Film- & Musikbloggen!

Dr. West / 3 a.m. / My Mom / Insane / Bagpipes from Baghdad / Hello / Tonya / Same Song & Dance / We Made You / Medicine Ball / Paul / Stay Wide Awake / Old Time's Sake / Must Be the Ganja / Mr. Mathers / Déjà Vu / Beautiful / Crack a Bottle / Steve Berman / Underground

Producent: Dr Dre Skivbolag: Interscope

EMINEM:
Marshall "Eminem" Mathers III

Gäster på skivan:
Dr Dre, 50 Cent "Crack a bottle"

Ännu en CD inköpt från Ginza för 49 bagis och det var den såklart helt klart värd. Trots att detta album, Eminems comebackskiva efter 5 års tystnad, inte har riktigt lika många omedelbara hits som på hans tidigare skivor, så är en Eminem på halvfart fortfarande miltals före alla andra när det gäller att spotta ur sig tungvrickande rhymes och barnförbjudna berättelser. 

Men 5 års tystnad? Varför? Jo, det började med att han sommaren 2005 ställde in den europeiska delen av sin "Anger Management Tour" på grund av utmattning och tablettberoende. Det blev inte bättre sen heller då han följande år (för andra gången), skilde sig från sin älskade/hatade fru Kimberely och som grädde på moset fick sin gamle rappolare "Proof" nerskjuten och dödad utanför en nattklubb i Detroit. De två händelserna tog knäcken på lille Marshall som drog sig undan allt och alla och störtdök ner i ett svårt tablettmissbruk och i december 2007 åkte in på sjukan efter en metadonöverdos. I början av 2008 så började han sitt 12-stegsprogram och är enligt egen utsago helnykter och fin sedan april 2008.

En nykter Eminem? Har han månntro kommit ut på andra sidan som en vuxnare och mognare man? Nej för fan, oroa dig inte för det. För här rappar han utan att skämmas det minsta om sin hårddrogande morsa ("My mom") och berättar i "Insane" en hårrresande historia hur hans styvfarsa utsätter honom för en våldtäkt. Och får man verkligen sjunga "Nick Cannon you prick, I wish you luck with the fuckin' whore" om Mariah Carey i "Bagpipes from Baghdad"? Och att rappa "Put Christopher Reeves on a unicycle with a kickstand, kick it up and push him and lead him right into quick sand" om den då nyligen avlidne Christopher Reevves i "Medicine Ball", är inte det typ.. taskigt? Och ja just det, han kidnappar och mördar Britney Spears och Lindsey Lohan i "Same Song & Dance" också...

Som sagt en numera nykter Eminem, men snällare? Nej, inte det minsta. Coolt omslag med Marshalls ansikte uppritat av tusentals piller. Bra skiva, tror jag kör den en gång till i CD-spelaren!

YO! Fet dubbelvinyl i gatefoldomslag med världens hårdaste raporkester Public Enemy som bara står och glänser i en back därhemma. Otippat eller va? Men jag gillar ju såna här gamla oldschool-rapgrejer, så nu det är bara att bita ihop. Då min kunskap om Public Enemy (och rapgenren i gemen) är väldigt begränsad så jag nöjer mig med att säga att Public Enemys fyra första skivor allihopa är kalasbra och du måste givetvis kolla upp dessa, resten av deras diskografi har jag ingen aning om hur det låter. Jomen kom igen katten, det svänger ju stenhårt!

Bäst? Jo, det ska jag berätta för dig, det är "I Don't Wanna Be Called Yo Niga", "By the Time I Get to Arizona" "Shut 'em Down" och "Move!". Och glöm för allt i världen inte bort att lyssna på den avslutande "Bring the noize" där Chuck D & Co tillsammans med grabbarna i Anthrax river av världshistorien första rap/metal-samarbete.

"There´s still apartheid in AmeriKKKa"

Jävlar i min låda vilken tvär genresväng det blev nu då! Eller vad ska man säga om det här musikaliska hoppet från nyaste CD:n med norska svartmetallarna Dimmu Borgir till en gammal LP med studsig 80-talsrap med L.L Cool J? Lite otippat att jag skulle äga ett ex av den här skivan, eller hur? Och det allra värsta är att jag tycker den bitvis är riktigt bra. För lite oldschool-rap kan ju aldrig vara helt fel, och med oldschool-rap menar jag utöver L.L Cool J givetvis de första skivorna med Public Enemy, Beastie Boys och Run DMC. Faktiskt.

L.L Cool J - betyder givetvis "Ladies Love Cool James" - är ju som alla vet inte bara en stenhård rappare utan även en halvschysst skådis som synts i kioskvältarfilmer som "Halloween H20", "Deep Blue Sea", "Any Given Sunday" och "Rollerball" med flera. Men här på sin andra fullängdsskiva är han fortfarande bara rappare, och såklart en riktigt bra sådan, men tyvärr är själva skivan en något ojämn historia.

För här ligger kalaslåtar som "I´m Bad", "Canday", "Get down", "My rhyme ain´t done", "Go cut creator go" (Chuck Berry-sampling) och "Aahh, let´s get ill" nästspårs med axelryckningar som "Bristol Hotel", ".357 break it on down", "The do wop" och "The breakthrough". Allra sämst är såklart den avslutande "On the ill tip" som inte ens är en låt utan bara en massa svammel från L.L Cool J. följt av gnäggande skratt från hans posse. Med på skivan är också världens första rap-ballad "I need love" som drog iväg och blev en jättehit världen över.

Trivia: boxningsbilden på baksidan är knäppt nere i L.L Cool J:s mormors källare, där han bodde vid den här tiden. Det borde väl vara liiite svårt att dra hem tjejer från krogen då, eller? Fotograf till den och den tuffa omslagsbilden är i vilket fall tagna av en viss Glen E. Friedman, tydligen en välkänd figur inom HC-scenen och som även knäppt bilder på Fugazi, Black Flag, Ice-T, Dead Kennedys, Minor Threat, Misfits, Bad Brains och många, många fler.

Producent: Muggs Skivbolag: Columbia

CD I (Skull disc):
Intro / Another Victory / (Rap) Superstar / Cuban Necktie / What U Want from Me / Stank Ass Hoe / Highlife / Certified Bomb / Can I Get a Hit / We Live This Shit / Worldwide

CD II (Bones disc):
Valley of Chrome / Get Out of My Head / Can't Get the Best of Me / A Man / Dust / (Rock) Superstar

Tidigare inlägg om Cypress Hill på min blogg:
- Black sunday (CD) / - III Temples of Boom (CD) / - Till death do us part (CD)

01. Another Body Drops 3:50 / 02. Till Death Comes 3:30 / 03. Latin Thugs 3:46 / 04. Ganja Bus 3:42 / 05. Busted in the Hood 4:03 / 06. Money 3:33 / 07. Never Know 3:14 / 08. Last Laugh 3:42 / 09. Bong Hit 1:20 / 10. What's Your Number? 3:50 / 11. Once Again 3:48 / 12. Number Seven 0:50 / 13. One Last Cigarette 2:46 / 14. Street Wars 2:42 / 15. Till Death Do Us Part 3:54 / 16. Eulogy 1:08

Producent: Muggs
Skivbolag: Columbia

Nja, den här skivan var väl sådär halvbra. Jag vill ju helst att Cypress Hill ska vara så där härligt pårökta, sjukt släpiga och spökigt läskiga som dom var på "III: Temples of Boom" (en kanonskiva), men den här - tack och lov inköpt för en billig peng på loppis - var OK men inte mer. Det som drar ner betyger är småflirtandet med latino- och reggagerytmer som dom envisas att använda i "Latin Thugs", "Busted in the Hood", "Once Again" och "Ganja Bus". Vill jag lyssna på reggae så slänger jag på en Dag Vag-skiva. Och vill jag lyssna på latinorytmer så slänger jag på... nej det vill jag inte alls lyssna på OK?
 Bäst: "Another Body Drops" (shoot ém up, bang bang), "Till Death Comes", den Eminem-iga "Money" och "What's Your Number?" där dom snott en hel del från Clash-låten "Guns of Brixton" och som gästas av Tim Armstrong från Rancid. Ja, jag vet att det är reggae i den också men det räknas inte... Den släpiga "Never Know" med pistolskott och den pampiga "Street Wars" är också bra. Sämst: ja det måste vara "Latin Thugs" och "Ganja Bus" då, den sistnämnda med Bobbans son Damian Marley på gästsång. Nä nu ska jag lyssna på "Another Body Drops" och "Money" en gång till sen åker den in i CD-hyllan igen. Nästa inlägg: de levande odöda. Igen!

Tidigare inlägg om Cypress Hill på min blogg:
- Black sunday (CD) / - III Temples of Boom (CD)

01. Spark Another Owl 3:40
02. Throw Your Set in the Air 4:08
03. Stoned Raiders 2:54
04. Illusions 4:29
05. Killa Hill Niggas 4:03
06. Boom Biddy Bye Bye 4:04
07. No Rest for the Wicked 5:01
08. Make a Move 4:34
09. Killafornia 2:56
10. Funk Freakers 3:16
11. Locotes 3:39
12. Red Light Visions 1:46
13. Strictly Hip Hop 4:33
14. Let it Rain 3:45
15. Everybody Must Get Stoned 3:05

Disc 2
"Buddha Mix" - 20:54

Producent: DJ Muggs, RZA
Skivbolag: Columbia

Tidigare inlägg om Cypress Hill:
- Black sunday (CD)

Addflkjh horsvv nnn! Grsasvv nuud nuaszdw? Ehh ,va? Host, host host!! Jo, som jag sagt tidigare så är det för jävla svårt att skriva nåt vettigt när marijuanaröken ligger tät i rummet och man samtidigt ska vifta tuffa gängtecken och hålla upp byxorna som hela tiden hasar ner... Men nu har jag dragit upp brallorna rejält, satt skivan på paus och vädrat ut den sliskiga röken som det här gänget sprider runt sig så nu kan jag kanske få ihop ett någorlunda vettigt inlägg. Japp, det är sant, jag har ännu en Cypress Hill-skiva hemma, Jag gillar nämligen Cypress Hill.
Detta är i alla fall den kraftigt marijuanainrökta orkesterns tredje fullängdare där det i paketet även medföljer en "strictly limited (jo, tjena) bonus CD" med en 20-minuters "Buddha Mix" av producenten Dj Muggs. Det är helt enkelt Cypress Hills allra kändaste låtar som "Hole in the head", "Now I could just kill a man", "Insane in the brain" och "I wanna get high" och ett gäng till som kletats ihop till en någorlunda dansant enhet. Trivia: Cypress Hills huvudrappare B-Real är en professionell paintballspelare och spelar för laget Los Angeles Stoned Assassins! Och på hans egna hemsida, www.brealonline.com, har han utöver tips hur man får ordning på sin alldeles egna marijuanaodling även lagt ut en lista på artister som är pro-marijuana. Bland helt självklara namn som Grateful Dead, Bongzilla, Pantera, Peter Tosh och Los Marijuanos (!) återfinns även (lite oväntat) Fat Boy Slim och Alanis Morrisette. Bäst: oj, det är många, det här är ju en kanonskiva vetdu. Men förutom tuffa öppningslåtarna "Spark another owl", "Throw your set in the air", "Stoned raiders", och "Illusions" så är även "Boom biddy bye bye", "Make a move" (med Samuel L. Jacksons "...and you will know my name is the Lord when I lay my vengeance upon thee"-tal från Pulp Fiction som tufft intro) och den vinylknastriga "Killafornia" värda att slänga ett öra på. Sämst: "Strictly hip hop". Grymt bra band och en riktig rökare (häpp!) till skiva. Och till sist, om du klickar på omslaget så ser du att jag skaffat Spotify och där kan du lyssna på hela den här skivan. Men bloggar jag om nåt riktigt obskyrt elände som jag har hemma och som av nån anledning inte finns på Spotify, (The Rods finns inte där t.ex, kan du fatta) så smyger jag kanske, kanske ut en länk nånstans där du kan lyssna på just den skivan, men shhh! säg det inte till nån.

Läs mer om Cypress Hill:
http://www.cypresshill.com/

Läs mer om Beastie Boys:
http://www.beastieboys.com

A1. Rocking Pneumonia And
The Boogie Woogie Flu - Aerosmith
A2. Life Fades Away - Roy Orbison
A3. Rock And Roll All Nite - Poison
A4. Going Back To Cali - L.L Cool J.
A5. You & Me (Less Than Zero)
Glen Danzig & The Power & Fury Orchestra
A6. In-A-Gadda-Da-Vida - Slayer
B1. Bring The Noise - Public Enemy
B2. Are You My Woman? - Black Flames
B3. She's Lost You - Joan Jett
B4. How To Love Again - Oran 'Juice Jones'
B5. Hazy Shade Of Winter - Bangles

Producent: Rick Rubin
Skivbolag: Def Jam Recordings




Stentufft soundtrack till filmen "Less than Zero" men filmen har jag faktiskt inte ens sett. Köpte såklart den här LP:n enbart för att Slayer var med på den med den (då) outgivna och stenhårda covern på Iron Butterflys klassiker "In-A-Gadda-Da-Vida". Du vet väl att titeln blir så om man fyllesluddrar "In the garden of Evil" som den enligt legenden egentligen heter? Nåja, en grymt bra låt är det i alla fall. Mycket crazy och udda grejer på den här skivan, bland annat så är Roy Orbisons smäktande ballad "Lifes fades away" skriven av hårdingen Glenn Danzig tillsammans med Roy Orbison och Danzig har tillsammans med producenten Rick Rubin knåpat ihop den jättesmöriga balladen "You & Me (Less than zero), som han framför med ett gäng som kallar sig för "The power and Fury Orchestra". Den orkestern är helt enkelt Danzig själv på sång, trummisen Chuck Biscuits, gitarristen John Christ plus producentsnillet George Drakoulias på bas. Trivia: Omslaget har öppningen upptill och kanttexten i nederkant, har jag aldrig sett på nån annan skiva. Bäst: Slayers cover såklart, hur tuff som helst. Smöriga Danzig-låten "You & Me" och glampojkarna Poisons cover av KISS-klassikern "Rock And Roll All Nite" är också helt OK. Men priset som allra bäst går nog till Public Enemy och L.L Cool J. Den sistnämndes softa raplåt är djävulskt skön, och det trots att det är ett saxofonsolo på den...Och just det, Aerosmith munspelsdänga är kanonbra! Sämst: Black Flames och Oran 'Juice Jones' vara, för sån där såsig r´n´b är definitivt inte min kopp te. RIP Roy Orbison.

Läs mer om Less than Zero:
http://en.wikipedia.org/wiki/Less_Than_Zero_(film)

01. I wanna get high
02. I ain´t goin´ out like that
03. Insane in the brain
04. When the sh-- goes down
05. Lick a shot
06. Cock the hammer
07. Interlude
08. Lil´ putos
09. Legalize it
10. Hits from the bong
11. What go around, come around kid.
12. A to the K
13. Hand on the glock
14. Break ém off some

Producent: d.j muggs
Skivbolag: Columbia

Fan, va svårt det var att skriva och samtidigt vifta tuffa gängtecken med händerna. Och all den där röken från partytobaken som grabbarna puffar på och som sipprar fram ur högtalarna redan från första låten gör det inte direkt lättare att se tangenterna...

Jomenvisst, lite hiphop har jag allt hemma också och jag kan inte rå för det men jag tycker Cypress Hill är helsköna att lyssna på! Kanske inte direkt det hårdrockigaste (d´uh!) i min samling men ett gäng som samplar Black Sabbath-klassikern "The Wizard" i "I ain´t goin´ out like that" borde väl kvala in även på den här bloggen. Ja, vad ska jag göra, jag slänger gärna en och annan hiphopskiva på min stereo (faktiskt) men då ska det vara Cypress Hill eller tidiga Public Enemy. Eller möjligen Eminem. Annars inte.

Nåja, tillbaks till Cypress Hill och skivan. Det här gänget är så soft pårökta och tillbakalutade att dom nästan trillar baklänges och jag älskar B-Reals gnälliga, rappande röst och det där härligt knastriga vinylljudet som man hör i vissa låtar. Soft är ordet. Den hoppiga "Insane in the brain" med den gnäggande hästen i refrängen kan du väl knappast undgått men här finns såklart även helsköna låtar som "A to the K", "I ain´t goin´ out like that", "Break ém off some" och "Hits from the bong". Fräsigt omslag också med dödskallar och gravstenar och med en cypress längst uppe på the hill. PÅRÖKT!

"More than 400.000 americans die of diseaes related to cigarette smoking each year, but in 10 000 years of usage, no one has ever died from marijuana..."

Läs mer om Cypress Hill:
http://www.cypresshill.com
http://en.wikipedia.org/wiki/Cypress_Hill

Låtar:
01. There Goes My Heart
02. What A Crying Shame
03. Pretend
04. I Should Have Been True
05. The Things You Said To Me
06. Just A Memory
07. All That Heaven Will Allow
08. Neon Blue
09. Oh What A Thrill
10. Ain't Found Nobody
11. The Losing Side Of Me

Producent: Don Cook
Skivbolag: MCA

Tidigare inlägg om The Mavericks på bloggen:
- From hell to paradise! (CD)

Ibland gör man riktigt dåliga skivinköp och ibland gör man riktigt SKITDÅLIGA skivinköp. Det här är ett sånt där skitdåligt köp som jag gjorde i nådens år 1994. För eftersom jag redan hade debutskivan "From hell to paradise" och tyckte att den var riktigt bra, (faktiskt) så köpte jag den här helt olyssnad hos min lokale skivhökare. Och gosse, vilket nerköp. Där debuten är fylld klämmiga rockcountrylåtar med snärtiga gitarrsolon är den här istället smockfull med enbart smöriga, (jättesmöriga tårfyllda countryballader som får dansband som Vikingarna, LasseStefans och Knut-Allanz att låta som growlande och grindande dödsmetallorkestrar. Eller ja, nästan i alla fall... Det enda bra på den här skivan är låten "All that heaven will allow" som är en cover på en Bruce Springsteen-låt och jag gillar inte ens Bruce Springsteen. Ja, det här var verkligen "a crying shame" för alla inblandade...

http://en.wikipedia.org/wiki/The_Mavericks
http://www.raulmalo.com/

Låtar:

01. Mr. Jones 
02. The End Of The Line
03. Excuse Me (I Think I've Got A Heartache) 
04. This Broken Heart
05. I Got You
06. From Hell To Paradise
07. A Better Way
08. Forever Blue
09. Hey Good Lookin'
10. Children

Producent: Steve Fischell
Skivbolag: MCA






YEE-HAH! Och vad tror du det här är för nån slags musik då? Rätt svar belönas med ett kilo kaffe som hämtas på kansliet... Ett inköp från min korta men intensiva singer-songwriter/countryperiod då jag lyssnade mycket på och köpte skivor med bl a Gram Parsons, Neil Young, Willie Nelson, The Highwaymen och The Mavericks. Det har gått över nu, men den här har jag kvar och det är en ganska schysst skiva som jag då och då slänger på. Faktiskt. Mest tack vare de tuffa solon som gitarristen klämmer ur sig och jösses vad han sliter i strängarna! Och CD-fodralet kan man veckla ut till en stor, fin affisch på de tuffa killarna i bandet, bara en sån sak. Dom har lagt av nu och sångaren Raul Malo har gått solo.

Läs mer:
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Mavericks
http://www.raulmalo.com/

Producent: Trent Reznor
Skivbolag: Nothing

"BATONGA IN BATONGAVILLE"! Världens bästa soundtrack? Ja, varför inte. Lite annorlunda än andra soundtracks är den i alla fall, då den inte innehåller en massa lösa låtar i en rad (och sen avslutas med nån äckligt svulstig ballad), utan den följer filmen från början till slut och har dialog från filmen som rinner igenom de flesta låtarna. Jag menar, filmens regissör Oliver Stone står ju som "soundtrack album director" på CD-omslaget, vad nu det är för det har jag aldrig sett förut. Och om du lyssnar på skivan och blundar så ser du filmen i alla fall, det är sant! En fantastisk blandning av artister är det också. Säg en annan skiva där du hittar Bob Dylan, Lard, N.I.N, L7, Leonard Cohen och Dr Dre... Hela klabbet är ihopmixat av Trent Reznor från Nine Inch Nails, som givetvis har klämt in hela tre låtar av sitt band på skivan, han är inte dum på det sättet, den där Trent. Särskilt instrumentalen "A Warm Place" är störtskön, men tyvärr alldeles för kort. "Forkboy" av dårarna i Lard (det är Ministry med Jello Biafra på sång) är en annan helskön låt.

"Are you flirtin´ with me? Beep, beep"



Läs mer:
http://en.wikipedia.org/wiki/Natural_Born_Killers

Låtar:
01 - American Tune
02 - Getting Over You
03 - The Most Unoriginal Sin
04 - Don't Give Up
05 - Heartland
06 - Across The Borderline
07 - Graceland
08 - Farther Down The Line
09 - Valentine
10 - What Was It You Wanted
11 - I Love The Life I Live
12 - If I Were The Man You Wanted
13 - She's Not For You
14 - Still Is Still Moving To Me

Producent: Don Was
Skivbolag: Columbia
Utgivningsår: 1993

En CD inköpt under min singer/songwriter-period då jag köpte skivor med Johnny Cash, Neil Young, Tom Petty, Nick Lowe, Bob Dylan, Gram Parsons och som du redan listat ut; den gamle legendaren Willie Nelson! Har för mig att jag även köpte en skiva med "The Highwaymen", supergruppen som bestod av Willie, Kris Kristofferson, Waylon Jennings och Johnny Cash, men den har jag nog sålt, tror jag. Den här innehåller i alla fall 14 låtar varav 10 är covers, skrivna bl a av såna storheter som Paul Simon, Bob Dylan, John Hiatt och Peter Gabriel. "Getting Over You" är utan tvekan den absolut sorgsnaste låt jag hört i hela mitt liv, på den sjunger Willie tillsammans med Bonnie Raitt. "Don´t give up", skriven av Peter Gabriel (som han ju  sjöng med Kate Bush), sjunger Willie här med Sinead O´Connor, fantastiskt bra! Andra höjdpunkter på skivan är "Heartland" skriven och framförd tillsammans med Bob Dylan och "American Tune", skriven av Paul Simon. Yee-hah!

Läs mer:
http://www.willienelson.com/
http://www.myspace.com/willienelson