Film- & Musikbloggen!

En mystisk framsida där texten egentligen skulle vara "steel"-färgad men tryckeriet gjorde en tryckteknisk tabbe.



Mera mystik. The fountain of Lamneth?



På uppviket alla texter åsså bilder på ena långhåriga progrockers.

A:
Bastille Day / I Think I'm Going Bald / Lakeside Park / The Necromancer: I. Into the Darkness
/ II. Under the Shadow / III. Return of the Prince

B:
The Fountain of Lamneth: I. In the Valley / II. Didacts and Narpets / III. No One at the Bridge
/ IV. Panacea / V. Bacchus Plateau / VI. The Fountain

Lyssna på Spotify:
Rush – Caress Of Steel

Producent:
Rush, Terry Brown

Skivbolag:
Anthem

RUSH:
Alex Lifeson, gitarr
Geddy Lee, bas, sång
Neil Peart, trummor

"Caress of steel" - fullängdare nummer tre från dessa kanadensiska proghjältar - är en skiva som hamnat kanske lite i skuggan av den monumentala uppföljaren "2112". Försäljningsmässigt jämförd med sina två föregångare var den heller ingen större succé och sålde faktiskt inte guld förrän 1993! Så lite sålde den att turnén lite galghumoristiskt kallades för "Down the Tubes" då publiken bara blev färre och färre för varje show och bandet trodde att deras karriär var över.

Men det var den ju inte, det vände ju i och med "2112"-skivan som du vet.

Men nu är det den här kramen av stål som är på tapeten. En ganska schysst skiva (vad än skivköparna tyckte 1975) som enligt omslaget har en hel massa låtar men om man kokar ner det är det fem. Allt är rejält bra bra utom den hårresande (!) usla "I think I´m going bald".

Trivia: Den för Rush ovanligt banala texten till "I think I´m going bald" kommer från att textförfattaren Peart till slut lessnade på gitarr-Alex ständiga rädsla att bli flintis och skrev ihop en text om hans våndor. Titeln är en blinkning till KISS-dängan "I Think I´m Goin' Blind" (som Peart trodde låten hette) och som Rush turnerade med en massa gånger på 70-talet. Snacka om omaka turnépaket!

Som sagt ett ganska schysst styckevinyl med klassikern "Bastille Day" som öppningsspår. Den följs av ovan nämnda "...Bald"-låt (hoppa över) för att glida över i den softa "Lakeside Park", en halvakustisk och skönt somrig liten låt. På tal om "Lakeside Park" så gillar inte perfektionisten Geddy Lee den så värst: "As weird as my voice sounds when I listen back, I certainly dig some of the arrangements. I can't go back beyond "2112" really, because that starts to get a bit hairy for me, and if I hear "Lakeside Park" on the radio I cringe. What a lousy song!"

Och sen blir det knark! må du tro för då kommer "The Necromancer" lufsande, 12 minuter flummig prog uppdelad i tre kapitel som handlar om snubben By-Tor som det även sjöngs om på "Fly by night"-skivan. Det är Neil Pearts röst som hörs i början.

Sedan vänder vi på skivan och lyssnar på den monuimentalt coola "The fountain of Lamneth", 20 minuter solid progorgasm som sträcker sig - som första Rush-låt nånsin - över hela B-sidan. Mmmm, smaskens. Indelad i sex kapitel men konstigt nog sitter inte de olika delarna ihop. En anna konstig grej: kapitel två "Didacts and Narpets" är till största delen ett trumsolo där textraderna "Stay! Go! Work! No! Learn! Live! Earn! Give! Stay or fight? What's right? Listen!" hojtas i bakgrunden. Mysko. Men så har Geddy sagt i  en intervju att dom var ganska stenade under inspelningen också...

Så om du bara skippar låten om Alex frisyrproblematik så är allt bra.

Regi: Zack Snyder, 105 min

Satsa på fel häst. Kan man lugnt säga att filmbolaget gjorde här.
Utan att darra på manschetten. Kan jag säga att den här var inte bra.
Cirkeln är sluten. "300" fast med tjejer
Koloss på lerfötter. Stor, bullrig och färgglad men står på väldigt svag grund.
En salig röra. Ja, det är det verkligen.
Rösta med fötterna. Gjorde biopubliken och den har precis spelat in vad den kostade att göra.

Pigg som en mört. Är man inte efter att ha sett den här filmen.
Ute på hal is. Den andra raka Snyder-filmen som inte blev 1:a i USA.
Nu är goda råd dyra. Snyders nästa film är "Man of Steel". Stålmannen alltså.
Cirkeln är sluten. Zacks förrs "Legend of the Guardians" var också en kalkon. Eller uggla då.
Huvuden kommer att rulla. Nån har garanterat fått kicken på grund av det här episka fiaskot.

Läs mer idiomatiska utttryck här, istället för att se den här filmen alltså. Jag garanterar att du får ut mer av det.

Wiseman: "Don't ever write a check with your mouth you can't cash with your ass. Oh, and one more thing... don't wake the mother."

Den här har du garanterat sett redan, det är ju en så kallad "internet-snackis", men den är ju så jävla underbar så jag slänger upp den jag med. Det är det amerikanska coverbandet "Rick K and the Allnighters" som river av ZZ Toplåten "Sharp Dressed Man". Inte så mycket att säga om det, det är en högst ordinär version som dom pumpar ut, men kolla på trummisen! Helt besatt. Och han missar inte ett enda slag. Ruskigt imponerande. Steve Moore heter han som vevar så friskt och jag lovar att du aldrig sett nåt liknande.

Låten börjar 35 sekunder in i klippet och "The Steve Moore show" börjar prick 1 minut in.

Kolla hur han spelar under gitarrsolot!

Regi: Tom Six, 87 min

Uuurk, jaha då har man klämt i sig "The Human Centipede 2 - Full Sequence", holländaren Tom Six genomäckliga uppföljare till sin egen (och lika äckliga) "The Human centipede - First Sequence". En hypervåldsam filmserie där den första filmen fick folk att kaskadspy i bänkraderna och där tvåan först blev totalförbjuden i England men som sen släpptes fri efter över 30 klipp för att tona ner det allra grövsta våldet.

Den handlar om den överviktige, astmatiske, glosögde Martin som bor tillsammans med sin gamla, bittra och själmordsbenägna mamma som titt som tätt hotar att döda dom bägge två. Det blir ju inte bättre av att fotbollshuligan dom har till granne ovanför sig gillar att spela musik på en öronbedövande nivå och gärna sparkar Martin i småbitar varje gång han klagar. Utöver de prövningarna har Martin givetvis också världens tråkigaste jobb som vakt i ett P-hus där han hela dagarna sitter i sitt bås och kåtar upp sig genom att sträcktitta på den första "Centipede"-filmen. Han har även en klippbok fylld med bilder på skådisarna och annan info från den filmen som han vårdar ömt. Och så en dag bestämmer sig Martin för att göra en alldeles egen, mänsklig tusenfoting och börjar klappa ner folk i sitt P-hus och samla ihop dom i en lagerlokal.

Men då Martin inte är kirurg som tokdoktorn i den första filmen så blir allt så mycket kladdigare då han istället måste häfta ihop sina stackars offer... Men vafan, det funkar ju.

Filmen är i svartvitt men den är såklart skitäcklig (!) i alla fall. Här finns både nyfödda blodiga foster, krossade skallar, knän som skärs sönder i närbild, tusenfoting i analen (japp, du läste rätt), sandpappersonani (japp, du läste rätt) och laxermedelsförstärkta skitkaskader. Jag tyckte den var riktigt underhållande faktiskt. Och han som spelar den glosögda huvudrollen yttrar faktiskt inte ett enda jävla ord i filmen.

Tvåan skulle enligt regissör Six få ettan att verka som "My little pony" (och det lyckades han ju med) och snart kommer trean "The Human Centipede 3 (Final Sequence)" som enligt samme Six ska få den här att likna en Disney-rulle. Hugaligen!

Proceed with caution.

Dödsig framsida med läskiga bilder och taggtråd.



Heter det inte "I thrive on suffering"?



Blodröd vinyl. Såklart.



Den medföljande singeln har även den blodröd vinyl. Såklart. På LPn står det "This is side B you sucker".



Och så följer det med en hyfsat stor poster som visar en dödsmetallmusikants glassiga liv före, under och efter gigen. Den där långa bruna saken uppe till vänster, är det vad jag tror att det är? BLÄÄÄÄH.

A:
Ripped, Raped, Randomized / Compulsive Urge To Kill / Consume Excrete Dwell / Laugh At Human Tragedies / Through The Realm Of Torture / Festering...

B:
III / Thrill Kill / I Thrilve On Suffering / Death Tripping / Razor Reaction / Stagnant Pool (Leafhound cover)

7" sid A
Hammer Cottered Rectum / Raised On Human Sin

7" sid B:
Razor Divine / Some Kinda Hate (Misfits cover)

Lyssna på Spotify:
Deranged – III

Producent:
Berno Paulsson

Skivbolag:
Listenable

DERANGED:
Johan Axelsson, gitarr
Johan Anderberg, bas, sång
Rikard Wermén, trummor

Och från skönskjungen, kristen melodiös rock med John Elefante och hans Mastedon är steget inte så långt till skånsk dödsmetall som man tror. För inte nog med att både Mastedon och Deranged består av åtta bokstäver, skivorna heter samma sak också. Jo, det är sant, Den eruopeiska utgåvan av Elefante-CDn heter "3" och den här skivan heter "III". Tokigt va!

Men sen tar det fan tvärstopp.

För i motsats till Elefantes överjordiskt sköna vokalinsats låter Anderbergs-pojken här mera som om en glasgurglande, kötthungrig zombie som nyss uppstigit ur graven. Det är alltså köttslamsig, blodig och bitvis vindsnabb dödsmetall i den gamla skolan toppat med visslande Slayer-solon som dessa Skånepågar dukar upp.

Revolution of Mind / Slay Your Demons / Nowhere Without Your Love / One Day Down by the Lake / Water Into Wine / Questions / You Can't Take Anything / Lying / Western World / That's What You Do

Lyssna på Spotify:
Mastedon with John Elefante – 3

Producent:
John Elefante

Skivbolag:
Big3 Records

JOHN ELEFANTE and MASTEDON:
John Elefante, sång, gitarr, keyboard
Dino Elefante, gitarr, akustisk gitarr, körsång
Dave Amato, gitarr
Kerry Livgren, gitarr
Anthony Sallee, bas
Tim Smith, bas på "Slay Your Demons"
Dan Needham, trummor

Då och då så ramlar man över skivor från helt okända band som vid den första genomlyssningen rycker undan mattan och golvar en totalt.

Det här är en sådan.

Skiva nummer tre med John elefante och hans Mastedon och det här är så jävla bra att jag tror jag börjar lipa. Den går för (minst) hundrade gången i stereon just nu och jag fullkomligt ÄLSKAR varenda ton på den, jag borde inte gilla sån här smörig, körbelamrad AOR med kristna förtecken men alltså HERREGUD vilken skiva!

Trivia: Elefante sökte jobbet som sångare i Kansas 1981 som på den tiden visst var världens mest inkomstbringande liveband, och trots att John aldrig varit med i nåt band tidigare och hade hård konkurrens från Sammy Hagar (?) och Doug Pinnick (King´s X) så fick han jobbet. Vete fan om det där med Hagar och Pinnick är sant men det står så på Elefantes officiella hemsida så då är det nog så.

Ja, det var ju väldigt intressant men sa du verkligen "kristen AOR"? Japp, du läste rätt, men låt för fan (sorry) inte det skrämma bort dig från en av 2000-talets bästa skivor som från första till sista tonen är fullmatad med kvalitetsmusik.

För går du inte igång på den maffiga "Slay your demons" är det fan (sorry igen) nåt fel på dig. Och får du inte goosebumps och en klump i halsen av den sex minuter långa "Nowhere without your love" så är du bortom all räddning. Vidare så borde den 10-minuter långa "One Day Down by the Lake" få dig att börja tala i tungor av extas och diggar du inte den helt underbara "Questions" så är det nog bara en exorcist som kan rädda dig!

Och då har jag inte nämnt kalasspår som "That´s what you do", "Western world" och "Lying" där den sistnämnda har en av musikhistoriens mäktigaste refränger.

Total perfektion på en rund plastbit.

Köp för fan! (sorry)

Ett kort men naggande gott trumsolo med trumfantomen Bobby Jarzombek, ett riktigt fullblodsproffs som trummat åt bland andra Rob Halford, Iced Earth och Riot. Och inte minst Spastic Ink vars CD "Ink Complete" du såklart måste kolla upp om du är intresserad av überteknisk progmetal med rejält tuggmotstånd.

Regi: Michael Bay, 155 min.

I rollerna:
Shia LaBeouf, Rosie Huntington-Whiteley, Patrick Dempsey, Josh Duhamel

Handlingen:
Ett rymdskepp kraschar på månens baksida 1961 och både USA och Sovjet får reda på detta. De startar en kapplöpning om att först komma till månen och upptäcka skeppets hemliga skatter. 1969 kommer USA fram och upptäcker ett skepp med döda Autobots som flytt från Cybertron under krigets sista dagar med ett topphemligt föremål som ska användas till för att återskapa Cybertron. Vid en sammandrabbning i Tjernobyl mellan Optimus Prime, NEST och Shockwave visar det sig att Decepticons har kommit över det föremål som det kraschlandade skeppet på månen förde med sig.

---

Film nummer tre som jag fick från den där filmklubben är som synes den tredje och sista (?) delen i Michael Bays extremt  högljudda Transformers-serie. Mindre komedi och lite mera allvar än den skojfriska tvåan som nog var alldeles för skojfrisk för sitt eget bästa, men annars är det business as usual. För är det nåt som Michael Bay kan med bravur så är det att spränga saker sönder och samman, och det gör han här, gosse vad det smäller!

Inga större ändringar i upplägget från tidigare filmer förutom att Megan Fox här är utbytt mot minst lika snygga fotomodellen Rosie Huntington-Whiteley. Tydligen hade fröken Fox i en intervju sagt att producenten Steven Spielberg kommer att "vara som Hitler under inspelningen" och det var ju inte så smart kanske. Kicken direkt alltså.

Rosie är som sagt fotomodell (Victorias Secret, thank you very much) och hennes insats i filmen får den kickade Megan Fox (som inte heller är nån direkt jätteskådis) att verka som rena Meryl Streep i jämförelse. Men hon är såklart vacker att se på och det var ju därför hon fick jobbet. Shia LaBeouf är inte heller han nån större skådistalang om jag ska vara helt ärlig, och den bildsköna (ja, i alla fall Rosie) duons insats i denna film går mest ut på att springa järnet samtidigt som det smäller järnet runt öronen.

Så här kan du alltså se fram emot 2½ timme fylld med tramsig dialog, talande lastbilar, halvkassa (men snygga) skådisar, öronbedövande explosioner och massor med omotiverad slowmotion.

Och jag älskar det.

Herrejesus, hur ser ni ut egentligen grabbar?



Tre skåp med svettiga grejer men bara ett par skor? Det här är alltså innan skåpen slits sönder.

A:
The Pack Is Back / Gimme Some Lovin' / Screamin' Down the House / Young Blood / Hyperactive

B:
Rock Dogs / Don't Let It Die / Get into Your Car and Drive / All I Need / Nightmare Ride

Producent:
Eddie Kramer

Skivbolag:
Atlantic

RAVEN:
John Gallagher, bas, sång
Mark Gallagher, gitarr
Rob Hunter, trummor

Gäster på skivan:
The Uptown Horns, blås
Eddie Kramer, piano

Ännu en skiva från skivåret 1986. Men då Cinderellas "Night songs" var en mysig saga med ett lyckligt slut är "The pack is back" från Raven mera en mardröm som aldrig tar slut. Känns det som. Fullängdare fem från de tre engelska gossarna som av sitt skivbolag fick det alldeles lysande rådet att bli mera radiovänliga...

Det gick såklart inte alls och skivan är faktiskt helt värdelös. Finns så mycket som är kasst på den här så jag vet knappt var jag ska börja.

Omslaget kanske? Två killar med kallingar utanpå träningskläderna och nytvättat hår och en tredje med hockeyhjälm kommer dundrande ut ur varsitt tträningsskåp. Jag gillar ju Ravens "athletic rock" image och nog för att den fanns taffliga omslag på 80-talet men... 

Baksidesbilden: Jättefin bild på tre skåp med svettiga kläder och diverse instrument. Trodde dom hade slitit sönder dom här skåpen men det här är alltså tre andra skåp... Och man kanske ska bli lite orolig när det bland tackraderna står "Hair by 52nd Street Hair Design". Hair Design? HAIR DESIGN? Det Raven jag älskar och beundrar skulle säga "OI, fuck off mate!" till såna sliskigheter.

Låtarna: Mjäkiga, småputtriga låtsashårdockslåtar med segt tempo och med taffliga fotbollsrefränger.

Blåset: både på på "Hyperactive" och "Don't Let It Die" bjuds vi på trumpeter och saxofoner. På en Raven-skiva! Vart är världen på väg? För att återkoppla till omslaget så svänger det som ett skåp. Blåsorkestern "The Uptowns Horns" som under årens lopp tutat på skivor med bland annat Iggy Pop, Tom Waits, James Brown och Rolling Stones har inte listat den här skivan i sin massiva diskografi så dom skäms säkert dom med.

Covern: på Stevie Winwoods "Gimme some lovin´" som dom säkert trodde skulle bli en radiohit. Blev den det? Nej.

Basisten John Gallagher gillar inte heller den här då han för det första tyckte den tog alldeles för lång tid att göra, men också det att den spelades in med "click track" som effektivt tog död på den patenterade Raven-känslan. Taskigt: Producent-Kramer hade fått stränga order från Atlantic att göra en kommersiell skiva och sen gjorde dom inte ett skit för att sälja den..

Sen undrar jag vem som sa OK till att ha ett syntsolo på "Young blood"? Kliv fram och ta ditt straff som en man.

Raven klev tack och lov upp ur gruset till den följande "Life´s a bitch" men den gillade å andra sidan inte Atlantic så då fick dom kicken och hamnade i underjorden igen.

Bort! Bort Bort!

Herrejesus, hur ser ni ut egentligen grabbar?



Hårdrockigt rosa baksida. Vilka. Jävla. Frisyrer.

A:
A: Night Songs / Shake Me / Nobody's Fool / Nothin' for Nothin' / Once Around the Ride

B:
Hell on Wheels / Somebody Save Me / In from the Outside / Push Push / Back Home Again

Lyssna på Spotify:
Cinderella – Night Songs

Producent:
Andy Johns

Skivbolag:
Vertigo

CINDERELLA:
Tom Keifer, sång, gitarr, piano
Jeff LaBar, gitarr
Eric Brittingham, bas
Fred Coury, trummor (men inte på skivan)

Gäster på skivan:
Jody Cortez, trummor
Tony Mills (T.N.T), kör
Jon Bon Jovi, kör på "Nothing for Nothin" och "In From the Outside"

Det var en gång en rik man, som en lång tid levde nöjd tillsammans med sin hustru, och de hade en enda dotter. Men så blev hustrun sjuk och när hon kände att slutet närmade sig, ropade hon till sig sin dotter och sa: Kära barn, jag måste lämna dig nu. Men när jag har kommit till himlen så ska jag se ner till dig. Plantera ett litet träd på min grav och när du önskar dig något, då ska du skaka det, och dina önskningar kommer att gå i uppfyllelse. Och om du annars råkar i nöd, så ska jag hjälpa dig, om du bara förblir from och god”.

Därpå dog hon. Men barnet grät och planterade ett litet träd på sin mors grav. När vintern var förbi och det lilla trädet grönskade för andra gången så gifte mannen om sig. Hans nya hustru hade två döttrar, de var visserligen vackra att se på, men hade ett stolt och elakt hjärta. När de nu kom i huset, så började en svår tid för flickan. De båda styvsystrarna tog ifrån henne de vackra kläderna och hon fick istället en gammal grå klänning. Den duger gott åt dig, skrattade de och förde ut henne i köket.

Där fick det stackars barnet slita hela dagen med tungt arbete och dessutom ta emot hån från de båda systrarna. Annars hällde de ut ärter och linser i askan. Dem måste hon plocka upp. Och när hon var trött om kvällen, fick hon inte sova i en säng, utan fick lägga sig i askan vid spisen. Eftersom hon därför alltid såg smutsig ut, gav de henne namnet Askungen.

Så börjar sagan om Askungen, eller Cinderella som hon heter på english. Ordet kommer från franskans "cendre" som betyder "aska" och vips har du lärt dig en ny sak idag.

Cinderella heter ju också detta Philadelphia-band som bildades av den skönt raspige Tom Keifer och basisten Eric Brittingham 1983, med i början var också gitarristen Michael Smerick och trummisen Tony Destra men dessa hoppade snart av och bildade glammiga Britny Fox istället. Otur för dom kanske när Keifer och hans nya manskap tre år senare sålde tre sköna miljoner exemplar av den här debutplattan.

En rejäl succé, först och främst för att den är jävligt bra men också för att balladen "Nobody's Fool" blev en rejäl hit på MTV. Sen att dom fick hänga med som förband till Bon Jovi på "Slippery When Wet"-turnén hjälpte säkert också till. Vilken tur att Bon Jovi inte var lika elak som stysystrarna i sagan för vi alla vet ju jättehit "Slippery..."-skivan blev.

Sen verkar dom ha gott om kända polare också då dom i tacklistan utöver självklart Bon Jovi även säger hej och tack till högdjur som Gene Simmons, Mike Varney, Eric Singer, Randy Castillo, Jake E. Lee samt Ozzy och Sharon Osbourne. Och givetvis alla "beautiful women everywhere".

Och gosse, vad dom måste ha fått ligga med "beautiful women everywhere", för här dunkar Keifer och hans medmusikanter fram ett långt, glittrande pärlband av framtida klassiker som troligtvis dränkte scengolvet med trosor och BH:s. Vem kan låta bli att vifta med en tändare när den smäktande powerballaden "Nobodys fool" ljuder genom högtalarna? Vem kan låta bli att spela luftgitarr (och kasta BH:n) till de Aerosmith-svängiga "Nothin' for Nothin'" och "Push push"? Och hur är den människa navlad som inte ylar med i refrängen till den tunga titellåten "Night songs"?

Trivia: det är inte Fred Coury som trummar på den här skivan om du nu trodde det utan det gör en snubbe vid namn Jody Cortez. Jo, det är faktiskt en kille. Producenten Andy Johns kunde nämligen inte jobba med Cinderellas ordinarie trummis Jimmy Drnec så han fick kicken från bandet där i studion (schysst!) och medan Jody (jo, det är en kille) la trummor på alla låtar så drog Eric och Jeff ut på stan och letade upp en ny trummis.

Och från bandet London (glamplantskolan där både Nikki Sixx, Blackie Lawless och Izzy Stradlin varit medlemmar) plockade dom den hårtslående Fred Coury som draftades till bandet lagom till det var dags att knäppa omslagsbilden...

Bonusinfo: kollar du nångång på hockeygänget Los Angeles Kings matcher så är det faktiskt Coury som skrivit snutten som spelas varje gång dom gör mål.

Som sagt , en ruggigt bra skiva som givetvis redan står i din skivhylla. Nu kollar vi på Cinderella när dom larmar sig igenom titelspåret "Night songs". Observera Keifers svincoola dubbelhalsade gitarr och Fred Courys tuffa trumspel.

Underbar trumvideo med dubbelkaggemästaren Aquiles Priester som var en av de sju som kallades till audition av Dream Theater då dom skulle hitta ny trumslagare för den avhoppade Mike Portnoy. Han är till vardags trummis i Hangar och har även trummat för Angra men här sitter han med sitt massiva trumset och hamrar ut Deaths gamla örhänge "Symbolic". Kolla särskilt in de skitsnygga svarta cymbalerna.

Skönt avslappnat trumspel, och när det visas närbilder på hans fötter pirrar det lite konstigt i min kropp.

En mekanisk tiger målad av John Taylor Dismukes som även gjort omslag till Judas Priest, Keel, Foreigner plus en hel drös till men även förpackningen till PC-spelen "Unreal" och "Sid Meiers Civilization". Läs mer om JTD här, en upptagen kille minst sagt.



Extremt färgglad baksida. Lite svårläst dock.

A:
From The Moon (Instrumental) / Open Fire / Don't Wanna Lose / Hell Or High Water / Forever

B:
Black Tiger / Barroom Boogie / My Way Or The Highway / Winds Of Change

Producent:
Max Norman

Skivbolag:
Warner Brothers

Y & T:
Dave Meniketti, vocals, guitar
Joey Alves, guitar, vocals
Phil Kennemore, bass, vocals
Leonard Haze, drums, vocals

Yesterday var det torsdag & Today är det fredag.

Yesterday så jobbade jag men Today är jag fan ledig.

Yesterday var det 2011 & Today likaså men snart är det här året slut.

Yesterday (1982) köpte jag den här skivan & Today (2011) håller den fortfarande lika hög klass.

Regi: Matt Lipsey, 58 + 120 min

Frän framsida med en sprudlande glad Ozzy.



Tråkigt nog samma bild på baksidan men text- och Ozzy-färgerna har bytt plats.



På uppviket ett livefoto med bandet i full flight och inte en nykter människa så långt ögat kan nå. Särskilt inte på scen.

A:
Wheels of Confusion / Tomorrows Dream / Changes / FX / Supernaut

B:
Snowblind / Cornucopia / Laguna Sunrise/ St. Vitus Dance / Under the Sun

Lyssna på Spotify:
Black Sabbath – Black Sabbath Vol.4

Producent:
Patrick Meehan, Black Sabbath

Skivbolag:
Warner Brothers

BLACK SABBATH:
Ozzy Osbourne, vocals
Tony Iommi, guitar
Geezer Butler, bass
Bill Ward, drums

Nädujävel, du är det fan hög tid att dansa bort julskinkan från midjeområdet! Men man kan ju lätt skada sig om man börjar tokmosha till Slayer när man är såhär stinn av skinka, lax och grönkål så vi tar det lite försiktigt. Börjar man svänga på tarmpaketet alltför häftigt kan nog vad som helst hända och vi vill ju inte ha några panikrusningar på dass såhär på annandag jul...

Och ska man dansa lugnt så passar ju blyinfattad doom med Back Sabbath som hand i handske. Denna deras fjärde fullängdare släpptes i nådens år 1972, och blev den fjärde skivan från bandet som sålde över en miljon ex bara i USA. Inte undra på att grabbarna hade råd  att köpa kokain i hela väskor.... 1972 var förresten så länge sen att de flesta av er inte ens var en glimt i era farsors ögon, eller hur? Själv var jag en rasande pigg åttaåring på den tiden men hade såklart inte en susning om dess existens då. Kan du ens greppa hur jävla gammal jag är?

Ska jag vara riktigt ärlig så hade jag inte en susning om musik överhuvudtaget då, men ABBAs seger i Brighton - som det här var två år kvar till - kommer jag ihåg att jag såg på TV. Det var garanterat det enda som sändes den på vår ärorika statliga television den kvällen, innan det var dags för myrornas krig igen.

Undertow / American Beauty / Stranger in My Life / Nobody Left to Blame / Still Ain't Enough
for Me / Once Upon a Time / As Far as I Can See / All the Way Up / I Won't Get in My Way /
Around the World / I Get the Feeling

+ Unforgiven (bonus track)

Lyssna på Spotify:
Mr. Big – What If...

Producent:
Kevin Shirley

Skivbolag:
Frontiers

MR BIG:
Eric Martin, vocals
Paul Gilbert, guitar
Billy Sheehan, bass
Pat Torpey, drums

Såhär innan julafton har ju nästan alla bloggar julanknytning på sina inlägg och jag vill såklart inte vara sämre! Så antingen bloggar jag om när vi gjorde julgodis häromkvällen och lägger ut en massa bilder på det spektaklet eller så skriver jag om en skiva och försöker få en julvinkling på det.

Vilken av de två tror du att jag väljer?

Just det.

Och turligt nog för mig (och er, tror inte ni vill läsa om vårt julstök) så blev nästa skiva till rakning den här "What if..." från det återförenade Mr Big, en skiva som faktiskt har en fet (flygande) julgris på omslaget!

Julvinkling på inlägget? Check!

Men Mr Big? Javisst. För precis som jag gillar Mastodon, Marduk, Motörhead och Mortician så diggar jag Mr Big stenhårt. Har nästan alla deras skivor, de två skivor som bandet släppte ("Get over it" och "Actual size") med Richie Kotzen på gitarr har jag inte (än) men dom ska såklart också inhandlas bara CDWow sänker priset en smula. Kan inte tänka mig att dom är dåliga så länge dom har Eric Martin på sång och basmonstret Billy Sheehan på... eeeh ja bas.

Nå, för att återgå till det utlovade jultemat så är den här skivan en riktigt smaskig en, griljerad till perfektion och med en munvattnanade strimma fett på kanten. Och ja, jag pratar om musiken.

Farbröderna i Mr Big (återförenade för första gången på 15 år) skivar här skickligt upp elva munvattnande skivor melodiös hårdrock av allra finaste kvalitet och gott som kryddig senap på de aptitliga skinkskivorna bjuds vi även på de två läppdallrande vackra balladerna "Stranger in My Life" och "All The Way Up".

Och som en sista frestande fettrand ligger den ljuvliga bonuslåten "Unforgiven" som enligt reklamen bara ska finnas med på USA- och Europa-utgåvan av denna skiva. Konstigt nog är den då även är med på min argentinska (!) utgåva som jag köpte från CDWow för det löjligt låga priset 59 spänn. För en sprillans ny skiva!

Ett sista grisskämt bara; den är svinbra!

Och om vi inte hörs nåt mer innan: GOD JUL!

 

Julian Gill, 440 sidor

Nyinköpt men än så länge oläst; Julian Gills tredje bok i serien "Kiss Album Focus", med över 400 extremt fullmatade sidor med allt du inte visste att du behövde veta om Kiss och deras skivor som släpptes under perioden 1997-2006. Innehåller sida upp och sida ner med info om "Psycho Circus", "The Box Set", "KISS Symphony", "Gene Simmons "Asshole", "Rock The Nations!", "Paul Stanleys "Lives To Win" och mycket, mycket mer.

Del I och del II av denna mastdontserie står redan i min bokhylla och jag ska börja glutta i den här under min löjligt korta julledighet hade jag tänkt. 

Finns att köpa här hos AdLibris för sketna 163 fraktfria kronor. Så vad väntar du på?

Morgan Ågren. Fredrik Thordendahl. Två Ume-pöjka. Behöver inte skriva så mycket mer, det här är helt utomjordiskt bra. Inte en rak takt så långt ögat kan nå. Observera Fredriks feta sjusträngade gitarr.

Varför står Schenker ensam här på framsidan bland dom här läskiga typerna? Ser lite ledsen ut.



Jeez, vilka skumma omslag UFO hade på 70-talet.

A:
Only You Can Rock Me / Pack It Up (And Go) / Arbory Hill / Ain't No Baby / Lookin' Out for No. 1

B:
Hot 'n' Ready / Cherry / You Don't Fool Me / Lookin' Out for No. 1 (Reprise) /
One More for the Rodeo / Born to Lose

Lyssna på Spotify:
UFO – Obsession

Producent:
Ron Nevison

Skivbolag:
Chrysalis

UFO:
Phil Mogg, vocals
Michael Schenker, guitar, flute Arbory Hill
Paul Raymond, rhythm guitar, keyboards, vocals
Pete Way, bass
Andy Parker, drums

Idétorka.

Kommer inte på ett bannade dugg att skriva. Precis som nedan nämnde Barton Fink sitter jag här och panikstirrar på papperet, eller ja skärmen då.

Fan, jag behöver ju bara en kort rad om nånting vadsomhelst så brukar resten av inlägget skriva sig självt.

Hmm, en gammal LP-skiva med UFO från 1978... Tänk, människa. Tänk.



Om jag börjar med att säga att det är UFO:s sjunde fullängdare kanske skrivkrampen lossnar lite?

Nej, fortfarande blankt.

Om jag berättar att ordet "Obsession" kommer från det latinska ordet "obsidere" som betyder "belägra" då? Kan kanske spinna vidare på demoner och besatthet och sen göra en koppling till Linda Blair och ... Nä, det kändes väl sådär lagom kul.

Men om jag berättar att det återigen är konstnärskollektivet Hipgnosis som gjort omslaget kanske? Ja! Och kanske skriva några rader om vad det föreställer och symboliserar? "See nothing, hear nothing, say nothing... smell nothing?" Nix, det var en återvändsgränd som hette duga.

Börja med en fråga kanske? Lite förstrött undra vad Michael Schenker gör där helt solokvist på omslagsbilden och varför han ser så ledsen ut? Nähä, det hade jag visst redan skrivit här längst upp.

Eller så säger jag helt enkelt att det blev den sista skivan med nämde Schenker innan han drog och startade eget och nämner i förbifarten att han inte återkom till Mogg & Co förrän 1993 och skivan "Walk on water"? Men det är kanske lite onödig info som inte en jävel bryr sig om.

Men jag kanske ska plita ner några rader att det är Schenker som spelar flöjt på "Arbory Hill" och kanske rent av skoja till det litegrann och kalla det Jethro UFO? UFO Tull? Nej.

Fan, fa, fan som farbror Thåström brukar säga, jag som aldrig brukar ha några problem med att rapa fram text!

Nä, jag ger upp. i det här inlägget blir det bara en kort rad om vilka låtar som är bäst: "Only You Can Rock Me", "Pack It Up (And Go)", "Cherry" och "You Don't Fool Me" och inget mer. Hoppas det är OK.

Regi: Joel Coen, 116 min

I rollerna: John Turturro, John Goodman, Tony Shalhoub, Steve Buscemi

Handlingen: Den i New York tokhyllade dramatikern Barton Fink åker till Hollywood för att skriva manus till en brottningsfilm. Men eftersom Barton inte kan nåt om brottningsfilmer även har enorma krav på sitt filmmanus så sitter han ganska snart med en förlamande skrivkramp. Han lär känna den berömda författaren W.P Mayhey och dennes assistent som han försöker mjölka på tips på vad en brottningsfilm ska handla om. Hans storväxte och lätt gåtfulle hotellgranne Charlie ger också några handfasta tips om brottning. Sen går allt fel.

Har ännu en gång gått med i en filmklubb, den här gången var det HomeEnter som lockade med erbjudandet "Köp 6 filmer, betala för 1", deras enda krav på mig var att jag inom 6 månader skulle köpa en film till ordinarie klubbpris. Efter en snabb genomräkning vad hela dealen kommer att kosta mig (betala en DVD nu, få 5 gratis + frakt och sen köpa en DVD till + frakt) så kom jag fram till att det är jag som lurar dom och inte tvärtom och jag skriver på. 

För vilken gång i ordningen vet jag inte då jag varit med i HomeEnter (och en hel drös andra filmklubbar) en massa gånger bara för att få deras öppningserbjudande och sen gått ut så fort som attan när jag fullföljt mina plikter. Är jävligt duktig på att tacka nej till "Månadens Film" också, annars hade det nog blivit en dålig affär fort. Har faktiskt varit med såna här film- och bokklubbar så många gånger att jag för ett par år sedan blev nekad medlemskap! Fick vackert vänta ett par månader innan jag kunde gå med. Jojo, så går det.

Nå, som du ser på handlingen här ovan så handlar den alltså om en författare som har skrivkramp, hur jävla intressant kan en sån film vara? Ja, eftersom den här filmen liggerpå min Topp 10-lista över de bästa filmer som någonsin gjorts så är svaret lätt. Allt från den plingande klockan på hotelldisken i början av filmen (som plingar lääääänge) till den ödsligt tomma och evighetslånga hotellkorridoren utanför Finks hotelldörr är allt helt fantastiskt. Lägg på det en stirrig John Turturro som förtvivlat försöker komma på en bra öppningscen i sin brottarfilm till Michael Lerners krävande studioboss, Tony Shalhoubs spattiga producent och en svettig och lite mystisk John Goodman, vad kan man mer begära?

Fyra glada gossar på en kobbe.



Dom lämnade visst kvar en kille på ön... En rolig detalj är att det i texten här på baksidan (som du kanske inte ser) står att skivan är mixad i juli 2009 men inspelad i juli 1955! Och ser du att det står "Nobel" där allra längst ner? det är faktiskt loggan för en pizzeria i Örebro! Skulle tro att grabbarna ätit där en hel massa.



På digipackens uppvik är det idolkort på de fyra välväxta killarna, alla sportandes vita finskjortor och rejäla polisonger.

4 days til payday / Angel of death / Louise / Poison chalise / Good girl / She walks the line / I´m on a roll / Ain´t no chance (I´m working on a day like this / Speedking crown / Afterburner / Whoooly you? / It´s gonna be alright

Lyssna på Spotify:
The Accidents – Poison Chalice

Producent:
Christer Spectorsson

Skivbolag:
Burning Heart

THE ACCIDENTS:
D. Vacuum, guitar, vocals
Ric Rebel Jennings, drums, vocals
Kid Creole, guitar, vocals
Fred Tank, bass, vocals

Jodu, jag har fortfarande ett par CD-skivor kvar att blogga om. Det här är en raggarsvinaktigt bra sådan med Örebroarna The Accidents, ett helfestligt gäng som enligt egen utsago spelar hillbilly punkrock'n'roll. Så om du (som jag) gillar pomada- och spritindränkt 50-talsrock á la Eddie Meduza mixat med mullret från Motörhead och Misfits så är den här skivan ett klockrent inköp. Har sett dessa olyckor live här i Umeå för ett par år sen och då gick undan å det väldigaste må du tro. En av de svettigaste konserter jag bevittnat. Någonsin.

Trivia: har för mig att gitarristen Dan "D. Vacuum" Wall även varit medlem i punkrensiga Genocide Superstars (kolla upp CD:n "Superstar Destroyer"!) där grindikonerna Nasums gitarrist Mieszko Talarczyk också ingick. Mera Nasum-koppling: bastante Accidents-trummisen Rikard "Ric Rebel Jennings" Alriksson grundade Nasum tillsammans med Nasum-trummisen Anders Jakobsson (som då i början spelade gitarr men som sen gjorde en bakvänd Grohl). Nämnde Jakobsson driver btw numera den utmärkta filmsajten www.dvdkritik.se.

Skivan som sagt hur bra som helst och börjar det inte rycka i nackmusklerna och dansfötterna när dom med huvudet före brakar igenom rockrökare som "4 days til payday (5 days till broke)", "Angel of death", "Poison chalise" och "Good girl" så har du fan ingen musiksmak eller ens puls. De drar ner tempot en aning på "She walks the line" och "Louise" men annars är det full kareta hela tiden. Sa jag förresten att musiken svänger som arslet på en babian? Rekommenderas å det väldigaste!!

Till sist så är skivan dedikerad till Mieszko "Nasum" Talarczyk som omkom i tsunamin i Thailand.