LP: Saga - Images at twilight! (1979)





A: It's Time (Chapter Three) / See Them Smile / Slow Motion / You're Not Alone
B: Take It Or Leave It / Images (Chapter One) / Hot To Cold / Mouse In A Maze


Producent: Paul Gross Skivbolag: Polydor

SAGA:
Michael Sadler, keyboards, vocals / Ian Crichton, guitar / Jim Crichton, bass / Greg Chadd, keyboards / Steve Negus, drums


Visst är den här världen för jävla konstig! För när jag googlar på "Images at twilight" för att hitta lilte matnyttig och förhoppningsvis kul info om denna klassiska progskiva så får jag nästan 58 miljoner träffar! Och först så tänker jag att fan vad det var många SAGA-fans det finns här i världen innan jag ser jag att typ 98,5% av träffarna handlar om den där fjortisvampyrfilmen "Twilight" och inte om detta klassiska progband...

Nåväl, det här är i alla fall fullängdare nummer två från denna kanadensiska orkester och en skiva som nästan svämmar över av goa låtar. De fem du ska lyssna mest noggrant på är "You're Not Alone", "See Them Smile", "Take It Or Leave It",  "Images (Chapter One" och den avslutande keyboardkolossen "Mouse In A Maze". Däremot kan du lugnt hoppa över "Slow Motion" (som är snudd på disco) och "Hot To Cold" som har nån konstig sorts växelasång.

På denna skiva har förresten SAGA en ny keyboardkille i sättningen. Borta är Peter Rochon som lirade på debuten och istället har en snubbe vid namn Greg Chadd tillkommit. Enligt djungeltelegrafen var denne Chadd inte med i bandet så länge - och knappt alls på denna skivinspelning - så det faktum att han ståtar med både namn och bild på innerfodralet måste nog räknas som väldigt generöst av de övriga i bandet. Ett otroligt snyggt omslag omsluter det hela med nån sorts trollsländsrobot som flyger runt och vräker ner skyskrapor.


LP: David Lee Roth - Skyscraper! (1988)





A: Knucklebones / Just Like Paradise / The Bottom Line / Skyscraper / Damn Good
B: Hot Dog and a Shake / Stand Up / Hina / Perfect Timing / Two Fools a Minute

Producent: David Lee Roth Skivbolag: Warner

DAVID LEE ROTH:
David Lee Roth, sång / Steve Vai, gitarr / Billy Sheehan, bas, körsång / Gregg Bisonette, trummor, körsång


Skrämmande dålig solofullängdare nummer två David Lee Roth där bara Topp 10-hiten "Just like paradise" kommer undan med hedern i behåll. Det låter nämligen inte som om Rorh & Co har lika roligt nu som dom hade på debuten "Eat ém and smile", som det fullkomligen sprutade galen spelglädje om. Det här blev också sista skivan med gitarrhjälten Steve Vai och superbasisten Billy Sheehan i sättningen, Sheehan lämnade Roth åt sitt öde kort efter releasen för att bilda Mr Big och Vai klev av direkt efter turnén för att spela med Whitesnake istället.

Hela spektaklet är (tyvärr) producerat av Roth och förutom att jag vill krossa den där jävla keyboarden som dyker upp titt som tätt och dränker allt så har jag aldrig nånsin hört så fisigt trumljud på nån skiva nån gång. Men omslaget är skithäftigt med Diamond Dave klängandes utmed en klippvägg, och det är inget fegt photoshoppande heller då Roth är/var en ivrig bergsklättrare på riktigt.

Bäst: bara "Just like paradise" som sagt. Somrig är bara förnamnet.
Sämst: "Hina", "Damn good", "Stand up" (keyboardjävel), "Perfect timing" (här också), "Two fools a minute".

2-EP: Reverend Bizarre - Harbinger of metal! (2003)













A. Harbinger / Strange Horizon / The Ambassador
B: From the Void

C: The Wandering Jew
D: Into the Realms of Magickal Entertainment / Dunkelheit

Producent:
Reverend Bizarre Skivbolag: Svart Records

REVEREND BIZARRE:
Magister Albert Witchfinder, The ambassador of hell, preacher of death and disgust / Peter Vicar, chords that killed the quisling / Earl of Void, 125 Inter-city Express, vargian lead axes


Hörru Doom-Jocke, här kommer doom-plattan som jag har lovade skulle komma på bloggen! Det är en dubbelvinyl med finska Reverend Bizarre, inte illa va? Va? Nej, jag har inte skrivit fel i rubriken, den här skivan räknas - trots sin speltid på dryga 70 minuter - som en EP och inte en fullängdare. Denna "EP" innehåller utöver ett fett instrumentalt intro och två kortaäven tre riktiga tungviktare till låtar och som avslutning en nerdoomad Burzum-cover.

Och eftersom jag av erfarenhet vet att det är helt jävla omöjligt att skriva ett inlägg om Reverend Bizarre utan att använda ord som "blytung", "krossande", "långsam" och "malande" så tänker jag inte ens försöka hitta på några andra liknelser... För efter det blytunga instrumentalintrot "Harbinger" (10 virvelslag på 3 minuter typ) så drar den krossande tunga "Strange Horizon" igång med en ensam gitarr. Vad som sen följer är 13 minuters malande doom-magi som faktiskt svänger. Men man får som du förstår dansa riktigt s-a-k-t-a då. Sist ut på A-sidan är "The Ambassador", en två minuter kort låt som ståtar med bara fyra rader text: "Comes an ambassador from the circles of Hell. How long shall he stay? Only time will tell...".

Och så vänder vi på vinylen och vad hittar vi där om inte den 20 minuter långa doom-kolossen "From The Void", som hör och häpna har ett 5-minuters trumsolo insprängt mitt i låten! När hörde du ett sådant på en studioplatta senast? Underbart! När den ljuvliga historien nått sitt slut så måste vi byta till den andra skivan för nu ska vi lyssna på "The Wandering Jew", den sockersöta historien om mannen som spottade på Jesus när han släpade sitt kors och som tack för det fick en förbannelsse kastad över sig. Hårt! Meningslösa ljudkollaget "Into The Realms Of Magickal Entertainment" ligger först på sidan fyra innan allt avslutas med den mullrande Burzum-covern "Dunkelheit".

Trivia: omslaget föreställer som alla vet "Tors strid med Jättarna" med bockarna Tanngnjost och Tanngrisner som drar Tors vagn i förgrunden. Målad av av konstnären M. E. Winge (1825-1996) och originalet hänger på Nationalmuseum och kan beskådas i all sin högupplösta prakt här. Det färgglada konstverket på uppviket? Jo, det heter "Pikkukukka" som betyder "Liten blomma" och är ihopkladdat av en 4-årig polare till bandet. Det mina vänner, det är metal!

"He was said to be saviour, a Son of God. Somehow he failed to save even his own ass..." (The Wandering Jew)

LP: Ozzy Osbourne - Diary of a madman! (1981)





A: Over the Mountain / Flying High Again / You Can't Kill Rock and Roll / Believer
B: Little Dolls / Tonight / S.A.T.O. / Diary of a Madman


Producent:
Max Norman, Ozzy Osbourne, Randy Rhoads Skivbolag: JET

OZZY OSBOURNE:
Ozzy Osbourne, sång / Bob Daisley, bas / Randy Rhoads, gitarr / Lee Kerslake, trummor


Soloskiva nummer två från rock´n´n roll-galningen Ozzy och tyvärr blev det här den sista skivan med Rhandy Rhoads på gitarr, han avled ju så tragiskt i mars 1982 i en flygolycka. Här regerar såklart Rhoads stenhårt med sitt utomjordiskt skickliga gitarrspel, lyssna bara på de fingerfärdiga solona på "Flying high again", "S.A.T.O" och på den inledande rökaren "Over the mountain".

Ett lagom galet omslag omsluter det hela med Ozzy på framsidan i trasiga, blodiga kläder och på baksidan sportandes sin allra finaste vita fransjacka. Och när vi ändå pratar omslag, så heter lillkillen på framsidan Louis Osbourne och är Ozzys son från hans första äktenskap med Thelma Osbourne. Och ska vi nu prata om Thelma så hette låten "S.A.T.O" enligt låtskrivaren Bob Daisley först "Strange Voyage" (för det är faktiskt det texten handlar om) men döptes senare av oklara skäl om till just "S.A.T.O" som enligt Daisley helt enkelt betyder "Sharon Arden Thelma Osbourne"... Och jag som trodde det betydde nåt riktigt sataniskt...

Triva: på innerpåsen sitter som du ser Ozzy och Randy tillsammans med trummislegenden Tommy Aldridge och basisen Rudy Sarzo men det är inte dom som spelar på skivan, för precis som på debuten "Blizzard of Ozz" är det Bob Daisley (ex-Rainbow) och Uriah Heep-trummisen Lee Kerslake som sköter rytmsektionen och inga andra. Dailsey/Kerslake fick kicken innan skivan släpptes och Ozzy drog på turné med de kanske utseendemässigt lite rockigare snubbarna Sarzo och Aldridge.

1986 så stämde Kerslake/Daisley JET Record s och ägaren Don Arden (Sharons pappa) för uteblivna inspelningsroyalties och vann. 1998 var det dags igen då den dynamiska duon nu stämde Sharon och Ozzy för ej utbetalda royalties från skivorna men då lackade Sharon till å det väldigaste, kallade Kerslake/Daisley handlande för "abusive and unjust behaviour" och återutgav denna skiva nu med Daisley och Kerslakes ursprungliga trum- och basspår ersatta av Ozzy dåvarande rytmsektion Robert Trujillo and Mike Bordin... Jättehyggligt må jag säga.

Trots allt det juridiska trasslet så fortsatte Daisley att jobba för Ozzy och skrev massor av texter till och hanterade basspelandet på då följande plattor som "Bark at the moon", "No Rest For The Wicked" och "No more tears".

Schysst kille den där Bob må jag säga och det här är en jäkligt bra skiva, trots allt trasslande och fifflande från familjen Osbourne.


3-LP: The Mars Volta - Frances the Mute! (2005)



Megafet trippelvinyl från progjazziga The Mars Volta. Otroligt fin utgåva med helt obegripliga bilder av kreatören Storm Thorgerson på uppviken.





Konstigaste textraden? Ja, det är nog "She was a mink handjob in sarcophagus heels" eller möjligen "I´ve always wanted to eat glass with you again".



Eftersom det här är vinyl (och prog) så är 30-minuterskolossen "Cassandra Gemini" uppdelad på två hela vinylsidor. Och längst in på varje skivsida (utom den sista) så hamnar nålen i en loop som upprepar en ljudeffekt, fågelkvitter eller musiksnutt i all evighet tills man lyfter på nålen.



Ingen musik på sista vinylsidan utan en fin laseretsning istället.

A:
"Cygnus....Vismund Cygnus"
"The Widow"


B:
"L'Via L'Viaquez"


C:
"Miranda That Ghost Just Isn't Holy Anymore"


D:
"Cassandra Gemini"


E:
"Cassandra Gemini" (forts)


F:
se bild ovan

* * *

* * *

Producent: 
Omar Rodríguez-López 

Skivbolag:
Gold Standard Laboratories

THE MARS VOLTA:
Omar Rodríguez-López, gitarr
Cedric Bixler-Zavala, sång
Jon Theodore, trummor
Isaiah Ikey Owens, keyboards
Juan Alderete de la Peña, bas
Marcel Rodriguez-Lopez, slagverk


GÄSTER PÅ SKIVAN: 
"Flea", trumpetsolo på "The Widow" och "Miranda That Ghost Just Isn't Holy Anymore"
John Frusciante, gitarrsolo på "L'Via L'Viaquez"

LP: Kansas - Point of know return! (1977)

 



A: Point of Know Return / Paradox / The Spider / Portrait (He Knew) / Closet Chronicles
B: Lightning's Hand / Dust in the Wind / Sparks of the Tempest / Nobody's Home / Hopelessly Human

Producent: Jeff Glixman Skivbolag: Kirshner

KANSAS:

Phil Ehart, drums / Dave Hope, bass / Kerry Livgren, guitars, keyboards / Robby Steinhardt, violins, vocals / Steve Walsh, keyboards, vocals / Rich Williams, guitars



Vad jag kan om proghårdrockarna Kansas?

Inte ett smack.

Jag köpte den här skivan på utmärkta vinylbutiken High Flyin´ Records här i Umeå enbart därför att klassikern "Dust in the wind" var med på den, jag hade tro´t eller ej aldrig hört den förut utan bara Kansas-avkomman Mastedons version. Och på tal om Mastedon så är sångaren i det bandet gamle Kansas-bekantingen John Elefante, så gillar du refrängstark melodiös hårdrock med apsnygga körer så beordrar jag dig att slänga ett öra på "Mastedon III"-plattan som kom ifjol. Ett klockrent köp.

Nå, tillbaka till Kansas.

Som var mycket proggigare och trixigare än vad jag hade trott, det var minsann rena ELP-takterna på vissa ställen, lyssna bara på instrumentala "The Spider" där keyboardisten Steve Walsh verkligen visar att han inte är nån duvunge bakom tangenterna, det instrumentala partiet mitt i "Closet chronicles" eller varför inte den avslutande 7-minuterskolossen "Hopelessly human". Ett otroligt snyggt omslag omsluter denna musikaliska överraskning och jag ska definitivt köpa fler gamla Kansas-plattor. På vinyl såklart.

Bäst: "Point of Know Return", "The Spider", "Hopelessly Human" (ännu mera trixig prog) och såklart lägereldsballaden "Dust in the wind".
Sämst: "Portrait (He Knew)".

Trivia: enligt innerpåsen så spelar bandmedlemmarna på skivan förutom de vanliga instrumenten bas, gitarr, keyboards osv även de (förhoppningsvis påhittade) prylarna "chain-driven gong," "autogyro," "Rinaldo whistling machine" och "Peabody chromatic inverter". Vad nu det är för något.


LP: Sammy Hagar - Standing Hampton! (1981)

A: I'll Fall in Love Again / There's Only One Way to Rock / Baby's on Fire / Can't Get Loose / Heavy Metal
B: Baby, It's You / Surrender / Inside Lookin' In / Sweet Hitchhiker / Piece of My Heart


Soloskiva nummer sex från Sammy Hagar är och en riktigt bra sådan om jag får säga det själv. En hel del goa låtar på denna, de som sticker ut allra hårdast är nog "Baby, It's You", "There's Only One Way to Rock" och filmlåten "Heavy Metal" som Sammy skrivit tillsammans med Jim Peterik från Survivor.



Enligt Sammy så skulle skivan egentligen heta "One way to rock", men när han av ett engelskt fan fick höra det engelska uttrycket "Standing Hampton"(Cockney-slang för erektion), tyckte han såklart att det var hysteriskt kul och en klockren skivtitel. Därav den stående man som saluterar den sittande halvnakna kvinnan.
 

A:
"I'll Fall in Love Again" (Hagar) - 4:15
"There's Only One Way to Rock" (Hagar) - 4:15
"Baby's on Fire" (Hagar) - 3:34
"Can't Get Loose" (Hagar) - 5:39
"Heavy Metal" (Hagar, Peterik) - 3:51

B:
"Baby, It's You" (Hagar) - 4:46
"Surrender" (Sanford) - 3:14
"Inside Lookin' In" (Hagar) - 4:26
"Sweet Hitchhiker" (Hagar, Lauser) - 4:10
"Piece of My Heart" (Berns, Ragovoy) - 3:58

* * *

* * *

Producent: 
Keith Olsen 

Skivbolag: 
Geffen

SAMMY HAGAR:
Sammy Hagar, gitarr, sång
Gary Pihl, gitarr
Bill Church, bas
David Lauser, trummor

LP: Emerson, Lake & Palmer - Tarkus! (1971)



Aaaah, don´t you just love it när det bara är en enda låt på ena sidan av skivorna! Precis som Rush med klassiska "2112", Mars Volta med sin trixiga "Cassandra Gemini", Reverend Bizarre med blytunga "From the Void" och inte att förglömma Watain med sitt ondskefulla opus "Waters of Ain". Och så har vi givetvis "Tarkus", progklassikern från Emerson, Lake & Palmer.



Ett "konstnärligt" omslag med en bältdjursstridsvagn på framsidan och jättefina färgränder på baksidan.



På uppviket visas hur armadillotanken (skivans Tarkus) först föds ur ett ägg i en vulkan och sen hur den slåss med olika maskindjur för att till sist möta sin överman i Mantikoran, det enda djur som inte är till hälften maskin utan är 100% organisk. Låten Tarkus handlar btw om det militära industrikomplexet och det meningslösa med krig och lidande, som sagt tunga prylar det här men hallåvadå, det är ju prog från 70-talet.

Bonusinfo från Wikipedia: Mantikora är ett legendariskt människoätande monster med ett lejons kropp, en mans ansikte och antingen en drakes eller en skorpions svans. Dess mun ska ha bestått av käkar med tre rader tänder och dess svans kunde skjuta iväg sin gifttagg mot offret. Antagligen baserar sig mantikoran på förvrängda beskrivningar av den kaspiska tigern.
 

A:
Tarkus

B:
Jeremy Bender
Bitches crystal
The only way (Hymn)
Infinite space (Conclusion)
Time and a place
Are you ready Eddy?

* * *

* * *

Producent:
 
Greg Lake 

Skivbolag: 
Manticore


EMERSON, LAKE & PALMER:
Keith Emerson, Hammondorgel, Moog, piano
Greg Lake, gitarr, bas, sång
Carl Palmer, trummor, slagverk

RSS 2.0