det inte till nån.
Läs mer om Cypress Hill:
http://www.cypresshill.com/