Film- & Musikbloggen!

A: Assault Attack / Rock You to the Ground / Dancer / Samurai
B: Desert Song / Broken Promises / Searching for a Reason / Ulcer

Producent: Martin Birch Skivbolag: Chrysalis

MICHAEL SCHENKER GROUP:
Graham Bonnet, vocals / Michael Schenker, guitars / Chris Glen, bass / Ted McKenna, drums
Gäst: Tommy Eyre - keyboards

---

Tredje studioplattan från Scorpions-gitarristen Rudolf Schenkers lillebrorsa Michael och den första och sista skivan med Graham Bonnet på sång. Ursprungliga MSG-sångaren Gary Barden tog sitt pick och pack och drog efter tre studioskivor (+ en live) och in från höger kliver Rainbow/Impellitteri-bekantingen Bonnet och ställer sina tjänster till förfogande och denna skiva spelas in.

Problem 1: så fort skivan är klar så ska man ju helst ut och spela också.
Problem 2: Bonnet har inte lärt sig texterna till 19 gamla MSG-favoriter bandet tänkt spela.
Problem 3: vid första spelningen har Bonnet supit sig klappkanon för att döva nervositeten.

Eftersom han inte kan texterna till alla de gamla låtarna så har en roadie kopierat upp dom på papper för Bonnet. Ser han texterna tror du, så full som han är? Nej, det gör han inte. Och inte blir det bättre av att publiken sliter loss papperen från hans monitor...

Fyra låtar sluddrar han ur sig innan han ger upp, bryter konserten och tar en taxi till hotellet. Två dagar före bandets spelning på jättefestivalen Reading får Gary Barden frågan: "kan du spela med oss på Reading?" Två dagar före! Och på följande skiva, "Built to Destroy" (1983), är Barden tillbaka i bandet igen.

Nåja, det är en annan historia. Den här LP:N kommer i alla fall ett helfränt omslag med Michael viftandes men sin V-gura framför ett rytande vulkanutbrott på framsidan och med en glödgande lavaflod på baksidan. Synd bara att trummisen Ted McKenna (längst till höger) ser ut som en rörmokare på bandfotot, de andra i bandet osar det ju metal om. Typ.

Bäst: "Assault Attack" (svängigt riff), "Samurai", "Searching for a Reason" (skönt gitarrsolo) och instrumentala "Ulcer" med tufft dubbeltramp av McKenna.
Sämst: "Dancer" och "Rock You to the Ground".

Regi: Tom Six, 91 min
I rollerna: Akihiro Kitamura, Dieter Laser, Ashley C. Williams, Ashlynn Yennie

---

Tom Six, filmens regissör: Tiil denna film söker jag alltså två tjejer som mest ska stå på alla fyra med stjärten i vädret. Och ni ska såklart vara topless.

Ashlynn & Ashley, två tjejer med skådisdrömmar: Jo, men det är OK, det kan vi göra!

Tom Six: Coolt. Måste också berätta att era roller av olika anledningar inte har så mycket dialog...

Ashlynn: Jamen alltså, det är OK, vi hade varken kläder eller dialog i de andra filmer.... Aaaj, vad sparkas du för, Ashlyn? Hrrm, det är OK.

Tom Six: Eeehh, ok vad bra! Och en av er, troligtvis du Ashlyn, kommer att ha näsan begravd mellan din väninnas skinkor det mesta av speltiden...

Ashlyn: Hahaha, det har jag haft föru... jag menar det ställer jag upp på utan problem!

Ashlynn: Hrrm ja just det.... ehh, men vad ska min rollfigur göra då? För visst är det jag som är hjältinnan? jag är ju mest känd av oss två.

Tom Six: Nja, hjältinna och hjältinna, det vet jag inte.... du ska mest ha ansiktet mellan skinkorna på den japanske skådisen Akihiro Kitamura som är längst fram. Och eftersom det bara är Akihiro som har dialog när ni sitter ihop - ni tre hänger ju ihop mun mot stjärthål, remember och ni tjejer har inte nån dialog - så är det bara han som kan äta av er tre i filmen. Därför ska du i en scen simulera att du äter hans bajs, eftersom det rinner genom honom in i din mun, och sen genom ditt matsmältningssystem in i Ashlyes mun, eftersom hom är sist i den mänskliga tusenfotingen... Frågor på det?

Ashlynn & Ashley: ja, var skriver vi på?


Omskriven holländsk skräckis som jag såg häromkvällen men jag blev faktiskt en aning besviken. Hade läst spaltmeter efter spaltmeter på nätet om att folk lämnat visningar av denna film på grund av dess äckliga scener och hade såklart väntat mig en orgie av bibliska mått i invälvor och blod. Men nu när jag sett den, så var ju den här filmen inte äcklig alls. Jag fick inte den där tarmvridande, ögontårande obehagskänslan som jag fick när jag såg japanska äckelpäckelrullen "Gurotesuku" (sax + bröstvårta, brrrr...) härom veckan.

Eller alltså missförstå mig rätt nu, "inte äcklig alls" är nog kanske lite missvisande, den var ju såklart sevärd och rejält äcklig, men efter alla rubriker om denna film hade jag väntat mig nåt i hästväg med blodiga operationsrum och utslitna tarmar. Men den var ju nästan inte blodig alls, och filmen var mera en lätt obehaglig och hårt skruvad svart komedi, jag hade riktigt kul åt dårdoktorn. Eller är det bara jag som sett för mycket konstig film? Men klart sevärd, inte minst för snubben som spelar den bindgalne Dr Heiter, verkligen en creepy figur och en klockren casting till den rollen. Men om du är lättstött: se den inte för allt i världen.

Handlingen: Den pensionerade kirurgen dr. Heiter drömmer om att skapa en mänsklig tusenfoting genom att placera människor på knä bakom varandra och operera ihop dem från mun till anus. Med hjälp av Rohypnol, skalpeller och tre offer skapar han sitt livsverk i källaren.

Tilt-A-Whirl / Evil Twin / Oregon / The Buzz (Coughing) / Tomorrow / Ribbon / Breakthrough / Bound / Media Slant / Mona Lisa / I Can't Wait / Trip On Love / You've Changed / My Life

Producent: Brian Garcia, Alan Doss Skivbolag: Metal Blade

GALACTIC COWBOYS:
Ben Huggins, vocals/guitar / Wally Farkas, guitar/vocals / Monty Colvin, bass/vocals / Alan Doss, drums/vocals

---

En mer än lovligt usel fjärdeplatta med mina forna favoriter Galactic Cowboys som förutom en kryptisk titel även kommer med ett som synes helt hiskeligt omslag målat av basisten Monty Colvin. Måla det kan han utan tvekan, men sen att ha målningen som skivomslag? Njaee...

Men!

Det finns guldkorn, i alla fall ett litet. Andralåten "Evil twin" är en klockren hit och den bästa låt Foo Fighters aldrig skrev. Fantastiskt bra och den enda låt på denna skiva som gått om och om igen (det va Pelle Almgren & Wow Liksom som sa det först) i min CD-spelare. Resten av skivan var inte alls bra, tyvärr.

Till och med själva CD-skivan är ful med en snorljusgrön blomma på illande orange bakgrund. Är det hårdrock? Nej, jag tror minsann den här åker ner i ICA-påsen märkt "CD-skivor jag ska sälja sen nångång". Men den där "Evil twin" var för jävla bra...

Bäst: "Evil twin". Lyssna på den. Verkligen grymt bra.
Sämst: "I Can't Wait" (Nirvana?), "Trip on love" (Pearl Jam?), "My life" (Soundgarden?).

Tidigare inlägg om Galactic Cowboys på min blogg:
- Galactic Cowboys (CD) / - Space in your face (CD) / - Machine fish (CD)

A: Blood of My Enemies / Each Dawn I Die / Kill with Power / Hail to England
B: Army of the Immortals / Black Arrows / Bridge of Death

Producent: Jack Richardson Skivbolag: Music for Nations

MANOWAR:
Eric Adams, sång / Ross the Boss, gitarr / Joey DeMaio, bas / Scott Columbus, trummor

---

"We are Manowar. We are invincible. Death to false metal, Hail to England". De bevingade orden står på baksidan av denna jätteklassiska tredjeplatta från Conan-tuffingarna i Manowar. Ingen falsk blygsamhet där inte! Givetvis bara kalaslåtar (utom en) och ett helvetiskt coolt omslag, vad kan man mer begära? Och eftersom Manowar är det manligaste och hårdaste bandet i hela världen så har dom förutom gitarr- och trumtekniker även en "Commander in Chief over all weapons, design, maintenance" och en kille vars lågmälda jobbtitel är "Lt. Col in Charge of Hate and Extreme Revenge". ´Nuff said.

Bäst: "Blood of My Enemies" (kan fortfarande texten efter alla dessa år), "Kill with Power", "Hail to England" (Episk. Och lyssna på Eric Adams skrik där i slutet, hur stora lungor har karln egentligen?) och blytunga "Bridge of Death".
Sämst: DeMaios bassolo "Black Arrows". Slöseri med värdefull vinyl om du frågar mig.

Tidigare inlägg om Manowar på min blogg:
- Battle Hymns (LP) / - Into glory ride (LP)

Sanslöst bra film i regi av Oliver Stone, mannen som tidigare gjort kalasfilmer som "Salvador", "Platoon", "Wall Street", "Talk Radio", "Born on the Fourth of July", "Doors", "Heaven & Earth", "JFK", "Nixon", "U-turn" och "Any Given Sunday". Särskilt "Talk Radio" är en lite bortglömd pärla som du genast måste sätta dig ner och se.

Nu verkar tyvärr den gode Oliver tappat lite av sin mojo och han har på senare år gjort några mindre lyckade filmer. Var det nån därute till exempel som klarade av att se hela sandaleposet "Alexander"?  Eller brandmannadramat "World Trade Center". The George Bush Story a.k.a "W" har jag inte ens sett, är den bra? Nåja, jag litar trots allt på min gamle regissörshjälte Oliver och sätter mitt hopp till "Wall Street - Money never sleeps", den kan omöjligt vara dålig. Eller?

Dålig, det är verkligen inte "Natural born killers", en otroligt våldsam film om de massmördande Mickey och Mallory Knox som verkligen är annorlunda, minst sagt. Storyn skrev ursprungligen av Quentin Tarantino men Oliver Stone och Co skrev om det helt och hållet. Tarantino gillar följdaktligen inte filmen . Filmen har också ett grymt coolt soundtrack ihopsatt av Trent "N.I.N" Reznor som bara måste höras. Otroligt bra film och precis som det står på baksidan; "seeing this movie once is not enough."

One / The Broken / Guns of Summer / Here We Are Juggernaut / Far / This Shattered Symphony / World of Lines / Made Out of Nothing (All That I Am) / Pearl of the Stars / In the Flame of Error / When Skeletons Live / The Black Rainbow

Producent: Atticus Ross, Joe Baressi Skivbolag: Sony

COHEED AND CAMBRIA:
Claudio Sanchez, vocals/guitar / Travis Stever, guitar / Michael Todd, bass / Chris Pennie, drums 

---

Äntligen kom den i brevlådan, den sprillans nya plattan från mina proghjältar Coheed and Cambria! Beställde den från cdwow.se för endast 99 bagis, men eftersom cdwow kör med fri frakt på allt så får man kanske räkna med en aning längre leveranstid. Sen var det också ett isländskt askmoln som ville vara med i ekvationen men till slut kom den! 

Dett är i alla fall den femte och sista delen i bandets 5-album svit om "The Amory wars", och eftersom bandet har strösslat ut skivorna i oordning så handlar just den här skivan om det första kapitlet i historien. Vad "The Amory wars" egentligen handlar om? Jo, det ska jag berätta för dig. Och på engelska, bara för att jag är så ruskigt duktig på det:

"The Amory Wars takes place in Heaven's Fence, a collection of 78 planets held in place by interconnecting beams of energy, known as the Keywork. The story revolves around the messianic Claudio Kilgannon, son of Coheed Kilgannon and Cambria Kilgannon. Over the course of the story, Claudio assumes the mantle of The Crowing, foretold savior of Heaven's Fence. In the end, he must face the "Supreme Tri-mage" Wilhelm Ryan, absolute ruler of Heaven's Fence and the one ultimately responsible for the death of Claudio's family."

Hängde du med? men Gud va´bra, för det gjorde inte jag. Nånstans efter "a collection of 78 planets" så tappade jag tråden nåt så gud förbannat, trots att jag skrev det själv. Men som tur är kan man ignorera bakgrundshistorien helt och hållet och bara lyssna på musiken, för den är verkligen sjukt bra! Claudio Sanchez, den sjungande gitarristen med det gigantiska hårsvallet som skriver alla låtar, är helt makalös på att mixa klistriga refränger med episk och fläskig progrock. Köptvång på den här du.

Bäst: "Here We Are Juggernaut" (refrängen!), "World of Lines" (refrängen!), "Made Out of Nothing (All That I Am)" (refrängen!) och "Far" (störtskön ballad).
Sämst: "One". Är ingen låt utan ett feset intro och du vet ju vad jag tycker om intron. Och tyvärr också titellåten "The Black Rainbow". Ett två minuter långt intro följs av 5 minuters monotont malande... Och varför slutar den så tvärt?

Tidigare inlägg om Coheed and Cambria på min blogg:
- Neverender (2-DVD) / - Good Apollo I'm Burning Star IV, Vol. 1- From Fear Through the Eyes of Madness (CD) / - No world for tomorrow! (2-LP)

A: Detroit rock city / King of the night time world / God of thunder / Great expectations
B: Flaming youth / Sweet pain / Shout it out loud / Beth / Do you love me

Producent: Bob Ezrin Skivbolag: Casablanca

KISS:
Gene Simmons, bas/sång / Paul Stanley, gitarr/sång / Ace Frehley, gitarr / Peter Criss, trummor/sång

---

Det här kommer du inte att tro, men den här skivan köpte jag alldeles nyligen på skivmässa. Otroligt, eller hur? Och jag ska kalla mig Kiss-fan... Har ingen förklaring att jag inte köpte den då den kom, jag var bara 12 år då skivan släpptes och veckopengen räckte väl bara till tidningen Poster... Hade den dock på kassettband som en kompis kopierat åt mig och det bandet spelade jag dag och natt, men köpa skivan själv? Nä, det gjorde jag aldrig, har inte ens haft den här skivan på CD! Ja, jag vet, det är helt ofattbart.

Nåja, den här skivan tänker jag inte jiddra så mycket om, alla låtar på den är såklart tidlösa klassiker som varenda kotte har hört, om du nu inte har tillbringat de senaste 30 åren under en sten. Fantastiskt omslag, för att inte tala om innerpåsen.

Trivia: det är som du vet inte Ace som spelar gitarrsolot på "Sweet Pain" utan Alice Cooper-gitarristen Dick Wagner. Han spelar även de flesta riffen på "Flaming Youth" och trakterar så flinkt den akustiska gitarren på balladhiten "Beth". Som ursprungligen hette "Beck" men Ezrin tyckte det lät som en killnamn och hur fel kan då inte låtens text tolkas då?

Fler inlägg om Kiss på min blogg:
- Dressed to kill (LP) / - Hotter than hell (LP) / - Kissology vol. I (DVD) / - Kissology vol. II (DVD) / - Kissology vol. III (DVD) / - KISS in Las Vegas (DVD) / - The Second Coming (DVD) / - KISS behind the mask (bok) / - KISS (LP) / - Hot in the shade (CD) / - Revenge (CD) / - Alive (2-LP) / - Konserthalsdukar! / - Creatures of the Night (12" EP) / - Rock ´n´roll over (LP)

To Magic Horizons / Black Dragon / Legend of Steel / Lord of the Winter Snow / Princess Aurora / The Ancient Forest of Elves / Throne of Ice / Where Heroes Lie / Warrior's Pride / Kings of the Nordic Twilight

Producent: Sasha Paeth, Miro Skivbolag: LIMB

LUCA TURILLI:
Luca Turilli, guitar / Olaf Hayer, vocals / Sascha Paeth, bass / Miro, keyboards / Robert Hunecke-Rizzo, drums

---

Luca: - Du Olaf, jag tänkte på bilden vi ska ha på skivan, kan vi inte göra såhär? Om du håller i den här plastskölden så tar jag på mig den här kungakronan, åsså håller jag svärdet såhär framför. Sådär, visst ser vi hårda ut nu?
Olaf: - Njaee, alltså jag vet inte... kan vi inte bara stå och se tuffa ut mot en tegelvägg som ett vanligt hårdrocksband?
Luca: - Du grabben, det här är mitt band och nu har jag bestämt att vi ska se ut såhär, annars är det bara att dra, vetdu! Det finns fler sångare än dig i Italien. OK?
Olaf: - Jaja, du behöver inte bli så jävla arg! Jag står ju här med skölden, knäpp det där satans kortet nurå nångång... men till nästa skiva ska vi fan stå mot en tegelvägg!
Luca: - Låter det sådär är det inte alls säkert det blir nån fler skiva för dig...

Skämt åsido, om man bara bortser från det mer än lovligt taffliga omslaget så hittar man en alldeles utmärkt powermetall-skiva inuti fodralet. Första soloskivan från italienaren Luca Turilli, till vardags gitarrist i pampiga "Hollywood metal"-bandet Rhapsody of Fire och den första delen i Turilllis då nystartade "The virtual Odyssey Trilogy", där varje skiva skulle handla om olika världar, olika tidpunkter och olika platser. Historien fick sin fortsättning på "Prophet of the Last Eclipse" från 2002, men konstigt nog inte på tredjeplattan "Infinite Wonders of Creation".

Musikaliskt låter det såklart likasamma som Turillis huvudband - han skriver ju all musik där också - men här är låtarna kortare, lite mindre smfoniorkester och inte minst; mycket, mycket tralligare. Lyssna bara på "Where Heroes Lie", "Black Dragon", "Legend of Steel", "Lord of the Winter Snow", "The Ancient Forest of Elves" och "Kings of the Nordic Twilight". Luca är en jävel på att trolla ihop refränger. Däremot behöver du inte lyssna alls på "Throne of Ice", "Warriors Pride" och "Princess Aurora".

Trivia: Efter den 11-minuter långa "Kings of the Nordic Twilight" ligger det gömd en gammal isländsk sång, "Sofðu unga ástin mín" ("Sleep my little loved one") som sjungs a capella av sopranen Rannveig Sif Sigurdardottir.

Tidigare inlägg om Luca Turilli på min blogg:
- Prophet of the Last Eclipse (CD)

A: Heavy metal angels / Might for right / Something new / Bleeding streets / The guitar is my sword
B: Still there is time / Traveller / Little lies / Daybreak ecstacy

Producent: Heavy Load Skivbolag: Thunderload Records

HEAVY LOAD:
Styrbjörn Wahlquist, trummor/sång / Ragne Wahlquist, gitarr/sång / Eddy Malm, gitarr/sång / Torbjörn Ragnesjö, bas

---

Fynd på senaste skivmäsan här i Umeå: "Death or Glory", tredje fullängdaren med svenska hårdrockslegenderna Heavy Load! Tyvärr följde varken singeln eller postern som klistermärket på omslaget utlovar med i konvolutet, men spela roll, det här är svensk hårdrockshistoria av yppersta klass! Och jag är så ruskigt gammal att jag i början av 80-talet faktiskt såg Heavy Load live här i Umeå på ett ställe som hette Elvira. Det enda jag kommer ihåg från det giget, (det var länge sen det här, kids...) var att det var knäckande hög volym och att jag tyckte det var konstigt/coolt att trummisen sjöng på en del låtar. Kommer även ihåg att Styrbjörns trumset var så in i helvete stort att det täckte nästan hela den lilla scenen.

Efter diverse medlemsstrul la 1985 bröderna Wahlquist tyvärr Heavy Load på is på obestämd tid för att istället koncentrera sig på egna studion Thunderload Studios. Vet inte om dom fortfarande och pular i studion, men här har jag hittat en hemsida som gör reklam för just Thunderload Studios, skivbolaget Thunderload Records och som har utförlig info om Heavy Load samtliga plattor. Kanske Styrbjörn och Ragne är i farten fortfarande?

Omslaget? Djävligt coolt, skriker såklart "METAL!!" för full hals, och är som du ser översållat med vikingahjälmar, spikklubbor, svärd, eld och... bloddreglande isbjörnar. Bandfotot går inte heller av för hackor, helt underbart!

Test for Echo / Driven / Half the World / The Color of Right / Time and Motion / Totem / Dog Years / Virtuality / Resist / Limbo / Carve Away the Stone

Producent: Peter Collins Skivbolag: Anthem

RUSH:
Geddy Lee, bas/sång, Alex Lifeson, gitarr, Neil Peart, trummor

---

Men förihelvete, har jag inte skrivit om den här skivan förut!? Var nämligen helt säker på det men... Jahappja, det är väl bara att bita ihop och skriva ihop nåt klyftigt, men vad? Jag vet!

Jag kanske ska skriva lite grann om att det här blev den sista skivan Rush gjorde innan dom blev tvungna att ta ett långt, ofrivilligt uppehåll då trummisen Neil Pearts dotter och fru båda dog inom ett år. Inte förrän år 2002 hade Neil återhämtat sig från den ofattbara tragedin och Rush släppte "Vapor trails".

Kanske också ska skriva några rader om att låten "Dog years" som enligt legenden är en av tre Rush-låtar som innehåller en aning "offensive language". Den första är "Heresy" från "Roll the bones" som innehåller de störande raderna "All the crap we had to take". Stötande-låt nummer två är "The Pass" från "Presto", där Geddy helt chockartat sjunger "Christ, what have you done?" och nummer tre är alltså "Dog years" på denna skiva som har den extremt stötande textraden "For every sad son of a bitch". Usch, vilket språk, Peart! Skämmes.

Om jag nu inte får till nån bra text om det så kan jag kanske svamla ihop litegrann om den coola omslagsbilden av Hugh Syme som föreställer en "Inukshuk", det borde väl vara intressant? Eller möjligen att det längst bak i CD-häftet står "Brought to you by the letter "R-r-r-r", vad nu det betyder.

Jamen då har jag lite uppslag att jobba med, jag får se vad jag hittar på till det här inlägget. Jag återkommer när det är klart.

Tidigare inlägg om Rush på min blogg:
- Moving pictures (LP) / - Exit...stage left (live) (2-LP) / - Signals (LP) / - Grace under pressure (LP) / - Power windows (LP) / - Hold your fire (LP) / - A show of hands (CD) / - Counterparts (CD) / - Rush R30 (DVD) / - Anatomy of a drumsolo (DVD) / - Rush in Rio (DVD) / - Different stages (3-CD) / - Presto (LP) / - A farewell to kings (LP) / - All the world´s a stage (2-LP) / - Hehmispheres (LP) / - Snakes and arrows (CD) / - Rush through times (bild-LP) / - Hemispheres (bild-LP) / - RUSH Archives (3-LP) / - Roll the bones (CD)

A: Shot Full of Rock / Do Ya / Five Card Stud / Hide Your Heart / Lost in Limbo
B: Trouble Walkin' / 2 Young 2 Die / Back to School / Remember Me / Fractured III

Producent: Eddie Kramer, Ace Frehley, John Regan Skivbolag: Megaforce

ACE FREHLEY:
Ace Frehley, gitarr/sång / John Regan, bas / Anton Fig, trummor / Richie Scarlet, gitarr / Sandy Slavin, trummor ("Trouble walkín´")

Gäster på skivan: Peter Criss, slagverk/kör, Sebastian Bach, Rachel Bolan, Dave Sabo, (från Skid Row), körsång

---

Kolla prislappen, snacka om fynd! Den här skivan släpptes som du ser 1989 och tro´t eller ej, men borträknat fjolårets "Anomaly"-skiva så är det här den senaste Ace-plattan... Nej, samlings- och liveplattor räknas inte! Han stressar inte ut album direkt, den gode Ace-mannen från den yttre rymden. Nåväl, riktigt bra är den i alla fall med en piggelin Ace bakom micken sjungades på sitt alldeles egna, sköna sätt och med coola gitarrsolon flygandes kors och tvärs plattan igenom.

Bäst: "Shot full of rock", "Five card stud", "Back to school".
Sämst: den bluesiga "Remember me" och den totalt onödiga covern på "Hide your heart" som det här året (1989 alltså) släpptes på inte mindre än tre olika plattor. Först på den här, sen hade KISS den på sin "Hot in the shade"-platta och sydstatsrockarna Molly Hatchet hade också spelat in den till sin "Lightning strikes twice"-platta...

Trivia: tittar du riktigt noga så ser du en blonderad Peter Criss på två bilder på innerfodralet. Och nej, det är inte han som sjunger på "2 young 2 die", det är gitarristen Richie Scarlet. Men det låter som Criss.



Tidigare inlägg om Ace Frehley på min blogg:
- Anomaly (CD) / - Ace Frehley - KISS (LP)

Nowhere, No One, Nothing / Funeral Dawn / This Fleshly Void / Unclosing the Curse / Into Utter Madness / Phosphorous Redeemer / To Redirect Perdition / Whorecrown / Chorus of Cracking Necks / As a Garment

Producent: Marduk Skivbolag: Regain.

MARDUK:
Daniel "Mortuus" Rostén, sång / Morgan "Evil" Steinmeyer Håkansson, gitarr / Magnus "Devo" Andersson, bas / Lars Broddesson, trummor

---

Senaste plattan med blackmetalfavoriterna Marduk har jag såklart inhandlat också. Samma smatter som alltid, kanske en aning mer lugna, (läs tunga) låtar är tidigare skivor, men det gör inget när låtarna är så bra. Men du, kan du vara så hygglig och förklara för mig vad raggamuffinrapparen Daddy Boastin´ gör på en Marduk-skiva? Jamen, lyssna själv på "Nowhere, No One, Nothing", där vid 2.10-strecket, visst fan är det han Daddy Boastin´ som säger "to die the death of a Messiah". Måste vara det. Nåja, snyggt omslag är det i alla fall och i CD-häftet är det läskiga bilder på bland annat dödskalleslickande barn och en ihopsurrad snubbe med en polygrip fastklämd i tonsillerna. Faktiskt.

Bäst: "Funeral Dawn", (blytung), "To Redirect Perdition" (blytung), "As a Garment" (blytung).
Sämst: "Unclosing the Curse".

Trivia: "Wormwood" är engelska för malört och är taget från Uppenbarelseboken 8:10: "Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna. Och stjärnans namn är Malört."

Sådärja, då fick ni er lite andlig spis också. Och när läste du senast ett blogginlägg där både Marduk, Daddy Boastin´ och polygrip omnämns? Nä, just det. Denna blogg är ett unikum.

Tidigare inlägg om Marduk på min blogg:
- Rom 5.12 (CD) / - Infernal eternal (2-CD) / - Nightwing (CD) / - Plague Angel (CD)

A: Woman from Tokyo / Mary Long / Super Trouper / Smooth Dancer
B: Rat Bat Blue / Place in Line / Our Lady

Producent: Deep Purple Skivbolag: EMI/Purple

DEEP PURPLE:
Ian Gillan, sång / Ritchie Blackmore, gitarr / Roger Glover, bas / Jon Lord, orgel / Ian Paice, trummor

---

Nyligen inköpt på loppis för två sketna tjugor: "Who do we think we are" med Deep Purple, det var väl ett fynd så säg! Sjunde plattan från det klassiska hårdrocksbandet och sista skivan med klassiska Mk II-sättningen.

Skivan har ett snyggt gatefoldomslag som på uppviket är fyllt med kuliga pressklipp, ("the sound of Deep Purple has got a hell of a lot to do with my organ". citat av Jon Lord). Ett textblad i givetvis djuplila färg följde också med.
En riktigt bra skiva som har fyra urstarka låtar på A-sidan med "Woman from Tokyo", "Mary Long" (kul text), den tunga "Super Trouper" och rockrökaren "Smooth dancer". Vänder man sen på LP:n så kommer först den småtrixiga "Rat bat blue" (koskälla is the shit!) med ett rysligt läckert Jon Lord-solo  2.30 min. in i låten! Den bluesiga "Place in line" avskydde jag, blueshatare som jag är, från allra första ackordet, men avslutande "Our Lady" var riktigt bra.  

Den här sättningen återförenades som du vet 1984 och jag och polaren Kenneth åkte givietvis ner till Stockholm och såg dom live. Vi körde från Umeå i hans gamla SAAB V4 och hade sprayat "Natas" (läs baklänges) med raklödder på bilhuven. Fråga inte...

Tidigare inlägg om Deep Purple på min blogg:
- Deepest Purple (Best of... LP) / - Stormbringer (LP)

Feel The Rage / The Struggle / Fear Not / Stress / Psychotic Companion / In This Life / Easy To Love / Red Sun / Idle Minds / The Lens / Pattin' Yourself On The Back / In A Lonely Room / 9th Of June (Do You Believe?) / Arrow

Producent: Alan Doss Skivbolag: Metal Blade

GALACTIC COWBOYS:
Ben Huggins, vocals/guitar / Wally Farkas, guitar/vocals / Monty Colvin, bass/vocals / Alan Doss, drums/vocals

---

Platta nummer tre i de galaktiska kobojsarnas diskografi och tyvärr en ganska tråkig sådan. Bandets första skiva på klassiska metal-etiketten Metal Blade och på det skivbolaget sticker GC:s fyrstämmiga hårdrock såklart ut som en rutten tumme jämfört med andra band på samma bolag, säger bara Cannibal Corpse. Så här försöker dom tuffa till sig lite, det är mer metal, mindre humor och ingen flamencogitarr hörs överhuvudtaget i låtarna, och det blir fort tråkigt att lyssna på. För som jag skrivit tidigare om GC så har dom förtvivlat svårt att hitta på ett bra slut på sina låtar och det blir till slut r-u-s-k-i-g-t segt att lyssna på när det bara mal på.

Hela spektaklet omsluts av ett skitfult omslag med en skrotskulptur föreställande en maskinfisk som basisten Monty Colvin vridit ihop av skräp och gamla lampor. Nä, den här skivan tror jag att jag släpper iväg till det stora loppiset i himlen.

Trivia: GC-basisten Monty Colvin är, tro´t eller ej, faktiskt kusin med jeanspunkarna Ramones klassiske basist Dee Dee Ramone, vars riktiga namn var Douglas Colvin.

Tidigare inlägg om Galactic Cowboys på min blogg:
- Galactic Cowboys (CD) / - Space in your face (CD)

A: More than a feeling / Peace of mind / Foreplay/Long time
B: Rock and roll band / Smokin´ / Hitch a ride / Something about you / Let me take you home tonight

Producent: John Boylan, Tom Scholz Skivbolag: CBS

BOSTON:
Tom Scholz, gitarr / Brad Delp, sång / Barry Goudreau, gitarr / Fran Sheehan, bas / Sib Hashian, trummor

---

Tja, vad säger man tilll sitt försvar när ens allra mörkaste hemligheter kommer fram i bländande dagsljus? Ja, antingen "Jag var ung, jag behövde pengarna" eller "den var så billig, den bara slank med!". I just det här fallet tack och lov det sistnämnda, då jag inte har nån annan förklaring till att jag har debutplattan med amerikanska AOR-gänget Boston i min ägo. Måste dock säga att jag hört betydligt sämre skivor i mina dar, den inledande "More than a feeling" är ju en klassiker av bibliska mått och det finns flera riktigt bra spår på plattan. Har läst nånstans att Kurt Cobain var ett stort Boston-fan och lyssnar du på nyss nämnda Boston-låt och Nirvanas "Smells like teen spirit" så hör du var Kurt snodde riffet ifrån.

Nåja, en hyfsat bra skiva med otroligt snyggt omslag och du, kolla in trummisens jätteafro på baksidan, den leker man inte med! Eller så gör man kanske det? Denna skiva är btw endast slagen av slashasarna Guns n´Roses "Appetite for Destruction" som det bästsäljande debutalbumet genom tiderna, 17 miljoner ex har den här sålt hittills. Imponerande minst sagt.