LP: Raven - Architect of fear! (1991)
Fränt omslag med en ilsken korp mot en mattsvart bakgrund.
En trio allvarliga hårdrockare, alla tre med ofattbart tajta jeans. Och vilka jättegympadojjor! Men det är ju thrashmetal så det var ju väntat.
A:
Architect of Fear Intro / Architect of Fear / Disciple / Got the Devil / Part of the Machine / Under the Skin
B:
White Hot Anger / Can't Run and Hide / Blind Leading the Blind / Relentless / Just Let Me Go
Producent:
Raven
Skivbolag:
SPV/Steamhammer
RAVEN:
John Gallagher, bas, sång
Mark Gallagher, gitarr
Joe Hasselvander, trummor
Konstigt.
Hade för första gången ever gjort ett tidsinställt inlägg, som skulle publiceras i lördags. Men det funkade inte, ser jag nu. Men nu kommer det ett nytt inlägg.
Men varför ett tidsinställt inlägg? Jo, jag var nämligen på Getaway Rock i Gävle i fredags (och en massa annat efter det) och ville inte att det skulle vara total stiltje på bloggen. Men det sket sig alltså...
Getaway Rock har förresten det absolut tråkigaste festivalområde jag nånsin varit på. Bara grus överallt och ingenstans att sitta, för när man är gubbjävel som jag vill man gärna slå sig ner nånstans mellan konserterna. Inne på barområdena fanns det såklart sittplatser men åt helsicke för få. Nä, till Getaway åker jag nog inte igen, tacka vet jag SRF där man kan lägga sig i gräset och avnjuta sitt käk, här fick man vackert stå eller då lägga sig i gruset. Och då blir man ju smutsig, lite klass har man ju.
Jaha, har du varit på Getaway, vilka såg du? Jo, jag och polaren S hade alltså shoppat varsin fredagsbiljett, han ville absolut se Ministry (för första och sista gången) och jag ville se Manowar (för första gången).
Ministry såg jag live på SRF 2008 (var det väl?) när Al & Co var ute på sin avskedsturné, och nu är dom alltså ute på en ny avskesturné! Rena KISS-takterna om du frågar mig. Jourgensen - som ser ut som en liten, plirande tant med sitt ögonsmink och rastahår - var i Gävle på ett strålande humör och halsade öl efter öl och tjoade, dansade och hade sig, så konserten var riktigt kul att kolla på. På SRF 2008 stod han och resten av bandet ju bakom ett hönsnät och lirade, inte riktigt lika kul att kolla på.
Manowar, som jag hade längtat så efter, var däremot ett fantastiskt antiklimax. Först så var ljudet helt obefintligt, är inte Manowar världens högljuddaste band? Inga trummor, ingen bas och en gitarr som kom och gick. Man riktigt såg ilskan ryka ur öronen på DeMaio. Sen ville bandboss DeMaio visst ha upp nån ur publiken på scen som kunde spela gitarr på en låt tillsammans med bandet. Den enda som ville kliva upp var naturligtvis en skitfull jävla Gävle-redneck som givetvis inte kunde spela gitarr det minsta. Har aldrig skämts så mycket i hela i mitt liv och konserten som då fått upp en hyfsad styrfart tvärdog med ett brak där och då. Ljudet blev tack och lov bättre mot slutet men fy fan så pinsamt det var.
Andra band vi såg var Meshuggah (svinbra som vanligt), Municipal Waste (roligt en stund), Crashdiet (dom var bättre i Hultsfred då vi såg dom senast med Dave Lepard (RIP) på sång) och Satyricon som var sataniskt bra.
Sen såg vi några snuttar av Amon Amarth (inte min kopp te alls), Finntroll (klämmigt) och HC-gänget Raised Fist som inte heller är min kopp te. Nä, största överraskningen var nog istället jänkgänget August Burns Red som ingen av oss varken hade hört eller hört talas om tidigare men som verkligen blåste dammet ur våra öron. Trodde faktiskt att det skulle vara såndär fasansfull In Flames/Dead by April/Kent-metal, du vet med growliga verser och gnällig rensång på refrängerna men det var ju fullt ös medvetslös hela tiden. Och du, flip-flops (som gitarristen sportade) är METAL! Riktigt jävla bra trots att låtarna lät lite likadant efter ett tag. Men i små portioner så var det väldigt bra.
Nä, nu lägger vi Getaway till handlingarna och går över till detta inlägs huvudnummer, nämligen "Architect of fear", den åttonde studioskivan från engelska metalveteranerna Raven, som här fortsätter med sitt eviga och tröstlösa skivbolagshoppande. Deras två första släpptes ju på engelska Neat Records, sen bar det iväg till Amerika och Megaforce Records för en skiva och efter den ett tre skivors kontrakt med jätten Atlantic. Sen fick dom kicken från Atlantic och hamnade dom på lilla Combat för en skiva och nu är dom alltså tillbaka i Europa och släpper en skiva på tyska bolaget Steamhammer/SPV. Måste vara ett elände att hela tiden byta sådär.
Tyska thrashgänget Kreators management lockade nämligen över Gallagher-bröderna + vidhängande trummis till Tyskland där den dynamiska trion sen tillbringade en svettig månad i en pyttig studio för att vrida ihop denna skiva. Dom producerade den själv och som hjälpreda i studion hade dom en herre vid namn Heinrich Mikus, en gång i tiden stentuff sångare i stentuffa vikingarockarna Faithful Breath.
Men trots den tuffa kopplingen till både Kreator och Faithful Breath blev det här bara en halvdan skiva och följdaktligen den sista Raven-skiva jag inhandlade. Verkligen synd på så rara ärtor, för riffen som Mark vrider ur sin gitarr brukar i vanliga fall förflytta berg, nu framkallar dom mest gäspningar. Och så går det ju för sakta! Jag vill ha tillbaka det där vildsint metalproggiga och genomgalna Raven som krossade allt inom synhåll på deras två första plattor. Det är inte förrän på nästsista låten "Relentless" dom trampar nån slags gas i botten och då är det såklart alldeles försent.
Trivia: när Raven hade några dagar ledigt från studioknegandet drog dom till Holland och spelade på ostfestivalen i Gouda. Jo, det är faktiskt sant. Ett gig på en Ostfestival? Låter nästan lite Spinal Tap men är säkert mysigare än att maratonstå i gruset på Getaway.
Nä, det här var inge kul alls. Nästa!