Till Kos!
Nu drar jag och familjen till Kos för en vecka med sol, bad och fetaost. Förhoppningsvis går Grekland inte i konkurs medan vi är där. Och det betyder i sin tur att en vecka framåt blir helt stilla på bloggen. Men det finns ju som tur är en hel hop gamla inlägg för dig att läsa under tiden med tips på skön musik och fräsiga filmer.
Vi ses!
LP: Status Quo - Messages from the Status Quo! (1968)
Hörni grabbar, jag fick just en lysande idé! Eftersom er hitsingel heter "Pictures of matchstick men" så kan ni väl sitta på en hög med tändstickor?
Tråkigt nog samma bild på baksidan.
Mike Rossi? Vad hände med Francis?
Massor med snyggt designade jazzomslag på innerpåsen.
A:
Black Veils Of Melancholy / When My Mind Is Not Live / Ice In The Sun / Elizabeth Dreams / Gentleman Joe's Sidewalk Cafe
B:
Paradise Flats / Technicolour Dreams / Spicks And Specks / Sunny Cellophane Skies / Pictures Of Matchstick Men
Producent:
John Schroeder
Skivbolag:
Cadet
STATUS QUO:
Rick Parfitt, guitar, vocals
Francis Rossi, guitar, vocals
Alan Lancaster, bass, vocals
John Coghlan, drums
Roy Lynes, organ, vocals
Den absolut äldsta skivan jag har i min skivhylla är den här, Status Quo debutplatta "Messages from the Status Quo" i en amerikansk utgåva på jazziga bolaget Cadet. Den engelska originalsläppet heter förresten "Picturesque Matchstickable Messages From The Status Quo" men den munfullen med ord var nog alldeles för långt och invecklat för jänkarna därav det betydligt kortare "Messages from...".
Psykedelisk pop är det som bjuds här, med ett papperstunt ljud helt utan bas och lite lagom småflummigt på sina ställen. Inte så bra men kul att ha i hyllan, det är ju trots allt Status Quo!
Quo gjorde en skiva till med 60-talspop ("Spare parts", 1969) innan dom förstod att det där var nog inte riktigt deras grej. Så bort med de gräsliga kläderna, fram med de trasiga jeansen och 1970 kom "Ma Kelly´s greasy spoon" med svinbra låtar som "Junior´s wailing" och "Shy fly" och resten är tunggungande boogiehistoria.
Observera att Bee Gees-brorsan Barry skrivit en låt. Och den M. Wilde som knåpat ihop "Paradise flat" är Marty Wilde, Kim "Kids in America" Wildes pappa. Jo, faktiskt.
Trivia: Ronnie Scott, som tillsammans med Marty Wilde skrivit inte mindre än tre låtar på denna skiva är i jazzkretsa en väldans känd herre som en gång startade den världsberömde jazzklubben "Ronnie Scott's" där typ alla coola jazzkatter spelat.
Nä, nu flummar vi iväg genom "Technicolor dreams", givetvis i svartvitt!
CD: Meshuggah - ObZen! (2008)
Kidman som blodig Buddha? Sammansatt av två fotografier, överdelen är en man och nederdelen av en kvinna då den manliga modellen inte kunde vika benen sådär. Jo, det är faktiskt sant.
Argentinsk utgåva på Icarus Records! Men så var den billig också.
Combustion / Electric Red / Bleed / Lethargica / obZen / This Spiteful Snake / Pineal Gland Optics / Pravus / Dancers to a Discordant System
Lyssna på Spotify:
Meshuggah – ObZen
Producent:
Meshuggah
Skivbolag:
Nuclear Blast
MESHUGGAH:
Jens Kidman, sång
Fredrik Thordendal, gitarr
Mårten Hagström, gitarr
Dick Lövgren, bas
Tomas Haake, trummor (sång på "Dancers to a Discordant System")
Sjätte fullängdaren från Umeås finest Meshuggah, (ja, förlåt så jävla mycket Refused och ni andra men så är det) är en rikting feting till skiva. För det är ju på den här skivan smattermonstret "Bleed" är. En grymt skön låt (vilket jävla riff!) som fått ett eget liv på YouTube där kreti och pleti lagt ut filmer på sig själv när dom spelar det helvetiskt invecklade baskaggemönstret. En lektion (av många) kan du se här. Lycka till, jag tänker inte ens försöka.
Men det är inte den som är försst på skivan, det är den skönt rensiga "Combustion" som jag lufttrummat mig igenom en helvetes massa gånger. Skönt, jazzigt solo också. Nästa på tur är den malande 5-minutaren "Electric Red" som tyvärr är alldeles för, ja malande för min smak. Men sen är det dags för "Bleed" och börjar du inte automatskaka på skallen när den smattar igång så är det fan nåt allvarligt fel på dig. Följande "Lethargica" är även den en malande och sjusträngat tung historia där det riktigt mullrar om gitarrerna. Blytung låt med ett jättespejsat mittparti och chockartat nog en helt rak trumtakt låten igenom.
Här tar vi en liten paus så kan jag flika in lite kul "jag mötte Meshuggah"-info eftersom jag kan göra vad jag vill på min blogg:
- gitarristen Fredrik Thordendal har en gång för länge, länge sen köpt Allan Holdsworth-EPn "Road Games" av mig. Och om du nu inte vet vem Allan Holdsworth är kan jag berätta att han är en engelsk jazzgitarrist som förbanne mig är det absolut ruskigaste i gitarristväg jag nånsin sett. Såg honom på Umeå Jazz Festival för en herrans massa år sen där han under hela konserten enbart spelade med båda händerna på gitarrhalsen. Helt sick!
- omänskliga trummisen Tomas Haake skötte rökmaskinen åt oss när vårt coverband hade en spelning för länge sen. Då han var minst sagt påverkad av diverse rusdrycker slocknade han på sin post med rökmaskinen på max och scenen blev följdaktligen helt - och då menar jag verkligen helt - dränkt i rök. Snacka om dimman i Lützen! Under samma spelning var det en förresten en kille som kom upp på scen, diggade en stund bredvid mitt trumset där jag satt och hamrade, och klädde sen av sig helt näck och hoppade rakt ut i publiken. En helt vanlig kväll för oss i Big Red Machine.
- samma Haake var på en Halloween-fest (som vi också spelade på) utklädd som nån sorts uppruttnad hillbilly med riktiga, vita äckliga maskar fastlimmade på overallen och i ansiktet. På den spelningen spelade vi iförda svarta munkkåpor så att ingen skulle se hur vi såg ut. Det här var åtminstone 15 år innan ynglingarna i Ghost kom och snodde vårt koncept. Bara så att ni vet var deras inspiration kommer ifrån...
- under en tidig Meshuggah-spelning här i Umeå (-91? -92?) på Tegslogen (tillsammans med Therion) så gick det en sträng för Kidman som på den tiden både spelade gitarr och sjöng. Tyvärr hade han inga reservsträngar med sig (!) så dom slutförde konserten som en trio med Kidman bara på sång.
Nå, tillbaka till skivan. En annan låt du absolut måste detaljstudera är titellåten "ObZen" som även den har ett sjukt invecklat baskaggemönster. En vanlig (nåja), rak takt i grunden men hur i helvete gör han det där med baskaggarna egentligen? Den där Haake-killen är fan inte mänsklig. "This Spiteful Snake" kan du nog hoppa över är jag rädd och lyssna på "Pineal Gland Optics" istället. Skönt tempo och ännu skönare gitarrsolo.
Sen kommer "Pravus", en snorbra och snortajt låt med världens trixigaste trumkomp som du kan se i en mullrande liveversion här nedan. Och på den avslutande 10 minuters-dängan "Dancers to a Discordant System" är det Tomas Haake himself som pratsjunger.
Trivia: "ObZen" betyder helt enkelt att mänskligheten numera funnit "zen" i det obskyra och obscena.
Till sist, för alla er monsterdigg..., jag menar lufttrummisar därute kan jag berätta att trumtakten på "Pravus" går såhär:
1-2
1
1-2-3
1
1-2
1
1-2-3-4
Hängde du med på den lätta?
Musik på VHS: Tesla - Five man video band! (1990)
20 spänn.
Kan du fatta att jag köpte den här alldeles genomfantastiska prylen för bara 20 spänn på loppis? Har folk blivit alldeles galna, hur kan man vilja sälja den här?
Jamen alltså hallå orka typ, kolla bara på låtlistan:
Va?
Va!
VA?!
Inte illa, eller hur?
Detta är alltså den här konserten som jag också har på dubbelvinyl som jag nu har införskaffat på en skimrande (nåja) VHS-kassett. Nästan samma låtar som på vinylen, det är bara den nästsista låten "Little Suzie" som dom av nån anledning plockade bort från LPn.
20 spänn... ja herrejävlar.
LP: Faithful Breath - Gold n´ Glory! (1984)
Taffligt omslag? Närå, inte alls! Det är METAL!
Amon Amarths farsor med ICA-Jerry på trummor? Fler band borde spela i vikingahjälmar säger jag bara. Och visst ser trummisen stenhård ut med sitt tvåfärgade hår och den lilla vita magen?
På tal om ICA-Jerry så har han lånat en "very special snare" från Accept-trummisen Stefan Kaufmann. Han, Kaufmann alltså, är ju som du vet numera gitarrist i U.D.O.
A:
Don't Feel Hate / King of the Rock / Jailbreaker / A Million Hearts
B:
Gold 'n' Glory / Play the Game / Princess in Disguise / Don't Drive Me Mad
Producent:
Udo Dirkschneider, Michael Wagener
Skivbolag:
Mausoleum
FAITHFUL BREATH:
Heinz Mikus, vocals, guitar
Andy Hönig, guitar
Horst "Piet" Stabenow, bass
Jürgen Düsterloh, drums
För när jag plockar fram tyska Faithful Breath ur skivhyllan för att ge den en debutspinn på vinylsvarven har jag bubblande hånskratt i halsen.
För kolla på omslaget, vilket jävla skitomslag. Är det en 10-åring som målat det eller?
Och när sen början på öppningslåten "Don't Feel Hate" kommer studsande genom högtalarna så småkluckar jag för mig själv. Det här är väl ändå helt värdelöst? Jag kollar på bandfotot igen, HAHAHAHA!!!!
Men 10 sekunder in i låten fastnar mitt skratt i halsen.
Fan, det här svänger ju.
Det rockar ju fett.
Det är ju bra. Nej, fel. Det är ju hur jävla bra som helst!
Vilket jättefynd och där kom minsann luftgitarren fram!
Faithful Breath bildades redan 1967 (!) och spelade då progressiv rock men ändrade på 80-talet kurs till, ja vad ska man säga... vikingametal? och spelar på denna skiva taktfast (det är ju tyskt vetdu) och robust metal i makligt Accept-tempo med sjukt allsångsvänliga refränger. Skivan är ju producerad av allas vår favorittysk Udo tillsammans med parhästen Michael Wagener så ljudet är både klockrent och mullrande. Och låter jättemycket som Accept. Och så sjunger gitarristen Heinz som en hel karl, mäktigt minst sagt!
Skivan innnehåller även den bästa ballad jag hört sedan valfri Accept (eller möjligen Scorpions), nämligen den ljuvliga "A million hearts". En låt som givetvis hade varit jättehit om folk bara hade hört den.
Klockrent bra skiva som jag rekommenderar å det varmaste. Och jag måste genast försöka hitta deras tre andra alster, den fantastiskt betitlade LP "Skol" är först i kön. 1986 bytte Faithful Breath namn till Risk och där slutar tyvärr alla spår.
UPPTÄCK GENAST!
LP: Raven - Nothing exceeds like excess! (1988)
Färgglatt omslag med en snubbe simmande i överflöd ("excess"). Och tittar du riktigt noga så ser du även en pizzaslice, ett bowlingklot, två korpar (ravens) en handgranat och en brödrost. Och en massa annat skrot.
Helvetes jävlar vad ni ser ut, grabbar! Och det här är deras vanliga ansikten, du skulle se hur dom ser ut när dom grimaserar och gör till sig...
Närbild på den stiliga etiketten.
A:
Behemoth / Die for Allah / Gimme a Break / Into the Jaws of Death / In the Name of Our Lord / Stick It
B:
Lay Down the Law / You Gotta Screw Loose / Thunderlord / The King / Hard as Nails / Kick Your Ass
Producent:
Raven
Skivbolag:
Combat
RAVEN:
John Gallagher, bass, vocals
Mark Gallagher, guitar, backing vocals
Joe Hasselvander, drums
Har just målat färdigt huset (tog drygt tre dagar) så jag orkar helt enkelt inte skriva så mycket just nu. Och en sån här gammal Raven-LP från 1988 drar nog inte fram så många kommentarer (tyvärr) så jag håller det kort och koncist och lägger mitt krut på nästa inlägg när jag vilat upp mig.
› Första skivan på indie-bolaget Combat efter kicken från majorbolaget Atlantic.
› Första skivan med nya trummisen Joe Hasselvander (ex-Pentagram).
› Första skivan på länge med Raven som är riktigt bra. Om man hoppar över "The King" vill säga, kan vara Ravens sämsta låt ever.
› Första skivan med "Allah" i en låttitel. Skulle det funka nuförtiden tror du?
› Första skivan i världshistorien som är inspelad i "Rifforama!!!". Vad nu det är.
Färdig!
Trumvideo: Alex Rudinger - Threat Signal!
Trumvideo med den för mig helt okände Alex Rudinger som vid den här tiden visst spelade med det för mig likaledes okända bandet Threat Signal. Underbart avslappnat trumspel av Alex där fötterna flyger som kolibrivingar över pedalerna. Musiken däremot är skittråkig Dead by April-metal (även kallat Carling alt. JC-metal) med gruffande sång på verserna och rensång på refrängerna.
Jag. Hatar. Sånt.
Men trumspelet är förjävla skönt.
Alex spelar inte inte med Threat Signal längre. Klok kille.
Jag. Hatar. Sånt.
Men trumspelet är förjävla skönt.
Alex spelar inte inte med Threat Signal längre. Klok kille.
LP: Dokken - Under lock and key! (1985)
Kolla håret! Alltså kolla håret! Aaarghh, mina ögon! Och för att vara "under lock and key" ser dom oväntat lössläppta ut.
Samma bild som framsidan fast knäppt 100 meter bakifrån och innanför "portarna".
Aaarrghh, håret! Mera pudel, George! Såhär?
A:
Unchain the Night / The Hunter / In My Dreams / Slippin' Away / Lightnin' Strikes Again
B:
It's Not Love / Jaded Heart / Don't Lie to Me / Will the Sun Rise / Til the Livin' End
Lyssna på Spotify:
Dokken – Under lock and key
Producent:
Angelo Arcuri, Neil Kernon och Michael Wagener
Skivbolag:
Elektra
DOKKEN:
Don Dokken, vocals, guitars
George Lynch, guitar
Jeff Pilson, bass
Mick Brown, drums
Tredje skivan från pudelhjältarna Dokken är en rackarns bra skiva. Vet inte hur många gånger jag lyssnat på den här den här veckan men det börjar faktiskt närma sig ett tvåsiffrigt antal. En skiva som jag köpt nångång nånstans och bara ställt in i hyllan så när jag tippade ut den ur LP-fodralet tidigare i veckan var det alltså premiärspelning. Hur sjukt är det på en skala? Jag köper kanske för mycket skivor...
Men den var väl värd att väntas på för jösses va bra den va med en patenterat skön Dokken-mix av både hårt, mjukt och allt där emellan.
Rökarna först (som bara är två till antalet): klockrent fräna "Lightnin' Strikes Again" (går du inte igång på Dons falsettskrik i slutet gillar du fan inte musik överhuvudtaget) och den snabbtrampade "Til the Livin' End" med ett ruggigt fränt solo från George Lynch.
På den motsatta sidan har vi de avsevärt mjukare alstren; först den svinsköna "Slippin' Away" (den bästa balladen som Journey aldrig skrev), "Jaded Heart" (vilken refräng!) och "Will the Sun Rise", även den med en rasande skön refräng.
Och mitt mellan de två har vi då alltså alla mellantempolåtar; "Unchain the Night", "The Hunter" (båda med fräsiga Lynch-solon), "In My Dreams" (Lynch briljerar igen!), "It's Not Love" (Def Lep-körer) och "Don't Lie to Me".
Trivia: sålde över en miljon ex och ynglade av sig tre hitsinglar: "In My Dreams", "The Hunter" och "It's Not Love". Dokken agerade vid den här tiden förband till bland andra Judas Priest, AC/DC, Aerosmith och Dio och den kultförklarade dokumentären "Heavy Metal Parking Lot" (1986), handlar om partajande hårdrockare på en parkering som ska in och kolla på just Judas Priest och Dokken.
Hela det pudelklassiska underverket är producerat av Neil Kernon som numera rattar ljud åt betydligt hårdare akter som Cannibal Corpse, Nile och Macabre. Jo, faktiskt. Mångsidig herre minsann.
Fan va bra, ingen som vill bilda ett Dokken-tribute band med mig? Pax å va Mick Brown!
CD: Marduk - Panzer divsion Marduk! (1999)
På framsidan en engelsk Centurion tank, ett gäng patroner och för den oinvigde, en oläslig bandlogga.
På baksidan är det fullt KRIEG!
Panzer Division Marduk / Baptism by Fire / Christraping Black Metal / Scorched Earth / Beast of Prey / Blooddawn / 502 / Fistfucking God's Planet
Lyssna på Spotify:
Marduk – Panzer Division
Producent:
Marduk
Skivbolag:
Osmose
MARDUK:
Legion, vocals
Morgan Steinmeyer Håkansson, guitar
B. War, bass
Fredrik Andersson, drums
VVVVVROOOOOOOOOOOOOOOM!!!!!
- Va fan va det där som blåste förbi?
- Ingen aning. Schhh, lyssna, nu kommer det igen.
RRRRÖÖÖAAARRR... (Voivod, jag vet.)
- Du det där gick ju för jävla fort, hann du höra nåt? Jag hann då inte.
- Nä, inte jag heller, släng på´n igen.
- OK, tyst nu, nu börjar den igen...
dundundundunDUNDUNDUNDUNDUNDUNDUN.... FIRE!! AAARRRGHHH!!
cymbal, puka, cymbal, puka, cymbal, bam, bam, bam... "Black, fearsome and grim and mighty Panzer division Marduk rolls over enemy land"
Med världshistoriens näst tuffaste intro (bara "Wings" med Vader är tuffare) brakar "Panzer division Marduk" med Norrköpings stoltheter Marduk igång. Och nu gäller det att hålla i sig för kung och fosterland för här går det undan som bara den. Och om skivans undertitel "...The black metal war machine" inte ger dig några hintar hur musiken låter så är det är ungefär som...
... att lyssna på Slayers "Reign in blood" och Motörheads "Overkill" på 78 varv. Samtidigt.
... att springa genom en rottweilerkennel iförd en bloddropppande köttoverall.
... att stoppa skallen i en spikfylld tvättmaskin och sen slå på centrifugprogrammet.
... att skita i att springa från tjurarna i Pamplona.
... att... ja, du fattar.
Eller för att säga det med musik: Det kommer en "Panzer Division Marduk" fylld med "Beast of Prey" som i tidig "Blooddawn" ger dig en glödande "Baptism by Fire" med sina "502". Denna "Christraping Black Metal" tar helt enkelt och "Fistfucking God's Planet" och efterlämnar bara en torr och ogästvänlig "Scorched Earth" efter sig.
Trivia: "Panzer Division Marduk" är del två i en ohelig treenighet, temat på den föregående "Nightwing"-skivan var nämligen blod, denna handlar om krig (no shit!) och den följande CDn "La grande danse macabre" avhandlar ämnet död. Och lägger vi ihop dessa tre får man alltså "blod, eld och död", Marduks vision av vad black metal står för.
Djävligt bra skiva som givetvis krossar allt annat till smulor.
Heja Marduk!
Film på DVD: Tintin - Enhörningens hemlighet! (2011)
Kommer du ihåg att jag för nån månad sen gick med i en filmklubb och fick sex filmer men bara betalade för en?
Och att jag då valde följande filmer:"Barton Fink" (klassiker), "Black Swan" (kanonbra), "Little Britain Abroad" (skitkul), Transformers III" (ka-boom!), "Pirates of the Caribbean - i främmande farvatten" (uuurk, va tråkig) och "Sucker Punch" (den va oxå tråkig)?
Som "sign on"-bonus fick jag förresten "Lincoln lawyer" med Matthew McConaughey alldeles gratis. Riktigt bra film.
Nåja, när det gäller såna klubbar måste man ju alltid köpa nåt till klubbpris innan man får gå ur och för att göra en lång historia kort: jag valde "Tintin" - Enhörningens hemlighet".
Nej, jag har inte sett den än, varken på bio då den kom eller den här DVDn. Ska bli kul, ska se den, har dock en massa annat i filmtittarkön som jag ska se först som "The Innkeepers", "The tunnel", "Shame", "Dogtooth", "The grey", "The divide", "Chronicle", "Grave Encounters", Sherlock Holmes - A game of shadows", "Contraband"...
Jag har gått ut ur den filmklubben nu men kommer garanterat att gå med igen nångång sen. För vilken gång i ordningen vet jag inte, har faktiskt varit medlem så många gånger att jag blivit nekad medlemsskap en gång. Undrar om dom börjar komma mig på spåren då jag alltid går ut ur klubben typ på en gång?
För när man får sju DVD-filmer för bara 500 spänn känns det som jag lurar dom men jag är inte riktigt säker...
LP: Y&T - In rock we trust! (1984)
Ännu ett omslag signerat John Taylor Dismukes.
Tuffa, men alldeles för små livebilder på baksidan.
Fullt med texter på innerpåsen.
A:
Rock & Roll's Gonna Save The World / Life, Life, Life / Masters And Slaves / I'll Keep On Believin' (Do You Know) / Break Out Tonight!
B:
Lipstick And Leather / Don't Stop Runnin' / (Your Love Is) Drivin' Me Crazy / She's A Liar / This Time
Producent:
Tom Allom
Skivbolag:
A&M
Y&T:
Dave Meniketti, gitarr, sång
Phil Kennemore, bas
Joey Alves, gitarr
Leonard Haze, trummor
Fullängdare nummer sex från amerikanska Y&T är en otippat blek historia. För efter käftsmällar som "Black Tiger" och "Mean Streak" hade jag väntat mig nånting i hästväg från farbröderna så jag blev lite besviken när jag lyssnade på den.
Men konstigt nog är det här Y&T:s bäst säljande skiva som släpade sig upp till plats 46 på USA-listan och sålde över 450.000 ex, så tråkig är det visst bara jag som tycker. För förutom den Priest-minnande ( hört "You´ve got a another thing comin´ månne?) "Lipstick and leather" är det inte en enda låt som jag ens under pistolhot kommer ihåg när jag lyfter av nålen. Men det är en förjävla bra låt som fick igång mången förfest på 80-talet men hur tänkte ni när ni la en discobas i mittpartiet på den? Och what´s up med synthtrummorna i början på "(Your Love Is) Drivin' Me Crazy"? Aja baja!
På tal om Judas Priest så är skivan producerad av Tom Allom som rattade ljudet på sju Judas Priest-skivor på raken, från 1979 års "Unleashed in the East" till "Ram it down" från 1988.
All musik är som synes skriven av bandet tillsammans med låtskrivaren Geoffrey Lieb, texterna däremot har basisten Phil Kennemore, också det tillsammans med Lieb, skrivit. Och jag som trodde Meniketti skötte sånt.
Men trots att dom fick proffshjälp med låtskrivandet blev resultatet "bara" en hitlåt, ("Don't Stop Runnin'"). Drickagiganten Dr Pepper (men uurk, va dålig den är då) köpte däremot rättigheterna till "She's A Liar" och körde den i en reklamfilm så där tjänade dom kanske en skön slant.
Trivia: det här har jag nog redan berättat men när Y&T 1983 turnerade som förband till Ozzy blev Dave Meniketti erbjuden jobbet som gitarrist i Ozzys kompband. Vi låter Dave berätta själv:
“We were in Dublin and he came backstage. And in front of my entire band Ozzy got down his knees and said, ‘David, would you please join my band?’ I replied "thanks, but I was kinda busy", to which he insisted that I had to teach his guitarist, Brad Gillis, how to be a rock star. He said that Brad was too much of a square..."
Till slut: under denna skivas turné tyckte dom att det var en bra idé att omslagets robotfigur, "Rock", kom inklampande på scen under konserterna och visade upp sig i all sin intergalaktiska hårdhet. Tufft? Nja, jag tycker nog det doftar ganska mycket Spinal Tap om du frågar mig.