CD: Psychotic Youth - Some fun! (1989)
Here We Go (Oh Yeah) / Some Fun / Good Times Are Gone / Fun Gun Treatment / Won't See Me Crying / More Fun / I Want It Now / Can't Close My Eyes / Julie / Another Stupid Jerk / Cindy I / Cindy II / Go For It Baby / Then I Killed Her / It's Alright (In The U.S.A.) / Just Like John Wayne (Has Left The Town)
Producent: Mats Kiesbye Skivbolag: Radium
PSYCHOTIC YOUTH:
Jörgen Westman, gitarr, sång / Gunnar Frick, bas, sång / Kent Sjöholm, trummor, sång / Magnus Nyberg, gitarr, sång
Gäster på skivan:
Kent Norberg, Per Dahlberg, Per Edwardsson, körsång
Popquiz, hotshot! Nämn en grupp vars genombrottsskiva har både "Chips" Kiesby, Kent Norberg och producenten M. Ilbert i laguppställningen och som är släppt på skivbolaget Radium? Eeehhh... det borde väl vara nåt med Sator? Nix, du har jättejättefel, rätt svar är nämligen Psychotic Youth!
För här på bloggen hoppar vi helt obrytt mellan musikstilarna, och nu är det dags för knullrufsig sommarpunk med dessa Kramfors-slynglar som troligen är det soligaste och mest "fun, fun, fun"-punkband vi nånsin haft i Sverige. Men visst låter det Sator om det här gänget, inte nog med att "Good times are gone" är skriven av Kent Norberg och Mats "Chips" Kiesby från nämnda band, "Chips" har producerat skivan också.
Men det är inte lika mycket stökiga punkrötter i Psychotic som i Sators larm utan dom här grabbarna sorteras i den lilla men naggande goda genren surfpunk/powerpop, korta, ösiga låtar med massiva körstämmor och massor av sommar, sol och "fun, fun, fun" i texterna. En skiva där nio av skivans totalt 16 låtar är under två minuter, bara en sån sak.
Har faktiskt sett Psychotic Youth live i ett stekhett partytält i Östersund tror jag och vad jag minns så spelade även folkmusikpunkarna Dia Psalma där i tältet. Alltså inte samtidigt för då hade det blivit för stökigt.
Triva: Psychotic Youth håller faktiskt fortfarande på och giggar sporadiskt, trots att de inte är så mycket "youth" längre. Och så har bandledaren, sångaren och gitarristen Jörgen Westman även ett rockabilly-band vid namn Red West & Hot Rhythm som du hittar på den här adressen där du även kan shoppa gamla Psychotic Youth-plattor direkt från den gode Jörgen. Djävligt bra band!
LP: Dan Reed Network - Dan Reed Network! (1988)
A: World Has a Heart Too / Get To You / Ritual / Forgot To Make Her Mine / Tamin' The Wild Nights / I'm So Sorry
B: Resurrect / Baby Don't Fade / Human / Halfway Around The World / Rock You All Night Long / Tatiana
Producent: Bruce Fairbarn Skivbolag: Mercury
DAN REED NETWORK:
Dan Reed, gitarr, sång / Blake Sakamoto, keyboards / Brion James, gitarr / Melvin Bramon II, bas / Daniel Pred, trummor
Hahaha, ja herregud vilka "fynd" man gör på sin väg genom vinylsamlingen! För vad sägs om denna, den självbetitlade debuten från funkpudelrockarna Dan Reed Network! En skiva som spelades på mer än en förfest på det glada 80-talet kan jag säga, tjejerna gillade ju Dan Reed Network och spelades det sånt här istället för det vanliga Venom-, Judas Priest- och Eddie Meduza-tordönet så kanske dom ville stanna kvar ett tag också, det var ju alltid trevligt. Listigt va?
Som sagt så spelar Dan Reed och hans Network funkig rock mixat med pudelhårdrock, om du aldrig hört dom förut så tänk dig ungefär ett mindre svängigare Electric Boys som kör Bon Jovi-covers eller varför inte ett Bon Jovi med funkbas och soul-influenser. Har faktiskt sett Dan Reed Network live en gång för en jävla massa år sen här i Umeå, how about that! Har för mig att även Inner "Bad boys, bad boys" Circle också var där och lirade, men det är såklart en annan historia...
Jag tänker inte gå så långt att säga att skivan är bra men jag måste säga att "Get To You", "Ritual", "Halfway Around The World" och "I´m So Sorry" drog fram en massa trevliga 80-talsminnen och jag har de senaste dagarna spelat plattan mer än en gång utan att skämmas det minsta. Faktiskt.
Trivia: Observera att basisten har samma stenhårda förnamn som allas vår hjälte "The Toxic Avenger".
CD: Chuck Prophet - Balinese dancer! (1993)
Baton Rouge / 110° in the Shade / Savannah / Balinese Dancer / Starcrossed Misbegotten Love / One Last Dance / Who Am I Foolin / Heart Breaks Like the Dawn / Angel / Somewhere Down the Road
Producent: Richard Bebnoit, Jim Scott, Cuck Prophet Skivbolag: China Records
CHUCK PROPHET:
Chuck Prophet, dobro, guitar, lap steel, vocals / Roly Salley, bass / Kenneth Blevins, drums
I början av 90-talet fastnade jag ganska hårt i den breda genren som kallas "americana" och lyssnade mycket på Neil Young, Steve Earle, Bob Dylan, Willie Nelson, Joe Ely, Gram Parsons, Johnnny Cash och The Jayhawks. Efter några år så lessnade jag dock rejält på allt det där och jag sålde de flesta skivorna, men Jayhawks-skivorna har jag kvar (dom är otroligt bra!) och som synes även den här med Chuck Prophet. En snubbe som jag inte vet ett endaste skit om, köpte troligen skivan för att hans namn nämndes i nån artikel med nån av de ovannämnda artisterna men det köpet var ett rikigt lyckokast må jag säga!
Skönt släpig, halvakustisk träskcountryblues (inte så mycket blues, tack och lov) är det som bjuds och Chuck har en hel del Tom Petty-vibbar i sin röst och jag gillar det skarpt! Helskönt tillbakalutad musik som är perfekt att lyssna på när du sitter i gungstolen på altanen med en pilsner i handen och en fläskfilé på grillen. Rekommenderas varmt.
Bäst: "Baton Rouge", "110° in the Shade" (mjukt o skönt), "Balinese Dancer" (djävligt skönt gung med dragspel), "Heart Breaks Like the Dawn" och "Somewhere Down the Road".
Sämst: Nej, här finns inget som är sämst.
2-LP: Black Sabbath - Live Evil! (1982)
A. E5150 / Neon Knights / N.I.B. / Children of the Sea / Voodoo
B: Black Sabbath / War Pigs / Iron Man
C: The Mob Rules / Heaven and Hell
D: The Sign of the Southern Cross/Heaven and Hell (Continued) / Paranoid / Children of the Grave / Fluff
Producent: Tony Iommi, Geezer Butler Skivbolag: Vertigo
BLACK SABBATH:
Ronnie James Dio, vocals / Tony Iommi, guitar / Geezer Butler, bass / Vinny Appice, drums / Geoff Nicholls, keyboards
Ännu en Sabbath-platta på bloggen och ännu en Sabbath-platta som jag inte köpt, även denna har jag fått från polaren Stefan som rensade ut sina gamla vinyler. Som synes en dubbelvinyl med Dio-erans Black Sabbath inspelade live på diverse ställen i Amerika under bandets "Mob rules"-turné.
Ronnie James Dio (RIP) regerar såklart stenhårt på de låtar han varit med och skrivit själv, lite ovant dock att höra honom sjunga de klassiska låtarna där man vant sig att höra farbror Ozzys skönt släpiga och småsömnniga sång.
Inte nog med att stämningen i bandet redan var dålig av olika orsaker, inte blev den bättre när ett elakt rykte sa att Dio och Appice smugit in i studion och smyghöjt sången och trummorna på inspelningarna. Givetvis blev bandbossarna Iommi och Butler heligt förbannade, men ännu argare blev Dio av det illasinnade och falska påhoppet och tog helt enkelt sitt lilla pick och pack (och trummisen Appice) och startade ett alldeles eget band under eget namn.
Geezer och Iommi blev så besvikna av Dio och Appices avhopp (som hände under denna plattas mixning) så som hämnd så skrevs ut Dios namn på omslaget endast ut som "Ronnie Dio" och inte det fullständiga "Ronnie James Dio". De ilskna Sabbath-polarna tackade även den hårtslående trummisen Vinny Appice och keyboardkillen Geoff Nichols enbart med ett kort "special thanks" och inte som fullvärdiga medlemmar i bandet... Jojo, så går det. Undrar vad stackars Nichols hade gjort för ont? En hyfsad liveplatta men var är publiken? Tycker inte det hörs så mycket av dom precis.
Trivia: det något udda gänget som just klivit upp ur havet på framsidan representerar såklart varsin låt på skivan, kan du lista ut vilka?
CD: Sator - Barbie-Q-Killers vol. 1! (1994)
No Solution (The Nuns) / I'll Wait (The Suicide Commandos) / Black 'n' White (The Zeros) / Kiss of the Rat (Gizmos) / Fuck You (Avengers) / On the Way Down (White Flag) / Can't Shake it (The Dils) / Dillinger's Brain (Crime) / M.A.C.H.I.N.E. (Stimulators) / Government Official (F-word) / National Guard (The Dils) / End of the World (Avengers) / Do the Dance (Weirdos) / Pay to Play (The Skulls)
Producent: Jim Brumby Skivbolag: Planet of Noise
SATOR:
Mats "Chips" Kiesby, gitarr, sång / Kent Norberg, bas, sång / Hasse Gäfvert, keyboards / Mikael Olsson, trummor
Gäster på skivan:
Johan Johansson (ex-KSMB, trummor på "I´ll wait"), Jörgen Cremonese (ex-Whipped Cream, gitarrsolo på "On the Way Down")
Hittad längst bak in i min CD-hylla: en grymt bra coverskiva där världens bästa Sator tolkar 14 punklåtar av nästan lika många punkband, där de flesta för mig är av den helt okända sorten. Jag menar har du hört talas om The Dils? Nix, inte jag heller. The Zeros då? Never heard of... Men Gizmos kanske? Nope. Stimulators då? Nej.
Herregud vad lite man vet om punkrock... Men man blir ju lite sugen på att leta reda på originalen, särskilt The Dils föll mig på den berömda läppen.
Och på tal om the Dils så läser jag i CD-häftet att bröderna Kinman från just The Dils (låt #7 och #11) drog till New York efter bandets splittring och bildade tillsammans med en snubbe från The Nuns (låt #1) bandet Rank and File, och tro´t eller ej men deras självbetitlade svanesång "Rank and File" har jag faktiskt haft i min ägo på vinyl. Men som sagt, mer än så vet jag inte om dessa band. Men bra som satan är det, och du Chips, visst borde det komma en Barbie-Q-Killers vol. 2 snart?
Bäst: "Black 'n' White", "No Solution", "Can't Shake it" (svängig som fan), "Government Official", "National Guard" och "Do the Dance" (jättesvår text...),
Sämst: "Pay to Play". Punk? Nja, den är 5.30 minuter lång...
Trivia: på CD:n är det 28 låtar, så när du spelat klart alla 14 spår så kommer alla låtar en gång till! Coolt va?
LP: April Wine - Harder... faster! (1979)
A: I Like to Rock / Say Hello / Tonight / Ladies Man
B: Before the Dawn / Babes in Arms / Better Do It Well / 21st Century Schizoid Man
Producent: Myles Goodwyn, Nick Blagona Skivbolag: Capitol
APRIL WINE:
Myles Goodwyn, vocals, guitar / Brian Greenway, vocals, guitar / Gary Moffet, guitars / Steve Lang, bass / Jerry Mercer, drums
Riktigt bra skiva från det melodiska rockgänget April Wine, dock inte lika fantastisk som uppföljaren "The nature of the beast" - som släpptes 1981 och som givetvis också kommer på bloggen - men en väldigt bra platta ändå. Melodiös hårdrock med rejäla refränger är det som bjuds och det ekar minsann lite Hellacopters om både en del riff och Goldwyns sång men det är givetvis the other way around, garanterar att Nicke A. lyssnat på det här gänget mer än en gång. Tufft också att April Wine har tre gitarrister, (inte för att det hörs så mycket på den här plattan), men live är det garanterat fullt ställ på riffandet.
Innehåller förutom en hel hop med goa låtar även en ton-för-ton genomförd cover på King Crimsons trixiga klassiker "21th century schiziod man" där grabbarna visar att dom minsann också kan lira trixig prog minst lika bra som sina lite mer kända landsmän Rush och inte "bara" refrängstark hårdrock.
Till sist en stilla undran; vad ända in i det glödheta helvetet har dom på sig för kläder? Inte nog med att trummisen Jerry Mercer har på sig en prickiga tantskjorta kolla på resten av gänget, är det där verkligen hårdrock? Och camel-toe (eller vad fan det nu kallas på killar) är verkligen ingen höjdare. Brrrrr, hur tänkte ni?
Bäst: "I Like to Rock" (med Stones-riff i slutet), "Say Hello" (väldigt somrig sommarlåt), "Ladies man" (med tufft slidesolo) och "Babes in Arms".
Sämst: skulle väl vara de helvetiskt hiskeliga kläderna, annars är inget sämst.
CD: Gorelord - Force fed on human flesh! (2001)
Dismembered Virgin Limbs / Crushed Skull on Christian Shoulders / Crucified Goat Drenched in Blasphemic Blood / Force Fed on Human Flesh / Necrophilic Orgy in Entrails and Cum / Chainsaw Ripping Skin / Alive When Fucking the Dead / Maggots Impaled / Hell's Kitchen
Producent: Killjoy Skivbolag: Baphomet/Housecore
GORELORD:
Frediablo, sång, gitarr, bas / Jehmod, trummor
Gäster på skivan:
Frank "Killjoy" Pucci (Necrophagia), Sven Erik "Maniac" Kristiansen (ex-Mayhem), sång på "Hell´s Kitchen"
... och Juryns Stora Pris för "Mysigaste skivtitel" går i år till den norska enmansorkestern Gorelord och bandets debutplatta "Force fed on human flesh"! Vi säger välkommen upp på scen och hämta ditt pris, Gorelords sångare, gitarrist, basist och låtskrivare Fred Prytz även kallad FREDIABLO!
Jodu, i en perfekt värld skulle det kanske låta så på den norska Spellemannprisen-galan, men jag tror inte att fläskig dödsmetall med slakttexter och skräckfilmssamplingar står så högt i kurs hos juryn. I och för sig var Immortal nominerade i år för plattan "All shall fall" men den liksminkade trion avböjde kaxigt nomineringen och ströks sålunda från alla prischanser.
Tror i och för sig att Frediablo också nekat om han blivit nominerad. Nå, till skivan där vi efter den extremt tuffa inräkningen "10-9-8-7-6-6-6", (samplad från en för mig okänd skräckfilm) kastas rakt in i köttig, blodsprängd och riffmättad dödsmetall och jag säger bara det, han har en rejäl pipa den där Frediablo! En hals lindad med taggtråd och med lungor av järn och Frediablos isande kadaverskrik kan även avnjutas i amerikanska Necrophagia och norska Grimfist, kolla upp de sistnämndas debutplatta "Ghouls Of Grandeur", där Immortal-bekantingen Horgh bankar skiten ur skinnen. Mycket bra!
Och som du ser är det inte bara skivtiteln som är av den mysiga sorten, även en del av låttitlarna får en att lite lätt sträcka sig efter spyhinken, för vad sägs om "Dismembered Virgin Limbs", "Force Fed on Human Flesh", "Necrophilic Orgy in Entrails and Cum", och min personliga mysfavorit "Alive When Fucking the Dead"? Allt uppmixat med smakfulla samplingar från diverse skräckfilmer. Hur många känner du igen? Ruskigt bra skiva från ett ruskigt bra band.
Bäst: "Dismembered Virgin Limbs", "Force Fed on Human Flesh", "Alive When Fucking the Dead"
Sämst: att Frediablo lagt ner Gorelord. Nåt som är kul är dock att Frediablo är tillbaka som sångare i Grimfist.
2-LP: Watain - Lawless darkness! (2010)
A: Death's Cold Dark / Malfeitor / Reaping Death
B: Four Thrones / Wolves Curse / Lawless Darkness (Instrumental)
C: Total Funeral / Hymn to Qayin / Kiss of Death
D: Waters of Ain
Producent: Watain, Tore Stjerna Skivbolag: Season of Mist
WATAIN:
Erik "E" Danielsson, sång, bas / Håkan "H" Jonsson, gitarr / Pelle "P" Forsberg, trummor
Gäst på skivan:
Carl McCoy (Fields of the Nephilim) , sång i slutet på "Waters of Ain".
OK, skämsmössa på!
För GUD FÖRBANNAT vad den här Watain-skivan är bra! Har bara hört några spridda toner från denna helvetiska trio tidigare och dumt nog helt avfärdat dom, det var alldeles för slingriga gitarrslingemelodier för min smak. Nä, för jag vill helst ha min blackmetal så rak och krossande som möjligt, alltså precis som Marduk och Dark Funeral spelar den.
Men är väl inte sämre att man kan ändra sig? för efter att ha läst ett helt gäng glödande positiva recensioner och blivit helt överkörd av låten "Reaping Death" på CD:n som hängde med SRM för ett par nummer sen, så tar jag nu alltså på mig skämsmössan och ställer mig skamsen med böjt huvud längst bak den långa kö av musikälskare som hyllar Watain. Sataniskt bra skiva.
Bäst: "Death's Cold Dark" (dubbeltrampet!), "Reaping Death" (Slayer-gitarrsolot!), "Four Thrones", "Lawless Darkness" (kolsvart instrumental folkvisa), "Total Funeral" (thrashmetal!) och avslutande 14-minuterskolossen "Waters of Ain" som täcker hela D-sidan.
Sämst: att jag inte upptäckt Watain förrän nu.
I denna fetavinylutgåva följer det även med ett 24-sidigt texthäfte med sjukt snygga teckningar och en poster i megaformat. Och du, det här är en limiterad utgåva på endast 2500 ex så vill du också ha ett ex så måste du fan lägga på en rem!
Trivia: längst in på respektive skiva är det i vinylen ristat följande text, en text per skivsida: "To the wanderers of forbidden paths", "To the Gods of lawless darkness", "To the fire of the lawless will" och längst in på sidan D; "To the death". Tufft va? Och ja just det, Pete Hemkamp från sorgligt saknade smatterbandet Angelcorpse har skrivit texten till thrashiga "Total Funeral".
Satan vilket långt inlägg det här vart då!
Filmtips: Rush - Beyond the lighted stage! (2010)
Jahappja, då har man suttit framför TV:n med gåshud igen. Varför? Jo, jag har precis sett dokumtären "Beyond the lighted stage" om och med världens bästa RUSH! Så om du som jag är ett gigantiskt RUSH-fan så säger jag bara: SE DEN! Så, nu behöver du inte läsa mer.
Men om du av nån anledning inte vet så mycket om RUSH så kommer här en lite längre text: I dennna dokumentär från snubbarna som gjorde "Metal - A headbanger´s journey" och "Iron Maiden - Flight 666" får vi alltså de kanadensiska proghjältarna RUSH historia från tidigt 70-tal till nutid. RUSH bildades av barndomsvännerna Geddy Lee och Alex Lifeson och vi bjuds på bandets stapplande början med äggkartonsprydda väggar i replokalen, intervjuer med oförstående föräldrar (klipp dig och skaffa dig ett jobb, Alex) och försöken att få en ännu mer oförstående publik att gilla deras musik.
Man får även se bandets första TV-inspelning, höra hela historien om bytet av trummis från John Rutsey (RIP) till den gängliga boknörden Neil Peart och veta mer om den oväntade succén med "2112"-plattan jämfört med slitet att få ihop "Hemispheres"-skivan. Och eftersom RUSH genom alla år varit ett harmoniskt band som verkligen trivs tillsammans, är denna film ljusår ifrån de skrikande bandmedlemmar, psykologer och gråtande ex-medlemmar i Metallicas "Some kind of monster".
Givetvis är det också en hel drös musikkändisar som Taylor Hawkins (Foo Fighters), Vinnie Paul (ex-Pantera), Gene Simmons (KISS), Kirk Hammett (Metallica), Mike Portnoy (Dream Theater) med flera, som i filmen berättar hur RUSH influerat dom.
Nä, nu räcker det fan med text, så för att knyta an till det jag sa i början av inlägget: SE DEN!
CD: Luca Turilli - The infinite wonders of creation! (2006)
Secrets of Forgotten Ages / Mother Nature / Angels of the Winter Dawn / Altitudes / The Miracle of Life / Silver Moon / Cosmic Revelation / Pyramids and Stargates / Mystic and Divine / The Infinite Wonders of Creation / Altitudes (Piano Version)
Producent: Luca Turilli, Sasha Paeth Skivbolag: Magic Circle
LUCA TURILLI:
Bridget Fogle, vocals / Olaf Hayer, vocals / Luca Turilli, guitars, keyboards / Sascha Paeth, bass / Robert Hunecke-Rizzo, drums
Soloskiva nummer tre från sjukt produktive gitarristen Luca Turilli, till vardags i italienska powermetallgänget Rhapsody of Fire. Och alltså, jag fattar inte hur fan Luca bär sig åt! Inte nog med att han skriver klämmiga, refrängstarka låtar till sitt huvudband Rhapsody of Fire och till sitt andra soloband "Luca Turillis Dreamquest", (där han spelar keyboard), nä, han har så mycket låtar i skallen så det räcker och blir över till ytterligare ett band och ännu en soloskiva fylld med vansinnigt catchy refränger.
Lyssna bara på refrängerna i "Mother Nature", "The Miracle of Life", "Angels of the Winter Dawn" och "Mystic and Divine" om du inte tror mig, det är bara att greppa hopprepet och sjunga med!
Och på tal om hopprep, på denna skiva så har den gode Luca trixat till det lite och blandat in en kvinnoröst i mixen för att få ytterligare en dimension på det hela. På hans två tidigare soloskivor, "King of the nordic twilight" och "Prophet of the last eclipse" var Olaf Hayer ensam sångare, men här får han alltså dela sångbås med den för mig helt okända amerikanskan Bridget Fogle. Som såklart är ett fullblodsproffs och sjunger både operastycken och mer rockiga partier som hon aldrig gjort annat. Och det verkar hon inte ha gjort heller, om man kollar in hennes hemsida.
Summa summarum: ännu en ruskigt imponerande skiva från en kille som alltid levererar kvalitetsmusik oavsett vilket av hans otaliga band det gäller.
Obekräftat rykte: på nästa soloskiva ska Luca göra en alldeles egen powermetal-uppföljare till Helloweens klassiska "Keeper Of The Seven Keys"-historia med massor av gäster, mycket powermetall och en gigantisk orkester. Vadå, jag längta! Om det är det sant, kom ihåg var du läste det först? Är det bara illvilligt hittepå av nån så är ju det synd...för visst vattnas det i munnen?
LP: The Cult - Electric! (1987)
A: Wild Flower / Peace Dog / Lil' Devil / Aphrodisiac Jacket / Electric Ocean / Bad Fun
B: King Contrary Man / Love Removal Machine / Born to Be Wild / Outlaw / Memphis Hip Shake
Producent: Rick Rubin Skivbolag: Beggars Banquet
THE CULT:
Ian Astbury, vocals / Billy Duffy, guitar / Jamie Stewart, bass / Les Warner, drums
"Electric", plattan där det engelska rockgänget The Cult bytte musikstil 180 grader från tidigare skivors spretiga goth och yviga poprock á la U2-light till stenhård AC/DC-hårdrock med tre ackord och inga jävla krusiduller. Den skäggige demonproducenten Rick "digitalt vad är det?" Rubin skalade bort precis allt han tyckte var onödigt i Cultarnas musik och kvar blev bara en pumpande bas, en hårt riffande gitarr och taktfasta trummor. Sen fick Ian Astbury slänga in sin tamburin här och där men sen fick det fan räcka med utsmyckningar! Och visst blev det bra, inget snack om det!
Bäst: "Wild Flower" (fram med luftguran!), "Lil' Devil" (fräckt solo!), "Aphrodisiac Jacket", "Bad Fun" (hej, vad det går!) och "Outlaw".
Sämst: "Born to Be Wild", huga vilken kantig och usel cover! Skämsmössa på!
Skitcoolt omslag med Astbury i gigantisk pälsmössa och på uppviket en massa fräcka bilder på bandet med patroner som bakgrund. Det är ju hårdrock, du vet! En riktig partyskiva.
CD: Samhain - Initium! (1984)
Initium / Samhain / Black Dream / All Murder All Guts All Fun / Macabre / He-Who-Can-Not-Be-Named / Horror Biz / The Shift / The Howl / Archangel
Producent: Glenn Danzig Skivbolag: Plan 9
SAMHAIN:
Glenn Danzig, sång, gitarr / Eerie Von, bas / Steve Zing, trummor / Lyle Preslar (Minor Threat), gitarr på #2, 4, 6, 7)
Debutskivan från Samhain, bandet som tjurskallen Glenn Danzig startade efter avhoppet från Misfits. Skivan hittad på loppis för två tjugor, det var väl ett fynd så säg? Det är ju trots allt förstapressen och släppt på Glenn Danzigs egna skivbolag Plan 9. Samhain hann klämma ur sig två fullängdare innan Glenn bytte namn på bandet till Danzig.
Misfits och Danzig (gruppen) har jag lyssnat plenty på men Samhain? Nej, inte en ton. Det låter lite Misfits såklart men det är mera hårdrock över gitarrsoundet, om det beror på att det är Glenn-killen själv som lirar gitarr på låtarna vet jag inte, men kanske. Glenns ylande "Evil Elvis"-röst är i alla fall intakt. Ja, jag vet inte, ni får väl helt enkelt lyssna på underverket i spelaren nedan och bilda er en egen uppfattning om Samhain.
Kort historik: Samhain blev 1986 signade av producent-legenden Rick Rubins till hans egna etikett Def Jam, problemet var bara att Rubin bara ville skriva kontrakt med Glenn och ingen annan, det för att skapa en "supergrupp" med Glenn Danzig i centrum som Rubin tyckte var en fantastisk sångare. Men som den genomschyssta polare han är så vägrade Glenn gå med på det om inte basisten Eerie Von också fick vara med i "supergruppen".
Sen 1987 när gitarristen John Christ och trummisen Chuck Biscuits blev medlemmar i Samhain hade soundet ändrats så mycket att Glenn tyckte det var lika bra att byta namn på bandet till bara "Danzig" och Samhain gick officiellt i graven. Då kunde han nämligen byta bandmedlemmar hur han ville utan att behöva "starta om" med ett nytt bandnamn varje gång. Smart kille.
Trivia: Samhain är en keltisk skördefest där man firade sommarens slut, och som ofta ses som det keltiska nyåret. Man trodde att gränsen mellan vår värld och de dödas värld var som tunnast under denna tid. Festen började den 31 oktober. Samhain är också den viktigaste wiccanska högtiden, och är tillägnad de dödas själar. Denna högtid är den första av de åtta i det Wiccanska året. Idag firas Halloween samma dag som Samhain. Michael Myers kladdade btw "Samhain" i blod på svarta tavlan i en skola i kultrullen "Hellloween II".
Bäst: "Black Dream", All Murder All Guts All Fun" (kul titel), "Macabre", "Horror Biz" och "He-Who-Can-Not-Be-Named". Gitarristen i The Dwarves heter förresten precis så som den sistnämnda låten.
Sämst: "The Shift", "The Howl"
Snyggt omslag med de tre bandmedlemmarna dränkta i blod och med Glenn i klassisk "Devilock"-frisyr. Observera döskallen i loggan som Glenn senare tog med sig och använde på omslaget till Danzigs första självbetitlade skiva.
LP: Anthrax - Spreading the disease! (1985)
A: A.I.R. / Lone Justice / Madhouse / S.S.C./Stand or Fall / The Enemy
B: Aftershock / Armed and Dangerous / Medusa / Gung-Ho
Producent: Carl Canedy Skivbolag: Island
ANTHRAX:
Joe Belladonna, sång / Scott Ian, gitarr / Dan Spitz, gitarr / Frank Bello, bas / Charlie Benante, trummor
Nyinköpt! Nyinköpt? Japp, jag köpte givetvis den här skivan direkt då den kom 1985 men på grund av oförklarlig idioti så sålde jag den några år senare och jag har därför varit tvungen att köpa den igen. Visst är jag en listig rackare? Problemet var såklart att hitta den på vinyl men som tur var så hittade jag den på Café Musica (länk) i Luleå nu under semestern och då var det såklart bara att öppna pluskan och shoppa.
En klockren thrashklassiker producerad av välväxte Rods-trummisen Carl Canedy, en kille som såklart vet hur man vrider fram ett fett trumljud. Det är även den första skivan med Joe Belladonna på sång och med Benantes systerson Frank Bello på bas efter avhoppade duon Neil Turbin och Dan Lilker.
Såg givetvis Anthrax på Sonisphere nu i helgen som var (genomblöt, vem jag?) och det var en riktig tidsmaskin må jag säga i och med att Belladonna var tillbaka i bandet. Fan vad kul att se dom igen och tänk att det gått 24 år sen jag såg dom senast. Såg nämligen Anthrax och Metallica i Solnahallen 1986, den spelning som tyvärr blev Cliff Burtons sista. Ruskigt bra skiva.
CD: The Cramps - Look mom no head! (1991)
Dames, Booze, Chains and Boots / Two Headed Sex Change / Blow up Your Mind / Hard Workin' Man / Miniskirt Blues / Alligator Stomp / I Wanna Get in Your Pants / Bend Over, I'll Drive / Don't Get Funny With Me / Eyeball in My Martini / Hipsville 29 B.C. / The Strangeness in Me
Producent: Poison Ivy Skivbolag: Intercord
THE CRAMPS:
Erick "Lux Interior" Purkhiser, vocals / Kristy "Poison Ivy Rorschach" Wallace , guitar / Slim Chance, bass / Jim Sclavunos, drums
Gäst på skivan:
Iggy Pop, "Miniskirt blues"
Året är 1991 och Metallica, Guns´n Roses och Nirvana har precis släppt varsin miljonsäljande skiva. Skräckpunk- psychobillygänget The Cramps vill såklart inte vara sämre och släpper i november samma år den skojsigt betitlade "Look mom, no head". Men i motsats till de andra bandens storsäljande skivor "Metallica", "Use your illusion I & II" och "Nevermind" blev den här skivan ingen miljonsäljare, vilket såklart är synd för både denna skiva och The Cramps som band förtjänar att upptäckas av fler. The Cramps ser nog alldeles för vrickade ut för gemene man, men gosse vilken underbar musik dom gör!
Bäst: "Two Headed Sex Change", "Blow up Your Mind", "Miniskirt Blues" (med Iggy Pop), "I Wanna Get in Your Pants", "Bend Over, I'll Drive" och "The Strangeness in Me".
Sämst: att Lux Interior dog den 4 februari 2009. För på skivan finns det ingenting som är sämst.
Ett helvrickat omslag omsluter hela härligheten där du kan se den sjungande galenpannan Lux Interior sittandes längst fram i nätstrumpor och högklackat med frugan Poison Ivy till vänster i guldperuk. En helt vanlig dag i The Cramps alltså. Den 2-meter långa farbrorn till höger är på tal om inget Cramps-trummisen Jim Sclavunos som numera är medlem i Nick Caves båda band Bad Seeds och Grinderman. Bonusinfo: ibland när vi i coverbandet känner oss riktigt crazy så kör vi "Bend over, I´ll drive" som är en väldigt klämkäck låt.
LP: Black Sabbath - Technical ecstasy! (1976)
A: Back Street Kids / You Won't Change Me / It's Alright / Gypsy
B: All Moving Parts (Stand Still) / Rock 'n' Roll Doctor / She's Gone / Dirty Women
Producent: Black Sabbath Skivbolag: Warner Bros.
BLACK SABBATH:
Ozzy Osbourne, vocals / Tony Iommi, guitar / Geezer Butler, bass / Bill Ward, drums
Vansinnigt underskattad skiva från doom-mästarna Black Sabbath och en skiva som enligt min mening är den klart bästa i bandets diskografi! Och nu tror du säkert att jag ljuger men av alla skivor jag har hemma är det den här jag lyssnat allra flest gånger på! Allt på skivan är ren och pur perfektion.
Jag skojar givetvis.
För vad ända in i hälsingland är det här för nåt? Alltså, nu är ju jag inte nån riktig Black Sabbath-fantast, och har aldrig varit (det var KISS, KISS och KISS som gällde för mig du vet) men riktigt såhär ska dom väl inte låta? En skiva med några få toppar och ännu fler, avgrundsdjupa dalar. Det börjar OK med "Back Street Kids" men då det keyboardspäckade breaket kommer 1,48 in i trodde jag helt ärligt jag hade lagt på en Rush-skiva. Nästföljande "You Won't Change Me" är helt OK rakt igenom, en tung rackare och tänk om hela skivan låtit som den.
Men sen blir det värre för nu ska trummisen Bill Ward sjunga en låt. Och sjunger gör han, riktigt bra faktiskt, på den "It´s allright". Hade den bara låtit lite som Sabbath så hade det kanske varit coolt, men icke, det är en sliskig pianolåt som ekar både Queen och Beatles! Kraftigt oväntat, men Axl Rose verkar gilla den, den har nämligen Guns´n Roses gjort en tolkning av på sin live-CD "Live Era: '87–'93".
Stentråkiga "Gypsy", bluesiga "All Moving Parts (Stand Still)" och "Rock 'n' Roll Doctor" (klinkpiano på en Sabbath-lå`? Nej, tack!) är tillsammans 15 minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka innan skivans jätteballad "She´s gone" med akustisk gitarr och full symfoniorkester smetar smör över alltihopa. Det var väl ungefär här som min sambo sa: "Måste vi lyssna på Ozzy, han sjunger ju så jävla dåligt"... Avslutande "Dirty Women" är mest bara lååång (drygt 7 minuter) med gitarrsolo efter gitarrsolo.
Ozzy var så deppad med hur skivan lät när den var klar att han hoppade av bandet i november 1977. Han ersattes lite halvhjärtat av Savoy Brown-sångaren Dave Walker som inte hann göra så mycket med bandet innan Ozzy svalde stoltheten och kom tillbaka i januari 1978.
Till sist, omslaget. Troligen ett av rockhistoriens fulaste styggaste med två robotar som har sex i en rulltrappa... Nej, den här var verkligen inte bra, det blir raka spåret ner i loppiskassen med den.
CD: Motörhead - 1916! (1991)
The One to Sing the Blues / I'm So Bad (Baby I Don't Care) / No Voices in the Sky / Going to Brazil / Nightmare/The Dreamtime / Love Me Forever / Angel City / Make My Day / R.A.M.O.N.E.S. / Shut You Down / 1916
Producent: Peter Solley Skivbolag: Sony
MOTÖRHEAD:
Lemmy Kilmister, bas/sång / Würzel, gitarr / Phil Campbell, gitarr / Phil "Philty" Taylor, trummor
Nionde studioplattan från världens bästa Motörhead är en riktigt fräsig historia. Många godbitar, för här trängs fräsiga spår som "No Voices in the Sky", "I'm So Bad (Baby I Don't Care)", "The One to Sing the Blues", "Going to Brazil", "Make My Day", "Shut You Down" (classic Motörhead) och Ramones-hyllningen "R.A.M.O.N.E.S.".
Ramones-bekantingen Ed Stasium producerade förresten 3 spår på skivan ("No Voices in the Sky", "Going to Brazil" och "Love Me Forever") men fick kicken då Lemmy upptäckte att Stasium smugit in både claves och tamburin på en första mix av "Going to Brazil". Där gick gränsen för Lemmy!
Men det finns också ett par spår som får mig i alla fall mig att treva efter "skip"-knappen på fjärren. Jag menar låtar som "Nightmare/The Dreamtime", (Lemmy och en basgång...), "Love Me Forever" (tror du jag vill höra Lemmy sjunga en ballad?), "Angel City" (klink-piano och blås på en Motörhead-låt? ööh, nej, tack!) och allra sist på skivan den genomusla titellåten "1916" som helt enkelt är Lemmy, en trummaskin och en orgel... Ja, faktiskt. Men de övriga är vansinnigt bra.
Trivia: Flaggorna på omslaget visar flaggorna på de länder som var med i första världskriget som var i full gång just år 1916. Tyvärr så glömde (?) visst omslagskonstnären att ta med flaggorna för Frankrike, Bulgarien, Ryssland, Serbien och Potrugal som också deltog i stridigheterna...
LP: Lee Aaron - Metal queen! (1984)
A: Metal Queen / Lady of the Darkest Night / Head Above Water / Got to Be the One / Shake it up
B: Deceiver / Steal Away Your Love / Hold Out / Break Down / We Will Be Rockin'
Producent: Paul Gross Skivbolag: 10 Records
LEE AARON:
Lee Aaron, vocals, John Albani, guitar / George Bernhardt, guitar / Jack Meli, bass / Attila Demjen, drums
Fotografen: Vänta lite Lee, innan vi knäpper omslagsbilden måste jag kolla att allt är med! Hmm få se nu... är den läskiga krokodilen där bakom dig?
Lee Aaron: Japp!
Fotografen: De små döskallarna?
Lee Aaron: Check
Fotografen: Plastsvär... jag menar svärdet?
Lee Aaron: Japp!
Fotografen: kommer det en massa rök?
Lee Aaron: Yes!
Fotografen: gammalt vargskinn över axeln?
Lee Aaron: Check!
Fotografen: åsså kommer du ihåg att visa puta med arslet och visa benen?
Lee Aaron: jag lovar!
Fotografen: OK, bra. Se nu bara lite arg och farlig ut så knäpper jag en bild!
Skiva nummer två från den kanadensiska hårdrocksbruden Lee Aaron som var en liten snackis i början av 80-talet. En skiva som trots det lite ostiga omslaget faktiskt är riktigt bra.
För fröken Aaron har minsann en rejäl hårdrockspipa som hon mer än gärna luftar, lyssna bara på titelspåret "Metal Queen", "Shake It Up", "Lady of the Darkest Night" och den ösiga "Deceiver", bra grejer det här!
Tro´t eller ej, men Lee Aaron både giggar och släpper skivor fortfarande, förutom hårdrock kommer det också rökig jazz ur hennes strupe nuförtiden, och ibland även opera minsann! Fråga: visst tusan är det fioltrollet Alexander Ryback som är basist?
Trivia: Lee Aaron har faktiskt varit med i MTV:s "Cribs", kolla in henne lya här.
CD: Nuclear Assault - Something Wicked! (1993)
Something Wicked / Another Violent End / Behind Glass Walls / Chaos / The Forge / No Time / To Serve Man / Madness Descends / Poetic Justice / Art / The Other End
Producent: Nuclear Assault Skivbolag: I.R.S
NUCLEAR ASSAULT:
John Connelly, vocals/guitar / Dave DiPietro, guitar / Scott Metaxas, bass / Glenn Evans, drums
Gäst på skivan:
Ray Gillen (Black Sabbath, Badlands), backing vocals. R.I.P
Skrämmande dålig platta från mina forna thrash/crossover-hjältar Nuclear Assault. Dålig på så sätt att då de båda originalmedlemmarna gitarristen Anthony Bramante och basisten Dan Lilker nu tackat för sig och lämnat bandet så försvann även det hårda "punkiga" elementet i kärnvapenattackens musik. För nu när bossiga trummisen Glenn Evans äntligen får bestämma själv så ska det visst vara fjösiga Megadeth/Metalllica-light riff mixat med lite grunge som är bandets melodi... Herregud i min låda så värdelöst.
Nuclear Assault splittrades såklart efter den här jättefloppen till skivan, samlades igen 1997 för en spelning innan dom försvann igen. 2002 återuppstod bandet med originalupsättningen Connelly, Lilker, Bramante och Evans och dom släppte liveplattan "Alive again", och 2007 var det dags för studiogiven "Third World Genocide". Har inte hört nån av dom.
Fråga: jag undrar om inte den Karl Cochran som spelar 12-strängad gitarr på "No time" är samma Karl Cochran som skrev "Psycho Circus"-låten "Into the void" ihop med Ace Frehley? Musikerscenen i New York är nog mycket mindre än vad man kan tro.
Bäst: förutom "To Serve Man" och "Poetic Justice" (det är ju så ni ska låta, för fan!) är inte ett jävla dugg bra, den här skivan åker raka vägen ner i loppiskassen.
Sämst: "The Forge" är nog det absolut sämsta jag hört på länge. En ballad. Med ren sång. Från Nuclear Assault. Jag tror jag börjar grina.