LP: Nuclear Assault - Handle with care! (1989)
Innerpåsen med ett par allvarliga och politiskt laddade bilder på ena sidan: Hitler, en apa fast i ett djurförsök, Ett "Free Mandela"-plakat, en skyddsdräkt, nån som värmer sitt morgoncrack och tills en mamma med en busig bäbis!
På andra sidan är det däremot inte så väst mycket allvar utan istället det sedvanliga bildkollaget med vuxna män som tramsar runt med varandra. Vid en snabbkoll hittar jag Roger Miret (Agnostic Front), Slayer, Chuck Billy (Testament) och trummisen från Zoetrope bland alla bilder.
En merchlapp hänger oxå med, shoppa lite?
A:
"New Song" (Connelly) 2:58
"Critical Mass" Lilker, Connelly) 3:19
"Inherited Hell" (Connelly) 3:30
"Surgery" (Lilker, Connelly) 2:44
"Emergency"(Evans) 3:20
"Funky Noise"(Connelly) 0:50
B:
"F# (Wake Up)" (Connelly) 2:58
"When Freedom Dies" (Lilker, Connelly) 2:34
"Search & Seizure" (Evans) 4:11
"Torture Tactics" (Connelly) 2:22
"Mother's Day" (Lilker, Evans) 0:32
"Trail of Tears" (Connelly) 5:44"
Producent: Randy Burns
Skivbolag: Under One Flag
NUCLEAR ASSAULT:
Dan Lilker, bas
John Connelly, gitarr, sång
Glenn Evans, trummor
Anthony Bramante, gitarr
"New Song" (Connelly) 2:58
"Critical Mass" Lilker, Connelly) 3:19
"Inherited Hell" (Connelly) 3:30
"Surgery" (Lilker, Connelly) 2:44
"Emergency"(Evans) 3:20
"Funky Noise"(Connelly) 0:50
B:
"F# (Wake Up)" (Connelly) 2:58
"When Freedom Dies" (Lilker, Connelly) 2:34
"Search & Seizure" (Evans) 4:11
"Torture Tactics" (Connelly) 2:22
"Mother's Day" (Lilker, Evans) 0:32
"Trail of Tears" (Connelly) 5:44"
Producent: Randy Burns
Skivbolag: Under One Flag
NUCLEAR ASSAULT:
Dan Lilker, bas
John Connelly, gitarr, sång
Glenn Evans, trummor
Anthony Bramante, gitarr
Senaste tre inläggen: AOR med Rick Springfield, gruffig dödsmetall med Massacre och riffig rock med Bernie Tormé.
Detta inlägg: crossoverthrash med Nuclear Assault, man kan fan inte klaga på den musikaliska spännvidden på denna blogg!
Fullängdare nummer tre med detta band som fortfarande håller på men det är ruggigt långt mellan skivsläppen, senaste plattan "Third world genocide" kom 2005, sen dess har det varit tyst vad jag vet. Vad de övriga medlemmarna gör på dagarna vet jag icke men tvåmetersbasisten Dan Lilker sysselsätter sig i alla fall (bland annat) med bandet "United Forces" där hans gamla S.O.D-polare Billy Milano är sångare och det låter ju mumma för en Stormtroopers of Death-älskare som jag.
Billy Milano - en snubbe med såna starka åsikter att till och med Ted Nugent drar öronen åt sig - jobbar på dagarna som dörrvakt på det här haket i Austin, Texas. Hälsa från mig om du har vägarna förbi. Nick Barker (ex-Cradle of Filth och Dimmu Borgir + en miljard andra band) är förresten trummis i United Forces så det är definitivt inga ballader dom spelar..
Trivia: om du lyssnar noga på slutet av "Torture tactics" så hör du "The svastika is calling you". Det är taget från kultrullen "Blues Brothers".
Riktigt bra skiva med "New Song", "Inherited Hell", "Surgery" (skönt dubbeltramp), "Search & Seizure" och "Emergency" som klarast lysande höjdpunkter. Lyssna på Connellys helt galna sånginsats på den sistnämnda, när hämtar karln luft egentligen?
Slöseri med värdefull vinyl: "Funky noise".
Tidigare inlägg om NUCLEAR ASSAULT på min blogg:
Detta inlägg: crossoverthrash med Nuclear Assault, man kan fan inte klaga på den musikaliska spännvidden på denna blogg!
Fullängdare nummer tre med detta band som fortfarande håller på men det är ruggigt långt mellan skivsläppen, senaste plattan "Third world genocide" kom 2005, sen dess har det varit tyst vad jag vet. Vad de övriga medlemmarna gör på dagarna vet jag icke men tvåmetersbasisten Dan Lilker sysselsätter sig i alla fall (bland annat) med bandet "United Forces" där hans gamla S.O.D-polare Billy Milano är sångare och det låter ju mumma för en Stormtroopers of Death-älskare som jag.
Billy Milano - en snubbe med såna starka åsikter att till och med Ted Nugent drar öronen åt sig - jobbar på dagarna som dörrvakt på det här haket i Austin, Texas. Hälsa från mig om du har vägarna förbi. Nick Barker (ex-Cradle of Filth och Dimmu Borgir + en miljard andra band) är förresten trummis i United Forces så det är definitivt inga ballader dom spelar..
Trivia: om du lyssnar noga på slutet av "Torture tactics" så hör du "The svastika is calling you". Det är taget från kultrullen "Blues Brothers".
Riktigt bra skiva med "New Song", "Inherited Hell", "Surgery" (skönt dubbeltramp), "Search & Seizure" och "Emergency" som klarast lysande höjdpunkter. Lyssna på Connellys helt galna sånginsats på den sistnämnda, när hämtar karln luft egentligen?
Slöseri med värdefull vinyl: "Funky noise".
Tidigare inlägg om NUCLEAR ASSAULT på min blogg:
LP: Iron Maiden - No prayer for the dying! (1990)
På omslaget ser vi Eddie som bryter sig upp från en grav. Gubben till höger är konstigt nog inte med på omslaget till CD-utgåvan. Kanske inte det fränaste omslaget i Maidens diskografi, det är konstig vinkel på alltihopa och den där blåfärgen känns väl sådär lagom metal.
Men baksidan fullkomligen osar metal! Eller?
På innerpåsens ena sida får vi en snabbkurs hur man ser metal ut: Läderjacka? Check! Jeans? Check! Jättestora gympadojjor med plösen uppe? Check! Tjock rök? Check! En mörk och olycksbådande kväll? Check! Gravstenar? Check! Tovig gräsmatta...? "Look, we're all covered in straw! What a larf!'"
.
A:
"Tailgunner" (Dickinson, Harris) 4:15
"Holy Smoke" (Dickinson, Harris) 3:49
"No Prayer for the Dying" (Harris) 4:23
"Public Enema Number One" (Dickinson, Murray) 4:13
"Fates Warning" (Harris, Murray) 4:12
B:
"The Assassin" (Harris) 4:35
"Run Silent Run Deep" (Dickinson, Harris) 4:34
"Hooks in You" (Dickinson, Smith) 4:08
"Bring Your Daughter... to the Slaughter" (Dickinson) 4:45
"Mother Russia" (Harris) 5:31
Producent: Martin Birch
Skivbolag: EMI
IRON MAIDEN:
Bruce Dickinson, sång
Steve Harris, bas
Dave Murray, gitarr
Janick Gers, gitarr
Nicko McBrain, trummor
Sista Iron Maiden-skivan ut på bloggen - till dom släpper nytt eller jag hittar "Fear of the dark" på vinyl för 40 spänn vill säga - är "No Prayer for the Dying" från 1990. Som blev den första skivan med Janick Gers (ex-Gillan) som ersatte Adrian Smith som lämnade bandet i början av inspelningen då han var missnöjd med den musikaliska inriktningen Harris & Co tyckte att skivan skulle ha, d.v.s inga keyboards, råare och kortare låtar och mera politiska texter. Alltså ungefär som Maiden lät i början. Smith ville alltså ha långa, progressiva låtar med keyboard och fantasytexter?
Och för att få till det där råa ljudet som på de tidiga skivorna så spelades "No prayer..." in i en lada hemma på Steve Harris tomt, ett beslut som Dickinson har såhär att säga om i efterhand:
"it was shit! It was a shit-sounding record and I wished we hadn't done it that way. At the time, I was as guilty as anyone else in going, 'Oh great! Look, we're all covered in straw! What a larf!'"
I vilket fall så verkar det som folk gillade det dom hörde då Maiden här fick sin första och enda (?) hitsingel (1:a i England) med Dickinsons "Bring Your Daughter... to the Slaughter", en låt som är inspirerad av dikten "To his coy mistress" av den engelska poeten Andrew Marvell.
Dickinson hade först spelat in den med sitt soloband till "A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child"-soundtracket, men då Harris fick höra låten tyckte han att den skulle vara perfekt för Maiden också, och eftersom han är bandchef blev det så. Dickinsons originalversion kan du lyssna på här. Bättre? Ja, jag tycker nog det. Konstigt nog så fick den en Golden Raspberry Award för "Worst Original Song" vid den galan 1989...
Mera då?
Ja, "Holy Smoke" passar ju bra att lyssna på i dessa påvevalsdagar då den kritiserar kyrkan och allt vad den står för, "Run Silent Run Deep" å andra sidan är baserad på novellen med samma namn av Edward L. Beach och handlar om en u-båt i Stilla Havet under andra världskriget.
Ännu en kalasbra skiva (såklart) från Iron Maiden, inledande "Tailgunner" är ju hur tuff som helst, men vilken raspig röst Dickinson har på titellåten, han låter ju som han håller på att kvävas! Sämst är nog Smiths halvkokta bidrag "Hooks in you" och "The Assassin". De de tuffa körerna på den sistnämnda är långtifrån tuffa.
Skivmässa här i Umeå om två veckor, kommer jag hem med "Fear of the dark" då kanske? Jag ska också för första gången på evigheter även sälja skivor själv, kom och hälsa på vid mitt bord vetja! Man måste ju trimma skivsamlingen vid jämna mellanrum så att den inte gror igen...
***************************************************
Tidigare inlägg om IRON MAIDEN på min blogg:
"Tailgunner" (Dickinson, Harris) 4:15
"Holy Smoke" (Dickinson, Harris) 3:49
"No Prayer for the Dying" (Harris) 4:23
"Public Enema Number One" (Dickinson, Murray) 4:13
"Fates Warning" (Harris, Murray) 4:12
B:
"The Assassin" (Harris) 4:35
"Run Silent Run Deep" (Dickinson, Harris) 4:34
"Hooks in You" (Dickinson, Smith) 4:08
"Bring Your Daughter... to the Slaughter" (Dickinson) 4:45
"Mother Russia" (Harris) 5:31
Producent: Martin Birch
Skivbolag: EMI
IRON MAIDEN:
Bruce Dickinson, sång
Steve Harris, bas
Dave Murray, gitarr
Janick Gers, gitarr
Nicko McBrain, trummor
Sista Iron Maiden-skivan ut på bloggen - till dom släpper nytt eller jag hittar "Fear of the dark" på vinyl för 40 spänn vill säga - är "No Prayer for the Dying" från 1990. Som blev den första skivan med Janick Gers (ex-Gillan) som ersatte Adrian Smith som lämnade bandet i början av inspelningen då han var missnöjd med den musikaliska inriktningen Harris & Co tyckte att skivan skulle ha, d.v.s inga keyboards, råare och kortare låtar och mera politiska texter. Alltså ungefär som Maiden lät i början. Smith ville alltså ha långa, progressiva låtar med keyboard och fantasytexter?
Och för att få till det där råa ljudet som på de tidiga skivorna så spelades "No prayer..." in i en lada hemma på Steve Harris tomt, ett beslut som Dickinson har såhär att säga om i efterhand:
"it was shit! It was a shit-sounding record and I wished we hadn't done it that way. At the time, I was as guilty as anyone else in going, 'Oh great! Look, we're all covered in straw! What a larf!'"
I vilket fall så verkar det som folk gillade det dom hörde då Maiden här fick sin första och enda (?) hitsingel (1:a i England) med Dickinsons "Bring Your Daughter... to the Slaughter", en låt som är inspirerad av dikten "To his coy mistress" av den engelska poeten Andrew Marvell.
Dickinson hade först spelat in den med sitt soloband till "A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child"-soundtracket, men då Harris fick höra låten tyckte han att den skulle vara perfekt för Maiden också, och eftersom han är bandchef blev det så. Dickinsons originalversion kan du lyssna på här. Bättre? Ja, jag tycker nog det. Konstigt nog så fick den en Golden Raspberry Award för "Worst Original Song" vid den galan 1989...
Mera då?
Ja, "Holy Smoke" passar ju bra att lyssna på i dessa påvevalsdagar då den kritiserar kyrkan och allt vad den står för, "Run Silent Run Deep" å andra sidan är baserad på novellen med samma namn av Edward L. Beach och handlar om en u-båt i Stilla Havet under andra världskriget.
Ännu en kalasbra skiva (såklart) från Iron Maiden, inledande "Tailgunner" är ju hur tuff som helst, men vilken raspig röst Dickinson har på titellåten, han låter ju som han håller på att kvävas! Sämst är nog Smiths halvkokta bidrag "Hooks in you" och "The Assassin". De de tuffa körerna på den sistnämnda är långtifrån tuffa.
Skivmässa här i Umeå om två veckor, kommer jag hem med "Fear of the dark" då kanske? Jag ska också för första gången på evigheter även sälja skivor själv, kom och hälsa på vid mitt bord vetja! Man måste ju trimma skivsamlingen vid jämna mellanrum så att den inte gror igen...
***************************************************
Tidigare inlägg om IRON MAIDEN på min blogg:
2-LP: Helloween - Straight out of hell! (2013)
A:
"Nabataea" (Deris) 7:03
"World of War" (Gerstner) 4:56
"Live Now!" (Deris/Gerstner) 3:10
B:
"Far From the Stars" (Grosskopf) 4:41
"Burning Sun" (Weikath) 5:33
"Waiting for the Thunder" (Deris) 3:53
C:
"Hold Me in Your Arms" (Gerstner 5:10
"Wanna Be God" (Deris) 2:02
"Straight Out of Hell" (Grosskopf) 4:33
"Asshole" (Gerstner) 4:10
D:
"Years" (Weikath) 4:23
"Make Fire Catch the Fly" (Deris) 4:23
"Church Breaks Down" (Gerstner) 6:04
Producent: Charlie Bauerfeind
Skivbolag: Sony
HELLOWEEN:
Andi Deris, sång
Michael Weikath, gitarr
Sascha Gerstner, gitarr
Markus Grosskopf, bas
Daniel Löble, trummor
GÄSTER PÅ SKIVAN:
Matthias Ulmer, keyboards
Tyska powermetal fantomerna Helloweens senaste alster på pumpafärgad dubbelvinyl i gatefoldomslag, jo jag tackar jag! Helloween tokgillade jag ju i början av deras karriär men släppte/tappade kontakten med dom efter den tvärkonstiga "Pink bubbles go ape"-skivan. Eller det var väl inte riktigt sant, som du ser på mina tidigare Helloween-inlägg nedan så har jag även haft "The time of the Oath" hemma i hyllan en kort stund men då inte den heller gjorde nån mänska glad så är också den numera avpolletterad.
Men gjorde nån mänska glad, det gjorde den här skivan!
"Hittade" den här skivan på en blogg där ute på internet och "lånade" (sorry!) den ett tag och på ett litet kick hade jag i ren glädje fullkomligt lyssnat sönder de stackars Mp3-filerna. När jag sen hittade detta utsökta vinylsläpp för sketna 169 fraktfria spänn så var det såklart bara att slå till.
Fullkomligt lysande skiva där de toktralliga låtarna står som spön i backen: "Nabataea", "World of War" (rena Meshuggah-kompet minsann), "Live Now!", "Far From the Stars" (skön refräng med synthpluppande), "Burning Sun" (Weikath fick låtidéen i duschen... duscha mera Weikath!) och den tunggungande "Waiting for the Thunder" som påminner lite om Nightwish med pianoslingan. Deris kom på den i fyllan på Seychellerna. Partaja mer, Deris. Vidare så har vi titellåten "Straight Out of Hell" (vintage Helloween), "Years", (fantastisk refräng!!), "Make Fire Catch the Fly" och den avslutande "Church Breaks Down", en snabbfotad rackare som såklart kritiserar kyrkan.
"Hold Me in Your Arms" däremot är långt ifrån snabbfotad utan en fet powerballad i bästa Mello-stil och inte alls snabbfotad är "We will rock you"-kopian "Wanna be God" som Deris också kom på i fyllan på Seychellerna. Den är förresten tillägnad Freddie Mercury. Glöm inte heller bort "Asshole", en tung låt med en inte så värst rumsren refräng: "You’re an asshole, typical human being. You’re a sucker, sucking out energy. You motherfucker, stupid shit you make me flee".
Och vilken ruggig sångare han är den där "nya" killen Deris! Lyssna bara på gallskriket som kommer 4.45 min in i "Nabataea", va vilken kille!
Jäklar vilken bra skiva!
Tidigare inlägg om HELLOWEEN på min blogg:
LP: Keeper of the seven keys Pt I / Walls of Jericho
CD: Keeper of the seven keys Pt II / Pink bubbles go ape / The time of the Oath
12" EP: Helloween
LP: Slayer - Hell awaits! (1985)
Fränt omslag målat av Albert Cueller som enligt vissa "lånat" lite väl mycket av de här helvetesbilderna från tidningen "Heavy Metal" #4 och avsnittet "Approaching Centauri". Tror du mig inte? kolla själv här, scrolla ner till rubriken "Album cover".
Grabbarna i tuffa liveposer. Japp, Kerry King hade hår på den här tiden. Nuförtiden är det bara han och Araya kvar då Hanneman fortfarande inte kan spela gitarr efter den där köttätande bakterieattacken (eller vad det nu var) och Lombardo har börjat ifrågasätta bandets finanser och pengafördelning och (tillfälligt?) hoppat av.
A:
"Hell Awaits" King, Hanneman 6:16
"Kill Again" King, Hanneman, King 4:56
"At Dawn They Sleep" Araya, Hanneman, King 6:17
B:
"Praise of Death" Hanneman, King 5:21
"Necrophiliac" Hanneman, King 3:46
"Crypts of Eternity" Araya, Hanneman, King 6:40
"Hardening of the Arteries" Hanneman 3:55"
Producent: Brian Slagel, Slayer
Skivbolag: Roadrunner
SLAYER:
Tom Araya, bas, sång
Jeff Hanneman, gitarr
Kerry King, gitarr
Dave Lombardo, trummor
Grabbarna i tuffa liveposer. Japp, Kerry King hade hår på den här tiden. Nuförtiden är det bara han och Araya kvar då Hanneman fortfarande inte kan spela gitarr efter den där köttätande bakterieattacken (eller vad det nu var) och Lombardo har börjat ifrågasätta bandets finanser och pengafördelning och (tillfälligt?) hoppat av.
A:
"Hell Awaits" King, Hanneman 6:16
"Kill Again" King, Hanneman, King 4:56
"At Dawn They Sleep" Araya, Hanneman, King 6:17
B:
"Praise of Death" Hanneman, King 5:21
"Necrophiliac" Hanneman, King 3:46
"Crypts of Eternity" Araya, Hanneman, King 6:40
"Hardening of the Arteries" Hanneman 3:55"
Producent: Brian Slagel, Slayer
Skivbolag: Roadrunner
SLAYER:
Tom Araya, bas, sång
Jeff Hanneman, gitarr
Kerry King, gitarr
Dave Lombardo, trummor
"Helvete" - från tyskans Halja (ungefär hölja) och fornnordiskans viti (straff), enligt många religioner den plats där döda människor lider evig fördömelse av onda gärningar och ont leverne under livstiden på jorden.
Bibeln nämner dock aldrig nåt "helvete" som människorna skulle hamna i om dom inte skötte sig, istället är det olika hebreiska och grekiska ord som översatts till "helvete". Ord som det hebreiska "Sheol" eller det grekiska Hades, som i grekisk mytologi är dödens gud och härskaren över underjorden. Observera att det med Hades menas en plats för de döda generellt, inte en plats för dom som gjort nåt dumt.
I Nya Testamentet har Hades sen bytt namn till Gehenna som kommer av det hebreiska "Gai Hinnom" (Hinnomsdalen i Jerusalem) där man offrade barn i eldar till Moloch. För att dränka skriken spelades högljutt på trummor. Efter att det barbariska påhitt förbjudits av kung Josia blev dalen en avfallsplats där djurkadaver, sopor och lik från kriminella dumpades, och man eldade permanent för att förhindra att sjukdomar spreds. Hinnomdalen kom därefter att bli synonymt med en fruktansvärd värme och ondska och namnet Gehenna användes som ett namn på helvetet. Men det är det alltså inte.
Engelskans "Hell" kommer förresten från gammelengelskans "hel" eller "helle" som betyder "de dödas värld". Alltså alla döda och fortfarande inget ställe dit man kommer bara för att man varit dum. Men eftersom texterna i Bibeln först skrevs på hebreiska och grekiska och sen översattes till latin och sen till alla andra språk så förstår du att det blivit mer än ett översättningsfel.
Så när nu Slayer säger att "Hell awaits" så vet jag inte riktigt vad som menas, men det är en ruggigt bra skiva, tillsammans med "Reign in blood" och "Christ Illusion" Slayers bästa.
Tidigare inlägg om SLAYER på min blogg:
LP: South of heaven / Show no mercy / Reign in blood
CD: World painted blood (CD+DVD) / Divine Intervention / Undisputed Attitude / Diabolus In Musica / God hates us all / Christ illusion / Decade Of Aggression (2-CD)
12" EP: Haunting the chapel / Criminally insane (remix) / Live Undead (pic.disc) / Live Undead
CD: World painted blood (CD+DVD) / Divine Intervention / Undisputed Attitude / Diabolus In Musica / God hates us all / Christ illusion / Decade Of Aggression (2-CD)
12" EP: Haunting the chapel / Criminally insane (remix) / Live Undead (pic.disc) / Live Undead
LP: Metal Church - The dark! (1986)
Ödesmättad omslagsbild. Välkommen till vadå? Brrr...
På baksidan ser vi grabbarna grus i tuffa läderjackor med skorstenar i bakgrunden. Och inte en hel jeansbralla så långt ögat når.
A:
"Ton of Bricks" (Wayne, Vanderhoof, Wells, Duke Erickson, Kirk Arrington) 3:00
"Start the Fire" (David Wayne, Kurdt Vanderhoof, Craig Wells) 3:50
"Method to Your Madness" (Wayne, Vanderhoof, Wells, Mark Dodson) 4:52
"Watch the Children Pray" (David Wayne, Kurdt Vanderhoof, Craig Wells) 5:57
"Over My Dead Body" (David Wayne, Kurdt Vanderhoof, Craig Wells) 3:36
B:
"The Dark" (David Wayne, Kurdt Vanderhoof, Craig Wells) 4:11
"Psycho" (Wayne, Vanderhoof, Wells, Arrington) 3:32
"Line of Death" (Wayne, Vanderhoof, Wells, Erickson, Arrington) 4:42
"Burial at Sea" (David Wayne, Kurdt Vanderhoof, Craig Wells) 4:58
"Western Alliance" (David Wayne, Kurdt Vanderhoof, Craig Wells) 3:18"
Producent: Mark Dodson
Skivbolag: Elektra
METAL CHURCH:
David Wayne - vocals
Kurdt Vanderhoof - guitar
Craig Wells - guitar
Duke Erickson - bass guitar
Kirk Arrington - drums
Skiva nummer två från Metal Church och den enda LP jag har med detta amerikanska thrashgäng som på grund av ungefär en miljon medlemsbyten och en massa annat strul aldrig riktigt kom nånvart. En skiva som blev den sista med sångaren David Wayne och gitarristen Kurdt Vanderhoof som på den följande "Blessing in disguise"-skivan (1989) var ersatt med Mike Howe och John Marshall respektive. Vanderhoof stannade dock kvar i bandet som dess huvudsaklige låtskrivare men det var Marshall som lirade på skiva och på scen. John Marshall är förresten den snubbe som hoppade in och hjälpte Metallica vid två olika tillfällen, först 1986 då Hetfield trillat på skateboarden och sen också 1992 då ha han hade hamnat för nära en eldkastare.
Duon Wayne/Vanderhoof återvände dock till bandet med 1999 års "Masterpeace" men sen hoppade de båda av igen, Vanderhoof stannade återigen kvar i kulisserna som låtskrivare, svårt att släppa taget tro? David Wayne å andra sidan släppte 2001 det inte så lite skumt betitlade soloalbumet "Metal Church", ett illa kamouflerat försäljningsboostande påhitt som jag inte tror Vanderhoof & Co gillade värst mycket.
Metal Church är som sagt ett band som lagt av och startat igen mer än de flesta band då de först la av 1994 men drog igång igen 1999, sen bröt de upp igen 2009 men redan i vintras 2012 var det dags för en reunion (igen) då de är inbokade på kryssningsfestivalen "70 000 tons of metal". Vanderhoof spelar nuförtiden i retroproggiga (tänk Kansas 1977) bandet Presto Ballet.
En någotsånär bra skiva - inte riktigt så bra nu som jag tyckte 1986 då jag köpte den - men "Ton of bricks", "Over my dead body", "Watch the children pray", och den avslutande "Western alliance" är ju fräna. David Wayne - som avled 2005 efter skador han ådrog sig i en bilkrash - har/hade en jävla skön hårdrocksröst.
Duon Wayne/Vanderhoof återvände dock till bandet med 1999 års "Masterpeace" men sen hoppade de båda av igen, Vanderhoof stannade återigen kvar i kulisserna som låtskrivare, svårt att släppa taget tro? David Wayne å andra sidan släppte 2001 det inte så lite skumt betitlade soloalbumet "Metal Church", ett illa kamouflerat försäljningsboostande påhitt som jag inte tror Vanderhoof & Co gillade värst mycket.
Metal Church är som sagt ett band som lagt av och startat igen mer än de flesta band då de först la av 1994 men drog igång igen 1999, sen bröt de upp igen 2009 men redan i vintras 2012 var det dags för en reunion (igen) då de är inbokade på kryssningsfestivalen "70 000 tons of metal". Vanderhoof spelar nuförtiden i retroproggiga (tänk Kansas 1977) bandet Presto Ballet.
En någotsånär bra skiva - inte riktigt så bra nu som jag tyckte 1986 då jag köpte den - men "Ton of bricks", "Over my dead body", "Watch the children pray", och den avslutande "Western alliance" är ju fräna. David Wayne - som avled 2005 efter skador han ådrog sig i en bilkrash - har/hade en jävla skön hårdrocksröst.
12" EP: Raven - Heads up! (1991)
Raven ville också ha ett tufft deathmetal omslag som alla andra band hade på den tiden.
Håll in magen Mark, nu knäpper jag en bild! Neeej, vafan Joe, håll in tungan!!!
A:Hell on earth (Gallagher, Gallagher, Hasselvander)
World comes tumbling (Gallagher, Gallagher, Hasselvander)
Stay human (Gallagher, Gallagher, Hasselvander)
Still hungry (Gallagher, Gallagher, Hasselvander)
B: (live 1991)
All for one (Gallagher, Gallagher, Hunter)
Into the jaws of death (Gallagher, Gallagher, Hasselvander)
Can’t run & hide (Gallagher, Gallagher, Hasselvander)
Producent: Raven
Skivbolag: Steamhammer
RAVEN:
John Gallagher - bass/vocals
Mark Gallagher - guitar/vocals
Joe Hasselvander - drums/vocals
Om jag nu inte helt plötsligt hittar en Raven-skiva som jag inte har (och vill ha. Inte så troligt) så är det här den sista plattan med Gallagher-bröderna som åker ut på bloggen. En relativt nyinköpt tolvtums-EP innehållandes fyra låtar som dom bankade ut i studion direkt när dom kom hem från "Architect of Fear"-turnén. På B-sidan är det tre livelåtar. En EP som enligt rykten är hyfsat svår att få tag på så lyllos mig!
Om den är bra? Nja, bara sådär lagomt om jag ska vara ärlig och jag irriterar mig mest på virvelljudet som inleder skivan och som nog är det klonkigaste jag hört sen "St. Anger". Saknar också, som alltid, de snabba och hysteriska låtarna som dom spelade förr i tiden, lyssna på livesidans "All for one" i klippet nedan för ett skolexempel på hur jag vill att Raven ska låta.
Men Mark har ett ruskigt fett gitarrljud, det ska gudarna veta.
Trivia:" Into the jaws of death" och "Can’t run & hide" " är enligt omslaget inspelade i Öst-Tyskland i maj 1991. Fanns ens Öst-Tyskland då? Berlin-muren revs ju 1989?
Tidigare inlägg om RAVEN på min blogg:
LP: Architect of fear / Nothing exceeds like excess / Life´s a bitch / The pack is back / Stay hard / Live at the inferno (2-LP) / All for One / Wiped out / Rock until you drop
12" EP: MAD / Crash bang wallop
7"-singel: Hard ride / Born to be wild (m. Udo Dirkschneider)
LP: Mercyful Fate - Don´t break the oath! (1984)
Världshistorien coolaste skivomslag med självaste horn-Per i klassisk "Uncle Sam wants you"-pose.
Aaarghh, vilken frän baksida med King Diamond diaboliskt stående i skuggan.
Till och med innerpåsen är mer metal än allt annat.
A:"A Dangerous Meeting" (Hank Shermann, King Diamond) 5:10
"Nightmare" (Hank Shermann, King Diamond) 6.19
"Desecration of Souls" (Shermann/Diamond/Denner) 4:54
"Night of the Unborn" (Shermann) 4:59
B:
"The Oath" (Diamond) 7:31
"Gypsy" (Diamond/Denner) 3:08
"Welcome, Princess of Hell" (Hank Shermann, King Diamond) 4.03
"To One Far Away" (Diamond/Denner) 1:31
"Come to the Sabbath" (Diamond) 5.20
Producent: Henrik Lund
Skivbolag: Music for Nations
MERCYFUL FATE:
King Diamond - Vocals, Keyboards
Hank Shermann - Guitars
Michael Denner - Guitars
Timi "Grabber" Hansen - Bass
Kim Ruzz - Drums
Vilken tur då att nästa skiva på tur är en så klockren klassiker att jag bara behöver lägga ut en drös bilder på den så vet alla - ja alla. annars skämmes tamefan! - vad det handlar om! För har du inte den här vinylen hemma så kan du inte kalla dig för hårdrockare. Och den är givetvis inköpt släppåret 1984 tro inget annat.
Ja, tyvärr så hårt är det. Men regler är regler och regler ska följas. Benhårt. Är alla med på det? Ingen originalutgåva av "Don´t break the Oath" på vinyl hemma = du är inte hårdrockare. CD kan i undantagsfall godkännas efter speciell prövning.
En skiva som är ljusår bortom ord som klassiker, det här är nämligen själva fundamentet och grunden all tuff hårdock är lagd på. Ljuset på vår mörka himmel, vår lysande fyr i den mörka RixFM-natten, livbojen du trängtar efter på djupt One Direction vatten, Alvedonet mot den ständiga Bieber-huvudvärken, dagen efter pillret mot allt NRJ-ont... ja du fattar.
Lyssna och lär alla ni klentrogna som så felaktigt tror att Dead by April och liknande har nåt med hårdrock att göra, det är nämligen så här det ska låta.
Take it away, King!
Tidigare inlägg om MERCYFUL FATE på min blogg:
LP: Melissa
CD: In the shadows / Dead again
LP: Iron Maiden - Seventh son of a seventh son! (1988)
Omslaget som vanligt målat av Derek Riggs vars enda vägledning var att bilden skulle vara "something surreal and bloody weird". Och visst är det konstigt med en mutilerad Eddie hängande i luften vid Nordpolen med en gelébäbis i ena handen och ett rödgrönt yin/yang-märke i bröstkorgen. Sa jag att hans huvud brinner?
Iskall baksida.
Snygg innerpåse.
Etiketten på A-sidan.
Och här har grabbarna tagit på sig det hårdrockigaste dom har i klädväg.
A:
"Moonchild" (Bruce Dickinson, Adrian Smith) 5:39
"Infinite Dreams" (Steve Harris) 6:09
"Can I Play with Madness" (Dickinson, Harris, Smith) 3:31
"The Evil That Men Do" (Dickinson, Harris, Smith) 4:34
B:
"Seventh Son of a Seventh Son" (Harris) 9:53
"The Prophecy" (Harris, Dave Murray) 5:05
"The Clairvoyant" (Harris) 4:27
"Only the Good Die Young" (Dickinson, Harris) 4:42
Producent: Martin Birch
Skivbolag: EMI
IRON MAIDEN:
Bruce Dickinson - lead vocals
Dave Murray - guitar
Adrian Smith - guitar, synthguitars
Steve Harris - bass, basssynth
Nicko McBrain - drums
S - eventh Son Of A Seventh Son, Iron Maidens sjunde (jo, faktiskt) album.
E - nda konceptskivan hittills i järnjungruns diskografi.
V - ärldsturnen hette fyndigt nog "Seventh Tour of a seventh Tour" och Maiden headlinade Monsters Of Rock i Donington för rekordpubliken 107.000 pers på den.
E - n skiva som tog sig hela vägen upp till förstaplatsen på Englandslistan.
N - åt man kanske kan räkna ut är att "Infinite dreams" handlar om drömmar. Närmare bestämt handlar den om paranormala drömmar och mardrömmar och vad som egentligen är verkligt och vad som händer efter döden. Sången avhandlar även reinkarnation. Bonusinfo: "Re" betyder "åter" och "karnis" "kött", så reinkarnation betyder alltså "åter i köttet". Smaskens!
T - okfransen Aleister Crowley och hans ritual "Liber Samehk" - "Give me suck, Thou Phallus, Thou Sun!" osv - står som inspiration till låten "Moonchild". I sången nämns både Djävulen och The Scarlet Whore, en symbol för sexuell frispråkighet, andlighet och naturen. Denna kvinnliga figur omnämns även i Uppenbarelseboken. I sången berättas om den sjunde sonens mor, som är rädd för att hon skall föda något slags monster. Djävulen påminner henne om självmordet som synd, men ärkeängeln Gabriel låter sina änglar slåss med Djävulen om det ofödda barnets själ.
H - arris bastekniker Michael Kenney spelade keyboard på den följande turnén iförd kåpa och mask och lystrande till namnet "The Count".
S - ista skivan med gitarristen Adrian Smith. Han återvände 1999 till albumet "Brave New World".
O - rson Scott Card heter författaren vars bok "Seventh Son" inspirerade Steve Harris till skivans koncept.
N - ågot man kan fråga sig - och det gjorde Steve Harris också - är hur mediet Doris Stokes, som enligt egen utsago kunde se in i framtiden, inte så kunde förutsäga sin egen död? Den funderingen blev sen till låten "The Clairvoyant"
O - mslagets baksida fick Dickinson inspiration från en Gustave Dorés målning som avbildade den nionde kretsen i Dante Alighieris "Inferno" där förrädarna är fastfrusna i en sjö och han tipsade Riggs om den. "Inferno" är den första delen i Dantes magnum opus "La Divina Commedia".
F - rån början var "Can I play with madness" en ballad och hette då "On the wings of eagles". Sjung det istället, det funkar det också.
A - drian Smith gillade inte alls Steve Harris´ bidrag till "hans" låt "Can I play with madness" Harris hittade nämligen på det instrumentala partiet och Adrian fullkomligen avskydde det. Med ett praktgräl de emellan som följd. "Can I play with madness" blev 3:a i England så det kanske kylde ner Adrians ilska en aning
S - kumt nog har skivan åtta låtar...
E - n av killarna från Monthy Python, Graham Chapman, Brian i "Life of Brian du vet", var förresten med i videon till ovannämnda låt. Ett av de sista framträdanden han gjorde innan han avled i cancer.
V - em tyckte det var en bra idé att låta Nicko ha en nopprig, stickad tröja på innerpåsens bandfoto?
E - n livevideo från turnén gjordes också, den heter "Maiden England och regisserades av Steve Harris. Den kommer att återsläppas under 2013 med utökat låtmaterial.
N - ärmast etiketten på A-sidan är orden "very direct metal" inristat i vinylen. På B-sidan står det "if you don´t like it bollocks".
T - iteln till "The evil that men do" är tagen från Marcus Antonius tal till romarna efter mordet på Julius Caesar som det stod i William Shakespears pjäs "Julius Caesar". Det var i akt 3, scen 2, "The Forum" om du undrar mer specifikt. I sin helhet lyder den "The evil that men do lives after them; The good is oft interred with their bones."
H - ellsongs, det svenska gänget som gör lågmälda akustiska versioner av kända hårdrockslåtar kan du lyssna på här när dom framför sin version av just "The evil that men do"
S - eventh son of a seventh son" är även en myt inom folkloren där den sjunde sonen till den sjunde sonen - utan några födda flickebarn däremellan - troddes ha magiska krafter.
O - m du lyssnar riktigt noga så hör du att Bruce avslutar skivan med samma "seven deadly sins"-ramsa som han drar i början.
N - u orkar jag inte skriva mer.
Saker vi lärt oss mer om i det här inlägget:
målaren Gustave Doré, Dante´s Inferno, ockultisten Aleister Crowley, författaren Aldous Huxley, myten om "den sjunde sonens sjunde son", författaren Orson Scott Card, generalen Marcus Antonius.... Damn, jag borde få ett folkbildningspris!
Tidigare inlägg om IRON MAIDEN på min blogg:
LP: Iron Maiden - Powerslave! (1984)
Fruktansvärt frän omslagsbild i vanlig ordning signerad Derek Riggs.
Fy farao vilken cool baksida!
Grabbarna gör tuffa rockposer vid en mumie. Observera att the grim reaper står i dörren.
Världshistoriens mest svårlästa innerpåse. Liten text mot en sandig ökenbakgrund, jo jag tackar jag...
Etiketten är inte så jävla lättläst den heller.
A:
Aces high / 2 minutes to midnight / Losfer words (Big ´Orra) / Flash of the blade / The duellists
B:
Back in the village / Powerslave / Rime of the ancient mariner
Producent:
Martin Birch
Skivbolag:
EMI
IRON MAIDEN:
Bruce Dickinson, sång
Adrian Smith, gitarr
Dave Murray, gitarr
Steve Harris, bas
Nicko McBrain, trummor
Det förra inlägget blev så helvetiskt långt så jag ska inte tråka ut er med ännu ett, så här kommer ett betydligt kortare.
- Iron Maiden femte fullängdare
- inköpt på skivmässan här i Umeå förra veckan.
- Den 13 minuter långa "Rime of the ancient mariner" (svinbra) använder två verser rakt av från Samuel Taylor Coleridges berömda dikt.
- Den följande "World Slavery Tour" är den längsta som något band dragit ut på.
- "2 minutes to midnight" handlar om den fiktiva "Doomsday Clock som en grupp forskare i USA ändrar allt eftersom hur nära världen är en global katastrof, kärnvapenkrig, miljökatastrof etc. Klockan justerades senast i januari 2012 och står numera på 5 minuter i midnatt.
- "Flash of the blade" är med på soundtracket till Argentos insektsrysare "Phenomena".
- Både nämnda "Flash of the blade" och "The duellists" handlar om en fäktare.
Så. Det borde fan räcka.
Tidigare inlägg om Iron Maiden på min blogg:
LP: Somewhere in time / Live after death (2-LP) / Killers / Iron Maiden / Piece of mind / The number of the beast
CD: Witchery - Witchkrieg! (2010)
Witchkrieg / Wearer of Wolf's Skin / The God Who Fell from Earth / Conqueror's Return / The Reaver / From Dead to Worse / Devil Rides Out / One Foot in the Grave / Hellhound / Witch Hunter
Digipack bonusspår: Hung, drawn and quartered
Producent:
Witchery
Skivbolag:
Century Media
WITCHERY:
Erik "Legion" Hagstedt, sång
Patrik Jensen, gitarr
Rille Rimfält, gitarr
Sharlee D'Angelo, bas
Martin Axenrot. trummor
Femte fullängdaren från Haunted-Jensens sidoprojekt Witchery och första skivan utan sångaren Tony "Toxine" Kampner som här ersatts av ´n Erik "legion" Hagstedt, ex-vrålare i Marduk.
Witchery är ju ett riktigt all stargäng då Patrik Jensen som sagt också riffar i The Haunted, Martin Axenrot smeker trumskinn i Opeth och Sharlee D´Angelo låter sin bas mullra i Arch Enemy. Tyvärr har ´n Erik redan lämnat Witchery-skutan och ersatts av Masse Broberg, eller Emperor Magus Caligula som han kallade sig då han sjöng i Stockholms finest Dark Funeral. Från en gammal blackmetal sångare till en annan alltså.
TIPS: på tal om D´Angelo så MÅSTE du kolla upp bandet Night Flight Orchestras debutskiva "Internal Affairs" där Sharlee, tillsammans med Soilworks Björn Strid gör somrig och dansant bilåkarmusik precis som det lät i Kaliforninen 1976. Ofattbart bra och lätt årets skiva såhär långt. Bara att höra Sharlees diskobas på titelspåret är värt pengarna. Diskobas? Japp. Sjuuuuukt bra skiva.
Åsså tillbaka till Witchery! För om det inte räckte med att Witchery har den svenska hårdrockseliten bakom mick och instrument så har dom även lyckats få med ett par halvkändisar som drar ett gitarrsolo på varsin låt. Hyfsat kända namn som Andy LaRocque (King Diamond), Kerry King (Slayer), Hank Shermann (Mercyful Fate), Lee Altus och Gary Holt (Exodus) och sist men definitivt inte minst Jim Durkin från Dark Angel! Imponerande, eller va!
Och om lilla jag nu får ha en åsikt så tycker jag att Jensen ska lägga allt sitt krut på det här bandet (som åtminstone verkar ha kul ihop) istället för The Haunted som återigen har havererat. Peter Dolving har som bekant lämnat skutan (igen) och en febril jakt på ny sångare är i full gång. Om du är intresserad av det jobbet kan du surfa till deras hemsida och läsa mer.
Att Dolving däremot skulle ändra sig, göra en Portnoy alltså, verkar då helt uteslutet om man läser det här uttalandet från Dolving, Ord och inga visor och jösses vad han hänger ut tvillingarna Björler. Men det finns alltid tre sidor av en historia som Extreme sa nämligen "Yours", "Mine" och "The Truth".
Nä, nu struntar vi i såna lessamheter och svänger hårmanarna (ja ni alltså, jag har inget sånt) till Witchery och deras "Witchkrieg"-video! Fyyy fasen vad bra, och vid 2:32 kommer Kerry.
CD+DVD: Luca Turillis Rhapsody - Ascending to infinity! (2012)
Ödesmättad framsida.
Texten på baksidan givetvis utformad som en filmaffisch. Det står ju trots allt "born to sound cimematic" i CD-häftet...
DVD + CD för bara 89 spänn på cdwow! Konstigt nog var den vanliga versionen med bara en CD dyrare än den här utgåvan...
Quantum X / Ascending To Infinity / Dante's Inferno / Excalibur / Tormento e Passione / Dark Fate Of Atlantis / Luna / Clash Of The Titans / Of Michael The Archangel And Lucifer's Fall (I. In Profundis / II. Fatum Mortalis / III. Ignis Divinus) / March Of Time (Helloween cover)
Producent:
Luca Turilli
Skivbolag:
Nuclear Blast
LUCA TURILLIS RHAPSODY:
Alessandro Conti - sång
Luca Turilli - gitarr, keyboards
Patrice Guers - bas
Dominique Leurquin - gitarr
Alex Landenburg - trummor
SESSION:
Alex Holzwarth - trummar på skivan
Jeez, det är verkligen långt mellan inläggen på den här skitbloggen eller hur? Men är det semestermånad så är det. Men här kommer det ett inlägg i alla fall.
Och nu blir det lite invecklat så nu måste du använda båda dina grå celler för att hänga med.
Beredd?
OK. det var en gång ett italienskt band som hette Rhapsody. Allt var frid och fröjd och bandet släppte sex fullängdare med fantastisk och bombastisk powermetall. Sen var det visst nån som hörde av sig och tyckte att det där namnet Rhapsody får ni fan inte använda nåt mer, det var vi faktiskt först med.
Jahappja, sa Turilli & Co, då byter vi väl namn till Rhapsody of Fire, det funkar för oss.
Sagt och gjort och bandet formerly known as Rhapsody hette nu Rhapsody of Fire och släppte två album till med, japp, fantastisk och bombastisk powermetall.
Sen skar det sig av någon anledning mellan bandets låtskrivarduo, gitarristen Luca Turilli och keyboardisten Alex Staropoli och Luca tog sitt pick, pack och gitarr och drog. Med sig i den vänskapliga skilsmässan fick han basisten Patrice Guers och sessiongitarristen Dominique Leurquin. Och det är det här som det blir lite invecklat alternativt komiskt för de tre trallande vännerna kallade nämligen det nya bandet för Luca Turillis Rhapsody och använder samma bandlogga som det "gamla" Rhapsody!
Som om inte det vore nog ska Alex Staropoli fortsätta använda namnet Rhapsody of Fire, (med samma logga) så nu finns det alltså två Rhapsody! Men blir det verkligen dubbelt så bra? Jag lägger nog mina surt fördärvarvade pengar på de framtida släppen med Turillis gäng då jag vet att han skriver sjukt sköna låtar med vansinnigt klistriga refränger. Men ska såklart ge Staropolis Rhapsody en chans då deras skiva kommer.
Bonustips: kolla upp Turillis tre soloskivor under eget namn: "King of the Nordic Twilight", (1999) "Prophet of the Last Eclipse" (2002) och "The Infinite Wonders of Creation" (2006) som är fullspäckade med vansinnigt refrängstark powermetall. Släng också ett öra på sidoprojektet Luca Turillis Dreamquest vars enda skiva heter "Lost horizons" (2006) där Luca övergivit gitarren och istället spelar keyboard och en tjej sköter sången. Sjukt bra skivor alla fyra. Betänk också att Luca Turilli förutom att han knåpar musik till sina soloskivor även skriver all text och musik i Rhapsody, Rhapsody of Fire och Luca Turillis Rhapsody, eller vad dom nu heter. Hur hinner karln?
Svinbra är även denna skiva, (konstigt vore det ju annars, det är ju Luca Turilli vi pratar om), smockfylld med, you know it, fantastisk och bombastisk powermetall med de fetaste kör- och orkesterarrangemangen du hört sen Therion. Och jag som förresten tyckte att Fabio Leone (som är kvar i Rhapsody of Fire) var en grym sångare... Allesandro Conti vilken jävla hjälte!
Som synes följer det även med en DVD i paketet, som tyvärr inte var så sevärd. Förutom videon till "Dark fate of Atlantis" (som du kan se nedan) är det intervjuer med alla bandmedlemmar som på knackig engelska berättar hur bra allt är numera. Eller nåt liknande, jag har faktiskt inte orkat kolla eller lyssna på alla, men nåt åt det hållet pratar dom om. Trummisen Alex Landenburt (som inte spelar på albumet för det gör Rhapsody of Fires Alex Holzwarth) får dock inte får säga ett enda ord utan hans bidrag till denna DVD är ett trumsolo filmat vid nån spelning nånstans...
Sen är det också en snutt kallad "making of the video" med på DVDn, där "Dark fate..."-regissören Owe Lingwall (trummis i Nocturnal Rites och boende här i Umeå) i extrem närbild berättar för någon okänd person utanför bild hur videon gjordes. Hyfsat intressant men tyvärr går DVDn inte att se på TVn då den beskärs hur jävla konstigt som helst och halva bilden hamnar utanför vilket bildformat jag använder. Men på en datamaskin funkar den. Vad var det som gick fel i överföringen, Owe?
Tur då att CDn är så ofattbart bra. Säger bara Luca Turilli, vilken jävla hjälte!
CD + DVD: Meshuggah - Koloss! (2012)
I Am Colossus / The Demon's Name Is Surveillance / Do Not Look Down / Behind the Sun / The Hurt That Finds You First / Marrow / Break Those Bones Whose Sinews Gave It Motion / Swarm / Demiurge / The Last Vigil
Lyssna på Spotify:
Meshuggah – Koloss
Producent:
Meshuggah
Skivbolag:
Nuclear Blast
MESHUGGAH:
Jens Kidman - sång
Fredrik Thordendal - gitarr
Mårten Hagström - gitarr
Dick Lövgren - bas
Tomas Haake - trummor
Smiter emellan med en nyinköpt CD-skiva mellan alla vinylinlägg och det är inget mindre än umepojkarna Meshuggahs senaste fullängdare "Koloss". Inköpt från cdwow som verkar ha en förkärlek för sydamerikanska utgåvor då det här är den tredje eller fjärde CDn jag får från dom som är släppt på argentinska Icarus Records.
Men det spelar ju absolut ingen roll alls, särskilt då jag fick den här "limiterade" utgåvan med medföljande DVD för sketna 89 spänn.
Svinbra skiva som redan snurrat en miljard gånger i stereon hemma och i bilen. Brukar alltid vara nån låt på Meshuggahs skivor som jag tycker harvar/maler på för länge men här finns det faktiskt ingen sån. Hela skivan är en ren njutning att lyssna på, det svänger som aldrig förr och dom dunkar ju fram en låt, "The Hurt That Finds You First" i ett rasande tempo, kul att höra. Men OK, ska jag vara ärlig så brukar jag hoppa över den instrumentala "The Last Vigil". Sorry, Mårten! Men resten, säger bara AAAAARRRGHHHHH!!!!
På DVDn? Jo, där bjuds vi först på "Konstrukting the Koloss" där vi får hänga med bandet i deras kombinerade replokal/studio under arbetet med denna skiva. Efter det drar vi till Indien för att spela två konserter. Indien är väl inte direkt det första land som poppar upp i huvudet när man pratar hårdrock, eller va?
Kul förresten att the meshugganers istället för att prata english valde att köra allt på sjungande västerbottniska och texta hela klabbet på engelska. Utom när Haake lite kort pratar om sina trummor, då tar han det på engelska. Jag misstänker dock att det materialet ska användas till en trumvideo med Haake.Rätta mig om jag har fel. DVDn är förresten gjord av Anders Björler (The Haunted) och Owe Lingwall (Nocturnal Rites).
Trivia: titeln till "Break Those Bones Whose Sinews Gave It Motion" är från ett citat av den tyska filosofen och nobelpristagaren Albert Schweitzer och lyder i sin helhet: "Revenge... is like a rolling stone, which, when a man hath forced up a hill, will return upon him with a greater violence, and break those bones whose sinews gave it motion..."
Aaarghhh, nångång ska jag lära mig det där trixiga breaket som börjar vid 2.50 min på låten nedan...
Läskigt bra skiva.
Och så bjussar jag på 10 minuter från DVDn...
LP: Raven - Architect of fear! (1991)
Fränt omslag med en ilsken korp mot en mattsvart bakgrund.
En trio allvarliga hårdrockare, alla tre med ofattbart tajta jeans. Och vilka jättegympadojjor! Men det är ju thrashmetal så det var ju väntat.
A:
Architect of Fear Intro / Architect of Fear / Disciple / Got the Devil / Part of the Machine / Under the Skin
B:
White Hot Anger / Can't Run and Hide / Blind Leading the Blind / Relentless / Just Let Me Go
Producent:
Raven
Skivbolag:
SPV/Steamhammer
RAVEN:
John Gallagher, bas, sång
Mark Gallagher, gitarr
Joe Hasselvander, trummor
Konstigt.
Hade för första gången ever gjort ett tidsinställt inlägg, som skulle publiceras i lördags. Men det funkade inte, ser jag nu. Men nu kommer det ett nytt inlägg.
Men varför ett tidsinställt inlägg? Jo, jag var nämligen på Getaway Rock i Gävle i fredags (och en massa annat efter det) och ville inte att det skulle vara total stiltje på bloggen. Men det sket sig alltså...
Getaway Rock har förresten det absolut tråkigaste festivalområde jag nånsin varit på. Bara grus överallt och ingenstans att sitta, för när man är gubbjävel som jag vill man gärna slå sig ner nånstans mellan konserterna. Inne på barområdena fanns det såklart sittplatser men åt helsicke för få. Nä, till Getaway åker jag nog inte igen, tacka vet jag SRF där man kan lägga sig i gräset och avnjuta sitt käk, här fick man vackert stå eller då lägga sig i gruset. Och då blir man ju smutsig, lite klass har man ju.
Jaha, har du varit på Getaway, vilka såg du? Jo, jag och polaren S hade alltså shoppat varsin fredagsbiljett, han ville absolut se Ministry (för första och sista gången) och jag ville se Manowar (för första gången).
Ministry såg jag live på SRF 2008 (var det väl?) när Al & Co var ute på sin avskedsturné, och nu är dom alltså ute på en ny avskesturné! Rena KISS-takterna om du frågar mig. Jourgensen - som ser ut som en liten, plirande tant med sitt ögonsmink och rastahår - var i Gävle på ett strålande humör och halsade öl efter öl och tjoade, dansade och hade sig, så konserten var riktigt kul att kolla på. På SRF 2008 stod han och resten av bandet ju bakom ett hönsnät och lirade, inte riktigt lika kul att kolla på.
Manowar, som jag hade längtat så efter, var däremot ett fantastiskt antiklimax. Först så var ljudet helt obefintligt, är inte Manowar världens högljuddaste band? Inga trummor, ingen bas och en gitarr som kom och gick. Man riktigt såg ilskan ryka ur öronen på DeMaio. Sen ville bandboss DeMaio visst ha upp nån ur publiken på scen som kunde spela gitarr på en låt tillsammans med bandet. Den enda som ville kliva upp var naturligtvis en skitfull jävla Gävle-redneck som givetvis inte kunde spela gitarr det minsta. Har aldrig skämts så mycket i hela i mitt liv och konserten som då fått upp en hyfsad styrfart tvärdog med ett brak där och då. Ljudet blev tack och lov bättre mot slutet men fy fan så pinsamt det var.
Andra band vi såg var Meshuggah (svinbra som vanligt), Municipal Waste (roligt en stund), Crashdiet (dom var bättre i Hultsfred då vi såg dom senast med Dave Lepard (RIP) på sång) och Satyricon som var sataniskt bra.
Sen såg vi några snuttar av Amon Amarth (inte min kopp te alls), Finntroll (klämmigt) och HC-gänget Raised Fist som inte heller är min kopp te. Nä, största överraskningen var nog istället jänkgänget August Burns Red som ingen av oss varken hade hört eller hört talas om tidigare men som verkligen blåste dammet ur våra öron. Trodde faktiskt att det skulle vara såndär fasansfull In Flames/Dead by April/Kent-metal, du vet med growliga verser och gnällig rensång på refrängerna men det var ju fullt ös medvetslös hela tiden. Och du, flip-flops (som gitarristen sportade) är METAL! Riktigt jävla bra trots att låtarna lät lite likadant efter ett tag. Men i små portioner så var det väldigt bra.
Nä, nu lägger vi Getaway till handlingarna och går över till detta inlägs huvudnummer, nämligen "Architect of fear", den åttonde studioskivan från engelska metalveteranerna Raven, som här fortsätter med sitt eviga och tröstlösa skivbolagshoppande. Deras två första släpptes ju på engelska Neat Records, sen bar det iväg till Amerika och Megaforce Records för en skiva och efter den ett tre skivors kontrakt med jätten Atlantic. Sen fick dom kicken från Atlantic och hamnade dom på lilla Combat för en skiva och nu är dom alltså tillbaka i Europa och släpper en skiva på tyska bolaget Steamhammer/SPV. Måste vara ett elände att hela tiden byta sådär.
Tyska thrashgänget Kreators management lockade nämligen över Gallagher-bröderna + vidhängande trummis till Tyskland där den dynamiska trion sen tillbringade en svettig månad i en pyttig studio för att vrida ihop denna skiva. Dom producerade den själv och som hjälpreda i studion hade dom en herre vid namn Heinrich Mikus, en gång i tiden stentuff sångare i stentuffa vikingarockarna Faithful Breath.
Men trots den tuffa kopplingen till både Kreator och Faithful Breath blev det här bara en halvdan skiva och följdaktligen den sista Raven-skiva jag inhandlade. Verkligen synd på så rara ärtor, för riffen som Mark vrider ur sin gitarr brukar i vanliga fall förflytta berg, nu framkallar dom mest gäspningar. Och så går det ju för sakta! Jag vill ha tillbaka det där vildsint metalproggiga och genomgalna Raven som krossade allt inom synhåll på deras två första plattor. Det är inte förrän på nästsista låten "Relentless" dom trampar nån slags gas i botten och då är det såklart alldeles försent.
Trivia: när Raven hade några dagar ledigt från studioknegandet drog dom till Holland och spelade på ostfestivalen i Gouda. Jo, det är faktiskt sant. Ett gig på en Ostfestival? Låter nästan lite Spinal Tap men är säkert mysigare än att maratonstå i gruset på Getaway.
Nä, det här var inge kul alls. Nästa!
LP: Zoetrope - Amnesty! (1985)
Snygg, graffittiinspirerad framsida med bandnamnet lite klurigt i ett anarki-A...
... och samma upplägg på baksidan.
Läderjacka? Check. Patronbälte? Check. Avklippt jeansjacka på läderjacka? Check. Knutna nävar? Check. Då knäpper jag en bild nurå, grabbar!
Tuffa texter om det hårda livet på gatan.
A:
Indecent Obsessions / Kill The Enemy / Mercenary / Amnesty / Member In A Gang
B:
Break Your Back / Another Chance / Creatures / Trip Wires
Producent:
Zoetrope
Skivbolag:
Combat
ZOETROPE:
Calvin Humphrey, bass
Barry Stern, drums, vocals
Ken Black, guitar
Kevin Michaels. guitar
Här kommer äntligen ett nytt inlägg och det är inget mindre än "Amnesty", debutskivan från Chicagos hårdaste gäng Zoetrope som ska avhandlas. Va, har du aldrig hört talas om dom? Jamen då är det bara att ta fram skämskudden för det här är riktigt jävla bra!
Och som du ser på omslaget är det inte direkt pudelrock vi snackar om här utan stenhård "streetmetal" (bandets egen benämning) med lite thrashinfluenser. Zoetrope bildades redan 1976 av barndomsvännerna Barry Stern, Kevin Michael och Calvin "Willis" Humphrey, sättningen kompletterades sen med andregitarristen Ken Black och Zoetrope var fött. De började såklart att lira covers men 1980 fick dom ur sig en en sjutummare med eget material. Och trots att Zoetrope var ett renodlat metalband så hängde dom mycket med de lokala hardcoregängen och firma Ken Black/Barry Stern producerade hardcore-gänget Life Sentences debutskiva från 1986.
Trivia: som du ser har Zoetrope en färgad snubbe, en afro-amerikan (eller vad nu man ska säga om man vill vara riktigt PK) i uppställningen. Det är väl inte sådär tvärvanligt eller va? Kommer du på nån fler? Det måste vara ett metalband, hoprörda avarter som rap- och funkmetal räknas inte. Eller vänta, Phil Lynott! Danko Jones! Fler?
Nå, skit i det nu, tillbaks till skivan. En LP som är smockad till nästsista spåret med riffstark och klämmig gatumetall, lyssna bara på "Indecent Obsessions", "Kill The Enemy", "Mercenary" (riffet!) och smattersnabba titellåten "Amnesty" och ge nackmusklerna en rejäl genomkörare. Den avslutande "Trip Wires kan du dock lyfta nålen förbi.
Frågesport: Säg ett hårdrocksband (du får inte säga Autopsy) som likt Zoetrope har en leadsjungande trummis. Inte sådär tvärvanligt va?
1987 lämnade nämnda Barry Stern in sin avskedsansökan och började hamra skinn för doomlegenderna Trouble istället och spelade på deras självbetitlade fjärde skiva "Trouble" (1990) samt uppföljaren "Manic Frustration" (1992). Han gjorde också ett kort inhopp i Cathedral då dom av okända orsaker var utan trummis på ett par USA-gig. Tyvärr avled Barry Stern 2005 efter en höftoperation, och Troubles "Simple mind condition" (2005) är dedikerad till honom.
AMNESTY!!!
LP: Iron Maiden - Somewhere in time! (1986)
Ett futuristiskt omslag med en hel drös referenser till Iron Maiden och annat skoj. Hur många kan du hitta?
Kan väl hinta ett par stycken, men resten får du leta reda på själv. OK? Here goes: Klockan står på "23.58" ("2 minutes to midnight"), Bruce håller i en hjärna ("Piece of mind") och gatan som Eddie står på heter "Acacia Avenue". Sätt dig nu med ett förstoringsglas och leta reda på resten, men du måste nog ha vinylutgåvan framför dig, annars lär du inte se mycket...
Bandet i tuffa rockposer med fräsiga framtidsfordon. Snygg skärmmössa, Nicko!
A:
Caught Somewhere in Time / Wasted Years / Sea of Madness / Heaven Can Wait
B:
The Loneliness of the Long Distance Runner / Stranger in a Strange Land / Deja Vu / Alexander the Great
Lyssna på Spotify:
Iron Maiden – Somewhere In Time
Producent:
Martin Birch
Skivbolag:
EMI
IRON MAIDEN:
Steve Harris - bas
Dave Murray - gitarr
Adrian Smith - gitarr
Bruce Dickinson - sång
Nicko McBrain - trummor
Efter VH:s "Fair Warning" kommer här ännu en skiva med ett högintressant omslag nämligen "Somewhere in time" med NWOBHM-hjältarna Iron Maiden. En skiva som måste ha varit dyr som stryk att spela in, då dom spelade in bas och trummor på Bahamas och gitarr och sången i Holland. Och så mixade dom hela klabbet i New York. Puh! det är jobbigt att vara rockstjärna.
En annan sak som är jobbig är att jag knappt lyssnat på den här skivan förut, vet inte ens var och när jag har köpt den! Men i skivhyllan står den lik förbannat.
Men nu har jag lyssnat och lyssnat och lyssnat. Och det var ju en riktigt bra skiva den här, trots att Maiden här började fippla med gitarrsynthar. Galopperande låtar som "Alexander the Great", "Wasted years" "Heaven can wait" och titellåten "Caught somewhere in time" har alla fastnat rejält i min hjärna.
En sak som är lite eljest med den här skivan är att den helt saknar låtbidrag från Bruce Dickinson. För efter mastodontturnén "World Slavery Tour, (331 dagar och 190 gig...) var sångaren mer än vanligt utbränd och alla hans låtidéer ratades. Eller som Steve Harris sa: "I "thought he'd lost the plot completely! He was probably more burnt out than anyone at the end of that tour".
Men som tur är består bandet av en hel drös kompetenta låtsnickrare som kan fylla det tomrummet. För när sångarens förslag ratades av de övriga klev gitarristen Adrian Smith fram till plattan och klämde ur sig tre riktiga kalaslåtar, nämligen "Sea of Madness", "Wasted Years" och "Stranger in a strange land". Resten av materialet fixade bandbossen Steve Harris.
Till sist får vi inte glömma omslaget med alla mer eller mindre diskreta blinkningar till bandet, deras tidigare omslag och en massa annat! Men den infotexten är så hiskeligt lång (och på engelska) så det orkar jag inte skriva här, det får du helt enkelt läsa själv här.
Nu sätter vi oss i en liten ring och lyssnar på "Wasted Years" tycker jag.
CD: Meshuggah - ObZen! (2008)
Kidman som blodig Buddha? Sammansatt av två fotografier, överdelen är en man och nederdelen av en kvinna då den manliga modellen inte kunde vika benen sådär. Jo, det är faktiskt sant.
Argentinsk utgåva på Icarus Records! Men så var den billig också.
Combustion / Electric Red / Bleed / Lethargica / obZen / This Spiteful Snake / Pineal Gland Optics / Pravus / Dancers to a Discordant System
Lyssna på Spotify:
Meshuggah – ObZen
Producent:
Meshuggah
Skivbolag:
Nuclear Blast
MESHUGGAH:
Jens Kidman, sång
Fredrik Thordendal, gitarr
Mårten Hagström, gitarr
Dick Lövgren, bas
Tomas Haake, trummor (sång på "Dancers to a Discordant System")
Sjätte fullängdaren från Umeås finest Meshuggah, (ja, förlåt så jävla mycket Refused och ni andra men så är det) är en rikting feting till skiva. För det är ju på den här skivan smattermonstret "Bleed" är. En grymt skön låt (vilket jävla riff!) som fått ett eget liv på YouTube där kreti och pleti lagt ut filmer på sig själv när dom spelar det helvetiskt invecklade baskaggemönstret. En lektion (av många) kan du se här. Lycka till, jag tänker inte ens försöka.
Men det är inte den som är försst på skivan, det är den skönt rensiga "Combustion" som jag lufttrummat mig igenom en helvetes massa gånger. Skönt, jazzigt solo också. Nästa på tur är den malande 5-minutaren "Electric Red" som tyvärr är alldeles för, ja malande för min smak. Men sen är det dags för "Bleed" och börjar du inte automatskaka på skallen när den smattar igång så är det fan nåt allvarligt fel på dig. Följande "Lethargica" är även den en malande och sjusträngat tung historia där det riktigt mullrar om gitarrerna. Blytung låt med ett jättespejsat mittparti och chockartat nog en helt rak trumtakt låten igenom.
Här tar vi en liten paus så kan jag flika in lite kul "jag mötte Meshuggah"-info eftersom jag kan göra vad jag vill på min blogg:
- gitarristen Fredrik Thordendal har en gång för länge, länge sen köpt Allan Holdsworth-EPn "Road Games" av mig. Och om du nu inte vet vem Allan Holdsworth är kan jag berätta att han är en engelsk jazzgitarrist som förbanne mig är det absolut ruskigaste i gitarristväg jag nånsin sett. Såg honom på Umeå Jazz Festival för en herrans massa år sen där han under hela konserten enbart spelade med båda händerna på gitarrhalsen. Helt sick!
- omänskliga trummisen Tomas Haake skötte rökmaskinen åt oss när vårt coverband hade en spelning för länge sen. Då han var minst sagt påverkad av diverse rusdrycker slocknade han på sin post med rökmaskinen på max och scenen blev följdaktligen helt - och då menar jag verkligen helt - dränkt i rök. Snacka om dimman i Lützen! Under samma spelning var det en förresten en kille som kom upp på scen, diggade en stund bredvid mitt trumset där jag satt och hamrade, och klädde sen av sig helt näck och hoppade rakt ut i publiken. En helt vanlig kväll för oss i Big Red Machine.
- samma Haake var på en Halloween-fest (som vi också spelade på) utklädd som nån sorts uppruttnad hillbilly med riktiga, vita äckliga maskar fastlimmade på overallen och i ansiktet. På den spelningen spelade vi iförda svarta munkkåpor så att ingen skulle se hur vi såg ut. Det här var åtminstone 15 år innan ynglingarna i Ghost kom och snodde vårt koncept. Bara så att ni vet var deras inspiration kommer ifrån...
- under en tidig Meshuggah-spelning här i Umeå (-91? -92?) på Tegslogen (tillsammans med Therion) så gick det en sträng för Kidman som på den tiden både spelade gitarr och sjöng. Tyvärr hade han inga reservsträngar med sig (!) så dom slutförde konserten som en trio med Kidman bara på sång.
Nå, tillbaka till skivan. En annan låt du absolut måste detaljstudera är titellåten "ObZen" som även den har ett sjukt invecklat baskaggemönster. En vanlig (nåja), rak takt i grunden men hur i helvete gör han det där med baskaggarna egentligen? Den där Haake-killen är fan inte mänsklig. "This Spiteful Snake" kan du nog hoppa över är jag rädd och lyssna på "Pineal Gland Optics" istället. Skönt tempo och ännu skönare gitarrsolo.
Sen kommer "Pravus", en snorbra och snortajt låt med världens trixigaste trumkomp som du kan se i en mullrande liveversion här nedan. Och på den avslutande 10 minuters-dängan "Dancers to a Discordant System" är det Tomas Haake himself som pratsjunger.
Trivia: "ObZen" betyder helt enkelt att mänskligheten numera funnit "zen" i det obskyra och obscena.
Till sist, för alla er monsterdigg..., jag menar lufttrummisar därute kan jag berätta att trumtakten på "Pravus" går såhär:
1-2
1
1-2-3
1
1-2
1
1-2-3-4
Hängde du med på den lätta?
LP: Raven - Nothing exceeds like excess! (1988)
Färgglatt omslag med en snubbe simmande i överflöd ("excess"). Och tittar du riktigt noga så ser du även en pizzaslice, ett bowlingklot, två korpar (ravens) en handgranat och en brödrost. Och en massa annat skrot.
Helvetes jävlar vad ni ser ut, grabbar! Och det här är deras vanliga ansikten, du skulle se hur dom ser ut när dom grimaserar och gör till sig...
Närbild på den stiliga etiketten.
A:
Behemoth / Die for Allah / Gimme a Break / Into the Jaws of Death / In the Name of Our Lord / Stick It
B:
Lay Down the Law / You Gotta Screw Loose / Thunderlord / The King / Hard as Nails / Kick Your Ass
Producent:
Raven
Skivbolag:
Combat
RAVEN:
John Gallagher, bass, vocals
Mark Gallagher, guitar, backing vocals
Joe Hasselvander, drums
Har just målat färdigt huset (tog drygt tre dagar) så jag orkar helt enkelt inte skriva så mycket just nu. Och en sån här gammal Raven-LP från 1988 drar nog inte fram så många kommentarer (tyvärr) så jag håller det kort och koncist och lägger mitt krut på nästa inlägg när jag vilat upp mig.
› Första skivan på indie-bolaget Combat efter kicken från majorbolaget Atlantic.
› Första skivan med nya trummisen Joe Hasselvander (ex-Pentagram).
› Första skivan på länge med Raven som är riktigt bra. Om man hoppar över "The King" vill säga, kan vara Ravens sämsta låt ever.
› Första skivan med "Allah" i en låttitel. Skulle det funka nuförtiden tror du?
› Första skivan i världshistorien som är inspelad i "Rifforama!!!". Vad nu det är.
Färdig!
LP: Raven - Life´s a bitch! (1987)
Blänkande metallkäftar? Check! Svart bakgrund? Check! Fastnitad bandlogo? Check! Eldsflammor? Check! Ruskigt cool skivtitel...
... som fortsätter på baksidan med tillägget "... then you die!". Positiv livssyn må jag säga.
A:
The savage and the hungry / Pick your window / Life's a bitch / Never forgive / Iron league / On the wings of an eagle
B:
Overload / You're a liar / Fuel to the fire / Only the strong survive / Juggernaut / Playing with the razor
Producent:
Raven, Chris Isca
Skivbolag:
Atlantic
RAVEN:
John Gallagher, vocals, bass
Mark Gallagher, guitar
"Wacko", drums
Jag har mycket Raven hemma som du vet och här kommer ännu en, den sjätte fullängdaren från detta engelska (men till USA utlokaliserade) band som enligt sig själva spelar "Athletic rock". Här är dom tyvärr inte så värst atletiska och de tidigare så smidiga Raven-musklerna krampar och har sig. För det är nog bara de pigga "Pick your window" och "Playing with the razor" som är kul tyvärr, och jag lessnar ganska snabbt. Och den alldeles för tunna låtskatten betyder att det här är den Raven-skiva som snurrat minst antal gånger på min skivtallrik. Eller vänta, det är nog "The Pack Is Back" men den här är god tvåa.
Och på tal om att lessna så var det inte bara jag som gjorde det, trummisen Rob "Wacko" Hunter tyckte också det började bli träligt och gör på denna skiva ett sista, vildsint framträdande bakom trumsetet. Han jobbar numera som ljudtekniker åt jazziga katten Branford Marsalis. Jo, faktiskt.
Några andra som också tröttnade var majorbolaget Atlantic som efter releasen av den här skivan gav Raven silkessnöret och sparkade ut dom i kylan efter tre fullängdare och en EP. Men gamla rävar som Raven håller man inte nere så lätt, för dom dök upp redan ett år senare 1988 med ny trummis (Joe Hasselvander, ex-Pentagram), nytt skivbolag (Combat) och ny skiva ("Nothing exceeds like excess").
Men blev det bättre dårå? Ja, du får helt enkelt vänta och läsa om den i ett annat inlägg nån annan gång. Men tills dess kan du väl ge nackmusklerna en omgång och lyssna på den fräna "Pick your window".
LP: Lawnmower Deth - Ooh crikey... it's Lawnmower Deth! (1990)
Omslag målat av Dan Seagrave, en snubbe som även målat "Left hand path"-omslaget till Entombed och Morbid Angels klassiska "Altars of Madness". Och så den här då till Lawnmower Deth...
Baksida med Star Wars-rullande text och två pyttiga bandbilder. Och det är ju det jag alltid sagt, köra skördetröska och hoppa i hö är metal!
A:
Spook Perv Happenings In The Snooker Hall / Betty Ford's Clinic / Weebles Wobble But They Don't Fall Down / Sheepdip / Lancer With Your Zancer / Can I Cultivate Your Groinal Garden / Flying Killer Cobs From The Planet Bob / Did You Spill My Pint? / Seventh Church Of The Apocalyptic Lawnmower (Skank Mix) / Rad Dude
B:
Sumo Rabbit And His Inescapable Trap Of Doom / Maim Mower, Maim / Cobwoman Of Deth Meets Mr. Smellymop / Got No Legs? Don't Come Crawling To Me / Icky Ficky / Judgement Day (Assume The Position) / Ooh Crikey / Satan's Trampoline / Dodo Doe / Duck Off / F.A.T. (Facist And Tubby) / Punk As Fuck / Sharp Fucka Blades Of Hades / March Of The Mods
Lyssna på Spotify:
Lawnmower Deth – Ooh Crikey It' Lawnmower Deth
Producent:
Steve Harris. Nej, inte han, en annan Steve Harris
Skivbolag:
Earache
LAWNMOWER DETH:
Qualcast Mutilator, vocals
Mightymo Destructimo, bass
Concorde Face Ripper, guitar
Scitzophrenic Rotary Sprintmaster, guitar
Mr. Flymo, drums
Här kommer en riktigt jävla konstig skiva nämligen engelska ploj-thrasharna Lawnmower Deths fullängsdebut "Ooh crikey, it´s Lawnmower Deth!" från 1990. Konstig? Ja, för vad ska man annars säga om musik som är en lagom otajt mix av Anthrax, Metallica, Mucky Pup och Sex Pistols med Toy Dolls-texter och råbarkad S.O.D-humor? Och om jag också slänger med en skopa engelsk punk, lite barnramsor, några kiss och bajsskämt och strösslar alltihop med en rejär näve engelsk pilsnerhumor så kanske bilden klarnar hur dom låter.
Och bitvis så thrashar och punkar dom på riktigt bra dom här gräsklipparmarodörerna men för det mesta är den bara så jävla konstig att jag inte vet inte vad jag ska säga... Är kanske robotrösten på "Flying Killer Cobs from the Planet Bob" det konstigaste jag hört på en thrash-platta? Eller kanske den 50-sekunder långa "Did You Spill My Pint"? Eller är möjligen reggaepartiet (!) på "Seventh Church of the Apocalyptic Lawnmower (Skank Mix)" the weirdest ever som fästs på vinyl? Eller är kanske låten "Duck off" vinnanre som helt enkelt är 40 sekunder ank-kvackande till ett slött komp?
Korta plojlåtar finns det också en drös av, (som om inte de "vanliga" låtarna var plojiga nog...). Som till exempel "Weebles Wobble But They Don't Fall Down" (15 sek.), "Ooh Crikey" (11 sek.), "Judgement Day (Assume The Position)" (19 sek.), "Maim Mower, Maim" (45 sek) och så de sju sekunder långa eposen "Can I Cultivate your Groinal Garden?" och "Punk as fuck". Texten till den sistnämnda? PUNK! AS! FUUUUUUUUUCK!
Trivia: det verkar som Lawnmower Deth hade en beef med Louie Svitek från Zoetrope och bastante Billy Milano från S.O.D och M.O.D då 1990. För de båda (och en hel hop andra) har nämligen hamnat under rubriken"Not thanks and now bollocks to...". Undrar vad dom hade gjort för att få en skopa Lawnmower-ilska?
Men är skivan nå bra då? Njae... men om man tittar på den i ett kulturhistoriskt (svårt ord!) och skivarkeologiskt perspektiv (ett till!) är den ganska kul att ha i hyllan. Men kommer jag att lyssna på den igen? Nej, för efter dessa 7-8 genomlyssningar jag gjorde inför bloggandet har gett mig tramsig Lawnmower-thrash så det räcker en hel livstid.
Slutligen så gjorde Lawnmower två skivor till, "Return of the Fabulous Metal Bozo Clowns" (1992) och den Green Day-punkiga (!) "Billy" innan dom splittrades i april 1995, saknad av typ ingen. Men de återförenades (såklart) i november 2008 som förband till Bullet for my Valentine där de spelade mestadels låtar från den här skivan eftersom "no one liked the other stuff...". De giggade även så sent som förra veckan på en festival i Wales där högljudda krav framfördes till skivbolaget Earache att pronto återutge hela deras massiva back katalog.
Högljudda krav från vem?
LP: Raven - The pack is back! (1986)
Herrejesus, hur ser ni ut egentligen grabbar?
Tre skåp med svettiga grejer men bara ett par skor? Det här är alltså innan skåpen slits sönder.
A:
The Pack Is Back / Gimme Some Lovin' / Screamin' Down the House / Young Blood / Hyperactive
B:
Rock Dogs / Don't Let It Die / Get into Your Car and Drive / All I Need / Nightmare Ride
Producent:
Eddie Kramer
Skivbolag:
Atlantic
RAVEN:
John Gallagher, bas, sång
Mark Gallagher, gitarr
Rob Hunter, trummor
Gäster på skivan:
The Uptown Horns, blås
Eddie Kramer, piano
Ännu en skiva från skivåret 1986. Men då Cinderellas "Night songs" var en mysig saga med ett lyckligt slut är "The pack is back" från Raven mera en mardröm som aldrig tar slut. Känns det som. Fullängdare fem från de tre engelska gossarna som av sitt skivbolag fick det alldeles lysande rådet att bli mera radiovänliga...
Det gick såklart inte alls och skivan är faktiskt helt värdelös. Finns så mycket som är kasst på den här så jag vet knappt var jag ska börja.
Omslaget kanske? Två killar med kallingar utanpå träningskläderna och nytvättat hår och en tredje med hockeyhjälm kommer dundrande ut ur varsitt tträningsskåp. Jag gillar ju Ravens "athletic rock" image och nog för att den fanns taffliga omslag på 80-talet men...
Baksidesbilden: Jättefin bild på tre skåp med svettiga kläder och diverse instrument. Trodde dom hade slitit sönder dom här skåpen men det här är alltså tre andra skåp... Och man kanske ska bli lite orolig när det bland tackraderna står "Hair by 52nd Street Hair Design". Hair Design? HAIR DESIGN? Det Raven jag älskar och beundrar skulle säga "OI, fuck off mate!" till såna sliskigheter.
Låtarna: Mjäkiga, småputtriga låtsashårdockslåtar med segt tempo och med taffliga fotbollsrefränger.
Blåset: både på på "Hyperactive" och "Don't Let It Die" bjuds vi på trumpeter och saxofoner. På en Raven-skiva! Vart är världen på väg? För att återkoppla till omslaget så svänger det som ett skåp. Blåsorkestern "The Uptowns Horns" som under årens lopp tutat på skivor med bland annat Iggy Pop, Tom Waits, James Brown och Rolling Stones har inte listat den här skivan i sin massiva diskografi så dom skäms säkert dom med.
Covern: på Stevie Winwoods "Gimme some lovin´" som dom säkert trodde skulle bli en radiohit. Blev den det? Nej.
Basisten John Gallagher gillar inte heller den här då han för det första tyckte den tog alldeles för lång tid att göra, men också det att den spelades in med "click track" som effektivt tog död på den patenterade Raven-känslan. Taskigt: Producent-Kramer hade fått stränga order från Atlantic att göra en kommersiell skiva och sen gjorde dom inte ett skit för att sälja den..
Sen undrar jag vem som sa OK till att ha ett syntsolo på "Young blood"? Kliv fram och ta ditt straff som en man.
Raven klev tack och lov upp ur gruset till den följande "Life´s a bitch" men den gillade å andra sidan inte Atlantic så då fick dom kicken och hamnade i underjorden igen.
Bort! Bort Bort!