Film- & Musikbloggen!

Frän framsida med en sprudlande glad Ozzy.



Tråkigt nog samma bild på baksidan men text- och Ozzy-färgerna har bytt plats.



På uppviket ett livefoto med bandet i full flight och inte en nykter människa så långt ögat kan nå. Särskilt inte på scen.

A:
Wheels of Confusion / Tomorrows Dream / Changes / FX / Supernaut

B:
Snowblind / Cornucopia / Laguna Sunrise/ St. Vitus Dance / Under the Sun

Lyssna på Spotify:
Black Sabbath – Black Sabbath Vol.4

Producent:
Patrick Meehan, Black Sabbath

Skivbolag:
Warner Brothers

BLACK SABBATH:
Ozzy Osbourne, vocals
Tony Iommi, guitar
Geezer Butler, bass
Bill Ward, drums

ABBA? Brighton? Myrornas krig? Hur ända in i det glödheta hamnade vi där? Jesus, vilket sidospår.

Nå. tillbaks till skivan som bandet först ville döpa till "Snowblind" - Ozzy & Co:s kokainkonsumtion nådde här oanade höjder - men skivbolaget tyckte det var väl magstarkt därav denna lätt fantasilösa kompromiss till titel. Halva inspelningsbudgeten slösades tydligen bort på kokain och om du kollar på tacklistan på uppviket (för du har väl vinylen?) så står det där "We wish to thank the great COKE-Cola company of Los Angeles", en rusig hälsning från bandet till alla langare som dränkte studion med det colombianska partypulvret. Det har alltså ingenting med drycken Coke att göra.

Trivia: Om du lyssnar på "Snowblind" så hör du ordet "cocaine" viskas efter första versen. I den ursprungliga versionen - som möjligen refuserades av skivbolaget? - så vrålade Ozzy "COCAINE!" för full hals efter varje vers men det fick dom som sagt inte ha kvar. Live kunde dremot ingen i hela världen hindra Ozzy från att vråla det vita pulvrets namn för allt vad tygen höll.

Mängder med framtida doomklassiker här som "Wheels of Confusion", "Tomorrow's Dream" och "Supernaut" och den avslutande "Under The Sun" som tveklöst har det fetaste Iommi-riffet någonsin. Glöm inte heller bort Iommis pianosmöriga "Changes" som soloartisten Ozzy fick en Englandsetta med 2003 då som en duett med dottern Kelly. Awww, vad gulligt.

Skiva nummer tre från sludgesupergruppen Down där medlemmar från Pantera, Crowbar, Eyehategod och Corrossion of Conformity ingår i sättningen. Skitsnygg digipackutgåva inköpt för sketna 29 bagis från Ginza och det är den helt klart värd. Dock inte lika knäckande bra som den föregående "Down II - a bustle in your hedgerow"-plattan men fetinglåtar som "The Path", "On March the Saints", "Pillamyd" och den blytunga "In the Thrall of It All" skojar man inte bort i första taget. Men den två minuter långa och knarkiga ökenvindsballaden "His Majesty the Desert" och den flummiga nio-minutaren "Nothing in Return (Walk Away)" kan du lugnt hoppa över, du missar inget.

Trivia: "Mourn" handlar om när Anselmo inte pallade med att gå på Pantera-polaren Dimebags begravning utan bara satt på sitt hotellrum i sin ensamhet.

Fråga: törs ingen säga till Phil Anselmo att han ser ut som ett miffo i den där Prins Valiant-frisyren?

Nyhet! Om du kollar längst ner till höger i spalten här bredvid så ser du allas Eder favvobloggare spelandes trummor. Klicka på den och bli FB-polare med mig, så ser du mina blogg-inlägg direkt på Facebook, smart va? Men du! Du måste surfa hit när du ska kommentera skivorna för inloggad på FB är jag så sällan att jag knappt finns.

Tidigare inlägg om Down på min blogg:
- Down II - a bustle in your hedgerow! (CD, 2002)

A: Goetia 11:00 / Abyss Within My Soul 9:26
B: In Shrouds Decayed 6:55 / Shrine 1:43 / A Thousand Lies 5:28
C: Descendant 7:41 / Myopic Empire 5:47 / My Pain 5:19
D: The Prolonging  19:22 

Producent: Thomas Gabriel Fischer Skivbolag: Prowling Death

TRIPTYKON:
Thomas Gabriel Fischer, vocals, guitar / V. Santura, guitar / Norman Lonhard, drums / Vanja Slajh, bass

A: Charles Taze Russell / The Mire / Drunk With Wormwood
B: Punishment And Ordeal / I Refuse The Ashes / Noah's Hands

Producent: Griftegård, Magnus Jonsson Skivbolag: Nachtgnosis

GRIFTEGÅRD:
Ola Blomkvist gitarr, texter / Thomas Eriksson sång / Per Broddesson gitarr / Thomas Jansson bas / Jens Gustafsson trummor

---

Jamenförlåtdåsåmycket för den massiva mängden bilder i inlägget, men jag var bara tvungen att föreviga den här skivan från alla håll och kanter så att ska förstå vilken otroligt mäktig pryl det här är. För har du nångång sett nåt så vackert som denna 180-grammare? Den blytunga debutskivan från Norrköpings-doomarna Griftegård, utgiven på vinyl av skivbolaget Nachtgnosis och den är ju så jävla vacker att man bara vill skrika! Det är alltså en blodröd vinyl släppt i en "Collectors"-utgåva på endast 200 ex, så om du skyndar dig riktigt mycket till Nachtgnosis hemsida så hinner du också köpa ett ex, kostar bara 20 euro! 

Utöver den makalöst vacka vinylen följer det också med en cool amulett med det allseende ögat ("the ill stare") och en otroligt snyggt 24-sidigt häfte med bilder på respektive medlem i tuffa rockposer och texter till alla låtar. 

Det är också i häftet utskrivet en dikt av Pär Lagerkvist "Det besegrade livet":

"Ingenting stillar själens längtan.
Inte sorgen. Inte heller den djupaste glädje.
Ty att vara människa det är att hungra.
Bara hungra, hungra - efter något som ej kan vinnas.
Efter något som inte finns"

Uppmuntrande va?

Musiken då? Jo, på detta mästerverk finns det inte mindre än fem blytunga, eller vänta... jag menar såklart fem BLYTUNGA framtida doomklassiker, som alla släpar sig fram i samma tempo som en torr säl i Sahara. Så BLYTUNGT är det att doomkollegorna Candlemass i jämförelse låter som trallpunkarna NOFX. Skivans första låt "Charles Taze Russell" (det är snubben som startade Jehovas Vittnen by the way) inleds givetvis med en ödesmättade kyrkklockor och körer, och är så grymt långsam att du hinner ta en fika mellan taktslagen. Jehovas Vittnen, är det doom? Ja, det hänger ihop med att bandledaren, lyrikförfattaren och gitarristen (i den ordningen) Ola Blomkvist var i sin ungdoms dagar medlem i Jehovas Vittnen men lyckades som tolvåring ta sig ur kultens grepp.

Efter fyra ytterligare dräptunga doom-kolosser (särskilt "The Mire" och "I Refuse The Ashes" är överjävligt bra!) så avslutas skivan väldigt, väldigt lågmält med en stilla psalm (ja, faktiskt) benämnd "Noah's Hands" som nästan lyckas skingra det kompakta mörker som sänkt sig runt min vinylsvarv under tiden skivan snurrat. Mäktig med sin kyrkorgel och tusenhövdad kör är den i alla fall, det är då ett som är säkert. Och på tal om ingenting så är här vinylutgåvan mastrad av en herre vid namn Magnus Andersson, som på helgerna kallar sig "Devo" och är liksminkad basist i världens bästa blackmetalband Marduk. CD-utgåvan är tro´t eller ej mastrad på Tonteknik här i min hemstad Umeå, dit Marduk komer på besök nästa helg för att spela på House of Metal. Allt hänger ihop.

Mera Marduk: undrar om inte Marduk-trummisen Lars Broddesson är brorsa till Griftegård-gitarristen Per Broddesson, för hur många Broddesson kan det egentligen finnas i Norrköping? Nä, nu har jag inte tid att sitta här och jiddra framför datorn, nu ska jag veva igång skivan igen! "Christ comes through the window, Christ comes through the roof..." Men hörni grabbar, till nästa skiva måste ni försöka bli lite mer "doomigare" eller hur Jocke? (OBS! internt skämt). Otroligt bra skiva. Köp.

"Man can not suffer enough for his sins"

Här nedan följer lite info om repektive skiva som jag helt enkelt snodde rakt av från Wikipedia och redigerade lite. Jag är en hemsk människa. Och lat nåt så gud förbannat.

BLACK SABBATH:
Släpptes fredagen den 13 februari 1970 i Storbritannien, och 1 juni samma år i USA. Redan på deras debutalbum blev de associerade med svart magi och onda krafter då de bluesrockiga, smått psykedeliska låtarna ofta dryftade dylika ämnen, särskilt det legendariska titelspåret och "The Wizard". Albumet brukar av många ofta räknas som det första riktiga heavy metal-albumet på grund av sina riktigt tunga riff. Soundet hade använts ett år tidigare på Led Zeppelins två första album, men inte riktigt på det här sättet. Dessa riff var krypande och mer hårda än tidigare, och texterna handlar om typiska ämnen för heavy metal-musiken, här finns apokalyptik ("Black Sabbath"), Satan ("N.I.B."), och annat ockult.

På de europeiska LP-versionerna av albumet fanns gruppens cover på Crows "Evil Woman" med (den släpptes även som singel). Eftersom den låten varit en mindre hit i USA har de amerikanska utgåvorna av albumet låten "Wicked World" där istället. Dagens CD-utgåvor brukar innehålla båda dessa låtar. Även "Warning" är en cover. Aynsley Dunbar Retaliation spelade in den på sin debut 1969. Eftersom låtarna var för långa för den amerikanska marknaden kreerade Warner Bros lite extra 'låtar' till albumet, genom att döpa en handfull intron till fullvärdiga låttitlar. Därför skiljer sig tracklistan mellan Euro och US-utgåvorna. Introt till "Behind the Wall of Sleep" heter "Wasp", introt till "N.I.B." heter "Bassically", och introt till "Sleeping Village" heter "A Bit of a Finger".

PARANOID:
"Paranoid" spelades in samma år som debuten (1970) och släpptes 8 september samma år. Med detta album kom Black Sabbath också in på marknaden i USA. Paranoid blev en stor försäljningssuccé i både Europa och USA. En stor och viktig skillnad från det första albumet är att Paranoid saknar de långa solon och utspel som utgjorde en stor del av debuten, man fokuserade istället på riffen. Detta gör albumet mer kompakt, och framgången berodde kanske på att det blev mer lättlyssnat på grund avdetta.

I och med Paranoid tog Black Sabbath ett steg ifrån sina bluesrötter för att fokusera mer på det sound som de kom att bli kända för att ha skapat. Titelspåret och "Iron Man" blev de två framgångsrikaste låtarna och betraktas idag som några av hårdrockens klassiker. Det var från början meningen att albumet skulle heta War Pigs och att det alltså skulle vara titelspåret. Skivbolaget ändrade titeln - Vietnamkriget pågick och man ville inte ge ut en skiva med en så känslig titel.

MASTER OF REALITY:
Master of Reality är rockbandet Black Sabbaths tredje album, utgivet 1971. Till stilen liknar albumet väldigt mycket det tidigare släppta albumet Paranoid, och vissa menade då det begav sig att albumet var en lite svag uppföljare. Låtarna är dock fortfarande fyllda av tunga riff och albumet räknas som en stark grundsten och inspirationskälla till heavy metal-musiken. Master of Reality var det första album där Black Sabbath valde att stämma ned gitarr och bas ett och ett halvt tonsteg, från E till C#. Detta dels för att få mer tyngd i riffen, men också för att Tony Iommi lättare skulle kunna spela; han förlorade två fingertoppar på högerhanden (han är vänsterhänt) i en arbetsplatsolycka.

"Sweet Leaf" inleder albumet, och innan riffet börjar hörs Tony Iommi som hostar då han röker en marijuana-cigarett i en paus under inspelningen. Låten är en hyllning till marijuana och riffen räknas som mycket inflytelserika. En annan uppmärksammad låt på albumet är "Children of the Grave" som har ett mycket karaktäristiskt riff. Låten är en protest mot det då pågående Vietnamkriget och texten påminner mycket om texterna från 60-talets flower power-musik. Här finns också två korta instrumentala spår av Iommi, "Embryo" och "Orchid". På skivans sjunde spår "Solitude" demonstrerar Tony Iommi sin instrumentala bredd där han spelar gitarr, flöjt och piano. En vanlig missuppfattning är också att Bill Ward ska ha lagt sången på "Solitude" men faktum är att det är Ozzy Osbourne vid mikrofonen även här.

VOL. 4:
Vol. 4 är heavy metal-bandet Black Sabbaths fjärde studioalbum, släppt i september 1972. Albumet följde de framgångsrika Paranoid och Master of Reality men räknas allmänt som något svagare än dessa två.[källa behövs] Kommersiellt var albumet ungefär lika framgångsrikt. Det nådde som bäst åttonde plats på den brittiska albumlistan och trettonde på den amerikanska. Här finns de hårda "Wheels Of Confusion", "Tomorrow's Dream" och "Supernaut", men även Tony Iommis piano-ballad "Changes".

"Changes" brukar det ibland ses ner på då texten handlar om förlorad kärlek och var tänkt att hamna på en mer kommersiell grund. "Laguna Sunrise" och "FX" är två korta instrumentella spår som antagligen är tänkta att förstärka den ockulta känslan lite grann. Sista låten, "Under The Sun":s första riff räknas som bandets absolut tyngsta, långsammaste riffet som bandet någonsin har skapat. Frank Zappa sade tidigare att War Pigs var den bästa hårdrockslåt som någonsin skapats, fast ändrade sig 1972 att Supernaut var den bästa hårdsrockslåten någonsin.

"My name is Lucifer... please take my hand"

CD I:
They Used Dark Forces - Teutonic Witch / Sorrow / Funeral Summer

CD II:
One Last Time / Kundalini Arisen / Caesar Forever / Anywhere Out of This World / Untitled

Producent: Reverend Bizarre Skivbolag: Spikefarm Records

Reverend Bizarre: Albert Witchfinder (sång, bas), Peter Vicar (gitarr), Earl of Void (trummor)

Aaaargggh, men nog är det väl ändå själva djävulen!! Men hallå, varför så ilsk? Jo, det ska jag tala om för dig. Här har man, troligtvis sist av alla människor i hela världen, upptäckt storheten i det finska bandet Reverend Bizarre och fallit pladask som den berömda furan för deras mäktigt blytunga och snigellångsamma doom-metal. Och vad händer direkt efter att jag har skickat efter denna dubbel-CD från CDON? Jo, jag får veta att Reverend Bizarre av nån anledning lagt ner verksamheten! Som sagt, nog är det väl ändå själva djävulen!

Som tur är så har Reverend Bizarre släppt ett gäng (ett litet gäng men dock) skivor före den här och som du kan njuta av om du precis som jag vill ha din musik antingen ultralångsam och jättelång (dom här) eller överljudssnabb och jättekort (Agoraphobic Nosebleed). Två fullängdare, "In the Rectory of the Bizarre Reverend" från 2002 och "II: Crush the Insects" från 2005 finns kvar bevarade för eftervärlden och för dig (och mig) att köpa. Det finns även två EP:s betitlade "Harbinger of Metal" och "Return to the Rectory", men då dom klockar in på respektingivande 74 minuter och 65 minuter respektive och innehåller inte mindre än sju låtar vardera kan man nästan räkna dom som fullängdare också, eller hur?

Låt mig förresten ge dig några exempel på vad jag menar med jättelång: den första låten "They Used Dark Forces - Teutonic Witch" klockar in på inte mindre än 29 mäktiga minuter och tvåan "Sorrow" är inte sämre den med sina 25 minuter! Kan du fatta så underbart. Det är först på trean "Funeral Summer" som bandet är nere på någorlunda hanterbara låtlängder och den är med sina dryga 11 minuter rena poplåten i sammanhanget. Den är också, bortsett från de två intrumentala bagatellerna "Kundalinin Arisen" och "Untitled", den kortaste låten på dessa två skivor. Trivia: Den första CD:n är totalt 66:06 minuter lång och det är såklart inte en slump utan nåt som bandet fixade till i mastringen för att få till den sista lilla (men för oss hårdrockare ack så viktiga) tredje 6:an.

Bäst: "They Used Dark Forces - Teutonic Witch" (29 minuter doom-magi), "Sorrow" (hur kan man spela så långsamt?), "Caesar forever". Sämst: förutom att dom lagt av? Inget. Eller möjligen den avslutande "Untitled", som bara är ett slött trumkomp och en massa ljudeffekter.

"Christs may come and Christs may go but Caesar is forever" (Caesar Forever)

CD I:
Hell on Wheels / Laserblast! / Asphalt Risin / Mongoose / Downtown in Dogtown / Boogie Van / Tilt / Ojo Rojo / Strato-Streak / King of the Road / Anodizer

CD II:
Evil Eye / Hang On / Wurkin / California Crossing / Over the Edge / Regal Begal / Godzilla / Superbird / Weird Beard / Squash That Fly / Saturn III

Producent: Ingen uppgift Skivbolag: Steamhammer

En dubbel-promo CD med stonerrock-veteranerna Fu Manchu inspelad live under bandets "California Crossing"-turné 2002 och inköpt för ynka 20 spänn (!) på Rocks här i Umeå när dom höll på att lägga ner butiken som värst. Och nu får vi vackert hjälpas åt litegrann, för om detta gäng vet jag inte så mycket, eftersom skivan som sagt är en promo så står det inte så mycket mer än turnédatum i det tunna CD-häftet. På den "riktiga" utgåvan är visst CD-häftet översållat med bandfoton och coola bilder men här är det som sagt bara en kort lista på bandets Europa-datum under sommaren 2003 och en kort, översvallande text om bandet skriven av skivbolaget.

Men lite sanning finns det faktiskt i den reklamtexten för det här är en löjligt bra skiva. Fu Manchu-snubbarna vräker nämligen ur sig den ena megatuffa låten och det fetaste gitarriffet efter den andra. Hur fan kan man stapla så många tuffa gitarrriff på en och samma skiva? När man hör sån här musik vill man ju bara kasta sig in i bilen, veva ner rutorna, vrida upp stereon på max och dåna iväg nerför E4:an. Nu har vi då en Ford Focus kombi i familjen så lite av coolheten kanske saknas men gosse vad det här är schysst bilåkarmusik! Som lök på den berömda laxen så bjuds vi också på en cover på Blue Öyster Cults klassiska "Godzilla", bara en sån sak.

Bäst: hur många som helst men försök låta bli att plocka upp luftgitarren på följande låtar: "Asphalt Rising", "Mongoose" (koklocka rules!), "Downtown in dogtown" (vilket riff!), "Ojo Rojo" (vilket riff!), "Evil eye" (vilket riff!), "Wurkin", den blytunga "Superbird", den tidigare nämnda B.Ö.C-covern "Godzilla" med spejsigt bas-solo, "Squash that fly" (skönt driv i den du) och slutligen den skönt pårökta "Weird beard" med världshistoriens coolaste refräng. Sämst: att jag inte har nån fler Fu Manchu-skiva hemma, helt oförlåtligt och ska genast åtgärdas. Och så vill jag att det genast tillverkas ett Guitar Hero: Fu Manchu!

Låtar:
01. Erode
02. The Tide
03. From The Hill
04. A Sun That Never Sets
05. Falling Unknown
06. From Where Its Roots Run
07. Crawl Back In
08. Watchfire
09. Resound
10. Stones From The Sky

Producent: Steve Albini
Skivbolag: Relapse






Löjligt bra skiva med det fantastiska bandet Neurosis. En fråga bara: hur beskriver man för nån som aldrig hört dom? Rock? Postpunk? Hardcore? Progg? Tja, dom låter ungefär som Black Sabbath med Nick Cave på sång som spelar och Pink Floyd-covers, på halv hastighet. Eller kanske som Tool (med Lemmy på sång) som spelar Voivod och Hawkwind-covers? Som sagt, löjligt bra skiva, efter introt "Erode", brakar det loss (nåja, det tar faktiskt 5 minuter) med störtsköna "The Tide" med violin och allt. Nio-minutersdängan "From the hill" är nästa på tur, och gosse vilket avgrundsvrål sångaren Steve von Till har. "Watchfire" är 8 minuter tonsatt åska med endast sex (!) rader text som drar sig fram långsammare än en måndag på jobbet, och den avslutande "Stones from the Sky" är 10 minuter ren magi! Kolla in videon till titellåten "A sun that never sets" här nedan vetja, så får du höra själv! Så jävla bra!

 

Läs mer:
http://www.neurosis.com
http://www.myspace.com/officialneurosis
http://en.wikipedia.org/wiki/Neurosis_%28band%29