Film- & Musikbloggen!

Kolla håret! Alltså kolla håret! Aaarghh, mina ögon! Och för att vara "under lock and key" ser dom oväntat lössläppta ut.



Samma bild som framsidan fast knäppt 100 meter bakifrån och innanför "portarna". 



Aaarrghh, håret! Mera pudel, George! Såhär?

Det är klart att en skiva som har "winter" i titeln ska vara vit.



Har ni stått där i snödrivan hela longa colda wintern? Vadå, handen har frusit fast i björken?



Ni kan ju inte vara ute och i snön bara med kobojsarboots och läderbyxor, förstår ni väl. Och öppen jacka!

Svinbra skiva nummer två från Philadelphias stoltheter Cinderella. Och om du tyckte att den glammiga debuten "Night songs" var klockrent bra ska du veta att den här är så mycket bättre, som TV4 brukar säga. Här har Keifer & Co torkat av sig kajalen, slängt alla färgglada tygbitar och bytt ut glamrocken till förmån för ett mera jordnära, bluesrockande sound. Och det funkar såklart hur bra som helst och skivan innehåller bara goa låtar med ett helvetiskt sväng som tyill exempel "Gypsy Road", "Fallin' Apart at the Seams", "The Last Mile" och "Take Me Back".

Men så sålde den 2 miljoner ex också.

Till och med balladerna är tuffa, lyssna på jättehiten (12:a i USA) "Don't Know What You Got (Till It's Gone)" och försök att inte få ståpäls. Den countrymysiga "Comin Home" är inte så dum den heller.



Som sagt inte en dålig låt på hela skivan förutom A-sidans avslutare "Second Wind" som börjar bra på alla sätt och vis innann den tyvärr ballar ur helt och hållet efter drygt 2 minuter till ett instrumentalt gytter av bongotrummor, ylande gitarrer och fan och hans moster. Men annars är allt bra, djävligt bra till och med.

Och känner du nu att du vill ha mer Cinderella så ska du surfa till denna YouTube-kanal där det finns ett par videos med Keifer & Co för allmän beskådan. Mycket nöje!

Heja Cinderella!

En läskig monsterhand river sig genom omslaget och sträcker sig efter bandloggan. Frågor på det?



Don D och hans tre kompisar kommer fram ur röken mellan förstärkarna. Vilka tuffingar!

A:
Without Warning / Tooth and Nail / Just Got Lucky / Heartless Heart / Don't Close Your Eyes

B:
When Heaven Comes Down / Into the Fire / Bullets to Spare / Alone Again / Turn on the Action

Lyssna på Spotify:
Dokken – Tooth and nail

Producent:
Tom Werman, Roy Thomas Baker

Skivbolag:
Elektra

DOKKEN:
Don Dokken, sång
George Lynch, gitarr
Jeff Pilson, bas
Mick Brown, trummor

Skiva nummer två från det hårfagra L.A-bandet Dokken och första skivan med basisten Jeff Pilson som ersatte Juan Croucier som hade dragit till Ratt. Och för att vara den nya killen i bandet så tog sig Pilson-killen för sig ordentligt i låtskrivandet då han varit inblandad i alla skivans låtar! Musiken har till stor del gitarristen George Lynch gjort så bandet borde väl i rättvisans namn heta "Lynch" eller möjligen "Pilson" då Dons egen låtskrivarinsats är blygsam. Men Dokken var väl någorlunda inarbetat skulle jag tro.

Debutens blygsamma försäljningssiffror gjorde i alla fall ingen människa glad, allra minst skivbolaget som först tänkte kicka ut Dokken i kylan men sen ändrade sig och lät dom stanna kvar med kontrakt. Dokken var dokk (häpp!) skyldiga bolaget en halv mille dollar så det blev att livnära sig på vatten och bröd under låtskrivandet till denna uppföljare.

En diet som verkade göra susen då den här skivan blev en jättesuccé med tre hyfsade hitsinglar, "Just Got Lucky", "Into the Fire" och "Alone Again" och den har hittills sålt över två miljoner ex. Inte illa av fyra uthungrade slynglar. "Into The Fire" var också med på soundtacket till "A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors", det hjälpte säkert till en del.

Triva: Jeff Pilson - som hade sina flinka basfingrar i så många av denna skivas låtar - spelar numera (sedan 2004) i Foreigner och är även, tillsammans med Mick Brown och George Lynch medlem i fantasifullt betitlade bandet Tooth and Nail som släpper sin debutskiva nu när som helst. En skiva som enligt ryktena ska innehålla både Dokken-covers (såklart) och eget, nyskrivet material. Världen håller andan.

Nåväl, till skivan som börjar ("Tooth and Nail", "First warning" är ett intro) och slutar ("Turn on the action") med två riktiga rackarökare till låtar där George verkligen får visa vilken klockren gitarrhjälte han är. Solot på den förstnämnda räknar jag helt kallt till en av de bästa hårdrockssolona ever. Djävlar vad det flyger fingrar på den du! Sen blir det lite lugnare tongångar, pudelballader och tonsäker körsång om vart annat men den är som sagt riktigt jävla bra. Men med ett fördjävla styggt omslag.

Herrejesus, hur ser ni ut egentligen grabbar?



Hårdrockigt rosa baksida. Vilka. Jävla. Frisyrer.

A:
A: Night Songs / Shake Me / Nobody's Fool / Nothin' for Nothin' / Once Around the Ride

B:
Hell on Wheels / Somebody Save Me / In from the Outside / Push Push / Back Home Again

Lyssna på Spotify:
Cinderella – Night Songs

Producent:
Andy Johns

Skivbolag:
Vertigo

CINDERELLA:
Tom Keifer, sång, gitarr, piano
Jeff LaBar, gitarr
Eric Brittingham, bas
Fred Coury, trummor (men inte på skivan)

Gäster på skivan:
Jody Cortez, trummor
Tony Mills (T.N.T), kör
Jon Bon Jovi, kör på "Nothing for Nothin" och "In From the Outside"

Det var en gång en rik man, som en lång tid levde nöjd tillsammans med sin hustru, och de hade en enda dotter. Men så blev hustrun sjuk och när hon kände att slutet närmade sig, ropade hon till sig sin dotter och sa: Kära barn, jag måste lämna dig nu. Men när jag har kommit till himlen så ska jag se ner till dig. Plantera ett litet träd på min grav och när du önskar dig något, då ska du skaka det, och dina önskningar kommer att gå i uppfyllelse. Och om du annars råkar i nöd, så ska jag hjälpa dig, om du bara förblir from och god”.

Därpå dog hon. Men barnet grät och planterade ett litet träd på sin mors grav. När vintern var förbi och det lilla trädet grönskade för andra gången så gifte mannen om sig. Hans nya hustru hade två döttrar, de var visserligen vackra att se på, men hade ett stolt och elakt hjärta. När de nu kom i huset, så började en svår tid för flickan. De båda styvsystrarna tog ifrån henne de vackra kläderna och hon fick istället en gammal grå klänning. Den duger gott åt dig, skrattade de och förde ut henne i köket.

Där fick det stackars barnet slita hela dagen med tungt arbete och dessutom ta emot hån från de båda systrarna. Annars hällde de ut ärter och linser i askan. Dem måste hon plocka upp. Och när hon var trött om kvällen, fick hon inte sova i en säng, utan fick lägga sig i askan vid spisen. Eftersom hon därför alltid såg smutsig ut, gav de henne namnet Askungen.

Så börjar sagan om Askungen, eller Cinderella som hon heter på english. Ordet kommer från franskans "cendre" som betyder "aska" och vips har du lärt dig en ny sak idag.

Cinderella heter ju också detta Philadelphia-band som bildades av den skönt raspige Tom Keifer och basisten Eric Brittingham 1983, med i början var också gitarristen Michael Smerick och trummisen Tony Destra men dessa hoppade snart av och bildade glammiga Britny Fox istället. Otur för dom kanske när Keifer och hans nya manskap tre år senare sålde tre sköna miljoner exemplar av den här debutplattan.

En rejäl succé, först och främst för att den är jävligt bra men också för att balladen "Nobody's Fool" blev en rejäl hit på MTV. Sen att dom fick hänga med som förband till Bon Jovi på "Slippery When Wet"-turnén hjälpte säkert också till. Vilken tur att Bon Jovi inte var lika elak som stysystrarna i sagan för vi alla vet ju jättehit "Slippery..."-skivan blev.

Sen verkar dom ha gott om kända polare också då dom i tacklistan utöver självklart Bon Jovi även säger hej och tack till högdjur som Gene Simmons, Mike Varney, Eric Singer, Randy Castillo, Jake E. Lee samt Ozzy och Sharon Osbourne. Och givetvis alla "beautiful women everywhere".

Och gosse, vad dom måste ha fått ligga med "beautiful women everywhere", för här dunkar Keifer och hans medmusikanter fram ett långt, glittrande pärlband av framtida klassiker som troligtvis dränkte scengolvet med trosor och BH:s. Vem kan låta bli att vifta med en tändare när den smäktande powerballaden "Nobodys fool" ljuder genom högtalarna? Vem kan låta bli att spela luftgitarr (och kasta BH:n) till de Aerosmith-svängiga "Nothin' for Nothin'" och "Push push"? Och hur är den människa navlad som inte ylar med i refrängen till den tunga titellåten "Night songs"?

Trivia: det är inte Fred Coury som trummar på den här skivan om du nu trodde det utan det gör en snubbe vid namn Jody Cortez. Jo, det är faktiskt en kille. Producenten Andy Johns kunde nämligen inte jobba med Cinderellas ordinarie trummis Jimmy Drnec så han fick kicken från bandet där i studion (schysst!) och medan Jody (jo, det är en kille) la trummor på alla låtar så drog Eric och Jeff ut på stan och letade upp en ny trummis.

Och från bandet London (glamplantskolan där både Nikki Sixx, Blackie Lawless och Izzy Stradlin varit medlemmar) plockade dom den hårtslående Fred Coury som draftades till bandet lagom till det var dags att knäppa omslagsbilden...

Bonusinfo: kollar du nångång på hockeygänget Los Angeles Kings matcher så är det faktiskt Coury som skrivit snutten som spelas varje gång dom gör mål.

Som sagt , en ruggigt bra skiva som givetvis redan står i din skivhylla. Nu kollar vi på Cinderella när dom larmar sig igenom titelspåret "Night songs". Observera Keifers svincoola dubbelhalsade gitarr och Fred Courys tuffa trumspel.

Fräsigt påmålat bandfoto med tjej... killarna på framsidan...



... och med det sedvanliga osedliga kollaget på baksidan med mängder av lättklädda tjejer, läppglans, patronbälten, taggtråd och trosor. Farliga killar det här.

---

A: Stakk attakk / Too wild to tame / Trash queen / sweet surrender / Kick down the walls
B: Tonite / Law abuzer / Shokker / Alrite with the boyz / Wreckless

Producent: Robin George Skivbolag: Heavy Metal Records

WRATHCHILD:
Rocky Shades, vocals / Lance Rocket, guitar / Marc Angel, bass / Eddie Starr, drums

---

Debutskivan från engelska glamföregångarna Wrathchild. Jävligt bra skiva med en hel hop bra låtar men tyvärr var väl inspelningsbudgeten låg då ljudet är riktigt jävla ruttet. Papperstunna trummor som ibland låter som en trummaskin och ett gitarrljud med 100% diskant och helt utan bett. Tur att låtarna som sagt är så pass bra att man glömmer bort sig. Det som är lite konstigt med det usla ljudet är att producenten Robin George - som är gitarrist själv - har gjort en drös soloskivor och turnerat med Magnum, så han borde väl veta hur en gitarr ska låta. Enda förklaringen är att det här måste vara hans första sittning i producentstolen.

Wrathchild kastade in handduken 1989 och alla gick åt varsitt håll och vad gjorde sångaren Rocky Shades då? Jo, han blev sångare i klassiska D-taktgänget Discharge. Jo, faktiskt. Tror dock inte han spelade in nån skiva med dom, men överbevisa mig gärna om du vet. Numera gör han dock Birmingham osäkert som en av medlemmarna i en Blues Brothers-akt. Jo, faktiskt. Snacka om stilbyte. Från tuperad glam till rakad vrålpunk och sen vidare till kostymförsedd rhythm ´n blues.

Bäst: "Stakk Attakk", "Trash queen", "Sweet surrender".
Sämst: "Shokker" och "Alrite with the boys" som är en Gary Glitter-cover.

Wrathchild är fortfarande i farten med en ny sångare men verkar (tyvärr) ha lämnat den här härligt "over-the-top"-spikförsedda läderlooken för en mera "vanlig" sleaze-image och har en ny skiva på gång. Kolla videos på det "nya" Wrathchild här.

A: Wicked Sensation / River Of Love / Sweet Sister Mercy / All I Want / Hell Child / She's Evil But She's Mine
B: Dance Of The Dog / Rain / No Bed Of Roses / Through These Eyes / For A Million Years / Street Fightin' Man

Producent: Max Norman, Lynch Mob Skivbolag: Elektra

LYNCH MOB:
George Lynch, guitars / Oni Logan, vocals / Anthony Esposito, bass / Mick Brown, drums

---

Debutplatta från ex-Dokkengitarristen George Lynch och hans polare i Lynch Mob. Köpte den här på ren chans då jag aldrig hade hört dom förut men då jag har en liten soft spot för Dokkens tidiga plattor så var det inte så mycket att fundera på.

Men tyvärr var den som sagt inte så bra då jag efter ett gäng (mer än tre alltså) genomlyssningar inte kan komma ihåg mer än en handfull låtar. Den börjar jävligt fett med den riffiga titellåten "Wicked Sensation" och på pluskontot ligger även sen "Sweet Sister Mercy" och "All I Want". Men sen det blir det bara ett blurr av stånkande sång, Def Leppard-körer och slingriga gitarriff. Sorry, George men det här var inte riktigt min kopp te. Skivans big ballad "Through These Eyes" funkar inte heller trots att Lynch och Logan tar i så att dom nästan storknar med akustiska gitarrer, gråtande sång, körer på körerna och jag vet inte vad.

Lynch Mob hade nog mer otur än alla band tillsammans och fick aldrig nån chans egentligen då sångaren Oni Logan fick foten efter denna skivas turné då hans rockstjärnefasoner (läs vilda partajande) började gå ut över hans liveframträdanden. Som lök på den berömda laxen blev den självbetitlade uppföljaren "Lynch Mob" med nya sångaren Robert Mason så långt ifrån en succé man kan komma och sen kom grungevågen indundrande från alla håll och kanter med smutsiga flanellskjortor, stripigt hår och aviga ackord och sköljde bort all välfriserad pudelrock från jordens yta.

Ett tufft omslag dock, ritat av John Taylor Dismukes som gjort en del omslag till Y&T bland andra, men baksidan? Hur tänkte ni med den lutaspelade dvärgen med Birkenstock-tofflor? Sleaziga, lättlädda tjejer som böööjer sig sådär sexigt över ett bord säger jag javisst och jatack till, men vem av er släppte in dvärgen i fotostudion?

A: Ashes To Ashes / Dirty Rhythm / Love Kills / Naughty Naughty / Burn
B: Let Freedom Rock / That Time Of Year / Heavy Pettin / Ecstasy / Deeper And Deeper / Breakout

Producent: Vinnie Vincent, Dana Strum Skivbolag: Chrysalis

VINNIE VINCENTS INVASION:
Vinnie Vincent, gitarr / Mark Slaughter, sång / Dana Strum, bas / Bob Rock, trummor

---

 

Andra och den absolut sista skivan från ex-KISS gitarristen Vinnie Vincent och hans Invasion, en skiva som fortfarande var inplastad när jag köpte den. Innehåller samma snabbfingrade pudelmetal som på debuten skillnaden är bara att nu har Vinnie äntligen hittat Mark Slaughter, du vet han killen som lämnade in en omärkt demo när han sökte sångarjobbet på första plattan. Och gosse vilken falsett han har, han spräckte nog både en och två glasrutor under skivinspelningen.

Inte lika bra som den första skivan dock, här är det bara "Love kills", "Let Freedom Rock" och balladen "That Time Of Year" som sticker ut lite, och så har jag förtvivlat svårt för Slaughters högpitchade röst som verkligen kan väcka de döda och skrämma hundar i galopp. Men gamle Vinnie kan gnida en gitarrsträng tills den glöder och skriker av smärta, inget snack om det.

På det personliga planet har tyvärr den gode Vinnie haft det minst sagt jobbigt då hans första fru blev mördad av en uteliggare och som inte det räckte så klubbades hans personliga konkurs igenom i juni 2010. Han bor visst i Nashville numera med sina två tvillingflickor och håller sig undan allt och alla så mycket det bara går.

Trivia: den redan nämnda "Love kills" var med på soundtracket till "A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master" och om du kollar in videon nedan vid 3.56 minutersstrecket så får du se Vinnie Vincent stå där iklädd Freddy Kruegers kläder och viftandes med hans klohandske. Tufft va?

Mera trivia: När Invasion gick i graven så bildade Dana Strum och Mark Slaughter det mångmiljonsäljande pudelgänget Slaughter. Trummisen i Slaughter, Blas Elias, är även medlem i det blåhuvade trumkompaniet Blue Man Group. Sådärja, då lärde du dig något nytt igen på den här bloggen.

Fråga: kunde verkligen ingen köpa ett par hela brallor till trummisen Bob Rock? Jahaa, dom skulle vara sådär?

A: Live Wire / Public Enemy #1 / Take Me to the Top / Merry-Go-Round / Piece of Your Action
B: Starry Eyes / Stick To Your Guns / Come On and Dance / Too Fast for Love / On with the Show

Producent:  Michael Wagener Skivbolag: Leathür Records

MÖTLEY CRÜE:
Vince Neil, vocals / Mick Mars, guitar / Nikki Sixx, bass / Tommy Lee, drums

---

Raritet! För inte nog med att detta är debuten från slynglarna i Mötley Crüe utan det är också den utgåva som släpptes på bandets egna bolag Leathur Records! Det här är dock andrapressen av densamma, men det finns bara 4000 ex av den och oddsen att ett ex skulle hitta upp till Umeå då 1981 måste väl anses som skyhöga. Men på nåt vis så snirklade sig den upp till norra Sverige, jag köpte den på studs och har vårdat den ömt sen dess.

Tja, vad ska man säga om den här då som inte redan är sagt? En klassisk glamdebut som såklart varje true hårdrockare har hemma, men då troligtvis på CD, muhahaaahaa!! Nåväl, en som klassisk skiva där de klarast lysande stjärnorna heter "Live Wire", "Take Me to the Top", "Too Fast for Love" och "On with the Show".

Såg dessa glamikoner redan 1984 på Råsunda tillsammans med AC/DC, Van Halen och igen på fjolårets småblöta Sonisphere-festival där jag tyckte faktiskt var riktigt tråkiga. Det var dom minsann inte på Råsunda 1984 då Tommy Lee hade fullt schå att posera och ha sig mellan varje taktslag och där Vince Neil remmade som en klipulverströsslad iller över scenen. Tror att till och med att gamle Mick Mars rörde litegrann på sig då. Han är såklart förlåten då han på grund av sin eskalerande sjukdom ankyloserande spondylit numera helt stelnat i midjenivå.

Avlyssnas på Spotify och den är givetvis hur bra som helst trots att låtarna av nån anledning är i fel ordning där.. Och varför står "Stick To Your Guns" som "unreleased", då den bevisligen finns med på B-sidan på min LP?

A: Boyz Are Gonna Rock / Shoot U Full of Love / No Substitute / Animal / Twisted
B: Do You Wanna Make Love / Back on the Streets / I Wanna Be Your Victim / Baby-O / Invasion

Producent: Vinnie Vincent, Dana Strum Skivbolag: Chrysalis

VINNIE VINCENTS INVASION:
Robert Fleischman, vocals / Vinnie Vincent, guitars, Dana Strum, bass / Bobby Rock, drums

---

Jag kanske skrämde iväg en massa läsare med det där Public Enemy-inlägget, så jag lägger väl ut ett inlägg som förhoppningsvis är mera metal, nämligen solodebuten från ex-Kissaren Vinnie Vincent och hans Invasion.

Känns det bättre nu? Bra.

Denna väldigt metalliska debut frontas av den då temporära lösningen Robert Fleichman på sång, Robert som en gång i tiden var sångare i AOR-legenderna Journey och som skickade sina högpitchiga struptoner ut i stratosfären på Journey-plattorna "Infinity" och "Next".

Men vad menar du med "temporär"? Jo, det var så att Vinnie och Dana i bandets uppstart fick en demo med en för dom okänd sångare, som dom båda föll pladask förr. Problemet var bara att han, vem det nu var, hade glömt att skriva namn eller kontaktuppgifter på kasettbandet så dom halde istället in den som sagt rutinerade Fleischman som sångare istället. Bra sångare, men han ser inte så glammig ut jämfört med de andra välsminkade grabbarna, eller va?

Senare kom det fram att den mystiska, namnlösa sångaren med den mäktiga rösten var Mark Slaughter, som sjöng på uppföljaren "All systems go!" och som ännu senare skulle bli sångare i framgångsrika bandet Slaughter tillsammans med just Dana Strum. Men det är en annan historia och ett annat inlägg förstår du

En massa bra grejer här, gillar särskilt de lite softare "Substitute", "Baby-O" och "Back on the Streets". På den sistnämnda sjungs förresten den första versen med en äran av Vinnie själv. Och så låter det såklart mycket KISS om en del låtar särskilt "Twisted", "Do You Wanna Make Love och "Animal" skulle sitta som en sportkeps på "Creatures of the night" eller "Animalize".

Den gode Vinnie har numera försvunnit från jordens yta då ingen av hans tidigare Invasion-polare varken sett eller hört från honom sedan slutet av 90-talet och det sista fotot av honom är knäppt 2003. Vart har karln tagit vägen? Vet du?

Trivia: Om du checkar in videon för "Boyz Are Gonna Rock" här nere så ser du att det är Mark Slaughter som är sångare. Men det är inte hans röst utan Robert Fleischman. Robert F. hade lämnat bandet just före videoinspelningen för att lämna plats för Slaughter (som Vinnie till slut hittat) och han mimar helt enkelt Fleischmans sång. Han mimar inte så bra dock.

A: High In The High School / Come One, Come All / She's Hot Tonight / Dirty Girls / Max Volume
B: Metal In My Veins / Reserve The Right To Rock / Good With Figures / Cat's Got Your Tongue / We Want Rock / Stand Up And Fight

Producent: Rick Derringer Skivbolag: JET

MADAM X:
Bret Kaiser, sång / Maxine Petrucci, gitarr / Roxy Petrucci, drums / Chris "Godzilla" Doliber, bass

---

Jättejättejätteklassisk debutplatta från amerikanska glamgänget Madam X som tyvärr blev deras enda skiva, men vilken skiva sen! Snacka om att gå ut med en bang! En om sagt snorbra skiva med ett helvetiskt hårigt omslag, kolla särskilt på basisten "Godzilla" Dolibers uppkammade jättetova till hår, jag menar WTF!? Sångaren Bret Kaiser ligger inte långt efter med sin kalufs heller, det där är far beyond pudel, mina vänner ,det där är fan en hallmatta.

Den som synes hårfagre jättebasisten Doliber skrev merparten av skivans refrängstarka låtar som låter som ett metalliskt Slade som vällustigt vältrar sig i hårspray, strumbyxor och kajal. Givetvis var det här bandet för bra för att vara sant för när dom som bäst höll på att peppa inför en Englandsturné hoppade Bret Kaiser helt plötsligt av bandet och ersättaren John Ward med sin svartvit-färgade hårman gjorde ingen människa lycklig med sitt ylande.

Ersättare för honom blev i sin tur inte helt okände Skid Row-bekantingen Sebastian Bach, men han blev hängde bara med knappt ett år och Madam X upplöstes 1988 i tomma intet. Systrarna Petrucci (släkt med Dream Theater-Petrucci tro?) gick vidare till all-girl bandet Vixen och bas-kolossen Chris "Godzilla" Doliber bildade bandet Dr Bone som jag inte vet ett smack om.

Vad som hände med den extremt starkröstade sångaren Bret Kaiser? Surfa till www.bretkaiser.com och kolla själv! Lite otippat må jag säga.

"F is for fighting, C is for chew, K is for knuckles, all I need is U". ("Cat's Got Your Tongue")

A: Hungry / Lonely Nights / Don't Give Up / Sweet Little Loving / Lady Of The Valley
B: Wait / All You Need is Rock 'N' Roll / Tell Me / All Join Our Hands / When the Children Cry

Producent: Michael Wagener Skivbolag: Atlantic

WHITE LION:
Mike Tramp, sång / Vito Bratta, gitarr / James LoMenzo, bas / Greg d'Angelo, trummor

---

Jahappja, vad ska man säga om dom där frisyrerna då? De återfinns som synes på baksidan av "Pride", platta nummer två från glamhårdrockarna White Lion med den danskfödde Michael Trempenau, mera känd som Mike Tramp på sång. Det är på den här skivan som hitlåten "When the children cry" finns vet du, hela skivan blev en megahit och sålde över 2 miljoner ex i USA.

Efter succén med "Pride" så låg bandet ute på vägarna till våren 1989, men istället för att ta en paus efter den utmattande turnén så stressades uppföljaren "Big game" (1989) fram, som såklart bara sålde måttliga mängder. Ännu sämre gick nästa platta, "Mane attraction" (1991) mycket på grund av grungevågen som sköljde över världen och kort efter den skivans release så hoppade Greg D'Angelo och James Lomenzo av bandet. Tramp och gitarristen Bratta kämpade på med två nya killar i deras ställe men i september 1991 så kastade även dom in handduken.

Mike Tramp släppte sen en drös skivor, både under eget namn och under bandnamnet Freak of Nature, och 1999 återbildade han White Lion dock som enda originalmedlem, eller rättare sagt "Mike Tramps White Lion" då Vito Bratta också hade rätt till bandnamnet. Ja, just det, vad hände egentligen med demongitarristen Vito Bratta? Jo, han jobbade lite löst som producent efter uppbrottet men försvann 1994 från jordens yta, och dök inte upp igen förrän år 2007 då han blev intervjuad i en radioshow. Bilder på det historiska ögonblicket finns här.

Trivia: Efter White Lion så spelade basisten James LoMenzo mellan åren 2006-2010 faktiskt thrashmetal med Megadeth men blev tidigare i år tvungen att kliva av då originalbasisten David Ellefson återkom till bandet.

En riktigt bra skiva där "Don´t give up, "Lonely nights", "Wait" (tufft solo), "Tell me" (ruggig refräng) och "Lady of the valley" är bäst. Och Vito Brattas Eddie VH-liknande spel på guran imponerar stort. Sämst: ja det skulle väl vara den megasliskiga "When the children cry" som är sämst, då man hört den till leda.

A: Big Guns / Sweet Little Sister / Can't Stand The Heartache / Piece Of Me / 18 And Life / Rattlesnake Shake
B: Youth Gone Wild / Here I Am / Makin' A Mess / I Remember You / Midnight/Tornado

Producent: Michael Wagener Skivbolag: Atlantic

SKID ROW:
Sebastian Bach, sång / Dave Sabo, gitarr / Scotti Hill, gitarr / Rachel Bolan, bas / Rob Affuso, trummor

---

Den miljonsäljande debutplattan (5 miljoner ex bara i USA) från de långhåriga slynglarna i Skid Row. Många smaskiga låtar på den här du, bland annat "Youth gone wild", megahiten "I remember you" och megamegahiten "18 and life", du vet låten som den likbleke och sparristunne Erik Grönwall sjöng så grymt bra i Idol. Alla tre nyss nämnda låtar kommer garanterat att spelas när Skid Row gästar Umeå och minifestivalen Nordic Rock den 29 maj och då ska det skrålas med må du tro! 

På Nordic Rock spelar även de svenska uppstickarna Europe, min granne (faktiskt) ska spela bas med sin orkester Nocturnal Rites och ett för mig helt okänt band vid namn April Divine ska leva rövare nere vid älvskanten här i Umeå. Ska bli riktigt kul att se dom här pajsarna igen, jag såg dom senast 1991 då dom öppnade för Guns´n Roses på Globen. Och Bach, Bolan, Hill, Affuso och Sabo blåste Vev-Axl och Co av scenen så det stänkte om det, sådeså.

---

Turnaround / Aneurysm / D-7 / Son of a Gun / Even in his youth / Molly´s lips

Producent: Dale Griffin, Craig Montgomery Skivbolag: Geffen

Och så var det dags för grungeikonerna Nirvana och "Hormoaning", en sex-låtars CD enbart utgiven i Japan och Australien inför det då glödheta bandets turné 1992 i respektive land. Den australiensiska utgåvan har som du ser här ett annat omslag, och bara därför att jag har den japanska versionen av samma skiva är den andra givetvis mycket sällsyntare och därför mer eftertraktad i samlarkretsar...
Nåja, den innehåller som sagt bara sex låtar varav tvåan "Aneurysm" och femman "Even in His Youth" är någorlunda outgivna Nirvana-låtar som bara använts som B-sidor på diverse singlar. De flesta låtar på denna skiva (dock inte "D-7" och "Even in his youth" ) utgavs senare samma år på samlings-CD:n "Incesticide", men det är mycket coolare att äga den här CD:n...

Resterande fyra låtar, "Turnaround", "D-7", "Son of a Gun" och "Molly´s lips" är covers i original av i tur och ordning Devo, The Wipers och The Vaselines, och vad är det med grungeband och Devo egentligen? Soundgarden gjorde ju också en Devo-cover ("Girl U Want") på den här skivan? Slutligen: denna CD släpptes i Japan utan riktigt tillstånd från det amerikanska skivbolaget, därav snabbjobbet med den lågupplösta vattenbilden skannad rakt av från "Nevermind"-plattan med präktig moiré som följd. Just denna utgåva är förresten utgången på CD sedan länge. Eller?

Tidigare inlägg om Nirvana på min blogg:
- LIve! Tonight! Sold out! (DVD) / - Nevermind (CD)

Wasted In America / Spit / Miss America / Cream / Yucca Man / Happy Hour / Tranquilizer / Time's Up / Don't Fuck With Me / Don't Be Afraid / Social Sidewinder / Evil Twin

Producent: John Jansen Skivbolag: Columbia

Sista skivan (snyft!) som jag har med detta helt fantastiska band, eller i alla fall till jag hittat bandets tre (sista?) skivor, "I´m not Happy", "Livin' Off Layla" (egentligen en Skid-soloskiva), och slutligen "Let´s Eat", den sistnämnda helt utan huvudsaklige låtskrivaren och basisten Skid i sättningen så den ska jag nog närma mig med lite försiktighet. På den är det nämligen sångaren Jizzy Pearl som haft lekstuga i studion och förutom att han skrivit alla låtar och sjunger så spelar han även gitarr och har också producerat hela rasket. Men på omslaget står det Love/Hate så...

Trivia: bandet (läs Skid) filurade ut att till "Wasted in America"-videon skulle det passa bra med en bild av Jizzy hängandes på ett kors på den stora Hollywood-skylten. Sagt och gjort, dom dammade upp ett stort kors på bokstaven "Y" och hängde upp Jizzy Pearl till allmän beskådan och tänkte att nu kommer vi garanterat sälja pallvis med skivor. Att det var en bra idé tyckte inte polisen, brandkåren och skivbolaget som surnade till rejält...

Men Love/Hate är ju numera (som så många andra band) återförenade, eller i alla fall Skid Rose, redan nämnde sångaren Jizzy Pearl och gitarristen Darren Householder som minsann slet så svetten yrde på alldeles utmärkta "Let´s Rumble"-plattan plus en för mig okänd snubbe vid namn Chili på trummor. Ny platta ska tydligen komma under 2009, vi håller tummarna. Den här skivan då? jodu, grabben av de tre L/H-skivor jag har hemma är det den här som jag pluggat allra hårdast i min stereo, kan faktiskt varenda puk- och cymbalslag utan och innan och jag har stått hemma och skrålat mig hes till fantastiska låtar som titelåten "Wasted in America", "Yucca Man", "Cream", "Happy Hour" (trixigt trumkomp på den du), och inte minst den underbart betitlade lägereldsballaden "Don´t Fuck With Me". Grymt bra skiva och omslagsbilden är på tal om ingenting målad av basisten Skid.

Tidigare inlägg om Love/Hate på min blogg:
- Let´s Rumble (CD) / - Blackout in the red room (CD)