Musik på VHS: Tesla - Five man video band! (1990)
20 spänn.
Kan du fatta att jag köpte den här alldeles genomfantastiska prylen för bara 20 spänn på loppis? Har folk blivit alldeles galna, hur kan man vilja sälja den här?
Jamen alltså hallå orka typ, kolla bara på låtlistan:
Va?
Va!
VA?!
Inte illa, eller hur?
Detta är alltså den här konserten som jag också har på dubbelvinyl som jag nu har införskaffat på en skimrande (nåja) VHS-kassett. Nästan samma låtar som på vinylen, det är bara den nästsista låten "Little Suzie" som dom av nån anledning plockade bort från LPn.
20 spänn... ja herrejävlar.
LP: Faithful Breath - Gold n´ Glory! (1984)
Taffligt omslag? Närå, inte alls! Det är METAL!
Amon Amarths farsor med ICA-Jerry på trummor? Fler band borde spela i vikingahjälmar säger jag bara. Och visst ser trummisen stenhård ut med sitt tvåfärgade hår och den lilla vita magen?
På tal om ICA-Jerry så har han lånat en "very special snare" från Accept-trummisen Stefan Kaufmann. Han, Kaufmann alltså, är ju som du vet numera gitarrist i U.D.O.
A:
Don't Feel Hate / King of the Rock / Jailbreaker / A Million Hearts
B:
Gold 'n' Glory / Play the Game / Princess in Disguise / Don't Drive Me Mad
Producent:
Udo Dirkschneider, Michael Wagener
Skivbolag:
Mausoleum
FAITHFUL BREATH:
Heinz Mikus, vocals, guitar
Andy Hönig, guitar
Horst "Piet" Stabenow, bass
Jürgen Düsterloh, drums
För när jag plockar fram tyska Faithful Breath ur skivhyllan för att ge den en debutspinn på vinylsvarven har jag bubblande hånskratt i halsen.
För kolla på omslaget, vilket jävla skitomslag. Är det en 10-åring som målat det eller?
Och när sen början på öppningslåten "Don't Feel Hate" kommer studsande genom högtalarna så småkluckar jag för mig själv. Det här är väl ändå helt värdelöst? Jag kollar på bandfotot igen, HAHAHAHA!!!!
Men 10 sekunder in i låten fastnar mitt skratt i halsen.
Fan, det här svänger ju.
Det rockar ju fett.
Det är ju bra. Nej, fel. Det är ju hur jävla bra som helst!
Vilket jättefynd och där kom minsann luftgitarren fram!
Faithful Breath bildades redan 1967 (!) och spelade då progressiv rock men ändrade på 80-talet kurs till, ja vad ska man säga... vikingametal? och spelar på denna skiva taktfast (det är ju tyskt vetdu) och robust metal i makligt Accept-tempo med sjukt allsångsvänliga refränger. Skivan är ju producerad av allas vår favorittysk Udo tillsammans med parhästen Michael Wagener så ljudet är både klockrent och mullrande. Och låter jättemycket som Accept. Och så sjunger gitarristen Heinz som en hel karl, mäktigt minst sagt!
Skivan innnehåller även den bästa ballad jag hört sedan valfri Accept (eller möjligen Scorpions), nämligen den ljuvliga "A million hearts". En låt som givetvis hade varit jättehit om folk bara hade hört den.
Klockrent bra skiva som jag rekommenderar å det varmaste. Och jag måste genast försöka hitta deras tre andra alster, den fantastiskt betitlade LP "Skol" är först i kön. 1986 bytte Faithful Breath namn till Risk och där slutar tyvärr alla spår.
UPPTÄCK GENAST!
LP: Raven - Nothing exceeds like excess! (1988)
Färgglatt omslag med en snubbe simmande i överflöd ("excess"). Och tittar du riktigt noga så ser du även en pizzaslice, ett bowlingklot, två korpar (ravens) en handgranat och en brödrost. Och en massa annat skrot.
Helvetes jävlar vad ni ser ut, grabbar! Och det här är deras vanliga ansikten, du skulle se hur dom ser ut när dom grimaserar och gör till sig...
Närbild på den stiliga etiketten.
A:
Behemoth / Die for Allah / Gimme a Break / Into the Jaws of Death / In the Name of Our Lord / Stick It
B:
Lay Down the Law / You Gotta Screw Loose / Thunderlord / The King / Hard as Nails / Kick Your Ass
Producent:
Raven
Skivbolag:
Combat
RAVEN:
John Gallagher, bass, vocals
Mark Gallagher, guitar, backing vocals
Joe Hasselvander, drums
Har just målat färdigt huset (tog drygt tre dagar) så jag orkar helt enkelt inte skriva så mycket just nu. Och en sån här gammal Raven-LP från 1988 drar nog inte fram så många kommentarer (tyvärr) så jag håller det kort och koncist och lägger mitt krut på nästa inlägg när jag vilat upp mig.
› Första skivan på indie-bolaget Combat efter kicken från majorbolaget Atlantic.
› Första skivan med nya trummisen Joe Hasselvander (ex-Pentagram).
› Första skivan på länge med Raven som är riktigt bra. Om man hoppar över "The King" vill säga, kan vara Ravens sämsta låt ever.
› Första skivan med "Allah" i en låttitel. Skulle det funka nuförtiden tror du?
› Första skivan i världshistorien som är inspelad i "Rifforama!!!". Vad nu det är.
Färdig!
Trumvideo: Alex Rudinger - Threat Signal!
Trumvideo med den för mig helt okände Alex Rudinger som vid den här tiden visst spelade med det för mig likaledes okända bandet Threat Signal. Underbart avslappnat trumspel av Alex där fötterna flyger som kolibrivingar över pedalerna. Musiken däremot är skittråkig Dead by April-metal (även kallat Carling alt. JC-metal) med gruffande sång på verserna och rensång på refrängerna.
Jag. Hatar. Sånt.
Men trumspelet är förjävla skönt.
Alex spelar inte inte med Threat Signal längre. Klok kille.
Jag. Hatar. Sånt.
Men trumspelet är förjävla skönt.
Alex spelar inte inte med Threat Signal längre. Klok kille.
LP: Dokken - Under lock and key! (1985)
Kolla håret! Alltså kolla håret! Aaarghh, mina ögon! Och för att vara "under lock and key" ser dom oväntat lössläppta ut.
Samma bild som framsidan fast knäppt 100 meter bakifrån och innanför "portarna".
Aaarrghh, håret! Mera pudel, George! Såhär?
A:
Unchain the Night / The Hunter / In My Dreams / Slippin' Away / Lightnin' Strikes Again
B:
It's Not Love / Jaded Heart / Don't Lie to Me / Will the Sun Rise / Til the Livin' End
Lyssna på Spotify:
Dokken – Under lock and key
Producent:
Angelo Arcuri, Neil Kernon och Michael Wagener
Skivbolag:
Elektra
DOKKEN:
Don Dokken, vocals, guitars
George Lynch, guitar
Jeff Pilson, bass
Mick Brown, drums
Tredje skivan från pudelhjältarna Dokken är en rackarns bra skiva. Vet inte hur många gånger jag lyssnat på den här den här veckan men det börjar faktiskt närma sig ett tvåsiffrigt antal. En skiva som jag köpt nångång nånstans och bara ställt in i hyllan så när jag tippade ut den ur LP-fodralet tidigare i veckan var det alltså premiärspelning. Hur sjukt är det på en skala? Jag köper kanske för mycket skivor...
Men den var väl värd att väntas på för jösses va bra den va med en patenterat skön Dokken-mix av både hårt, mjukt och allt där emellan.
Rökarna först (som bara är två till antalet): klockrent fräna "Lightnin' Strikes Again" (går du inte igång på Dons falsettskrik i slutet gillar du fan inte musik överhuvudtaget) och den snabbtrampade "Til the Livin' End" med ett ruggigt fränt solo från George Lynch.
På den motsatta sidan har vi de avsevärt mjukare alstren; först den svinsköna "Slippin' Away" (den bästa balladen som Journey aldrig skrev), "Jaded Heart" (vilken refräng!) och "Will the Sun Rise", även den med en rasande skön refräng.
Och mitt mellan de två har vi då alltså alla mellantempolåtar; "Unchain the Night", "The Hunter" (båda med fräsiga Lynch-solon), "In My Dreams" (Lynch briljerar igen!), "It's Not Love" (Def Lep-körer) och "Don't Lie to Me".
Trivia: sålde över en miljon ex och ynglade av sig tre hitsinglar: "In My Dreams", "The Hunter" och "It's Not Love". Dokken agerade vid den här tiden förband till bland andra Judas Priest, AC/DC, Aerosmith och Dio och den kultförklarade dokumentären "Heavy Metal Parking Lot" (1986), handlar om partajande hårdrockare på en parkering som ska in och kolla på just Judas Priest och Dokken.
Hela det pudelklassiska underverket är producerat av Neil Kernon som numera rattar ljud åt betydligt hårdare akter som Cannibal Corpse, Nile och Macabre. Jo, faktiskt. Mångsidig herre minsann.
Fan va bra, ingen som vill bilda ett Dokken-tribute band med mig? Pax å va Mick Brown!
CD: Marduk - Panzer divsion Marduk! (1999)
På framsidan en engelsk Centurion tank, ett gäng patroner och för den oinvigde, en oläslig bandlogga.
På baksidan är det fullt KRIEG!
Panzer Division Marduk / Baptism by Fire / Christraping Black Metal / Scorched Earth / Beast of Prey / Blooddawn / 502 / Fistfucking God's Planet
Lyssna på Spotify:
Marduk – Panzer Division
Producent:
Marduk
Skivbolag:
Osmose
MARDUK:
Legion, vocals
Morgan Steinmeyer Håkansson, guitar
B. War, bass
Fredrik Andersson, drums
VVVVVROOOOOOOOOOOOOOOM!!!!!
- Va fan va det där som blåste förbi?
- Ingen aning. Schhh, lyssna, nu kommer det igen.
RRRRÖÖÖAAARRR... (Voivod, jag vet.)
- Du det där gick ju för jävla fort, hann du höra nåt? Jag hann då inte.
- Nä, inte jag heller, släng på´n igen.
- OK, tyst nu, nu börjar den igen...
dundundundunDUNDUNDUNDUNDUNDUNDUN.... FIRE!! AAARRRGHHH!!
cymbal, puka, cymbal, puka, cymbal, bam, bam, bam... "Black, fearsome and grim and mighty Panzer division Marduk rolls over enemy land"
Med världshistoriens näst tuffaste intro (bara "Wings" med Vader är tuffare) brakar "Panzer division Marduk" med Norrköpings stoltheter Marduk igång. Och nu gäller det att hålla i sig för kung och fosterland för här går det undan som bara den. Och om skivans undertitel "...The black metal war machine" inte ger dig några hintar hur musiken låter så är det är ungefär som...
... att lyssna på Slayers "Reign in blood" och Motörheads "Overkill" på 78 varv. Samtidigt.
... att springa genom en rottweilerkennel iförd en bloddropppande köttoverall.
... att stoppa skallen i en spikfylld tvättmaskin och sen slå på centrifugprogrammet.
... att skita i att springa från tjurarna i Pamplona.
... att... ja, du fattar.
Eller för att säga det med musik: Det kommer en "Panzer Division Marduk" fylld med "Beast of Prey" som i tidig "Blooddawn" ger dig en glödande "Baptism by Fire" med sina "502". Denna "Christraping Black Metal" tar helt enkelt och "Fistfucking God's Planet" och efterlämnar bara en torr och ogästvänlig "Scorched Earth" efter sig.
Trivia: "Panzer Division Marduk" är del två i en ohelig treenighet, temat på den föregående "Nightwing"-skivan var nämligen blod, denna handlar om krig (no shit!) och den följande CDn "La grande danse macabre" avhandlar ämnet död. Och lägger vi ihop dessa tre får man alltså "blod, eld och död", Marduks vision av vad black metal står för.
Djävligt bra skiva som givetvis krossar allt annat till smulor.
Heja Marduk!
Film på DVD: Tintin - Enhörningens hemlighet! (2011)
Kommer du ihåg att jag för nån månad sen gick med i en filmklubb och fick sex filmer men bara betalade för en?
Och att jag då valde följande filmer:"Barton Fink" (klassiker), "Black Swan" (kanonbra), "Little Britain Abroad" (skitkul), Transformers III" (ka-boom!), "Pirates of the Caribbean - i främmande farvatten" (uuurk, va tråkig) och "Sucker Punch" (den va oxå tråkig)?
Som "sign on"-bonus fick jag förresten "Lincoln lawyer" med Matthew McConaughey alldeles gratis. Riktigt bra film.
Nåja, när det gäller såna klubbar måste man ju alltid köpa nåt till klubbpris innan man får gå ur och för att göra en lång historia kort: jag valde "Tintin" - Enhörningens hemlighet".
Nej, jag har inte sett den än, varken på bio då den kom eller den här DVDn. Ska bli kul, ska se den, har dock en massa annat i filmtittarkön som jag ska se först som "The Innkeepers", "The tunnel", "Shame", "Dogtooth", "The grey", "The divide", "Chronicle", "Grave Encounters", Sherlock Holmes - A game of shadows", "Contraband"...
Jag har gått ut ur den filmklubben nu men kommer garanterat att gå med igen nångång sen. För vilken gång i ordningen vet jag inte, har faktiskt varit medlem så många gånger att jag blivit nekad medlemsskap en gång. Undrar om dom börjar komma mig på spåren då jag alltid går ut ur klubben typ på en gång?
För när man får sju DVD-filmer för bara 500 spänn känns det som jag lurar dom men jag är inte riktigt säker...
LP: Y&T - In rock we trust! (1984)
Ännu ett omslag signerat John Taylor Dismukes.
Tuffa, men alldeles för små livebilder på baksidan.
Fullt med texter på innerpåsen.
A:
Rock & Roll's Gonna Save The World / Life, Life, Life / Masters And Slaves / I'll Keep On Believin' (Do You Know) / Break Out Tonight!
B:
Lipstick And Leather / Don't Stop Runnin' / (Your Love Is) Drivin' Me Crazy / She's A Liar / This Time
Producent:
Tom Allom
Skivbolag:
A&M
Y&T:
Dave Meniketti, gitarr, sång
Phil Kennemore, bas
Joey Alves, gitarr
Leonard Haze, trummor
Fullängdare nummer sex från amerikanska Y&T är en otippat blek historia. För efter käftsmällar som "Black Tiger" och "Mean Streak" hade jag väntat mig nånting i hästväg från farbröderna så jag blev lite besviken när jag lyssnade på den.
Men konstigt nog är det här Y&T:s bäst säljande skiva som släpade sig upp till plats 46 på USA-listan och sålde över 450.000 ex, så tråkig är det visst bara jag som tycker. För förutom den Priest-minnande ( hört "You´ve got a another thing comin´ månne?) "Lipstick and leather" är det inte en enda låt som jag ens under pistolhot kommer ihåg när jag lyfter av nålen. Men det är en förjävla bra låt som fick igång mången förfest på 80-talet men hur tänkte ni när ni la en discobas i mittpartiet på den? Och what´s up med synthtrummorna i början på "(Your Love Is) Drivin' Me Crazy"? Aja baja!
På tal om Judas Priest så är skivan producerad av Tom Allom som rattade ljudet på sju Judas Priest-skivor på raken, från 1979 års "Unleashed in the East" till "Ram it down" från 1988.
All musik är som synes skriven av bandet tillsammans med låtskrivaren Geoffrey Lieb, texterna däremot har basisten Phil Kennemore, också det tillsammans med Lieb, skrivit. Och jag som trodde Meniketti skötte sånt.
Men trots att dom fick proffshjälp med låtskrivandet blev resultatet "bara" en hitlåt, ("Don't Stop Runnin'"). Drickagiganten Dr Pepper (men uurk, va dålig den är då) köpte däremot rättigheterna till "She's A Liar" och körde den i en reklamfilm så där tjänade dom kanske en skön slant.
Trivia: det här har jag nog redan berättat men när Y&T 1983 turnerade som förband till Ozzy blev Dave Meniketti erbjuden jobbet som gitarrist i Ozzys kompband. Vi låter Dave berätta själv:
“We were in Dublin and he came backstage. And in front of my entire band Ozzy got down his knees and said, ‘David, would you please join my band?’ I replied "thanks, but I was kinda busy", to which he insisted that I had to teach his guitarist, Brad Gillis, how to be a rock star. He said that Brad was too much of a square..."
Till slut: under denna skivas turné tyckte dom att det var en bra idé att omslagets robotfigur, "Rock", kom inklampande på scen under konserterna och visade upp sig i all sin intergalaktiska hårdhet. Tufft? Nja, jag tycker nog det doftar ganska mycket Spinal Tap om du frågar mig.
LP: Cinderella - Long cold winter! (1988)
Det är klart att en skiva som har "winter" i titeln ska vara vit.
Har ni stått där i snödrivan hela longa colda wintern? Vadå, handen har frusit fast i björken?
Ni kan ju inte vara ute och i snön bara med kobojsarboots och läderbyxor, förstår ni väl. Och öppen jacka!
A:
Bad Seamstress Blues/Fallin' Apart at the Seams / Gypsy Road / Don't Know What You Got (Till It's Gone) / The Last Mile / Second Wind
B:
Long Cold Winter / If You Don't Like It / Coming Home / Fire and Ice / Take Me Back
Lyssna på Spotify:
Cinderella – Long Cold Winter
Producent:
Andy Johns, Tom Keifer, Eric Brittingham,
Skivbolag:
Polygram
CINDERELLA:
Tom Keifer, gitarr, sång
Jeff LaBar, gitarr
Eric Brittingham, bas
Fred Coury, trummor
Gäster på skivan:
Cozy Powell, trummor (men det står inte vilken låt han spelar på.)
Denny Carmassi, (ex-Montrose), trummor (inte han heller)
Svinbra skiva nummer två från Philadelphias stoltheter Cinderella. Och om du tyckte att den glammiga debuten "Night songs" var klockrent bra ska du veta att den här är så mycket bättre, som TV4 brukar säga. Här har Keifer & Co torkat av sig kajalen, slängt alla färgglada tygbitar och bytt ut glamrocken till förmån för ett mera jordnära, bluesrockande sound. Och det funkar såklart hur bra som helst och skivan innehåller bara goa låtar med ett helvetiskt sväng som tyill exempel "Gypsy Road", "Fallin' Apart at the Seams", "The Last Mile" och "Take Me Back".
Men så sålde den 2 miljoner ex också.
Till och med balladerna är tuffa, lyssna på jättehiten (12:a i USA) "Don't Know What You Got (Till It's Gone)" och försök att inte få ståpäls. Den countrymysiga "Comin Home" är inte så dum den heller.
Som sagt inte en dålig låt på hela skivan förutom A-sidans avslutare "Second Wind" som börjar bra på alla sätt och vis innann den tyvärr ballar ur helt och hållet efter drygt 2 minuter till ett instrumentalt gytter av bongotrummor, ylande gitarrer och fan och hans moster. Men annars är allt bra, djävligt bra till och med.
Och känner du nu att du vill ha mer Cinderella så ska du surfa till denna YouTube-kanal där det finns ett par videos med Keifer & Co för allmän beskådan. Mycket nöje!
Heja Cinderella!
Film på DVD: Enter the void! (2010)
Regi: Gaspar Noé, 154 min
Tradera-fynd för 45 spänn: Gaspar "Irreversible" Noés maxat färgglada "Enter the void". Och det här är nog den mest skruvade film jag nånsin sett, i alla fall den absolut färggladaste och snurrigaste. Kände hur marken gungade under mig bara av att se förtexterna. Hur fan kommer man på nåt sånt här egentligen?
Den handlar om langaren Oscar som syratrippar sig igenom tillvaron i Tokyo, hans älskade lillasyster Linda däremot lever lite farligt som strippa och Oscar försöker hålla koll på henne. Så gått det nu går när man är stenad 24/7. Oscar blir tyvärr dödad i en polisrazzia på en klubb så det där med att hålla koll på lillasyrran måste Oscars ande göra hädanefter.
Jo, du läste rätt.
Och vips är vi inne i Oscars huvud och flyger obrytt tvärs genom väggar, över hustak och ibland också inuti människor för att hålla koll på jäntstackarn. Allt ackompanjerat av huvudvärksframkallande techno och ett neonblinkande Tokyo.
Jag lovar att du aldrig sett nåt liknande och har du aldrig varit påtänd förut (och det har du väl inte, just say no to drugs) så är det säkert såhär det känns.
Så har du anlag för svindel, åksjuka, sjösjuka eller möjligen epilepsi? Se inte den här filmen.
Men pallar du med 2½ timmes nonstop blinkande filmat med en svängande, krängande och flygande kamera så är det här en film för dig. Men sweet jesus vad det blinkar och har sig.
LP: UFO - Mechanix! (1982)
Första UFO-omslaget som inte formgivits av Hipgnosis. Det betyder alltså: inga tatueringar med skärbrännare, kyssar i duschen, apor med luftslangar och tefat i förorten.
Hade nog hellre sett en stor livebild och en liten skiftnyckel (eller vad det nu kallas) på baksidan. Och det där 80-taliga rutmönstret gör mig sjösjuk.
Och så avslutar jag med en konstnärlig närbild på etiketten bara för att jag kan.
A:
The Writer / Somethin' Else / Back into My Life / You'll Get Love / Doing It All for You
B:
We Belong to the Night / Let It Rain / Terri / Feel It / Dreaming
Lyssna på Spotify:
UFO – Mechanix
Producent:
Gary Lyons
Skivbolag:
Chrysalis
UFO:
Phil Mogg, vocals
Paul Chapman, guitar
Neil Carter, keyboards, saxophone
Pete Way, bass
Andy Parker, drums
"Mechanix" äe den tionde studioskivan från UFO och det blev den sista med basisten Pete Way. Han lessnade nämligen på den alltför softa inriktningen hans band tagit och tackade för sig direkt när turnén för skivan var över. Han bildade då tillsammans med den från Motörhead avhoppade gitarristen "Fast" Eddie Taylor det listigt betitlade bandet Fastway. Han upptäckte dock ganska på direkten att han inte kunde komma ur sitt kontrakt med Chrysalis så han hoppade av det bandprojektet innan det ens hade startat (schysst!) och drog ut på vägarna som basist för Ozzy under "Bark at the Moon"-turnén istället.
Nå, nog om detta, över till LPn och öppningslåten "The Writer" som direkt sätter ribban högt med ett av rockhistoriens tuffaste riff. Det huvudlösa påståendet kan i och för sig bero på att jag lyssnat så oerhört mycket på denna skiva de senaste dagarna, men ett jävla skönt riff är det och jag kan inte låta bli luftgitarren när den trampar igång, det är då en sak som är säkert. Skönt solo också som börjar med synthsolo, går över till ett gitarrdito innann det sen avslutas med ett saxofonsolo. Japp, du läste rätt.
Väldigt otippat kommer sen en 50-talsslåt nämligen "Something Else", en Eddie Cochran-cover med puttrigt blås som svänger sådär lagom men inte låter det UFO om den, det ska gudarna veta. Nä, då är den följande countrymysiga balladen "Back into My Life" ofantligt mycket bättre med söta tjejkörer och rasande skönt gitarrsolo.
Andra sköna spår på skivan är "We Belong to the Night", "Let It Rain" (kalaslåt) och jättesofta balladen "Terri".
Bra skiva med ett hugaligen så styggt omslag. Upptäck!
Trivia: annonserna för denna skiva hade den rättframma taglinen "Mechanix: it will tighten your nuts".
Trumvideo: Blake Richardson - Between the Buried and Me!
Total trumporr med Blake Richrdson från progmetal bandet Between the Buried and Me som här lirar deras låt "Lunar Wilderness" från EPn "The Parallax: Hypersleep Dialogues". Knappt en rak takt nånstans och det här gänget måste du kolla upp, särskilt skivorna "Colors" och "The great Misdirect" som såklart är hur bra som helst.
Skönt avslappnat spel av Blake och BTBAM har faktiskt spelat här i Umeå, på 2010 års upplaga House of Metal. Ja, jag var där.
Skönt avslappnat spel av Blake och BTBAM har faktiskt spelat här i Umeå, på 2010 års upplaga House of Metal. Ja, jag var där.
LP: Queen - Queen! (1973)
A:
Keep Yourself Alive / Doing All Right / Great King Rat / My Fairy King
B:
Liar / The Night Comes Down / Modern Times Rock 'n' Roll / Son and Daughter / Jesus / Seven Seas of Rhye
Producent:
Roy Baker
Skivbolag:
EMI
QUEEN:
Freddie Mercury, vocals
Brian May, guitar
Deacon John, bass
Roger Meddows-Taylor, drums
Nä vet du vad Madicken, den här debutskivan från Queen orkar jag inte skriva så mycket om. Har just kommit hem från gymmet och har en sån satanisk träningsvärk att jag knappt kan lyfta armarna. Så för att göra det enkelt för mig skriver jag helt enkelt ner mitt träningsprogram mixat med lite Queen-info och vips är jag färdig!. En så kallad "win-win"-situation.
So here goes och vi börjar lite lugnt med...
BRÖST:
- 3x10 press i maskin, 50 kg. Går bra det här.
- 3x10, sned press med hantlar, 2x10 kg (45 grader lutning). Det här också.
- basisten John Deacons står på omslaget som "Deacon John", då Mercury och Taylor trodde att det skulle få honom att låta lite intressantare! Roger Taylor har i sin tur hela sitt namn "Roger Meddows-Taylor" utskrivet.
AXLAR:
- 3x10 press i maskin. Går lättare nu när jag tränat ett tag.
- 3x10 sidolyft med 2x5 kg hantlar. 10 kg låter lite men är skitjobbigt. Prova själv får du se.
- den avslutande "Seven Seas of Rhye" är här bara en kort, instrumental snutt då Mercury inte var helt färdig med den. Vill du höra den slutliga, färdiga versionen får du leta reda på din "Queen II"-vinyl.
RYGG:
- 3x10 sittande rodd i maskin, 50 kg. Skitlätt, kan hålla på hur länge som helst.
- 3x10 latsdrag med rak stång, 40 kg. Också en baggis, börjar jag få muskler tro?
- skivan är inspelad i Trident Studios som dom bara fick använda då den var ledig, det vill säga mellan 03.00 till 07.00 på morgnarna. True story.
BICEPS:
- 3x10 curl i maskin, 25 kg. Fy fan vad det här bränner på.
"Doing All Right" är skriven av Brian May och Tim Staffell när dom båda var i pre-Queen bandet Smile. En av få Queen-låtar med May på piano.
TRICEPS:
- 3x10 pushdowns i maskin eller cablecross, 50 kg. Kul det här. Känns skönt efteråt. Typ.
- när Mercury skrev "My Fairy King" hette han fortfarande Bulsara i efternamn. Han blev inspirerad av textraden "Mother Mercury, look what they've done to me" att byta efternamn.
MAGE:
3 x max i "magstolen" med 20 kg belastning. Min mage brinner! Fy fan va jobbigt.
- även "Liar" (som först hette "Lover") skrevs av Freddie då han fortfarande hette Farrokh Bulsara.
RYGG:
3x10 ryggböj med 20 kg belastning. Damn, vad det gör ont i ryggen efteråt!
- längst in på vinylen det graverat "KIP HUGGY POO KISSY" (A-sidan) och "Again!" (B-sidan).
Raaahhh!! Äntligen färdig.
Nu är det innebandyfinaler på TV. Heja IKSU och Dalen!
Film på VHS: Payback, Face/Off m fl!
Har shoppat ännu fler kuliga VHS-filmer. VHS? Ja men hallå, när man får dom för sketna 2 spänn styck så tvekar i alla fall inte jag så värst länge. Och kolla bara vilka fräsiga filmer jag köpte:
Först två rullar med ett par tuffa killar i huvudrollerna: Travolta och Nicholas Cage som byter ansikte med varandra i John Woos coola "Face/Off" och sen Mel Gibson på jakt efter bovar i hämndhistorien "Payback". Sjukt bra filmer.
Sen är det robotar och framtidsscenarion för hela slanten i först "Terminator 2 - Judgement Day" där gamle Arnold sparkar stjärt så det står härliga till. Sen är det vår Moder Jord som det sparkas på i Roland Emmerichs "Independence Day".
Och inlägget avslutas storstilat med en svensk utgåva av Dario Argentos klassiker "Tenebrae". Oj, vad det var länge sen jag såg den här.
Först två rullar med ett par tuffa killar i huvudrollerna: Travolta och Nicholas Cage som byter ansikte med varandra i John Woos coola "Face/Off" och sen Mel Gibson på jakt efter bovar i hämndhistorien "Payback". Sjukt bra filmer.
Sen är det robotar och framtidsscenarion för hela slanten i först "Terminator 2 - Judgement Day" där gamle Arnold sparkar stjärt så det står härliga till. Sen är det vår Moder Jord som det sparkas på i Roland Emmerichs "Independence Day".
Och inlägget avslutas storstilat med en svensk utgåva av Dario Argentos klassiker "Tenebrae". Oj, vad det var länge sen jag såg den här.
LP: Trash - Watch out! (1983)
En omslagsbild med fem hårda killar där sångarens hår i efterhand visst målades lite längre för att bli mera hårdrock.
Trash fångade i sitt rätta element, nämligen live.
Ännu mera coola livebilder på innerpåsen. På andra sidan: alla texter.
I tacklistan avtackas som synes både producenten "The Boss" a.k.a Börje Forsberg samt hans son "Ace" Forsberg, den sistnämnde garanterat mera känd under sitt artistnamn Quorthon från bandet Bathory. Undrar förresten om dom med "Conny & Co" menar Conny Bloom och Electric Boys?
A:
Vicious / Born To Be On The Top / Watch Out / Name Of The Game / Bombay-Mail
B:
We Gonna Get Foxes / Drop And Die / High-Speed / No More Rock Tonight
Producent:
The Boss & Trash
Skivbolag:
RCA
TRASH:
Mike "Mojo" Mocadem, gitarr
Gene Ball, gitarr
Rudy "Runner" Fluch, trummor
Pete "P.J" Jaegerhult, bas
Tony Roy Taylor, sång (trummor på A1 & A5)
Svensk kött-och-potatis hårdrock med Trash, kan det vara nåt? Har för mig att den här skivan var en liten snackis när den kom men jag kan minnas fel. Det är i alla fall svängig hårdrock med en aning AC/DC-stuk som bjuds, lyriken däremot är fläckvis på så knagglig engelska att man undrar vems lillebrorsa som egentligen skrivit dom. För vad sägs om textrader som "I feel like a hanged man in his painful rope" eller "you drink another beer, it makes you feel well inside your underwear"? Favoriten är nog textraden "don´t strike me down just because I wanna turn your lips around"... Hur gör man då?
Men musiken är som sagt riktigt, riktigt bra.
Förutom basisten och sångaren verkar det som grabbarna i bandet bara gjorde den här (och uppföljaren "Burning rock") innan dom försvann helt ur rampljuset. Basisten Pete "P.J" Jaegerhult var med i första upplagan av Attack, du vet dom med "Oa hela natten", och var även med i bandet när dom återförenades 1992. Den hårfagre sångaren Tony Roy Taylor, eller Tony Hellander som hans mamma kallar honom, har producerat folkrockarna Organic Fuels debut-CD som kom 2007, men sen tar alla spår slut.
Gitarristerna Jens "Gene Ball" Grundelius och Mikael "Mike Mocadem" Mujanne till exempel, var tog dom vägen efter Trash-tiden? Och trummisen Rudy "Runner" Fluch? Om man googlar på Rudy Fluch så kommer det här upp, är han pokerhaj numera tro? Han ersattes förresten av rutinerade trummisen Hempo Hildén på uppföljaren "Burning rock", jag säger bara "och Hempo Hildén är sjua...."
Nå, strunt i det, här nedan kan du i alla fall lyssna på öppningsspåret "Vicious", (i original av Lou "Lulu" Reed) och sen "Born on be on the top" med svenska hårdrockshoppet Trash!
Inköpt: Slayer-vin!
Som vanligt upptäcker jag saker sist av alla. För du visste väl redan att det går att beställa ett Slayer-vin på bolaget? Det fick jag veta igår. Måste genast se över mina underrättelsekanaler, det här går ju inte för sig.
Nåväl, detta extremt tuffa rödtjut ("Reign i blood red", tuffaste namnet ever?) finns nu att beställa här via Systembolagets hemsida. En kartong med sex pavor kostar 714 kronor. Reflektion: tänk va coolt om den kostat 666 kronor...
Nåväl, en låda med (förhoppningsvis) gott Slayer-vin är nu på väg till mig as we speak. Hoppas bara det är godare än Kiss rödtjut som var lite väl blaskigt för mig, Motörheads dito var däremot kalasgott. Jojo, det här blev just en vinblogg...
LP: Frank Zappa and the Mothers of Invention - One size fits all (1975)
På omslagets framsida ett pårökt rymdtema med en flygande soffa, en halvbrunnen cigarr och en snurrig Mars uppe till höger. Djävligt luden hand.
På uppviket är det destor lugnare för där är det bara låttexter.
Och så röks det på igen på baksidan med en hel hop konstiga stjärnbilder och färgkskader. Mer om detta omslag i texten nedan.
Testar att krypa riktigt nära etiketten och knäppa en bild. Ja, vi har köpt en ny kamera, hurså?
A:
Inca Roads / Can't Afford No Shoes / Sofa No. 1 / Po-Jama People
B:
Florentine Pogen / Evelyn, a Modified Dog / San Ber'dino / Andy / Sofa No. 2
Producent:
Frank Zappa
Skivbolag:
Discreet
FRANK ZAPPA and the MOTHERS OF INVENTION:
Frank Zappa, sång, gitarr
George Duke, keyboard, sång
Ruth Underwood, marimba, vibrafon
James "Bird Legs" Youman, bas
Chester Thompson, trummor
Tom Fowler, bas ("when left hand is not broken")
Napoleon Murphy Brock, saxofon, sång
Gäster på skivan:
Johnny "Guitar" Watson, sång
Captain Beefheart (listad som "Bloodshot Rollin' Red"), munspel
Damn! är det inte en gammal Zappa-vinyl som är nästa på tur, jag som inte kan ett skit om sådana. Jaja, det är väl bara att rapa upp lite text:
- på uppviket så skriver Zappa att grunderna till "Inca Roads" och "Florentine Pogen" spelades in live under inspelningen av ett TV-program om bandet. Han skriver sen att "I hereby pronounce myself ready to go back on the road". Han skrev det enligt samma text på påsksöndagen 1975, alltså samma dag (men 37 år tidigare) som när jag började skriva så smått på det här inlägget. Fascinerande, eller hur?
- nämnda "Inca Roads" har fått fel låtlängd på omslaget. Både den (och "Florentine Pogen") är nämligen enligt omslagets baksida båda 5.23 min långa. På skivetiketten däremot är "Inca Roads" 8.45 minuter lång. Som är den rätta speltiden. Intresseklubben antecknar.
- sista skivan under bandnamnet "Frank Zappa and the Mothers of Invention". På följande var det bara Frank Zappa som gällde. Sådeså.
- samtidigt som denna spelades även den följande "Bongo Fury"-plattan in.
- skivan gästas av Zappas idol Johnny "Guitar" Watson på... ja gitarr såklart. Enligt legenden var det av honom Jimi Hendrix fick idén att spela gitarr med tänderna. Bonusinfo: när Watson spelade med sitt eget band kallades musiken för "pimpfunk". Nej, jag har aldrig hört talas om det förut... Det kan i och för sig ha nåt att göra med att "Guitar" Watson verkligen var en hallick vid sidan om musiken. Han var dock "ambivalent about prostituting women, even though it paid better than music...". "Guitar" Watson dog den 17 maj 1996 under en konsert i Japan. Mitt under ett gitarrsolo så sa han helt enkelt "ain't that a bitch" och segnade ner, stendöd.
- De första pressningarna av skivan hade ett fabriksfel, ett litet hack, 4.40 min in på "Inca Roads" som gjorde att en bit hoppades över. Men på grund av att låten är som den är, är det minst sagt svårt att höra exakt var det är... men fel är det.
- gitarrsolot på "Inca Roads" är klippt och klistrat från en Zappa-konsert i finska Helsingfors 22 september 1974. Han gillade ju att göra sånt, den gode Zappa.
- Zappa-polaren Cal Schenkel har gjort det flummiga omslaget. Han gjorde även omslagen till Zappa-skivorna "Uncle Meat", "Hot Rats", "Chunga's Revenge", "200 Motels", "Waka/Jawaka", "Over-Nite Sensation", "Apostrophe (')", "Tinseltown Rebellion" och många, många fler.
- på omslaget så har Cal gjort en alldeles egen tolkning av denna berömda stjärnbildskarta. Den innehåller så mycket pårökta konstigheter att det får du fan läsa om själv här, men jag kan väl säga att både produkter för avloppsrening, klubbslickaren Kojak, simmaren Mark Spitz (fråga din pappa), Al Capone och en groupie vid namn Janet finns odöliggjorda i den där skruvade stjärnkartan.
- och på tal om rymden så har Zappa fått en asteroid uppkallad efter sig. Stenbumlingen ifråga heter "3834 Zappafrank" och du kan läsa mer om den här.
- mera Cal-relaterat: När Frank skulle delge sjukhuset namnet på sin då nyfödde son Dweezil, så vägrade sjukhuset godkänna ett så helvetiskt skumt namn. Zappa hittade då på ett dopnamn till pojkstackarn bestående av förnamn på diverse musikerpolare och så Cal Schenkel. Dweezil Zappas dopnamn är följdaktligen "Ian Donald Calvin Euclid Zappa", Calvin efter Cal Schenkel. Kolla in Cal Schenkels hemsida här. Är den konstig tror du?
- den avslutande "Sofa No. 2" sjungs till större delen på tyska och börjar med följande konstiga textrader: "I am the heaven, I am the water. Ich bin der Dreck unter deinen Walzen. Ich bin dein geheimer Schmutz".
- jag har en kanadensisk utgåva där det på uppviket längst ner till höger är nåt som är utsuddat i trycket. Skumt, va? Ja, vi har en ny kamera.
- "Florentine Pogen" handlar om en Pågens Toscakakor. Jo, faktiskt. Svenska kakmonstret Pågens sålde tydligen kakor i USA vid den här tiden under namnet "Florentine Pogens" och Zappa (som älskade denna kaka) skrev en låt om underverket. Tro´t om du vill men sant är det och här kan du läsa mer om denna osannolika koppling mellan Zappa och Pågens kakor.
Nä, nu ska jag lyssna igenom LP:n igen och kolla om jag kan höra det där hacket. Ni andra kan väl under tiden kolla på Zappa-sonen Dweezil Zappa när han tillsammans med sina polare dammar av just "Inca Roads". Han som sjunger och spelar flöjt, Napoleon Murphy Brock, var förresten med på just den här skivan.
Oj, vilket långt inlägg det blev, visst läste du allt? Och tänk så långt det hade blivit om jag verkligen hade haft nåt att berätta! Och glöm inte att kommentera.
LP: Scorpions - Lovedrive! (1979)
En helt vanlig lördagkväll i Ruhr-området i baksätet på en taxi. På väg till stans hottaste disco händer plötsligt det som inte får hända. Jürgens tafatta bröstnafsande på kvällens dejt Sabrina (sitter i kassan på Lidl i Dortmund) falerar å det grövsta och Jürgen ångrar att han inte slängde ut tuggummit genom bilfönstret istället för att försöka gömma det i handen... Sabrina känner hur hon blir alldeles kall, han som verkade så trevlig när dom pratades vid i Sabrinas kassa... Jürgen tänker bara "scheisse!". Omtvistad omslagsbild av Hipgnosis.
Men som tur är hon en avslappnad tjej som skrattar bort den pinsamma händelsen och istället tar av sig klänningen och luftar det andra bröstet till allmän förtjusning. Puh, där hade jag en jävla tur, jag kanske får ligga ikväll trots allt, tänker Jürgen. Bakom bandfotot: ett Hubba Bubba-kletigt bröst. Big bubbles, no troubles?
Mera bilder från Jürgen och Sabrinas kletiga baksätesdejt på innerpåsen. Samma pose som på omslaget men nu är hela nöjesparken ute i friska luften. Ja, vad säger man? Tack så mycket? Glad påsk?
Och så avslutar vi med en närbild på det vid det här laget världsberömda bröstet.
A:
Loving You Sunday Morning / Another Piece of Meat / Always Somewhere / Coast to Coast
B:
Can't Get Enough / Is There Anybody There? / Lovedrive / Holiday
Producent:
Dieter Dierks
Skivbolag:
Harvest
SCORPIONS:
Klaus Meine, vocals
Rudolf Schenker, guitar
Mathias Jabs, guitar (A1, A3, B1, B2, B4)
Francis Buchholz, bass
Herman Rarebell, drums
Gäst på skivan:
Michael Schenker, gitarr på "Another Piece Of Meat", "Coast To Coast" och "Lovedrive"
"Lovedrive", den sjätte fullängdaren från tyska Scorpions är som synes fast och fin bit med perfekt rundning som toppas av ett pussvänligt mittparti och som... eeeh förlåt, tror jag tappade lite fokus där.
OK, jag börjar om.
"Lovedrive", den sjätte fullängdaren från tyska titanerna Scorpions och det första albumet med nya gitarristen Mathias Jabs i stället för den avhoppade Uli Jon Roth. Jabs fick först jobbet men då skorpionerna hörde att brorsan Michael Schenker hade hoppat av från UFO och ville rejoina bandet fick han istället jobbet och Jabs fick gå. Men då Michael vid ett flertal tillfällen missade att infinna sig till spelningar så ringdes Jabs in och fick slutligen jobbet som Scorpions-gitarrist. Men på grund av detta hoppande mellan Schenker och Jabs så hörs båda två på skivan. För det är Schenkers som hörs på "Another Piece Of Meat", "Coast To Coast" och "Lovedrive", på övriga spår är det Mathias Jabs.
I vilket fall en svinbra skiva som formligen svämmar över av sköna låtar, från de mera rockiga spåren "Loving You Sunday Morning", "Another Piece of Meat", "Can't Get Enough" och "Lovedrive" till kalassköna Scorpions-ballader som "Holiday" och "Always Somewhere".
Men den instrumentala "Coast to Coast" som avslutar A-sidan känns mest som en halvfärdig låtidé som bara fyller ut vinylutrymme och "Is There Anybody There?" är inte ens hårdrock utan en somrig reggaepoplåt!
Omslaget, formgett av Storm Thorgersen från engelska designgänget Hipgnosis har såklart en egen historia. För det blev givetvis ett herrans liv vid releasen och senare utgåvor pryddes visst av en blå skorpions mot en svart bakgrund i stället för detta monumentala snusk. Men det omslaget har jag aldrig sett, har du? Men tidningen Playboy (som alla läser för artiklarnas skull) gillade det såklart och utnämnde det här till "Best album sleeve of 1979".
Omslagsdesignern Thorgerson har sagt följande om detta omslag: "Not exactly the most politically correct scene you've ever seen. I thought it was funny, but women read a different inflection into it now...".
Och så vi låter Scorpions-sångaren Klaus Meine få sista ordet: "We just did not know it would be a problem in America, it was just sex and rock 'n' roll. It is odd that in America that some of these covers were a problem because in the 80's when we would tour here we always had boobs flashed to us at the front of the stage. Nowhere else in the world, just here..."
Film på VHS: Kalifornia, Highlander m fl!
I helgen fick både Myrorna och Röda Korsets butiker påhälsning av undertecknad och jag fick då med mig inte mindre än åtta VHS-filmer hem. Och för bara 25 spänn, var inte det ett fynd så säg! Åtta kalasfilmer som jag såklart sett en massa gånger förut men aldrig haft hemma "på riktigt". Förrän nu.
Och VHS är verkligen the shit! Vadå, DVD och Blu-Ray? Nä, ge mig en gammal hederlig VHS-kassett vilken dag som helst istället.
Ett experiment:
- Jag ser en snutt på en film på min gamla VHS.
- jag stannar filmen och plocka ut den ur spelaren.
- jag stänger av rubbet och äter middag i lugn och ro och drar sen på gymmet en timme.
- Nyduschad och klar så fortsätter jag sen och se exakt från där jag var förut, utan att behöva vänta på alla dessa satans infoskyltar, menyer, språk, kapitel och övriga djävulens påhitt man måste klicka sig förbi för att få igång en film på DVD eller Blu-Ray igen.
Gör om det på din maddafakkin digitalmaskin om du kan! Eller kan man kanske det?
Nå, strunt i det, här kommer filmerna:
Först ut är Michael Manns mästerliga gangsterepos "Heat" med den fetaste skottlossningsscenen du nånsin sett på film. Och på tal om skottlossning så finns det nog ingen mera verklighetstrogen sådan som i Steven Spielbergs läskigt verklighetstrogna WWII-historia "Saving Private Ryan".
Nästa två; Russell Mulcahys jätteklassiker "Highlander" som jag sett en miljard gånger förut. Hur många coola one-liners från filmen ska jag vräka ur mig? "It´s better to burn out than fade away", "There can be only one", "Im Connor MacLeod from the clan MacLeod. And I am immortal" och så vidare. Kalasfilm. Coola oneliners i James Camerons "Terminator" finns det också, säger bara "I´ll be back". Men mer än så säger nog inte gamle Arnold.
Näst sista paret ut är Barry Sonnenfelds "Men in black" som jag hittade både ettan och tvåan av. Will Smith är skitkul och stenansiktet Tommy Lee Jones är ännu roligare som hemliga agenter som skyddar jorden från intergalaktiska skummisar. Snart kommer trean. Löjligt bra filmer bägge två.
Sista paret ut är M. Night Shyamalans "Sjätte sinnet" med välkänd en twist på storyn i slutet. Ruskigt bra och bra ruskig. Ruskig är också Dominic Senas roadmovie "Kalifornia" med en skäggig och helgalen Brad Pitt och Juliette Lewis som hans flickvän. Arkiv X David Duchovny med sällskap hamnar tyvärr i samma bil som det läskiga redneckparet.
Och VHS är verkligen the shit! Vadå, DVD och Blu-Ray? Nä, ge mig en gammal hederlig VHS-kassett vilken dag som helst istället.
Ett experiment:
- Jag ser en snutt på en film på min gamla VHS.
- jag stannar filmen och plocka ut den ur spelaren.
- jag stänger av rubbet och äter middag i lugn och ro och drar sen på gymmet en timme.
- Nyduschad och klar så fortsätter jag sen och se exakt från där jag var förut, utan att behöva vänta på alla dessa satans infoskyltar, menyer, språk, kapitel och övriga djävulens påhitt man måste klicka sig förbi för att få igång en film på DVD eller Blu-Ray igen.
Gör om det på din maddafakkin digitalmaskin om du kan! Eller kan man kanske det?
Nå, strunt i det, här kommer filmerna:
Först ut är Michael Manns mästerliga gangsterepos "Heat" med den fetaste skottlossningsscenen du nånsin sett på film. Och på tal om skottlossning så finns det nog ingen mera verklighetstrogen sådan som i Steven Spielbergs läskigt verklighetstrogna WWII-historia "Saving Private Ryan".
Nästa två; Russell Mulcahys jätteklassiker "Highlander" som jag sett en miljard gånger förut. Hur många coola one-liners från filmen ska jag vräka ur mig? "It´s better to burn out than fade away", "There can be only one", "Im Connor MacLeod from the clan MacLeod. And I am immortal" och så vidare. Kalasfilm. Coola oneliners i James Camerons "Terminator" finns det också, säger bara "I´ll be back". Men mer än så säger nog inte gamle Arnold.
Näst sista paret ut är Barry Sonnenfelds "Men in black" som jag hittade både ettan och tvåan av. Will Smith är skitkul och stenansiktet Tommy Lee Jones är ännu roligare som hemliga agenter som skyddar jorden från intergalaktiska skummisar. Snart kommer trean. Löjligt bra filmer bägge två.
Sista paret ut är M. Night Shyamalans "Sjätte sinnet" med välkänd en twist på storyn i slutet. Ruskigt bra och bra ruskig. Ruskig är också Dominic Senas roadmovie "Kalifornia" med en skäggig och helgalen Brad Pitt och Juliette Lewis som hans flickvän. Arkiv X David Duchovny med sällskap hamnar tyvärr i samma bil som det läskiga redneckparet.
LP: Nazareth - Loud n´proud! (1973)
Ofantligt vacker omslagsbild. Snygg va?
Lika stilfull baksida med resten av fjädrarna.
Och på uppviket ett flummigt bandfoto knäppt av legendaren Sin Costello. Nej, jag har inte skrivit fel, det står faktiskt "Sin", han heter ju egentligen Fin Costello. Observera den rejäla vinpavan mellan Dans ben.
A:
Go down fighting / Not faking it / Turn on your receiver / Teenage nervous breakdown / Freewheeler
B:
This flight tonight / Child in the sun / The ballad of Hollis Brown
Lyssna på Spotify:
Nazareth – Loud 'N' Proud
Producent:
Roger Glover
Skivbolag:
Vertigo
NAZARETH:
Dan McCafferty, vocals
Pete Agnew, bass
Manny Charlton, guitar
Darrell Sweet, drums
Efter min genomgång av Ravens halvljumma "Life´s a bitch" kommer här ett lite mera positivt inlägg om skotska Nazareths "Loud n´proud".
Och vill du veta nördig info om Nazareth kan du lika gärna fråga mig hur man spelar online poker, jag kan inte så värst mycket om det första och inte ett smack om det sistnämnda så det här blir ett kort inlägg. Men jag staplar väl upp det lilla jag vet:
Det är en av två skivor som dom släppte 1973. Jo, faktiskt, för i maj -73 landade "Razamanaz" på skivdiskarna och i november samma år så kom alltså den här. Bra jobbat, eller hur? Och ja just det, i maj 1974 var det skivsläppardags igen, för då kom "Rampant"... Puh!
På nio låtar är tre covers; "The ballad of Hollis Brown" är i original av Bob Dylan. Här hörs den i en malande tråkig, nio minuter lång version. Våra svenska vänner Entombed har förresten också gjort en cover på den, gräv fram "Wreckage"-EPn och lyssna själv. Sen är också Little Feats "Teenage Nervous Breakdown", (som låter mest som Sweet tycker jag) med på skivan och slutligen är det Joni Mitchells "This flight tonight". Envälkänd cover som du givetvis hört förut och som är kanonbra.
Omslaget har Dave Field målat. Han har även gjort omslaget till Uriah Heeps "Return to fantasy" och Janne Schaffers LP "The Chinese"!
Trivia: på uppviket står det "Spiritual guidance: Chuck Pulin", och vem denne Chuck var har jag ingen aning om. Men efter ett snabbkoll på nätet får jag veta att han var fotograf (han dog 2010) och har knäppt kort på precis alla som är eller varit nåt inom rockmusik. Surfa till www.chuckpulin.com och kolla själv, vetja.
Djävligt bra skiva.
Färdig!
