Film- och Musikbloggen!

En mystisk framsida där texten egentligen skulle vara "steel"-färgad men precis som på Bathorys debut gjorde tryckeriet en tryckteknisk tabbe och det blev fel färg.



Mera mystik. The fountain of Lamneth?



På uppviket alla texter åsså bilder på ena långhåriga progrockers. Under texten till "Under the shadow" står det latinska uttrycket "Terminat hora diem, terminat auctor opus" och om du läst lika mycket Asterix som jag vet såklart att det betyder "As the hour ends the day, the author ends his work."

Skiva nummer två från Rush har ett maffigt omslag av Eraldo Carugati, du vet han som några år senare gjorde omslagen till de fyra KISS-soloalbumen. Jo, faktiskt.



På baksidan ser vi resten av ugglan, ett blånande vinterlandskap och bilder på bandet långhåriga och fina. Titta riktigt noga under bilderna (för visst har du den här LP:n hemma?) så ser du att Alex kallas "Snow Dog" och Geddy "By-Tor". Strecket som skjuter över himlavalvet är ett flygplan om du undrar. Ser du norrskenet förresten? En första titel på den här skivan var "Aurora borealis"


A:
Anthem
Best I Can
Beneath, Between & Behind
By-Tor & The Snow Dog
I: At the Tobes of Hades
II: Across the Styx
III: Of the Battle
IV: Epilogue)

B:
Fly By Night
Making Memories
Rivendell
In the End

Producent:
Rush, Terry Brown

Skivbolag:
Mercury

RUSH:
Geddy Lee, bas, sång
Alex Lifeson, gitarr
Neil Peart, trummor

Nån som sliter skinnet av en karl bara för att upptäck att han är ännu hårdare under och har en skivtitel ristad i plåten. Majorbolagsdebut från engelska Raven som efter tre lysande skivor på lilla bolaget Neat till slut fick kontrakt med stora Atlantic. Men trots sin sportiga image så tappade dom bollen totalt på den här och schabblade in ett självmål. För här skulle det visst "utvecklas" och vips! så försvann den kantiga och charmigt larmiga progthrashen från tidigare skivor.



och istället bjuds vi på: blåssektioner, handklapp, pudelpoppiga refränger och powerballaden "Pray for the Sun".
Som grädde på det stekta moset bjuds vi på en nyinspelning av "Hard Ride", en hyfsat likadan nyversion av en egen låt som i original återfinns på debuten "Rock till you drop". Varför? På bilden: Två vilsna Gallagher-bröder och en helt Wacko trummis.

Nä, jag säger som Henry Rollins: "when bands start to progress, that´s when they start to suck".
Det blev inte ett dugg bättre på den följande "The pack is back"-skivan heller.

Ett "Acces all areas"-pass med nummer 032 sträcks fram ur lågorna.



Raven kunde drämma av bomber, här ser vi en saftig klusterbomb brisera mitt i plytet på trummisen.



De tre musketörerna tackar publiken genom att slänga en svettig baskagge på dom. Observera att respektive skivsida heter "Defcon 4", Defcon 3" och så vidare i fallande ordning, har du nånsin sett nåt så tufft?

Otippat bra skiva om du bara hoppar över den groteskt sönderspelade Leadbelly-covern "Black Betty". Resten av skivan är nämligen skitbra, "All for the Love of Rock 'n Roll" till exempel skulle låta kanonbra med KISS och med Peter på sång.



Efter uppföljaren "Portrait of the Artist as a Young Ram" kastade Ram Jam in handduken och gick alltså till rockhistorien för en enda sketen låt! Upptäck! Den här hittar du garanterat för en tia varsomhelst.

Världens konstigaste omslag som visst först var påtänkt till Black Sabbaths "Never say die", men hamnade här istället omsluter denna halvhyfsade skiva från tjurskallen Ritchie Blackmore och hans Rainbow. Blackmore var nämligen vid den här tiden ett stort fan av Foreigner och gärna ville gå i den riktningen musikaliskt. Och vad gör man om man vill låta som Foreigner? Jo, man kickar ut den raspige Graham Bonnet och tar in den betydligt lenröstade Joe Lynn Turner istället.



Om man räknar bort de två coverlåtarna ("I surrender", "Magic") och de två utfyllnadsinstrumentalerna, (jo det är dom) "Vielleicht Das Nächste Mal" och och "Difficult to cure" så är det bara fem Rainbow-låtar kvar att lyssna på. Bland annat den tvärsnabba "Spotlight Kid" och "Can´t happen here" som båda har ett skönt driv och väldans fräna solon. "No release" med souligt mittparti och handklapp och "Freedom fighter" (där kom de högpitchade tonerna) går däremot bort. Och redan nämnda "Magic" (trots att det är en hyfsad låt) är väl lite väl soft för ett hårdrocksband.

För ynka 5 spänn på loppis så blev jag ägare till denna LP, den bästa svenska rockskiva som nånsin släppts. Ja, nu ska vi kanske inte överdriva, men då jag inte lyssnar på svensk rock överhuvudtaget så är det här nog det bästa jag hört. Skitbra skiva sagt helt utan ironi.



Trummis på skivan är rutinerade Per Lindvall som en gång satt i en studio och klagade på att klicktracket sackade sig. - Nä, nu skojar du, sa teknikern, inte fan kan den sacka sig, den är ju alldeles sprillans ny!
- Nej, jag är 100% säker, den saktar sig, sa Per och ringde upp tillverkaren och sa att dom måste kolla upp den där takthållarprylen, den går ju inte som den ska. Och mycket riktigt, efter några tester i fabriken så kom dom fram till att den saktade sig. Otroligt lite men... Stabil kille, den där Per.

Klassisk liveskiva från tjejgänget The Runaways, inspelad i Japan såklart och de goa låtarna ramlar nästan över varann i sin iver att komma ut genom högtalarna, för vad sägs om följande låtlista:"Queens of Noise", "California Paradise", "Neon Angels on the Road to Ruin", "All Right You Guys", "Cherry Bomb"... Inte  illa va?





Massor med bilder på uppviket.



Och så följer det med en maffig fotobok i omslaget också.









Cherie Currie hoppade av bandet senare samma år för att satsa på en solokarriär, brukar aldrig vara en bra idé. För vad gör hon nuförtiden? Jo, det här. Lite otippat, eller va?

Rainbows "Down to earth". Klassiker. Bandbossen Ritchie Blackmore hade kickat nästan alla från den förra sättningen och istället tagit med polaren Roger Glover från Deep Purple som basist och producent och den raspröstade Graham Bonnet på sång. Cozy Powell var dock kvar och så även keyboardvirtuosen Don Airey. Tyvärr den enda skivan med Bonnet då han på den följande "Difficult to cure"-skivan var ersatt med den mer lenröstade Joe Lynn Turner.

 

Skivtiteln "Down to earth" var såklart ett meddelande till Rainbow-fansen att forna tiders fantasytexter om regnbågar, drakar och trollkarlar och fan och hans moster nu var ett minne blott och att det numera var "down to earth"-hårdrock med texter om tjejer och kärlek som gällde.




Som sagt en grymt bra skiva med megahiten "Since You Been Gone" först och främst, men glöm inte bort godingar som "All Night Long", "No Time to Lose", "Danger Zone" och "Lost in Hollywood".

Skrämmande dålig solofullängdare nummer två David Lee Roth där bara Topp 10-hiten "Just like paradise" kommer undan med hedern i behåll. Det låter inte som om Roth & Co har lika roligt nu som dom hade på debuten "Eat ém and smile", som det fullkomligen sprutade galen spelglädje om. Det här blev också sista skivan med gitarrhjälten Steve Vai och superbasisten Billy Sheehan i sättningen, Sheehan lämnade Roth åt sitt öde kort efter releasen för att bilda Mr Big och Vai klev av direkt efter turnén för att spela med Whitesnake.

Debutskivan under eget namn från Van Halen-sångaren David Lee Roth och garanterat den färggladaste skiva jag har med Roth på omslaget sminkad till oigenkännlighet. Efter att han släppt mini-LP:n "Crazy from the heat" 1985 så lämnade/kickades Roth från Van Halen, men tjurade inte så värst länge över det utan kastade sig ut i rock´n´n roll-cirkusen igen och redan 1986 kom denna debut.

Första soloalbumet från Deep Purple-gitarristen Ritchie Blackmore i snygg gatefold-utgåva. Den här skivan är, om man ska vara riktigt noga, Ritchie Blackmore kompad av de amerikanska rockgänget Elf minus deras gitarrist. Såklart. Det Ronnie James Dio-frontade bandet hade under 1974 turnerat som förband till Deep Purple på "Burn"-turnén och Blackmore och Dio hade funnit varandra, kanske deras gemensamma intresse av drakar, trollkarlar och medeltid hjälpte till? Sen hade ju Purple-basisten Roger Glover rattat ljudet på Elf-debuten så han visste såklart att Dio var en ruggig sångare.





Coola livebilder på uppviket, lite missvisande dock då den här sättningen aldrig spelade live, Blackmore-bilden är från ett Purple-gig och de övriga är från en Elf-spelning. Och eftersom Blackmore är som han är så hade han lagom till nästa skiva sparkat hela gänget (utom Dio såklart), och på den halvhyfsade uppföljaren (OBS! ironi!) "Rising" spelade istället Cozy Powell, Tony Carey och Jimmy Bain i deras ställe.

(RUSH)
A:
Finding My Way
Need Some Love
Take A Friend
Home Again

B:
What You're Doing
In The Mood
Before And After
Working Man

(FLY BY NIGHT)
A:
Anthem
Best I Can
Beneath, Between And Behind
By-Tor And The Snow Dog

B:
Fly By Night
Making Memories
Rivendell
In The End

(CARESS OF STEEL)
A:
Bastille Day
I Think I'm Going Bald
Lakeside Park
The Necromancer 

B:
Fountain Of Lamneth

Producent: 
Terry Brown, Rush 

Skivbolag: 
Anthem

RUSH:
Geddy Lee, bas, sång
Alex lifeson, gitarr
John Rutsey, trummor ("Rush")
Neil Peart, trummor ("Fly by night", "Caress of steel")

Sjukt bra debutskiva från San Diego-pojkarna Ratt där kanonlåtarna står som spön i backen. Har spelat den här skivan så sjukt många gånger sen inköpet 1984 så det fattar du inte och jag såg Ratt på Sweden Rock 2008, (ja, dom håller fortfarande på) och dom var hur bra som helst, jävlar vad det svängde!
Jäntan med stjärten i vädret? Ingen mindre än Tawny Kitaen, då flickvän till gitarristen Robbin Crosby.



Bäst: "You´re in trouble", "Round and round" (klassiker med fett gitarrsolo), "She wants money" (rockrökare), "Lack of communication" (tuff refräng, skittufft riff), "Back for more"
Sämst: hahaha, du är rolig du.