LP+CD: Coheed and Cambria - Afterman: Descension! (2013)


Kryptiskt omslag med en... ja vad är det egentligen?


En inte lika kryptisk baksida.


Överraskning! En CD med hela skivan låg minsann och skvalpade i fodralet. Det stod det inget om när jag beställde den. Flott!


Ett informativt textblad följer såklart med, hur ska man annars kunna hänga med i den snåriga historien om "The Amory Wars"?


Snygg blå vinyl. Jag var helt säker på att den här skivan skulle vara grå då den föregående "Ascension" var orange. Trodde nämligen färgerna på vinylerna skulle återspegla de i "The Afterman symbol". Även solen har fläckar
 

A:
"Pretelethal" 3:21 (Claudio Sanchez)
"Key Entity Extraction V: Sentry the Defiant" 5:45 (Claudio Sanchez)
"The Hard Sell" 5:10 (Claudio Sanchez)
"Number City" 3:49 (Claudio Sanchez)
"Gravity's Union" 6:46 (Claudio Sanchez)

B:
"Away We Go" 3:55 (Claudio Sanchez, Travis Stever)
"Iron Fist" 4:46 (Claudio Sanchez, Travis Stever)
"Dark Side of Me" 5:03 (Claudio Sanchez, Travis Stever)
"2's My Favorite 1" 4:55 (Claudio Sanchez)

Producent: Coheed and Cambria, Michael Birnbaum, Chris Bittner

Skivbolag: Hundred Handed/Everything Evil

COHEED AND CAMBRIA:
Claudio Sanchez, sång, gitarr
Travis Stever, gitarr
Josh Eppard, trummor, keyboard
Zach Cooper, bas

Har givetvis köpt på mig "The Afterman: Descension", den sjunde fullängdaren från Coheed and Cambria, och eftersom det är prog vi pratar om så räcker det såklart inte med en skiva utan det här är den andra delen av ett dubbelalbum, del ett "Afterman: Ascension" kom i fjol.

Och som vanligt när det gäller  Coheed and Cambria så är det löjligt bra. Låtskrivare Sanchez har verkligen inga problem med att ut- och inveckla sin evighetslånga "Amory Wars"-historia och att få ihop det till snuskigt catchy låtar verkar inte heller vara nåt problem. Har lyssnat på den här skivan ungefär 10 vändor nu - det är ju en LP - men herregud vad låtarna sätter sig fort i skallen, särskilt "The Hard Sell", "Away We Go" och "Dark side Of Me".

Sen lyckas Coheed också med konststycket att i början på "number City"  låta exakt som Nine Inch Nails, för att sen via en fantastisk refräng avsluta hela låten i nåt sorts jazzigt trumpet ljudlandskap.

Andra skivan med nygamle trummisen Josh Eppard, som fick kicken på grund av diverse drogproblem efter "Good Apollo, I'm Burning Star IV, Volume One: From Fear Through the Eyes of Madness"-plattan. Puh!
Även andra skivan med färske basisten Zach Cooper som ersatt Mike Todd som fick kicken då han försökte råna ett apotek! Mycket droger som flyter runt i Coheed-lägret verkar det som.

Trivia: Claudios fru Chondra Echert som körar på skivan och är även rösten till "All mother" är till vardags författare och har skrivit böckerna "Kill audio" och "Key of Z" som verkar vara nåt slags zombiehistorier. Läs mer här på Evil Ink Comics som ägs av Claudio Sanchez himself, dom har såklart även "Amory Wars"-serier till salu. Skådisen Mark Wahlberg - som även producerar filmer och TV-serier, bl a "Entourage" och "Boardwalk Empire" -  har förresten köpt rättigheterna till "Amory Wars" och ska göra film på hela härligheten. 

Coheed and Cambria, snart på en bioduk nära dig. Kom ihåg var du läste det först.
 
Slutligen: trummisen Josh Eppard var förresten innan han (igen) gick med i Coheed & Cambria medlem i utmärkta progorkestern "3" tillsammans med sin brorsa Joey och denna skivas producent Chris Bittner. Kolla upp deras skiva "Wake pig", schysst proggig metal.

Men inte lika bra som Coheed and Cambria som här fått ur sig ännu en kanonskiva. Fantastiskt bra.

Vadå, var texten nästan densamma som i "Ascension"-inlägget? Nääää, du måste skoja...

Tidigare inlägg om COHEED AND CAMBRIA på min blogg:

2013-05-03 @ 10:14:40 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Queen - Innuendo (1991)



Omslagsbild av Grandville, eller Jean Ignace Gérard som vi konstkännare mest känner honom. Observera bananen där till höger, på originalet är det istället den franska medaljen Hederslegionen som kommer ramlande genom skyn.
 
 

.
 
A:
 "Innuendo" (Mercury, Taylor) 6:29
"I'm Going Slightly Mad" (Mercury, Straker) 4:04
"Headlong" (May9 4:31
"I Can't Live with You" (May9 4:35
"Ride the Wild Wind" (Taylor) 4:41

B:
"All God's People" (Mercury, Moran) 3:53
"These Are the Days of Our Lives" (Taylor) 3:55
"Delilah" (Mercury) 3:32
"Don't Try So Hard" (Mercury) 3:32
"The Hitman" (Mercury, May, Deacon) 3:43
"Bijou" (May, Mercury) 1:19
"The Show Must Go On" (May) 4:31

Producent: Queen, David Richards

Skivbolag: EMI

QUEEN:
Freddie Mercury, sång, piano
Brian May, gitarr, keyboards
Roger Taylor, trummor, keyboards
John Deacon, bas, keyboards

Gäster på skivan:
Brian Howe (ex-Yes), spansk gitarr på "Innuendo"
 

Efter det föregående inlägget om den sista Maiden-skivan ut på bloggen kommer här den sista Queen-skivan som det ska skrivas om, 1991 års "Innuendo" Skivan som också tyvärr blev den sista skivan med frontmannen Freddie Mercury då han avled den 24 november 1991 i AIDS.

Snyft!

Jo, jag vet att Queen släppte en skiva till med Mercury, 1995 års "Made in Heaven" men då var ju Mercury som sagt redan död och den består således av Freddies låtideér som resten av bandet pusslat ihop till låtar. För övrigt så dog KISS-trummisen Eric Carr också den 24 november 1991, i sanning en svart dag för oss musikälskare.

Nå, tillbaka till "Innuendo", en skiva som, då man vet att det är Mercurys sista, är oerhört svår att lyssna på, för kan du lyssna på låtar som "These Are the Days of Our Lives" och särskilt "The Show Must Go On" utan att få en klump i halsen av sorg så har du fan ett hjärta av sten.

Brian May, som skrev den sistnämnda låten, trodde aldrig att Mercury skulle orka med att sjunga den då Mercury knappt kunde knappt gå, helt utmattad som han var av sjukdomen. Men Freddie svepte en stor vodkadrink och sa bara  "I'll fuckin do it, darling!" och satte sen hela låten i en tagning. Vilken kämpe!

Nu kommer halsklumpen igen.

Det här är alltså en kille som vid det här laget vet att hans dagar på denna jord nu är nere i ett tresiffrigt antal och han lyckas, trots det, göra en sån kraftansträngning och sjunga så oerhört kraftfullt och bra. Men så skulle han ju också "keep working until I fucking drop". Och det gjorde han. Här har du en bakomsnutt till "These are the days..."-videon som filmades i maj -91 och som blev det sista framträdande Mercury gjorde framför en kamera.

Hjärtskärande.

Grymt bra skiva från ett fantastiskt band.

RIP Freddie Mercury.

***************************************************
Tidigare inlägg om QUEEN på min blogg: 
LP: A night at the opera / Queen / Sheer heart attack / Live Killers / A day at the races / News of the world / Jazz
 12" EP: Star fleet project (Brian May + Eddie Van Halen)

2013-04-01 @ 19:17:05 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (1) Trackbacks ()

LP: Genesis - Selling England by the pound! (1973)

  
Omslag målat av konstnären Betty Swanwick kallat "The dream". Gräsklipparen är inte med på originalet utan Betty målade dit den i efterhand då Genesis ville det.



På uppviket är alla texter.,,


... och längst ner till höger en inköpslista.

 

 

A:
"Dancing with the Moonlit Knight" 8:04 (Genesis)
"I Know What I Like (In Your Wardrobe)" 4:07 (Genesis)
"Firth of Fifth" 9:35 (Genesis)
"More Fool Me" 3:10 (Genesis)

B:
"The Battle of Epping Forest" 11:49 (Genesis)
"After the Ordeal" 4:13 (Genesis)
"The Cinema Show" 11:06 (Genesis)
"Aisle of Plenty" (Genesis)

Producent: Genesis, John Burns

Skivbolag: Charisma

GENESIS:
Tony Banks, keyboards, mellotron, synthesizer
Phil Collins, trummor, sång på "More Fool Me"
Peter Gabriel, sång, flöjt, oboe
Steve Hackett, gitarr
Mike Rutherford, bas, kompgitarr, sitar


Och från ett inlägg som mest handlade om helvetet går vi raskt vidare till ett inlägg som handlar om skapelsens början. För det är ju det som det grekiska ordet "genesis" (Γένεσις) betyder nämligen "födelse" eller "ursprung". "Genesis" är även namnet på Första Moseboken, även kallad "Pentateuken", som inleder det Gamla Testamentet. Den första av fem böcker, "Penta" betyder ju "fem" som du vet.

Frågor på det?

OK, vi går vidare.

Genesis är även namnet på ett engelskt progrockband som jag har två LP av hemma. Köpte denna (och den följande "The Lamb lies down on Broadway" efter att ha läst om dom i boken "1001 albums you must hear before you die". och skrivit upp dom på inköpslistan.

Lite blandad trivia:
Textraden "chewing through your Wimpey dreams" i "Dancing with the Moonlit Knight" är en passning till den engelska hamburgerkedjan Wimpys.

Prog = flottiga hamburgare.

Ljudet som inleder "I Know What I Like (In Your Wardrobe)"ska föreställa en gräsklippare. Just det, det är därför det är en gräsklippare på omslaget.

Prog = allt hänger ihop.

"The Battle of Epping Forest" handlar inte om ett mäktigt medeltida slag som man kanske kan tro utan om ett gängslagsmål i den i London belägna skogen som faktiskt hänt på riktigt. Låten var dock så svårspelad live (och svårsjungen då den har en massiv textmassa) så den droppades från setlistan efter turnén.

Prog = ibland lite väl svårspelat även för dom som skrivit låten.

I "The Cinema Show" berättar historien om hur Romeo och Julia på var sitt håll gör sig redo för sin date och särskilt Romeo har stora förhoppningar på att få sig lite sex efter dejten. I refrängen nämns en snubbe vid namn Tiresias som var en blind siare i den grekiska mytologin. Tiresias var lika mycket kvinna som man - HBT before it was cool - och avgjorde tvisten mellan Zeus och dennes maka Hera om vilket kön som fick ut mest av sexualakten. Tiresias svar blev kvinnan, och detta domslut tolkade de grekiska männen i allmänhet och deras manliga gudar i synnerhet som en ursäkt för manlig otrohet.

Prog = ibland sexigare än vad du tror.

Skivan avslutas med den korta "Aisles of plenty" som egentligen är en repris på förstlåten "Dancing with the Moonlit Knight" och bildar då ett snillrikt avslut som hänger ihop med skivans början.
Orden "safeway", "fine fair", "Tess" och "co-operates" i textraden "Easy, love, there's the safeway home, "Thankful for her fine fair discount, Tess co-operates...." (se bild ovan) hänvisar till den engelska mataffärskedjorna "Safeway", "Fine Fair", "Tesco" och "The Co-operative". "Aisle" är ju den gång som vi alla traskar på nästan dagligen mellan de välfyllda hyllorna i mataffärn som du vet.

Prog = ibland lite väl listiga texter.

En skiva som enligt samlad expertis är en jätteklassiker, jag är efter upprepade lyssningar dock fortfarande lite tveksam, eller så kanske jag inte var på humör för engelsk 70-talsprog just idag?

Ska ge den några snurr till.

Prog = kräver många lyssningar.

Tidigare inlägg om GENESIS på min blogg:
LP: The lamb lies down on Broadway (2-LP)

2013-03-03 @ 15:34:38 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (1) Trackbacks ()

LP: Queen - Jazz! (1978)

 
 
Hypnotisk framsida i mestadels svart och lite vitt.



Hypnotisk baksida i mestadels vitt och lite svart.


Djävulen vilken stor studio. Exakt såhär ser vår replokal ut. Not.



 

A:
"Mustapha" Freddie Mercury 3:01
"Fat Bottomed Girls" Brian May 4:16
"Jealousy" Mercury 3:14
"Bicycle Race" Mercury 3:01
"If You Can't Beat Them" John Deacon 4:15
"Let Me Entertain You" Mercury 3:01

B:
"Dead on Time" May 3:23
"In Only Seven Days" Deacon 2:30 "Dreamers Ball" May 3:30
"Fun It" Roger Taylor 3:29
"Leaving Home Ain't Easy" May 3:15
"Don't Stop Me Now" Mercury 3:29
"More of That Jazz" Taylor 4:16

Producent: Roy Thomas Baker, Queen

Skivbolag: EMI

QUEEN:
Freddie Mercury: sång, piano
Brian May: gitarr, sång på "Fat Bottomed Girls" och "Leaving Home Ain't Easy"
Roger Taylor: trummor, gitarr, bas, sång på "Fun It" och "More of That Jazz"
John Deacon: bas, gitarr


Sjunde fullängdaren - och den nästsista ut på bloggen - från engelska legendarerna Queen och snacka om att dom hade ett ruskigt flyt i låtskrivandet i början och mitten av 70-talet! 

Alltså hur pallar man med att släppa en kalasbra skiva per år från 1973 till 1977 ("Queen II" och "Sheer heart attack" samma år dessutom!) och under denna tidsperiod hinna skriva klassiker som "Brighton Rock", "Killer Queen", "Now I'm Here" och "Stone Cold Crazy", "You're My Best Friend", "'39", "Love of My Life", "Bohemian Rhapsody", "We Will Rock You", "We Are the Champions", "Sheer Heart Attack", "Spread Your Wings"....

Helt sjukt arbetstempo om du frågar mig.

Och kostar man på sig att vila lite nu när man skrivit alla tiders "vi har vunnit och vi är bäst"-låt på den föregående "News of the World"?

Nej.

För nästan ett år prick efter den ligger det en ny Queen-LP på alla skivdiskar över hela världen med "Mustapha", "Fat Bottomed Girls", "Bicycle Race", "Let Me Entertain You", "Dreamers Ball" och "Don't Stop Me Now"....

Va?

Va?

Helt vansinnigt.

Hur fan bar dom sig åt?

Skitbra skiva som du givetvis redan har hemma.

Tidigare inlägg om QUEEN på min blogg:
12" EP: Star fleet project (Brian May + Eddie Van Halen)

2013-02-19 @ 19:15:00 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (0) Trackbacks ()

2-LP: Frank Zappa - You are what you is! (1981)

 




 
 

A:
"Teen-Age Wind" 3:02
"Harder Than Your Husband" 2:28
"Doreen" 4:44
"Goblin Girl" 4:07
"Theme from the 3rd Movement of Sinister Footwear" 3:34

B:
"Society Pages" 2:27
"I'm a Beautiful Guy" 1:56
"Beauty Knows No Pain" 3:02
"Charlie's Enormous Mouth" 3:36
"Any Downers?" 2:08
"Conehead" 4:24

C:
"You Are What You Is" 4:23
"Mudd Club" 3:11
"The Meek Shall Inherit Nothing" 3:10
"Dumb All Over" 5:45

D:
"Heavenly Bank Account" 3:44
"Suicide Chump" 2:49
"Jumbo Go Away" 3:43
"If Only She Woulda" 3:48
"Drafted Again" 3:07

Producent: Frank Zappa

Skivbolag: CBS

FRANK ZAPPA:
Frank Zappa – composer, arranger, vocals, guitar
Arthur Barrow – bass guitar
Jimmy Carl Black – vocals
David Logeman – drums
Tommy Mars – keyboards, vocals
Mark Pinske – vocals
Motorhead Sherwood – tenor saxophone, vocals
Steve Vai – guitars
Denny Walley – vocals, slide guitar
Ray White – rhythm guitar, vocals
Ike Willis – rhythm guitar, vocals
Ahmet Zappa – vocals
Moon Unit Zappa – vocals

"THIS ARTICLE WAS ORIGINALLY PREPARED for publication in Newsweek magazine. After it was sent to them, they rejected it saying that it was too 'idiosyncratic.' Since we needed something to fill up this space, this article will now meet its destiny as decorative filler material"

"Say Cheese …

It has been suggested that the Gross National Product is perhaps not the best indicator of how well we are doing as a society since it tells us nothing about the Quality of our Lives … but, is this worth dwelling upon as we grovel our way along in the general direction of the 21st Century? When future historians write about us, they base their conclusions on whatever material goods survive from Present-Day America, we will undoubtedly stand alone among nations and be known forevermore as 'THOSE WHO CHOSE CHEESE.'

As you will recall, folks, nobody ever had as much going for them in the beginning as we did. Let's face it … we were fantastic. Today, unfortunately, we are merely WEIRD. This is a shocking thing to say, since no Red-Blooded American likes to think of his or herself as being WEIRD, but when there are other options and a whole nation CHOOSES CHEESE, that is WEIRD.

Our mental health has been in a semi-wretched condition for quite some time now. One of the reasons for this distress, aside from CHOOSING CHEESE as a way of life, is the fact that we have (against some incredibly stiff competition) emerged victorious as the biggest bunch of liars on the face of the planet. No society has managed to invest more time and energy in the perpetuation of the fiction that it is moral, sane and wholesome than our current crop of Modern Americans. This same delusion is the Mysterious Force behind our national desire to avoid behaving in any way that might be construed as INTELLIGENT. Modern Americans behave as if intelligence were some sort of hideous deformity.

To cosmeticize it, many otherwise normal citizens attempt a peculiar type of self-inflicted homemade mental nose-job (designed to lower the recipient's socio-intellectual profile to the point where the ability to communicate on the most mongolian level provides the necessary certification to become ONE OF THE GUYS). Let's face it … nobody wants to hang out with somebody who is smarter than they are. This is no FUN. Americans have always valued the idea of FUN. We have a National Craving for FUN. We don't get very much of it anymore, so we do two things: first, we rummage around for anything that might be FUN, then (since it really wasn't FUN stuff in the first place) we pretend to enjoy it (whatever it was). The net result: STRESSED CHEESE.

But where does all this CHEESE really come from? It wouldn't be fair to blame it all on TV, although some credit must be given to whoever it is at each of the networks that GIVES US WHAT WE WANT. (You don't ask – you don't get). Folks, we now have GOT IT … lots of it … and, in our Infinite American Wisdom, we have constructed elaborate systems to insure that future generations will have an even more abundant supply of that fragrant substance upon which we presently thrive.

If we can't blame it on the TV, then where does it come from? Obviously, we are weird if we have to ask such a question. Surely we must realize by now (except for the fact that we lie to ourselves so much that we get confused sometimes) that as Contemporary Americans we have an almost magical ability to turn anything we touch into a festering mound of self-destructing poot. How can we do this with such incredible precision? Well, one good way is to form a Committee. Committees composed of all kinds of desperate American Types have been known to convert the combined unfulfilled emotional needs and repressed biological urges of their memberships into complex masses of cheese-like organisms at the rap of a gavel.

Committee Cheese is usually sliced very thin, then bound into volumes for eventual dispersal in courts of law, legislative chambers, and public facilities where you are invited to eat all you want. If that doesn't fill you up, there is the exciting Union Cheese … the most readily available cheese-type offered. The thing that's so exciting about Union Cheese, from a gourmet's point of view, is the classic simplicity of the mathematical formula from which it is derived.

In fact, it is difficult to avoid a state of Total Ecstasy if one contemplates the proposition that no import quota yet devised has proven equal to the task of neutralizing the lethal emissions generated by the ripening process of this piquant native confection. Should we not be overtaken by some unspeakable emotion when we consider the fact that the smaller the amount of care taken in the preparation of each Union Cheese Artifact, the more triumphant the blast as the vapors stream forth from every nook and cranny of whatever it was that the stalwart craftsperson got paid $19.00 per hour to slap together?

Still hungry? Union Cheese might be the most readily available, but no type of cheese in America today has achieved the popular acceptance of Accountant Cheese. If it is true that YOU ARE WHAT YOU EAT, then surely our national willingness to eat this stuff tells us more about ourselves than we probably wish to know.

Obviously we have found The Cheese To Believe In. Why not? It is manufactured by people who count money, endorsed as nutritionally sound by Civic Leaders, and delivered by The Media door to door. The Quality Of Our Lives (if we think of this matter in terms of 'How much of what we individually consider to be Beautiful are we able to experience every day?') seems an irrelevant matter, now that all decisions regarding the creation and distribution of Works of Art must first pass under the limbo bar (a/k/a 'The Bottom Line'), along with things like Taste and The Public Interest, all tied like a tin can to the wagging tale of the sacred Prime Rate Poodle.

The aforementioned festering poot is coming your way at a theatre or drive-in near you. It wakes you up every morning as it droozles out of your digital clock radio. An ARTS COUNCIL somewhere is getting a special batch ready with little tuxedos on it so you can think it's precious.

Yes Virginia … there is a FREE LUNCH. We are eating it now. Can I get you a napkin?"

FZ, April 1, 1981

Tidigare inlägg om FRANK ZAPPA på min blogg:
LP: Apostrophe (') / Over-nite sensation / Waka/Jawaka / Hot rats / Thing-Fish (3-LP box) / Sheik Yerbouti (2-LP) / One size fits all / Chunga´s revenge / Joe´s Garage Act I / Joe´s Garage Act II & III

2013-02-11 @ 18:17:32 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Queen - News of the world! (1977)

 
Omslaget målat av Kelly Freas. Hans originalbild ser förresten ut såhär. 


På baksidan fortsätter bilden med trummis-Taylor fallandes handlöst genom luften.


Uppviket är stort och fint och går som synes stående med en skitcool bild av roboten som sträcker sig in i en konserthall för att plocka upp skräckslagna människor. Freas lyssnade bara på klassisk musik och hade inte en susning vilka Queen var då han fick frågan att göra omslaget, och han lyssnade inte heller på nåt av Queen förrän han hade gjort klart jobbet;: "because I thought I might just hate them, and it would ruin my ideas".  Turligt nog så gillade han vad han hörde.


Innerpåse med texter och ett utstansat hål för etiketten att synas igenom.


Som ser ut såhär. Lite blek tycker jag men man kan ju inte få allt.



A:
"We Will Rock You" Brian May 2:01
"We Are the Champions" Freddie Mercury 2:59
"Sheer Heart Attack" Roger Taylor 3:26
"All Dead, All Dead" May 3:10
"Spread Your Wings" John Deacon 4:34
"Fight from the Inside" Taylor 3:03

B:
"Get Down, Make Love" Mercury 3:51
"Sleeping on the Sidewalk" May 3:06
"Who Needs You" Deacon 3:05
"It's Late" May 6:26
"My Melancholy Blues" Mercury 3:29

Producent: Queen, Mike Stone

Skivbolag: EMI

QUEEN:
Freddie Mercury: vocals, piano, cowbell on "Who Needs You"
Brian May: guitars, vocals on "All Dead, All Dead" and "Sleeping on the Sidewalk"
Roger Taylor: drums, vocals on "Sheer Heart Attack" and "Fight from the Inside", electric guitar, bass
John Deacon: bass, acoustic guitar




Och vad passar bättre efter King (Crimson) om inte Queen?

Damn, vilken klippa jag är på övergångar!

Den sjätte fullängdaren från detta genomfantastiska band som här på "News of the world" verkligen fick till det, för det är ju på denna skiva som "We will rock you" och "We are the champions" finns. Jag utmanar dig härmed att hittta en människa som inte hört dom. I videon till "We Will Rock You" (och även "Spread Your Wings"-videon för den delen), så använder May inte sin välkända och hembyggda röda gura utan en billigare kopia då han inte ville använda sin klenod utomhus. De båda videosarna är nämligen inspelade i Roger Taylors trädgård under en snöig vinter

Andra helsköna spår på skivan är Taylors thashmetalföregångare "Sheer Heart Attack", May-sjungna "All Dead, All Dead" (som handlar om hans döda katt) och inte att förglömma John Deacons alldeles underbara ballad "Spread Your Wings".

Mer då?

Ja, "Get down, make love" har nog den snuskigaste text som Mercury skrivit med ångande textrader som "You say you're hungry I give you meat, I suck your mind You blow my head". Industrimetallarna Nine Inch Nails har kanske lite oväntat gjort en cover på den. Deacon-skrivna, skönt spanskinfluerade "Who Needs You" med ett underbart akustiskt gitarrsolo av May är också bra.

På minussidan står nog Taylors överbrötiga bagatell "Fight from the Inside" där han förutom trummor och sång även spelar gitarr och bas. hur tråkig den än är så är gitarriffet ett av Slashs all time favoriter. Mindre bra är också "Sleeping on the sidewalk" som låter som en gammal, ratad Status Quo-blues. Tydligen en plojlåt som sattes på första tagningen och om du lyssnar riktigt noga så hör du att Deacon spelar fel på ett par ställen och låten avslutas med ett skratt. En av få Queen-låtar där Mercury inte är med alls.

Skivan avslutas med "It´s late" (snyggt Eddie Van Halen-liknande gitarrsolo av May) och den jazziga - vad än titeln säger - "My melancholy blues".

Ruggigt bra skiva med en skitcoolt omslag.

Tidigare inlägg om QUEEN på min blogg:
12" EP: Star fleet project (Brian May + Eddie Van Halen)

2013-01-10 @ 18:27:00 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: King Crimson - In the court of the Crimson King! (1969)


Välkänd omslagsbild målat av Barry Godber, (hans enda skivomslag, han avled 1970 bara 24 år) föreställandes "The Schizoid Man". Enligt Fripp ett omslag som perfekt beskriver Crimsons musik.


Bilden fortsätter på baksidan såhär med nåt slgs öra i rymden. Vad sägs om en lista med låtarna? Kanske en bild på bandet? Nä, sånt är onödigt.


På uppviket ser vi en leende The Crimson King minsann. Låttexter till vänster men fortfarande inget bandfoto.




A:
"21st Century Schizoid Man" (incl. "Mirrors") Fripp, McDonald, Lake, Giles, Sinfield 7:21
"I Talk to the Wind" McDonald, Sinfield 6:05
"Epitaph" (incl. "March for No Reason" + "Tomorrow and Tomorrow") Fripp, McDonald, Lake, Giles, Sinfield 8:47

B:
"Moonchild" (incl. "The Dream" and "The Illusion") Fripp, McDonald, Lake, Giles, Sinfield 12:13
"The Court of the Crimson King" (incl. "The Return of the Fire Witch" + "The Dance of the Puppets") McDonald, Sinfield 9:25

Producent: King Crimson

Skivbolag: Island

KING CRIMSON:
Robert Fripp – guitar
Ian McDonald – flute, clarinet, saxophone, keyboards, mellotron, vocals
Greg Lake – bass, vocals
Michael Giles – drums, percussion
Peter Sinfield – lyrics, illumination


Nytt år och här kommer (till slut) ett nytt inlägg och den här gången är det King Crimson och deras snåriga progdebut "In the court of the Crimson King" minsann. Inköpt på senaste skivmässan här i Umeå enbart för dess oändliga legendstatus, jag har nämligen aldrig hört King Crimson förut, men jag ville gärna ha denna ikoniska skiva i samlingen. Klassiska flumlåten "20th Schizoid Man" har jag såklart ju hört förut men inte med King Crimson då, utan bara i en massa coverversioner med en hel bunt olika artister.

Lagomt trixig musik, en mix av progrock, jazz, klassisk musik och folkmusik, och som på en del ställen ("Moonchild") inte ens är musik utan bara är lösryckta toner, ackord och cymbalpling som smyger sig fram och tillbaka mellan högtalarna under flera minuter. Men välkända förstlåten "20th century schizoid man" är hyfsat rättfram, innan flummiga mellanspelet "Mirrors" kommer alltså. Den följande "I talk to the wind" är å andra sidan en helsoft poplåt med spröd sång och flöjt! Skönt vilsam att lyssna på men inte vad jag hade väntat mig på en progskiva. Och den följande "Epitaph" skulle nog passa bra till eftertexterna i nån gammal 60-talsfilm.

Den avslutande titellåten är däremot en helskön historia med lagom skumma textrader som: "the rusted chains of prison moons" och "I chase the wind of a prism ship". Försök wrappa ditt huvud runt det om du kan!

Överlag verkar det ha varit svängdörrar modell jättestora i King Crimsons replokal då ingen - förutom bandchef Fripp då - medverkar på två plattor på raken som fullvärdig medlem. Textförfattaren Peter Sinfield  - som var den som kom på bandnamnet King Crimson - fick till exempel kicken av Fripp redan 1972 som då hade totallessnat på Sinfields fantasytexter. Här kan du förresten läsa Sinfields egen historia vem "The Crimson King" var. Sinfield  hamnade sen konstigt nog i producentstolen på smokingpopgänget Roxy Musics första skiva. Ännu konstigare är nog att Sinfield på senare år skrivit låtar åt Celine Dion, Cher, Cliff Richard, Leo Sayer och Bucks Fizz!

Sjungande basisten Greg Lake gick efter nästa Crimson-platta ("In the wake of Poseidon", 1970) med i Emerson. Lake and Palmer istället och gjorde ännu knepigare musik.

Konstigast av allt är nog att Ian McDonald, som hoppade av King Crimson redan i december 1969, sen tillsammans med landsmännen Mick Jones och Dennis Elliot bildade AOR-giganterna Foreigner och medverkar på deras tre första plattor! How about det musikaliska lappkastet! 

King Crimson är numera nerlagt - den senaste skivan "The power to believe" kom 2003 - och det var Fripp som till sist kastade in handduken mest beroende på att han lessnade på hur skivbolag och musikbranschen profiterar på hans musik. Senast var det visst Kanye West som samplade "20th century Schizoid Man" till sin låt "Power" utan att fråga om lov först och Fripp fick efter typ en miljon YouTube-visningar till slut reda på det.

Privat är Fripp är gift med engelska artisten Toyah och har förutom att han medverkar som studiomusiker på mer än 1100 inspelningar även gjort ljudsnuttar till Windows Vista! Tänk på det nästa gång du slår på din datamaskin! Fripp är numera en flitigt anlitad talare i genren personlig motivation och ett par av hans "Fripp-ismer" lyder som följer:

- "Music is the cup which holds the wine of silence. Sound is that cup, but empty. Noise is that cup, but broken".
- "Playing fast is easier than playing slow".
- "A mistake is always forgivable, rarely excusable, and never acceptable."

Frågor på det?

Nä, tänkte väl det, nu lyssnar vi på titelspåret igen istället. Härligt flummig låt.

2013-01-05 @ 22:59:00 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (5) Trackbacks ()

LP: Jethro Tull - Aqualung! (1971)


En hemlös snubbe på omslaget, möjligen Ian Anderson himself? Välkänt omslag målat av konstnären Burton Silverman.


Mera elände på baksidan med en stackare i rännstenen med en byracka som sällskap.


Men på uppviket är det livat och party inte ett bekymmer så långt ögat kan nå. Bandet festar loss, för visst är det en målning av Jethro Tull det här?


Den hemlöse är även med på textbladet.




A: (Aqualung)
"Aqualung" - 6:31 (Ian Anderson/Jennie Anderson)
"Cross-Eyed Mary" - 4:06 (Ian Anderson)
"Cheap Day Return" - 1:21 (Ian Anderson)
"Mother Goose" - 3:51 (Ian Anderson)
"Wond'ring Aloud" - 1:53 (Ian Anderson)
"Up To Me" - 3:14 (Ian Anderson)

B: (My God)
"My God" - 7:08 (Ian Anderson)
"Hymn 43" - 3:15 (Ian Anderson)
"Slip Stream" - 1:12 (Ian Anderson)
"Locomotive Breath" - 4:23 (Ian Anderson)
"Wind Up" - 6:01 (Ian Anderson)

Producent: Ian Anderson, Terry Ellis

Skivbolag: Sonet

JETHRO TULL:
Ian Anderson: vocals, acoustic guitar, flute
Martin Barre: electric guitar
John Evan: piano, organ, mellotron
Jeffrey Hammond-Hammond: bass guitar
Clive Bunker: drums and percussion
Glenn Cornick: bass guitar
David Palmer: orchestral arrangements and conduction


Från Watain till Jethro Tull, vad sägs om det musikaliska lappkastet?

För givetvis har jag ett par skivor med Jethro Tull hemma bland annat deras gamla klassiker. "Aqualung", som är Tulls bäst säljande album i diskografin. Över 7 miljoner exemplar av den här skivan finns spridda över världen.

Inspelad i samma studio - och samtidigt - som Led Zeppelins fjärdealbum "IV", Page & Co spelade in i den lilla studion och Jethro Tull höll givetvis till i den stora. En skiva som på A-sidan ("Aqualung" på etiketten) berättar om diverse vinddrivna figurer som en lungsjuk hemlös man och den prostituerade tonårstjejen "Cross eyed mary". B-sidan (heter "My God" på etiketten) avhandlar istället Gud och religion i lätt sarkastiska ordalag som "He is the god of nothing, If that's all you can see". Rena Marduk-texten minsann! 
På tal om "Cross eyed Mary" så har ju Iron Maiden (stora Tull-fans) gjort en cover på den och deras version återfinns på B-sidan på "Trooper"-singeln som jag skrivit om här.

Trivia: Under en kort tid - en månad ungefär - var en viss Tony Iommi gitarrist i Jethro Tull. Här nedan kan du kolla på ett klipp från 1968 taget från Rolling Stones cirkusspektakel "Rolling Stones Rock ´n´roll cirkus. där Jethro framförde två låtar med Iommi i sättningen iförd fin vit hatt. Tuff basist också.



Fränt va?

Det här är den sista skivan med trummisen Clive Bunker som sen ersattes av Barrimore Barlow, Barlow som senare i karriären faktist trummade på Yngwies Malmsteens debutskiva "Rising Force". Ännu ett musikaliskt lappkast som heter duga.
Till sist: de orkestrala styckena arrangerades som vanligt av en herre vid namn David Palmer som varit med bandet sen starten och som senare blev Tulls ordinarie keyboardkille. Numera kallar han sig dock för Dee Palmer, då han/hon/hen har bytt kön. Här på hans/hennes/hens hemsida kan du läsa mer.

Bra skiva. Jo, faktiskt. Och tvärflöjt är verkligen metal.

Tidigare inlägg om JETHRO TULL på min blogg:
LP: The Broadsword and the Beast

2012-12-26 @ 09:50:41 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (2) Trackbacks ()

LP+CD: Coheed and Cambria - The Afterman: Ascension! (2012)


Kryptiskt omslag med en... ja vad är det egentligen?


En inte lika kryptisk baksida.


Överraskning! En CD med hela skivan låg minsann och skvalpade i fodralet. Det stod det inget om när jag beställde den. Flott!


Ett informativt textblad följer såklart med, hur ska man annars kunna hänga med i den snåriga historien om "The Amory Wars"?


Snygg orange vinyl. Färgen återkommer även i "The Afterman symbol" och jag kan garantera dig att skivan till del två i historien, "Afterman: Descension" kommer att vara grå.
 

A:
"The Hollow" 2:11 (Claudio Sanchez)
"Key Entity Extraction I: Domino the Destitute" 7:51 (Claudio Sanchez)
"The Afterman" 3:11 (Claudio Sanchez)
"Mothers of Men" 4:11 (Claudio Sanchez)
"Goodnight, Fair Lady" 3:23 (Claudio Sanchez)

B:
"Key Entity Extraction II: Holly Wood the Cracked" 3:26 (Claudio Sanchez)
"Key Entity Extraction III: Vic the Butcher" 5:47 (Claudio Sanchez)
"Key Entity Extraction IV: Evagria the Faithful" 6:22 (Claudio Sanchez)
"Subtraction" 3:07 (Claudio Sanchez)

Producent: Coheed and Cambria, Michael Birnbaum, Chris Bittner

Skivbolag: Hundred Handed/Everything Evil

COHEED AND CAMBRIA:
Claudio Sanchez – vocals, guitar
Travis Stever – guitar, backing vocals
Josh Eppard – drums, keyboards, backing vocals
Zach Cooper – bass, backing vocals

Har givetvis köpt på mig "The Afterman: Ascension", den sjätte fullängdaren från Coheed and Cambria. Eftersom det är prog (typ) så räcker det inte med en skiva utan det här är första delen av ett dubbelablbum, del två "Afterman: Descension" kommer nästa år.

Och som vanligt när det gäller  Coheed and Cambria så är det löjligt bra. Låtskrivare Sanchez har verkligen inga problem med att ut- och inveckla sin evighetslånga "Amory Wars"-historia och att få ihop det till snuskigt catchy låtar verkar inte heller vara nåt problem. Har lyssnat på den här skivan ca 10 vändor nu - det är ju en LP - men herregud vad fort låtarna sätter sig i skallen med "Key Entity Extraction I: Domino the Destitute", "Goodnight, Fair Lady" (Thin Lizzy-gitarrer) och "Mothers of Men" som särskilt lysande exempel.

Sen lyckas Coheed också med konststycket att i början på "Key Entity Extraction II: Holly Wood the Cracked"  låta exakt som Daron Malakians Scars on Broadway, för att sen gå till en fantastisk refräng och sen avsluta hela låten i nåt sorts Nine Inch Nails-ljudlandskap.

Första skivan med nygamle trummisen Josh Eppard, som fick kicken på grund av diverse drogprobelm efter " Good Apollo, I'm Burning Star IV, Volume One: From Fear Through the Eyes of Madness"-plattan. Puh! Även första skivan med färske basisten Zach Cooper som ersatt Mike Todd som fick kicken då han försökte råna ett apotek. Mycket droger som flyter runt i Coheed-lägret verkar det som.

Trivia: Claudios fru Chondra Echert körar på skivan och är även rösten till "All mother". Chondra är till vardags författare och har skrivit böckerna "Kill audio" och "Key of Z" som verkar vara nåt slags zombiehistorier. Läs mer här på Evil Ink Comics som ägs av Claudio Sanchez himself, dom har såklart även "Amory Wars"-serier till salu. Skådisen Mark Wahlberg - som även producerar filmer och TV-serier, bl a "Entourage" och "Boardwalk Empire" -  har förresten köpt rättigheterna till "Amory Wars" och ska göra film på hela härligheten. Coheed and Cambria, snart på en bioduk nära dig. Kom ihåg var du läste det först.
 
Slutligen: trummisen Josh Eppard var förresten innan han gick med (igen) i Coheed & Cambria medlem i utmärkta progorkestern "3" tillsammans med sin brorsa Joey och denna skivas producent Chris Bittner. Kolla upp deras skiva "Wake pig", schysst proggig metal.

Men inte lika bra som Coheed and Cambria som här fått ur sig ännu en kanonskiva. Fantastiskt bra.

Tidigare inlägg om COHEED AND CAMBRIA på min blogg:
LP: Good Apollo, I'm Burning Star IV, Vol. II: No world for tomorrow (2-LP)
CD: Good Apollo I'm Burning Star IV, Vol. I: From Fear Through the Eyes of Madness / Year of the Black Rainbow
DVD: Neverender (2-DVD)
2012-12-01 @ 12:23:00 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (3) Trackbacks ()

LP: Queen - A day at the races! (1976)

 
Ett kolsvart omslag trots att den heter "A day..."
 
 
Ännu mer svart på baksidan. En blänkande återutgåva från 80-talet precis som "A night at the opera" som jag skrivit om tidigare.
 
 
På uppviket en livebild där dom troligen spelar "39". Snygga tajts, Freddie.
 
 
Etiketten är också fin såklart!
 
A:
Tie Your Mother Down" (May) – 4:51
"You Take My Breath Away" (Mercury) – 4:42
"Long Away" (May) – 4:02
"The Millionaire Waltz" (Mercury) – 4:57
"You and I" (Deacon) – 3:28
 
B:
Somebody to Love" (Mercury) – 5:01
"White Man" (May) – 5:00
"Good Old-Fashioned Lover Boy" (Mercury) – 2:56
"Drowse" (Taylor) – 3:47
"Teo Torriatte (Let Us Cling Together)" (May) – 5:52
 
Producent:
Queen
 
Skivbolag:
EMI
 
QUEEN:
Freddie Mercury - sång, piano
John Deacon - bas
Brian May - gitarr, sång
Roger Taylor - trummor, sång 
 
 
"A day at the races", den svarta systerskivan till "A night a night at the opera", du vet den som trots sin titel hade ett vitt omslag. Och så är ju båda skivorna döpta efter en bröderna Marx-film, men det visste du ju redan. Det här var också den första skiva som bandet producerade själva, på de tidigare fyra skivorna före den här hade dom hjälp av Roy Thomas Baker i studion.
 
Ganska lik sin föregångare med rocklåtar, här finns såklart ingen "Bohemian Rhapsody" men "The Millionaire Waltz" kommer ganska nära tycker jag med både ett vals-, rock och körparti. Och lite otippat är skivans lugnaste spår, "Drowse", skrivet av Roger Taylor. Han brukar ju annars vara pappa till de rockigaste bitarna.
 
Priset som "skivans mest politiska låt" går till "White man" som handlar om hur vi blekansikten förstörde indianernas land när vi kom dit och härjade. Den innehåller för Queen ovanligt rättframma textrader som "the immigrant built roads on our blood and sand" och "Our country was green and all our rivers wide, white man you came with a gun and soon our children died".
 
Trivia: om du lyssnar riktigt noga på skivan (och det gör du såklart) så hör du att den ljudslinga som är i början av "Tie your mother down" återkommer i slutet av "Teo Torriatte", och därmed binds skivan ihop på ett snyggt sätt. Just den speciella tonföljden som låter som den går högre och högre (men inte gör det) kallas för Shepards tone och eftersom jag är en sån schysst kille kan du lyssna på en sån ljudeffekt här. Just i det här exemplet går det lägre och lägre. Men det gör ju inte det, det låter bara så.

 
Jaha, ännu ett inlägg till ända och nu har vi lärt oss mer om bröderna Marx, Shepards tone och indianer. Får du verkligen lära dig sånt på Kenzas blogg? Nä, just det.
 
Tidigare inlägg om QUEEN på min blogg:
LP: A night at the opera / Queen / Sheer heart attack / Live Killers
12" EP: Star fleet project (Brian May + Eddie Van Halen)
.
2012-11-15 @ 21:38:58 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Queen - A night at the opera! (1975)



Stilren framsida.



Lika stilig baksida.



Det vita temat fortsätter på uppviket.



På innerpåsen är det däremot massor av färg med grabbarna i tuffa rockposer.


Till och med etiketten är snygg!


A:
Death on Two Legs / Lazing on a Sunday Afternoon / I'm in Love with My Car / You're My Best Friend / '39 / Sweet Lady / Seaside Rendezvous

B:
The Prophet's Song / Love of My Life / Good Company / Bohemian Rhapsody / God Save the Queen

Producent:
Roy Thomas Baker, Queen

Skivbolag:
EMI

QUEEN:
Freddie Mercury, sång, piano
Brian May, gitarr, sång
John Deacon, bas
Roger Taylor, trummor, sång


Jamen hallå orka typ, hur bra är den här skivan då? Fjärde fullängdaren från den genomfantastiska orkestern Queen och släppt i nådens år 1975. Och vad kan en fjant som jag skriva om denna klassiker som inte all världens musikexpertis redan skrivit hyllmetrar om? 

Måste jag till exempel berätta självklara och välkända fakta som...

... att den här skivan då 1975 hade världshistoriens dyraste inspelningskostnad?

... att skivtiteln kommer från Marx-filmen med samma namn som bandet såg en inspelningsledig kväll?

... att den låg överst på Englandslistan fyra veckor på raken och sålde platinum i USA? 

... att öppningsspåret "Death on Two Legs" handlar om bandets hatade ex- manager Norman Sheffield som misskötte sitt jobb mellan från 1972 till 1975. Sheffield nämns inte vid namn i lyriken men han kände sig så kränkt att han stämde bandet och fick en ansenlig men okänd summa pengar i en uppgörelse. Live brukade Mercury dedikera "Death on two legs" till "a real motherfucker of a gentleman", detta censurerades givetvis bort på "Live Killers"-vinylen där vi istället får höra tre pip.

... att det burkiga sångljudet på "Lazing on a Sunday Afternoon" åstadkomms genom att stoppa ner hörlurar i en hink. Mercurys sång hördes gick från studiomicken, ut genom lurarna och togs upp av en mikrofon som hängde ner där i hinken. Nuförtiden fixas såna effekter enklast till genom att trycka på en knapp i Word. Eller vilka program man nu använder när man gör modern "musik".

 ... att texten till Taylors "I'm in Love with My Car" är inspirerad av bandets roadie Johnathan Harris, vars Triumph tydligen var hans livs kärlek. Låten är dedikerad till honom med texten "Dedicated to Johnathan Harris, boy racer to the end".

... att när "Bohemian Rhapsody"-singeln skulle släppas så tjatade Taylor som fan på Mercury att han ville ha "I´m in love with my car" på B-sidan och låste tydligen in sig i en garderob till Mercury gav med sig. Då "Bohemian"-singeln sålde som smör (1:a i nio veckor) så åkte Taylors låt snålskjuts på den succén och han tjänade ett lass pengar på sin ganska simpla låt. Motorljudet i slutet kommer förresten från Taylors fräsiga Alfa Romeo.

... att John Deacons "You're My Best Friend" handlar om hans fru Veronica Tetzlaff som han fortfarande är gift med. Gulligt, va? 

... att "39" handlar om 20 astronauter som drar ut i rymden på en ett år lång resa, problemet är bara att när dom återvänder till jorden har 100 år gått och alla deras nära och kära är döda. Detta fenomen kallade Albert Einstein för "den speciella relativitetsteorin". Då Queen hade döpte två av sina album efter bröderna Marx-filmer så blev dom 1977 hembjudna till Groucho Marx i Los Angeles. Som tack för inbjudan så framförde dom "39" a capella som tack. Till sist så är "'39" den 39:e Queen-låten i diskografin om du numrerar dom och börjar med "Keep yourself alive" på första plattan

... att trumkompet (3/4 på versen och 4/4 på refrängen) på "Sweet Lady" är det svåraste som Roger Taylor nånsin spelat in. 

... att vi på mittpartiet på "Seaside Rendezvous" (börjar 0.51 sek. in) får höra Mercury och Taylor imiterandes diverse instrument som tuba, klarinett och kazoo med sina röster. Jo, det är sant, lyssna själv så får du höra.

... att "The Prophet's Song" med sina dryga åtta minuter är Queens längsta låt?

--- att "Love of My Life" är skriven av Mercury och handlar om hans dåvarande flickvän Mary Austin. Den blev en sån enorm publikfavorit att Mercury för det mesta lät publiken sjunga låten istället.

... att "Bohemian Rhapsody" inte har nån refräng? "Scaramouche, Scaramouche, will you do the fandango?"

Nä, som sagt, jag behöver inte skriva så mycket. Och jag fucking dare you att hitta en bättre frontman än Freddie Mercury.

Tidigare inlägg om Queen:
LP: Queen / Sheer heart attack / Live Killers / 



2012-10-04 @ 20:15:00 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (4) Trackbacks ()

2-LP: Rush - Clockwork angels! (2012)



En illande röd framsida med tolv alkemiska tecken, ett för varje låt. Observera att klockan är 12 minuter över nio, på Rush-iska blir det 21:12, spännande va?



Baksidan går däremot i isande blått. Omslaget återigen designat av gamle parhästen Hugh Syme.



På uppviket ett litet bandfoto, tacktexter och ett typ solur i megaformat. Skivan är dedikerad till Andrew MacNaughtan som knäppt bandfotot till vänster och som varit Rush husfotograf sedan 1985. Läs minnestexten som Neil Peart skrivit här på sin egen sajt.



På respektive skivetikett är det en klocka som visar vilken sida det är, det är är alltså sidan 1. Fränt va?
 

A:
Caravan / BU2B / Clockwork Angels

B:
The Anarchist / Carnies / Halo Effect

C:
Seven Cities of Gold / The Wreckers / Headlong Flight

D:
BU2B2 / Wish Them Well / The Garden

Producent:
Nick Raskulinecz & Rush

Skivbolag:
Anthem/Roadrunner

RUSH:
Geddy Lee - bas, sång
Alex Lifeson - gitarr
Neil Peart - trummor


Givetvs har jag inhandlat senaste mästerverket från favvobandet Rush, har inte du? Tänkte först köpa den på vanlig CD (ja, kan du fatta så tokigt) men så vaknade plötsligt hela hjärnan ur dvalan och jag köpte vinylversionen istället. En vansinnigt snygg 2-LP utgåva som Amazon slumpade iväg för 230 spänn inklusive frakt.

En konceptplatta faktiskt, Rush första på jag vet inte hur länge. Den handlar om en ung mans strävan att följa sina drömmar, men han blir fångad mellan de grandiosa krafterna ordning och kaos. Han reser över en påkostad och färgstark värld av steampunk och alkemi, med förlorade städer, pirater, anarkister, exotiska karnevaler och en Urmakare som kräver precision på varje aspekt av det dagliga livet. Typ. Enligt Peart är historien löst baserad på Voltaires "Candide".

De alkemiska symbolerna på omslagets framsida refererar till varsin låt (med vidhängande engelsk text som återfinns på innerpåsen) och historien löper inte i klockordning utan enligt följande:


Kl. 12: “Caravan” (koppar)
“It seems like a lifetime ago—which of course it was, all that and more. For a boy, life on the farm was idyllic, but for the young man I became, that very peace and predictability were stifling, unbearable. I had big dreams, and needed a big place to explore them: the whole wide world. Near our village of Barrel Arbor, the steamliners touched down and traveled on rails along the Winding Pinion River toward Crown City. Watching them pass in the night, how prayed to get away... “

Trivia: staden "Barrel Arbor" som nämns i texten är såklart inte en stad här har textförfattaren Part skojat till det lite. En barrel arbor är nämligen en del av ett urverk..


Kl. 1: “BU2B” (svavel)
“We were always taught that we lived in ‘the best of all possible worlds.’ The Watchmaker ruled from Crown City through the Regulators; the alchemist-priests gave us coldfire for power and light, and everything was well ordered. We accepted our various individual fates as inevitable, for we had also been taught, ‘Whatever happens to us must be what we deserve, for it could not happen to us if we did not deserve it.’”

Trivia: uttrycket "the best of all possible worlds" kommer från den tyske filosofen Gottfried Liebniz


Kl. 2: “Clockwork Angels” (metallurgi)
“The place I had most wanted to see—Chronos Square, at the heart of Crown City. I had seen many images of the city before, and Chronos Square, but nothing could convey its immensity—the heaven-reaching towers of the Cathedral of the Timekeepers, or the radiant glory of the Angels—Land, Sea, Sky and Light—bathed in the brilliant glow of the floating globes.”

Trivia: "Chronos" är den grekiska guden för tid.


Kl. 4: “The Anarchist” (vinter)
“Walking along the people—who are so content, so blind—the Anarchist hears the pedlar’s call ['What do you lack?'] and sneers derisively. ‘What do I lack? Ah . . . vengeance?’”

Trivia: till denna text inspirerades Peart av Joseph Conrad och Michael Ondaatje. Den förstnämnde skrev "Heart of darkness" blev "(Apocalypse Now" på film) och den sistnämnde skrev "The English Patient" (vars filmatisering fick nio Oscars).


Kl. 5: “Carnies” (zink)
“I found work with a traveling carnival, and for the Midsummer Festival in Crown City, our games and rides were set up right in the middle of the Square, beneath the Angels. One night, amid the noise and the confusion of the rowded midway, I saw a man working with wires and wooden barrels. He stood and turned—the Anarchist!—holding a clockwork detonator in his hand. I called out to warn the crowd, then suddenly he threw the device at me, and I caught it automatically—just as the people turned to look my way. I escaped, but in disgrace, and fled down the Winding Pinion River to the sea.”

Trivia: Zink kallas också filosofens ull då det, när det binner i syre, ser ut som ull.


Kl. 6: “Halo Effect” (guld)
“I had fallen helplessly in love with one of the performers. She was so different from ‘the girl I left behind,’ and I was beginning to understand I had only pretended she was right for me. I pursued my beautiful acrobat obsessively until she let me be with her—then I suffered her rejection and contempt. Once again, I had created an ideal of the perfect soulmate, and tried to graft it onto her. It didn’t fit. Such illusions have colored my whole life.”

Trivia: här kan du läsa mer om uttrycket "halo effect".


Kl. 3: “Seven Cities of Gold” (kvicksilver)
“The legend had passed down for generations. Far across the Western Sea, where the steamliners could not fly, lay a wilderness land hiding seven cities of gold. I dared the crossing on one of the stout ships that followed the trade route to Poseidon, a tough port city. I worked there for a while on the steamliners that served the alchemy mines, then eventually set out into the Redrock Desert. The stones were sculpted into unearthly monuments and the country grew cold as I traveled north in search of the most famous City of Gold: Cibola. Its name had sounded in my dreams since childhood.”

Trivia: läs mer om myten "Seven cities of gold" här.


Kl. 7: “The Wreckers” (vatten)
“Narrowly escaping a frozen death in that desert, I made my way back to Poseidon, and found a berth on a homeward ship. Caught in a terrible storm, we seemed to find salvation in an unexpected signal light. Steering toward it, we soon learned it was false—placed by the denizens to lure ships to their doom on the jagged reefs. They plundered the cargos and abandoned the crews and passengers to the icy waves. I was the only survivor.”

Trivia: idén till denna text fick Peart härifrån. 


Kl. 8: “Headlong Flight” (olje essencer)
“Thinking back over my life, and telling stories about my ‘great adventures’—they didn’t always feel that grand at the time. But on balance, I wouldn’t change anything. In the words of one of our great alchemists, Friedrich Gruber, ‘I wish I could do it all again.’”

Trivia: den Friedrich Gruber som omnämns ovan är en blinkning till Freddie Gruber, du vet han som "lärde" Neil spela trummor igen. Han sa på sin ålders höst angående sitt liv att ‘I wish I could do it all again.’”


Kl. 9: “BU2B2″ (släckt kalk)
“Those fateful words [of the pedlar's], ‘What do you lack?’ spark an inner monologue about all that I have lost. No more bound1ess optimism, no more faith in greater powers, too much pain, too much grief, and too much disillusion. Despite all that, I realize the great irony that although I now believe only in the exchange of love, even that little faith follows the childhood reflex that ‘I was brought up to believe.’”

Trivia: observera att de två låtarna "BU2B" och "BU2B2" båda assoscierar till helvetet. Den första har tecknet för svavel och den här har tecknet för släckt kalk.


Kl. 10: “Wish Them Well” (bly)
“Victimized, bereaved, and disappointed, seemingly at every turn, I still resist feeling defeated, or cynical. I have come to believe that anger and grudges are burning embers in the heart not worth carrying through life. The best response to those who wound me is to get away from them—and wish them well.”


Kl. 11: “The Garden” (jord)
“Long ago I read a story from another timeline about a character named Candide. He also survived a harrowing series of misadventures and tragedies, then settled on a farm near Constantinople. Listening to a philosophical rant, Candide replied, ‘That is all very well, but now we must tend our garden.’ I have now arrived at that point in my own story. There is a metaphorical garden in the acts and attitudes of a person’s life, and the treasures of that garden are love and respect. I have come to realize that the gathering of love and respect – from others and for myself – has been the real quest of my life. ‘Now we must tend our garden.’”

Trivia: alla trummisars trumidol Neil Peart provade på denna skiva en ny approach för att förnya sitt trumlir. Istället för att som vanligt plocka ner varje låt i mikrodelar och minutiöst tänka ut och planera varje varje slag och trumbreak så spelade han bara igenom respektive låt ett par-tre gånger bara för att få en känsla för den innan han kallade in producent-Nick in i studion. Raskulinecz stod sedan framför Peart med en trumpinne i ena handen och dirigerade Neil genom varje låt och markerade tydligt och ivrigt när det var dags för refräng, stopp och tempobyten.
"Han var min ledare och jag var hans orkester och jag behövde aldrig fundera på låtlängder och liknande, inget tråkigt takträknande och inget ändlöst repande". Tänk att stå i en studio och dirigera en sån LEGEND som Peart, hur tufft låter inte det?

Slutligen så är det alltid några nötter som hittar nåt att uppröra sig på. Sajten "The Open Scroll" ser siffrorna 9/11 (World Trade-tragedin du vet) överallt (och en massa andra tokigheter) och den förmodat hyperkristna bloggägaren (kvinnor får inte kommentera på hans blogg) förfasar sig följdaktligen över följande på denna skiva:

"The big single off the Clockworks Angels album is 'Headlong Flight', which lasts for 7:20 and was released in advance of the album on April 20, 2012.
7+2+0 = 9
4+2+0+2+0+1+2 = 11. "Headlong flight" = 9-11.
Some claim it was released on April 19. Check that date on the Satanic Calendar. That day is called the "Blood Sacrifice to the Beast..."

Klart som korvspad om du frågar mig, farbrorn har rätt. Rush är satanister och terrorister. Eller hur?

För om man leker med tanken att RUSH headlinar på Sweden Rock lördag den 8 juni 2013 (det gör dom säkert) så får man också fram 9/11. Jo, det är sant! 8+6 blir 14 och sen blir 1+4=5. 2+0+1+3 är 6. 6 plus 5 blir 11. Sen så har "RUSH på SRF" 9 bokstäver... Ja, jag blir då rädd.

Djävulskt (opps, sorry "Open scroll") bra skiva som du givetvis redan inhandlat, eller hur. Och du, visst åker vi ner och kollar på Rush på SRF nästa år? Jag är på!

2012-08-07 @ 17:33:22 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (5) Trackbacks ()

LP: Queen - Queen! (1973)






A:
Keep Yourself Alive / Doing All Right / Great King Rat / My Fairy King

B:
Liar / The Night Comes Down / Modern Times Rock 'n' Roll / Son and Daughter / Jesus / Seven Seas of Rhye

Producent:
Roy Baker

Skivbolag:
EMI

QUEEN:
Freddie Mercury, vocals
Brian May, guitar 
Deacon John, bass
Roger Meddows-Taylor, drums


Nä vet du vad Madicken, den här debutskivan från Queen orkar jag inte skriva så mycket om. Har just kommit hem från gymmet och har en sån satanisk träningsvärk att jag knappt kan lyfta armarna. Så för att göra det enkelt för mig skriver jag helt enkelt ner mitt träningsprogram mixat med lite Queen-info och vips är jag färdig!. En så kallad "win-win"-situation.

So here goes och vi börjar lite lugnt med...

BRÖST:
- 3x10 press i maskin, 50 kg. Går bra det här.
- 3x10, sned press med hantlar, 2x10 kg (45 grader lutning). Det här också.

- basisten John Deacons står på omslaget som "Deacon John", då Mercury och Taylor trodde att det skulle få honom att låta lite intressantare! Roger Taylor har i sin tur hela sitt namn "Roger Meddows-Taylor" utskrivet.

AXLAR:
- 3x10 press i maskin. Går lättare nu när jag tränat ett tag.
- 3x10 sidolyft med 2x5 kg hantlar. 10 kg låter lite men är skitjobbigt. Prova själv får du se.

- den avslutande "Seven Seas of Rhye" är här bara en kort, instrumental snutt då Mercury inte var helt färdig med den. Vill du höra den slutliga, färdiga versionen får du leta reda på din "Queen II"-vinyl.

RYGG:
- 3x10 sittande rodd i maskin, 50 kg. Skitlätt, kan hålla på hur länge som helst.
- 3x10 latsdrag med rak stång, 40 kg. Också en baggis, börjar jag få muskler tro?

- skivan är inspelad i Trident Studios som dom bara fick använda då den var ledig, det vill säga mellan 03.00 till 07.00 på morgnarna. True story.

BICEPS:
- 3x10 curl i maskin, 25 kg. Fy fan vad det här bränner på.

"Doing All Right" är skriven av Brian May och Tim Staffell när dom båda var i pre-Queen bandet Smile. En av få Queen-låtar med May på piano.

TRICEPS:
- 3x10 pushdowns i maskin eller cablecross, 50 kg. Kul det här. Känns skönt efteråt. Typ.

- när Mercury skrev "My Fairy King" hette han fortfarande Bulsara i efternamn. Han blev inspirerad av textraden "Mother Mercury, look what they've done to me" att byta efternamn.

MAGE:
3 x max i "magstolen" med 20 kg belastning. Min mage brinner! Fy fan va jobbigt.

- även "Liar" (som först hette "Lover") skrevs av Freddie då han fortfarande hette Farrokh Bulsara.

RYGG:
3x10 ryggböj med 20 kg belastning. Damn, vad det gör ont i ryggen efteråt! 

- längst in på vinylen det graverat "KIP HUGGY POO KISSY" (A-sidan) och "Again!" (B-sidan).

Raaahhh!! Äntligen färdig.

Nu är det innebandyfinaler på TV. Heja IKSU och Dalen!

2012-04-21 @ 15:40:00 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Frank Zappa and the Mothers of Invention - One size fits all (1975)



På omslagets framsida ett pårökt rymdtema med en flygande soffa, en halvbrunnen cigarr och en snurrig Mars uppe till höger. Djävligt luden hand.



På uppviket är det destor lugnare för där är det bara låttexter.



Och så röks det på igen på baksidan med en hel hop konstiga stjärnbilder och färgkskader. Mer om detta omslag i texten nedan.



Testar att krypa riktigt nära etiketten och knäppa en bild. Ja, vi har köpt en ny kamera, hurså?


A:
Inca Roads / Can't Afford No Shoes / Sofa No. 1 / Po-Jama People

B:
Florentine Pogen / Evelyn, a Modified Dog / San Ber'dino / Andy / Sofa No. 2

Producent:
Frank Zappa

Skivbolag:
Discreet

FRANK ZAPPA and the MOTHERS OF INVENTION:
Frank Zappa, sång, gitarr
George Duke, keyboard, sång
Ruth Underwood, marimba, vibrafon
James "Bird Legs" Youman, bas
Chester Thompson, trummor
Tom Fowler, bas ("when left hand is not broken")
Napoleon Murphy Brock, saxofon, sång

Gäster på skivan:
Johnny "Guitar" Watson, sång
Captain Beefheart (listad som "Bloodshot Rollin' Red"), munspel


Damn! är det inte en gammal Zappa-vinyl som är nästa på tur, jag som inte kan ett skit om sådana. Jaja, det är väl bara att rapa upp lite text:

- på uppviket så skriver Zappa att grunderna till "Inca Roads" och "Florentine Pogen" spelades in live under inspelningen av ett TV-program om bandet. Han skriver sen att "I hereby pronounce myself ready to go back on the road". Han skrev det enligt samma text på påsksöndagen 1975, alltså samma dag (men 37 år tidigare) som när jag började skriva så smått på det här inlägget. Fascinerande, eller hur?

- nämnda "Inca Roads" har fått fel låtlängd på omslaget. Både den (och "Florentine Pogen") är nämligen enligt omslagets baksida båda 5.23 min långa. På skivetiketten däremot är "Inca Roads" 8.45 minuter lång. Som är den rätta speltiden. Intresseklubben antecknar. 

- sista skivan under bandnamnet "Frank Zappa and the Mothers of Invention". På följande var det bara Frank Zappa som gällde. Sådeså.

- samtidigt som denna spelades även den följande "Bongo Fury"-plattan in.

- skivan gästas av Zappas idol Johnny "Guitar" Watson på... ja gitarr såklart. Enligt legenden var det av honom Jimi Hendrix fick idén att spela gitarr med tänderna. Bonusinfo: när Watson spelade med sitt eget band kallades musiken för "pimpfunk". Nej, jag har aldrig hört talas om det förut... Det kan i och för sig ha nåt att göra med att "Guitar" Watson verkligen var en hallick vid sidan om musiken. Han var dock "ambivalent about prostituting women, even though it paid better than music...". "Guitar" Watson dog den 17 maj 1996 under en konsert i Japan. Mitt under ett gitarrsolo så sa han helt enkelt "ain't that a bitch" och segnade ner, stendöd.

- De första pressningarna av skivan hade ett fabriksfel, ett litet hack, 4.40 min in på "Inca Roads" som gjorde att en bit hoppades över. Men på grund av att låten är som den är, är det minst sagt svårt att höra exakt var det är... men fel är det.

- gitarrsolot på "Inca Roads" är klippt och klistrat från en Zappa-konsert i finska Helsingfors 22 september 1974. Han gillade ju att göra sånt, den gode Zappa. 

- Zappa-polaren Cal Schenkel har gjort det flummiga omslaget. Han gjorde även omslagen till Zappa-skivorna "Uncle Meat", "Hot Rats", "Chunga's Revenge", "200 Motels", "Waka/Jawaka", "Over-Nite Sensation", "Apostrophe (')", "Tinseltown Rebellion" och många, många fler.

- på omslaget så har Cal gjort en alldeles egen tolkning av denna berömda stjärnbildskarta. Den innehåller så mycket pårökta konstigheter att det får du fan läsa om själv här, men jag kan väl säga att både produkter för avloppsrening, klubbslickaren Kojak, simmaren Mark Spitz (fråga din pappa), Al Capone och en groupie vid namn Janet finns odöliggjorda i den där skruvade stjärnkartan.

- och på tal om rymden så har Zappa fått en asteroid uppkallad efter sig. Stenbumlingen ifråga heter "3834 Zappafrank" och du kan läsa mer om den här.

- mera Cal-relaterat: När Frank skulle delge sjukhuset namnet på sin då nyfödde son Dweezil, så vägrade sjukhuset godkänna ett så helvetiskt skumt namn. Zappa hittade då på ett dopnamn till pojkstackarn bestående av förnamn på diverse musikerpolare och så Cal Schenkel. Dweezil Zappas dopnamn är följdaktligen "Ian Donald Calvin Euclid Zappa", Calvin efter Cal Schenkel. Kolla in Cal Schenkels hemsida här. Är den konstig tror du?

- den avslutande "Sofa No. 2" sjungs till större delen på tyska och börjar med följande konstiga textrader: "I am the heaven, I am the water. Ich bin der Dreck unter deinen Walzen. Ich bin dein geheimer Schmutz".



- jag har en kanadensisk utgåva där det på uppviket längst ner till höger är nåt som är utsuddat i trycket. Skumt, va? Ja, vi har en ny kamera.

- "Florentine Pogen" handlar om en Pågens Toscakakor. Jo, faktiskt. Svenska kakmonstret Pågens sålde tydligen kakor i USA vid den här tiden under namnet "Florentine Pogens" och Zappa (som älskade denna kaka) skrev en låt om underverket. Tro´t om du vill men sant är det och här kan du läsa mer om denna osannolika koppling mellan Zappa och Pågens kakor.

Nä, nu ska jag lyssna igenom LP:n igen och kolla om jag kan höra det där hacket. Ni andra kan väl under tiden kolla på Zappa-sonen Dweezil Zappa när han tillsammans med sina polare dammar av just "Inca Roads". Han som sjunger och spelar flöjt, Napoleon Murphy Brock, var förresten med på just den här skivan.

Oj, vilket långt inlägg det blev, visst läste du allt? Och tänk så långt det hade blivit om jag verkligen hade haft nåt att berätta! Och glöm inte att kommentera.

2012-04-11 @ 16:39:16 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Emerson, Lake & Palmer - Brain salad surgery! (1973)



Ruskigt frän framsida med en målning av den schweizisk konstnär H.R Giger, han som designade Alien-monstret du vet.



Mindre frän baksida med enbart skivtiteln på svart bakgrund.



Uppvikt ser den ut så här med en blundande rymd-donna i all sin prakt.



Och så följer det med en folder i LP-storlek som man kan vika upp en massa gånger där texterna står.



Såhär ser den ut uppvikt med Keith Emerson, Greg Lake och Carl Palmer.


A:
Jerusalem / Toccata / Still... You Turn Me On / Benny The Bouncer / Karn Evil 9: 1st Impression, Pt 1

B:
Karn Evil 9: 1st Impression,  - Pt 2 / Karn Evil 9: 2nd Impression / Karn Evil 9: 3rd Impression

Lyssna på Spotify:
Emerson, Lake & Palmer – Brain Salad Surgery

Producent:
Greg Lake

Skivbolag:
Manticore

EMERSON, LAKE & PALMER:
Keith Emerson, Hammond organs, piano, harpsichord, synthesizer
Greg Lake, vocals, acoustic & electric guitars, bass guitar
Carl Palmer, drums, percussion, gongs, timpani, percussion synthesizers


Och från en pårökt zombierulle tar vi steget till en pårökt progplatta. För visst måste Emerson, Lake & Palmer puffat ett par påsar jazztobak innan dom tänkte ut den här?

- Greg Lake: Lyssna nu, grabbar så här tänkte jag att nästa skiva skulle vara. (*puff*) vi börjar med en psalm. Vi tar den där (*puff*) "Jerusalem" som cricketlandslaget har som inofficiell sång och lägger den (*puff*) först på skivan.

Trivia: ELP:s tolkning bannlystes av BBC då den ansågs hädande.

- Keith Emerson: Ja okej då, men sen vill jag spela "Toccata" (*puff*) av Alberto Evaristo (*puff*) Ginastera så jag verkligen kan (*puff*) visa alla vilken fena på (*puff*) klaviatur jag är. Och så kan jag testa alla nya knappar jag hittat.

- Carl Palmer: (*puff*)

Trivia: ELP använde elektroniska trummor som då var alldeles nypåhittade på just "Toccata". Alla knäppa, atmosfäriska ljud som du hör är programmerade och triggas av trummisen Carl Palmer.

- Greg Lake: Jag vill (*puff*) ha med min ball(*puff*)ad "Still...You Turn Me On" också på skivan.  Kanske kan bli en hit.

Trivia: skulle kanske blivit det men ELP ville inte släppa den som singel då inte Palmer spelade på den.

- Keith Emerson: Ja, kanske det och efter den (*puff*) kan vi ju lägga "Benny the Bouncer", du vet den där sojfriska låten med klinkpiano som handlar om en utkastare. (*puff*) Texten kan min polare Peter Sinfield plita ner medan vi delar på en spliff. Fan va coolt, jag har ingen känsel i mina ben.

- Carl Palmer: (*puff*)

- Greg Lake: Jag har (*puff*) har också skrivit ihop några lösa stycken som kanske kan bli en lång låt. Jag kallar den (*puff*) "Carneval", den kan vi väl ha med?

- Keith Emerson: Om jag (*puff*) kan ha så många keyboardsolon (*puff*) det är mänskligt möjligt på den bara, så visst.

- Carl Palmer: "Carnevil" vafan (*puff*) ärdeförnåtslagsord?

- Greg Lake: Där har vi för fan (*puff*) titeln! "Carnevil"! Och så är vi ju (*puff*) nio pers i rummet nu så då får den heta "Karn Evil 9". Varför är det fullt med igelkottar på golvet?

- Keith Emerson: Ser du bara nio (*puff*) pers i rummet? Och igelkottar? Det är ju guldfiskar.

- Carl Palmer: (*puff*)

- Greg Lake: Omslaget hade jag tänkt att (*puff*) Giger-snubben kan måla, han gjorde ju omslaget till Walpurgis debut från 1969, den gillade jag. Färgglatt, lättförståeligt och rakt på sak. Eller vänta nu... (*puff*)

Trivia: Gigers originalmålning av omslaget heter titled "Work #217 ELP I" och "Work #218 ELP II" och försvann efter en utställning i Prag 2005. 

- Carl Palmer: (*puff*)

- Greg Lake: skivan kan väl heta "Brain salad surgery" istället för "Whip Some Skull on Yer" som vi först tänkte kalla den. Det kommer från Dr John-låten "Right Place, Wrong Time" och är även det slang för (*puff*) en avsugning men det kommer ingen jävel (*puff*) att fatta. 

- Carl Palmer: (*puff*)

2012-02-23 @ 18:40:33 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (1) Trackbacks ()

2-CD: Nightwish - Imaginaerum! (2011)












CD I:
Taikatalvi / Storytime / Ghost River / Slow, Love, Slow / I Want My Tears Back / Scaretale / Arabesque / Turn Loose The Mermaids / Rest Calm / The Crow, The Owl & The Dove / Last Ride Of The Day / Song Of Myself / Imaginaerum


CD II: (instrumental)
Taikatalvi / Storytime / Ghost River / Slow, Love, Slow / I Want My Tears Back / Scaretale / Arabesque / Turn Loose The Mermaids / Rest Calm / The Crow, The Owl & The Dove / Last Ride Of The Day / Song Of Myself / Imaginaerum

Producent:
Tuomas Holopainen

Skivbolag:
Nuclear Blast

NIGHTWISH:
Anette Olzon - vocals
Tuomas Holopainen - keyboards, piano
Emppu Vuorinen - guitars
Marco Hietala - bass, vocals
Jukka Nevalainen - drums, percussion


Och efter pudelrockarna Dokkens "Tooth and nail" kommer "Imaginaerum", senaste skivan från finska symfonimetallarna Nightwish. Inköpt i en fet digipackutgåva för sketna 99 bagis från cdwow. Innehåller förutom den vanliga CDn en skiva med alltihopa igen i instrumental form, vad jag nu ska med den till. Men då den alldeles vanliga CDn i tråkigt plastfodral kostade 139 kronor så var det ju inte så mycket att fundera på. Och visst hade det vart literoligare om dom fläskat på och arrat låtarna med 100% symfoniorkester på CD nummer två, istället för som nu då det bara är låtarna en gång till minus sång. Det följer också med en dubbelsidig poster i paketet, återigen vad jag nu ska med den till.

Men strunt i det, billig var den och bra är den, för herrejesusjävlar vilken mäktig skiva! Bandmaestro Tuomas H. har, verkar det som, fått hur mycket pengar som helst i inspelningsbudget och då hyr man såklart in London Philharmonic Orchestra bara för att man kan. Och det låter ju hur jävla fett som helst när hela orkestern trycker på allt vad dom, jag lovar. Och så underlättar det ju att Nightwishs filmiska metal är som skräddarsydd att ha en symfoniorkester i ryggen.

Bandmaestro Holopainen hari intervjuer sagt att det som influerat honom mest i denna skivas tillblivande är Tim Burton, Neil Gaiman och Salvador Dalí. Och Walt Disney, kan jag väl då tillägga då Holopainen är ett Disney-freak av guds nåde och avgudar allt som har med Musse & Co.

Så, ja, det låter väldigt mycket filmmusik på mer än ett ställe.

Som till exempel på första singeln "Storytime" som dundar igång direkt efter att den finskspråkiga introt "Taikatalvi" ("magisk vinter") klingat ut. En given hitlåt som har en refräng ("I am the voice of Nevernever land, the innocence, the dreams of every man, I am the empty crib of Peter Pan") som sitter som ett spett i pannan. Och så vill bara säga att svenska Anette, förutom att hon är söt som spunnet socker, även sjunger hur bra som helst. Tarja who?



Och så ska det ju bli film av den här också, en troligtvis ganska Burton-influerad historia om jag får gissa hejvilt. Ska visst handla om en åldrande kompositör som i sina drömmar minns sin barndom och så är hela Nightwish med i diverse småroller. Kan bli "Pan´s Labyrinth", kan bli "Kiss meets the Phantom of the park". Enligt regissör Stobe Harju "en mix av "Moulin Rouge" och Pink Floyds The Wall". Den som har en lever får se.

Men den kommer inte förrän senare i år, så under tiden njuter vi av skivan "Imaginaerum" istället. och det kommer du att göra, det lovar jag.

2012-02-12 @ 09:09:42 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Rush - Caress of steel! (1975)



En mystisk framsida där texten egentligen skulle vara "steel"-färgad men tryckeriet gjorde en tryckteknisk tabbe.



Mera mystik. The fountain of Lamneth?



På uppviket alla texter åsså bilder på ena långhåriga progrockers.


A:
Bastille Day / I Think I'm Going Bald / Lakeside Park / The Necromancer: I. Into the Darkness
/ II. Under the Shadow / III. Return of the Prince

B:
The Fountain of Lamneth: I. In the Valley / II. Didacts and Narpets / III. No One at the Bridge
/ IV. Panacea / V. Bacchus Plateau / VI. The Fountain

Lyssna på Spotify:
Rush – Caress Of Steel

Producent:
Rush, Terry Brown

Skivbolag:
Anthem

RUSH:
Alex Lifeson, gitarr
Geddy Lee, bas, sång
Neil Peart, trummor


"Caress of steel" - fullängdare nummer tre från dessa kanadensiska proghjältar - är en skiva som hamnat kanske lite i skuggan av den monumentala uppföljaren "2112". Försäljningsmässigt jämförd med sina två föregångare var den heller ingen större succé och sålde faktiskt inte guld förrän 1993! Så lite sålde den att turnén lite galghumoristiskt kallades för "Down the Tubes" då publiken bara blev färre och färre för varje show och bandet trodde att deras karriär var över.

Men det var den ju inte, det vände ju i och med "2112"-skivan som du vet.

Men nu är det den här kramen av stål som är på tapeten. En ganska schysst skiva (vad än skivköparna tyckte 1975) som enligt omslaget har en hel massa låtar men om man kokar ner det är det fem. Allt är rejält bra bra utom den hårresande (!) usla "I think I´m going bald".

Trivia: Den för Rush ovanligt banala texten till "I think I´m going bald" kommer från att textförfattaren Peart till slut lessnade på gitarr-Alex ständiga rädsla att bli flintis och skrev ihop en text om hans våndor. Titeln är en blinkning till KISS-dängan "I Think I´m Goin' Blind" (som Peart trodde låten hette) och som Rush turnerade med en massa gånger på 70-talet. Snacka om omaka turnépaket!

Som sagt ett ganska schysst styckevinyl med klassikern "Bastille Day" som öppningsspår. Den följs av ovan nämnda "...Bald"-låt (hoppa över) för att glida över i den softa "Lakeside Park", en halvakustisk och skönt somrig liten låt. På tal om "Lakeside Park" så gillar inte perfektionisten Geddy Lee den så värst: "As weird as my voice sounds when I listen back, I certainly dig some of the arrangements. I can't go back beyond "2112" really, because that starts to get a bit hairy for me, and if I hear "Lakeside Park" on the radio I cringe. What a lousy song!"

Och sen blir det knark! må du tro för då kommer "The Necromancer" lufsande, 12 minuter flummig prog uppdelad i tre kapitel som handlar om snubben By-Tor som det även sjöngs om på "Fly by night"-skivan. Det är Neil Pearts röst som hörs i början.

Sedan vänder vi på skivan och lyssnar på den monuimentalt coola "The fountain of Lamneth", 20 minuter solid progorgasm som sträcker sig - som första Rush-låt nånsin - över hela B-sidan. Mmmm, smaskens. Indelad i sex kapitel men konstigt nog sitter inte de olika delarna ihop. En anna konstig grej: kapitel två "Didacts and Narpets" är till största delen ett trumsolo där textraderna "Stay! Go! Work! No! Learn! Live! Earn! Give! Stay or fight? What's right? Listen!" hojtas i bakgrunden. Mysko. Men så har Geddy sagt i  en intervju att dom var ganska stenade under inspelningen också...

Så om du bara skippar låten om Alex frisyrproblematik så är allt bra.

Till slut; på uppviket under texten till "Under the shadow" står det latinska uttrycket "Terminat hora diem, terminat auctor opus" och om du läst lika mycket Asterix som jag vet såklart att det betyder "As the hour ends the day, the author ends his work."

Kunde inte sagt det bättre själv, för nu börjar det kvällas och jag är klar med det här inlägget.

2012-01-26 @ 14:34:41 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (3) Trackbacks ()

LP: Frank Zappa - Apostrophe (')! (1974)






A:
Don't Eat The Yellow Snow / Nanook Rubs It / St. Alfonzo's Pancake Breakfast /
Father O'Blivion / Cosmik Debris

B:
Excentrifugal Forz / Apostrophe (') / Uncle Remus / Stink-Foot

Producent:
Frank Zappa

Skivbolag:
DiscReet

FRANK ZAPPA:
Frank Zappa, guitar, bass, vocals
Jim Gordon, Johnny Guerin, Aynsley Dunbar, Ralph Humphrey, drums
Jack Bruce, Tom Fowler, bass
George Duke, keyboards
Jean-Luc Ponty, violin
Ruth Underwood, percussion
Ian Underwood, Napoleon Murphy Brock, saxophone


Vad tycker du om de nya ramarna jag har fixat? Snygga va? Ja herrejävlar, vad jag är pysslig av mig.

Nåväl, till skivan och det är som synes allas vår favoritgalning Frank Zappa och hans album "Apostrophe (')" från 1974 som ska avhandlas. Köpte den väldigt billigt (och på ren chans) från Bokbörsen där man trots namnet även kan köpa begagnade skivor (CD, LP, 7", 12") och DVD-filmer. Och då min kunskap om såna här nästan 40 år gamla Zappa-vax är lika med noll så blir det här ett relativt kort inlägg. So here goes for nothing:

* släppt den 22 april 1974

* innehåller två av Zappas kanske mest kända låtar, "Don't Eat The Yellow Snow" och "Cosmik Debis". Singelsläppet av den förstnämnda nådde till och med Billboards nedre regioner.

* på titelspåret "Apostrophe" (som jag tror har använts som signatursnutt till ett TV-program, kommer bara inte på vilket?) spelar Cream-killen Jack Bruce bas. Eller i alla fall står det så på omslaget. För Bruce har nämligen i en intervju sagt "he had not played any bass guitar parts on Apostrophe ('), only the cello parts..."  Han skämtar säkert, den gode Bruce, då det inte är nån cello på "Apostrophe" (')".

Men vi låter väl Jack själv utveckla hur hans musikaliska möte med med Frank Zappa gick till:
"Right. So Frank, whom I met earlier, appeared one day in the studio and asked me: "Can you take your cello and go to my session?" So I turned up in a NY studio with my cello, I'm listening to his music, pretty awful, and just don't know what to do with myself, and Frank says to me: "Listen, I would like you to play a sound, like this... whaaaaaang!!!" So I did what he asked me to do. Whaaaaaang!!! That was all. That was my input to Frank Zappa's most popular record! (laughs)".

Replik Frank Zappa:
"Well, that was just a jam thing that happened because he was a friend of my drummer Jim Gordon. I found it very difficult to play with him; he's too busy. He doesn't really want to play the bass in terms of root functions; I think he has other things on his mind. But that's the way jam sessions go..."

* huvuddelen av låtarna på "Apostrophe" spelades in samtidigt som den föregående skivan "Over-Nite Sensation". Det är nämligen samma musiker på bägge.

* "Nanook Rubs It" handlar förresten om en dröm Zappa hade där han var en eskimo vid namn Nanook. En pälsjägare kom plötsligt till Nanooks igloo och börjar slå på hans favoritsäl (!) med en blyfylld snösko. Nanook gnuggar då "yellow snow" (snö som slädhundarna pinkat i alltså) och förblindar honom och vips var en pårökt, jazzig rockklassiker född.

Nä, nu ska jag sluta snacka goja, nu kollar vi in Zappa himself live i Stockholm 1973 med "Cosmik Debris".

2011-12-06 @ 19:27:46 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (1) Trackbacks ()

LP: Rush - Fly by night! (1975)



Skitfränt omslag med en uggla målat av Eraldo Carugati som senare gjorde omslagen till de fyra KISS-soloalbumen. Jo, faktiskt.



På baksidan ser vi resten av ugglan, ett blånande vinterlandskap och bilder på bandet långhåriga och fina. Titta riktigt noga under bilderna (för visst har du den här LP:n hemma?) så ser du att Alex kallas "Snow Dog" och Geddy "By-Tor". Strecket som skjuter över himlavalvet är ett flygplan om du undrar. Ser du norrskenet förresten? En första titel på den här skivan var "Aurora borealis".


A: Anthem / Best I Can / Beneath, Between & Behind / By-Tor & The Snow Dog (I: At the Tobes of Hades / II: Across the Styx / III: Of the Battle / IV: Epilogue)
B: Fly By Night / Making Memories / Rivendell / In the End

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/1IV7ycaBYt31CFC9g1BrrD

Producent: Rush, Terry Brown Skivbolag: Mercury

RUSH:
Geddy Lee, bass, vocals / Alex Lifeson, guitars / Neil Peart, drums, percussion


Och av en ren slump (föregående inlägg var ju om Neil Peart) så blev nästa skiva ut på bloggen "Fly by night" med just Rush. Ibland så linjerar hela jävla kosmos upp sig på rad minsann.

Skiva nummer två från mina proghjältar och ett av få band som haft samma medlemmar (nästan) ända sen starten. Kommer du på nåt mer band? Ja, jag vet att John Rutsey trummade på debuten "Rush" men hallå, lite bra gjort är det väl i alla fall? Så lite medlemsbyten måste väl vara nåt sorts rekord.

Här har de tack ock lov lämnat debutens Led Zep-flörtande för att i stället gå all in med prog istället. Äran för det kan nog till viss del tillskrivas den då färska trummisen Neil Peart som anslutit sig till bandet efter John Rutsey (som på grund av sin diabetes inte kunde turnera) och här har Neil-killen knåpat ihop texten till alla låtar utom "Best I can" och den avslutande "In the end".

Trivia: texten till den episka 9-minutaren "By-Tor and the  snow dog" handlar inte om nån gammal legend eller gudasaga utan är helt enkelt historien om den mångårige Rush-medarbetaren Howard Ungerleider som skulle slagga över hemma hos Rush skivbolagsboss Ray Danniels. Danniels två hundar, en schäfer och en liten vitlurvig sak gillade dock inte den okände gästen det minsta utan morrade, högg och hoppade mot stackars Howard som till slut gav upp och drog därifrån. När Howard senare berättade det för polarna i Rush bröt dom ihop av skratt och sa: "A biter, and the Snow Dog", sounds like an epic song!'". True story.

På tal om Peart och textskrivande så är texten till "Anthem" inspirerad av Ayn Rand, en filosof vars tankar haft stort inflytande på Peart, inte minst texten till den klassiska Rush-dängan "2112". Peart fick hyfsat mycket skit för den, särskilt från den engelska pressen som kallade Rush både "Junior fascists" och "Hitler lovers"...

Peart har under alla år vägrat tillkännage sin politiska ståndpunkt mem har i en intervju sagt sig vara "Vänsterlibertarist" som du kan läsa mer om här.

Men vad var det i den ryska filosofen Ayn Rands "Objektivism" som fick den engelska pressen att gå i taket?

Jo, i korthet handlar det om:
-  att mänskliga varelser är medvetna om en oberoende verklighet genom sina sinnen.
- att förnuft är det väsentliga för att bearbeta denna data.
- att det lämpliga moraliska syftet av ens liv är att sträva efter att uppnå ens eget rationella egenintresse.
- och att det enda moraliska sociala systemet är full laissez-faire-kapitalism med en stat strikt begränsad till domstol, polis och militär. Hängde du med på det?

Denna genomklassiska som du givetvis måste köpa nu på stört om du inte redan har den är producerad av Terry Brown som skulle stanna som husproducent med Rush ända fram till 1982 års "Signals"-skiva.

Bra som fan! Nu kollar vi på ynglingarna i Rush när dom framför "Anthem". Vilket hår! Vilka skjortor! Vilka brallor! Vilket litet trumset!
.

2011-11-06 @ 13:41:52 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (2) Trackbacks ()

CD+DVD: Opeth - Heritage! (2011)



Skitsnygg omslagsbild med den numera avhoppade keyboardisten Per Wiberg avbildad som fallfrukt. Gick fan inte att knäppa ett vettigt foto av framsidan då det blänkte, 3D-ade och hade sig därav denna fuskiga, färdiga bild från internätet.



Men baksidan kunde jag fota! DVD:n innehåller 5.1-mix av skivan (ohörd, har inte såna lyxprylar), två extralåtar (som inte går att spela en vanlig stereo...) och den 60 minuter långa "The Making of Heritage - a documentary" som tyvärr är rasande tråkig. 

Men what´s up med det här ofoget att lägga bonusspåren "Pyre" och "Face in the snow", (båda alldeles fantastiska) på DVD:n? Hur ska jag kunna lyssna på dom egentligen? På TV:n? Opeth pullade samma stunt med bonuslåtarna till "Watershed", som tur är kan man ju "låna" MP3:or på nätet och göra en egen skiva, annars vet jag inte hur jag hade gjort.



På uppviket CD-häftet med omslagsbilden igen utan effekter åsså två glänsande skivor.


Heritage (instrumental) / The Devil's Orchard / I Feel the Dark / Slither / Nepenthe / Häxprocess / Famine / The Lines in My Hand / Folklore / The Marrow of the Earth (instrumental)

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/2bVYeA0BEb0Rtj94ECaahK

Producent: Mikael Åkerfeldt Skivbolag: Roadrunner

OPETH:
Mikael Åkerfeldt, sång, gitarr / Fredrik Åkesson, gitarr / Martin Mendez, bas / Per Wiberg, klaviatur / Martin Axenrot, trummor

Övriga musiker:
Alex Acuña, slagverk / Björn J:son Lindh, tvärflöjt / Joakim Svalberg, klaviatur



Skulle tro att en hel del Opeth-fans satte morgongrowlet i halsen när dom slängde på denna skiva och istället för det "vanliga" Opeth med deras sköna mix av growlig dödsmetall och skönsjungen prog fick 70-tals flummig folkmusik/jazzfusion med soft sång, bongotrummor, flöjt och ståbas. I alla fall dom stackare som inte läst på om Opeths stilbyte innan inköpet.

Jag hade som tur är läst massor om den (hade dock inte hört en ton innan) och kände mig kolugn innan de första tonerna skulle till och ljuda från högtalarna. Jag gillar ju prog i alla dess former och har i åratal lyssnat på kantiga band som Spastic Ink, Mars Volta, Liquid Tension Experiment, Planet-X och Devil Doll så det här "nya" Opeth-soundet skulle väl passa mig som hand i handske.

Trodde jag.

För jag förstår nu att när hr Åkerfeldt snackar prog så menar han en sak och jag en annan och att hans proginfluenser och progfavoriter ligger ett par mansåldrar före mina. Varningsklockorna borde väl i och för sig ha börjat ringa lite då jag till exempel hittills inte hört talas om ett enda av de band han skrivit om i sin SRM-krönika.

Men skam den som ger sig jag tänker inte ge upp den här skivan så lätt, det är ju Opeth för fan! Ett band som jag följt och älskat sen "Orchid", en skiva jag köpte direkt den kom utan att ens lyssna på den först. Så i mina förtvivlade försök att penetrera denna snårskog av progressiva intryck försöker jag nu klämma in minst en "Heritage"-lyssning varje dag, ett lyssnande som fungerar alldeles utmärkt med de övriga familjemedlemmarna då growlet och en hårda metallen numera är historia (?) och nästan helt bortrensad ur musiken.

Du har väl hört historien redan? hur frontmannen Mikael Åkerfeldt först skrev två låtar i samma stuk som de på "Watershed"-skivan. Han spelade upp dessa för basisten Martin Mendez som genast sa: "är det såhär nästa skiva ska låta blir jag fan besviken". Och som den känslige konstnär Åkerfeldt är så slängde han de två låtarna och började om från början. Han skrev istället nåt helt annorlunda, nämligen "The Lines in My Hand" med kantigt trumkomp och bassolo.

Tänker (orkar) inte skriva så mycket om de enskilda låtarna då det redan skrivits spaltkilometer om dessa men jag kan väl lite kort nämna några favoriter. Som till exempel "Famine" som börjar väldigt soft med bongotrummor (!) och Devil Doll-piano för att mot slutet veckla upp sig till nån sorts Jethro Tull-doom med pustigt flöjtspel av Björn J:son Lindh. Mer då? "Nepenthe" är också bra, där det mellan den jazzvispiga verserna ligger ett hårt trumkomp med ett spretigt Thordendahl-minnande gitarrsolo.

Ännu mer bra låtar? Jeez, vad du ville veta mycket idag då. jamen, då säger jag "Slither" - som låter Rainbow á la "Rising" så det dånar om det - och som sticker ut som en sårig hårdrockstumme på albumet med sitt snabba tempo, snygga Blackmore-solo och dubbeltramp. Den hade kanske passat bättre som bonuslåt istället istället för "Pyre". Men bra är den. Likaså den åtta minuter långa "Folklore" och trollskogslåten "Häxprocess". Men lyssna själv på Spotify vetja, på den här skivan händer det en väldans massa grejer i låtarna!

Bra skiva. Tror jag. Har som du förstår inte riktigt fått huvudet runt den än men jag kämpar på. För jag gillar ju prog. Tror jag.

Titta nu på Opeth när dom kör nämnda "Pyre" live i TV4.

2011-10-16 @ 09:34:27 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (5) Trackbacks ()

Tidigare inlägg
Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 0.91