Film- och Musikbloggen!

Trillion? Vad är det för nåt? Ja, jag vet inte. Läste om denna "bortglömda klassiker" i SRM så när jag helt otippat ramlar över den för en sketen tjuga på loppis så köper jag givetvis. Men var den bra då? Ja, den var ju sjuuukt bra och det där med "klassiker" var för en gångs skull rätt. Det där med "bortglömd" var nog också rätt då Trillion bara gjorde en skiva till efter denna ("Clear approch" 1980) innan dom la ner verksamheten...
Trillions främsta "claim to fame" är nog att sångaren Dennis Frederiksen som under sitt smeknamn Fergie senare blev sångare i västkustarna Toto och hans väna stämma hörs på "Isolation"-plattan.



Men hur låter dom då? Inte helt enkelt att förklara faktiskt, men om jag säger att dom spelar en egen mix av pompig AOR och prog (!) där fantastiska refränger blandas med mystrixiga progpartier strösslat med maffiga Queen-körer, blir du intresserad då? Jag blev då i alla fall blown away så det stänkte om det.

"KISS Alive II", en dubbel-LP med det gottaste från de tre helt utsålda konserter Kiss gjorde på The Forum i Los Angeles den 26-28 augusti. Och på B-sidan på skiva nummer två ligger det fem sprillans nya studiolåtar.
Coolt omslag också som blev som det blev av den enkla anledningen att omslagsdesignern Dennis Woloch, helt enkelt inte hittade nån bra livebild med hela bandet utan fick improvisera lite. Fyra små ansiktsbilder, skivans titel i typsnittet Stamp SÅ JÄVLA STORT DET BARA GÅR och längst upp en ÄNNU STÖRRE KISS-logo. Klart!



Låtarna har ju varenda kotte hört så jag tänkte skriva några rader om nåt som du kanske inte visste, nämligen vad som är live eller inte på denna liveskiva och vem som spelar vad. So here goes: alla låtar är från de olika Forum-gigen utom "Beth" och "I want you" som kommer från en konsert dom gjorde den 2 april 1977 på Tokyos Budokan Hall. Den ursprungliga planen var att släppa ett livealbum enbart i Japan betitlat "Rock´n´roll party in Tokyo" men av okänd anledning blev det inget av dom planerna så Eddie Kramers inspelningar användes till denna istället. "Tomorrow and Tonight" är inspelad vid soundcheck och har ett i efterhand pålagt publikljud. Den Rod Stewart-minnande "Hard Luck Woman" är däremot 100% fusk och är överhuvudtaget inte live utan grabbarna spelade helt enkelt in den i en tom lagerlokal och la på publikjubel i efterhand för den där "äkta" livekänslan...



På de fem studiolåtarna är det den hårfagre (not!) Bob Kulick som spelar gitarr på tre spår. Ace spelar faktiskt på sin egenskrivna "Rocket man" men på den avslutande Dave Clark Five-covern "Any Way You Want It" spelar Paul alla gitarrer.

"Woe to you, oh Earth and Sea, for the Devil sends the beast with wrath,
because he knows the time is short...
Let him who hath understanding reckon the Number of the Beast
for it is a human number, its number is six hundred and sixty six."

Va? Va? Vad sägs om de öppningen? En megaklassisk platta från Iron Maiden, den första med Bruce Dickinson på sång och tyvärr den sista med Clive Burr på trummor. På grund av Maidens stenhårda turnéschema och personliga problem så hoppade Burr av ersattes av Nick McBrain från franska Trust.



Om själva skivan behöver jag givetvis inte skriva så mycket om, för här ligger ju de klassiska låtarna kloss i kloss och har du inte hört godingar som "Children of the Damned", "22 Acacia Avenue", "The Number of the Beast", "Run to the Hills" och "Hallowed Be Thy Name" tidigare så vet då i alla fall inte jag vad du gör på den här bloggen... Ett helvetiskt coolt omslag omsluter denna hårdrockspärla och eftersom detta är en sån klassiker av bibliska proportioner behöver jag faktiskt inte skriva mer.

Trivia: "Invaders" har aldrig spelats live då Steve Harris tycker det är den sämsta låt han skrivit.

A:
Invaders
Children of the Damned
The Prisoner
22 Acacia Avenue

B:
The Number of the Beast
Run to the Hills
Gangland
Hallowed Be Thy Name

Producent:
Martin Birch 

Skivbolag: 
EMI

IRON MAIDEN:
Steve Harris, bas
Bruce Dickinson, sång
Dave Murray, gitarr
Adrian Smith, gitarr
Clive Burr, trummor

Norska Enslaved utspridd på två feta vinyler och förpackad i en snygg gatefoldutgåva.



Om du tänker dig ett jätteskäggigt Pink Floyd med dubbla baskaggar, eller varför inte ett nyktert Hawkwind med isande skriksång så vet du ungefär hur Enslaved låter.

A: 
Highway Star
Child in Time

B: 
Smoke on the Water
The Mule

C:
Strange Kind of Woman
Lazy

D:
Space Truckin'

Producent: 
Deep Purple 

Skivbolag: 
Purple Records 

DEEP PURPLE:
Ian Gillan, sång
Ritchie Blackmore, gitarr
Roger Glover, bas
Jon Lord, orgel
Ian Paice, trummor

Debutskiva från amerikanska Streets, en skiva som jag loppisköpte helt i blindo på inrådan av en kompis som höjt dom till skyarna efter att ha sett en gammal Kansas-LP hemma hos mig. Kansas? OK, vi tar det från början:
Det hela började alltså med att min gamle polare Kenneth såg att jag hade Kansas-LP:n "Point of know return" hemma och frågade om jag hade hört talas om Streets där två Kansas-medlemmar ingick?

Nej, sa jag och kollade lite på Spotify. Tomt. Det enda Streets som fanns där är den där rappande fjanten till engelsman och hans "The streets" och så mycket känner jag polaren K att jag genast kunde säga att det där, det är fan fel Streets. Jag skrev i alla fall upp Streets på en lapp med skivor som ska kollas upp så småningom.

Så ett par veckor senare var jag på ett loppis och tror du inte på fan att den här LP:n står där och ropar mitt namn! En 30-lapp kan man alltid offra tänkte jag och hem till vinylsvarven åsså slänga på den. Och jag tror fan du hade rätt, Kenneth, den var riktigt bra.



Melodi- och refrängstark melodiös hårdrock och ex-City Boy-gitarristen Mike Slamer (dom med "5.7.0.5" du vet) är en riktig fena på gura och och Walsh sjunger såklart hur bra som helst. Streets klämde ur sig en skiva till, 1985 års "Crimes in mind" men sen var sagan slut, dom splittrades och Walsh startade upp Kansas igen.

Men det löste sig såklart hur bra som helst, Walsh hade bondat så bra med Billy Greer under Streets-tiden att han även fick spela bas i Kansas och som gitarrist ropades legenden Steve Morse in, du vet han som numera huserar i Deep Purple. Mike Slamer gick vidare till Steelhouse Lane och Seventh Key (där även Billy Greer ingår) och även dom är sjukt bra.