Film- & Musikbloggen!

Modern Day Delilah / Russian Roulette / Never Enough / Yes I Know (Nobody's Perfect) / Stand / Hot & Cold / All For the Glory / Danger Us / I'm an Animal / When Lightning Strikes / Say Yeah!

Bonus-CD: Deuce / Detroit Rock City / Shout It Out Loud / Hotter Than Hell / Calling Dr. Love / Love Gun / I Was Made For Lovin' You / Heaven's On Fire / Lick It Up / I Love It Loud / Forever / Christine Sixteen / Do You Love Me / Black Diamond / Rock 'n Roll All Nite

Bonus-DVD: KISS live i Buenos Aires 2009

Producent: Paul Stanley Skivbolag: Universal

KISS: Paul Stanley (gitarr, sång), Gene Simmons (bas, sång), Eric Singer (trummor, sång), Tommy Thayer (gitarr, sång)
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Kalasskiva, det räcker väl egentligen att skriva bara det.



Men OK då, jag utvecklar det lite. Jag som tyckte att Ace-skivan var hur bra som helst men när hans gamla kompisar Gene och Paul spänner låtskrivarmusklerna och släpper första skivan på 11 år så stampar den mr Frehleys (i och för sig alldeles utmärkta) skiva till små smulor! Men jag kan väl direkt säga att jag inte direkt skrek av lycka när öppningslåten "Modern day Delilah" (lite beige, tycker jag) kom dundrande ut ur högtalarna, ett lite svagt spår som skivöppning men det 70-taliga gitarriffandet och ljudet som Pålle rattat fram lät i alla fall coolt. Med "Russian Roulette" (som handlar om att klä av sig) blev det lite bättre men jag saknade fortfarande det där lilla extra som knockar en totalt. Men då kom det minsann ett helt pärlband av svängiga kanonlåtar som lappar till en nåt så gud förbannat och jag sitter där framför stereon med en lyckoklump i halsen och spelar lufttrummor, luftgitarr och faktiskt också luftkoskälla! 

Först kommer stänkaren "Never enough" skriven av Stanley/Thayer och som har ett ett sjujävla gitarrsolo av den där nya killen mr Thayer, som endast varit med i KISS i sju år nu... Damn! Och vad hör jag sen om inte ett riktigt "rock and roll over"-riff och Gene Simmons helt suveräna "Yes I Know (Nobody's Perfect)" kommer dundrande med koskälla och allt på refrängen. Kalaslåt, (skivans bästa) och som handlar om att ta av sig kläderna. "Stand" är sen på tur med en helt enorm allsångsrefräng, växelsång av Gene och Paul och en låt som borde vara given på konserterna i åratal framöver, en riktig klassiker och jag börjar nästan gråta av glädje, så bra är den. Sen rullar det på vet du med den ena framtida KISS-klassikern efter den andra: Eric Singer sjunger lead på "All For the Glory" (koskälla, mums!), Tommy Thayer har fått sin alldeles egen "Shock me"-låt vid namn "Lightning strikes" (mycket bra), Gene Simmons sjunger i "Hot & Cold" om att ta av sig kläderna och Paul Stanley kör en ordlekslåt vid namn "Danger Us" ("danger you, danger me, danger us"...).
Däremellan hinner Gene sjunga en tunggungande låt om att ta av sig kläderna... eller vänta, faktiskt inte! "I´m an animal" är nog istället en låtkusin till "God of Thunder" och handlar om hur djuriskt fri och farlig han är och hur han är "made of fire, made of heat.." Bra låt med ett schysst skrik på slutet av den pigga 60-åringen. Ja, faktiskt.
Skivan avslutas storstilat med ännu en klockren allsångslåt "Say yeah" som kommer att få tusentals människor att sträcka händerna i luften på konserterna framöver.

Med i paketet följer också en CD med nyinspelade KISS-klassiker och en snutt av en konsert från Buenos Aires inspelad tidigare i år.

Till sist ett par ord om omslaget som är ihopknåpat av Michael "Rock and roll over" Doret och som jag tycker ser lite knasigt ut. Skulle vilja ha större ansikten och mindre skivtitel men det är kanske bara en yrkesskada, originalare som jag är. Men en "sonic boom" av absolut episka mått är skivan i alla fall. Djävlar så bra den var, när kommer nästa skiva med nytt material?

Fler inlägg om Kiss på min blogg:
Dressed to kill (LP) / Hotter than hell (LP) / Kissology vol. I (DVD) / Kissology vol. II (DVD) / Kissology vol. III (DVD) / KISS in Las Vegas (DVD) / The Second Coming (DVD) / KISS-dockor / KISS behind the mask (bok) / KISS (LP) / Hot in the shade (CD) / Revenge (CD) / - Alive (2-LP) / - Konserthalsdukar! / - Creatures of the Night (12" EP) /  - Rock and roll over (LP) / - Diverse KISS-prylar

A: Black Sabbath / The Wizard / Behind The Wall Of Sleep / N.I.B.
B: Evil Woman / Sleeping Village / Warning

Här nedan följer lite info om repektive skiva som jag helt enkelt snodde rakt av från Wikipedia och redigerade lite. Jag är en hemsk människa. Och lat nåt så gud förbannat.

BLACK SABBATH:
Släpptes fredagen den 13 februari 1970 i Storbritannien, och 1 juni samma år i USA. Redan på deras debutalbum blev de associerade med svart magi och onda krafter då de bluesrockiga, smått psykedeliska låtarna ofta dryftade dylika ämnen, särskilt det legendariska titelspåret och "The Wizard". Albumet brukar av många ofta räknas som det första riktiga heavy metal-albumet på grund av sina riktigt tunga riff. Soundet hade använts ett år tidigare på Led Zeppelins två första album, men inte riktigt på det här sättet. Dessa riff var krypande och mer hårda än tidigare, och texterna handlar om typiska ämnen för heavy metal-musiken, här finns apokalyptik ("Black Sabbath"), Satan ("N.I.B."), och annat ockult.

På de europeiska LP-versionerna av albumet fanns gruppens cover på Crows "Evil Woman" med (den släpptes även som singel). Eftersom den låten varit en mindre hit i USA har de amerikanska utgåvorna av albumet låten "Wicked World" där istället. Dagens CD-utgåvor brukar innehålla båda dessa låtar. Även "Warning" är en cover. Aynsley Dunbar Retaliation spelade in den på sin debut 1969. Eftersom låtarna var för långa för den amerikanska marknaden kreerade Warner Bros lite extra 'låtar' till albumet, genom att döpa en handfull intron till fullvärdiga låttitlar. Därför skiljer sig tracklistan mellan Euro och US-utgåvorna. Introt till "Behind the Wall of Sleep" heter "Wasp", introt till "N.I.B." heter "Bassically", och introt till "Sleeping Village" heter "A Bit of a Finger".

PARANOID:
"Paranoid" spelades in samma år som debuten (1970) och släpptes 8 september samma år. Med detta album kom Black Sabbath också in på marknaden i USA. Paranoid blev en stor försäljningssuccé i både Europa och USA. En stor och viktig skillnad från det första albumet är att Paranoid saknar de långa solon och utspel som utgjorde en stor del av debuten, man fokuserade istället på riffen. Detta gör albumet mer kompakt, och framgången berodde kanske på att det blev mer lättlyssnat på grund avdetta.

I och med Paranoid tog Black Sabbath ett steg ifrån sina bluesrötter för att fokusera mer på det sound som de kom att bli kända för att ha skapat. Titelspåret och "Iron Man" blev de två framgångsrikaste låtarna och betraktas idag som några av hårdrockens klassiker. Det var från början meningen att albumet skulle heta War Pigs och att det alltså skulle vara titelspåret. Skivbolaget ändrade titeln - Vietnamkriget pågick och man ville inte ge ut en skiva med en så känslig titel.

MASTER OF REALITY:
Master of Reality är rockbandet Black Sabbaths tredje album, utgivet 1971. Till stilen liknar albumet väldigt mycket det tidigare släppta albumet Paranoid, och vissa menade då det begav sig att albumet var en lite svag uppföljare. Låtarna är dock fortfarande fyllda av tunga riff och albumet räknas som en stark grundsten och inspirationskälla till heavy metal-musiken. Master of Reality var det första album där Black Sabbath valde att stämma ned gitarr och bas ett och ett halvt tonsteg, från E till C#. Detta dels för att få mer tyngd i riffen, men också för att Tony Iommi lättare skulle kunna spela; han förlorade två fingertoppar på högerhanden (han är vänsterhänt) i en arbetsplatsolycka.

"Sweet Leaf" inleder albumet, och innan riffet börjar hörs Tony Iommi som hostar då han röker en marijuana-cigarett i en paus under inspelningen. Låten är en hyllning till marijuana och riffen räknas som mycket inflytelserika. En annan uppmärksammad låt på albumet är "Children of the Grave" som har ett mycket karaktäristiskt riff. Låten är en protest mot det då pågående Vietnamkriget och texten påminner mycket om texterna från 60-talets flower power-musik. Här finns också två korta instrumentala spår av Iommi, "Embryo" och "Orchid". På skivans sjunde spår "Solitude" demonstrerar Tony Iommi sin instrumentala bredd där han spelar gitarr, flöjt och piano. En vanlig missuppfattning är också att Bill Ward ska ha lagt sången på "Solitude" men faktum är att det är Ozzy Osbourne vid mikrofonen även här.

VOL. 4:
Vol. 4 är heavy metal-bandet Black Sabbaths fjärde studioalbum, släppt i september 1972. Albumet följde de framgångsrika Paranoid och Master of Reality men räknas allmänt som något svagare än dessa två.[källa behövs] Kommersiellt var albumet ungefär lika framgångsrikt. Det nådde som bäst åttonde plats på den brittiska albumlistan och trettonde på den amerikanska. Här finns de hårda "Wheels Of Confusion", "Tomorrow's Dream" och "Supernaut", men även Tony Iommis piano-ballad "Changes".

"Changes" brukar det ibland ses ner på då texten handlar om förlorad kärlek och var tänkt att hamna på en mer kommersiell grund. "Laguna Sunrise" och "FX" är två korta instrumentella spår som antagligen är tänkta att förstärka den ockulta känslan lite grann. Sista låten, "Under The Sun":s första riff räknas som bandets absolut tyngsta, långsammaste riffet som bandet någonsin har skapat. Frank Zappa sade tidigare att War Pigs var den bästa hårdrockslåt som någonsin skapats, fast ändrade sig 1972 att Supernaut var den bästa hårdsrockslåten någonsin.

"My name is Lucifer... please take my hand"

En ung Gene Simmons i början av sin karriär men blodet är redan på plats. Observera de hemmagjorda kläderna och sminket som inte riktigt fått sitt ikoniska utseende. Snyggt målat på naglarna, Gene.

Fler Kiss-prylar på min blogg:
- Diverse KISS-prylar!

A: I'm Gonna Love You / You Matter To Me / Tossin' And Turnin' / Don't You Let Me Down / That's The Kind Of Sugar Papa Likes
B: Easy Thing / Rock Me, Baby / Kiss The Girl Goodbye / Hooked On Rock And Roll / I Can't Stop The Rain / I'm Gonna Love You

Producent: Vini Poncia Skivbolag: Casablanca

Peter Criss (sång, trummor), Bill Bodine (bas), Bill Cuomo (keyboard), Richard Gerstein (keyboard), Brendan Harkin (gitarr), Neil Jason (bas), Art Munson (gitarr), Elliot Randall (gitarr), Stan Penridge (gitarr), Allan Schwartzberg (trummor)

Gäster: Steve Lukather (gitarrsolo på "That's The Kind Of Sugar Papa Likes" och "Hooked On Rock And Roll"), Lenny Castro (slagverk)

Allas vår favoritkatt Peter Criss sjävbetitlade debutalbum har jag såklart också hemma. Eller räknas den möjligen som en en KISS-skiva men med bara Peter Criss? Svårt det där, men jag chansar och ger skivan titeln "KISS - Peter Criss", eftersom KISS-loggan trots allt är med på framsidan. OK för alla?

Jamen va bra, då kör vi: fy fan vad jag tyckte den här skivan var kass då jag köpte den! Jag var såklart tvungen att köpa alla fyra soloskivor från mina stora idoler KISS, att strunta i att köpa en KISS-medlems skiva var ju helt otänkbart. Tur var så var de andra tre skivorna var så pass bra, för den här sög verkligen purjo big time. Och tror du inte att nu, drygt 30 år senare är den nästan lika dålig! Jag kan nu när jag blivit lite (ha!) äldre uppskatta en del låtar lite mer nu än vad jag gjorde då som finnig fjortis, men den här skivan har jag knappt lyssnat på sen inköpet utan den har bara stått där i hyllan tillsammans med Gene, Paul och Aces soloskivor, skivor som snurrat betydligt mer än den här.

Men nu var det ju Criss-pojkens skiva som skulle avhandlas lite kort. I princip alla låtar på skivan är gammal skåpmat från Peters pre-KISS band Lips och har hängt med sen 1971 minst, förutom "Tossin´and turnin´" som är en cover. Skivan består alltså av sex låtar skrivna av Stan Pendridge (och som Stan faktiskt sjöng då dom spelade låtarna i Lips), två låtar skrivna av kompisen Sean Delaney och två covers. Peter Criss hade inte så där tvärmycket med själva låtskrivandet att göra vad än skivetiketten säger.

Men det som är kul är i alla fall det faktum att det här är väl nåt som aldrig gjorts förut, (tror jag), alltså att alla medlemmar i ett band släpper varsin soloplatta och på samma dag, i det här fallet den 18 september 1978. Vilka andra band skulle kunna göra nåt liknande? Beatles? Ja, inte nu såklart, men då hade dom säkert kunnat. Genesis? Troligen. Rush? Nirvana? Metallica? Njaeee... Hela idéen stupar väl på trummisen är jag rädd, trots att jag själv är trummis och är enligt egen utsago enormt musikalisk. Det visst, det här hade nog varit en alldeles lysande idé om den hade gått hem hela vägen, men de fyra soloskivorna flög väl inte direkt ut från skivaffärshyllorna direkt. KISS vid den här tiden 1978 på bara fyra år släppt inte mindre än sex studioskivor, två live-album och två samlingsskivor, så skivköparna var nog en aning mätt på KISS, hur äckligt det än låter.

Bäst: Vänta ett tag så kommer jag säkert på nåt....Jo, "Hooked On Rock`n`roll" är ganska ok med gitarrsolo av Toto-farbrorn Steve Lukather, men rock´n´roll? Nix, det är det icke. Och den megasmöriga "Kiss The Girl Goodbye" är ganska skön. Sämst: typ allt men allra sämst är nog "Don`t You Let Me Down", "You matter to me" och saxofonen på "Tossin´and Turnin´" Den sistnämnda körde tydligen KISS på "Dynasty"-turnén, men det vete fan om jag tror på. Och sämst är det att det följde med en poster med varje soloskiva som man kunde sätta ihop till en lång rackarns poster om man hade all fyra. Och det hade jag, men på nåt konstigt sätt har jag också lyckats drulla bort dom allihopa...

För att travestera Criss så är det här "not the kind of music papa likes"... Skitsnyggt omslag dock, klart snyggast målat av de fyra soloskivorna faktiskt.

Fler inlägg om KISS på min blogg:
Dressed to kill (LP) / Hotter than hell (LP) / Kissology vol. I (DVD) / Kissology vol. II (DVD) / Kissology vol. III (DVD) / KISS in Las Vegas (DVD) / The Second Coming (DVD) / KISS-dockor / KISS behind the mask (bok) / KISS (LP) / Hot in the shade (CD) / Revenge (CD) / - Alive (2-LP) / Konserthalsdukar! / Creatures of the Night (12" EP) / Rock and roll over (LP) / - Thrills in the night (7") / - I´m a legend tonight (7")

The Greatest of All Lies / Long Before Winter's Call / Your Children Will Burn / Hammer Battalion / This Day Belongs to Me / Marching Off to War / Entering the Hall of the Slain / Black Horizon / Carved in Stone / Warriors of Midgard / Midsummer Solstice / Home of the Brave / I Want You Dead

Producent: Fredrik Folkare Skivbolag: SPV

UNLEASHED: Johnny Hedlund (bas, sång), Fredrik Folkare (gitarr), Tomas Måsgard (gitarr), Anders Schultz (trummor)

OK, häng med nu för nu blir det lite invecklat! Min talangfulle tecknande polare Gustav hade plitat ihop den här flyern till textiltryckeriet Helloil. Flyern skulle delas ut vid den här festivalen och Gustav undrade om jag kunde printa ut den i färg i X antal kopior. Är ni med så långt? OK. Till historien hör att snubben som ville ha flyern även är medlem i bandet du ser ovan, så som tack för min lilla (men ack så viktiga) insats för att sprida hans reklambudskap, fick jag då denna CD. Inte illa va!

Tokigt: jag har aldrig har hört Unleashed förut, Det är sant! Här har man lyssnat på Entombed ända sen "Clandestine"-tiden och ändå på nåt sätt lyckats missa detta gäng helt och hållet, är inte det lite crazy? För Unleashed-basisten Jonny var ju medlem i urdödsarna Nihilist tillsammans med hela gänget som senare blev Entombed när Hedlund klev av och bildade Unleashed på egen hand för en sådär hundra år sen. Nåja, jag såg i alla fall Unleashed spela på House of Metal ifjol och blev helt helt golvad av deras svängiga oldschooldöds och den sjungande basisten Jonny Hedlunds mäktiga scennärvaro. Bra trummis också, svängigt som fan och avslappnat och fint spel framför egen kasse. Skivan då? Jo , den var ju kanonbra, jag är ruskigt imponerad! Snyggt omslag också med precis alla hårdsrocksattribut på en och samma gång: dödskallar, svärd, kedjor, yxor, inverterade kors och vassa tänder. Vilken annan Unleashed-platta tycker du jag borde slänga ett öra på?

Bäst: "The Greatest of All Lies", "Your Children Will Burn", "Hammer Battallion" (har skrikit refrängen "HAMMER BATTALLION...UMLEASHED" hela veckan nu), "I want you dead", "Home of the Brave" och "Warriors of Midgard". Stort plus också att det i CD-häftet förutom låttexter även innehåller textförfattaren Jonny kommentarer och tankar vad varje låttext och låt handlar om.  Sämst: fattar fortfarande inte hur jag lyckats missa Unleashed. 

A: I´m a legend tonight / B: Love gun

Producent: Michael James Jackson/Eddie Kramer Skivbolag: Polystar

KISS: Gene Simmons (bas, sång), Paul Stanley (gitarr, sång), Eric Carr (trummor "I´m a legend tonight"), Peter Criss (trummor "Love Gun"), Ace Frehley (gitarr "Love Gun")
Gäst: Bob Kulick: gitarr "I´m a legend tonight"

Ännu mera KISS! En Japanpressad sjutummare med våra sminkade hjältar som har "I´m a legend tonight" från den (först) överallt annars än i USA utgivna samlingsplattan "Killers"på A-sidan och klassikern "Love gun", givetvis från plattan med samma namn på B-sidan. Trots att Ace är med på omslaget så spelar han inte en ton på "I´m a legend tonight", gitarrist på den låten är nämligen Bob Kulick, ett helt skalligt studioproffs och brorsa till Bruce. Men det visste du såklart redan.

Texten till respektive låt är som du ser på omslagets baksida, och om du kopplar på örnblicken och kisar riktigt mycket så ser du att det på sista textraden till "Love gun" står: "We´ll get together, mama You´ll seat". Det ska vara "We get together, mama, You´ll sweat...". På "I´m a legend tonight" är det lika tokigt, för där sjungs det enligt textbladet "believing in Bible crop" (vad nu det är), men det vara "believing in 5 o´clock". Close but no cigar, kära textöversättare därborta i Japanland!

Detta omslag är förresten enligt senaste numret av "Destroyer" (Svenska KISS Armys medlemstidning), ett av KISS allra snyggaste singelomslag. Och ja, jag är medlem i Svenska KISS Army.

Fler inlägg om KISS på min blogg:
Dressed to kill (LP) / Hotter than hell (LP) / Kissology vol. I (DVD) / Kissology vol. II (DVD) / Kissology vol. III (DVD) / KISS in Las Vegas (DVD) / The Second Coming (DVD) / KISS-dockor / KISS behind the mask (bok) / KISS (LP) / Hot in the shade (CD) / Revenge (CD) / - Alive (2-LP) / Konserthalsdukar! / Creatures of the Night (12" EP) / Rock and roll over (LP) / - Thrills in the night (7")

A. This Ain't the Summer of Love / True Confessions / (Don't Fear) The Reaper / E.T.I. (Extra Terrestrial Intelligence) / The Revenge of Vera Gemini
B: Sinful Love / Tattoo Vampire / Morning Final / Tenderloin / Debbie Denise

Producent: Murray Krugman, Sandy Pearlman, David Lucas Skivbolag: Columbia

Blue Öyster Cult: Eric Bloom (sång, gitarr, keyboard), Albert Bouchard (trummor), Donald "Buck Dharma" Roeser (keyboard, gitarr), Joe Bouchard (bas, gitarr), Allen Lanier (bas, gitarr), keyboard)
Gäst: Patti Smith (sång på "Vera Gemini")

Och här kommer så min sista Blue Öyster Cult-skivan ut på bloggen, om jag nu inte hittar "Fire of unknown origin" på vinyl på skivmässan i morgon här i Umeå alltså. Den fjärde plattan i ordningen från den blå ostronkulten och den har ett rasande snyggt omslag där bandet på uppviket spelar roulette på månen med en croupier med ett väldigt läskigt hårsvall. Snygg framsida med en trollkarl som viftar med en handfull kort och samtidigt pekar på bandloggan som är inhuggen i stenväggen. Bäst: "This Ain't The Summer Of Love", "ETI" (skönt solo) och "Tattoo Vampire". Och klassikern "(Don't Fear) The Reaper" är ju såklart en förjävla cool låt. Sämst: den urrrkiga saxofonen på Stones-iga "True Confessions" och "Morning final". Trivia: klicka här och kolla hur det egentligen gick till när "Don´t fear the reaper" spelades in. "Guess what?!, I've got a fever and the only prescription is MOAR cowbell!"

Tidigare inlägg om Blue Öyster Cult på min blogg:
- Secret Treaties (LP) / - Spectres (LP)

CD I:
They Used Dark Forces - Teutonic Witch / Sorrow / Funeral Summer

CD II:
One Last Time / Kundalini Arisen / Caesar Forever / Anywhere Out of This World / Untitled

Producent: Reverend Bizarre Skivbolag: Spikefarm Records

Reverend Bizarre: Albert Witchfinder (sång, bas), Peter Vicar (gitarr), Earl of Void (trummor)

Aaaargggh, men nog är det väl ändå själva djävulen!! Men hallå, varför så ilsk? Jo, det ska jag tala om för dig. Här har man, troligtvis sist av alla människor i hela världen, upptäckt storheten i det finska bandet Reverend Bizarre och fallit pladask som den berömda furan för deras mäktigt blytunga och snigellångsamma doom-metal. Och vad händer direkt efter att jag har skickat efter denna dubbel-CD från CDON? Jo, jag får veta att Reverend Bizarre av nån anledning lagt ner verksamheten! Som sagt, nog är det väl ändå själva djävulen!

Som tur är så har Reverend Bizarre släppt ett gäng (ett litet gäng men dock) skivor före den här och som du kan njuta av om du precis som jag vill ha din musik antingen ultralångsam och jättelång (dom här) eller överljudssnabb och jättekort (Agoraphobic Nosebleed). Två fullängdare, "In the Rectory of the Bizarre Reverend" från 2002 och "II: Crush the Insects" från 2005 finns kvar bevarade för eftervärlden och för dig (och mig) att köpa. Det finns även två EP:s betitlade "Harbinger of Metal" och "Return to the Rectory", men då dom klockar in på respektingivande 74 minuter och 65 minuter respektive och innehåller inte mindre än sju låtar vardera kan man nästan räkna dom som fullängdare också, eller hur?

Låt mig förresten ge dig några exempel på vad jag menar med jättelång: den första låten "They Used Dark Forces - Teutonic Witch" klockar in på inte mindre än 29 mäktiga minuter och tvåan "Sorrow" är inte sämre den med sina 25 minuter! Kan du fatta så underbart. Det är först på trean "Funeral Summer" som bandet är nere på någorlunda hanterbara låtlängder och den är med sina dryga 11 minuter rena poplåten i sammanhanget. Den är också, bortsett från de två intrumentala bagatellerna "Kundalinin Arisen" och "Untitled", den kortaste låten på dessa två skivor. Trivia: Den första CD:n är totalt 66:06 minuter lång och det är såklart inte en slump utan nåt som bandet fixade till i mastringen för att få till den sista lilla (men för oss hårdrockare ack så viktiga) tredje 6:an.

Bäst: "They Used Dark Forces - Teutonic Witch" (29 minuter doom-magi), "Sorrow" (hur kan man spela så långsamt?), "Caesar forever". Sämst: förutom att dom lagt av? Inget. Eller möjligen den avslutande "Untitled", som bara är ett slött trumkomp och en massa ljudeffekter.

"Christs may come and Christs may go but Caesar is forever" (Caesar Forever)

Regi: Jake West, 89 min

I rollerna: Danny Dyer, Stephen Graham, Lee Ingleby, Terry Stone, Noel Clarke

En snubbe ligger i skilsmässa med sin fru och hans polare tänker muntra upp honom med en resa med det grabbiga grabbgänget till en avlägsen by på engelska landsbygden för att där supa skallen i bitar. Väl där upptäcker dom att byn är full av tjejer men problemet är att det är bara tjejer, och att dom där tjejerna är sugna på nåt helt annat än vad killarna hade hoppats på, dom här är nämligen ute efter blod. Ett militärt experiment som genomförts i området har (såklart) slagit slint och ett virus har spridits ut över den lilla byn och tro´t eller ej men alla kvinnor i byn har förvandlats till "an army of pissed off, man-hating feminist cannibals" och nu gäller det att slåss till siste man! Visst låter det bra? Det är den också! En sanslöst kul blandning av "Evil Dead", "Shaun of the Dead" och "Demons" och filmens tagline är klockren: "On the Piss. On the Pull. On the Menu". Den här måste du se!

- What kind of virus only affects women?
- Bird flu...

A: Deathrider / Metal Thrashing Mad / I'm Eighteen / Panic / Subjugator
B: Soldiers of Metal / Death from Above / Anthrax / Across the River / Howling Furies

Producent: Carl Canedy Skivbolag: Music for Nations

Anthrax: Neil Turbin (sång), Dan Spitz (gitarr), Scott Ian (gitarr), Danny Lilker (Bas), Charlie Benante (trummor)

Jätteklassisk debutskiva med NY-thrasharna Anthrax och den första och sista skivan med den i mitt tycke alldeles utmärkta thrashsångaren Neil Turbin som har en alldeles fantastiskt falsettvrål. Även den första och sista skivan med 2-metersbasisten Dan Lilker i sättningen och dom ersattes till nästa skiva av Joey Belladonna och Frank Bello respektive. Den sistnämnde, som på denna skiva tackas som gitarransvarig medlem i bandets roadcrew, är förresten trummisen Charlie Benantes systerson. Alltså Benantes storasyrra är Bellos mamma. Hängde ni med på den?

Skivan är, som så många andra skivor producerad av välväxte Rods-trummisen Carl Canedy som rattat ljudet på en hel drös klassiska metalskivor: "Beyond the Gates" (Possessed), "Violence & Force" (Exciter), "Feel the Fire" (Overkill), "Out of the Darkness" (Jack Starr) och inte att förglömma uppföljaren "Spreading the Disease" med just Anthrax. Bäst: "Deathrider" (vilket jävla riff!), "Metal Thrashing Mad" (vilket jävla falsettvrål!), "Panic" (snyggt gitarrharmonisolo á la Maiden) och "Subjugator". Sämst: den helt tandlösa covern på Alice Coopers "I´m eighteen". Gör den i dubbel hastighet. Spela baktakt. Gör vad som helst och det hade funkat bättre än att som nu göra den exakt som originalet. Vad är meningen med det? Trivia: sångaren Neil Turbin håller fortfarande på och har numera ett band som har samma namn som första låten på denna skiva. Halvtaffligt omslag med en "fistful of metal" kommandes bakifrån med blodvite som följd.



Tidigare inlägg om Anthrax på min blogg:
- Persistence of time (LP) / - Among the living (LP) / - Attack of the killer B´s (CD) / - The sound of white noise (CD) / - Penikufesin (12" EP) / - Indians (12" EP) / - I´m the man (12" EP)

Different World / These Colours Don't Run / Brighter Than a Thousand Suns / The Pilgrim / The Longest Day / Out of the Shadows / The Reincarnation of Benjamin Breeg / For the Greater Good of God / Lord of Light / The Legacy

Producent: Kevin Shirley, Steve Harris Skivbolag: EMI

Iron Maiden: Bruce Dickinson (sång), Dave Murray (gitarr), Janick Gers (gitarr), Adrian Smith (gitarr, gitarr synth på "Brighter than a Thousand Suns"), Steve Harris (bas), Nicko McBrain (trummor)

Men du hallå, när blev Iron Maiden så här jävla bra? Alltså jag vet ju att dom är bra men såhär otroligt progmetalliska har dom väl aldrig låtit förut? Eller? Jag tappade bandet ur sikte när jag i början av 80-talet dök huvudstupa ner i snabbare och hårdare musik (läs dödsmetall) och har egentligen inte lyssnat på Maiden alls sen dess, jag har såklart deras klassiska fyra första album "Iron Maiden", "Killers" "The Number of the Beast" och "Piece of Mind" och köpte också dubbelvinylen "Live after death" av bara farten när den kom men den är i princip olyssnad. Allt efter det är ett blank blad i mitt Maiden-kunnande. Men det här var ju en skitbra skiva och den har gått på repeat både hemma och på jobbet hela veckan, gillar särskilt att låtarna är så långa, 7 av skivans 10 låtar är sju minuter eller längre. MUMS! Nu är det bara att leta reda på och köpa "Brave New World" och "Dance of Death" för en förhoppningsvis billig peng och hoppas att dom är lika fantastiskt bra.

Bäst: "Different World" (skivans kortis med sina 4.17 minuter), "Out of the shadows" (Alex Lifeson ringde och ville ha sitt gitarrljud tillbaka), "Brighter Than a Thousand Suns" (avigt trumkomp), "The Reincarnation of Benjamin Breeg" (fett riff nåtsåöverdjävulskt), och "For the Greater Good of God" med rena Dream Thrater-takterna på trumkompet i mitten minsann. Sämst: det medeltidsdoftande introt på "The Legacy" gav mig kraftiga Spinal Tap-vibbar och låten som följde var väl ärligt talat inte så bra heller. Men den är ruggigt lång. Skitsnyggt omslag.

Tidigare inlägg om Iron Maiden på min blogg:
- Flight of Icarus (7") / - 2 minutes to midnight (12" pic. EP) / - Maiden Japan (12" EP) / - The Trooper (7" pic, cutout) / - Iron Maiden (LP) / - 2 minutes to midnight (7") / - Women in uniform (7")