Film- & Musikbloggen! -

LP: Frank Zappa - Ship arriving to late to save a drowning witch! (1982)

Omslag med en så kallad "droodle" som föreställer en... ja det står ju i skivtiteln.

A:
"No Not Now" (Frank Zappa) 5:50
"Valley Girl" (Frank Zappa) 4:49
"I Come from Nowhere" (Frank Zappa) 6:13

B:
"Drowning Witch" (Frank Zappa) 12:03
"Envelopes" (Frank Zappa) 2:46
"Teen-Age Prostitute" (Frank Zappa) 2:43

Producent: Frank Zappa

Skivbolag: Barking Pumpkin

FRANK ZAPPA:
Frank Zappa – gitarr, sång
Steve Vai – "Impossible Guitar Parts"
Ray White – kompgitarr, sång
Tommy Mars – keyboard
Scott Thunes - bas
Arthur Barrow – bas
Chad Wackerman – trummor
Ike Willis – sång
Moon Unit Zappa – improviserad pratsång på "Valley Girl"

Alltså, förlåt så mycket, Frank, men den här skivan hade jag dumt nog dömt ut redan innan jag hade lyssnat på den. Ett gammalt loppisinköp som av nån anledning åkte olyssnad in i Zappa-traven och stod sen där tyst och snäll alldeles bortglömd till detta blogginlägg kallade.

Stön, det här blir nog en svårlyssnad historia, tänkte jag när jag och släppte lätt förtvivlad ner nålen i det första spåret. I färskt minne hade jag då först och främst förra inläggets Blondie och skräckskivan "Autoamerican" men även den förra Zappa-skivan jag skrev om, den extremt svårtuggade "Tinseltown rebellion" som höll på att ta knäcken på mig vid genomlyssnandet.

Men!

När det första spåret "No, not now!" klampar igång med det fetaste basljudet och den tuffaste basgången sen jag vet inte när så kommer det ett fett flin tvärs över fejan. Haha, vilken kalasbra låt!

Och det blir bättre!

För den följande "Valley girl" - med pratsång á la Valley girl-fjortis från Zappas yngst jänta Moon Unit - vilken jävla namn alltså, "MOON UNIT, KOM IN OCH ÄT"! - är ju hur bra som helst (Lyss på basliret!) och blev otippat en liten hit i USA. FER SURE! FER SURE!

Den avslutande "I come from nowhere" är däremot en rejält knepig grej och har den knasigaste sångslingan du hört och var verkligen en liten pärs att ta sig igenom.

Åsså är det visst redan dags att vända på skivan, för den har som synes bara sex spår, där respektive sida klockar in på bara dryga 17 minuter vardera. Är inte det typ lite lite? Och nåt som jag verkligen inte visste eller ens upptäckte - inte ens efter ett par genomlyssningar - är att A-sidan är studioinspelad och B-sidan är live. Se där, där lärde man sig nåt nytt.

OK, på livesidan har vi först den megatrixiga 12-minuterslåten "Drowning Witch" som visst är en av knivigaste kompositioner Zappa nånsin gjort och den innehåller snuttar från både Igor Stravinskijs "Våroffer" och temat från TV-showen Dragnet. Så invecklad är den att enligt Zappa själv har ingen av hans olika bandkonstellationer lyckats spela den korrekt och denna version är ihopklippt från 15 olika spelningar!

Efter den kommer de två betydligt kortare bagatellerna "Envelopes" och "Teen-Age Prostitute" som inte ens är tre minuter långa. Den förstnämnda är instrumental och jättekonstig och den sistnämna har operasång och är jättekonstig.

Men som sagt, som helhet var skivan så mycket bättre än vad jag så dumt trodde från början. Sorry, Frank.

Tidigare inlägg om FRANK ZAPPA på min blogg:
LP: Tinseltown rebellion (2-LP / Apostrophe (') / Over-nite sensation / Waka/Jawaka / Hot rats / Thing-Fish (3-LP box) / Sheik Yerbouti (2-LP) / One size fits all / Chunga´s revenge / Joe´s Garage Act I / Joe´s Garage Act II & III / You are what you is (2-LP)

2013-05-20 @ 15:45:34 Permalink Rock/Pop Kommentarer (1) Trackbacks ()

2-LP: Frank Zappa - Tinseltown rebellion! (1981)

Plottrigt omslag signerat Cal Schenkel med bilder från filmen "Freaks". Om du kollar riktigt noga så ser du att det under skivtiteln upptill står "Crush all boxes" som var denna skivas originaltitel innan Zappa ändrade sig

Zappa urklippt från framsidan, spegelvänd och uppförstorad så mycket att man kan räkna prickarna i bilden.

Alla texter på uppviket. Till och med "Panty Rap" och "Dance Contest", som inte är låtar utan bara Zappa som tramsar med publiken, står utskrivna ord för ord!

A:
"Fine Girl" – 3:31 (Frank Zappa)
"Easy Meat" – 9:19 (Frank Zappa)
"For the Young Sophisticate" – 2:48 (Frank Zappa)

B:
"Love of My Life" – 2:15 (Frank Zappa)
"I Ain't Got No Heart" – 1:59
"Panty Rap" – 4:35 (Frank Zappa)
"Tell Me You Love Me" – 2:07 (Frank Zappa)
"Now You See It- Now You Don't" – 4:54 (Frank Zappa)

C:
"Dance Contest" – 2:58 (Frank Zappa)
"The Blue Light" – 5:27 (Frank Zappa)
"Tinseltown Rebellion" – 4:35 (Frank Zappa)
"Pick Me, I'm Clean" – 5:07 (Frank Zappa)

D:
"Bamboozled by Love" – 5:46 (Frank Zappa)
"Brown Shoes Don't Make It" – 7:14 (Frank Zappa)
"Peaches III" – 5:01 (Frank Zappa)

Producent: Frank Zappa

Skivbolag: Barking Pumpkin Records / EMI

FRANK ZAPPA:
Frank Zappa, gitarr, sång
Arthur Barrow, bas, sång
Vinnie Colaiuta, trummor
Warren Cuccurullo, gitarr, sång
Bob Harris, keyboards
David Logeman, trummor på "Fine Girl" och första halvan av "Easy Meat"
Ed Mann – percussion
Tommy Mars, keyboard
Patrick O'Hearn, bas på "Dance Contest"
Steve Vai, gitarr, sång
Denny Walley, slide gitarr
Ray White, gitarr, sång
Ike Willis, gitarr, sång
Peter Wolf – keyboards

En dubbel-LP med gamle Frank som jag fått av en kompis och som jag tydigen inte lyssnat så noga på förut. Jag upptäcker nämligen nu att den är till största delen en liveskiva... Den inledande "Fine Girl" är dock inspelad i studio men resten av skivan är live.

Typ.

För när det gäller Zappa kan visst en bit av en låt vara inspelad live sen kan det overdubbas och klistras in från andra tagningar hur mycket som helst, och hur mycket "live" är låten då?

Till exempel så innehåller "Easy meat" inklistrad sång och extra keyboards som är pålagt i studio och gitarrsolot är knipsat från en annan konsert. Vidare så är "The blue light" ihopsatt från två spelningar och slutligen på "Pick me, I´m clean" är bryggan ,gitarrsolot och sista refrängen från en helt annan spelning och ditsatt iefterhand.

Men resten av låtarna är 100% live.

Som den gamla Mothers-låten "Brown Shoes Don't Make It" och som av en enig kritikerkår anses som en av Zappas mästerverk. Jag är dock inte riktigt lika bländad. Titeln kommer i alla fall från Time Magazines reporter Hugh Sidey som 1966 påpekade att USAs president Lyndon B. Johnson gjort kardinalfelet att ha bruna skor till en grå kostym och det snappade Zappa såklart upp. Texten är till början en attack på det amerikanska samhället innan den sen glider över till en berättelse om en politikers fantasi att ha sex med en 13-årig tjej. Alltså en sån text som bara Zappa kan skriva ihop. Och komma undan med.

Med på skivan finns också Zappa-favoriten "Peaches en Regalia" här i en tredje version därav namnet. Och så är det här den första Zappa-skivan med den långfingrade Steve Vai på gitarr.

Men är den bra?

Nej, inte så värst tyvärr.

För oj, vad tunglyssnad den va, men nu vet jag i alla fall att det är en liveskiva...

Tidigare inlägg om FRANK ZAPPA på min blogg:
LP: Apostrophe (') / Over-nite sensation / Waka/Jawaka / Hot rats / Thing-Fish (3-LP box) / Sheik Yerbouti (2-LP) / One size fits all / Chunga´s revenge / Joe´s Garage Act I / Joe´s Garage Act II & III / You are what you is (2-LP)

2013-03-21 @ 17:57:00 Permalink Rock/Pop Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Triumph - Rock & roll machine! (1977)

Ett svart omslag med ett stort hål i mitten där skivan kikar fram. Rosa text = metal.

Tuffa livebilder på baksidan. Kolla jättemuschen på basisten.

Silverfärgad vinyl med spejsad etikett där basistens snok går som utanför. Japp, det är deras namn som är ingraverade där i vinylen närmast etiketten.

A:
"Takes Time" (Rik Emmett, Gil Moore, Michael Levine) 3:48
"Bringing It on Home" (Rik Emmett, Michael Levine) 4:36
"Little Texas Shaker" (Rik Emmett, Gil Moore, Michael Levine) 3:26
"New York City Streets, Pt. 1" (Gil Moore) 3:09
"New York City Streets, Pt. 2" (Gil Moore) 4:42

B:
"City: War March/El Duende Agonizante/Minstrel's Lament" (Rik Emmett) 9:32
"Rocky Mountain Way" (Rocke Grace, Kenny Passarelli. Joe Vitale. Joe Walsh) 4:06
«Rock & Roll Machine» (Gil Moore) 7:00

Producent: Mike Levine, Doug Hill

Skivbolag: Attic

TRIUMPH:
Rik Emmett, gitarr, sång
Gil Moore, trummor, sång
Michael Levine, bas, keyboards

Den kanadensiska powertrion Triumph - för evigt spelandes andrafiolen till kändare kanadick-trion Rush - har jag aldrig lyssnat på tidigare men en gammal vinyl med dom har jag i alla fall. Såg dom på SRF 2008 sådär lite slött på avstånd medan vi tuggade i oss en kebab men lyssnade? nej det gjorde vi inte.

Och lyssna på Triumph kunde jag knappt göra nu heller, och jag vill ju inte stöta mig med nåt rabiat Triumph-fan men är det här verkligen bra?

Fråga:
Vill dom vara ett gatukreddigt rockband ("Takes time", "Little Texas Shaker"), ett refrängsjungande AOR-band ("Bringing It on Home", "New York City Streets, Pt. 1"), ett halvinstrumentalt progrockband ("City: War March/El Duende Agonizante/Minstrel's Lament") eller ett såsigt bluesband? ("Rocky Mountain Way").

Splittrat minst sagt.

Och nog för att jag gillar Ted Nugent och hans evighetssolon lika mycket som the next guy men hallå, lyssna på titellåten "Rock & Roll Machine" som trots att den är skriven av trummisen Gil Moore har ett gitarrsolo som Aldrig. Tar. Slut.

Trivia: på tal om Gil Moore så äger han förresten Kanadas största inspelningsstudio Metalworks Studios där storheter som Christina Aguilera, David Bowie, Nelly Furtado, Guns N' Roses, 'N Sync, Prince och Rush spelat in.Och så är låten "Rocky Mountain Way" skriven av Eagles-killen Joe Walsh tillsammans med en trummis vid namn Joe Vitale när dom hade bandet Barnstorm ihop. Vitale spelade förrresten trummor på Ozzy-bekantingen Zakk Wyldes första soloabum "Book of shadows". Se där en oväntad och kul koppling.

På tal om kul, hur är den här skivan då?

En triumf? Nej.

En rock & roll maskin? Nope.

LPn är ju cool som få i sin silverglänsande prakt men kommer jag att lyssna på den igen?

Nix.

2013-03-07 @ 11:52:00 Permalink Rock/Pop Kommentarer (2) Trackbacks ()

LP: Nazareth - No mean city! (1978)

Frän omslagsbild målad av Rodney Matthews som även gjort omslag till en massa andra band där hans omslag till Magnum "Chase The Dragon", "The Eleventh Hour" och "On A Storyteller's Night" nog är mest kända. Om du förresten har 48 pund över så kan du köpa denna bild i storformat på Rodneys sajt, signerad av Rodney, bara en sån sak. Skivans titel? Jo den kommer från novellen "No Mean City".

Frän baksida med dödskallar, råttor och ett läskigt slott.

A:
"Just to Get into It" (Charlton, McCafferty, Agnew, Sweet) 4:24
"May the Sunshine" (Charlton, McCafferty, Agnew, Sweet) 4:55
"Simple Solution, Part 1 & 2" (Cleminson) 4:59
"Star" (Charlton, McCafferty) 4:55

B:
"Claim to Fame" (Charlton) 4:30
"Whatever You Want Babe" (Charlton) 3:42
"What's In It For Me" (Charlton) 4:19
"No Mean City, Part 1 & 2" (Charlton, McCafferty, Agnew, Sweet)

Producent: Manny Charlton

Skivbolag: Vertigo

NAZARETH:
Pete Agnew - bass guitar
Dan McCafferty - lead vocals
Manny Charlton - guitars
Zal Cleminson - guitars
Darrell Sweet - drums

Tokigt!

Efter en första - och kanske inte så väldigt fokuserad - lyssning på "No mean city", skotska veteranrockarna Nazareths tionde fullängdare, hade jag påbörjat en dräpande "den här skivan är så jävla genomkass"-text. För här finns inga låtar i klass med "Razamanaz", ingen "Woke Up This Morning", ingen "Turn On Your Receiver", ingen "This Flight Tonight" och ingen "Shanghai'd In Shanghai".
Här får vi istället genomlida kalkonerna "Just to Get Into it", "May the Sunshine" (börjar bra med sydstatsslide innan det övergår till.. ja lyssna själv), "Claim to Fame", "What's in it for me" och till sist den rasande tråkiga titellåten.

Men efter ett par påtvingade vändor på vinylsvarven upptäcker jag till min glädje/fasa att den kanske inte är så dålig i alla fall. Så jag fick då deleta mitt första textutkast med fotknölssågningen och tvärskriva ihop den här, lite positivare litterära mästerverket. För det finns faktiskt tre guldkorn på skivan; "Simple Solution" med ett skönt repitat.. repati.. repepet... upprepande riff, sköna balladen "Star" och den driviga poplåten "Whatever You Want Babe". Jo, jag tycker faktiskt den var riktigt bra.

Jo, just det, det är även första skivan med två gitarrister, Manny Charlton har vid sin sida den nya killen Zal Cleminson som tidigare spelat i The Sensational Alex Harvey Band. Helt okänt band för mig. Det är förresten Zal som står där i mitten med pajassminkningen.

Summering: snyggt omslag, fem dåliga låtar, tre bra. Lyssna på dom bra låtarna nu vetja!

Vi tar det igen, det var alltså trean, fyran och sexan.

RIP Darrell Sweet.

Tidigare inlägg om NAZARETH på min blogg:
LP: : Loud n´proud / Rampant / Razamanaz

2013-01-16 @ 21:39:00 Permalink Rock/Pop Kommentarer (0) Trackbacks ()

2-LP: Frank Zappa - Joe´s garage act II & III! (1979)

Zappa i sminkstolen.

En illrosa baksida...

... och ett lika rosa och hyfsat mystiskt uppvik.

A:
"A Token of My Extreme" 5:30 (Frank Zappa)
"Stick It Out" 4:34 (Frank Zappa)
"Sy Borg" 8:56 (Frank Zappa)

B:
"Dong Work for Yuda" 5:03 (Frank Zappa)
"Keep It Greasey" 8:22 (Frank Zappa)
"Outside Now" 5:50 (Frank Zappa)

C:
"He Used to Cut the Grass" 8:35 (Frank Zappa)
"Packard Goose" 11:34 (Frank Zappa)

D:
"Watermelon in Easter Hay" 9:09 (Frank Zappa)
"A Little Green Rosetta" 8:15" (Frank Zappa)

Producent: Frank Zappa

Skivbolag: Zappa Records / CBS

FRANK ZAPPA:
Frank Zappa – Vocals, guitar
Warren Cuccurullo – Guitar, Vocals
Denny Walley – Vocals, Slide Guitar, Guitar
Peter Wolf – Keyboards
Tommy Mars – Keyboards
Vinnie Colaiuta – Drums
Arthur Barrow – Vocals, Bass
Ed Mann – Vocals, Percussion

Nämen det här var ju jävligt bra tajmat, att 2012 års sista inlägg skulle vara på bokstaven "Z", alltså. Z som Zappa. Låter som ett seriealbum med Spriou, eller va? Tror dock inte att Franquin skulle kunna hitta på nåt så här barnförbjudet i sina historier.
Som synes akt II och III i Zappas snåriga historia om Joe och hans garage som kom på fet dubbelvinyl samma år som "Joe´s Garage Act I". Förr i tiden kunde nämligen artister, och allra särskilt då Frank Zappa, släppa mer än en skiva per år.

Handlingen (saxat rakt av från Wikipedia):
Akt I:
Joe vänder sig till religion för att få hjälp, och betalar mycket pengar till L. Ron Hoover vid "The First Church of Appliantology'. Hoover identifierar Joe som en "latent apparatfetishist". När Joe frågar om han ska komma ut ur garderoben får han istället i uppdrag att gå in i "The Closet" för att uppnå sexuell njutning genom användning av maskiner. Det visar sig att "The Closet" är namnet på en klubb där människor kan ha sex med apparater. Joe hittar en maskin som han gillar, vid namn Sy Borg, och följer med till Sys lägenhet. Joe och Sy har där en orgie med Sy rumskamrat, en modifierad Gay-Bob docka. Joe råkar förstöra Sy (som "The Central Scrutinizer" kallar för "XQJ-37 Nuclear-Powered Pansexual Roto-Plooker") med en "golden shower".

Joe hamnar i fängelse då han inte kan betala för sin skadegörelse (efter att ha betalat alla sina pengar till L. Ron Hoover). I fängelset blir Joe upprepade gånger våldtagen av före detta musiker och skivbolagschefer, när de inte är upptagna med att snorta rader av tvättmedel. Detta gäng leds av en chockerande före detta PR-agent för ett stort skivbolag, som kallas Bald-headed John eller King of the Plookers. Joe börjar drömma om ett liv utanför fängelset.

Akt III:
När Joe släpps från fängelset har musik blivit olagligt. Han förlorar sitt omdöme och börjar föreställa sig alla gitarrnoter han inte får spela. Han börjar även föreställa sig journalister som skriver om hans gitarrspel, och en sång han själv skriver om dessa journalister. Så småningom, inser han det faktum att musik är borta, och drömmer ihop en sista ballad innan han överger musiken för alltid. Det hela slutar med att Joe tar ett jobb på "Utility Muffin Research Kitchen", där han glasserar muffins, och lever ett normalt liv utan musik.

Trivia:
- I "A Token of My Extreme" häcklas hittepå-religionen Scientologin och dess grundare, science-fiction författaren L. Ron Hubbard så det bara stänker om det. Eller vad sägs om följande visdomsord ur deras lära (säg till när du tycker det blir för knäppt):

- L. Ron Hubbard hävdar att en människas humör följer en exakt sekvens och kan graderas på en skala från -40 till +40. Scientologikyrkan menar att deras kurser hjälper en att klättra högre upp på skalan. Kritiker menar att skalan används som en metod att undertrycka medlemmarnas känslor, eftersom känslor som sorg och medlidande är lågt placerade på skalan och till och med att skalan skulle användas för att frånta folk deras rättigheter, eftersom L. Ron Hubbard i boken Science of Survival där skalan presenteras, skriver att "i ett tänkande samhälle skulle ingen person under 2,0 på skalan ha några rättigheter".

- Scientologikritiker och personer med "sexuella perversioner" (dit räknar man till exempel homosexuella) klassas som 1,1 på tonskalan, "dold fientlighet" eller "ängslan".

- "Opererande thetan (OT) är ett begrepp inom scientologins läror. "Thetan" är scientologernas namn för själ, och en person som uppnått tillståndet "OT" ska enligt deras läror kunna kontrollera materia, energi, rymd och tid (MEST) och uträtta saker och ting oberoende av sin egen kropp. Scientologirörelsens grundare L. Ron Hubbard påstod sig till exempel ha rest runt kring Van Allen-bältet.

Vadå, låter det helgalet? Närå, inte alls.

- "Utility Muffin Research Kitchen" är namnet på Zappas studio.

- "Dong Work For Yuda" är en hyllning till Zappas bodyguard, John Smothers och det är monstertrummisen Terry Bozzio som hörs imiterandes Smothers i den. För oss trumnördar har Terry hyggligt nog lagt ut STORA bilder på sitt GIGANTISKA trumset här. Eller vad sägs om 26 pukor! 8 baskaggar! 53 cymbaler! 22 pedaler!

- "Keep It Greasy" är å andra sidan en hyllning till analsex.

Och så har vi då gått full cirkel, från bokstaven "Z" som Zappa till "A" som analsex så jag tror fan att jag slutar där.

Gott Nytt År!

Tidigare inlägg om FRANK ZAPPA på min blogg:
LP: Apostrophe (') / Over-nite sensation / Waka/Jawaka / Hot rats / Thing-Fish (3-LP box) / Sheik Yerbouti (2-LP) / One size fits all / Chunga´s revenge / Joe´s Garage Act I

2012-12-29 @ 22:48:31 Permalink Rock/Pop Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Dave Edmunds - Information! (1983)

Ett tveksamt omslag där Dave verkar ha uppenbara problem att sortera information. Hur mycket rock´n´roll är arkivskåp på en skala?

Vilken tur att han har en state-of-the-art datamaskin som kan hjälpa honom med det dilemmat...

A:
"Slipping Away" (Jeff Lynne)
"Don't You Double" (Moon Martin)
"I Want You Bad" (Terry Adams, Phil Crandon)
"Wait" (Seth Justman, Peter Wolf)
"The Watch on My Wrist" (Paul Kennerley)
"The Shape I'm In" (Lee Cathy, Otis Blackwell)

B:
"Information" (Dave Edmunds, Mark Radice)
"Feel So Right" (Kennerley)
"What Have I Got to Do to Win?" (John David, Edmunds)
"Don't Call Me Tonight" (Edmunds)
"Have a Heart" (John David)

Producent: Dave Edmunds, Jeff Lynne

Skivbolag: Arista

DAVE EDMUNDS:
Dave Edmunds - guitar, vocals
Geraint Watkins - accordion
John David - bass
Jeff Lynne - bass, synthesizer
Dave Charles - drums
Paul Jones - harmonica
Richard Tandy - synthesizer

OK, jag vet att jag har mycket Dave Edmunds hemma, men det här är faktiskt den sista skivan med min favorit-Walesare som åker ut på bloggen.

Och sist ut är alltså hans utmärkta LP "Information" från 1983 som delvis (ja i alla fall låtarna "Information" och "Slipping away"") är producerad av ingen mindre än mr ELO, Jeff Lynne himself. Den skäggprydde och ständigt solglasögonbärande mannen som Washington Times utsåg till den fjärde mest betydelsefulla musikproducenten genom tiderna. Vilka som var etta, tvåa och trea på den listan? George Martin, Phil Spector och Quincy Jones.

En lite bespottad skiva i mr Edmunds diskografi då han för första gången i sin karriär samarbetar med en utomstående producent och kritikerna tyckte väl att Lynne var alldeles för mycket pop, stråkar, synthar och lättvikt för att vara rätt man i producentstolen. Men det var ju fel såklart, Lynne rattade ju bara ljud på två låtar som sagt och så fick ju Edmunds sin första (och säkert sista) topp 40-hit i USA med "Slipping away". Som Lynne skrev.

Annars är allt som det brukar vara i Dave Edmunds-land. Är Geraint Watkins med? Check! Dave Charles då? Check! Många covers? Check! Svängigt som fan? Check! Och så är ELO-keyboardisten Richard Tandy faktiskt med på ett hörn bara en sån sak.

Bäst: om inte "Don´t you double", "The shape I´m in", "Don´t call me tonight" och särskilt "Feel So Right" får dig att steppa runt i köket som en lördagsrusig raggare är det nåt allvarligt fel på dig.
Sämst: "The Watch on My Wrist" är allt bra konstig.

Bra skiva med Dave Edmunds. Som vanligt.

Tidigare inlägg om DAVE EDMUNDS på min blogg:
LP: Closer to the flame / Twangin´ / Repeat when necessary / Seconds of pleasure (med Rockpile)
CD: Tracks on wax 4 / Get it / Subtle as a flying mallet / Plugged in / D.E 7

2012-12-15 @ 14:20:58 Permalink Rock/Pop Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Van Halen - OU812! (1988)

Titeln utläses såklart "Oh, you ate one too?" En Mr. Bungle-demo från 1989 hette visst "OU818" och så har punkgänget Gang Green släppt en EP betitlad "181B4U". Bara så att du vet.

På baksidan är det den tyske konstnären Hugo Rheinholds välkända skulptur "Affe mit Schädel", eller "Ape with skull" som vi säger här i Sweden.

Vad betyder det där tecknet tro?

"Mine All Mine" - 5:11 (Van Halen)
"When It's Love" - 5:36 (Van Halen)
"A.F.U. (Naturally Wired)" - 4:28 (Van Halen)
"Cabo Wabo" - 7:03 (Van Halen)

B:
"Source of Infection" - 3:58 (Van Halen)

"Feels So Good" - 4:27 (Van Halen)

"Finish What Ya Started" - 4:20 (Van Halen)

"Black and Blue" - 5:24 (Van Halen)

"Sucker in a 3 Piece" - 5:52 (Van Halen)

Producent: Van Halen, Donn Landee

Skivbolag: Warner

VAN HALEN:
Eddie Van Halen, guitar, vocals
Sammy Hagar, vocals, guitar
Michael Anthony, bass, backing vocals
Alex Van Halen, drums

Van Halens ord- och sifferlekar på skivtitlarna fortsätter. Efter Roth-svanesången "1984" kom Hagar-debuten "5150" och här kommer andra skivan från Van Hagar, (som skivbolaget tyckte dom skulle byta till), den stentråkiga "OU812".

Stentråkig? Ja, verkligen.

Jag köpte väl den här 1988 enbart för att jag redan hade de övriga VH-skivorna hemma och ville väl inte ha ett hål i samlingen. Men det var som sagt en rejäl missräkning. Har knappt spelat den vad jag kommer ihåg.

Ord och inga visor!

Titeln "OU812" har jag läst nånstans är en passning till David Lee Roth då hans debut-LP hette "Eat 'Em and Smile". "OU812" var visst även skrivet på en vägg i den kultiga komediserien "Taxi" (fråga din pappa) som gick på 70-talet. Och det är också enligt obekräftade rykten det regnummer som hippierökarna Cheech och Chong hade på sin bil filmen "Cheech & Chong's Next Movie".

Mera svammel: På innerpåsen står det "This one's for you, Pa" och med "Pa" menas såklart Eddies och Alex pappa Jan som avled i december -86. Han spelade klarinett på jazziga "Big Bad Bill (Is Sweet William Now)" från "Diver Down"-skivan.

Men nu när jag skrivit färdigt det här ska det bli ett hål i min VH-samling må du tro, för då åker den här raka spåret till "Skivor jag ska sälja"-påsen. Kan inte säga ett enda spår jag gillade och då har jag verkligen lyssnat på den flera gånger. Apfult (häpp!) omslag också.

Färdig!

Tidigare inlägg om VAN HALEN på min blogg:
LP: Diver down / Fair warning / Van Halen II / Van Halen / Women and children first / 1984 / 5150
7"-singel: Unchained (Jap. press) / Hot for teacher / Pretty woman / Dancing in the streets
12": Star fleet project (Eddie + Brian May)
Diverse: Eddie Van Halens autograf

2012-12-04 @ 13:24:00 Permalink Rock/Pop Kommentarer (1) Trackbacks ()

DVD + 3-CD: Cheap Trick - Budokan! (2008)

DVD:
"Hello There"

"ELO Kiddies"

"Speak Now or Forever Hold Your Peace"

"I Want You to Want Me"

DVD Bonus:

"Come On, Come On" (1978 performance)

"Voices" (2008 performance)"

"If You Want My Love" (2008 performance)

"Looking Back" - 2008 interviews

CD I, II och III:
Se bilden ovan, fattar du hur långt inlägget blivit annars?

Producent: Cheap Trick, Bruce Dickinson (nej, inte han, en annan)

Skivbolag: Epic

CHEAP TRICK:
Rick Nielsen, gitarr, sång
Robin Zander, sång, gitarr
Tom Peterson, bas, sång
Bun E. Carlos, trummor

En fullmatad DVD/CD-box med gamla rockgänget Cheap Trick inköpt för sketna 99 spänn på Media Markt. En rasande snygg jubileumsutgåva som släpptes 2008 för att fira att det då var 30 år sedan bandets klassiska live-LP "At Budokan" kom. Det som är på DVDn spelades in för japansk TV och visades en gång, nu framgrävt för allmlän beskådan för första gången. På bonusmaterialet bjuds vi på ett par låtar inspelade 2008 (Zander har fortfarande en jävligt bra rockröst) plus en intervju med farbröderna.

Det följer också med en snygg 40-sidig bok som är absolut fullsmäckad med bilder och med diverse anekdoter från bandet och till sist en hyfsat stor poster. Bra grejer det här.

Tidigare inlägg om CHEAP TRICK på min blogg:
LP: One on one / Dream Police / At Budokan / Heaven tonight / Cheap Trick

2012-11-26 @ 19:27:57 Permalink Rock/Pop Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Frank Zappa - Joe´s garage act I! (1979)

Klassiskt omslag med en svartmålad Zappa och en mopp. Jämför med denna, lika klassiska LP, släppt året efter Zappas.

Och så följer det med ett fyrsidigt blad med alla texter.

A:
"The Central Scrutinizer" 3:28 (Frank Zappa)
"Joe's Garage" 6:10 (Frank Zappa)
"Catholic Girls" 4:26 (Frank Zappa)
"Crew Slut" 6:31 (Frank Zappa)

B:
"Wet T-Shirt Nite" 4:45 (Frank Zappa)
"Toad-O Line" 4:19 (Frank Zappa)
"Why Does It Hurt When I Pee?" 2:36 (Frank Zappa)
"Lucille Has Messed My Mind Up" (Frank Zappa)

Producent: Frank Zappa

Skivbolag: CBS

FRANK ZAPPA:

Frank Zappa – Vocals, guitar

Warren Cuccurullo – Guitar, Vocals

Denny Walley – Vocals, Slide Guitar, Guitar

Peter Wolf – Keyboards

Tommy Mars – Keyboards

Vinnie Colaiuta – Drums

Arthur Barrow – Vocals, Bass

Ed Mann – Vocals, Percussion

- En rockopera i tre akter, det här är som synes akt 1.

Handlingen: (knipsat från Wikipedia)
"Operan börjar med att "The Central Scrutinizer" presenteras. Han förklarar att hans uppgift är att driva igenom lagar som kommer att antas i framtiden, inklusive det kommande totala förbudet av musik. Han erbjuder en "särskild presentation för att visa vad som kan hända dig om du väljer en karriär inom musik", och introducerar operans huvudperson, Joe, som brukade vara en "fin pojke som klippte sina grannars gräs". När han upptäckte rockmusik, började han istället tillbringa all sin tid med att spela hög musik i sitt garage, vilket en dag slutar med att en granne ringer polisen.

En "vänlig rådgivare" på polisstationen säger till Joe att han borde "hålla sig närmare kyrkans sociala verksamheter". Joe hittar en ny flickvän som heter Mary, med vilken han brukade "hålla i handen och tänka rena tankar." Men Mary, en romersk-katolsk flicka, överger en natt Joe för att få tag i ett backstagepass, med vilket hon kan träffa ett band som heter "Toad-O", som hon sedan får följa med ut på turnén i utbyte mot att ha sex med roadisarna under turnéns gång. Så småningom lämnar de henne i Miami när de tröttnat på henne.

Mary ställer då upp i en "wet t-shirt" tävling i ett försök att få tillräckligt med pengar för att ta sig tillbaka hem. Joe hör talas om varför hon försvunnit, blir deprimerad, och träffar en kvinna som arbetar på "Jack-In-The-Box" vid namn Lucille och har sex med henne. Lucille smittar dock Joe med en "outtalbar könssjukdom", även om han själv hävdar att han blivit smittad av en toalettstol. Joe lämnar Lucille efter detta, och blir ännu mer deprimerad än innan."

- inspelad med hjälp av nåt som kallas "xenochrony" dvs Zappa har tagit ett gitarrsolo från en gammal liveinspelning (med sig själv) och klistrat in det i en ny låt för att uppnå en oväntad effekt. Alla Zappas gitarrsolon på denna skiva (utom "Crew slut") är gjorda på det viset. Spejsat på min ära.

- "Why Does It Hurt When I Pee?" är faktiskt en fråga som Zappas turnémanager Phil Kaufman slängde ur sig en dag och vips! hade FZ skrivit en låt med just den titeln. True story.

- "Lucille has messed my mind up" är en cover, ja alltså Zappa har skrivit den men den spelades först in på forne Mothers-medlemmen Jeff Simmons skiva med samma namn från 1970. Zappa producerade och spelar gitarr under pseudonymen La Marr Bruister. Japp.

- och till sist under avdelningen "WTF!?" måste nog gitarristen Warren Cuccurullos påhitt hamna. Inte nog med att han varit med i Duran Duran (!) mellan åren 1986-2000, han har också vikt ut sig i gaytidningar (nej, han är inte gay). Och så har han gjort och sålt en egen signaturdildo, eller vad det nu kallas. Va? Jo, den heter "Rock Rod" såklart.

Kan kanske signaturdildos vara "the next big thing" (haha!) i rockmerch-världen efter vin och öl nu när ingen köper skivor längre? Debatten börjar... NU!

Tidigare inlägg om FRANK ZAPPA på min blogg:
LP: Apostrophe (') / Over-nite sensation / Waka/Jawaka / Hot rats / Thing-Fish (3-LP box) / Sheik Yerbouti (2-LP) / One size fits all / Chunga´s revenge

2012-11-22 @ 07:21:00 Permalink Rock/Pop Kommentarer (1) Trackbacks ()

LP: Alice Cooper - School´s out! (1972)

Omslaget utformat som en skolbänk med klotter och med ett lock som man kan vika upp. Nej, det följde inte med några trosor.

Dom där svarta grejerna kan man vika upp så att "skolbänken" står på egna ben. Försök göra det med din fancypants remastrade CD-utgåva, grabben... Observera tuggummit som sitter fast där under bänken, precis så var det under min skolbänk också back in the days. Japp, jag är så gammal.

Lyfter man på locket till skolbänken så ligger det allsköns bråte där och med ett bandfoto fastejpat på insidan. Genialiskt!

A:
School's Out / Luney Tune / Gutter Cat Vs. the Jets / Street Fight / Blue Turk

B:
My Stars / Public Animal #9 / Alma Mater / Grande Finale

Producent:
Bob Ezrin

Skivbolag:
Warner

ALICE COOPER:
Alice Cooper - vocals

Glen Buxton - lead guitar

Michael Bruce - rhythm guitar, keyboards

Dennis Dunaway - bass guitar

Neal Smith - drums

Gäster på skivan:

Bob Ezrin - keyboards

Dick Wagner - lead guitar, "My Stars"

Rockin' Reggie Vincent - guitar

Säg en Bob Ezrin-producerad klassiker från 70-talet som har en ikonisk öppningslåt, en barnkör på ett spår och där bandet ifråga inte alls låter som dom gjort på tidigare skivor? Studioräven Dick Wagner drar också ett gitarrsolo på en låt då bandets ordinarie gitarrist inte kunde få fram det sound som Ezrin efterfrågade.

Vadsadu? "Destroyer" med KISS? Ja, det är ju också rätt men nu tänkte jag mest på "School´s Out" med Alice Cooper.

Femte fullängdaren från Alice Cooper, som vid den här tiden fortfarande var ett band. Skivan såklart mest känd för titellåten som farbror Alice fortfarande rockar skiten ur på sina konserter, såhär 40 år senare. Och ska man vara ärlig så är det nog bara den låten det rockas på, resten av spåren på den här skivan är ganska spejsade och rockar inte på långa vägar lika mycket. I den jazziga "Blue Turk" till exempel tutas det en massa i trumpet och trombon (!) och på "My Stars" är det en pianoslinga som går genom hela låten. "Street fight" är inte ens en låt utan bara ljudet av en, ja street fight. Skivan avslutas konstigt nog med den instrumentala "Grande Finale" som låter som musiken från valfri Bud Spencer / Terence Hill-rulle. Fråga din pappa vilka dom är, vet du inte det så har du missat en hel massa bra filmer säger jag bara.

Men det är som sagt "School's Out" som är den kändaste låten, och Alice fick idén när han fick frågan "What's the greatest three minutes of your life?". Alice kom då på två tillfällen: den förväntansfulla stunden innan man får öppna sina julklappar och de sista minuterna innan det ringer och lektionen är slut i skolan. Alice: 'If we can catch that three minutes in a song, it's going to be so big". Och det blev den verkligen.

Och så slängde Alice in två rader från barnramsan "Pencils and Books" i låten också: "No more pencils, no more books, no more teachers' dirty looks", en ramsa vars fortsättning lyder "When the teacher rings the bell, Drop your books and run like hell".

Och ja just det, "Gutter Cat Vs. the Jets" är skriven tillsammans med kompositörslegenderna, ("West side music", "Follies", "Sweeney Todd" m.m), Leonard Bernstein och Stephen Sondheim. Undrar hur dessa finkulturella farbröder kom i kontakt med det här långhåriga Detroit-gänget?

Trivia: i slutet på "My Stars" kan man höra orden "Klaatu barada nikto" som är från filmen "The Day The Earth Stood Still". Allas vår hjälte Ash försöker förresten säga (ungefär) dom orden i kultrullen "Army of Darkness - Evil Dead III", men då det blir "Klaatu, verata...Necktie! Nectar. Nickel? Noodle.." istället så går allt på tok givetvis.

Bäst: "School´s out" såklart men "Public Animal #9" och "My stars" är riktigt bra.

Sämst: jag utmanar dig härmed att lyssna på hela "Blue turk"... Och så den helt onödiga "Street fight" såklart.

Sådärja, ännu ett inlägg "in the can". Ett inlägg om Alice Cooper som länkar till både Leonard Bernstein, Stephen Sondheim, Terence Hill och Bud Spencer och som har citat både från en barnramsa och "Evil Dead III". Och så får du lyssna på hela skivan här nedan också, det är fan inte illa. Mycket nöje!

RIP Glen Buxton.

Tidigare inlägg om ALICE COOPER på min blogg:
LP: Killer / Billion dollar babies / Muscle of love

2012-11-04 @ 18:40:00 Permalink Rock/Pop Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Streets - Crimes in mind! (1985)

A:
Don't Look Back / The Nightmare Begins / Broken Glass / Hit n' Run / Crimes In Mind

B:
Can't Wait / Gun Runner / Desiree / Rat Race / Turn My Head

Producent:
Beau Hill

Skivbolag:
Atlantic

STREETS:

Steve Walsh - keyboard, vocals

Billy Greer - bass, vocals

Mike Slamer - guitar

Tim Gehrt - drums, vocals

nej, inte den där pissdåliga, engelska rapparen utan Streets, du vet bandet där Steve Walsh och Billy Grier från Kansas lirade tillsammans med Mike Slamer (ex-City Boy) och trummisen Tim Gehrt. Skiva nummer två från detta band och tyvärr en besvikelse av bibliska proportioner, då denna Beau Hill-producerade skapelse är smockfull med plastiga trummor och synthiga keyboards och det låter Miami Vice/Baywatch om alltihopa.

Men Walsh har en skön röst och Slamers gitarr biter väl till då och då men trummorna låter verkligen skit och keyboarden tar alldeles för mycket plats. Och var är alla goa låtar? Debutskivan var ju smockad med såna. En riktigt kalkon till skiva alltså.

Och det tyckte nog Walsh och resten av gänget också för kort efter skivsläppet splittrades Streets och Walsh tog med sig Greer och återbildade det då nerlagda Kansas. Och där är han fortfarande kvar.

Nä, nu slänger jag på första "Streets"-plattan istället. Klicka på "1st"-länken du också och gör detsamma, då även hela den skivan ligger ute för lyssning. Vilken service, va!

Tidigare inlägg om STREETS på min blogg:
LP: 1st

2012-10-27 @ 09:19:00 Permalink Rock/Pop Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Frank Zappa - Chunga´s revenge! (1970)

Texten under bilden: "A Gypsy mutant industrial vacuum cleaner dances about a mysterious night time camp fire. Festoons. Dozens of imported castanets, clutched by the horrible suction of its heavy duty hose, waving with marginal erotic abandon in the midnight autumn air". Frågor på det? Omslagsdesign av Cal Schenkel.

A:
Transylvania Boogie / Road Ladies / Twenty Small Cigars / The Nancy & Mary Music

B:
Tell Me You Love Me / Would You Go All the Way? / Chunga's Revenge / The Clap / Rudy Wants to Buy Yez a Drink / Sharleena

Producent:
Frank Zappa

Skivbolag:
Reprise

FRANK ZAPPA:
Frank Zappa – guitar, vocals
Condor Max Bennett – bass
George Duke – organ, trombone, vocals
Aynsley Dunbar – drums, tambourine
John Guerin – drums (Twenty Small Cigars)
Don "Sugarcane" Harris – electric violin, organ
Howard Kaylan – vocals
Mark Volman – vocals
Jeff Simmons – bass, vocals
Ian Underwood – organ, guitar, piano

Rasande dålig (sorry alla Zappa-lovers) Zappa-skiva som jag inte tänker slösa så många rader på. För vad kommer efter den skönt knasiga öppningslåten "Transsylvanian Boogie" om inte en blueslåt. Blues! Min hatmusik #1 och som jag aldrig förstått och som jag garanterat aldrig kommer att förstå storheten med.

Trodde inte Zappa sysslade med sånt dravel men... Aaarhhh, känner fan hur det kryper i hela kroppen av obehag.

Den följande jazziga instrumentalen "Twenty small cigars" är väl inte heller så jävla kul den heller, men den är tack o lov ingen blues. Riktigt jobbigt blir det däremot men istället på den avslutande (instrumentala) "The Nancy & Mary Music" som i tur och ordning är ett saxofonsolo, trumsolo och ett gitarrsolo. Mmmm, jag älskar saxofoner. NOT! 9.30 minuter lång är den också.

Och det blir inte bättre när man vänder på vinylen heller. Instrumentalt (Chunga´s revenge), 60-tals pop ("Would You Go All the Way?"), percussionsolo ("The clap") och släpig loungejazz ("Sharleena"). Det är nog bara den stötiga "Tell me you love me" och den skojfriska "Rudy Wants to Buy Yez a Drink" som det låter Zappa om.

Tycker alltså jag men jag är då långt ifrån nån Zappa-expert. Om det finns någon sådan därute bland er får du gärna lämna din syn på denna garanterat klassiska skiva bland kommentarerna.

Nä, den här Zappa-LPn var inte riktigt min kopp te ikväll. Nästa!

Tidigare inlägg om Frank Zappa på min blogg:
LP: Apostrophe (') / Over-nite sensation / Waka/Jawaka / Hot rats / Thing-Fish (3-LP box) / Sheik Yerbouti (2-LP) / One size fits all

2012-10-15 @ 20:16:32 Permalink Rock/Pop Kommentarer (2) Trackbacks ()

LP: Dave Edmunds - Closer to the flame! (1989)

Tanka jänkaren och samtidigt tända en cigg? Closer to the flame, indeed.

Den lilaste skivan jag har.

A:
Closer To The Flame / Fallin' Trough A Hole / Don't Talk To Me / Every Time I See Her / Stockholm

B:
King Of Love / I Got Your Number / Never Take The Place Of You / Sincerely / Test Of Love / Stay With Me Tonight

Producent:
Dave Edmunds

Skivbolag:
Capitol

DAVE EDMUNDS:
Dave Edmunds, gitarr, sång, keyboards
Phil Chen, bas
Jim Keltner, trummor
Dave Charles, trummor
Chuck Leavell, keyboards

Gäster på skivan:
Cecilia Gardtman, scatting på "Stockholm"
The Memphis Horns
The Uptown Horns

Aaah, Dave Edmunds, min gamla hjälte.

Hittade faktiskt den här LPn i "skivor som ska säljas"-backen, tydligen hade jag nån gång för länge sen drabbats av tillfällig sinnesförvirring och tyckt att den skivan inte var värdig att vara kvar i min skivsamlling.

Nåja, jag plockade i alla fall fram den ur skamvrån, la den på vinylsvarven... och upptäckte såklart att jag gjort ett stort misstag. Den här ska ju inte alls säljas, den ska ju stå rakryggad och stolt bland alla mina andra Dave Edmunds-skivor!

Till 99% (jag är inte så bra på matte) är det covers på skivan, det är bara den avslutande "Stay With Me Tonight" är skriven av Edmunds, Resten har bland annat kändisar som John Hiatt ("I got your number"), Mickey Jupp ("Don´t talk to me, "Stockholm"), Al Anderson ("Never take the place of you") och Billy Burnette ("Test of love") skrivit. En skönt gungande skiva, inte den rockigaste Edmunds gjort det ska sägas, men när det finns låtar som den tokrockiga "Sincererly" så räcker det egentligen. Titellåten "Closer To The Flame" och gungiga "Every time I see her" är också sköna spår.

Men visst, det finns sega, tråkiga låtar på den också, den upprepande "King of love" med gästspel av Stray Cats-arna Brian Setzer och Lee Rocker och Edmunds kärlekshyllning till vår huvudstad "Stockholm" hör väl inte till Edmunds bästa stunder.

Till sist, om du googlar det som svenska Cecilia Gardtmann sysslar med på "Stockholm" (se "Gäster på skivan") så är det inte Googles andra förslag som menas, utan det första.

För det här är minsann ingen skitskiva, så det så.

Nä nu lyssnar vi på kalaslåten "Every time I see her". Det visuella har såklart inget med låten att göra, det är en hemmagjord hyllning till FFX som nån fjunig tonåring gjort hemma på pojkrummet. "FFX" tror betyder Final Fantasy X men vad vet jag?

2012-09-29 @ 12:13:00 Permalink Rock/Pop Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Status Quo - Dog of two head! (1971)

Kanske inte det vackraste omslaget jag sett. En tvåhövdad boxer med "SQ" på bröstkorgen, Tower of London i bakgrunden och en medlem i varje hörn? Va?

Flummigt röd baksida med låttexter. Observera att Francis Rossi här heter "Mike Rossi" och Rick Parfitt "Ritchie Parfitt". Men oh, så spännande.

På uppviket en tuff livebild och en bild på det skönt långhåriga bandet.

Originalutgåva, jo jag tackar jag.

A:
Umleitung / Nanana / Something's Going on in My Head / Mean Girl / Nanana

B:
Gerdundula / Railroad / Someone's Learning / Nanana

Producent:
John Schroeder

Skivbolag:
PYE Records

STATUS QUO:
Francis Rossi - gitarr, sång
Rick Parfitt - gitarr, sång
Alan Lancaster - bas, sång
John Coghlan - trummor

Gäster på skivan:
Bruce Foster - keyboards
Bob Young - munspel

Förstapressen av Status Quos "Dog of two head" har jag på nåt sätt lyckats lägga vantarna på. Deras fjärde fullängdare i diskografin och bandet fortsätter här den patenterade boogierocken som dom började så smått med på den föregående "Ma Kelly´s greasy spoon." En boogierockande mall som dom sedan skulle följa slaviskt genom resten av karriären.

Den sista skivan på Pye Records innan majoretiketten Vertigo la vantarna på bandet där dom sen släppte en hel drös med klassiska album. Quo stannade förresten hos Vertigo ända fram till 1991 års "Rock till you drop"-platta.

Hyfsat bra skiva, förutom att "Umleitung har ett aning för långt solo på (jag menar jättelångt) och att "Nanana" är med tre gånger är det inget att klaga på. Eller ja, "Gerdundula" är väl lite väl konstig och den Lancaster-skrivna "Someones learning" är väl lite väl progflummig för sitt eget bästa. Men det uppvägs av att "Railroad" som ligger mellan de två rockar så underbart. Vilket riff och ett tufft munspelssolo av Qou-roadien Bob Young som under de följande åren skulle skriva ett helt gäng rockklassiker tillsammans med Francis Rossi.

Trivia: den akustiska "Nanana" är med inte mindre än tre gånger på skivan. Först som en 15 sekunders snutt, sen en 45 sekunders variant och som sista låt på B-sidan i en 2.30 minuters version. Får man fråga varför?

"Gerdundula" är förresten skriven av Manston/James vilket är en pseudonym för Francis Rossi och Bob Young, detta uppdagades inte förrän flera år senare. Rossi har sagt att den handlar om de två damerna Gerd och Ulla som han och Young träffade i Tyskland. Titeln är enligt Rossi en hopskrivning av Gerd und Ula. Tro´t om du vill.

Fråga: en amerikan vid namn Bruce Foster spelar piano på denna skiva, Undrar om det är samma keyboardspelande Bruce Foster som 1980 bildade bandet Message tillsammans med gitarristen Richie Sambora och basisten Alec John Such? De två sistnämnda blev senare som du vet medlemmar i den hyfsat framgångsrika orkestern Bon Jovi.

Nä, nu lyssnar vi på "Mean girl", kan du sitta still till den är det fan nåt fel på på dig.

2012-08-19 @ 21:11:00 Permalink Rock/Pop Kommentarer (3) Trackbacks ()

LP: Status Quo - Messages from the Status Quo! (1968)

Hörni grabbar, jag fick just en lysande idé! Eftersom er hitsingel heter "Pictures of matchstick men" så kan ni väl sitta på en hög med tändstickor?

Tråkigt nog samma bild på baksidan.

Mike Rossi? Vad hände med Francis?

Massor med snyggt designade jazzomslag på innerpåsen.

A:
Black Veils Of Melancholy / When My Mind Is Not Live / Ice In The Sun / Elizabeth Dreams / Gentleman Joe's Sidewalk Cafe

B:
Paradise Flats / Technicolour Dreams / Spicks And Specks / Sunny Cellophane Skies / Pictures Of Matchstick Men

Producent:
John Schroeder

Skivbolag:
Cadet

STATUS QUO:
Rick Parfitt, guitar, vocals
Francis Rossi, guitar, vocals
Alan Lancaster, bass, vocals
John Coghlan, drums
Roy Lynes, organ, vocals

Den absolut äldsta skivan jag har i min skivhylla är den här, Status Quo debutplatta "Messages from the Status Quo" i en amerikansk utgåva på jazziga bolaget Cadet. Den engelska originalsläppet heter förresten "Picturesque Matchstickable Messages From The Status Quo" men den munfullen med ord var nog alldeles för långt och invecklat för jänkarna därav det betydligt kortare "Messages from...".

Psykedelisk pop är det som bjuds här, med ett papperstunt ljud helt utan bas och lite lagom småflummigt på sina ställen. Inte så bra men kul att ha i hyllan, det är ju trots allt Status Quo!

Quo gjorde en skiva till med 60-talspop ("Spare parts", 1969) innan dom förstod att det där var nog inte riktigt deras grej. Så bort med de gräsliga kläderna, fram med de trasiga jeansen och 1970 kom "Ma Kelly´s greasy spoon" med svinbra låtar som "Junior´s wailing" och "Shy fly" och resten är tunggungande boogiehistoria.

Observera att Bee Gees-brorsan Barry skrivit en låt. Och den M. Wilde som knåpat ihop "Paradise flat" är Marty Wilde, Kim "Kids in America" Wildes pappa. Jo, faktiskt.

Trivia: Ronnie Scott, som tillsammans med Marty Wilde skrivit inte mindre än tre låtar på denna skiva är i jazzkretsa en väldans känd herre som en gång startade den världsberömde jazzklubben "Ronnie Scott's" där typ alla coola jazzkatter spelat.

Nä, nu flummar vi iväg genom "Technicolor dreams", givetvis i svartvitt!

2012-05-30 @ 09:37:21 Permalink Rock/Pop Kommentarer (0) Trackbacks ()

2-LP: Journey - Escape / Infinity! (1988)

OK, häng med nu, för nu blir det krångligt: På framsidan är det "Escape" med den flygande skalbaggen...

.. och baksidesbilden visar omslaget till "Infinity". Är du med så långt?

OK, bra. För på uppviket är det baksidan på "Escape" till vänster och baksidan på "Infinity" till höger. Tokigt va? På innerpåsen till "Escape" är med låttexterna, skivpåsen till "Infinity" är däremot bara en vit tråkig en.

A: (Escape):
Don´t stop believin / Stone in love / Who´s cryin now / Keep on runnin / Still they ride

B: (Escape)
Escape / Lay it down / Dead or alive / Mother, Father / Open arms

C: (Infinity):
Lights / Feeling That Way / Anytime / La Do Da / Patiently

D: (Infinity)
Wheel in the Sky / Somethin to Hide / Winds of March / Can Do / Opened the Door

Lyssna på Spotify:
Journey – Escape / Journey – Infinity

Producent:
Roy Thomas Baker (Infinity), Mike Stone & Kevin Elson (Escape)

Skivbolag:
CBS

JOURNEY: (Infinity)
Steve Perry, sång
Neal Schon, gitarr
Gregg Rolie, keyboards
Ross Valory, bas
Aynsley Dunbar, trummor

JOURNEY (Escape):
Steve Perry , sång
Neal Schon, gitarr
Jonathan Cain, keyboard
Ross Valory, bas
Steve Smith, trummor

Och här kommer en LP med Journey. Journey, WTF!?! Javisst, otippat, eller hur?

Jag har nämligen lyckats få tag på deras mångmiljonsäljande skiva "Escape" från 1981 i en skum holländsk dubbelvinyl-utgåva där även 1978 års "Infinity" hänger med som nån sorts bonus. Och det här är en jävla konstig utgåva må du tro, då jag surfat över hela jämra internet (och det är ganska stort) och har inte hittat nåt matnyttigt om den. Den finns på talienska Ebay för 30 euro, och det är ju kul att veta då jag bara betalade 40 spänn för den men... Så om du vet nåt får du gärna skriva en rad eller två i kommentarsfältet.

Trivia: Journey bildades redan 1973 av gitarristen Neil Schon och den sjungande keyboardisten Gregg Rolie, som möttes då de båda spelade i Santanas kompband. Det är förresten Rolie som du hör sjunga på Santanas monsterhit "Black magic woman".

Men här är det Steve Perry som är bakom micken, på de tre tidigare Journey-skivorna var det den tidigare nämnde Rolie som sjöng. Journey hade först bestämt sig för en viss Robert Fleischman som ny sångare men då Journeys manager Walter Herbert hörde en demo med Perry så körde han en fuling för att få in honom i bandet. Under en turné presenterade han Perry som en kusin till en roadie (!) och lät honom hänga med på ett par spelningar. Under ett soundcheck, när Fleishman var borta från scenen, så släpade den driftige Herbert upp Perry på scen för att sjunga en låt kompad av Journey. Det lät såklart vansinnigt bra och Herbert informerade sedan bandet att det här är er nya sångare...

Innan han drog så hann dock Fleischmann skriva de tre svinsköna spåren "Anytime", "Wheel In The Sky" och "Winds of March" tillsammans med Schon & Co. Fleischmann dök senare upp som sångare på KISS-bekantingen Vinnie Vincents första soloskiva där han med sin glaskrossande röst firade stora triumfer, men det är en annan historia. Han har även gjort musik till TV-program, musiken till "That '70s Show" och pilotavsnittet av SpongeBob SquarePants är visst signerade Fleischmann.

Nog om detta, till skivorna och jag börjar väl med "Infinity" eftersom den kom först, Journeys fjärde fullängdare och som sagt den första med Steve Perry på sång, på "Feeling That Way" och "Anytime" delar Perry dock sångmick med Gregg Rolie. Släppt i januari 1978 och producerad av Roy Thomas Baker som också ratat ljud åt Queen och visst hör man lite Queen-influenser på de mäktiga körerna som sitter som en smäck på till exempel "Anytime". Lika sköna körer har den undersköna "Lights" som inleder skivan. En mäktig "sista-dansen"-ballad vars refräng inte lämnat mitt huvud på två veckor, otroligt skön låt. sen blir det mera ballad med den följande "Feeling That Way" där Rolie också sjunger så dammar dom iväg en massa Queen-körer också.

Nästa på tur är redan nämnda "Anytime", jävligt skön låt och visst låter det lite Beatles om den i början? innan gubbarna trampar gasen i botten (nåja, det är ju Journey vi pratar om) med "La Do Da" där trummisen Aynsley Dunbar äntligen får spela hård rock och inte sån här mjäkig AOR som han till slut avskydde efter alla år i bandet. Han hoppade nämligen av Journey 1978 och ersattes av Steve Smith som tidigare trummat åt Montrose och som efter Journey-tiden spelat med Mariah Carey, Bryan Adams, Dweezil Zappa och en overklig drös med andra artister. A-sidan avslutas storstilat med den vackra och sydstatsinfluerade "Patiently", första låten från firma Schon/Perry och tillägnad Lynyrd Skynyrd som året före, (oktober 1977) kraschat med sitt plan med välkänt och tragiskt slut. Skönt sydstatsigt gitarrspel av Schon.

Och om A-sidan avslutades storstilat så är det ingenting vad som väntar en när man släpper ner nålen på B-sidan. För då kommer nämligen jätteklassikern "Wheel in the sky". Ofantligt bra låt och vilken suverän refräng. Försök få den ur skallen säger jag bara. Efter den urladdningen blir det dock lite smörigare med både "Something to hide" och "Winds of March", (men Perry sjunger som en gudason) innan den Queen-köriga "Can Do" och den softa "Opened the Door" avslutar skivan.

Skitsnyggt omslag målat av Stanley Mouse och Alton Kelley som även gjort en drös Grateful Dead-prylar. Jävligt bra skiva och ett verkligt jättefynd! Måste köpa fler gamla Journey-vinyler minsann.

Ett jättefynd var däremot inte "Escape" som alltså är huvudnumret i denna paketlösning. Släppt i juli 1981 men inte alls lika skönt 70-talig som "Infinity" utan här är det mera polerat 80-tal producerat av Kevin Elson och Mike Stone. Trots det har den garanterat sålt en miljard exemplar, för det är nämligen på denna som superhiten "Don´t stop believing" ligger. En låt med ett minst sagt välkänt keyboardintro och en låt som kidsen säkert tror kommer från "Glee"... Den mest nedladdade låten på iTunes någonsin. Kanonbra låt, en AOR-klassiker och jag behöver inte säga mer. Skriven av nya keyboardisten Jonathan Cain (ex-The Babys) tillsammans med Schon och Perry och vips så var alla tre mångmiljonärer i dollar. Usch vad jobbigt.

När vi fått den klassikern ur vägen får Schon plocka fram hårdrocksgitarren för då är det "Stone in love"-dags. En riffig låt med fet refräng och ett ännu fetare gitarrsolo från Schon, som här får visa att Eric Clapton inte var helt fel ute då han ville ha honom som gitarrist i Derek and the Dominoes. Schon tackade dock nej då den hattprydde mexaren Carlos Santana redan tjingat honom och hans gitarrspel kan höras på skivan "Santana III" från 1971.

Tyvärr dalar mitt intresse rejält efter de två spåren och resten av skivan består mest av anonyma ballader och o-rockiga rocklåtar. Skivan avslutas dock med sköna smörballaden "Open arms", som TV-kanalen VH1 utnämnt till "the greatest power ballad of all time" och som smördrottningen Mariah Carey även gjort en cover på.

Trivia: den här skivan sålde såna ofantliga mängder att Atari gjorde ett TV-spel, "Journey Escape" baserat på albumet där du ska hjälpa bandet att komma till sitt skalbagge rymdskepp. Eller nåt. Läs texten i annonsen här nedan, visst verkar det spännande? Surfa sen hit och spela detta mästerverk till TV-spel direkt i din webläsare.

Santana vilket långt inlägg det här blev då!

2012-03-19 @ 08:31:26 Permalink Rock/Pop Kommentarer (0) Trackbacks ()

CD: Status Quo - In search of the fourth chord! (2007)

Barnsligaste omslaget ever?

Beginning of the End / Alright / Pennsylvania Blues Tonight / I Don't Wanna Hurt You Anymore / Electric Arena / Gravy Train / Figure of Eight / You're the One for Me / My Little Heartbreaker / Hold Me / Saddling Up / Bad News / Tongue Tied / I Ain't Wasting My Time

Lyssna på Spotify:
Status Quo – In Search Of The Fourth Chord

Producent:
Pip Williams

Skivbolag:
Eagle Rock

STATUS QUO:
Francis Rossi, vocals, guitar
Rick Parfitt, vocals, guitar
John Edwards, bass, vocals
Andy Bown, keyboards
Matt Letley, drums

Och för att få de svartvita ruskigheterna i "The Bunny Game" ur huvudet gör vi ett tvärt lappkast in i musikens färgglada värld och daskar på ännu en skiva med Status Quo, nämligen "In Search of the Fourth Chord" från 2007. Namnet kommer såklart från Quo alltid fått höra att dom bara har tre ackord i sina låtar, det är också en liten blinkning till Moody Blues och deras skiva "In Search of the Lost Chord". Det här är boogierockarnas 27:e (count ém) fullängdare och fattar du nu hur mycket Status-skivor jag har hemma?

Och tro´t eller ej men det här är ännu en rackarökare till skiva från dessa veteraner som glädjande nog inte visar några som helst tendenser på hög ålder utan bullrar på som om det fortfarande var 1977. Och på tal om 1977 (snygg övergång va?) så är dom på denna skiva återförenade med producenten Pip Williams som producerat bland annat "Rockin' All Over the World", (från just 1977), "If You Can't Stand The Heat" och "Whatever You Want" åt bandet.

Och det är ju kul och det låter ju hur bra som helst men tyvärr har det smugit in sig lite blues i den patenterade boogien, för såsigt dravel som "Electric Arena" och "I Ain't Wasting My Time" skippar jag snabbt som attan förbi och vill aldrig höra igen. Tur då att man då har gottis som "Alright", "Beginning of the End" och "I Don't Wanna Hurt You Anymore" att vila öronen till.
Basisten "Rhino" Edward verkar här ha blivit rejäl varm i kläderna då han skrivit både "Gravy Train" och "Bad News" på alldeles egen hand och singelsläppet "Beginning of the End" tillsammans med Rossi. Och så är det han som sjunger på "Bad News" också. En sjungande basist i Status Quo, det var länge sen!

Och på tal om att skriva låtar så har radarparet Rossi/Young har verkligen hittat tillbaka tilll varandra igen, här har dom skrivit inte mindre än fem låtar ihop: "Pennsylvania Blues Tonight", "I Don't Wanna Hurt You Anymore", "Electric Arena", "My Little Heartbreaker" och "Tongue Tied". Ännu mera kul: trummisen Matt Letley har på alldeles egen hand skrivit "You're the One for Me".

"Pennsylvania Blues Tonight" är förresten en konstig rackare då det börjar som nåt från Mellanöstern innan refrängen kommer insvävande. Två sammanfogade låtideér som var för sig inte blev en hel låt? Och "Saddling Up" har förresten den konstigaste trumkompsändring jag hört. Låter som dom spelar fel men det gör dom inte. Och så är balladen "Tongue Tied" stöpt i precis samma form som "Living on a island" om du kommer ihåg den.precis

Trivia: Singelsläppet "Beginning of the End" skeppades ut till butikerna i det för mig okända fomatet "DAVD" som betyder "Digital Audio Video Disc" och är helt enkelt en sida ljud och en sida video. Man spelar alltså ljudsidan i stereon för att sen sen vända på´n och spela videosidan i DVD:n. Listigt! Det formatet verkar inte ha slagit igenom riktigt. Eller?

Mera trivia: producent-Pip var i början av 70-talet en eftertraktad studioräv och lirade gitarr på bland annat följande Sweet-låtar; "Funny Funny", "Co-Co", "Poppa Joe" och "Little Willy". Lite mera nutid: han har även hjälpt finska symfonimetallarna Nightwish med fläskiga orkesterarrangemang på albumen "Once", "Dark Passion Play" och senaste given "Imaginaerum".

Bah, nu orkar jag inte jiddra mer om den här, nu kollar vi på videon till "Beginning of the End" istället. En video som är kuligt inspelad i en av korgarna på London Eye.

2012-03-13 @ 21:51:31 Permalink Rock/Pop Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tidigare inlägg

Film- & Musikbloggen!

En blogg om mina skivor och filmer, inget annat.