CD: Tiamat - Prey! (2003)
Cain / Ten Thousand Tentacles / Wings of Heaven / Love in Chains / Divided / Carry Your Cross and I'll Carry Mine / Triple Cross / Light in Extension / Prey / The Garden of Heathen / Clovenhoof / Nihil / The Pentagram
Producent: Johan Edlund Skivbolag: Cenury Media
TIAMAT:
Johan Edlund, vocals, guuitar, keyboards / Thomas Peterson, guitars / Anders Iwers, bass / Lars Sköld, drums
Kan väl börja med att säga att "Prey", fullängdare nummer åtta från gothtrockande Tiamat är snuskigt bra så har vi det ur vägen. Faktiskt ännu bättre än föregående års "Judas Christ" om du frågar mig, men det är det ju ingen som gör... Denna CD är inköpt på den numera nedlagda skivaffären Rocks här i Umeå för det fullständigt horribla och hutlösa priset 219 kronor. Hur vet jag det? Prislappen sitter kvar på baksidan... Tvåhundranitton spänn för en sketen CD, som tur var det inte jag som köpte den.
För jag betalade bara 15 spänn för den på loppis för några veckor sen, och det var den värd såklart alla gånger. Och så var det ju en "Limited Edition"-utgåva också som jag fick tag på, där det utöver den mästerliga musiken även medföljer fem bakgrundsbilder och en Tiamat-skärmsläckare till din datamaskin och en 15-minuters "Making of..." av videon till "Cain". Inte illa.
Som sagt löjligt bra platta där toppspåren heter "Cain", "Carry Your Cross and I'll Carry Mine" och "Clovenhoof" och de sämsta heter "Ten Thousand Tentacles", "Triple Cross" och "The Garden of Heathen" (fyndigt namn!). Sämst helt enkelt för att det inte är riktiga låtar utan är bara i tur och ordning löst gitarrplock, osvängiga triphoptrummor och ett synthsvepande ljudlandskap och inget annat.
Till sist; den avslutande 7-minutaren "The Pentagram" måste du slänga ett extra öra på då den mer än lovligt knarkiga lyriken ursprungligen är en dikt skriven av den engelske ockultisten Aleister Crowley (1875-1947). Ja just det, precis han som Ozzy sjunger om i "Mr Crowley".
Djävulskt bra skiva. Heja Tiamat!
CD: Tiamat - Judas Christ! (2002)
The Return of the Son of Nothing / So Much for Suicide / Vote for Love / The Truth's for Sale / Fireflower / Sumer by Night / Love Is as Good as Soma / Angel Holograms / Spine / I Am in Love With Myself / Heaven of High / Too Far Gone
Producent: Lars Nissen Skivbolag: Century Media
TIAMAT:
Johan Edlund, guitar, vocals / Thomas Petersson, guitar / Johnny Hagel, bass / Kenneth Roos, keyboards / Niklas Ekstrand, drums
En svinbra skiva med lite smått och goth blandat med Johan Edlund och hans Tiamat kan det vara nåt för herrn tro? Och kanske för alla tjejer därute också, har spelat den här CD:n hemma på stereon i flera dagar nu utan att någon av hushållets kvinnliga väsen klagat. Fantastiskt, en skiva som jag faktiskt kan spela utan att nån skräckslaget vrålar "STÄNG AV DET DÄR HEMSKA OVÄSENDET!". Brukar annars vara det som vanligen vrålas när jag spisar Behemoth, Brutal Truth, Macabre eller Mortician och liknande finkänsliga orkestrar på mitt slitna deathdekk. Konstigt, eller hur?
En som sagt svinbra skiva som jag verkligen rekommenderar till alla gothkids därute. Jag har inte hört en enda ton av de tre första Tiamat-släppen - då dom spelade dödsmetall - och inte heller nåt på de följande, mera psychflummiga skivorna "Clouds", "Wildhoney" och "Deeper kind of slumber", men "Skeleton Skeletron", den här såklart och uppföljaren "Prey" är alla tre riktiga mästerverk i min lilla svarta gothbok.
Har dock inte införskaffat senaste släppet "Amanethes", lyssnar på den på Spotify just nu när jag skriver det här och det låter som dom gått tillbaka till soundet på första skivorna igen, jag menar growlsång, WTF is up with that? Nä, precis som på jättehiten "Vote for love" ska Tiamat låta! Kolla bara in videon nedan, visst är den förjävla bra? Eller lyssna på hela skivan på Spotify, du kommer icke att ångra dig. Coolt omslag också med en goth, jag menar goat.
LP: Ultravox - Rage in Eden! (1981)
A: The Voice / We Stand Alone / Rage in Eden / I Remember (Death in the Afternoon)
B: The Thin Wall / Stranger Within / Accent on Youth / The Ascent / Your Name (Has Slipped My Mind Again)
Producent: Ultravox Skivbolag: Chrysalis
ULTRAVOX:
Midge Ure, guitar, synthesizer, vocals / Warren Cann, drums / Chris Cross, bass, synthesizer / Billy Currie, keyboards
Hallå alla trve heavyrockers, nu är det dags att blunda! För det är dags för Ultravox igen...
Jamen förlåt så jävla mycket, men vad ska jag göra när nästa skiva på tur är ännu en Ultravox-LP? Har jag nu tagit ett heligt löfte att skriva om alla skivor jag har hemma så blir det så här ibland. Inte för att jag klagar, för precis som de andra två Ultravox-skivorna jag skrivit om ("Vienna" och "Quartet") är även denna skiva löjligt bra.
Men jag ska hålla det inlägget kort och inte fresta så mycket på tålamodet på alla de tusentals hårdrockare som dagligen läser den här bloggen (I wish...), men det är ju helt crazy vad mycket kanonlåtar Ultravox har klämt ur sig. Precis som på de två redan nämnda skivorna så ramlar de grymma låtarna nästan över varandra även på denna: "The Voice", "Rage in Eden", "I Remember (Death in the Afternoon)", "The Thin Wall"... Det enda spår som möjligen är lite kasst är instrumentalsnutten "The Ascent" men att lyfta pickupen förbi den är ju en baggis.
Hela synthkalaset omsluts av ett föredömligt konstigt omslag som på grund av nån sorts tvist med konstnären Peter Saville är utbytt på alla senare utgåvor.
Sådrja, nu kan alla ni som sitter framför datorn med nitbälte och corpsepaint titta igen, för det här var den sista Ultravox-LP ut här på bloggen, jag lovar. I alla fall tills jag hittar "U-Vox" och "Lament" på vinyl för en billig peng, för då slår jag till!
LP: Ultravox - Quartet! (1982)
A: Reap the Wild Wind / Serenade / Mine for Life / Hymn
B: Visions in Blue / When the Scream Subsides / We Came to Dance / Cut and Run / The Song (We Go)
Producent: George Martin Skivbolag: Chrysalis
ULTRAVOX:
Midge Ure, guitar, synthesizer, vocals / Warren Cann, drums / Chris Cross, bass, synthesizer / Billy Currie, keyboards
Efter tre filminlägg på raken och särskilt efter anspänningen att ta sig igenom "A Serbian film" med förståndet i behåll så passar det alldeles utmärkt att softa ner med Ultravox och lite kliniskt ren synthpop. Hörde jag ett hurra där längst bak eller?
Detta är skiva nummer sex i de dansanta engelsmännens diskografi och den tredje med Midge Ure på sång och gitarr och är smockad med goa låtar. Helt omöjligt att plocka ut nån favoritlåt då de kommer som på ett pärlband efter varandra. Tror du mig inte? Jo, det är sant, för på A-sidan finns ingen mindre än "Reap the Wild Wind", (fantastisk låt med grym refräng) som följs av de likaledes fantastiska "Serenade" och "Mine for life" (låter lite Rush minsann) och avslutas storstilat med den extremt allsångsvänliga "Hymn".
B-sidan vill såklart inte vara sämre, för där trängs den atmosfäriska "Visions in Blue", den gitarrdrivna "When the Scream Subsides" och jättehiten "We Came to Dance" tillsammans med "Cut and Run" (gitarrsolo!) och den snabbfotade sistlåten "The Song (We Go)". Djävulskt bra skiva som jag lyssnat på massor av gånger. Och ja just det höll på att glömma, den är producerad av Beatles-bekantingen George Martin. Konstigt omslag.
LP: Ultravox - Vienna! (1980)
A: Astradyne / New Europeans / Private Lives / Passing Strangers / Sleepwalk
B: Mr. X / Western Promise / Vienna / All Stood Still
Producent: Conny Plank Skivbolag: Chrysalis
ULTRAVOX:
Midge Ure, guitar, synthesizer, vocals / Warren Cann, drums, percussion / Chris Cross, bass, synthesizer / Billy Currie, keyboards, synthesizer
Från manligt svettig Conan-metal med Manowar till välklädd, välartad och garanterat odörfri miniräknarsynth med Ultravox, vad sägs om det genrelappkastet? Fjärde plattan från dessa engelska syntveteraner och inköpt för en sketen femma, det var väl ett fynd så säg! Och med överhängande risk att förlora precis alla mina bloggläsare måste jag bara få säga att Ultravox är riktigt bra.
Hallå.... Mäh, drog alla nu?
Det är ju inte så att jag lyssnar på dom varje dag, (eller ens varje år), men va fan så jävla dåliga är dom väl inte, eller? Och glöm inte bort att Midge Ure lirat med Thin Lizzy (faktiskt) så lite cred måste du ge dom. Och du, om du slänger ett vidöppet öra på "Sleepwalk" så hör du ju att i grunden är den låten ren och skär thrashmetal! Jo, det är sant, byt ut den där pumpande synten mot en chuggachugga-gitarr och vips! så kunde det vara Dark Angel. Typ.
Andra bra låtar är "Passing Strangers", "Mr X" (rena Kraftwerk-takterna. Eller var det kanske Yello som lät sådär?), "All stood still" och givetvis superduperhiten "Vienna". Den sistnämnda låg hela 4 veckor på topplistans andraplats i England men lyckades aldrig släpa sig upp på första plats. Första veckan var det John Lennons "Woman" som låg etta och sen var det den här musikala mardrömmen till låt som ockuperade Englandslistans översta plats. I tre veckor!
Nåja, singeln till "Vienna" sålde trots den missräkningen mer än båda dom #1-låtarna och musikvideon som du kan se nedan är regisserad av Russell "Highlander" Mulcahy. Och på tal om "Highlander" så är det faktiskt världens bästa film, så det så. THERE CAN ONLY BE ONE!! Måste se den igen känner jag.
Som sagt, Ultravox och den här skivan är riktigt bra och vet du vad det bästa är? Jag har mer Ultravox hemma!
Haaallå?
CD: The Kovenant - Animatronic! (1999)
01. Mirror's Paradise / 02. New World Order / 03. Mannequin / 04. Sindrom / 05. Jihad / 06. The Human Abstract / 07. Prophecies Of Fire / 08. In The Name Of The Future / 09. Spaceman / 10. The Birth Of Tragedy
Producent: Siggy Bemm Skivbolag: Nuclear Blast
Här kommer en sån där skiva som åkte in och ut ur spelaren på rekordtid. Har faktiskt ingen aning varför jag köpt den här skivan, det kan dock bero på att trummis på skivan är ingen mindre än en snubbe vid namn Von Blomberg mera känd under namnet Hellhammer, taktfast takthållare i norska blackmetallegenderna Mayhem. En riktig arbetsmyra som även svingat stockarna i orkestrar som Arcturus, Dimmu Borgir, Shining, Winds, Emperor, Immortal och Thorns... puh! En småspejsig industri/metalhybrid och en sån där skiva där medlemmarna inte spelar vanliga instrument utan trakterar "synthetic messiah", "electric mind mutation" och "metric construction", vad nu det är. Efter några låtar blir jag dock apless på sångaren Lex Icon (vars sång låter som Dani Filth genom ett stuprör), och de alldeles för montoma låtarna och det slutar med att jag bara duttar mig igenom skivan på rekordtid. Men "The human abstract", "New world order" och "In the name of the future" är trots allt tre ganska (men bara ganska) schyssta låtar. Skivan innehåller förresten även en cover på Babylon Zoo´s "Spaceman".
CD: Fear Factory - Archetype! (2004)
01. Slave Labor / 02. Cyberwaste / 03. Act Of God / 04. Drones / 05. Archetype / 06. Corporate Cloning / 07. Bite The Hand That Bleeds You / 08. Undercurrent / 09. Default Judgement / 10. Bonescraper / 11. Human Shields / 12. Ascension / 13. School
Producent: Fear Factory Skivbolag: Liquid Records
Raymond Herrera, trummis i industrimetallgänget Fear Factory kan fan inte vara mänsklig. För precis som Tomas Haake i Meshuggah tillhör han den speciellt framavlade art av trummisar som till synes helt obehindrat kan smattra med baskaggarna i takt med gitarristens riff samtidigt som händerna håller takten i de mest udda taktarter du kan tänka dig. Och det är också helt oberoende av hastighet för gitarristen kan mangla ut riff i vilken hastighet han vill så är den gode Raymond där med ett baskaggeslag fortare än du hinner säga "triggat". Ett gäng tuffa låtar men lite mastigt är det dock och efter ett tag infinner sig en lätt "har-jag-inte-hört-den-här-låten-redan"-känsla och jag blir lite (men bara lite) less på sångaren Bells mässande rensång. Men låtarna där det rensas är de bästa som den tuffa "Act of God" (jösses vilket fett intro!), "Slave labor", "Cyberwaste" (full patte framåt), "Drones" (där kom det där trixiga baskaggesmattret jag menar) och "Bonescraper" (och där också). Som sista låt på skivan kommer förresten helt oväntat en metallisk cover på Nirvanas "School". Det följer även med en 1-timmes DVD med "vuxna män fjantar sig framför kameran", fulla FF-fans som skriker och pekar in i kameran och ett par liveuppträdanden från FF:s turné i Japan, Syd-Korea (!) och Australien samt videon till "Cyberwaste". Hela rasket ligger förpackat i en apsnygg digipack med ett coolt benknotepentagram under själva CD:n. Och på tal om ingenting så är sångaren i Static-X med på DVD:n och han ser verkligen helt vrickad ut med sitt jävla "ståhår" och helskägg.
CD: Nine Inch Nails - Further down the spiral! (1995)
01 - piggy (nothing can stop me now) / 02 - the art of self destruction, part one / 03 - the art of self destruction, part three / 04 - heresy (version) / 05 - the downward spiral (the bottom) / 06 - hurt (live) / 07 - at the heart of it all / 08 - ruiner (version) / 09 - eraser (denial; realization) / 10 - self destruction (final)
Producent: Rick Rubin, Trent Reznor, Aphex Twin m.fl Skivbolag: Nothing Records
Stentuff CD med industriorkestern Nine Inch Nails som innehåller remixade versioner av låtar från "The Downward spiral". Särskilt den instrumentala 7-minutaren "at the heart of it all" (som Aphex Twin mixat) är så bra att man bara vill skrika! Den har gått på repeat så många gånger i spelaren så det fattar du inte. Har till och med använd den låten som grund till ett jättetufft (nåja...) intro som jag gjorde en gång till coverbandet (www.brm.nu/) där jag klippte in repliker från Pulp Fiction och Natural Born Killers! Vi använde det på en spelning, och det blev faktiskt skitbra. Men lite för långt. Jodu, jag är också en remixare... Jaja, tillbaks till skivan och liveversionen av "Hurt" som är en annan helt fantastisk låt, jag kommer ihåg när jag såg N.I.N på Hultsfred 2005 och det började småregna precis när Trent spelade "Hurt", får rysningar bara jag tänker på det! På "piggy (nothing can stop me now)" som Rick Rubin producerat, spelar förresten ex-RHCP gitarristen Dave Navarro gitarr. Låten "the downward spiral (the bottom)" är också en bra låt, härligt deprimerande och skönt monotom masar den sig fram i 7.30 minuter med softa ljudslingor och viskande röster. Nä, nu måste jag lyssna på "at the heart of it all" igen, så överdjävulskt bra!
"He dreamed a god up and called it Christianity
Your god is dead and no one cares
If there is a hell I'll see you there" (från "Heresy")
CD: Marilyn Manson - Mechanical Animals! (1998)
01 - Great Big White World / 02 - The Dope Show / 03 - Mechanical Animals / 04 - Rock is Dead / 05 - Disassociative / 06 - Speed of Pain / 07 - Posthuman / 08 - I Want to Disappear / 09 - I Don't Like the Drugs (But The Drugs Like Me) / 10 - New Model No. 15 / 11 - User Friendly / 12 - Fundamentally Loathsome / 13 - The Last Day on Earth / 14 - Coma White
Kan inte säga att jag är nåt jättefan av Marilyn Manson (gillar inte nåt han gjort vare sig före eller efter den här skivan), men den här skivan är otroligt bra! Här har han slängt iväg gasmasker och allt det andra skräpet som han hade på sig på första skivan och bara koncentrerat sig på att göra bra låtar. Låter som en muterad Ziggy Stardust on drugs from outer space ungefär. Men men, bra är den i alla fall! Såg förresten bara 3 eller 4 låtar av Marilyn Manson på fjolårets Hultfredsfestival, sen lessnade vi på hans cirkus-freakshow...Tänkte förresten skita i att skriva ut diskografi på resp. artist från och med nu, och bara ta med dom skivor som jag har hemma på CD och LP (ev. 12" och 7"), eftersom den här bloggen faktiskt handlar om de skivor som jag har hemma i skivhyllan...
CD: Blue for two - Songs from a pale and bitter moon! (1988)
01 - Into the Garden of Your Mind / 02 - Is It Worth It / 03 - Sink or Swim / 04 - Evil Eye / 05 - Eye of a Storm / 06 - Don't Look Now / 07 - Love Begins to Write a Book Across... / 08 - Stay Casey / 09 - Dla Ciebie/Aloadin / 10 - The Drums / 11 - Manson Moon / 12 - Into the Dawn / 13 - Why Hurry?
Göteborgsbandet Blue for Two är nånting halvskumt som jag har i skivsamlingen hemma. Det är ett numera avsomnat (?) band som bestod av sångaren Freddie Wadling och synthsnubben/producenten Henryk Lipp. Han (Lipp alltså) har bl a producerat bland annat Thåström, Millencolin, Håkan Hellström, Sator och Union Carbide Productions. Musiken bestod av Lipps småläskiga syntharrangemang tillsammans med Wadlings säreget hesa röst. Funkar allra bäst i låtar som "Into the Garden of Your Mind", "Love Begins to Write a Book Across My Face", "Eye of a Storm" och "Dla Ciebie/Aloadin", kanonbra! Sators gitarrist Chips Kiesbye spelade ofta med dom live, har förresten för mig att jag såg Blue for Two live på Hultfredsfestivalen för evigheter sen, eller vad det Freddie Wadling solo? En långhårig Chips K var där på scen och spelade larmig gitarr i alla fall...