Film- & Musikbloggen!

 

 En sjutummare med fyra livelåtar hänger med i fodralet också, konstigt nog ska den spelas på 33 varv.

A:
"Do I Stand Accused?" 3:22 (Zodiac)
"Where There's Mods There's Rockers" 4:43 (Zodiac)
"Please Do" 3:08 (Zodiac)
"Dream with Me" 4:31 (Zodiac)
"Gary Glitter Part One" 3:41 (Zodiac)

B:
"Walking" 3:40 (Zodiac)
"To Be with You" 3:37 (Zodiac)
"Together Tonight" 3:52 (Zodiac)
"Boogie Blitz" 3:38 (Zodiac)
"The Plot to Rock the World" 4:20 (Zodiac)

7"-singel:
"Sitauation negative" (Zodiac)
"Jeepster" (Marc Bolan)
"Too many people" (Zodiac)
"Steamin´" (Zodiac)

Producent: Nick Smith, Vardis

Skivbolag: Logo

VARDIS:
Steve Zodiac, gitarr, sång
Alan Selway, bas
Gary Pearson, trummor

 

 

Innerpåse med "original computer graphics designed by Ace Frehley". Snyggt jobbat, Ace! Vilket program använde du då?

 

A:
"Insane" (Frehley, Moore) 3:45
"Time Ain't Runnin' Out" (Howarth) 3:52
"Dancin' With Danger" (Frehley, Dana Strum, Spencer Proffer, Streetheart) 3:25
"It's Over Now" (Howarth) 4:39

B:
"Loser in a Fight" (Howarth, Regan) 4:33
"Juvenile Delinquent" (Frehley) 5:13
"Fallen Angel" (Howarth) 3:44
"Separate" (Frehley, Regan) 4:56
"New Kind of Lover" (Howarth) 3:14
"The Acorn Is Spinning" (Frehley, Regan) 4:50

Producent: Frehley´s Comet, Scott Mabuchi

Skivbolag: Megaforce

FREHLEY´S COMET:
Ace Frehley, gitarr, sång
Tod Howarth, gitarr, sång, keyboard
John Regan, bas
Jamie Oldaker, trummor

 

A:
"Rock Of Life" (Rick Springfield)
"Honeymoon In Beirut" (Rick Springfield)
"World Start Turning" (Rick Springfield)
"One Reason (To Believe)" (Rick Springfield)
"Soul To Soul" (Rick Springfield)

B:
"Tear It All Down" (Rick Springfield)
"Woman" (Rick Springfield)
"Dream In Colour" (Rick Springfield)
"Hold On To Your Dream" (Rick Springfield)
"(If You Think You're) Groovy" (Ronnie Lane)

Producent: Keith Olsen, Rick Springfield

Skivbolag: RCA

RICK SPRINGFIELD:
Rick Springfield, sång, gitarr, keyboards
Tim Pierce, gitarr
Dan Huff, gitarr
Bill Cuomo, trummor
Randy Jackson, bas

A:
"Turn to Stone" – 3:47 (Jeff Lynne)
"It's Over" – 4:08 (Jeff Lynne)
"Sweet Talkin' Woman" – 3:47 (Jeff Lynne)
"Across the Border" – 3:52 (Jeff Lynne)

B:
"Night in the City" – 4:02 (Jeff Lynne)
"Starlight" – 4:30 (Jeff Lynne)
"Jungle" – 3:51 (Jeff Lynne)
"Believe Me Now" – 1:21 (Jeff Lynne)
"Steppin' Out" – 4:38 (Jeff Lynne)

C:
(Concerto for a rainy day)
"Standin' in the Rain" – 4:20 (Jeff Lynne)
"Big Wheels" – 5:10 (Jeff Lynne)
"Summer and Lightning" – 4:13 (Jeff Lynne)
"Mr. Blue Sky" – 5:05 (Jeff Lynne)

D:
"Sweet Is the Night" – 3:26 (Jeff Lynne)
"The Whale" – 5:05 (Jeff Lynne)
"Birmingham Blues" – 4:21 (Jeff Lynne)
"Wild West Hero" – 4:40 (Jeff Lynne)

Producent: Jeff Lynne

Skivbolag: United Artists

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA:
Jeff Lynne – sång, gitarr, keyboard
Bev Bevan – trummor
Richard Tandy – keyboards, gitarr
Kelly Groucutt – bas
Mik Kaminski – violin
Melvyn Gale – cello, piano
Hugh McDowell – cello
Louis Clark – orkesterdirigent

Men nu, efter tre dåliga skivor på raken, kom det äntligen en bra skiva!

Fjärde fullängdaren och den första med nya sångaren Rhett Forrester som ersatt den avhoppade Guy Speranza. Nykomlingen Rhett har ju en riktig rökare till rockpipa och totaldominerar hela skivan som om han inte gjort annat.

En skitbra hårdrocksskiva med "Hard Lovin' Man", "Restless Breed", "C.I.A" och "Loved by You" som självklara toppspår, den sistnämnda med ett fett munspelsolo av Rhett. För den brötigare och lite snabbare hårdrocken står "Loanshark" och "Violent crimes" för. Skivans lugnare bidrag heter "Over to you", "Showdown" och "Dream away", tre rasande sköna hårdrocksballader. Missa inte heller Animals-covern "When I was young". Tyvärr så dödades Rhett Forrester 1994 då han vägrade att lämna ifrån sig bilen till en bilnappare och världen förlorade en stor sångare.

Bonusinfo: på B-sidan på Animals "When I was young"-singel så låg låten "A girl named Sandoz". Sandoz var också namnet på det läkemedelsföretag som upptäckte/hittade på LSD. Groovy, man! Sandoz, som fram till 1999 ägde Wasabröd (är det LSD i Husmans månne?), är numera en del av Novartis-koncernen som gör bland annat Voltaren. Helt ovärderlig information som du får här, eller hur?

Så när du bläddrar fram den här gamla, goa vinylen på nästa skivmässa, köp den på stört, du kommer icke att ångra dig. Lita på mig.

 

Tidigare inlägg om RIOT på min blogg:
LP: Narita / Fire down under / 

>

SUCK!

Efter att ha tvingats genomlida två mindre bra skivor - Alice Coopers "Goes to hell" och Quiet Riots första - hoppades jag att trenden skulle vara bruten i och med detta nyinköpta loppisfynd från engelska Demon. Deras två första skivor är ju nämligen hur bra som helst så jag trodde såklart att även den här skulle vara bra.

Men det var den inte...

För här på deras tredje fullängdare har dom konstigt nog frångått de tidigare skivornas skönt raspiga och teatraliska melodiösa rock för att istället gå all in med keyboarddränkt progrock med samhällskritiska texter.

Behöver jag säga att det inte funkar alls?

För det här var nämligen det värdelösaste jag hört på länge.

Det låter Saga, Magnum, Rush, Genesis och Spinal Tap. Fast sämre.

Och den där jävla keyboarden som dränker allt... Aaaaarghhh!

Men sångaren Dave Hill har en ruskigt bra rockröst inget snack om den saken.

Fråga: Om nu "Blackheath" ligger sist på A-sidan, varför ligger då "Blackheath intro" som första låt på B-sidan? Borde det inte vara tvärtom?

Helvete vad kass den här var.

Jag säger bara: (och sällan har ett uttryck känts mera rätt): Avoid like the plague!

 

Tidigare inlägg om DEMON på min blogg:
LP: The unexpected guest

Debutskivan från LA-rockarna Quiet Riot med Randy Rhoads på gitarr, kan det vara nåt tro?

Ett loppisfynd för två tjugor, undrar om han visste vad han sålde han som sålde? För är inte den här LPn typ värdefull och svår att hitta? På det glada 80-talet var det i alla fall prat i kompiskretsen om den här och hur ruskigt svår den var att hitta. Men då den bara är släppt i Japan så...

Jaja, whatever, här är den i alla fall men hur låter den då? Nja, nog är det lite väl taffligt på mer än ett ställe om man ska vara ärlig men medlemmarna var ju bara dryga 20 år vid den här tiden så dom är väl förlåtna. Randys har inte ännu hittat det där flashiga gitarrliret han visar upp senare hos Ozzy men det är helt OK inget snack om det, synd bara att låtarna är så otroligt mesiga. Och man ska ju inte speak ill of the dead men Kevin DuBrow är verkligen ingen sångare att hänga i julgranen utan är mera en glad skit som är duktig på att partyhojta ut refrängerna. Precis som David Lee Roth, Bret Michaels, Vince Neil och allt vad dom nu heter.

Det var Randy Rhoads och Kelly Garni som startade QR redan 1973 som då kallades Mach 1. DuBrow värvades som sångare efter ett tag, nåt som Garni inte alls gillade: "I was on a constant quest to get him out of the band and get a different singer. I hated him, he hated me and we could not find any way whatsoever to get along which caused a lot of tension in the band and it put a lot of stress on Randy to try to be neutral".

Och då DuBrow tyvärr (för Garni) stannade kvar på sin post så lämnade Garni bandet direkt efter inspelningen av uppföljaren "Quiet Riot II" (1978). Ett år senare, 1979, så var det Randy Rhoads som drog då han fått jobbet som gitarrist i Ozzys band och vips! så var det bara DuBrow och ett ständigt roterande manskap kvar.

Det är nämligen lättare att säga vilka som inte varit medlem i Quiet Riot än tvärtom, men jag ska göra ett försök:
förutom de fyra killarna som är med här har även Chuck Wright, Alex Grossi, Paul Shortino, Mark Huff, Keith St. John, Greg Leon, Bob Stephan, Carlos Cavazo, Sean Manning, Tracii Guns, Billy Morris, Neil Citron, Rudy Sarzo, Gary Van Dyke, Sean McNabb, Kenny Hillery, Wayne Carver, Tony Franklin, Skip Gillett, Pat Ashby, jttehåret Bobby Rondinelli och Frankie Banali vid ett eller flera tillfällen varit medlem i bandet.

Puh!

Trivia: "Back to the Coast" är skriven av Randy och hans brorsa Kelle när dom var tonåringar och den hette först "West Coast Tryouts". "Glad All Over" är i original av Dave Clark Five och "Tin Soldier" av Small Faces.

Så för att göra en lång historia kort: nej, den här skivan var inte så bra, det låter nystartat garageband och särskilt "It's Not So Funny", "Just How You Want It" och "Demolition Derby" är skrattretande dåliga. Men alla måste börja nånstans och den är kul att ha som kuriosa.

RIP Randy Rhoads och Kevin DuBrow.

Småläskig omslagsbild tagen rakt av från innerpåsen på 'Billion Dollar Babies'-skivan och sen frilagd, förstorad och färgförändrad. Enklast så, då behöver man inte kosta på en ny fotosession. Jo, det är sant, kolla själv.

"Alice Cooper goes to hell" är del två i historien om lille Steven som började på den föregående "Welcome to my nightmare". Även denna är producerad av Bob Ezrin men sen slutar likheterna. För den skivan hade åtminstone några bra, på den här är det bara titellåten och, med lite god vilja, "Guilty" som går att lyssna på.

Resten?

Ja om jag säger såhär, jag ryser i hela kroppen av obehag då jag tvingas genomlyssna och genomlida dravel som "You Gotta Dance" (disco!), "I'm the Coolest", "Didn't We Meet", "Wish You Were Here", "I'm Always Chasing Rainbows" som alla är så långt ifrån hård rockmusik man kan komma. Ofattbart uselt.

Trivia: Alice ville att "Fonzie", du vet den där coola killen från "Gänget & Jag" skulle sjunga på "I´m the coolest", han tackade vänligt men bestämt nej. Klok kille.

Ingen turné blev det heller - Alice hade planerat ett magnifikt sccenbygge med helvetet som ett stort discotek i flera nivåer - men allt ställdes in på grund av Alices vacklande hälsa, läs galopperande alkoholproblem.

Trivia: trummisen Jim Gordon, som du kan höra på spåren 3, 10 och 11 var tidigare medlem i supergruppen Derek and the Dominos där en viss Eric Clapton skötte gitarrspelandet. Han medverkar på bandets första (och enda) album "Layla and other assorted love songs" och skrev tillsammans med Clapton den hyfsat kända titellåten "Layla". 1984 drabbades Jim dock av schizofreni, började höra röster i sitt huvud och mördade sin mamma med en hammare. Han dömdes till fängelse på 16 år till livstid och sitter än idag inspärrad på California Medical Facility. Huga, där kan du snacka om "Welcome to my nightmare" och att "go to hell".

Och på tal om "hell", där hamnade visst jag också för du anar inte vilken pärs det var att lyssna på den här, och gud vad skönt det var när den var slut!

Var det skönt för dig också?

Tidigare inlägg om ALICE COOPER på min blogg:
LP: Welcome to my nightmare / School´s out / Killer / Muscle of love / Billion dollar babies

Herrejösses, vilket jävla oväsen dom för Converge och helvetes vad han skriker Jacob Bannon-killen! Och när jag menar att han skriker så menar jag såklart att han SKRIKER!! Har inte hört sånt här extremt vända-ut-och-in-på-lungorna vrålande sen jag vet inte när.

Lyssna bara på förstlåten "Concubine", den tunggungande "Hell to pay" och den tvärsnabba "Bitter and then some". Eller varför inte den sött betitlade "Heaven in her arms" som trots titeln är så långt ifrån en hålla-handen-låt man kan komma. Va sa du, hör du inte vad han sjunger? 

Converge har vrålat (vrålat? jag menar VRÅLAT!) ut sin metalliska hardcoregospel sedan 1990 och är välkända figurer i HC-världen. Gitarristen Kurt "Farsan" Ballou är till exempel en respekterad producent vid sidan av gitarrgnisslandet i Converge och har bland mycket, mycket annat producerat senaste skivan från mina idoler Today is The Day (deras mest välljudande album någonsin). Det producentjobbet var kanske ett tack för senast från Converge då Today is the Days frontman Steve Austin rattade ljudet på Converges "When forever comes crashing". Ballou har även tviddlat till ljudet på de hyperhypade norrmännen Kvelertaks båda skivor.

Sångare Jacob Bannon å sin sida designar skivomslag så det stänker om det och hans alster kan du hitta på skivor med Cave In, Shadows Fall, Underoath, As I Lay Dying, Disfear och många, många fler. Och på Jacobs hemsida kan du köpa diverse målningar direkt av honom om du är på det humöret.

Trivia: den här vinylutgåvan ska spelas på 45 RPM, en liten petitess som jag totalmissade vid första lyssningen och följdaktligen kände jag inte alls igen den tvärösiga öppningslåten "Concubine" från den tiden då jag bara hade den här skivan på "lånade" MP3-filer. "Hmmm, ska den verkligen gå så där sakta?" Nä, det skulle den inte.

Slutligen ska Converge spela på Täfteåfestivalen här i Umeå. Undrar om man skulle tuscha kryss på händerna och gå dit? Annars blir man väl ihjälslagen on sight, otatuerad och köttätande rödvinsälskare som man är.

Ruskigt bra skiva, på´n igen!

Omslag med en så kallad "droodle" som föreställer en... ja det står ju i skivtiteln.

Alltså, förlåt så mycket, Frank, men den här skivan hade jag dumt nog dömt ut redan innan jag hade lyssnat på den. Ett gammalt loppisinköp som av nån anledning åkte olyssnad in i Zappa-traven och stod sen där tyst och snäll alldeles bortglömd till detta blogginlägg kallade.

Stön, det här blir nog en svårlyssnad historia, tänkte jag när jag och släppte lätt förtvivlad ner nålen i det första spåret. I färskt minne hade jag då först och främst förra inläggets Blondie och skräckskivan "Autoamerican" men även den förra Zappa-skivan jag skrev om, den extremt svårtuggade "Tinseltown rebellion" som höll på att ta knäcken på mig vid genomlyssnandet.

Men!

När det första spåret "No, not now!" klampar igång med det fetaste basljudet och den tuffaste basgången sen jag vet inte när så kommer det ett fett flin tvärs över fejan. Haha, vilken kalasbra låt!

Och det blir bättre!

För den följande "Valley girl" - med pratsång á la Valley girl-fjortis från Zappas yngst jänta Moon Unit - vilken jävla namn alltså, "MOON UNIT, KOM IN OCH ÄT"! - är ju hur bra som helst (Lyss på basliret!) och blev otippat en liten hit i USA. FER SURE! FER SURE!

Den avslutande "I come from nowhere" är däremot en rejält knepig grej och har den knasigaste sångslingan du hört och var verkligen en liten pärs att ta sig igenom.

Åsså är det visst redan dags att vända på skivan, för den har som synes bara sex spår, där respektive sida klockar in på bara dryga 17 minuter vardera. Är inte det typ lite lite? Och nåt som jag verkligen inte visste eller ens upptäckte - inte ens efter ett par genomlyssningar - är att A-sidan är studioinspelad och B-sidan är live. Se där, där lärde man sig nåt nytt.

OK, på livesidan har vi först den megatrixiga 12-minuterslåten "Drowning Witch" som visst är en av knivigaste kompositioner Zappa nånsin gjort och den innehåller snuttar från både Igor Stravinskijs "Våroffer" och temat från TV-showen Dragnet. Så invecklad är den att enligt Zappa själv har ingen av hans olika bandkonstellationer lyckats spela den korrekt och denna version är ihopklippt från 15 olika spelningar!

Efter den kommer de två betydligt kortare bagatellerna "Envelopes" och "Teen-Age Prostitute" som inte ens är tre minuter långa. Den förstnämnda är instrumental och jättekonstig och den sistnämna har operasång och är jättekonstig.

Men som sagt, som helhet var skivan så mycket bättre än vad jag så dumt trodde från början. Sorry, Frank.

Tidigare inlägg om FRANK ZAPPA på min blogg:
LP: Tinseltown rebellion (2-LP / Apostrophe (') / Over-nite sensation / Waka/Jawaka / Hot rats / Thing-Fish (3-LP box) / Sheik Yerbouti (2-LP) / One size fits all / Chunga´s revenge / Joe´s Garage Act I / Joe´s Garage Act II & III / You are what you is (2-LP)

Jodu grabben, det här med att blogga om alla skivor jag har hemma har verkligen sina ups and downs må du tro. Att repeatlyssna på Ghosts senaste var såklart ett rent nöje, men efter solsken kommer alltid regn eller vad man nu brukar säga för nästa skiva till rakning är tyvärr den helt värdelösa Blondie-LPn "Autoamerican".

Introt "Europa" är i och för sig ganska bra, skulle passa som tuff ingångsmusik på nån spelning, i alla fall till då Debbie börjar läsa en hyllningsdikt till bilen... Jo, du läste rätt, en dikt till bilens ära..

Efter det går det käpprätt ner i de värdelösa låtarnas land.

Svårt att tro att det här är samma Blondie som på de tidiga plattorna spelade klatschig powerpunkpop med tuggummikänsla för här såsar dom på med både jazz och blues ("Here's Looking At You" och "Faces"), reggae ("The Tide Is High") och funkjazzig rap ("Rapture"). Den avslutande "Follow Me" är en cover från musikalen "Camelot"... ja du hör ju.

Jag. Orkar. Inte. Mer.

Nästa!

Tidigare inlägg om BLONDIE på min blogg:
LP: Eat to the beat / The hunter / Parallell lines / Blondie

Givetvis har jag shoppat hypade Ghosts nya på gammal hederlig vinyl, att ha en sån här retrodoftande skiva på tråkigt blippande CD vore väl att häda, eller hur?

Men alltså hallå, hur bär dom egentligen åt, det här gänget, först golvar dom mig totalt med debuten och nu kommer denna LP som fullkomligt mosar densamma. För tänk så lätt det var att skriva ihop (redan klassiska) spår som "Per Aspera ad Inferi", "Year zero", "Secular haze", "Ghuleh/Zombie Queen" och "Jigolo Har Megiddo".

Och om du nu på nåt sätt lyckats missa och aldrig hört Ghost förut, så låter dom inte lika läskiga som dom ser ut, bara så att du vet. Nädu, för det här är svängig flumrock från 70-talet, 60-talspop, cirkusmusik och filmmusik som blandats ihop till en skön (och hyfsat egen) blandning och ut i den andra änden kommer sen den tuffaste ockulta musiken sen Blue Öyster Cults "Fire of unknown origin". Ett band som Ghostgänget garanterat har på repeat i sin replokal.

Nä, vet du vad, nu orkar jag inte skriva mer för det är så jävla svårt att göra det och sittdansa/sittheadbanga samtidigt.

Och nu så måste jag gå och byta LP-sida också igen, gissa om den här gått på repeat sen inköpet.

Bäst hittills i år hur lätt som helst, believe the hype!

Tidigare inlägg om GHOST på min blogg:
LP: Opus Eponymous (blå vinyl)

VARDIS!

Vardis?

Va, har du inte hört talas om Vardis?

Du skojar.

Du tar bara en en nypa AC/DC, droppar över lite Sweet-glam och slänger sen en näve Status Quo-boogie över alltihopa. Mixa sen med rejält svettig hårdrock och du har Vardis.

En stentuff NWOBHM-trio med den på scen ständigt barfota och barbröstade Steve Zodiac (riktigt namn Stephen Hepworth, tog sitt scennamn härifrån) på gitarr och sång, Vardis första skiva var konstigt nog liveplattan "100MPH". Lite otippat att första släppet är en liveskiva må jag säga.
Men det här är deras andra skiva, den alldeles utmärkta "The world´s insane". Och nog är världen insane alltid som inte gjorde Vardis till superstjärnor för det här är ju jättebra! Och ja, det är säckpipor som du hör där i början på "Police Patrol".

Trivia: "Silver machine" är i original av rymdrockarna Hawkwind, du vet bandet där allas vår Lemmy startade sin basspelande karriär. Den flummiga tjejen i början av videon hette förresten Stacia (NSFW) och var "dansare" för Hawkwind under ett par år i början av 70-talet, troligen var hon hög som ett hus 24/7. Hawkwind-flöjtisten Nik Turner berättar såhär hur hon fick jobbet: "She said, "Can I dance with you?" and I said, "Yeah, but you must take off all your clothes and paint your body." She took all her clothes off but unfortunately I didn't have any body paint. That was like her audition..."
På originalsingeln (som är inspelad live faktiskt) sjungs den av dåvarande Hawkwind-sångaren Robet Calvert, men hans röst ansågs för vek där så bandet beslöt att spela in den igen i studio. Men då Calvert var manodepressivit kunde han inte vara med i studion just då, så alla i bandet fick prova att lägga leadsång på låten. Lemmy-pojken var sist ut att prova, satte den som en smäck och resten är historia.

Bra va?

Som sagt en riktigt fräsig skiva och börjar det inte rycka i kroppen din på "Power under foot", "Money grabber", "Curse the gods" och "Steamin´ along" är det nåt fel på dig.

Enligt trummisen Gary Pearson jobbar han på en återförening av Vardis nu under 2013, det enda (och ganska viktigt om du frågar mig) är om Steve Zodiac egentligen är så sugen att hänga på sig guran igen då han drog sig tillbaka från musiken redan i mitten av 80-talet.

Men vi håller tummarna, eller hur!

LP: Good Apollo, I'm Burning Star IV, Vol. II: No world for tomorrow (2-LP) / Afterman: Ascension (LP+CD)
CD: Good Apollo I'm Burning Star IV, Vol. I: From Fear Through the Eyes of Madness / Year of the Black Rainbow
DVD: Neverender (2-DVD)