CD: Pig Destroyer - Terrifyer! (2004)
01. Intro / 02. Pretty in casts / 08. Boy constrictor / 12. Scarlett hourglass / 16. Thumbsucker / 23. Gravedancer / 30. Lost cause / 33. Sourheart / 36. Towering flesh / 45. Song of filth / 48. Verminess / 53. Torture ballad / 57. Restraining order blues / 61. Carrion fairy / 69. Downpour girl / 76. Soft assassin / 81. Dead carnations / 86. Crippled horses / 92. The gentleman / 95. Crawl of time / 99. Terrifyer
Producent: Scott Hull Skivbolag: Relapse
Lika mycket som jag älskar extremt långa och långsamma låtar (kolla upp finska Reverend Bizarre), så är jag också ett stort fan av extremt korta låtar. Så när jag på den senaste skivmässan här i Umeå hittar en promo med hysteriska grind/punk/hardcoregänget Pig Destroyer för en sketen tjuga så tvekar jag såklart inte. En lite udda pryl det här för enligt låtnumreringen så ser det ut som att skivan har 99 låtar. Det är dock inte riktigt sant, eftersom det här är en promo och skivbolaget Relapse såklart inte ville att den skulle läka ut på internet (på en gång i alla fall) så är varje låt upphackad i smådelar på 10 till 20 sekunder vardera för att inveckla det lite grann för CD-piraterna. Fiffigt va? Eller inte, för det är ett litet helvete att hålla reda på vilken låt man egentligen lyssnar på ...
Bäst: "Scarlet Hourglass" (57 sekunder), "Lost Cause" (54 sekunder, diggar såna där racerstarter på låtar), "Sourheart", (53 sekunder med Meshuggah-smatter på kaggarna), "Song of Filth" (42 sekunder), och "Towering Flesh" (rena rockoperan med sina dryga 3 minuter...). Trivia: Till skillnad från det trummaskin-förstärkta Agoraphobic Nosebleed (Pig Destroyer-gitarristen Scott Hulls andra orkester, som i vissa låtar snuddar vid 1000 bpm-gränsen...), så har det här gänget en alldeles levande trummis. Däremot saknar dom en basist i sättningen... Kanske ska leta reda på den här på "vanlig" CD då det med den ska medfölja en bonus-CD med låten "Natasha", (det är hon på omslaget), som tro´t eller ej är en inte mindre än 37 minuter lång doom-metal skapelse. Då får jag ju en CD med en massa korta låtar och en CD med en lång låt. Perfekt. Pig Destroyer är grymt (häpp!) bra.
7"-singel: The Rods - You keep me hanging´ on! (1982)
A: You keep me hanging on / B: Wings of fire
Producent: Carl Canedy, Rock Feinstein, Martin Pearson Skivbolag: Arista
En gammal go sjutummare med världens tuffaste hårdrockstrio, amerikanska The Rods! På A-sidan så halvsmörar dom sig igenom en cover på Supremes-dängan "You keep me hangin´ on" som återfinns på den klassiska "Wild Dogs"-plattan, och har du inget annat för dig så kan du kolla in originalet med Diana Ross & Co här. Vänder man sen på steken (eller rättare sagt singeln) så får man på B-sidan höra när grabbarna spänner musklerna rejält och vräker sig igenom den dubbeltrampsnabba och tidigare outgivna dängan "Wings of fire" som kommer med ett gnisslande tufft solo av gitarristen David "Rock" Feinstein". Han är förresten Ronnie James Dios kusin men det visste du såklart redan. The Rods är amerikansk metal av yppersta klass och under 2009 kommer en ny skiva från det numera återförenade bandet, vadå jag längta! Lyssna på Youtube. Och vad som än står och visas på YouTube-sidan till "Wings of fire" så är den låten icke med på The Rods första platta.
Tidigare inlägg om The Rods på min blogg:
- The Rods (LP) / - Wild dogs (LP) / - In the raw (LP) / - Live (LP) / - Let them eat metal (LP) / - Heavier than thou (LP) / - Hollywood (LP) / - Too hot to stop (12")
LP: David Coverdales Whitesnake - Snakebite! (1978)
A: Come On / Bloody Mary / Ain't No Love in the Heart of the City / Steal Away
B: Keep On Giving Me Love / Queen of Hearts / Only My Soul / Breakdown
Producent: Martin Birch (1-4), Roger Glover (5-8) Skivbolag: Sunburst Records
Här kommer en kul grej som jag hittade nyligen på loppis. Det är "Snakebite", debutplattan med "David Coverdales Whitesnake", och jag visste inte att den konstigt nog är ett hopkok av två skivor. För låtarna på A-sidan är ursprungligen från "Snakebite"-EP:n (också släppt 1978) och är producerade av Martin Birch och har förutom Coverdale gitarristerna Marsden/Moody, basisten Neil Murray, keyboardisten Pete Solley och trummisen Duck Dowle i sättningen.
B-sidans fyra spår, (med ljudet rattat av Purple-kompisen Roger Glover) är tagna från David Coverdales soloskiva "Northwinds" och där är det Micky Moody, trumlegenden Simon Phillips och i övrigt ett gäng obekantingar som backar upp Coverdale. Nåväl, denna LP innehåller i alla fall studioinspelningen av covern (och framtida livefavoriten) "Ain't No Love in the Heart of the City" även den svängiga "Come on", (som inleder respektive vinylskiva på den nyss nämnda live-dubbeln. Bäst: den toksvängiga "Bloody Mary", "Ain't No Love in the Heart of the City" (allsång!), "Steal Away" (slide-solo!), "Breakdown" och den avslutande balladen "Only my soul" Sämst: Icke något, det är ju Whitesnake goddammit!
Tidigare inlägg om Whitesnake på min blogg:
- White snake (LP) / - Ready and willing (LP) / - Lovehunter (LP) / - Live...in the heart of the city (2-LP) / - Come an´ get it! (LP) / - Slide it in (LP)
12" EP: Helloween - Helloween! (1985)
A:Starlight / Murderer / Warrior
B:Victim of Fate / Cry for freedom
Producent: Helloween Skivbolag: Noise
Jahappja, vad hittar jag i min back med tolvtummare om inte debut-tolvan från de tyska powermetal-giganterna Helloween eller en fem-spårs "mini-LP" som det står på innerpåsen. Den släpptes i nådens år 1985 och senare samma år kom förresten bandets fullängds-debut "Walls of Jericho", snabba ryck minsann. Och på tal om innerpåsar så börjar jag nästan gråta av glädje när skivbolaget Noise där gör reklam för Hellhammers "Apocalyptic Raids" (make Venom sounds like the Bee Gees!") och Celtic Frosts EP "Morbid Tales (make Hellhammer sound like impotent wimps!"). Inte heller att förglömma promotar dom också skivor med tuffa band som Running Wild, Warrant (inte pudelgänget), Sinner och Grave Digger.
Trivia: gitarrkompet som Kai spelar när Weikath drar sitt solo på "Cry for freedom" är snott rakt av från det tyska powermetal gänget MANIAs låt "Shadows under your eyes". Hört du talas om dom? Inte jag heller.
"Warning! Everybody who will be writing HELLOWEEN with an "A" or tries to distribute pamphlets with an "A" will be turned into a pumpkin!"
Tidigare inlägg om Helloween på min blogg:
- Walls of Jericho (LP) / - Keeper of the seven keys Pt. II! (CD) / - Pink bubbles go ape! (CD) / - The time of the Oath (CD) / - Keeper of the seven keys Pt II (LP)
Film på DVD: The Beyond! (1981)
Regi: Lucio Fulci, 89 min I rollerna: Catriona MacColl, David Warbeck, Cinzia Monreale
Varsågod, här kommer en jätteklassiker nämligen Fulcis "THE BEYOND"! En film som jag tidigare bara haft på extremt skrapig VHS, men nu har jag minsann införskaffat Njutafilms utsökta DVD-utgåva. Är väl inte lönt att skriva så mycket om den här, det har ju skrivits spaltkilometer efter spaltkilometer om denna italienska videovåldsrulle och har du inte sett eller ens hört talas om "The Beyond" eller dess italienske regissör Lucio Fulci så har du verkligen missat nåt. Bäst: scenen med spindlarna, lilltjejen som får huvudet bortskjutet och de underbart släpiga och dammiga zombiesarna. Sämst: vad händer med huvudpersonerna i slutet egentligen?
Handlingen: När Liza ärver det nedslitna New Orleans-hotellet "Seven Doors" beslutar hon sig för att rusta upp det och öppna för gäster. Men vad hon inte anar är att huset vilar på en uråldrig och förfärlig hemlighet. Vad är egentligen historien bakom rum 36? Och vad är det med den kätterska konstnären Schweik och den blinda flickan Emily?
"Woe be unto him who opens one of the seven gateways to Hell, because through that gateway, evil will invade the world..."
Extramaterial på DVD:
- Originaltrailer
- Fotogalleri
- Lucio Fulci filmografi
- David Warbecks filmografi
Tidigare inlägg om Lucio Fulci på min blogg:
- Zombie Flesh eaters (DVD) / - Zombie Flesh Eaters 2 (DVD) / - Zombie Flesheaters 3 (DVD) / - The Beyond (VHS) / - Zombie Flesheaters (VHS) / - House by the cemetery (VHS)
CD: Teddybears STHLM - You are Teddybears! (1993)
Powertrip / Step on it / Goldfinger / Silicon Sally / At the dentists / Incapacitation / Backbite / The art sucks it up / Move it vomit / taken by surprise / Big stuff / In the bus / Only in America / Global motor seizure / Gimme no producer / Fuse / Flyman
Producent: Adam Kviman, Teddybears Skivbolag: MVG
Med ett skitsnyggt och coolt omslag som bara skriker "METAL!" kommer här debutplattan med svenska hardcore-gänget Teddybears STHLM som jag minsann har därhemma. En väldigt bra debutplatta om du frågar mig. Hardcore? Nä vadå, brukar inte Teddybears göra dataspelsbloppiga danslåtar med Robyn och studsiga raplåtar med Tomas Rusiak? Ja nu ja, men då 1993 var Teddybears STHLM ett hårt rensande och rappande hardcore-band som strösslade sina ursinnigt ösiga låtar med feta gitarrer, funkbas, samplingar och massor av oljud. Jag har förresten för mig att jag sett Teddybears live här i Umeå (på Universum) vid den här tiden med Meshuggah och Refused som förband, eller var det Teddybears och Refused som var förband till Meshuggah? Eller blandar jag ihop Teddybears med Clawfinger som jag också sett live på Universum? Nä, tror fan det var Teddybears jag såg, kommer ihåg den där feta funkbasen i början på "Backbite", hur tuff den var att höra live. Nån därute som också var där och kan räta ut frågetecknen för mig? Trivia: denna skiva är gjord med stöd från det Svenska Kulturrådet. Faktiskt. Undrar om kulturtanterna därborta satte det gröna teet i halsen när dom fick höra resultatet?
Bäst: "Backbite" (med som sagt den fetaste funktummen i introt), megatunga "Goldfinger", den punksnabba "Incapacitation" med aptuff refräng och (nästan) blastbeats i mitten, "Taken by surprise" (med tufft basspel och försök säga "get in there" jättesnabbt!), "Silicon Sally" ("soon they´re gonna pop, soon you´ll get hit by a silicon tit"), den rensiga "Fuse" och den 37 sekunder korta, underbart betitlade "Move it vomit". Sämst: "At the dentist´s", "In the bus" och den helt onödiga "Flyman" som består av en minuts slött trumkomp, två minuters tystnad i mitten och tio sekunder oväsen i slutet. Hatar sånt där, släng in en riktig låt istället för helvete. Snyggt omslag också som sagt, där det i den tuffa lillkillens panna står skrivet "burn rubber" och det gör dom verkligen på den här skivan.
7"-singel: Iron Maiden - The Trooper! (1983)
A: The Trooper / B: Cross Eyed Mary
Producent: Martin Birch Skivbolag: EMI
Ännu en singel jag totalt glömt bort att jag hade hemma, nämligen denna fint utskurna bild-sjutummare med Iron Maiden inköpt i nådens år 1983, knappt spelad sen dess och innehållandes klassikern "The Trooper" från "Piece of Mind"-plattan på A-sidan och Jethro Tull-covern "Cross Eyed Mary" på B-sidan. I original återfinns den sistnämnda på "Agualung"-plattan från 1971 och du kan lyssna på den på Spotify, Tulls original är såklart mycket bättre än Maidens cover, och du, tvärflöjt är metal!
Tidigare inlägg om Iron Maiden på min blogg:
- Flight of Icarus (7") / - 2 minutes to midnight (12" pic. EP) / - Maiden Japan (12" EP)
LP: Blue Öyster Cult - Spectres! (1977)
Producent: Blue Öyster Cult, Murray Krugman, Sandy Pearlman, David Lucas Skivbolag: Columbia
Nä, nu får vi allt hjälpas åt igen, för precis som jag skrev i förra B.Ö.C-inlägget kan jag inte så mycket om den Blå Ostron Kulten som du tror. För tro´t eller ej men jag har ju inte lyssnat på detta klassiska rockband alls, utan jag har faktiskt börjat med det nu, nu när jag försökt jaga rätt på den där B.Ö.C-skivan som jag lyssnade sönder på kassettband för jättelänge sen.
Jag har alltså helt i blindo köpt på mig alla konstiga B.Ö.C-vinyler jag kommit över för jag visste ju inte vilken skiva det var på den där kassetten, tokigt va? Tur att gamla vinylskivor är billiga på loppis. Men tack vare min enormt B.Ö.C-kunnige bloggpolare Bob Ramone vet jag nu att skivan jag söker efter heter "Fire of unknown origin" och av alla B.Ö.C-vinyler jag dragit hem har jag såklart missat den, men nu vet jag åtminstone vilken jag letar efter...
Nå, nog om detta och till den här skivan! Jag har alltså för en extremt billig peng (20 buck) köpt "Spectres" från 1977, och jag vet som sagt inte så mycket om den förutom att:
... den släpptes året efter klassikern "Agents Of Fortune" ("Don´t Fear The Reaper" du vet).
... den klassiska rockdängan "Godzilla" är med på den här skivan.
... och "Goin' Through the Motions" är skriven tillsammans med Ian "All the young dudes" Hunter.
Bäst: helt klart "Fireworks" som har en ruggig refräng Bra var också den tufft betitlade "Golden Age Of Leather", "R.U Ready 2 Rock" (är det Prince som hittat på titeln?), den Alice Cooper-spökiga "Nosferatu" och "Godzilla" såklart.
Sämst: "Goin' Through the Motions", jag har inte hört så mycket med B.Ö.C som sagt, men inte låter den låten så mycket B.Ö.C?
Tidigare inlägg om Blue Öyster Cult på min blogg:
- Secret Treaties (LP)
12" EP: Iron Maiden - Maiden Japan! (1981)
A: Running Free / Remember Tomorrow
B: Killers / Innocent Exile
Producent: Iron Maiden, Doug Hall Skivbolag: EMI
En gammal tolvtummare med järnjungfrun som troligtvis hängde med cornflakes-paketen där i början av 80-talet, för varenda kotte jag känner har den här. Den sista skivan med sångaren Paul Di´Anno då han kickades kort efter och ersattes av luftvärnssirenen Bruce Dickinson från Samson. Det finns förresten en version av denna EP med 5 låtar, då är också "Wrathchild" med. Tja, vad ska jag mer skriva om den här tro... Ja just det, eftersom det är en liveinspelning så är det såklart också pålagt i efterhand med ett par overdubs här och där, men som det står på omslaget "who gives a **** anyway". Det är bra skit det här, men omslagsbilden ser ut som ett snabbjobb.
Tidigare inlägg om Iron Maiden på min blogg:
- Flight of Icarus (7") / - 2 minutes to midnight (12" pic. EP)
Film på DVD: Fritt vilt! (2006)
Regi: Roar Uthaug, 93 min
På bensinmacken OK Haga här i Umeå så kan man nu köpa fem ex-rental DVD:er för bara 179 bagis. Dum som jag är så svalde jag givetvis det betet med hull och hår och drar hem, (till min sambos stora förtjusning...), ännu mer filmer till vår redan bågnande filmhylla. Så jag köpte alltså fem filmer, bland annat den här norska (!) slashern (!!) "Fritt vilt", eller "Kallt byte" som den så tufft heter i Sverige. Men eftersom den titeln var så jävla kackig så kallar vi den för "Fritt Vilt" tycker jag, OK? Nåt som däremot inte var ett dugg kackigt var själva filmen, en sorts hybrid mellan "The Shining" och "Friday the 13th" som liksom den lika norska nazizombie-rullen "Dead Snow" utspelas i de iskalla norska fjällen.
Den handlar om ett gäng youngsters, två par och en ständigt skämtande singelkille (såklart) drar till fjälls på snowboard-utflykt i de norska fjällen. Efter en olycka söker dom skydd i ett till synes övergivet fjällhotell. Men är verkligen hotellet övergivet? En schysst iskall stämning filmen igenom som gjorde att jag i alla fall satt på helspänn i 90 minuter och den har ett rejält nervdallrande slut må jag säga.Och eftersom sex alltid equals death i såna här filmer så vet man att när en kille och tjej börjar brottas lite sådär som vi vuxna gör ibland och tjejen blir lämnad ensam kvar på rummet så vet man att Döden är nära... Och så är ju Turbonegro på soundtracket, bara en sån sak. Heja Norge, det här var kempegreit! Snart kommer "Fritt Vilt II".
CD: Opeth - Morningrise! (1996)
Advent / The night and the silent water / Nectar / Black rose immortal / To bid you farewell
Producent: Opeth, Dan Swanö Skivbolag: Candlelight
Skiva nummer två från världens bästa Opeth släppt 1996, ett ynka år efter debuten "Orchid". En debut (som jag skrev här) köpte helt olyssnad efter att jag i en recension Close-Up läst orden "dödsmetallens Dream Theater". Så när jag då i nådens år 1996 ser denna CD med dess heldystra omslagsbild i fönstret hos min lokale skivhökare (man köpte skivor i skivaffärer förut, kids) så var det bara att langa upp slantar på disken och köpa underverket. För ett underverk är det, efter att jag helt nött ut "Orchid" i CD-spelaren så förstod jag att den skulle vara fantastiskt bra. Och det är den ju såklart, den innehåller inte mindre än fem underbart långa låtar, den kortaste klockar in på tio minuter, sånt är jag särskilt svag för, mer långa låtar åt folket!
Trivia: den sista skivan med basisten Johan De Farfalla och trummisen Anders Nordin i sättningen, på den nästföljande "My Arms, your Hearse" är det Mikael Åkerfeldt själv och Martin Lopez (ex-Amon Amarth) som trakterar bas och trummor respektive. Och enligt Wikipedia så jobbar Johan DeFarfalla numera med politik inom Kristdemokraterna. Sant? Ja, jag vet jag inte men visst är det en bra historia! Bäst: jamen det blir ju självklart alla låtar: "Advent" (lyssna på det flinka basspelet vid 3.30 min), "Night and The Silent Water" (handlar visst om Åkerfeldts då nyligen avlidne farfar), "Nectar", 20-minutaren (mums!) "Black Rose Immortal" och den avslutande 11 minuter långa och genomsofta "To Bid You Farewell" som du utan problem kan spela för din mamma. Sämst: jo tjena.
Tidigare inlägg om Opeth på min blogg:
- Opeth 5-CD Box / - Lamentations (DVD) / - Watershed (CD) / - Orchid (CD)
7"-singel: Plasmatics - Monkey Suit! (1980)
Producent: Jimmy Miller Skivbolag: Stiff Records
A: Monkey suit / B: Squirm (live)
En skönt rödgul spräcklig sjutummare med Plasmatics, du vet det där skräniga amerikanska punkmetall-bandet som spred kaos, sex och konstiga outfits över en oförstående värld och som frontades av den något speedade före detta strippan Wendy O. Williams. Denna singel innehåller två låtar som båda finns med på den kultförklarade debutplattan "New hope for the wretched" som jag såklart också har, men jag kunde tydligen inte motstå den här när jag såg den i skivfönstret för 28 år sen. Plasmatics var ju otroligt farliga och beryktade på den här tiden, Wendy uppträdde titt som tätt med endast raklödder eller gaffatejp på bröstvårtorna och med en gitarrist i balettklänning (precis som Toxic Avenger) kan man verkligen slå världen med häpnad! Basist i Plasmatics var förresten på den här tiden den med blond (!) mohikan försedde Jean Beauvoir som skrivit mer än en låt tillsammans med Gene och Paul från KISS (och många, många fler) och som jag har för mig var medlem i nåt svenskt pudelgäng på 80-talet men jag har glömt/förträngt vilket. Jean har på senare år producerat två plattor med Ramones, ("Animal boy" och "Brain drain"), släppt dussintals skivor med sitt band Crown of Thorns och gjort en massa filmmusik så han är en rutinerad kille minsann. Men här spelar han "bara" punkbas och ser konstig ut där han står bakom Wendy.
Nåja, enligt skivetiketten är denna singel producerad av den legendariske producenten Jimmy Miller (har producerat "Beggars Banquet", "Let it Bleed", "Sticky Fingers" och "Exile on Main Street" med Stones samt Motörhead-klassikerna "Overkill" och "Bomber") men han var tydligen helt borta på heroin vid inspelningen så skivan färdigställdes istället av den rutinerade Ed Stasium (en massa Ramones-skivor) och Plasmatics manager Rod Swenson.
Trivia: på min singelversion av "Monkey Suit" hörs Wendy i början stöna fram "this one is dedicated to the GLC", GLC står för Greater London Council, (ungefär Londons kommunstyrelse, tror jag). Det var nämligen GLC som, efter att ha sett en demonstration av när Plasmatics sprängde en bil på scen, beslutade att ställa in bandets debutkonsert på engelsk mark på ärevördiga Hammersmith Odeon. Om du tittar noga på omslagets baksida så ser du skylten från Odeon där det står "Plasmatics show cancelled". RIP Wendy O. Williams som tog livet av sig 1998.
Tidigare inlägg om The Plasmatics på min blogg:
LP: Alcatrazz - Disturbing the peace! (1985)
A: God blessed video / Mercy / Will you be home tonight / Wire and wood / Desert diamond
B: Stripper / Painted Lover / Lighter Shade Of Green / Sons And Lovers / Skyfire / Breaking The Heart Of The City
Producent: Eddie Kramer Skivbolag: Capitol Records
Från 1982, då han slutade i Frank Zappas kompband, till 1985 då han gick med i speedade partykillen David Lee Roths band, hann den snabbfingrade gitarr-onanisten Steve Vai även med att släppa soloskivan "Flex-Able" och vara medlem i Alcatrazz, du vet bandet där Rainbow-bekantingen och James Dean look-a-liken Graham Bonnet luftade lungorna. Bandets debut, "No parole from rock ´n roll" var tack vare/på grund av (stryk det som ej önskas) Yngwie Malmsteens medverkan kraftigt Rainbow-influerad, men denna uppföljare visar såklart inget av det, för här är det Steve Vai som komponerat rubbet tillsammans med Bonnet, och det låter lite Zappa, lite David Lee Roth och lite soft västkustrock. Och tyvärr också lite Spinal Tap, mer om det nedan...
Nåväl, den här LP:n är alldeles nyinköpt på loppis (20:-) så jag har aldrig hört den förrän nu då jag lyssnar på den för att blogga om den, men den är inte så jävla dålig faktiskt, bättre än debuten och den lyckas faktiskt fängsla mig (geddit?) flera gånger med några riktigt bra rocklåtar. Denna skiva var förresten den enda med Vai i sättningen innan han som sagt också hoppade av och efter svanesången ""Dangerous Games" från 1986 (med den för mig okände Danny Johnson på gitarr) gick Alcatrazz till den sista vilan. Av deras skivförsäljning att döma inte saknade av så många, men nu är Alcatrazz (och Alcatrazz!) tillbaka på världens scener, mer om det nedan.
Bäst: snabba "God blessed video" och "Stripper", tunga "Mercy", rockigt Rainbow-iga "Wire and wood", "Sons And Lovers" (schysst refräng) och den David Lee Roth-iga "Painted lover" Sämst: "Will you be home tonight" (om du ska sjunga sådär Bonnet, kommer jag inte hem ikväll...), pompösa "Desert diamond" (Spinal Tap-varning, jag ser för mitt inre öga ett 30 centimeters Stonehenge och en hop dansande dvärgar) och den avslutande stinkbomben "Breaking the heart of the city" med synttrummor som troligtvis var helt ute redan 1985.
Trivia: tro´t eller ej men det finns numera faktiskt två upplagor av Alcatrazz som kuskar världen runt. Ett "Alcatrazz" med de tre original-medlemmarna Shea, Uvena och Waldo i sättningen, och ett Alcatrazz som fantasilöst nog kallar sig "Alcatrazz feauturing Graham Bonnet" som helt enkelt är Bonnet och tre helt okända snubbar. Och jag som trodde att världen inte ville ha ens ett Alcatrazz och nu finns det tydligen två... Till sist, det helsvarta omslaget med det svartlackade fängelsegallret är lite, (men bara lite) snyggare än debutens flygande sten med fängelsegaller, men hörru Bonnet, ni kunde väl kosta på er lite bilder på bandet i tuffa rockposer i alla fall?
Tidigare inlägg om Alcatrazz på min blogg:
- No parole from rock ´n roll (LP)
12" EP: Iron Maiden - 2 minutes to midnight! (1984)
A: 2 minutes to midnight
B: Rainbow´s gold / A message to ´Arry
Producent: Martin Birch Skivbolag: EMI
Kolla vad jag har! En rasande grann bild-tolvtummare med NWOBHM-hjältarna Iron Maiden och en EP jag faktiskt glömt bort att jag hade, så det var verkligen kul att hitta den i skivhögen. På A-sidan bjuds vi på den utmärkta "2 minutes to midnight" från "Powerslave"-plattan och B-sidan inleds med den lätt obskyra "Rainbows gold" som original gjordes av det engelska bandet Beckett. Klicka här och se Beckett framföra den i programmet "Old Grey Whistle Test" från 1974. Japp, det är en så gammal låt och den är ruskigt bra, som vanligt är originalet bättre än kopian.
B-sidan avslutas sen storstilat (nåja...) med den mer än lovligt tramsiga "A message to ´Arry", som dock inte är en låt utan en högljudd diskussion mellan trummisen Nicko McBrain och bandbasen (i dubbel mening) Steve Harris som inträffade efter en konsert under bandets "World Piece Tour"-turné. Steve Harris fick problem med sin bas under Nickos trumsolo och Steve skickade iväg någon för att säga åt Nicko att förlänga sitt trumsolo, men det ledde bara till att Nicko tappade bort sig helt och hållet i sin solotrummande och en vild diskussion utbryter mellan de två efter giget... Skojfriske sångaren Bruce Dickinson spelade in alltihopa, (en utskrift finns här) och hela grälet hamnade så småningom på B-sidan på denna bild-EP. Trivia: För att vara kristen (och Lasse Berghagens kompis) så säger Nicko "fuck" en väldans massa gånger...
Tidigare inlägg om Iron Maiden på min blogg:
- Flight of Icarus (7")
Bloggen är recenserad på TheCritics.se!
Tänkte bara säga att min blogg blivit recenserad på bloggkritik-sajten TheCritics.se. Surfa hit och läs vad dom tyckte om min blogg.
CD: Love/Hate - Blackout in the red room! (1990)
01. Blackout in the red room / 02. Rock queen / 03. Tumbleweed / 04. Why do you think they call it dope? / 05. Fuel to run / 06. One more round / 07. She´s an angel / 08. Mary Jane / 09. Straightjacket / 10. Slutsy tipsy / 11. Slave girl / 12. Hell, CA, Pop 4
Producent: Tom Werman Skivbolag: Columbia
Hörru Bob Ramone du som skrivit om underskattade skivor, här kommer ett grymt underskattat band, nämligen Los Angeles-sönerna Love/Hate och deras (såklart) underskattade debutalbum "Blackout in the red room"! Kan nog till 100% säkerhet säga att Love/Hate är det enda glam/sleazegäng jag regelbundet lyssnar på, har numera tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på deras skivor och särskilt då denna jätteklassiker. Eller glam och glam, till skillnad från sina tjejsminkade band som härjade vid samma tid så körde Love/Hate med en skönt pårökt luffarhippie-stil som passade som hand i handske då alla i bandet (utom trummisen som var helnykterist) aldrig bangade för sprit eller gräs. Det var kanske därför dom aldrig riktigt slog igenom...
Hur som helst har sångaren Jizzy Pearl en grymt skön sångröst och den låtskrivande basisten Skid skriver ju såna kanonlåtar så man vill bara grina. Bäst: "Blackout in the red room", "Tumbleweed", MTV-hiten "Why do you think they call it dope?" (med funkbas och stråkar minsann), "Fuel to run" (en lovsång till sprit såklart), "She´s an angel", "Mary Jane", "Slutsy tipsy" och "Hell, CA, Pop 4". Trivia: sångaren Jizzy Pearl var ett tag påtänkt i rollen som Jim Morrison i Oliver Stones rulle med samma namn har efter Love/Hates kollaps hunnit med att sjunga i både L.A. Guns och Adler's Appetite och sjöng udda nog även i RATT mellan åren 2000-2006. Fantastiskt band!
Tidigare inlägg om Love/Hate på min blogg:
- Let´s Rumble (CD)
Musiktips!
Cannibal Corpse - Evisceration Plague (The Status Quo of death metal)
Oliver Weers - Get ready (Fantastisk melodiös hårdrock från Danmark, grymt bra)
Agoraphobic Nosebleed - Agorapocalypse (Hej vad det går undan)
Rumpelstiltskin Grinder - Living For Death, Destroying The Rest (Thrash från 1983? Nä, från 2009!)
2x7"-singel: Ozzy Osbourne - So tired! (1984)
Singel 1: So tired / Bark at the moon (live)
Singel 2: Waitin for darkness / Paranoid (live)
Producent: Ozzy Osbourne, Bob Daisley, Max Norman Skivbolag: Epic
En dubbelsingel innehålles exakt samma låtar som den här tolvtummaren, varför i hela helvete har jag köpt den? Ja, jag har som vanligt ingen aning, (det var ju trots allt 25 år sen...) men visst är den cool med de snygga live-bilderna på Ozzy på uppviket? Man får väl hoppas att den är riktigt sällsynt...
Tidigare inlägg om Ozzy Osbourne:
- Bark at the moon (LP) / - Konserthalsdukar / - Talk of the devil (2-LP) / - Mr Crowley (12" bild-EP) / -No more tears (LP) / - Bark at the moon (7") / - So tired (12" EP)
LP: Wrathchild - The bizz suxx but we don´t care! (1988)
Party All Day Side: The Biz Suxx / ££ Millionaire $$ / Hooked / (Na Na) Nukklear Rokket / Wild Wild Honey / Ring My Bell
Party All Nite Side: Hooligunz / She'z No Angel / O.K. U.K. / Noo Sensation / Stikky Fingerz
Producent: Guy Bidmead Skivbolag: FM Records
Snygg bildskiva eller hur? Hmm, nu ska vi se... glammig metal med Ramones t-shirt? Check! Cigarett och ölflaska? check! Gigantiska frisyrer? Check! Solglasögon och sönderrivna kläder? Check! Är det Crashdiet anno 2008 tro?
Nope, det är Wrathchild från 1988, eller Wrathchild UK som det står under bandnamnet på framsidan då det på den tiden fanns ett jänkargäng som också hette Wrathchild. Men det här alltså det engelska Wrathchild som bildades i metropolen Evesham i mellersta England i grevskapet Worcestershire, du vet dom med såsen. Men såna petitesser det struntar såklart bandet i och hävdar med en dåres envishet att Evesham är lika hårt, tufft och glammigt som downtown L.A. Dom tar såklart också tuffa scennamn som Eddie "Scumbag" Starr (skin shokker), Rocky "Wrekkless" Shades (vocal vandal), Mark "Stan-Lee" Angel (mutilator bass) och Lance "Killer" Rokkit (terminator guitar) och med mer "kk", "xx", "z" och med mer stavfel än Slade i låttitlarna så slår man såklart världen med häpnad!
Bäst: "Stikky Fingerz", (Na Na) Nukklear Rokket" (catchy refräng), "O.K. U.K" (schysst gitarrsolo), "She'z No Angel", "The Biz Suxx" och "Noo Sensation". Sämst: att jag har sålt min vinylutgåva av "Stakk Attakk". Trivia: promovideon till "Nukklear Rokket" regisserades av en snubbe vid namn Bruce Dickinson. Japp, det är han i Iron Maiden. Och tro´t eller ej, men Wrathchild har återförenats (nåja, bara sångaren Rocky Shades är kvar...) och har en ny skiva på gång som släpps under 2009.