Film- & Musikbloggen!

Ojojoj, nu är jag riktigt längst bak i videohyllan och gräver men har jag sagt att jag ska ut med ALLA mina filmer på bloggen så... Nåja, "Panic room" är i all fall en riktigt bra film i regi av bildkonstnären David Fincher och med Jodie Foster i rollen som instängd mamma med sockersjuk dotter. Fräsigt filmad med långa kameraåkningar upp, ner och genom huset och som grädde på det berömda moset så spelar allas vår hjälte, countrysångaren Dwight Yoakam en av inbrottstjuvarna, den minst sagt våldsbenägne "Raoul". Värdelöst vetande: Nicole Kidman skulle egentligen spela mamman men hon skadade knät under inspelningen av "Moulin Rogue" (hon snubblade väl på en peruk) och ersattes med kort varsel av Jodie Foster som endast fick nio dagar på sig att förbereda sig för rollen. Bäst: Dwight Yoakams skogstokige figur, helt klart.

Handlingen: Meg Altman (Foster) och hennes dotter Sarah som råkar ut för inbrottstjuvar. Med nöd och näppe lyckas de fly till det s.k panic room som finns i deras hus. Rummet är ett slags skyddsrum som har egen telefonlinje, luftkonditionering och övervakningsmonitorer, därifrån följer Meg och Sarah inbrottstjuvarnas varje steg. Trots att det ska vara ett säkert rum börjar tjuvarna utanför bli otåliga och använder alla medel för att tvinga ut Meg och Sarah. Inte nog med tjuvarnas våldsamma knep, Sarah börjar kännas sig allt sämre p.g.a sin diabetes och insulinsprutorna finns utanför skyddsrummet...

Regi: David Fincher, 107 min

I rollerna: Jodie Foster, Forest Whitaker, Jared Leto, Dwight Yoakam

Oj, nu blev det minsann lite naket här på bloggen, och nu är jag verkligen allra längst in i videohyllan och famlar ska du veta! Men jag har ju sagt att jag ska skriva om alla filmer jag har hemma... Nåja, "Basic Instinct" är den holländske regissören Paul Verhoevens omtalade "erotiska thriller" (som det står på omslaget) där Michael Douglas i jakten på en mördare jagar Sharon Stone både på det ena och andra sättet. Regisserad av samme man som gjorde den blodiga "Flesh and Blood", den våldsamma "RoboCop" och den blodiga och våldsamma "Starship Troopers". Och "Showgirls", men den talar vi tyst om, eller hur?

Handlingen: Polisen Nick Curran vid kriminalpolisen i San Francisco undersöker det bestialiska mordet på en f.d. rockstjärna, Johnny Boz. Överst på listan över misstänkta står älskarinnan Catherine Tramell. Hon är en författare som skriver deckare vars innehåll har en märklig förmåga att bli verklighet. Curran blir besatt trots att han är med i hennes nästa bok.

Regi: Paul Verhoeven, 121 min

I rollerna: Michael Douglas, Sharon Stone

Och from the burning pits of hell (alltså längst in i mitt videoskåp) plockar jag fram den här apgamla VHS:en med klassiska våldsrullen Road Warrior. Uppföljaren till lika klassiska "Mad Max" och eftersom den totalförförbjöds på biograferna så ändrades titeln i Sverige från "Mad Max 2" till "The Road Warrior". Omslaget ovan är nog från den amerikanska versionen. Och konstigt nog är tydligen "Mad Max" fortfarande totalförbjuden på bio, men den har visats på TV och finns att hyra på video... Hur logiskt är det på en skala, Gunnel Arrbäck? Helt värdelös bonusinfo: Lord Humungus, snubben med hockeymasken spelas av göteborgaren Kjell Nilsson. Har också för mig att det - precis som i fallet Darth Vader - inte är hans egen röst utan en annan snubbes. Kjell stod väl mest bara där i öknen och viftade med musklerna. Men jag kan ha fel. Och varför blir den mohikanförsedda skurken så ruskigt upprörd, var det hans loverboy som fick en bumerang i skallen, tro? Hmm, anar jag ett underliggande gaytema här tro? Eller är det en tjej? Hur som helst är "Road Warrior" finger choppin´ good, kolla klippet nedan så ser du vad jag menar! Tror minsann jag måste se den här igen. Och förresten, när kommer del fyra i den här serien betitlad "Mad Max 4: Fury Road"? Den har varit på gång länge nu.

Och vad hittar jag nästa längst in i min VHS-hylla om inte Oliver Stone-rullen "Born on the Fourth of July! En sann historia) om den patriotiske snubben Ron Kovic - fantastiskt spelad av Tom Cruise - som drar till Vietnam för att rädda världen från kommunismen och kommer hem förlamad och i rullstol. Hemma i USA blir heller välkomnandet inte som han trott då folk är oerhört trötta på kriget och han möter skällsord allt som oftast på gatorna. När till och med hans egen bror uttrycker sin missnöjdhet över kriget börjar Ron också tvivla och börjar så småningom ifrågasätta krigets rättfärdighet. Sjukt bra film, varför kan inte Oliver Stone göra såna här bra filmer längre? Jag menar hallå orka typ "Alexander", vad var det för nåt?

Regi: Oliver Stone, 140 min

I rollerna: Tom Cruise, Kyra Sedgwick, Raymond J. Barry, Frank Whaley, Willem Dafoe

Från min VHS-hylla plckar jag fram "Cape Fear", en helt OK hämndrulle i regi av Martin Scorsese med parhästen Robert DeNiro i rollen som nyutsläppte kåkfararen Max Cady. Han vill som till varje pris vill hämnas på sin advokat (Nick Nolte) som pga sitt fifflande med bevis gjorde att Cady åkte in i kurran på 14 år. Dock inte riktigt lika bra den här gången som när jag såg den första gången på bio, men DeNiro är verkligen stenhård som sliskig, tatuerad men väldigt belästhämnare som både citerar lagboken, bibeln och talar i tungor. Juliette Lewis är med på ett hörn som fnissig, kärlekskrank tonårsdotter som inte fattar vems tumme hon suger på. Robert Mitchum och Gregory Peck, som båda var med i originalet från 1962, är med här också. Toppa hela rasket med tiltade kameravinklar och andra klämmiga kameratricks av Scorsese och en cigarrtuggande DeNiro i högform och du har en klockren rulle för din fredag- eller lördagkväll. Både DeNiro och Juliette Lewis Oscarsnominerades förresten för sina roller.

Regi: Martin Scorsese, 122 min

Ännu en köp-VHS som jag inte visste om att jag ägde och ännu en cool rulle av mina favoritregissörsbröder Joel och Ethan Coen. En svartvit, tuff historia med en kedjerökande Billy Bob Thornton i rollen som en helt makalöst uttråkad frisör med en vänsterprasslande fru som får ett affärserbjudande han inte kan säga nej till. Efter den här filmen bröts dock brödernas nio filmer långa segerrad och dom släppte ifrån sig de mindre lyckade filmerna Intolerable Cruelty (2003) och The Ladykillers (2004). Nu verkar dom dock vara på banan rejält igen med "No country for old men".

Handlingen: Året är 1949. Platsen en sömnig liten stad i norra Kalifornien. Den tystlåtne, kedjerökande barberaren Ed Crane är trött på sitt liv i största allmänhet. Framför allt på sin svåger och kollega som pratar oavbrutet, och på sin hustru Doris som vänstrar med sin chef på varuhuset där hon arbetar. Men hans stillastående tillvaro tar en drastisk vändning en dag då en handelsresande slår sig ned i Eds friserstol och föreslår en affärsuppgörelse. Ed ser en väg ut ur tristessen, men planen går inte riktigt som han tänkt sig och snart är han indragen i en nedåtgående spiral av mörka hemligheter, utpressning och mord...

Regi: Joel & Ethan Coen, 118 min

I rollerna: Billy Bob Thornton, Frances McDormand, James Gandolfini, Tony Shalhoub, Scarlett Johansson

Jösses vilka crazy grejer man hittar hemma när man går igenom videohyllan, hade inte en susning om att jag hade en köp-VHS av den här! En något onödig remake av allas vår favoritfilm "The Texas chainsaw massacre" med allas vår favoritskådis Jessica Biel i rollen som "The final girl" (förklaring nedan), som jagas hit och dit av allas vår favorit Thomas "Leatherface" Hewitt. Hela klabbet är producerat av allas vår favorit Michael "Transformers" Bay så hela filmen ser ruggigt snygg ut, (och den är blodig som tusan) men har inget av den råa dokumentärterror som finns i allas vår favorit Tobe Hoopers lågbudgetoriginal. Men för tusan, har du en halv påse gamla ostkrokar kvar i skafferiet och 90 minuter att slösa bort medan tvättmaskinen går så kan du absolut slänga dig i soffan och kasta ett blodigt getöga på den här. Som blodig, helt ofarlig underhållning för stunden funkar den finfint, men du kommer garanterat inte att komma ihåg så mycket av den efteråt. Det bästa med den här filmen är nog att allas våra favoriter Morbid Angel har låten "Enshrined by grace" med på soundtracket.

Regi: Marcus Nispel, 90 min

I rollerna: Jessica Biel, Jonathan Tucker, R. Lee Ermey

Old Monty: What the hell are you doing in my house?
Andy: All right, look. We're just looking for are friend, all right. Then we'll be out of here.
Old Monty: You ain't running things boy, except your mouth.
Andy: This guy's crazy.
Old Monty: You little turd, you're so dead, you don't even know it...".

Men hörru, bättre än så här blir det sällan på film! En brasiliansk film om det hårda (och då menar jag det HÅRDA) livet i en av Rio de Janeiros megavåldsamma favelas kallat "Cidade de Deus". Djävulskt grym historia, scenen där dom ska straffa några medlemmar i småbarnsgänget "Knattarna" är så jävla hemsk. Och när man då vet att i princip ingen i filmen är professionella skådespelare och bor i verklighetens City of God blir det ännu mer trovärdigt. Bäst: Makalöst häftigt filmad, kameran är verkligen med mitt i handlingen precis som en dokumentärfilm och snyggt klippt med coola stillbilder här och där och scener som visas om igen från olika personers perspektiv. Sämst: Inget. Det här är en rakt igenom helt fantastisk film som du måste se. Se den! Se den nu!

Handlingen: Huvudpersonen i Guds stad är inte en person utan en plats. Guds stad är resultatet av ett bostadsprojekt, som satte i gång under 1960-talet. I början av 1980-talet hade området utvecklats till en av Rio de Janeiros farligaste platser. vi får följa ett flertal personer och deras livsöden. Allt ses genom vår berättare, Buscapés, ögon. Buscapé är en fattig svart kille, för rädd och vek för gangsterlivet och för intelligent för att nöja sig med ett underbetalt jobb. Buscapé växer upp i en otroligt våldsam miljö och han har alla odds emot sig. Han upptäcker dock att han kan se på verkligheten på ett annat sätt, med ett annat öga, nämligen fotografens. Han växer upp till att bli professionell fotograf, vilket blir hans räddning.

Regi: Fernando Meirelles, 130 min

I rollerna: Alexandre Rodrigues, Leandro Firmino, Phellipe Haagensen

"Where do you want to take the shot? In the hand or in the foot?"

Det här, min vänner, är en snorbra gangsterfilm med en alldeles fantastisk Gary Oldman i rollen som den svettige, halvgalne irländske gangstern Jackie Flannery. Fantastiska i sina roller är (såklart) även Sean Penn som undercoversnuten Terry tillbaka i sina gamla kvarter och Ed Harris är stenhård som boss. Och den är mycket, mycket bättre än den där "Boondock Saints" som du lurade på mig, Gustav!
Handlingen: Terry Noonan återvänder till sina barndomskvarter i Hells Kitchen, de irländska kvarteren i New York. Denna gång som polis för att infiltrera den lokala maffian. Terry går sakta tillbaka till det liv han levde innan han blev polis, det som brottsling. Den försvann tyvärr litegrann vid releasen då det samma år (1990) även släpptes helgrymma gangsterfilmer som Miller´s Crossing, Gudfadern III och Goodfellas. Regissören Phil Joanou har förresten även gjort U2:s "Rattle and hum".

Regi: Phil Joanou, 134 min

I rollerna: Gary Oldman, Sean Penn, Ed Harris

Terry Noonan: So we're like Robin Hood in this instance?
Jackie Flannery: Yeah, and I'm Friar Fuck.

En fotograf blir under en expedition till Venezuelas djungel biten av en okänd spindel. När fotografens lik transporteras hem till USA följer spindeln med. Spindeln parar sig med en lokal spindel, och snart har hela den lilla staden Camaina i Kalifornien blivit invaderad av spindlar. Den nyinflyttade läkaren Ross Jennings har redan mycket få patienter, och ryktet försämras ännu mer efter att hans patienter dör av spindelbett. Självklart är detta inte Jennings fel, och han inser snart att något är på tok. Den extremt spindelrädde Jennings, pestutrotaren McClintock samt spindelexperterna Dr. James Atherton och Chris Collins ger sig därför ut på spindeljakt.

Vadå klassiker? Har precis grävt fram George Lucas rymdopera Stjärnornas Krig ur gömmorna, släppt på en gammal hederlig köp-VHS och med den gamla versionen av filmen innan George klåfingrigt "förbättrade" de digitala effekterna i vissa scener och släppte en ny version 1997. Jag menar va, så får man väl inte göra eller? Och visst heter den "IV - A new Hope" eller nåt numera? Jag kallar den Stjärnornas Krig och inget annat. Kom ihåg när jag såg den här på bio 1977 (yep, I´m that old...) och vilken otrolig grej det var när Luke Skywalker flög fram där i diket på Dödsstjärnan. Jag satt ju och bara gapade och så helvetiskt spännande det var! Darth Vader, som enligt legenden betyder "fader" på holländska, var den ondskefullaste, tuffaste bad guy jag nånsin sett på film och det där hesa andningsflåset lät ju aptufft. Astma? Och Harrison Ford är ju klockren i rollen som den småbusige rymdsmugglaren Han Solo i denna del fyra av (hittills) sex filmer om kampen mellan det goda och The Dark side, Imperiet och rebeller och stormtrupper och eeh, ewoks... Nä, nu kollar vi in sprängningen av Dödsstjärnan igen, tror dock att det här klippet är från den nya versionen av filmen, tror inte det är en såndär fin ljusbåge runt den när den exploderar på min VHS-version. Ska kolla upp det och återkommer om jag har fel. Men jag tror inte det.

Regi: George Lucas, 121 min

I rollerna: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Peter Cushing, Alec Guinness

Darth Vader: I've been waiting for you, Obi-Wan. We meet again, at last. The circle is now complete. When I left you, I was but the learner; now I am the master.
Obi-Wan: Only a master of evil, Darth.

 

Läs mer om Star Wars:

Och vad hittar jag i mitt VHS-skåp om inte en gammal köpvideo med lersnubbarna Wallace & Gromit, how about that! Och den här är så sjukt kul, kommer ihåg att jag grät av skratt (japp, faktiskt) första gången jag såg den. Den där leksakstågsjakten på slutet är inget mindre än helt genialisk. Den här måste du se!

Handlingen: Wallace och Gromit får en pingvin som hyresgäst och som ganska kvickt intar Gromits rum och snart också Wallace förtroende. Men den onde pingvinen planerar att stjäla en diamant från museet och använder därför Wallace senaste uppfinning; ett par automatiska byxor. De skulle egentligen promenera med Gromit istället för Wallace, men allt funkar inte som det ska...

Regi: Nick Park, 60 min

I rollerna: Peter Sallis (Wallace röst)

Wallace: They're techno trousers, ex-NASA, fantastic for walkies!

Helfräsig film av hyperproduktive regissören Steven Soderbergh. Tänk om James Cameron kunde damma iväg filmer i Soderberghs takt, då skulle jag vara lycklig. Eller om om Sam Raimi kunde göra nåt annat än Spindelmannen (Evil Dead IV?), Peter Jackson kunde göra en splatterfilm igen och Oliver Stone gjorde nåt bra överhuvudtaget istället för rappel som "Alexander" och "World Trade Center"... Då skulle jag vara lycklig. Lycklig blir man däremot inte av att se den här filmen. ja, jag menar inte så utan jag menar att man får sig istället en rejäl tankeställare om hur enormt omfattande droghandeln är, vilka enorma summor pengar som det handlar om och hur helt jävla hopplös kampen mot narkotika måste kännas för dom som försöker hålla emot. Manus är skrivet av Stephen Gaghan som regisserade oljedramat "Syriana". Fantastisk och tänkvärd även den.

Handlingen: Narkotikan flödar in i USA via den mexikanska gränsen. I staden Tijuana kämpar två poliser både mot knarkkartellerna och sina korrumperade kolleger, ovetandes om att de bara är brickor i ett maktspel. I en lyxig villaförort i USA grips en knarkkung, varpå hans gravida och intet ont anande hustru stöter på hot både från polismakten och sin mans affärskolleger. Hon inser att enda sättet att överleva är att överta sin mans lukrativa affärer. Samtidigt utses i Washington domaren Robert Wakefield av presidenten till chef för regeringens nya avdelning för knarkbekämpning, ovetandes om att drogerna redan slagit klorna i hans egen tonårsdotter. I kriget mot knarket är det ingen som är ren och ingen som går fri...

Regi: Steven Soderbergh, 147 min

I rollerna: Michael Douglas, Don Cheadle, Benicio Del Toro, Dennis Quaid, Catherine Zeta-Jones