LP: Manowar - Sign of the hammer! (1984)



Fjärde fullängdaren från världens coolaste Manowar är tyvärr en småseg historia och på långa vägar inte lika bra som deras tre föregående.



Men som tur finns ju det kultiga titelspåret, blytunga "Thor (The Powerhead) och "All men play on 10", bandets hyllningslåt till sitt nya skivbolag 10 Records att lyssna på. Och på tal om "Thor", kan Eric Adams verkligen vråla sådär länge som han gör i slutet på den på riktigt, eller är det photoshoppat?
 

A:

All Men Play on 10
Animals
Thor (The Powerhead)
Mountains

B:
Sign of the Hammer
The Oath
Thunderpick
Guyana (Cult of the Damned)

* * *

* * *

Producent: 
Jack Richardson 

Skivbolag: 
10 Records

MANOWAR:
Eric Adams, sång
Ross the Boss, gitarr

Joey DeMaio, bas
Scott Columbus, trummor 

LP: Trillion - Trillion! (1978)



Trillion? Vad är det för nåt? Ja, jag vet inte. Läste om denna "bortglömda klassiker" i SRM så när jag helt otippat ramlar över den för en sketen tjuga på loppis så köper jag givetvis. Men var den bra då? Ja, den var ju sjuuukt bra och det där med "klassiker" var för en gångs skull rätt. Det där med "bortglömd" var nog också rätt då Trillion bara gjorde en skiva till efter denna ("Clear approch" 1980) innan dom la ner verksamheten...
Trillions främsta "claim to fame" är nog att sångaren Dennis Frederiksen som under sitt smeknamn Fergie senare blev sångare i västkustarna Toto och hans väna stämma hörs på "Isolation"-plattan.



Men hur låter dom då? Inte helt enkelt att förklara faktiskt, men om jag säger att dom spelar en egen mix av pompig AOR och prog (!) där fantastiska refränger blandas med mystrixiga progpartier strösslat med maffiga Queen-körer, blir du intresserad då? Jag blev då i alla fall blown away så det stänkte om det.





Den keyboardspelande bandledaren Patrick Leonard är numera är låtskrivare till Madonna och har bland annat skrivit hitlåtarna "La Isla Bonita", "Who's That Girl", "Like a Prayer", "Dear Jessie", "Oh Father" till fröken Ciccone.


Ett snyggt, (eller i alla fall ett konstigt) omslag med ett berg med tre tigerhuvuden omsluter denna glömda pärla som du givetvis måste kolla upp/köpa/ladda ner.
 

A:
Hold Out
Big Boy
Give Me Your Money, Honey
Never Had It So Good
May As Well Go

B:
Fancy Action
Hand It To The Wind
Bright Night Lights
Child Upon The Earth

* * *

* * *

Producent: 
Gary Lyons 

Skivbolag: 
Epic

TRILLION:
Dennis Frederiksen, sång
Ron Anaman, bas, sång
Frank Barbalace, gitarr, sång
Patrick Leonard, keyboards

2-LP: KISS - Alive II! (1977)



















A: Detroit Rock City / King of the Night Time World / Ladies Room / Makin' Love / Love Gun
B: Calling Dr. Love / Christine Sixteen / Shock Me / Hard Luck Woman / Tomorrow and Tonight
C: I Stole Your Love / Beth / God of Thunder / I Want You / Shout It Out Loud
D: All American Man / Rockin' in the USA / Larger Than Life / Rocket Ride / Anyway You Want It

Producent:
Eddie Kramer Skivbolag: Casablanca

KISS:
Paul Stanley, gitarr, sång / Gene Simmons, bas, sång / Ace Frehley, gitarr, sång / Peter Criss, trummor, sång

Gäst på skivan:
Bob Kulick, gitarr på "All American Man", "Rockin' in the U.S.A." och "Larger Than Life"

Helvetes vilket jätteinlägg det här blev då. Och vad många bilder det blev. Men jaja, ska det avhandlas såna här klassiker så måste det visa bilder, alltså en hel massa bilder. Och bilderna visar alltså "KISS Alive II", en dubbel-LP med det gottaste av det gottaste från de tre helt utsålda konserter KISS gjorde på The Forum i Los Angeles den 26-28 augusti. Och på B-sidan på skiva nummer två ligger det fem sprillans nya studiolåtar, inte illa.

Låtarna har ju varenda kotte hört så jag tänkte skriva några rader om nåt som du kanske inte visste, nämligen vad som är live eller inte på denna liveskiva och vem som spelar vad.

So here goes: alla låtar är från de olika Forum-gigen utom "Beth" och "I want you" som kommer från en konsert dom gjorde den 2 april 1977 på Tokyos Budokan Hall. Den ursprungliga planen var att släppa ett livealbum enbart i Japan betitlat "Rock´n´roll party in Tokyo" men av okänd anledning blev det inget av dom planerna så Eddie Kramers inspelningar användes till denna istället. "Tomorrow and Tonight" är inspelad vid soundcheck och har ett i efterhand pålagt publikljud. Den Rod Stewart-minnande "Hard Luck Woman" är däremot 100% fusk och är överhuvudtaget inte live utan grabbarna spelade helt enkelt in den i en tom lagerlokal och la på publikjubel i efterhand för den där "äkta" livekänslan...

På de fem studiolåtarna är det den hårfagre (not!) Bob Kulick som spelar gitarr på tre spår. Ace spelar faktiskt på sin egenskrivna "Rocket man" men på den avslutande Dave Clark Five-covern "Any Way You Want It" spelar Paul alla gitarrer. Kulick har berättat att han la sina gitarrer i studion med Ace liggandes på golvet, oförmögen att överhuvudtaget hålla i en gitarr.

I fodralet medföljer det även som du ser både ett skitfränt häfte "The evolution of KISS" och två snygga merchandiselappar. Tatueringarna som följde med har jag också såklart, såhär ser dom ut.

Coolt omslag också som blev som det blev av den enkla anledningen att omslagsdesignern Dennis Woloch, helt enkelt inte hittade nån bra livebild med hela bandet utan fick improvisera lite. Fyra små ansiktsbilder, skivans titel i typsnittet Stamp SÅ JÄVLA STORT DET BARA GÅR och längst upp en ÄNNU STÖRRE KISS-logo. Klart!

Jävlar så bra!

LP: Iron Maiden - The number of the beast! (1982)





A: Invaders / Children of the Damned / The Prisoner / 22 Acacia Avenue
B: The Number of the Beast / Run to the Hills / Gangland / Hallowed Be Thy Name

Producent: Martin Birch Skivbolag: EMI

IRON MAIDEN:
Steve Harris, bas / Bruce Dickinson, sång / Dave Murray, gitarr / Adrian Smith, gitarr / Clive Burr, trummor



"Woe to you, oh Earth and Sea, for the Devil sends the beast with wrath,
because he knows the time is short...
Let him who hath understanding reckon the Number of the Beast
for it is a human number, its number is six hundred and sixty six."

Va? Va? Vad sägs om de öppningen? En megaklassisk platta från pågarna i Iron Maiden, den första med flygsirenen Bruce Dickinson på sång och tyvärr den sista med Clive Burr på trummor. På grund av Maidens stenhårda turnéschema och personliga problem så hoppade Burr av bandet senare det här året och ersattes av Nick McBrain som då trummade i franska Trust. En kul grej är att Burr då en kort tid ersatte Nicko i just Trust, dom bytte alltså band med varandra. Clive Burr är numera tyvärr svårt sargad av MS och sitter i rullstol och det är såklart förjävla sorgligt.

Om själva skivan behöver jag givetvis inte skriva så mycket om, för här ligger ju de klassiska låtarna kloss i kloss och har du inte hört godingar som "Children of the Damned", "22 Acacia Avenue", "The Number of the Beast", "Run to the Hills" och "Hallowed Be Thy Name" tidigare så vet då i alla fall inte jag vad du gör på den här bloggen... Ett helt genomfantastiskt och helvetiskt coolt omslag omsluter denna hårdrockspärla och eftersom detta är en sån klassiker av bibliska proportioner behöver jag faktiskt inte skriva mer.

Trivia:
"Invaders" har visst aldrig spelats live då Steve Harris tycker att den är den sämsta låt han nånsin skrivit.

Leta reda på LP:n och ge den en rejäl snurr.


2-LP: Enslaved - Axioma Ethica Odini! (2010)



Norska Enslaved utspridd på två feta vinyler och förpackad i en snygg gatefoldutgåva.



Om du tänker dig ett jätteskäggigt Pink Floyd med dubbla baskaggar, eller varför inte ett nyktert Hawkwind med isande skriksång så vet du ungefär hur Enslaved låter.


 

A:
Ethica Odini
Raidho

B:
Waruun
The Beacon
Axioma


C:
Giants
Singular


D:
Night Sight
Lightening

* * *

* * *

Producent: 
Enslaved 

Skivbolag: 
Indie Recordings

ENSLAVED:
Grutle Kjellson, bas, sång
Ivar Bjornson, gitarr
Arve Isdal, gitarr
Herbrand Larsen, keyboards
Cato Bekkevold, trummor

2-LP: Deep Purple - Made in Japan! (1972)



Klassisk liveplatta från Deep Purple som jag inte tänker skriva så mycket om, den här har du ju redan i skivhyllan, eller hur? Så jag ger dig bara några hållpunkter på skivan som ni måste kolla upp, OK?



(tidsangivelserna kommer från Spotify, jag har inte suttit med stoppur framför vinylsvarven om du nu tror det, nån jävla måtta får det vara...)

Så här kommer alltså det du ska lyssna efter:
- 2.15 min in på "Highway Star". Orgelsolot!

- 2.25 min in på "Child in time". Skriket!

- 0.17 min. in på "Smoke on the water". Riffet!

- Hela jävla "The mule". Trumsolot! Jävlar vad snabb han är på baskaggen.

- 1.50 min. in på "Strange kind of woman". Gitarrsolot! 3.40 min in: Skrattet! Och 8.10 min in. Skriket!

- 6.20 min. in på "Lazy". Munspel! 9 min. in: Ritchie lattjar!

- 5.25 min. in på "Space Truckin´". Ett knarkigt orgelsolo som nästan aldrig tar slut!



Så, det borde räcka. Du lär upptäcka fler guldkorn på egen hand. Hujedamig vilken klassiker.


A: 
Highway Star
Child in Time

B: 
Smoke on the Water
The Mule

C:
Strange Kind of Woman
Lazy

D:
Space Truckin'

* * *

* * *

Producent: 
Deep Purple 

Skivbolag: 
Purple Records 

DEEP PURPLE:
Ian Gillan, sång
Ritchie Blackmore, gitarr
Roger Glover, bas
Jon Lord, orgel
Ian Paice, trummor

LP: Streets - 1st! (1983)





A: If Love Should Go / Move On / One Way Street / Lonely Woman's Cry
B: Everything Is Changing / Cold Hearted Woman / So Far Away / Blue Town / Fire

Producent: Neil Kernon Skivbolag: Atlantic

STREETS:
Steve Walsh, keyboards, sång / Mike Slamer, gitarr / Billy Greer, bas, sång / Tim Gehrt, trummor


Debutskiva från amerikanska Streets, en skiva som jag loppisköpte helt i blindo på inrådan av en kompis som höjt dom till skyarna efter att ha sett en gammal Kansas-LP hemma hos mig. Kansas? OK, vi tar det från början:

Det hela började alltså med att min gamle polare Kenneth såg att jag hade Kansas-LP:n "Point of know return" hemma och frågade helt enkelt om jag hade hört talas om Streets där två Kansas-medlemmar ingick i sättningen? Den borde du fan leta reda på sa K, den är kanonbra!

OK, sa jag och kollade lite på Spotify. Tomt. Det enda Streets som fanns där är den där rappande fjanten till engelsman och hans "The streets" och så mycket känner jag polaren K att jag genast kunde säga att det där, det är fan fel Streets. Jag skrev i alla fall upp Streets på en lapp med skivor som ska kollas upp så småningom. Efter varje nytt nummer av SRM brukar förresten den listan bli ungefär 4-5 namn längre...

Så ett par veckor senare var jag på loppiset på Västerslätt och slökollade och tror du inte på fan att det står en gammal Streets-LP där i skivbacken och ropar mitt namn! En 30-lapp kan man alltid offra tänkte jag, köpte den och sen hejhopp hem till vinylsvarven åsså slänga på den. Och jag tror fan du hade rätt, Kenneth, den var riktigt bra.

Melodi- och refrängstark melodiös hårdrock och ex-City Boy-gitarristen Mike Slamer (dom med "5.7.0.5" du vet) är en riktig fena på gura. Rena rama mini-Van Halen på sina ställen minsann och Walsh sjunger såklart hur bra som helst. Streets klämde ur sig en skiva till, 1985 års "Crimes in mind" men sen var sagan slut, dom splittrades och Walsh startade upp Kansas igen. Ett sargat Kansas som efter två skivor utan Walsh hade kastat in handduken efter att ha tappat medlemmarna Hope (bas) och Livgren (gitarr) som hellre ville följa Jesus och hans kristendom.

Men det löste sig såklart hur bra som helst, Walsh hade bondat så bra med Billy Greer under Streets-tiden att han även fick spela bas i Kansas och som gitarrist ropades legenden Steve Morse in, du vet han som numera huserar i Deep Purple. Mike Slamer gick vidare till Steelhouse Lane och Seventh Key (där även Billy Greer ingår) men jag har inte hört nån av dom, så det får bli en annan historia.

Bra skiva och tack för tipset, Kenneth! Men omslaget är fan galet fult.

RSS 2.0