Film- & Musikbloggen!

A: Yankee Rose / Shy Boy / I'm Easy / Ladies' Nite In Buffalo? / Goin' Crazy!
B: Tobacco Road / Elephant Gun / Big Trouble / Bump And Grind / That's Life

Producent: Ted Templeman Skivbolag: Warner Bros

DAVID LEE ROTH:
David Lee Roth, sång / Steve Vai, gitarr / Billy Sheehan, bas / Gregg Bisonette, trummor

---

Debutskivan under eget namn från (forne?) Van Halen-sångaren David Lee Roth och det här är garanterat den färggladaste skiva jag har hemma md mr Roth himself på omslaget sminkad till oigenkännlighet. Efter att han släppt mini-LP:n "Crazy from the heat" 1985 så lämnade/kickades Roth från Van Halen, men eftersom han är en speedad kille som gärna spagathoppar (inte nu, men då), så satt han inte hemma och tjurade så värst länge utan kastade sig ut i rock´n´n roll-cirkusen igen och redan 1986 kom denna debut-LP. Och precis som i Van Halen så kompas han av en trio musiker med den extremt fingerfärdige Steve Vai som gitarrist. Han har också den sjukt fingerfärdige superbasisten Billy Sheehan (Mr Big) och den för mig mera okände trummisen Gregg Bisonette i bandet.

Av nån outgrundling anledning som bara dom på skivbolaget vet, så finns inte den här skivan på Spotify, jag menar den finns där men bara i en spansk version! Skivan, som heter "Sonrisa Salvaje", ("Wild smile") spelades in med Roth ylandes på spanska och släpptes för att basisten Billy Sheehan nånstans läst att den spansktalande befolkningen i USA var mellan 18 och 27 år, alltså en alldeles för stor, skivköpande marknad att missa.

Så vad gör man då? Jo, man släpar in Roth i studion igen och med hjälp av en spanskalärare så översätts alla låtar till spanska och olé, så har man en hitskiva bland spanjackerna! Trodde man. Skivan blen en flopp av bibliska proportioner och drogs in nästan omedelbums och släpptes inte på CD förrän 2007. David Lee Roth sjunger alltså alla låtar på spanska, hur jävla sjukt låter det på en skala tror du? Ja, klicka på skivans låtlista här ovan och lyssna själv. Sjukt, men sant.

Nåväl, på engelska funkar den i alla fall hur bra som helst, men den spretar åt alla upptänkliga håll och kanter. För här finns låtar för hela familjen, från dubbeltrampande rockrökare som "Shy boy" och "Elephant Gun" till klämmig storbandjazz ("I'm Easy" och "That's Life") som gammelfarmor kan digga till. Däremellan kläms det också in ett par rocklåtar som "Yankee rose" (en skrattande gitarr!), "Tobacco road" och "Bump and grind" och somriga paraplydrinklåten "Goin´crazy" med drösvis med koskällor. Bra skiva det här.

All shall fall / The rise of darkness / Hordes to war / Norden on fire / Arctic swarm / Mount north / Unearthly kingdom

Producent: Immortal, Peter Tägtgren Skivbolag: Nuclear Blast

IMMORTAL:
Olve "Abbath" Eikemo, sång, gitarr / Ole "Appollyon" Moe, bas / Reidar "Horgh" Horghagen, trummor

---

Nu skäms jag.

Ja, alltså inte för skivan, norska blackmetalgänget Immortal är ett av mina absoluta favoritband (åtminstone till Morbid Angel släpper nytt, då blir dom mitt favoritband), utan jag skäms för att jag glömt bort att jag hade den här... Köpte den givetvis på en gång den släpptes men ställde dumt nog in den bland mina övriga CD-skivor när jag kom hem. Sen köpte jag kassvis med gamla begade vinyler på loppis och liknande, köpte ett par till nya CD-plattor, ännu mer gamla vinyler på skivmässan och glömde helt bort att jag hade köpt den här! Skämsigt, eller hur?

Nåväl, jag lyssnade till slut på denna Immortals återföreningsskiva när jag klippte gräsmattan igår, (med handjagare, såklart) och den är såklart hur bra som helst! Det är inte så lätt som du tror att klippa gräs och headbanga samtidigt - det blir så ryckigt klippt - men vad ska man göra när man serveras såna läckert rimfrostade smällkarameller som "The rise of darkness" (svängigt på min ära), "Norden on fire", "Arctic swarm" (lyssna på Horgh dubbeltramp!) och "Mount North". Den mäktiga 8-minutaren "Unearthly kingdom" är inte heller så dum.

Som tidigare skivor (i alla fall från "At the heart of winter" (1999) och framåt) är denna producerad av Peter "Hypocrisy" Tägtgren och tekniker på skivan är Erik "Pytten" Hundvin som producerade Immortals tre första skivor. Varför chansa med nya producenter när det gamla gardet fungerar så bra? Och med såna studioproffs bakom reglagen kan väl ljudet inte bli annat än isande skarpt och fett som smaskigt ister! Horghs trummor mullrar precis som en lavin nerför Hardangervidda och Abbaths knarriga sång är knarrigare än en vinteris en smällkall vinterdag.
Boka Immortal till nästa års House of Metal, Möken?

"Rise those who despise the weak
Spare none and ride proudly
on the winds of death.
All defeated by our call
All defeated by the wars.
Under the hovering thunders of darkness"

Tidigare inlägg om Immortal på min blogg:
- Sons of northern darkness (CD)

A: Man on the Silver Mountain / Self Portrait / Black Sheep of the Family / Catch the Rainbow
B: Snake Charmer / The Temple of the King / If You Don't Like Rock 'n' Roll / Sixteenth Century Greensleeves / Still I'm Sad

Producent: Martin Birch Skivbolag: Polydor

RITCHIE BLACKMORES RAINBOW:
Ritchie Blackmore (gitarr), Ronnie James Dio (sång), Gary Driscoll (trummor), Craig Gruber (bas), Mickey Lee Soule (keyboards).

---

Första soloalbumet från Deep Purple-gitarristen Ritchie Blackmore i snygg gatefold-utgåva. Den här skivan är, om man ska vara riktigt noga, Ritchie Blackmore kompad av de amerikanska rockgänget Elf minus deras gitarrist. Såklart. Det Ronnie James Dio-frontade bandet hade under 1974 turnerat som förband till Deep Purple på "Burn"-turnén och Blackmore och Dio hade funnit varandra, kanske deras gemensamma intresse av drakar, trollkarlar och medeltid hjälpte till? Sen hade ju Purple-basisten Roger Glover rattat ljudet på Elf-debuten också, så han visste nog att Dio var en ruggig sångare.

Den tjuriga gitarristen gillade inte alls de souliga och småfunkiga låtideér som de två nykomlingarna Coverdale och Hughes smög in i den djuplila hårdrocken först på "Burn" (1974) och senare samma år på "Stormbringer", så Blackmore sa bara "I don't like funky soul music" och lämnade våren 1975 Deep Purple åt sitt öde och satsade allt på sitt nya skötebarn Rainbow. I alla fall fram till 1984 då MkII sättningen av Deep Purple återförenades, men det är ju en annan historia.

Som sagt en snygg gatefold-utgåva med coola livebilder på bandet på uppviket, lite missvisande dock då den här sättningen aldrig spelade live, Blackmore-bilden är helt enkelt tagen från ett Purple-gig och de övriga är från en Elf-spelning. Eftersom Blackmore är som han är så hade han lagom till nästa skiva sparkat hela gänget (utom Dio såklart), och till den halvhyfsade (OBS! ironi!) "Rising"-plattan fanns Cozy Powell, Tony Carey och Jimmy Bain i deras ställe. RIP Gary Driscoll och Ronnie James Dio.

Trivia: det är två covers på skivan, "Black Sheep of the Family" som i original gjordes av engelska progrockarna Quatermass och "Still I'm Sad" som är en instrumental version av en Yardbirds-låt.

Bäst: "Man on the Silver Mountain" (vadå klassiker?), "Black Sheep of the Family", "Catch the Rainbow" (vadå klassiker?, "The Temple of the King", "Sixteenth Century Greensleeves" (vadå klassiker?) och "Still I'm Sad" (instrumental, koskälla is the shit!).
Sämst: "If You Don't Like Rock 'n' Roll". Sorry, men handklapp och Robert Wells-piano? Nej, tack.

Tidigare inlägg om Rainbow på min blogg:
- Best of Rainbow (2-LP) / - Long live rock´n´roll (LP) / - Rising (LP) / - On Stage (2-LP)

CD I:
In Grandeur and Frankincense Devilment Stirs / Shat Out of Hell / The Death of Love / The 13th Caesar / Tiffauges / Tragic Kingdom / Sweetest Maleficia / Honey and Sulphur / Midnight Shadows Crawl to Darken Counsel with Life / Darkness Incarnate / Ten Leagues Beneath Contempt / Godspeed on the Devil's Thunder / Corpseflower

CD II:
Balsamic and Anathema / A Thousand Hands on the Maid of Ruin (Instrumental) / Into the Crypt of Rays (Celtic Frost Cover) / Devil To the Metal / Courting Baphomet / The Love of Death (Remix) / The Death of Love (Demo) / The 13th Caesar (Demo) / Dirge Inferno (Live) / Dusk and Her Embrace (Live)

Producent: Andy Sneap Skivbolag: Roadrunner

CRADLE OF FILTH:
Dani Filth sång / Paul Allender, gitarr / Dave Pybus, bas / Martin Skaroupka, trummor / Mark Newby-Robson, keyboard

---

Eller "Godspeed on the Devil´s thunder - The life and crimes of Gilles de Rais" som den fullständiga titeln lyder. Japp, du tror alldeles rätt, det här är ett konceptalbum om den franske adelsmannen Gilles de Rais som på 1400-talet kidnappade, torterarade, våldtog och dödade minst 200 barn i olika åldrar. En riktigt sick fuck som år 1440 äntligen fångades in och dömdes till döden genom hängning.

En ruskigt bra skiva i en ruskigt snygg digipackutgåva som jag tro´t eller ej faktiskt fick gratis, tro´t eller ej. Eller gratis och gratis, jag gick helt enkelt in på skivaffären Burmans här i stan med en kasse utrangerade LP- och CD-skivor och bytte hela påsen (alltså innehållet) rakt av mot denna fantastiska skiva. Han den där Stefan köper nämligen in begagnade skivor ser du, och jag brukar sälja iväg en liten hög då och då när det blir för trångt hemma i skivhyllan. En så kallad "win-win situation".

CD nummer två i denna snygga "Special Edition"-utgåva består av, utöver ett par demo-versioner, en remix och ett par livelåtar, även "Balsamic and Anathema" och den riffiga instrumentalen "A Thousand Hands on the Maid of Ruin", två låtar som bandet plockade bort från huvudskivan pga utrymmeskäl. På CD nummer två kan man även avnjuta smutsvaggornas snärtiga version av Celtic Frost gjätteklassiker "Into the crypt of Rays", som också handlar om den perverterade farbror Gilles.

Bra skit det här, Cradle of Filth blir bara bättre och bättre, sanna mina ord!

Modern Day Delilah / Russian Roulette / Never Enough / Yes I Know (Nobody's Perfect) / Stand / Hot & Cold / All For the Glory / Danger Us / I'm an Animal / When Lightning Strikes / Say Yeah!

Producent: Paul Stanley Skivbolag: KISS Records

KISS: Paul Stanley (gitarr, sång), Gene Simmons (bas, sång), Eric Singer (trummor, sång), Tommy Thayer (gitarr, sång)

---

ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN!!!! Beställde den här den 16 februari och i torsdags så kom den till slut. snacka om lång leveranstid. Japp, du läste rätt, jag har köpt "Sonic Boom" på vinyl också. Köpt via KISSONLINE.com och den släpptes i fem färger, (röd, grön, blå, grön och svart) och i endast 1000 exemplar per färg. Allt såklart slutsålt sedan länge. Jag beställde som du ser den gnistrande röda vinylen, har man Gene som favorit så har man.

Om själva skivan har jag skrivit ett hyfsat långt inlägg om tidigare, så vill du läsa om musiken på skivan gå dit, det här inlägget blir bra mycket kortare. som du ser är det en gatefold-utgåva med en helvetiskt tuff bild på uppviket med autografer och det följer även med en cool poster. Ursäkta men nu kan jag inte skriva mer, måste sätta mig i soffan och bara hålla i omslaget igen.

CD I:
Intro/Lift Off / Set Your Controls / High Moon / Dreamtime / Eyes of Time / Songs of the Ocean / Dawn of a Million Souls / The Dream Sequencer / Into the Black Hole / Actual Fantasy / Valley of the Queens

CD II:
Isis and Osiris / Amazing Flight in Space / Intergalactic Space Crusaders / Castle Hall / The Eye of Ra / Starchild / The Two Gates

Producent: Arjen Lucassen Skivbolag: Inside Out

STAR ONE:
Sir Russell Allen (Symphony X) - vocals / Damian Wilson - Vocals / Floor Jansen (After Forever) - Vocals / Irene Jansen (Ayreon/Karma)- Vocals / Robert Soeterboek (Cotton Soeterboek Band) - Vocals / Arjen Anthony Lucassen - Guitar / Joost van den Broek (After Forever) - Keyboard / Peter Vink - Bass / Ed Warby (Gorefest) - drums

---

En dubbel-live CD i promoutgåva med ett band med det lätt otympliga namnet "Arjen Anthony Lucassens Star One", kan det vara nåt tro? Nja, jag är lite tveksam. Det enda jag vet om denna orkester är att det är ett sidoprojekt av Ayreon-mannen Arjen Lucassen, och det räckte såklart att jag såg Arjens namn på omslaget för att jag skulle köpa den. Men än har jag då inte orkat lyssna igenom bägge skivorna.

Här betar i alla fall bandet (frontade av Symphony X-sångaren Russell Allen på eeeh... ja sång) av de flesta låtar på Star Ones debutalbum "Space Metal" plus några gamla Ayreon-godingar. Men eftersom detta är en promo ("For promotion only - Not for sale!" skriker texten på baksidan ut.), så finns det inget CD-häfte med och de två CD-skivorna ligger bara nerklämda bakom varsin pappflik, men vad gör man, 20 spänn var den då i alla fall värd. Och så är det ju Arjen Lucassen! Men... sådär jättebra var den nog inte. Men jag gnetar på.

A: Third Warning / Crucified / Runner / Rock 'n' Roll Widow
B: Samurai / Born Out of Time / Too Bad to Be True / Total Metal

Producent: The Boss Skivbolag: Tyfon Grammofon

OZ:
Ape De Martinez (Tapani Hämäläinen), lead vocals / Jay C. Blade (Jukka Lewis), bass/vocals / Mark Ruffneck (Pekka Mark), drums / Spooky Wolff, guitars / Speedy Foxx, guitars

---

Det här finska hårdrocksgänget vet jag inte ett smack om, jag kunde helt enkelt inte motstå det tuffa omslaget när jag såg det på loppis utan var bara tvungen att köpa den! Som skivans titel så riktigt säger är detta bandets tredje fullängdare och den innehåller småilsken hårdrock i ett ganska rappt tempo med akrobatisk och falsettbeströdd sång av den på omslaget machetebeväpnande sångaren Ape de Martinez. Som egentligen heter Tapani Hämäläinen men Ape de Martinez är såklart mycket mer metal.

Eller vänta, en sak vet jag med säkerhet om den här skivan: den är producerad av "The Boss", (nej, inte Bruce Springsteen), utan Börje "The Boss" Forsberg, mera känd som ägare till kultiga skivbolaget Black Mark Productions och även pappa till den tragiskt avlidne svenska blackmetal-ikonen Quorthon, vars blodiga hand pryder OZ-skivan "Fire in the brain". Tuffa grabbar det här och tro´t eller ej men OZ har återbildats och ny skiva kommer i höst.

Bäst: "III warning", "Crucified", "Too Bad to Be True"
Sämst: "Rock 'n' Roll Widow", "Born Out of Time"

Dark Frozen World / Sea of Fate / Crystal Moonlight / Reign of Terror / Danza di Fuoco e Ghiaccio (Dance of Fire and Ice) / Raging Starfire / Lost in Cold Dreams / On the Way to Ainor / The Frozen Tears of Angels / Labyrinth of Madness (digipack bonus track) / Sea of Fate (orchestral version, digipack bonus track)

Producent: Luca Turilli, Alex Staropolis Skivbolag: Nuclear Blast

RHAPSODY OF FIRE:
Fabio Lione, sång / Luca Turilli, gitarr / Dominique Leurquin, gitarr / Alex Staropoli, keyboards / Patrice Guers, bas / Alex Holzwarth, trummor

Gäst på skivan: Christopher Lee, berättarröst

---

Alldeles nyinköpt: den sprillans nya CD:n med italienska Rhapsody of Fire i fet digipack-utgåva! Till slut fick alltså Rhapsody of Fire äntligen ut en ny skiva efter åratal av juridiskt trassel med förra skivbolaget Magic Circle, som ägs av Manowar-basisten Joey DeMaio, som garanterat är en riktigt tjurig jävel när han bestämt sig för nåt. Men nu är i alla fall vad-det-nu-var-dom-bråkade-om som sagt löst och bandet har nu skrivit kontrakt med tyska jättebolaget Nuclear Blast. Och här är den alldeles färska skivan, "The Frozen Tears of Angels", som är del tre i "The Dark Secret Saga" som i korta drag handlar om onda trollkarlar, hjältar med svärd och flygande drakar men, om man vill vara riktigt petig, (och läsa det på engelska), handlar om:

"The Frozen Tears of Angels was released 4 years after "Triumph or Agony". The heroes returned to Elgard, where they hid the book they discovered in one of the secret chambers. However, the book took with it the sinister laments of the damned. In the meantime, the Black Order is organizing itself. After studying the book, Iras and the others became aware of the fact that Erian's book was not just a legend, and had to be found in an unknown place located between the white mountains in the northlands.
The book had to be found to fully understand Nekron's prophecy and to stop it. To find it, Iras, Dargor, Khaas, Lothen and Tarish rode to the town of Ainor. In the highest tower of its fortress, the heroes found themselves between thousands of books. After a long study, they became aware of the name Har-Kuun, a fortress used by Nekron in the past, located somewhere near Nair-Kaan, the holy mountain in the north. This fortress was the supposed location of Erian's book. The heroes had to journey into a world, where even the tears of angels can't be anything else but frozen."

Är du med? Bra.

Men musiken då? Jotackar som frågar, den är bara bra såklart. Hela powermetallkalaset börjar med att den legendariska skådespelaren Christopher Lee med sin mullrande stämma läser ett kort intro innan det mäktiga "riktiga" introt "Dark Frozen World" brakar igång. Riktigt fläskigt på min ära.

Efter att blivit lätt golvad av den fetingen följer direkt på den först "Sea of Fate" med skön sångslinga på refrängen och sen den harpsichord-kompade "Crystal Moonlight" med en klistrig refräng som du garanterat inte kommer att kunna värja dig emot. På "Reign of Terror" blir det faktiskt lite eljest, för här låter det faktiskt bitvis Cradle of Filth om italienarna med smattrande blastbeats och skriksång av Fabio Leone som visar att han också minsann kan låta precis som en blackmetalsångare! Trodde aldrig att jag skulle få höra nåt sånt på en Rhapsody-skiva, men här kom det.

Efter ännu en mullrande insats av mr Lee så kommer "Danza Di Fuoco E Ghiaccio" med sång på italienska. Tyvärr är denna låt ett riktigt Spinal Tap-moment då jag mest får febriga syner av dvärgar som dansar runt ett 30 cm högt Stonehenge...

Men eftersom skip-knappar är den bästa uppfinningen sen skivat bröd så slipper man ju lida i onödan och jag hoppar raskt till "Raging Starfire", och riktigt myser när låten drar igång på en gång med smattrande dubbelkaggar och vinande gitarrer i 240 bpm. Ruskigt skön refräng också. Skön är också den följande balladen "Lost In Cold Dreams", en mäktig historia med massiv symfoniorkester och tusenhövdad kör i kompet. Vackert!

Skivan avslutas såklart storstilat, (det är ju Rhapsody of Fire det här!) med först plattans bästa låt, "On the Way To Ainor", 7 minuter powermetall-magi med den klistrigaste refräng du kan tänka dig och sen feta titellåten "The frozen tears of angels" på 11 mäktiga minuter.

Vi som har köpt digipack-utgåvan får utöver allt detta två extra låtar, först den instrumentala "Labyrinth of Madness", tyvärr en skittråkig låt som bara är gitarrsolo, gitarrolo och gitarrsolo och typ inget annat, och allra sist en orkestral version av "Sea of Fate". Som är helt jävla fantastisk. MÄKTIG är bara förnamnet. 

Sådärja, nu har du (förhoppningsvis) läst allt jag skrivit om den här skivan, skutta nu iväg och köp den.

Egypt / The Bell Witch / The Old Oak / Shadows / A Gruesome Time / Thirteen Invitations / Room of Golden Air / Legend of the Headless Rider / Is that You, Melissa / Return of the Vampire...1993

Producent: Tim Kimsey, King Diamond, Hank Shermann Skivbolag: Metal Blade

MERCYFUL FATE:
King Diamond, sång / Michael Denner, gitarr / Hank Shermann, gitarr / Timi Hansen, bas

---

Den tredje skivan från danska Mercyful Fate och även deras reunionplatta, faktiskt. Reunion? Redan då? Jo, för King Diamond splittrade bandet efter "Don´t break the oath"-plattan (1984) efter vad som populärt brukar kallas "creative differences" med gitarristen Hank Shermann och han körde sen på under eget namn till återföreningen med den här plattan. Den gode King fortsatte givetvis med sitt "eget" band, så under 1993-1999 så skrev han material till två band... Fyra plattor utöver den här spelades in, innan den berömda handuken kastades in 1999. Turligt nog säger Kim Bendix "King Diamond" Petersen såhär i en intervju från 2008 angående Mercyful Fates nuvarande status: "Mercyful Fate is currently hibernating", but had never split up, it's definitely not finished, at least in my book..." Vi håller tummarna!

Bäst: "Is that You, Melissa", "The Bell Witch", "Thirteen Invitations", "A Gruesome Time"
Sämst: "Return of the Vampire...1993". Sorry, men så är det.

Triva: enligt bandbilderna i CD-häftet är det göteborgaren Tommie "Snowy Shaw" Helgesson som är trummis, men i den finstilta texten i samma häfte står att det är den helt okände dansken Morten Nielsen som trummar. Han fick ingen bild i CD-häftet... Och på den avslutande "Return of the Vampire... 1993" - som i original återfinns på "Burning the cross"-demon (1981) - är det Metallicas danskfödde skinnplågare Lars Ulrich som vevar med pinnarna å det väldigaste. Men det visste du såklart redan.

Som du ser så har jag den här skivan på sketen CD, kolla in hos snubben SpinningBlack, den lille rackaren har minsann lagt vantarna på en tuff vinylutgåva! Avundsjuk? Jag? Närå...

"The final card was in the Devil's hand
The King of Diamonds would win" (Thirteen Invitations"