LP: Today is the Day - Pain is a warning! (2011)
A:
"Expectations Exceed Reality" 3:09
"Death Curse" 2:53
"Pain Is A Warning" 6:32
"Wheelin'" 2:38
"The Devil's Blood" 5:51
B:
"Remember To Forget" 6:45
"Slave To Serenity" 6:14
"This Is You" 3:59
"Samurai" 5:23
Producent: Kurt Ballou, Steve Austin
Skivbolag: Black Market Activites
TODAY IS THE DAY:
Steve Austin, gitarr, sång
Ryan Jones, bas
Curran Reynolds, trummor
Och nu till en skiva där det skriks en jävla massa, nämligen "Pain is a warning", senaste släppet från amerikanska noisecorebandet Today is the Day. En röd och fin vinyl som jag köpte från skivbolaget Relapse. Jag hade först plockat på mig Converges klassiska "Jane Doe" i en 2-LP utgåva när jag såg den här, till salu för sketna 8 dollar! Sådana gyllene erbjudanden tackar man inte nej till.
En dryg vecka senare fick jag dock ett mejl från Relapse där dom beklagade att Converges 2-LP-"Jane Doe" var slutsåld... Varför jag trots det kunde lägga den i varukorgen, betala för den via PayPal och ett par dar senare se den uppräknad på den till mig mejlade orderbekräftelsen kunde han på Relapse-kontoret inte riktigt förklara. Men slutsåld var den så den fick jag inte.
Surt.
Men jaja, Relapse satte såklart tillbaka "Jane Doe"-pengarna på mitt PayPal och så fick jag ju den här i alla fall. Jag blev också lite gladare när jag vid det högtidliga paketöppnandet upptäckte att det var röd vinyl, det stod det inte nånstans när jag köpte den. Och på tal om Converge så är skivan producerad av Kurt "Farsan" Ballou, gitarrist i Converge.
Nu vet jag inte jag om det beror på att Steve Austin har blivit soft på äldre dar eller det faktum att det här är första skivan han inte producerat helt själv, men såhär svängiga, lättlyssnade - och inte minst välljudande - har väl aldrig Today Is The Day låtit, det lovar jag. Det är ju rena popen jämfört med "Sadness will prevail"! Försök ta dig igenom den dubbel-CDn med hälsan i behåll säger jag bara.
Och när jag nu menar "lättlyssnad" så menar jag givetvis inte det, för ett Today Is The Day-ovant öra låter det fortfarande som man skinnflår en gris i slowmotion, men visst är "Remember To Forget" och "This Is You" minsann ballader! Och du, "Wheelin'", undrar om Austin hört på Ministry tro?
Kom igen katten, det svänger ju om det här bandet!
Eller band och band, ska man vara riktigt noga så är Today is the Day inte så mycket ett band utan mera "The Steve Austin Project" + två ständigt nya kompmusiker då det aldrig varit samma sättning på två skivor. Till exempel så har Today is the Day haft tio trummisar och fem basister sedan starten 1992! Bonusinfo: de mest kända killarna som spelat med Today is the Day är nog basisten Bill Kelliher och trummisen Brann Dailor, båda numera i unisont hyllade bandet Mastodon. Dom är rytmsektion på "In the eyes of God"-skivan om du undrar.
Liksom tidigare Today is the Day-skivor handlar även denna om elände, sorg,saknad, depression och psykoser och Steve Austin är nog den enda i hela världen som rimmar "iPhone, iPod, iPad, PS3" med "My life my heart bleeding endlessly"... ("The devils blood"). Andra upplyftande textrader lyder "Got no life, trapped in a downward spiral" ("Slave to serenity"), "The more I try that's when I fail" ("This is you") och "Work and then you die" ("Death curse").
Misär? Det är bara förnamnet.
Men det är nog bara att vänta från ett band som har följande programförklaring:
Today is the day...
"... to destroy mankind and all that it stands for. To live my life the way I want to. To do what I believe is right. To devour enemies and celebrate life with friends. To never give up even though it hurts. To fight the blackness inside. To walk alone. To go beyond. To look within. To give yourself. To love and to hate."
Frågor på det?
Tidigare inlägg om TODAY IS THE DAY på min blogg:
CD: In the eyes of God / Live till you die / Sadness will prevail (2-CD)
Tidigare inlägg om TODAY IS THE DAY på min blogg:
CD: In the eyes of God / Live till you die / Sadness will prevail (2-CD)
2x10 LP: Macabre - Grim scary tales! (2011)
Limiterad utgåva, 500 ex på två röda 10-tums vinyler med ett bloddrypande omslag föreställande Vlad Tepes.
Hela det skojfriska bandet med kött och vapen. Undrar hur många bandfoton det finns på Macabre med kött och vapen?
För här på uppviket kommer ännu ett foto med vapen + texterna till alla låtar. Och ja, snickarbyxor är METAL!
Två blodröda vinyler som sagt. Såklart.
A:
Locusta / Nero's Inferno / The Black Knight / Dracula
B:
The Big Bad Wolf / Countess Bathory / Burke And Hare
C:
Mary Ann / The Bloody Benders / Lizzie Borden / The Ripper Tramp From France
D:
Bella The Butcher / The Kiss Of Death / The Sweet Under Meat Vendor
Producent:
Geoff Montgomery
Skivbolag:
Hammerheart
MACABRE:
Corporate Death - sju-strängad gitarr, sång
Nefarious - sex-strängad bas, sång
Dennis The Menace - trummor
Nu är det Chicagos stoltheter Macabre att bre ut sig på bloggen med sin nya skiva "Grim scary tales", titeln en skojfrisk omskrivning av bröderna Grimms sagobok "Grimm´s Fairy Tales". En skiva som likt 2003 års"Murder metal" handlar om mördare ur vår världs blodiga historia. Verkar finnas hur många som helst att skriva om. Tyvärr.
Skivan handlar i tur och ordning om:
"Locusta".
Locusta var giftmörderska i Rom på 50-talet e. Kr. och var den som blandade till det gift som dödade kejsar Claudius. Hennes hopkok mördade även dennes son Brittanicus. Polare med Nero.
"Nero's Inferno"
Den galne kejsaren Nero känner nog de flesta till som mannen som spelade violin medan Rom brann. Fel. Violinen uppfanns för det första inte förrän 1000 år senare och troligen spelade han ingenting. Men knäpp var han och folk mördade han. Han är också mannen vars grekiska namn översatt till hebreiska har numret 666 eftersom han med liv och lust dräpte de kristna. Nej just det, det där numret har alltså inget med djävulen att göra, det är ett senare påhitt. Har ett eget brännarprogram nuförtiden.
"The Black Knight"
Gilles de Rais brukar räknas som världens första seriemördare, han misstänks ha mördat uppemot 200 unga pojkar och flickor. Då han var adelsman och offren fattiga bondbarn kunde han ostört hålla på i åratal utan att åka fast. Men det gjorde han till slut och halshöggs 1440. Bonusinfo: Cradle of Filths CD "Godspeed of the devil´s thunder" handlar om denna galning så även Celtic Frosts klassiska stänkare "Into the crypts of Rays".
"Dracula"
Även känd under namnet Vlad Tepes, alltså Vlad Pålspetsaren. Han gillade även att hudflå, koka, rosta, styckas, strimla och levande begrava sina fiender. Han tyckte också om att hugga av näsor, öron, genitalier och lemmar och sedan låta andra dömda äta upp dessa. Hans absoluta favoritstraff var dock att spetsa folk på pålar. Trevlig kille med tusentals liv på sitt samvete.
Även känd under namnet Vlad Tepes, alltså Vlad Pålspetsaren. Han gillade även att hudflå, koka, rosta, styckas, strimla och levande begrava sina fiender. Han tyckte också om att hugga av näsor, öron, genitalier och lemmar och sedan låta andra dömda äta upp dessa. Hans absoluta favoritstraff var dock att spetsa folk på pålar. Trevlig kille med tusentals liv på sitt samvete.
"The Big Bad Wolf"
Gilles Garnier var en fransman på 1700-talet som trodde han var en varulv. Han beskrivs som hårig, alltid klädd i lång grå kåpa och med fientlig blick. Dödade och åt köttet av en massa barn som han smög på i skogen. Tog även hem bitar av liken till sin fru. Gilles brändes levande på bål som straff för sina brott.
Gilles Garnier var en fransman på 1700-talet som trodde han var en varulv. Han beskrivs som hårig, alltid klädd i lång grå kåpa och med fientlig blick. Dödade och åt köttet av en massa barn som han smög på i skogen. Tog även hem bitar av liken till sin fru. Gilles brändes levande på bål som straff för sina brott.
"Countess Bathory"
Elizabeth Bathory, en ungersk grevinna och möjligtvis den mest kända kvinnliga seriemördaren i historien, ett vittne uppskattar dödstalet till över 600! Enligt legenden trodde Elisabeth att blod kunde bevara utseendet och förhindra åldrande och badade i blodet från kidnappade flickor som tömdes på blod med en Järnjungfru. År 1610 åkte hon fast. Tyvärr var hon adlig så hon kunde inte avrättas, istället så murades hon in i ett rum med endast en öppning för mat och vatten. Hon dog 1614, troligtvis av leda. Mysig tant.
Elizabeth Bathory, en ungersk grevinna och möjligtvis den mest kända kvinnliga seriemördaren i historien, ett vittne uppskattar dödstalet till över 600! Enligt legenden trodde Elisabeth att blod kunde bevara utseendet och förhindra åldrande och badade i blodet från kidnappade flickor som tömdes på blod med en Järnjungfru. År 1610 åkte hon fast. Tyvärr var hon adlig så hon kunde inte avrättas, istället så murades hon in i ett rum med endast en öppning för mat och vatten. Hon dog 1614, troligtvis av leda. Mysig tant.
"Burke and Hare"
Brendan "Dynes" Burke och William Hare mördade 17 personer i Edinburgh 1827 och sålde kropparna till Dr Robert Knox, en privatpraktiserande läkare som behövde färska lik till sin anatomiundervisning. Burke avrättades 1829 och Hare då han pekade ut Burke som den som planerat och genomfört allt.
Brendan "Dynes" Burke och William Hare mördade 17 personer i Edinburgh 1827 och sålde kropparna till Dr Robert Knox, en privatpraktiserande läkare som behövde färska lik till sin anatomiundervisning. Burke avrättades 1829 och Hare då han pekade ut Burke som den som planerat och genomfört allt.
"Mary Ann"
Den inte så värst rara gamla damen Mary Ann Cotton mördade både sina barn och 21 andra personer med arsenik i mitten av 1800-talets England.
Den inte så värst rara gamla damen Mary Ann Cotton mördade både sina barn och 21 andra personer med arsenik i mitten av 1800-talets England.
"The Bloody Benders"
The Bender Family var en hel familj med mördare som slog ihjäll de stackars personer som kom och bodde på deras Bed and Breakfast i Kansas på 1870-talet. Familjen bestod av pappa John bender, hans fru (förnamn okänt) och barnen Kate och John Jr. 11 mord är kända men det var troligtvis fler.
The Bender Family var en hel familj med mördare som slog ihjäll de stackars personer som kom och bodde på deras Bed and Breakfast i Kansas på 1870-talet. Familjen bestod av pappa John bender, hans fru (förnamn okänt) och barnen Kate och John Jr. 11 mord är kända men det var troligtvis fler.
"Lizzie Borden"
Lizzie Borden känner du såklart till. Hon mördade brutalt sin far och styvmor med en yxa 1892 i USA. Eller gjorde hon? Man hittade varken mordvapnet eller nåt motiv och hon frikändes av en enig jury. Turnerar numera världen över som sångare i eget band.
Lizzie Borden känner du såklart till. Hon mördade brutalt sin far och styvmor med en yxa 1892 i USA. Eller gjorde hon? Man hittade varken mordvapnet eller nåt motiv och hon frikändes av en enig jury. Turnerar numera världen över som sångare i eget band.
"The Ripper Tramp from France"
Joseph Vacher var en fransk serimördare som mördade minst 11 personer på 1890-talet, Han högg ihjäl dom med kniv, gröpte ur inälvorna och våldtog dom. I den ordningen. Han halshöggs 1898.
Joseph Vacher var en fransk serimördare som mördade minst 11 personer på 1890-talet, Han högg ihjäl dom med kniv, gröpte ur inälvorna och våldtog dom. I den ordningen. Han halshöggs 1898.
"Bella the Butcher"
Belle Gunness var en till USA utvandrar norsk kvinna som tros ha dödat över 20 personer, kan vara så många som 40 offer. Förutom sin egna barn dödade hon även de flesta av sina pojkvänner, äkta makar och annat löst folk som kom i hennes väg. Fick ut livförsäkringar av de flesta makarna och hade en förmögenhet på minst 6 miljoner dollar i dagens pengavärde. Åkte aldrig fast.
Belle Gunness var en till USA utvandrar norsk kvinna som tros ha dödat över 20 personer, kan vara så många som 40 offer. Förutom sin egna barn dödade hon även de flesta av sina pojkvänner, äkta makar och annat löst folk som kom i hennes väg. Fick ut livförsäkringar av de flesta makarna och hade en förmögenhet på minst 6 miljoner dollar i dagens pengavärde. Åkte aldrig fast.
"The Kiss of Death"
Béla Kiss, en ungesrk serimeördare på 1916-talet. Mördade minst 24 kvinnor vars kroppar han behöll i stora tunnor. Åkte aldrig fast.
Béla Kiss, en ungesrk serimeördare på 1916-talet. Mördade minst 24 kvinnor vars kroppar han behöll i stora tunnor. Åkte aldrig fast.
"The Sweet Tender Meat Vendor"
Carl Großmann, en tysk massmördare som mördade 50 prostituerade kvinnor i början av 1900-talet. Hade ruskigt nog en korvvagn under 1:a världsriget och hade blandat ut korvköttet med kött från sina offer. Polisen hittade en kropp i hans lägenhet, de andra offren hade han som sagt gjort korvmos av. Hängde sig i sin cell medan han väntade på avrättning. Han berättade aldrig varför och hur många han egentligen mördade...
Ruskigt snygg utgåva, ruskiga berättelser och ruskigt bra musik.
Trevlig helgläsning!
Carl Großmann, en tysk massmördare som mördade 50 prostituerade kvinnor i början av 1900-talet. Hade ruskigt nog en korvvagn under 1:a världsriget och hade blandat ut korvköttet med kött från sina offer. Polisen hittade en kropp i hans lägenhet, de andra offren hade han som sagt gjort korvmos av. Hängde sig i sin cell medan han väntade på avrättning. Han berättade aldrig varför och hur många han egentligen mördade...
Ruskigt snygg utgåva, ruskiga berättelser och ruskigt bra musik.
Trevlig helgläsning!
CD: The Accidents - Poison chalice! (2005)
Fyra glada gossar på en kobbe.
Dom lämnade visst kvar en kille på ön... En rolig detalj är att det i texten här på baksidan (som du kanske inte ser) står att skivan är mixad i juli 2009 men inspelad i juli 1955! Och ser du att det står "Nobel" där allra längst ner? det är faktiskt loggan för en pizzeria i Örebro! Skulle tro att grabbarna ätit där en hel massa.
På digipackens uppvik är det idolkort på de fyra välväxta killarna, alla sportandes vita finskjortor och rejäla polisonger.
4 days til payday / Angel of death / Louise / Poison chalise / Good girl / She walks the line / I´m on a roll / Ain´t no chance (I´m working on a day like this / Speedking crown / Afterburner / Whoooly you? / It´s gonna be alright
Lyssna på Spotify:
The Accidents – Poison Chalice
Producent:
Christer Spectorsson
Skivbolag:
Burning Heart
THE ACCIDENTS:
D. Vacuum, guitar, vocals
Ric Rebel Jennings, drums, vocals
Kid Creole, guitar, vocals
Fred Tank, bass, vocals
Jodu, jag har fortfarande ett par CD-skivor kvar att blogga om. Det här är en raggarsvinaktigt bra sådan med Örebroarna The Accidents, ett helfestligt gäng som enligt egen utsago spelar hillbilly punkrock'n'roll. Så om du (som jag) gillar pomada- och spritindränkt 50-talsrock á la Eddie Meduza mixat med mullret från Motörhead och Misfits så är den här skivan ett klockrent inköp. Har sett dessa olyckor live här i Umeå för ett par år sen och då gick undan å det väldigaste må du tro. En av de svettigaste konserter jag bevittnat. Någonsin.
Trivia: har för mig att gitarristen Dan "D. Vacuum" Wall även varit medlem i punkrensiga Genocide Superstars (kolla upp CD:n "Superstar Destroyer"!) där grindikonerna Nasums gitarrist Mieszko Talarczyk också ingick. Mera Nasum-koppling: bastante Accidents-trummisen Rikard "Ric Rebel Jennings" Alriksson grundade Nasum tillsammans med Nasum-trummisen Anders Jakobsson (som då i början spelade gitarr men som sen gjorde en bakvänd Grohl). Nämnde Jakobsson driver btw numera den utmärkta filmsajten www.dvdkritik.se.
Skivan som sagt hur bra som helst och börjar det inte rycka i nackmusklerna och dansfötterna när dom med huvudet före brakar igenom rockrökare som "4 days til payday (5 days till broke)", "Angel of death", "Poison chalise" och "Good girl" så har du fan ingen musiksmak eller ens puls. De drar ner tempot en aning på "She walks the line" och "Louise" men annars är det full kareta hela tiden. Sa jag förresten att musiken svänger som arslet på en babian? Rekommenderas å det väldigaste!!
Till sist så är skivan dedikerad till Mieszko "Nasum" Talarczyk som omkom i tsunamin i Thailand.
LP: Mucky Pup - Can´t you take a joke? (1987)
Grabbrna rockar loss allt vad dom kan. Gigantiskt trumset för att vara hardcore.
På baksidan lite bandbilder. Bland annat en glad trummis som kikar fram bakom pukorna och en gitarrist som käkar kinamat. Låttitlarna står med skitliten röd text mot svart bakgrund. Om det går bra att läsa? Nej.
På innerpåsen finns den här skitfräna teckningen av bandet. Låttexter på den andra sidan.
Och till sist ett riktigt "Jag mötte Lassie"-ögonblick; skivans förre ägare var tydligen en viss Danne Swanö på Granvägen 26 i Finspång. Visst är det den Danne Swanö som jag tror det är? Ring och fråga!
A: Knock Knock / Nazichizm / Caddy Killer / M.B. (Moron Bros.) / Innocent's / Daddy's Boy (Theme Song) / F.U.C.K / U.R. Nothing / A.I.D.S
B: Life 4 Def / Laughing in Your Face / Woody / Bushpigs / Mr. Prezident / I.R.S / Shmbluh
Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/4ZpUWacZVwNXT2ARpgLoXe
Producent: Chris Milnes, Scott LePage Skivbolag: Roadrunner
MUCKY PUP:
Chris Milnes, vocals / John Milnes, drums / Dan Nastasi, guitar / Scott LePage, bass
Första inlägget på sex år som inte slutar med ett utropstecken ska avhandla New Jersey-gänget Mucky Pups debutplatta "Can´t you take a joke?" från nådens år 1987. Svinbra skiva där smågrabbarna (dom gick bara i high school vid den här tiden) manglar sig igenom metallisk hardcore med en rejäl glimt i ögat.
Och fastän låtarna har en snittlängd på bara 2 minuter (den kortaste är 49 sekunder) så hinner dom bjuda oss på både svajarmsvisslande Slayer-solon ("Nazichism", "Innocents"), illersnabba grindstänkare ("I.R.S" och "F.U.C.K") samt den 49-sekunder långa "Caddy Killer" och en massa annat kul godis. Ruskigt bra grejer det här.
Mucky Pup pulade på till 1996 då de la ner verksamheten men bandets kärna, bröderna Chris och John Milnes (sång och trummor respektive), brukar återförenas med diverse gamla medlemmar med ojämna mellanrum för spelningar bara för skojs skull. Så sent som den 24 juni i år stod dom på scen, garanterat vevandes sommmarplågan "F.U.C.K". Och trots att bandet som sagt la ner 1996 så har dom en väldigt fräsch hemsida där man i shopen bland annat kan köpa en denna svinccola t-shirt, undrar vad Glenn har att säga om den?
Och förklaringen till de fräscha hemsidan kommer från det enkla faktum att Bröderna Milnes sysslar nuförtiden med internet, hemsidor och marknadsföring i egna företaget True 9. Så om du vill snacka gamla Mucky Pup-minnen med sångaren Chris så nås han enklast på adressen chrism@true9.com. Ojojoj, vad jag skämmer bort er med nödvändig information!
Trivia: visst har du läst den kuliga serien "Bloom Count" på svenska "Opus" av Berke Breathed? Men visste du att Mucky Pup har varit med i den, som det fiktiva bandet "Billy and the Boingers"? Med det seriealbumet medföljde även en singel med Mucky Pup-låtarna "I'm A Boinger" och "U-Stink-But-I-♥-U". Inte illa.
Sådärja, nu är jag klar med det här inlägget så nu sätter vi oss i en liten ring och lyssnar vi på Mucky Pups "M.B (Moron Brothers)", en låt vars refräng alla kan sjunga med i, och och snabbt som fan går det: "M.B, M.B, M.B, M.B, M.B, M.B, M.B, M.B, M.B, M.B, M.B, M.B MORON BROTHERS!"
CD: Mortician - Chainsaw dismemberment! (1999)
Stab / Fleshripper / Drowned in Your Own Blood / Mass Mutilation / Mauled Beyond Recognition / Rabid / Bloodshed / Decayed / Final Bloodbath / Island of the Dead / Brutalized / Slaughtered / The Crazies / Silent Night, Bloody Night / Chainsaw Dismemberment / Psychotic Rage / Funeral Feast / Wolfen / Dark Sanity / Camp Blood / Tormented / Slaughterhouse (Part II) / Barbarian / Rats / Mater Tenebrarum / Splattered / Obliteration / Lord of the Dead (Mortician Part II)
Producent: Roger Beaujard, Mortician Skivbolag: Relapse
MORTICIAN:
Will Rahmer, Bass and Vocals / Desmond Tolhurst, Guitar / Roger Beaujard, Guitar, Drum Programming
Vilken musik passar bäst till en lugn onsdagskväll med familjen? Jo, skräckfilmsbelamrad grindcoredöds med amerikanska Mortician, såklart! Tre män som lirar skiten ur sina instrument, en trummaskin som smattrar som en kulspruta och growlsång så djup och mullrande att det låter som när man kräks glas i slowmotion. Underbart. Och dom här Morticiangrabbarna lirar ju så in i helvete fort att jag inte hinner med och skriva så det här blir ett kort inlägg.
Fullängdare nummer två från detta klassiska smatterband och som vanligt med Mortician är det fullt med snuttar och intron från diverse skräckfilmer, och du får ett ½ kilo kaffe om du gissar rätt på alla. Från vilka filmer introt till "Stab" och "Chainsaw Dismemberment" är kan du säkert lista ut men resten? Facit finns här men tjuvkika inte utan lyssna igenom hela skivan noga. Och du, vrid upp volymen ordentligt när du lyssnar för din tjej kommer att älska Mortician, det gjorde min. NOT!
LP: Plasmatics - Coup D´etat! (1982)
A: Put Your Love in Me / Stop / Rock 'n' Roll / Lightning Breaks / No Class
B: Mistress of Taboo / Country Fairs / Path of Glory / Just Like on TV / The Damned
Producent: Dieter Dierks Skivbolag: Capitol
PLASMATICS:
Wendy Williams, vocals / Richie Stotts, lead guitar / Wes Beech, rhythm guitar / Junior Romanelli, bass / T.C Tolliver, drums
Fullängdare nummer tre från den något kaotiska orkestern Plasmatics. Även bandets debut på stort skivbolag. Men där blev såklart inte långvariga, Capitol droppade dom illa kvickt efter denna skivas release och på bandets nästa, och sista, skiva "Maggots - The record" var tillbaka i underjorden på ett litet bolag igen.
Denna LP är inte lika kaotiskt punkig som debuten "New hope for the wretched" men så är den producerad av tysken Dieter Dierks som rattat mer än en skiva med betydligt softare Scorpions. Men Wendy har en röst som kan förflytta berg och skrämma valfritt djur/människa från vettet, lyssna bara på hennes avgrundsvrål på den kärleksfullt betitlade "Put your love in me". Andra låtar som icke bör missas vid en genomlyssning är "Mistress of Taboo", "Path of Glory" och fräsiga Motörhead-covern "No Class".
Trivia: en demoinspelning gjordes först, en inspelning producerad av en snubbe vid namn Dan Hartman. Hela rasket arrangerades, spelades in och mixades på mindre än en vecka och släpptes först 20 år senare under namnet "Coup De Grace". Tro´t eller ej men du kan faktiskt lyssna på den betydligt råare versionen av samma skiva här på Spotify. Den är såklart hur bra som helst och "Uniformed Guards" finns inte med på den här skivan! Kul va?
En annan kul grej är att Dan Hartman som producerade den nämnda ruffiga demon också har skrivit klockrena 80-talshits som "I can dream about you" (från filmen "Streets of Fire"), "Relight my fire" och "Living in America". Alla jättehits och du har garanterat fylledansat till dom alla vid mer än ett tillfälle, erkänn! Den sistnämnda blev såklart en megahit med James Brown. Man kan ju inte låta bli att undra hur en sån slickad discokille som Hartman kom i kontakt med det här bildsköna gänget...
Nåt som dock inte är roligt alls är att Wendy Williams tog livet av sig 1998. Det var hennes tredje (och ja, sista...) självmordsförsök och den här gången så gick hon hela vägen. Första försöket var 1993 då hon tryckte in en kniv i sin bröstkorg men ångrade sig och tillkallade sin manager som tog henne till sjukan. 1997 var det dags igen då hon överdoserade på Efedrin. Men 1998 gick det minsann inte att ångra sig då hon sköt sig med ett jaktgevär. Wendy Williams blev 48 år och efterlämnade följande ord på en lapp:
"I don't believe that people should take their own lives without deep and thoughtful reflection over a considerable period of time. I do believe strongly, however, that the right to do so is one of the most fundamental rights that anyone in a free society should have. For me, much of the world makes no sense, but my feelings about what I am doing ring loud and clear to an inner ear and a place where there is no self, only calm..."
Tragiskt. Så lyssna nu på den här skivan på Spotify (men helst på vinyl) och skänk en tacksam tanke till Wendy Orlean Williams, världens genom tiderna tuffaste och råaste rocktjej.
CD: The Cramps - Big beat from Badsville! (1997)
Cramp Stomp / God Monster / It Thing Hard-On / Like a Bad Girl Should / Sheena's in a Goth Gang / Queen of Pain / Monkey With Your Tail / Devil Behind That Bush / Super Goo / Hypno Sex Ray / Burn She-Devil, Burn / Wet Nightmare / Badass Bug / Haulass Hyena
Producent: Poison Ivy, Lux Interior Skivbolag: Epitaph
THE CRAMPS:
Poison Ivy, gitarr / Lux Interior, sång / Slim Chance, bas / Harry Drumdini, trummor
Den sista Cramps-skivan ut på bloggen, (till jag köper en till vill säga) och en helt klockren sådan, kanske till och med The Cramps allra bästa! Bakom det illillillröda omslaget med en stilettvifftande Poison Ivy ligger nämligen finns nämligen en skiva där den mikrofontuggande sångaren Lux Interior likt en gothsminkad Elvis from hell joddlar, tjoar, hickar och hoar sig igenom skendöda kyrkogårdsklassiker som "God Monster", "It Thing Hard-On", "Super Goo", "Monkey With Your Tail" och "Sheena's in a Goth Gang". Svängigaste låten på skivan? Lätt, det är utan tvekan "Badass Bug". Och den avslutande racersnabba "Haulass Hyena" måste väl vara den snabbaste Cramps-låten ever? Djävligt bra skit det här.
Trivia: skivan är dedikerad till Ernie "Ghoulardi" Anderson, en DJ och radiopratare som på 60-talet med sin mäktiga stämma måste förgyllt en drös trailers i skräckgenren. Jag har även för mig att jag hört den där rösten på mer än en Rob Zombie-skiva. Eller? Lyssna på Ghoulardi här och avgör själv.
Bonus-trivia bara för att det är fuckin´måndag: "Ghoulardis" son är den inte helt okände filmregissören Paul Thomas Anderson med filmer som "Boogie Nights", "Magnolia", "Punch-Drunk Love" och "There Will Be Blood" på meritlistan. Det visste du inte, eller hur?
Nä, nu får det fan vara färdigjiddrat om Ghoulardi och hans son, det här inlägget skulle ju handla om The Cramps, så nu vevar vi igång "Badass bug" igen! Och som det så kärnfullt står på omslaget: "Warning! - this is not ordinary music - PLAY LOADED!" RIP Lux Interior.
CD: Sator - Stock rocker nuts! (1990)
Turn off the news / Dog / Gruesome sunday morning / Restless again / Ain´t seen nothing / Hitchhike to Caudine Forks / World / Machine gun justice / No reason / Sideshow screwballs / Rise again / Baby Doc holiday / Sergeant
Producent: Michael Ilbert Skivbolag: Radium
SATOR:
Kent Norberg, Sång, gitarr / Hans Gäfvert, Keyboard / Chips Kiesbye, Sång, gitarr / Michael Olsson, Trummor
Mera svenskt! för vad passar bättre att slänga på efter Dag Vags softa reggae-LP om inte denna röjiga powerpunkpop-CD från allas våra favoriter Sator! Fullängdare nummer tre (på den första kallade dom sig dock för Sator Codex) från dessa Borlänge-pysar och en alldeles utmärkt sådan.
Dock har jag aldrig lyckats lista ut vad titeln "Stock rocker nuts" betyder. "Lagra rockar nötter"? Om det nu betyder det, vad har det i så fall med bildäcken och rosorna på framsidan att göra? Och visst har dom snott riffet till pilsnerkrängardängan "I wanna go home" från sig själv och denna skivas "Rise again"?
Nåväl, skit i det som koprofagen sa, nu sätter vi oss i en liten ring och lyssnar på Sator och särskilt på "Dog", "Ain´t seen nothing", "Hitchhike to Caudine Forks", och den rappiga "World". CD-Bonuslåten "Sergeant" kan du dock lugnt hoppa över.
Trivia: introt på "Dog" ("They´re at it again, with the coloured lights and the weird sounds!") har jag för mig kommer från den Stuart "Re-Animator" Gordon-regisserade kultrullen "From Beyond", du vet filmen där dom äter kroppkakor med brunsås.
LP: The Cramps - A date with Elvis! (1986)
A: How Far Can Too Far Go? / The Hot Pearl Snatch / People Ain't No Good / What's Inside a Girl? / Can Your Pussy Do the Dog?
B: Kizmiaz / Cornfed Dames / Chicken / (Hot Pool Of) Womanneed / Aloha from Hell / It's Just That Song
Producent: Poison Ivy Skivbolag: Planet Records
THE CRAMPS:
Lux Interior - vocals / Poison Ivy Rorschach - guitars, bass / Nick Knox - drums
Gäst på skivan:
McMartin Preschool Choir - vocals on "People Ain't No Good"
Från Iron Maiden senaste till The Cramps och deras 25 år gamla skiva "A date with Elvis", vad sägs om det musikaliska lappkastet? Detta klassiska rockabillygothpunkgäng är väl snudd på perfekt lyssning såhär i början av en lång djävlig arbetsvecka, eller va? För blir du inte på gott humör av dessa vrickade toner fungerar nog ingenting är jag rädd.
En svensk utgåva hittad på loppis och som du ser är den konstigt nog utan både bandnamn och skivtitel på omslaget, och på kanten på omslaget står det bara "The Cramps". Bolaget Planet Records släppte tydligen två versioner av denna LP, och den andra versionen ser ut så här. Dom hittade väl inte igen den snirkliga texten när det var dags att trycka upp fler omslag. Eller nåt. Kan du fatta vad skumt?
Nåt som däremot inte är det minsta skumt är såklart musiken, spår efter spår av underbart vrickad psychobillypunk med den oefterhärmelige Lux Interior på sång. Vem den fjärde personen på bilden är däremot höljt i dunkel. Står ingenstans på omslaget vem det är, och Kramparna består ju bara av tre stycken.
Lägger dock en liten slant på att det är Cramps-polaren och countrysångaren Ricky Nelson som omkom i en flygkrasch den 31 december 1985, tror inte du också det? Och så är ju skivan är dedikerad till hans minne. Djävligt bra grejer det här. RIP Lux Interior.
Bäst: "How Far Can Too Far Go?", "What's Inside a Girl?", den psykedeliska "Kizmiaz" (utläses Kiss my Ass, vad trodde du?) och den fantastiskt betitlade "Can Your Pussy Do the Dog?"
Sämst: "It's Just That Song"
Trivia: barnkören på "People Ain't No Good" kallas "The McMartin preschool Choir". Låter ju jättegulligt på alla sätt och vis men eftersom det är The Cramps vi pratar om här så är det såklart lite mera skruvat. Läs här vad "The McMartin preschool" egentligen handlade om...
"whip that cream baby, til the butter comes..."
Tidigare inlägg om The Cramps på min blogg:
- Look mom, no head! (CD) / - Stay sick (CD) / - Off the bone (LP)
CD: Cryptopsy - The unspoken king! (2008)
Worship Your Demons / The Headsmen / Silence the Tyrants / Bemoan the Martyr / Leach / The Plagued / Resurgence of an Empire / Anoint the Dead / Contemplate Regicide / Bound Dead / (Exit) the Few
Producent: Cryptopsy Skivbolag: Century Media
CRYPTOPSY:
Matt McGachy, vocals / Alex Auburn, guitar / Christian Donaldson, guitar / Maggie Durand, keyboards / Eric Langlois, bass / Flo Mounier, drums
Den här skivan har jag tipsat om för länge se i "Musiktips"-kategorin men nu har jag den på riktigt och inte bara som MP3:or, så då måste ja ju skriva om den igen vet fu! Senaste plattan och en helt fantastisk sådan från den kanadensiska dödsgrindorkestern Cryptopsy som på denna skiva kickat originalvrålande maskätaren Lord Worm, växlat musikstil lite till mera metalcore med fläckvis ren sång (!) och även utökat sättningen med en tjej som spelar keyboards.
Hallå.
Hallååå...
Men, vart tog alla vägen? Loggade precis varenda en ut från bloggen nu?
Alltså det är sant, Cryptopsy har numera en tjej som spelar keyboards i sättningen men ta det bara lugnt, det där furiösa, übertekniska och patenterade Cryptopsy-renset är intakt. Pass upp bara för den omtalade rena sången som kommer 35 sek. in på "Bemoan the Marty" och 2 min in i "Leach". Ville bara i all välmening varna dig, för om du inte är beredd på såna häftiga stilbyten så kan det komma som en lätt chock.
Har läst att många Cryptopsy-fans totalt har dömt ut denna platta, att man inte får låta såhär och fortfarande kalla sig för Cryptopsy, jag tycker givetvis tvärtom. Tycker det låter helt kanon, keyboard-ljuden och samplingarna som Maggie Durand slänger ur sig här och där passar som hand i handske och den nya vrålaren Matt McGachy sköter sig alldeles utmärkt. Men det är klart, den där inälvsgurglande "sången" som Lord Worm förgyllde tidigare plattor med är borta för evigt.
Och så har juj Cryptopsy i Flo Mounier en av extremmetallens allra bästa och mest snabbfotade trummisar. Alltså, herrejösses vad han spelar snabbt! Lyssna bara på "Worship you Demons" och "Anoint the Dead", han lättar för fan han nästan från trumpallen. Men det finns även låtar med låtar ("Contemplate Regicide", "Bound Dead" och "Exit the few") med "rymdiga" andningspauser där dom helt plötsligt låter lite som Dillinger Escape Plan. Eller kanske Nine Inch Nails. Ruggigt bra skiva, lita på mig, och faktiskt bättre än den Lord Worm-vrålade "None so Vile" som jag också har i CD-hyllan.
CD: Psychotic Youth - Some fun! (1989)
Here We Go (Oh Yeah) / Some Fun / Good Times Are Gone / Fun Gun Treatment / Won't See Me Crying / More Fun / I Want It Now / Can't Close My Eyes / Julie / Another Stupid Jerk / Cindy I / Cindy II / Go For It Baby / Then I Killed Her / It's Alright (In The U.S.A.) / Just Like John Wayne (Has Left The Town)
Producent: Mats Kiesbye Skivbolag: Radium
PSYCHOTIC YOUTH:
Jörgen Westman, gitarr, sång / Gunnar Frick, bas, sång / Kent Sjöholm, trummor, sång / Magnus Nyberg, gitarr, sång
Gäster på skivan:
Kent Norberg, Per Dahlberg, Per Edwardsson, körsång
Popquiz, hotshot! Nämn en grupp vars genombrottsskiva har både "Chips" Kiesby, Kent Norberg och producenten M. Ilbert i laguppställningen och som är släppt på skivbolaget Radium? Eeehhh... det borde väl vara nåt med Sator? Nix, du har jättejättefel, rätt svar är nämligen Psychotic Youth!
För här på bloggen hoppar vi helt obrytt mellan musikstilarna, och nu är det dags för knullrufsig sommarpunk med dessa Kramfors-slynglar som troligen är det soligaste och mest "fun, fun, fun"-punkband vi nånsin haft i Sverige. Men visst låter det Sator om det här gänget, inte nog med att "Good times are gone" är skriven av Kent Norberg och Mats "Chips" Kiesby från nämnda band, "Chips" har producerat skivan också.
Men det är inte lika mycket stökiga punkrötter i Psychotic som i Sators larm utan dom här grabbarna sorteras i den lilla men naggande goda genren surfpunk/powerpop, korta, ösiga låtar med massiva körstämmor och massor av sommar, sol och "fun, fun, fun" i texterna. En skiva där nio av skivans totalt 16 låtar är under två minuter, bara en sån sak.
Har faktiskt sett Psychotic Youth live i ett stekhett partytält i Östersund tror jag och vad jag minns så spelade även folkmusikpunkarna Dia Psalma där i tältet. Alltså inte samtidigt för då hade det blivit för stökigt.
Triva: Psychotic Youth håller faktiskt fortfarande på och giggar sporadiskt, trots att de inte är så mycket "youth" längre. Och så har bandledaren, sångaren och gitarristen Jörgen Westman även ett rockabilly-band vid namn Red West & Hot Rhythm som du hittar på den här adressen där du även kan shoppa gamla Psychotic Youth-plattor direkt från den gode Jörgen. Djävligt bra band!
CD: Sator - Barbie-Q-Killers vol. 1! (1994)
No Solution (The Nuns) / I'll Wait (The Suicide Commandos) / Black 'n' White (The Zeros) / Kiss of the Rat (Gizmos) / Fuck You (Avengers) / On the Way Down (White Flag) / Can't Shake it (The Dils) / Dillinger's Brain (Crime) / M.A.C.H.I.N.E. (Stimulators) / Government Official (F-word) / National Guard (The Dils) / End of the World (Avengers) / Do the Dance (Weirdos) / Pay to Play (The Skulls)
Producent: Jim Brumby Skivbolag: Planet of Noise
SATOR:
Mats "Chips" Kiesby, gitarr, sång / Kent Norberg, bas, sång / Hasse Gäfvert, keyboards / Mikael Olsson, trummor
Gäster på skivan:
Johan Johansson (ex-KSMB, trummor på "I´ll wait"), Jörgen Cremonese (ex-Whipped Cream, gitarrsolo på "On the Way Down")
Hittad längst bak in i min CD-hylla: en grymt bra coverskiva där världens bästa Sator tolkar 14 punklåtar av nästan lika många punkband, där de flesta för mig är av den helt okända sorten. Jag menar har du hört talas om The Dils? Nix, inte jag heller. The Zeros då? Never heard of... Men Gizmos kanske? Nope. Stimulators då? Nej.
Herregud vad lite man vet om punkrock... Men man blir ju lite sugen på att leta reda på originalen, särskilt The Dils föll mig på den berömda läppen.
Och på tal om the Dils så läser jag i CD-häftet att bröderna Kinman från just The Dils (låt #7 och #11) drog till New York efter bandets splittring och bildade tillsammans med en snubbe från The Nuns (låt #1) bandet Rank and File, och tro´t eller ej men deras självbetitlade svanesång "Rank and File" har jag faktiskt haft i min ägo på vinyl. Men som sagt, mer än så vet jag inte om dessa band. Men bra som satan är det, och du Chips, visst borde det komma en Barbie-Q-Killers vol. 2 snart?
Bäst: "Black 'n' White", "No Solution", "Can't Shake it" (svängig som fan), "Government Official", "National Guard" och "Do the Dance" (jättesvår text...),
Sämst: "Pay to Play". Punk? Nja, den är 5.30 minuter lång...
Trivia: på CD:n är det 28 låtar, så när du spelat klart alla 14 spår så kommer alla låtar en gång till! Coolt va?
CD: Samhain - Initium! (1984)
Initium / Samhain / Black Dream / All Murder All Guts All Fun / Macabre / He-Who-Can-Not-Be-Named / Horror Biz / The Shift / The Howl / Archangel
Producent: Glenn Danzig Skivbolag: Plan 9
SAMHAIN:
Glenn Danzig, sång, gitarr / Eerie Von, bas / Steve Zing, trummor / Lyle Preslar (Minor Threat), gitarr på #2, 4, 6, 7)
Debutskivan från Samhain, bandet som tjurskallen Glenn Danzig startade efter avhoppet från Misfits. Skivan hittad på loppis för två tjugor, det var väl ett fynd så säg? Det är ju trots allt förstapressen och släppt på Glenn Danzigs egna skivbolag Plan 9. Samhain hann klämma ur sig två fullängdare innan Glenn bytte namn på bandet till Danzig.
Misfits och Danzig (gruppen) har jag lyssnat plenty på men Samhain? Nej, inte en ton. Det låter lite Misfits såklart men det är mera hårdrock över gitarrsoundet, om det beror på att det är Glenn-killen själv som lirar gitarr på låtarna vet jag inte, men kanske. Glenns ylande "Evil Elvis"-röst är i alla fall intakt. Ja, jag vet inte, ni får väl helt enkelt lyssna på underverket i spelaren nedan och bilda er en egen uppfattning om Samhain.
Kort historik: Samhain blev 1986 signade av producent-legenden Rick Rubins till hans egna etikett Def Jam, problemet var bara att Rubin bara ville skriva kontrakt med Glenn och ingen annan, det för att skapa en "supergrupp" med Glenn Danzig i centrum som Rubin tyckte var en fantastisk sångare. Men som den genomschyssta polare han är så vägrade Glenn gå med på det om inte basisten Eerie Von också fick vara med i "supergruppen".
Sen 1987 när gitarristen John Christ och trummisen Chuck Biscuits blev medlemmar i Samhain hade soundet ändrats så mycket att Glenn tyckte det var lika bra att byta namn på bandet till bara "Danzig" och Samhain gick officiellt i graven. Då kunde han nämligen byta bandmedlemmar hur han ville utan att behöva "starta om" med ett nytt bandnamn varje gång. Smart kille.
Trivia: Samhain är en keltisk skördefest där man firade sommarens slut, och som ofta ses som det keltiska nyåret. Man trodde att gränsen mellan vår värld och de dödas värld var som tunnast under denna tid. Festen började den 31 oktober. Samhain är också den viktigaste wiccanska högtiden, och är tillägnad de dödas själar. Denna högtid är den första av de åtta i det Wiccanska året. Idag firas Halloween samma dag som Samhain. Michael Myers kladdade btw "Samhain" i blod på svarta tavlan i en skola i kultrullen "Hellloween II".
Bäst: "Black Dream", All Murder All Guts All Fun" (kul titel), "Macabre", "Horror Biz" och "He-Who-Can-Not-Be-Named". Gitarristen i The Dwarves heter förresten precis så som den sistnämnda låten.
Sämst: "The Shift", "The Howl"
Snyggt omslag med de tre bandmedlemmarna dränkta i blod och med Glenn i klassisk "Devilock"-frisyr. Observera döskallen i loggan som Glenn senare tog med sig och använde på omslaget till Danzigs första självbetitlade skiva.
CD: The Cramps - Look mom no head! (1991)
Dames, Booze, Chains and Boots / Two Headed Sex Change / Blow up Your Mind / Hard Workin' Man / Miniskirt Blues / Alligator Stomp / I Wanna Get in Your Pants / Bend Over, I'll Drive / Don't Get Funny With Me / Eyeball in My Martini / Hipsville 29 B.C. / The Strangeness in Me
Producent: Poison Ivy Skivbolag: Intercord
THE CRAMPS:
Erick "Lux Interior" Purkhiser, vocals / Kristy "Poison Ivy Rorschach" Wallace , guitar / Slim Chance, bass / Jim Sclavunos, drums
Gäst på skivan:
Iggy Pop, "Miniskirt blues"
Året är 1991 och Metallica, Guns´n Roses och Nirvana har precis släppt varsin miljonsäljande skiva. Skräckpunk- psychobillygänget The Cramps vill såklart inte vara sämre och släpper i november samma år den skojsigt betitlade "Look mom, no head". Men i motsats till de andra bandens storsäljande skivor "Metallica", "Use your illusion I & II" och "Nevermind" blev den här skivan ingen miljonsäljare, vilket såklart är synd för både denna skiva och The Cramps som band förtjänar att upptäckas av fler. The Cramps ser nog alldeles för vrickade ut för gemene man, men gosse vilken underbar musik dom gör!
Bäst: "Two Headed Sex Change", "Blow up Your Mind", "Miniskirt Blues" (med Iggy Pop), "I Wanna Get in Your Pants", "Bend Over, I'll Drive" och "The Strangeness in Me".
Sämst: att Lux Interior dog den 4 februari 2009. För på skivan finns det ingenting som är sämst.
Ett helvrickat omslag omsluter hela härligheten där du kan se den sjungande galenpannan Lux Interior sittandes längst fram i nätstrumpor och högklackat med frugan Poison Ivy till vänster i guldperuk. En helt vanlig dag i The Cramps alltså. Den 2-meter långa farbrorn till höger är på tal om inget Cramps-trummisen Jim Sclavunos som numera är medlem i Nick Caves båda band Bad Seeds och Grinderman. Bonusinfo: ibland när vi i coverbandet känner oss riktigt crazy så kör vi "Bend over, I´ll drive" som är en väldigt klämkäck låt.
CD: Nuclear Assault - Something Wicked! (1993)
Something Wicked / Another Violent End / Behind Glass Walls / Chaos / The Forge / No Time / To Serve Man / Madness Descends / Poetic Justice / Art / The Other End
Producent: Nuclear Assault Skivbolag: I.R.S
NUCLEAR ASSAULT:
John Connelly, vocals/guitar / Dave DiPietro, guitar / Scott Metaxas, bass / Glenn Evans, drums
Gäst på skivan:
Ray Gillen (Black Sabbath, Badlands), backing vocals. R.I.P
Skrämmande dålig platta från mina forna thrash/crossover-hjältar Nuclear Assault. Dålig på så sätt att då de båda originalmedlemmarna gitarristen Anthony Bramante och basisten Dan Lilker nu tackat för sig och lämnat bandet så försvann även det hårda "punkiga" elementet i kärnvapenattackens musik. För nu när bossiga trummisen Glenn Evans äntligen får bestämma själv så ska det visst vara fjösiga Megadeth/Metalllica-light riff mixat med lite grunge som är bandets melodi... Herregud i min låda så värdelöst.
Nuclear Assault splittrades såklart efter den här jättefloppen till skivan, samlades igen 1997 för en spelning innan dom försvann igen. 2002 återuppstod bandet med originalupsättningen Connelly, Lilker, Bramante och Evans och dom släppte liveplattan "Alive again", och 2007 var det dags för studiogiven "Third World Genocide". Har inte hört nån av dom.
Fråga: jag undrar om inte den Karl Cochran som spelar 12-strängad gitarr på "No time" är samma Karl Cochran som skrev "Psycho Circus"-låten "Into the void" ihop med Ace Frehley? Musikerscenen i New York är nog mycket mindre än vad man kan tro.
Bäst: förutom "To Serve Man" och "Poetic Justice" (det är ju så ni ska låta, för fan!) är inte ett jävla dugg bra, den här skivan åker raka vägen ner i loppiskassen.
Sämst: "The Forge" är nog det absolut sämsta jag hört på länge. En ballad. Med ren sång. Från Nuclear Assault. Jag tror jag börjar grina.
CD: ALL - Mass nerder! (1998)
World's on Heroin / I'll Get There / Life on the Road / Fairweather Friend / Perfection / Greedy / Until I Say So / Think the World / Honey Peeps / Refrain / Silly Me / Romantic Junkie / Vida Blue / Until Then / Good as My Word / Silence
Producent: Bill Stevenson, Steve Egerton Skivbolag: Epitaph
ALL:
Chad Price, sång / Karl Alvarez, bas / Steve Egerton, gitarr / Bill Stevenson, trummor
Världens bästa trallpunk-skiva? Ja, jag undar om det trots ALLt inte är det! ALL, som till 3/4-delar är samma killar som nördpunkbandet The Descendents, är garanterat rätt så okända för gemene man (eller?) som jag ramlat över av en slump och fallit stenhårt för. Jag har bara haft den här skivan som MP3-filer förut och har under årens lopp totalt nött filerna genomskinliga efter tusentals timmar av diggande i min MP3-spelare.
Så när jag en kväll tidigare i somras småsurfade runt på Amazon.com så hittade jag minsann "Mass Nerder" begagnad för - tro´t eller ej - 1.75 dollar! Då bara måste man ju beställa, eller hur? Att det sen tillkom drygt 40 kr i frakt på underverket gjorde ingenting, det var ju löjligt billigt.
Nåväl, trallig punk i Bad Religion/NOFX-skolan är det som avhandlas här men helt utan de förstnämndas politiska texter och de sistnämndas kisshumordito. Nä, här är det mest kärlek som besjungs faktiskt, antingen krossad eller obesvarad och med lite småkuliga låtar om livet i stort inslängda emellanåt.
Bäst: Det är många ska du veta. det räcker att lyssna en gång på "World´s on heroin", "Until Then", "Fairweather Friend", "Until I Say So", "Think the World" och "Honey Peeps" så sitter dom fastnaglade i din skalle. Grymma refränger.
Sämst: Ja, jag är lessen men 36-sekunder långa "Life on the Road" är inte så bra, så inte heller den 46 sekunder långa "Greedy" som har ett extremt kantigt komp.
Trivia: ALLs bastante trummis och producent Bill Stevenson var mellan åren 1983-1985 medlem i amerikanska punkarna Black Flag, (där en viss Henry Rollins var sångare) och Bill skötte där både trummorna och producerandet på ett helt gäng plattor med Rollins & Co.
Löjligt bra skiva från ett fantastiskt underskattat och ett ALLdeles (haha, damn I´m good!) för okänt band. Upptäck ALL du också! Bonusinfo: uppföljaren "Problematic" (också släppt på Epitaph) är också den en trallig pärla i världsklass.
LP: Nuclear Asssault - Survive! (1988)
A: Rise from the Ashes / Brainwashed / F# / Survive / Fight to be Free / Got Another Quarter
B: Great Depression / Wired / Equal Rights / PSA / Technology / Good Times Bad Times
Producent: Randy Burns Skivbolag: I.R.S
NUCLEAR ASSAULT:
John Connelly, vocals, guitar / Anthony Bramante, guitar / Danny Lilker, bass / Glenn Evans, drums
Fullängdare nummer två från hardcorethrash-gänget Nuclear Assault som såklart är jättebra om man struntar i de två helt meningslösa snuttlåtarna "PSA" (21 sek.) och "Got Another Quarter" (10 sek.). Deras avslutande cover av Led Zeppelins "Good Times Bad Times" är inte heller så bra, det sa bara vips så blev en redan dålig låt ännu sämre...
Men guldkorn finns det såklart, om man nu bara lyfter pick-upen ett par gånger. Då kan man till exempel avnjuta den smattriga "F#" (bra driv i den!), "Equal rights" (när hinner han andas sångarn Connelly egentligen?), "Great depression", "Technology" (långsam början men sen..) och "Survive".
Allt avrundas med en ruskigt snygg omslagsbild och i konvolutet medföljer som synes både ett textblad och ett "merchandise order form", för dig som är sugen på att shoppa Nuclear Assault T-shirts och knappar. Jojo, det var så man gjorde back in the days innan det fanns internet! Till sist: har den krullhårige jättebasisten Dan Lilker (ex-Anthrax) ställt sig på en pall eller är han så där jävla lång jämfört med de andra tre?
LP: Napalm Death - Utopia banished! (1992)
1. Discordance / 2. I Abstain / 3. Dementia Access / 4. Christening of the Blind / 5. The World Keeps Turning / 6. Idiosyncratic / 7. Aryanisms / 8. Cause and Effect (Pt. II) / 9. Judicial Slime / 10. Distorting the Medium / 11. Got Time to Kill / 12. Upward and Uninterested / 13. Exile / 14. Awake (To a Life of Misery) / 15. Contemptuous
Producent: Colin Richardson, Napalm Death Skivbolag: Earache
NAPALM DEATH:
Mark "Barney" Greenway, "vocular armageddon" / Shane Embury, "sub-end vexation" / Mitch Harris, "dissonant disorted delirium No 2" / Jesse Pintado, "dissonant disorted delirium No 1" / Danny Herrera, "hyper cans"
Nyligen inköpt på loppis för ynka 40 bagis kommer här den fjärde fullängdaren från de engelska grindikonerna Napalm Death. Eftersom det här är den första skiva med napalmdöden (faktiskt) i min ägo, så är min kunskap om bandet liten på gränsen till obefintlig. Så därför håller jag detta inlägg precis lika short but sweet som skivan...
Det jag dock vet är att det är första skivan med den då nya trummisen Danny Herrera som ersatte den avhoppade originalmedlemmen Mick Harris. Hur bandet lät Harris hamrandes skinn vet jag såklart inte men Herrera-killen kan han också! Det är också den Napalm-skiva som sålt bäst, den släpade sig ända upp till #58 på Englands-listan minsann. Och jag vet också att den innehåller dialogsnuttar från Carpenters kultrulle "They Live" och Kubricks genomusla "Full Metal Jacket".
En sak till som jag vet är att den inte var sådär tvärbra tyvärr, det blir nog inga fler Napalm-skivor i min skivhylla och den här tror jag åker ut till min "skivor-jag-ska-sälja-sen"-låda. Eller så var det kanske fel dag att lyssna på dödsmetallinspirerad grindcore, får väl kanske ge den en chans till lite senare. Bonusinfo: Textbladet innehåller fan den absolut längsta tacklista jag nånsin sett, det är sångaren Barney som i vänsterspalten ovan tackar varenda kotte han nånsin sprungit på... RIP Jesse Pintado.
Bäst: "Dementia Access", "Christening Of The Blind", "Aryanisms".
Sämst: det meningslösa introt "Discordance" och den evighetslånga (4,22 min) avslutande "Contemptuous".
CD: Ramones - Ramones mania! (1988)
I Wanna Be Sedated / Teenage Lobotomy / Do You Remember Rock 'N' Roll Radio? / Gimme Gimme Shock Treatment / Beat On The Brat / Sheena Is A Punk Rocker / I Wanna Live / Pinhead / Blitzkrieg Bop / Cretin Hop / Rockaway Beach / Commando / I Wanna Be Your Boyfriend / Mama's Boy / Bop 'Til You Drop / We're A Happy Family / Bonzo Goes To Bitburg / Outsider / Psycho Therapy / Wart Hog / Animal Boy / Needles & Pins / Howling At The Moon (Sha-La-La) / Somebody Put Something In My Drink / We Want The Airwaves / Chinese Rock / I Just Want To Have Something To Do / The KKK Took My Baby Away / Indian Giver / Rock 'N' Roll High School
Skivbolag: SIRE Producent: Kevin Laffey
RAMONES:
Joey Ramone, sång / Johnny Ramone, gitarr / Dee Dee Ramone, bas / Marky Ramone, trummor
(även med Tommy Ramone, trummor / Richie Ramone, trummor)
Eftersom Ramones är regerande och oslagbara världsmästare i snärtig tvåminuterspunk utan krusiduller så ska jag hålla det här inlägget lika kort och koncist som en Ramones-låt och inte sväva iväg i långdragna utsvävningar om vilka som spelar på skivan, berätta vem som gjorde det knallgula omslaget med alla Ramones-triva prylar liggandes huller om buller, eller gå in på varför låten "Mama's Boy" felaktigt kallas "Momma's Boy" i CD-häftet, inte heller ska jag dra historien om Bon Jovis kusin som producerade två skivor med bandet, att det här är den enda skiva i bandets katalog som sålt guld eller berätta att jag köpte denna CD på ICA eller... Ooops!
OK, jag börjar om: Samlings-CD med Ramones. 30 låtar. Låtarna i fel ordning i MP3-spelaren. Skit i det. Dyrka Ramones. ONE-TWO-THREE-FOUR!
Tidigare inlägg om Ramones på min blogg:
- Loco live (CD) / - It´s alive (CD)
CD: Macabre - Murder metal! (2003)
Acid Bath Vampire / You're Dying to Be with Me / Fatal Foot Fetish / The Hillside Stranglers / Dorthea's Dead Folks Home / The Iceman / Poison / Werewolf of Bedburg / Morbid Minister / The Wüstenfeld Man Eater / Diary of Torture / Jack the Ripper / Fritz Haarman der Metzger
Producent: Neil Kernon Skivbolag: Season of Mist
MACABRE:
Corporate Death - Guitars, Vocals / Nefarious - Bass, Vocals / Dennis The Menace - Drums
Senaste fullängdaren från Chicagobandet Macabre. Du vet dom som helt obesvärat mixar deathmetal, grindcore och thrash metal med barn- och folkvisor och som för det mesta sjunger om massmördare och andra psychon! Där den förra plattan "Dahmer" i kronologisk ordning avhandlade den helt bindgalne massmördaren Jeffrey Dahmer så handlar de tretton låtarna på denna skiva om mer eller mindre kända massmördare och psykfall från hela världen som alla "förärats" med en låt vardera. En riktigt bra skiva som jag lyssnat massor på, musiken är kul som tusan och Macabre är tighta som ett sälskinn men det är ju såklart fruktansvärda historier som inspirerat varje låt.
- John George Haigh, (6 mord. Löste upp kropparna av sina offer i svavelsyra)
- Dennis Nilsen (15 mord, spolade ner inälvorna i avloppet, fick stopp i rören. Åkte fast.)
- Jerry Brudos, (4 mord, sparade offrens skor och onanerade till en avhuggen fot med högklackad sko på, var då själv iklädd pumps och klänning... Sick fuck.)
- Angelo Buono, Jr. & Kenneth Bianchi ("The hillside stranglers", två kusiner i LA som utklädda till poliser ströp 10 kvinnor)
- Dorthea Puente (9 mord. En 60-årig tant som drev ett pensionat i San Francisco för äldre och handikappade, klagade man hamnade man six feet under i hennes trädgård.)
- Richard Kuklinski (200 mord. En iskall hitman för maffiafamiljen Gambino)
- Graham Frederick Young (3 mord. Åkte in på psykfinkan som 15-åring för giftmord. Friskskriven och frigiven efter nio år. Mördade då två till...)
- Peter Stumpp, (tysk massmördare och kannibal på 1500-talet. Mördade och åt upp 14 barn (bland annat sin egen son) och två gravida kvinnor och deras foster.)
- Gary M. Heidnik (kidnappade, våldtog och dödade sex kvinnor i USA på 80-talet)
- Armin Meiwes (annonserade på hemsidan "The Cannibal Café" efter nån som ville bli uppäten. Han hittade 2001 en frivillig, Jurgen Brandes och de båda männen försökte äta Brandes avknipsade penis. Den var dock för segtuggad och Meives högg då ihjäl Brandes och han förblödde i badkaret. Meives åt senare upp ca 20 kilo av honom under en 10-månaders period. Meives är visst numera vegetarian...)
- Robert Berdella (torterade och dödade 6 män på 80-talet i USA)
- Jack the Ripper (mördade fem, men troligtvis fler, kvinnor i 1800-talets London.)
- Fritz Haarmann ("Slaktaren från Hannover". Dödade minst 27 unga män (men kanske det dubbla) på 1920-talet genom att slita sönder deras hals med tänderna. Styckade och sålde sen en del av köttet i sin egen slakteributik som fyllning i korv... Halshöggs 1925.)
Men musiken då? Jotack, riktigt bra må jag säga. Lyssna bara på den struttiga och extremt lättrallade barnviserefrängen på "The Hillside Stranglers" ("we´re gonna strangle you, we´re gonna strangle you, and leave you on the hillside..") och på det tuffa Finntroll-dragpelet på "Werewolf of Bedburg"! Eller varför inte den Motörhead-röjiga "Poison" med tuff stopp/start-vers eller varför inte den "coming round the mountain"-minnande refrängen på "Diary of Torture".
Ett särskilt omnämnande går också till "Jack the Ripper" där grabbarna sjunger the Rippers hånande brev till polisen precis som det var skrivet 1888 och även till "Fritz Haarman Der Metzger" som framförs på tyska minsann.
Trivia: I slutet av ovan nämnda låt "Fritz Haarman Der Metzger" ligger det gömt en 2-minuter lång bonuslåt om Londonmördaren "Jack the Stripper" som mellan åren 1964-1965 mördade minst sex prostituerade och dumpade deras nakna kroppar runt om London och i Themsen. Han åkte aldrig fast...
Brevet från Jack the Ripper:
"Dear Boss, I keep on hearing the police have caught me but they wont fix me just yet.
I have laughed when they look so clever and talk about being on the right track.
That joke about Leather Apron gave me real fits.
I am down on whores and I shant quit ripping them till I do get buckled.
Grand work the last job was. I gave the lady no time to squeal.
How can they catch me now. I love my work and want to start again.
You will soon hear of me with my funny little games.
I saved some of the proper red stuff in a ginger beer bottle over the last job
to write with but it went thick like glue and I cant use it. Red ink is fit enough I hope ha. ha.
The next job I do I shall clip the ladys ears off and send to the police officers just for jolly wouldn't you.
Keep this letter back till I do a bit more work, then give it out straight.
My knife's so nice and sharp. I want to get to work right away if I get a chance.
Good Luck.
Yours truly Jack the Ripper. Dont mind me giving the trade name..."
Ett särskilt omnämnande går också till "Jack the Ripper" där grabbarna sjunger the Rippers hånande brev till polisen precis som det var skrivet 1888 och även till "Fritz Haarman Der Metzger" som framförs på tyska minsann.
Trivia: I slutet av ovan nämnda låt "Fritz Haarman Der Metzger" ligger det gömt en 2-minuter lång bonuslåt om Londonmördaren "Jack the Stripper" som mellan åren 1964-1965 mördade minst sex prostituerade och dumpade deras nakna kroppar runt om London och i Themsen. Han åkte aldrig fast...
Brevet från Jack the Ripper:
"Dear Boss, I keep on hearing the police have caught me but they wont fix me just yet.
I have laughed when they look so clever and talk about being on the right track.
That joke about Leather Apron gave me real fits.
I am down on whores and I shant quit ripping them till I do get buckled.
Grand work the last job was. I gave the lady no time to squeal.
How can they catch me now. I love my work and want to start again.
You will soon hear of me with my funny little games.
I saved some of the proper red stuff in a ginger beer bottle over the last job
to write with but it went thick like glue and I cant use it. Red ink is fit enough I hope ha. ha.
The next job I do I shall clip the ladys ears off and send to the police officers just for jolly wouldn't you.
Keep this letter back till I do a bit more work, then give it out straight.
My knife's so nice and sharp. I want to get to work right away if I get a chance.
Good Luck.
Yours truly Jack the Ripper. Dont mind me giving the trade name..."