CD: Vinnie Moore - Mind´s eye! (1987)
In Control / Daydream / Saved by a Miracle / Hero Without Honor / Lifeforce / N.N.Y / Mind's Eye / Shadows of Yesterday / Journey
Producent: Mike Varney Skivbolag: Roadrunner / Shrapnel
VINNIE MOORE:
Vinnie Moore, gitarr / Tommy Aldridge, trummor / Andy West, bas / Tony MacAlpine, keyboards
Du, den här instrumentala gitarronani-skivan med Vinnie Moore är inte så jävla dum ska du veta. Skivan är släppt på producenten och Guitar World-kolumnisten Mike Varneys bolag Shrapnel Records, en etikett som under årens lopp släppt en massa skivor med snabbfingrade strängbändare som Yngwie Malmsteen, Tony MacAlpine, Marty Friedman, Jason Becker och Paul Gilbert med flera.
Vinnie, som bara var 22 år när detta opus spelades in, var "totally excited" över vilka kompmusiker Mike Varney raggat upp till hans debutplatta. För det var inte vilka anonyma studiopajsare som helst heller, utan inga mindre än trumlegenden Tommy Aldridge (ex-Black Oak Arkansas, Whitesnake, Ozzy och en miljard andra band) och keyboard- och gitarresset Tony Macalpine som utöver att han släppt drösvis med gitarrplattor under eget namn även återfinns på skivor med bland andra Planet X och Steve Vai. Basisten Andy West i sin tur är tillsammans med Purple-gitarristen Steve Morse en av originalmedlemmarna i Dixie Dregs. Ett rutinerat gäng minst sagt.
Vad som Vinnie däremot inte tyckte var så jävla "exciting" var att tiden var så knapp, hela skivan är faktiskt inspelad och mixad på bara 11 dagar, och stackars Vinnie hade bara tre dagar på sig att lägga alla melodislingor, harmonier och solon. Och då ska du veta att det är m-å-n-g-a solon och det här är hans debutplatta! Jävligt strong gjort. Men han hade i alla fall tid att kamma upp luggen fotograferingen, eller vad sägs om den pudelfrillan? Förutom att Vinnie fortfarande släpper gitarrplattor under eget namn så spelar han numera även i engelska hårdrockslegenderna U.F.O.
Trivia: "N.N.Y" betyder helt enkelt "No Name Yet" då Vinnie aldrig hann ge låten nåt namn! Och på "Saved by a miracle" så ligger det mitt i låten ett 1.30 minuters trumsolo, när hörde du ett sådant på en studioplatta senast?
LP: Saga - Images at twilight! (1979)
A: It's Time (Chapter Three) / See Them Smile / Slow Motion / You're Not Alone
B: Take It Or Leave It / Images (Chapter One) / Hot To Cold / Mouse In A Maze
Producent: Paul Gross Skivbolag: Polydor
SAGA:
Michael Sadler, keyboards, vocals / Ian Crichton, guitar / Jim Crichton, bass / Greg Chadd, keyboards / Steve Negus, drums
Visst är den här världen för jävla konstig! För när jag googlar på "Images at twilight" för att hitta lilte matnyttig och förhoppningsvis kul info om denna klassiska progskiva så får jag nästan 58 miljoner träffar! Och först så tänker jag att fan vad det var många SAGA-fans det finns här i världen innan jag ser jag att typ 98,5% av träffarna handlar om den där fjortisvampyrfilmen "Twilight" och inte om detta klassiska progband...
Nåväl, det här är i alla fall fullängdare nummer två från denna kanadensiska orkester och en skiva som nästan svämmar över av goa låtar. De fem du ska lyssna mest noggrant på är "You're Not Alone", "See Them Smile", "Take It Or Leave It", "Images (Chapter One" och den avslutande keyboardkolossen "Mouse In A Maze". Däremot kan du lugnt hoppa över "Slow Motion" (som är snudd på disco) och "Hot To Cold" som har nån konstig sorts växelasång.
På denna skiva har förresten SAGA en ny keyboardkille i sättningen. Borta är Peter Rochon som lirade på debuten och istället har en snubbe vid namn Greg Chadd tillkommit. Enligt djungeltelegrafen var denne Chadd inte med i bandet så länge - och knappt alls på denna skivinspelning - så det faktum att han ståtar med både namn och bild på innerfodralet måste nog räknas som väldigt generöst av de övriga i bandet. Ett otroligt snyggt omslag omsluter det hela med nån sorts trollsländsrobot som flyger runt och vräker ner skyskrapor.
CD: Meshuggah - None! (1994)
Humiliative / Sickening / Ritual / Gods of rapture / Aztec two-step
Producent: Meshuggah Skivbolag: Nuclear Blast
MESHUGGAH:
Jens Kidman, sång / Fredrik Thordendahl, gitarr / Mårten Hagström, gitarr / Peter Nordin, bas / Tomas Haake, trummor
En 5-spårs EP av Meshuggah släppt tre år efter debutplattan "Contradictions collapse" och året före jätteklassikern "Destroy, Erase, Improve". Innehåller några av världshistoriens allra grymmaste riff, lyssna till exempel på "Humiliative" och "Gods of rapture" som båda är så överdjävulskt tunga att min CD-spelare faktiskt hasade i sidled när jag spelade dom. Sen att Kidman på 2.40 minuter in i "Ritual" sjunger den garanterat softaste sångslingan ever på en Meshuggah-skiva får man helt enkelt ta med jämnmod.
Omslaget är väl sådär halvbra om man ska vara ärlig, förmodligen gjord i en tidig version av Photoshop och säkert ruskigt häftig 1994 men tyvärr inte så häftig nu. Och bilden på uppviket ska visst föreställa en bandbild men nåt band ser jag fan inte i det där grönsuddiga gojset.
Bäst: "Humiliative", "Sickening"
Sämst: Den dryga 10 minuter långa "Aztec two-step" är i verkligheten bara drygt 3 minuter, resten av speltiden är tystnad upphackad med korta kaskader av skrik och oväsen. Har aldrig riktigt fattat vitsen med sånt.
Trivia: visst vet du att "Aztec two-step" är slang för diarré? Läs mer om detta delikata ämne här.
LP: David Lee Roth - Skyscraper! (1988)
A: Knucklebones / Just Like Paradise / The Bottom Line / Skyscraper / Damn Good
Producent: David Lee Roth Skivbolag: Warner
DAVID LEE ROTH:
David Lee Roth, sång / Steve Vai, gitarr / Billy Sheehan, bas, körsång / Gregg Bisonette, trummor, körsång
Skrämmande dålig solofullängdare nummer två David Lee Roth där bara Topp 10-hiten "Just like paradise" kommer undan med hedern i behåll. Det låter nämligen inte som om Rorh & Co har lika roligt nu som dom hade på debuten "Eat ém and smile", som det fullkomligen sprutade galen spelglädje om. Det här blev också sista skivan med gitarrhjälten Steve Vai och superbasisten Billy Sheehan i sättningen, Sheehan lämnade Roth åt sitt öde kort efter releasen för att bilda Mr Big och Vai klev av direkt efter turnén för att spela med Whitesnake istället.
Hela spektaklet är (tyvärr) producerat av Roth och förutom att jag vill krossa den där jävla keyboarden som dyker upp titt som tätt och dränker allt så har jag aldrig nånsin hört så fisigt trumljud på nån skiva nån gång. Men omslaget är skithäftigt med Diamond Dave klängandes utmed en klippvägg, och det är inget fegt photoshoppande heller då Roth är/var en ivrig bergsklättrare på riktigt.
Bäst: bara "Just like paradise" som sagt. Somrig är bara förnamnet.
Sämst: "Hina", "Damn good", "Stand up" (keyboardjävel), "Perfect timing" (här också), "Two fools a minute".
CD: Gamma Ray - Heading for tomorrow! (1990)
Welcome / Lust for Life / Heaven Can Wait / Space Eater / Money / The Silence / Hold Your Ground / Free Time / Heading for Tomorrow / Look at Yourself
Producent: Kai Hansen Skivbolag: NOISE
GAMMA RAY:
Kai Hansen, gitarr, sång / Ralf Scheepers, sång / Uwe Wessel, bas / Mathias Burchardt, trummor
Bakom det som måste vara det blåaste skivomslaget ever döljer sig debutplattan från tyska Gamma Ray, du vet bandet som Kai Hansen bildade efter stitt avhopp från Helloween. En ruskigt bra skiva med trallig powermetal där topplåtarna står som spön i backen. För efter det pampiga (men givetvis onödiga) introt "Welcome" kommer "Lust for life", "Heaven Can Wait" (ruskig refräng), "Space eater" (snacka om falsett!) och den tokroliga och Queen-iga "Money". Sen dippar skivan lite på 6-minutersballaden "The silence" och den följande anonyma "Hold your ground" men den Scheepers-skriva "Free time" är riktigt svängig. Den 14-minuter långa (!) titellåten är såklart hur pampig som helst med både ett rymdflummigt mittparti och mullrande dubbeltramp. Den sist på skivan liggandes axelryckningen "Look at yourself" är en Uriah Heep-cover.
Sångaren Ralf Sheepers hängde med i Kais gäng på ytterligare två Gamma Ray-skivor innan han mönstrade av och bildade det egna Judas Priest-sniffande bandet Primal Fear, och du vet väl att det stod mellan Ralf och "Ripper" Owens vem som skulle bli sångare i Judas efter Robs avhopp? Fråga: varför är det bara Kai och Ralf på framsidan? "The future's so bright, I gotta wear shades".
2-EP: Reverend Bizarre - Harbinger of metal! (2003)
A. Harbinger / Strange Horizon / The Ambassador
B: From the Void
C: The Wandering Jew
D: Into the Realms of Magickal Entertainment / Dunkelheit
Producent: Reverend Bizarre Skivbolag: Svart Records
REVEREND BIZARRE:
Magister Albert Witchfinder, The ambassador of hell, preacher of death and disgust / Peter Vicar, chords that killed the quisling / Earl of Void, 125 Inter-city Express, vargian lead axes
Hörru Doom-Jocke, här kommer doom-plattan som jag har lovade skulle komma på bloggen! Det är en dubbelvinyl med finska Reverend Bizarre, inte illa va? Va? Nej, jag har inte skrivit fel i rubriken, den här skivan räknas - trots sin speltid på dryga 70 minuter - som en EP och inte en fullängdare. Denna "EP" innehåller utöver ett fett instrumentalt intro och två kortaäven tre riktiga tungviktare till låtar och som avslutning en nerdoomad Burzum-cover.
Och eftersom jag av erfarenhet vet att det är helt jävla omöjligt att skriva ett inlägg om Reverend Bizarre utan att använda ord som "blytung", "krossande", "långsam" och "malande" så tänker jag inte ens försöka hitta på några andra liknelser... För efter det blytunga instrumentalintrot "Harbinger" (10 virvelslag på 3 minuter typ) så drar den krossande tunga "Strange Horizon" igång med en ensam gitarr. Vad som sen följer är 13 minuters malande doom-magi som faktiskt svänger. Men man får som du förstår dansa riktigt s-a-k-t-a då. Sist ut på A-sidan är "The Ambassador", en två minuter kort låt som ståtar med bara fyra rader text: "Comes an ambassador from the circles of Hell. How long shall he stay? Only time will tell...".
Och så vänder vi på vinylen och vad hittar vi där om inte den 20 minuter långa doom-kolossen "From The Void", som hör och häpna har ett 5-minuters trumsolo insprängt mitt i låten! När hörde du ett sådant på en studioplatta senast? Underbart! När den ljuvliga historien nått sitt slut så måste vi byta till den andra skivan för nu ska vi lyssna på "The Wandering Jew", den sockersöta historien om mannen som spottade på Jesus när han släpade sitt kors och som tack för det fick en förbannelsse kastad över sig. Hårt! Meningslösa ljudkollaget "Into The Realms Of Magickal Entertainment" ligger först på sidan fyra innan allt avslutas med den mullrande Burzum-covern "Dunkelheit".
Trivia: omslaget föreställer som alla vet "Tors strid med Jättarna" med bockarna Tanngnjost och Tanngrisner som drar Tors vagn i förgrunden. Målad av av konstnären M. E. Winge (1825-1996) och originalet hänger på Nationalmuseum och kan beskådas i all sin högupplösta prakt här. Det färgglada konstverket på uppviket? Jo, det heter "Pikkukukka" som betyder "Liten blomma" och är ihopkladdat av en 4-årig polare till bandet. Det mina vänner, det är metal!
"He was said to be saviour, a Son of God. Somehow he failed to save even his own ass..." (The Wandering Jew)
CD: Guns ´n Roses - Use your illusion I & II! (1991)
USE YOUR ILLUSION I:
Right Next Door to Hell / Dust N' Bones / Live and Let Die / Don't Cry / Perfect Crime / You Ain't the First / Bad Obsession / Back off Bitch / Double Talkin' Jive / November Rain / The Garden / Garden of Eden / Don't Damn Me / Bad Apples / Dead Horse / Coma
USE YOUR ILLUSION II:
Civil War / 14 Years / Yesterdays / Knockin' on Heaven's Door / Get in the Ring / Shotgun Blues / Breakdown / Pretty Tied Up / Locomotive / So Fine / Estranged / You Could Be Mine / Don't Cry / My World
Producent: Mike Clink Skivbolag: Geffen
GUNS N´ROSES:
Axl Rose, sång / Slash, gitarr / Izzy Stradlin, gitarr / Duff McKagan, bas / Dizzy Reed, keyboards / Matt Sorum, trummor
Suck vad jobbigt det här kändes då, men ska jag skriva om alla skivor jag har hemma så är det väl bara att bita i det sura. För dom här två skivorna har varenda kotte (inklusive jag då) hört till leda vid det här laget. Men eftersom de hör ihop så dammar jag helt enkelt iväg bägge i samma inlägg så blir jag av med dom båda på en gång!
Fullängdare nummer två från Guns-grabbarna ("Lies" var en EP) och tänk vad det här kunde ha varit bra om bara resten av gänget hade lyckats tygla Axls uppblåsta Elton John/Queen-idéer och istället gjort en skiva i stil med de Izzy Stradlin-skrivna "Dust n' Bones", "You ain´t the first", (i valstakt!), "Double Talkin' Jive", och "Bad Obsession".
För då hade vi sluppit höra den megasvulstiga pianoballaden "November Rain" (8 minuter!), onödiga Wings-covern "Live and Let Die" (räckte det inte med 29 låtar...), tråkiga "Don´t cry", sörjiga "The Garden" (tufft med Alice Cooper dock) och den helt obegripliga tiominutersavslutaren "Coma". På del II hade jag gärna sluppit "Don´t cry" (den igen, men nu med annan text!), onödiga Bob Dylan-covern "Knockin' on Heaven's Door", rockoperan "Estranged" för att inte tala om "My World", sist på skivan och barmhärtigt kort men ville jag verkligen höra rap på en Guns-skiva?
Så istället för att klämma ur sig två halvdana skivor på en och samma dag så kunde dom alltså sållat kraftigt bland de 30 låtarna (!) och släppt en enda kanonrockplatta istället. Men det finns ju "skip"-knappar som tur är och de flesta av de där svulstlåtarna blev ju jättehittar världen över så det kan ju hända att jag har fel...
Trivia: Den otroligt stygga omslagsbilden visar en liten del av en målning kallad "School of Athens" målat av konstnären Raphael (1483-1520) som även är en av arkitekterna bakom St. Peterskyrkan. En jättemålning som du kan se här i sin gigantiska härlighet och som i original finns i Vatikanen.
LP: Ozzy Osbourne - Diary of a madman! (1981)
A: Over the Mountain / Flying High Again / You Can't Kill Rock and Roll / Believer
B: Little Dolls / Tonight / S.A.T.O. / Diary of a Madman
Producent: Max Norman, Ozzy Osbourne, Randy Rhoads Skivbolag: JET
OZZY OSBOURNE:
Ozzy Osbourne, sång / Bob Daisley, bas / Randy Rhoads, gitarr / Lee Kerslake, trummor
Soloskiva nummer två från rock´n´n roll-galningen Ozzy och tyvärr blev det här den sista skivan med Rhandy Rhoads på gitarr, han avled ju så tragiskt i mars 1982 i en flygolycka. Här regerar såklart Rhoads stenhårt med sitt utomjordiskt skickliga gitarrspel, lyssna bara på de fingerfärdiga solona på "Flying high again", "S.A.T.O" och på den inledande rökaren "Over the mountain".
Ett lagom galet omslag omsluter det hela med Ozzy på framsidan i trasiga, blodiga kläder och på baksidan sportandes sin allra finaste vita fransjacka. Och när vi ändå pratar omslag, så heter lillkillen på framsidan Louis Osbourne och är Ozzys son från hans första äktenskap med Thelma Osbourne. Och ska vi nu prata om Thelma så hette låten "S.A.T.O" enligt låtskrivaren Bob Daisley först "Strange Voyage" (för det är faktiskt det texten handlar om) men döptes senare av oklara skäl om till just "S.A.T.O" som enligt Daisley helt enkelt betyder "Sharon Arden Thelma Osbourne"... Och jag som trodde det betydde nåt riktigt sataniskt...
Triva: på innerpåsen sitter som du ser Ozzy och Randy tillsammans med trummislegenden Tommy Aldridge och basisen Rudy Sarzo men det är inte dom som spelar på skivan, för precis som på debuten "Blizzard of Ozz" är det Bob Daisley (ex-Rainbow) och Uriah Heep-trummisen Lee Kerslake som sköter rytmsektionen och inga andra. Dailsey/Kerslake fick kicken innan skivan släpptes och Ozzy drog på turné med de kanske utseendemässigt lite rockigare snubbarna Sarzo och Aldridge.
1986 så stämde Kerslake/Daisley JET Record
s och ägaren Don Arden (Sharons pappa) för uteblivna inspelningsroyalties och vann. 1998 var det dags igen då den dynamiska duon nu stämde Sharon och Ozzy för ej utbetalda royalties från skivorna men då lackade Sharon till å det väldigaste, kallade Kerslake/Daisley handlande för "abusive and unjust behaviour" och återutgav denna skiva nu med Daisley och Kerslakes ursprungliga trum- och basspår ersatta av Ozzy dåvarande rytmsektion Robert Trujillo and Mike Bordin... Jättehyggligt må jag säga.
Trots allt det juridiska trasslet så fortsatte Daisley att jobba för Ozzy och skrev massor av texter till och hanterade basspelandet på då följande plattor som "Bark at the moon", "No Rest For The Wicked" och "No more tears".
Schysst kille den där Bob må jag säga och det här är en jäkligt bra skiva, trots allt trasslande och fifflande från familjen Osbourne.
Film på VHS: Beyond Re-Animator, Wishing Stairs m fl...
Fem VHS-filmer som jag fyndade häromdagen hos min lokale videohökare för en tjuga styck. Först ut är minsann "Beyond Re-Animator", del tre i sagan om Herbert West och hans odöda kompisar.Har faktiskt inte sett den här förut, ska bli kul att se vad West hittar på för satttyg den här gången.
Sen "Wishing Stairs", en koreansk flickskole-skräckis som jag läst en del gott om.
Rob Zombies klassiska regidebut om den lätt störda familjen Firefly fick jag också med mig hem. Fick en uppföljare i "The Devil´s Rejects", som också är grymt bra.
Och så shoppade jag Michel Gondrys snurriga kärlekshistoria "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" som jag har sett en gång för länge sen. Tror att handligen är nånting såhär: Jim Carrey och Kate Winslet är ihop, Winslet gör slut och suddar bort Carrey ur sitt minne, han gör detsamma och sen träffas de igen ovetandes att dom varit ihop tidigare. Och blir kära igen. Eller nånting åt det hållet.
Och till sist nånting riktigt barnförbjudet; den franska ultravåldsrullen "Baise-Moi" som på svenska blir "Knulla mig". Innehåller overkliga mängder blod och våld av alla de slag och även riktiga sexscener. Men är filmen co-regisserad av en porrskådis och har ytterligare två porrskådisar i huvudrollerna så blir det väl lätt så... Så långt ifrån en första-dejten film man kan komma. Totalförbjuden i Kanada och Australien.
CD: Down - Over the under! (2007)
Three Suns and One Star / The Path / N.O.D. / I Scream / On March the Saints / Never Try / Mourn / Beneath the Tides / His Majesty the Desert / Pillamyd / In the Thrall of It All / Nothing in Return (Walk Away)
Producent: Warren Riker, Down Skivbolag: Warner
DOWN:
Phil anselmo, sång / Pepper Keenan, gitarr / Rex Brown, bas / Kirk Windstein, gitarr / Jimmy Bower, trummor
Skiva nummer tre från sludgesupergruppen Down där medlemmar från Pantera, Crowbar, Eyehategod och Corrossion of Conformity ingår i sättningen. Skitsnygg digipackutgåva inköpt för sketna 29 bagis från Ginza och det är den helt klart värd. Dock inte lika knäckande bra som den föregående "Down II - a bustle in your hedgerow"-plattan men fetinglåtar som "The Path", "On March the Saints", "Pillamyd" och den blytunga "In the Thrall of It All" skojar man inte bort i första taget. Men den två minuter långa och knarkiga ökenvindsballaden "His Majesty the Desert" och den flummiga nio-minutaren "Nothing in Return (Walk Away)" kan du lugnt hoppa över, du missar inget.
Trivia: "Mourn" handlar om när Anselmo inte pallade med att gå på Pantera-polaren Dimebags begravning utan bara satt på sitt hotellrum i sin ensamhet.
Fråga: törs ingen säga till Phil Anselmo att han ser ut som ett miffo i den där Prins Valiant-frisyren?
Nyhet! Om du kollar längst ner till höger i spalten här bredvid så ser du allas Eder favvobloggare spelandes trummor. Klicka på den och bli FB-polare med mig, så ser du mina blogg-inlägg direkt på Facebook, smart va? Men du! Du måste surfa hit när du ska kommentera skivorna för inloggad på FB är jag så sällan att jag knappt finns.
Tidigare inlägg om Down på min blogg:
- Down II - a bustle in your hedgerow! (CD, 2002)
Jag har fått ett pris!
Nu tror jag minsann det kom en liten tår i ögat! Varför? Jo, för att den genomtrevliga snubben som innehar den extremt läsvärda bloggen "Thrash is king" har gett mig ett pris!
Jag tackar och bockar så djupt det bara går för denna utmärkelse och vill börja med att tacka min producent, min agent och mitt skivbolag som jobbat stenhårt för att... Eeeh, men nu blev det väl ändå fel? Vi tar väl den korta versionen: Tack!
Nåväl, priset är nån sorts vandringspokal för tillsammans med den hedersamma nomineringen kom några regler:
1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den. OK, det har jag gjort!
OK, här kommer först mina nominerade bloggar som jag läser med jämna mellanrum.
- Musik och mer. Läsvärd musikblogg av en progkännare. Vad behöver du mer veta?
- The Spinning Black – Vinylsamlare och KISS-fantast, say no more. Har drösvis med KISS-prylar, vadå jag avundsjuk?
- Allamagoosalum - En skräckfilmsfantast härifrån Umeå som fixade så att jag fick - japp, fick - en Laserdisc-spelare alldeles gratis. Och vi har inte ens träffats IRL. Hur schysst är inte det? Har en vansinnigt rolig blogg med knivskarpa analyser om både skräckfilmer och livet i stort.
- OMG Vinyl – Mäh, måste bloggarna vara svenska, det sa ni ingenting om? Den här vinylbloggen läser i alla fall jag dagligen för att inte missa nåt coolt släpp.
- Eddie Meduza - Vem är det som gör den här fantastiska bloggen om Eddie Meduza där man kan lyssna på hundratals med Eddie-låtar? Ja, vem är det...
- Zombiebloggen - Det inte herr Danielsson vet om zombies är inte värt att veta.
- Weekend Video - Och jag som trodde jag hade obskyra filmer hemma...
Och precis som den gode "Thrash is king" så gillar jag inte heller att skriva om mig själv, men liksom honom så offrar jag mig för den goda sakens skull. Vassego, sju saker ni inte visste om mig:
- Jag har skakat hand med både Eddie Van Halen och Angus Young.
- Tycker att Led Zeppelin är ett ruskigt överskattat band. Och U2. Och Rolling Stones. Och...
- Har sett Evil Dead II sjukt många gånger.
- Är originalare på dagarna och coverbandstrummis på kvällarna.
- Gillar faktiskt country (iaf Dwight Yoakam och Willie Nelson) men avskyr blues.
- Helt ointresserad av sport. Förutom skidskytte på TV. Och fotboll när det är VM.
- Köper gärna filmer på VHS när jag ramlar över det.
3-LP: The Mars Volta - Frances the Mute! (2005)
A: "Cygnus....Vismund Cygnus" / "The Widow"
B: "L'Via L'Viaquez"
C: "Miranda That Ghost Just Isn't Holy Anymore"
D: "Cassandra Gemini"
E: "Cassandra Gemini" (forts)
F: se bild ovan
Producent: Omar Rodríguez-López Skivbolag: Gold Standard Laboratories
THE MARS VOLTA:
Omar Rodríguez-López, guitar / Cedric Bixler-Zavala, vocals / Jon Theodore, drums / Isaiah Ikey Owens, keyboards / Juan Alderete de la Peña, bass / Marcel Rodriguez-Lopez, percussion
Gäster på skivan:
"Flea" trumpetsolo (ja, faktiskt) på "The Widow" och "Miranda That Ghost Just Isn't Holy Anymore" och John Frusciante, de två första gitarrsolona på "L'Via L'Viaquez"
En fet trippelvinyl-LP från de amerikanska progsambajazzarna The Mars Volta inköpt på skivmässan här i Umeå häromsistens. Otroligt fin utgåva och eftersom det är prog så är det givetvis helt obegripliga bilder av kreatören Storm Thorgerson på uppviken. Storm (tufft förnamn va?) som tidigare gjort några halvt obegripliga skivomslag till Pink Floyd, Led Zeppelin, Peter Gabriel, Muse och Dream Theater. Och på tal om Dream THeater, visst vet du att trummisen Mike Portnoy hoppat av bandet? Vadå som en blixt från en klar himmel och hur fan blir det nu? Jag är i alla fall chockad.
Nåväl, skit i det nu, åter till The Mars Volta. Har du aldrig hört dom förut (skämmes!) så spelar dom otroligt spejsad, psykedelisk och helflummig progjazz - eller möjligen jazzig prog - med latinoinfluenser och med stundtals så "falsettig" sång av Cedric Bixler-Zavala att bara Geddy Lee kan höra den. Och på tal om latinoinfluenser så är svängiga 12-minutaren "L'Via L'Viaquez" delvis sjungen på spanska.
Konstigaste textraden? Ja, det är nog "She was a mink handjob in sarcophagus heels" eller möjligen "I´ve always wanted to eat glass with you again". Sug på den du.
Eftersom det här är vinyl så är hackiga 30-minuterskolossen "Cassandra Gemini" uppdelad på två hela vinylsidor, smaskens! Och längst in på varje skivsida (utom den sista) så hamnar nålen i en loop som upprepar en ljudeffekt, fågelkvitter eller musiksnutt i all evighet tills man lyfter på nålen.
Trivia: den vitklädda farbrorn som kravlar nerför ett träd på den tredje bilden uppifrån är verkligen upp och ner. Inget trix eller Photoshoppande här utan han kryper faktiskt med huvudet före nerför trädstammen!
CD: Hypocrisy - Into the abyss! (2000)
Legions Descend / Blinded / Resurrected / Unleash the Beast / Digital Prophecy / Fire in the Sky / Total Eclipse / Unfold the Sorrow / Sodomized / Deathrow (No Regrets)
Producent: Peter Tägtgren, Lars Szöke Skivbolag: Nuclear Blast
HYPOCRISY:
Peter Tägtgren, gitarr, sång / Lars Szöke, trummor / Michael Hedlund, bas
Min one and only skiva med Ludvikadödsarna Hypocrisy, inköpt för en tjuga och vid en grundlig genomlyssning bra till precis 60%. För förutom de två inledande snärtiga thrashrensarna "Legions Descend" (vilket riff!) och "Blinded" (vilket riff, vilka dubbelkaggar!) så tillhör också kvartetten "Unleash the Beast", "Total Eclipse" (en snabb rackare), "Digital Prophecy" och "Sodomized" de låtar på denna skiva som jag får kraftig nackvärk av. Men hur jag är försöker så kan jag inte lyssna igenom hela de malande, keyboardförstärkta sömnpillren "Resurrected", "Fire in the Sky", "Unfold The Sorrow" och "Deathrow (No Regrets)". Sorry grabbar, men det går bara inte. Tur det finns "skip"-knappar. Och jävlar vad han kan vråla den där Peter Tägtgren!
LP: Kansas - Point of know return! (1977)
A: Point of Know Return / Paradox / The Spider / Portrait (He Knew) / Closet Chronicles
B: Lightning's Hand / Dust in the Wind / Sparks of the Tempest / Nobody's Home / Hopelessly Human
Producent: Jeff Glixman Skivbolag: Kirshner
KANSAS:
Phil Ehart, drums / Dave Hope, bass / Kerry Livgren, guitars, keyboards / Robby Steinhardt, violins, vocals / Steve Walsh, keyboards, vocals / Rich Williams, guitars
Vad jag kan om proghårdrockarna Kansas? Inte ett smack. Jag köpte den här skivan på utmärkta vinylbutiken High Flyin´ Records här i Umeå enbart därför att klassikern "Dust in the wind" var med på den, jag hade tro´t eller ej aldrig hört den förut utan bara Kansas-avkomman Mastedons version. Och på tal om Mastedon så är sångaren i det bandet gamle Kansas-bekantingen John Elefante, så gillar du refrängstark melodiös hårdrock med apsnygga körer så beordrar jag dig att slänga ett öra på "Mastedon III"-plattan som kom ifjol. Ett klockrent köp.
Nå, tillbaka till Kansas. Som var mycket proggigare och trixigare än vad jag hade trott, det var minsann rena ELP-takterna på vissa ställen, lyssna bara på instrumentala "The Spider" där keyboardisten Steve Walsh verkligen visar att han inte är nån duvunge bakom tangenterna, det instrumentala partiet mitt i "Closet chronicles" eller varför inte den avslutande 7-minuterskolossen "Hopelessly human". Ett otroligt snyggt omslag omsluter denna musikaliska överraskning och jag ska definitivt köpa fler gamla Kansas-plattor. På vinyl såklart.
Bäst: "Point of Know Return", "The Spider", "Hopelessly Human" (ännu mera trixig prog) och såklart lägereldsballaden "Dust in the wind".
Sämst: "Portrait (He Knew)".
Trivia: enligt innerpåsen så spelar bandmedlemmarna på skivan förutom de vanliga instrumenten bas, gitarr, keyboards osv även de (förhoppningsvis påhittade) prylarna "chain-driven gong," "autogyro," "Rinaldo whistling machine" och "Peabody chromatic inverter". Vad nu det är för något.
CD: Danzig 777 - I, Luciferi! (2002)
Unendlich / Black Mass / Wicked Pussycat / God of Light / Liber Skull / Dead Inside / Kiss the Skull / I Luciferi / Naked Witch / Angel Blake / The Coldest Sun / Halo Goddess Bone / Without Light, I Am
Producent: Glenn Danzig Skivbolag: Evilive
DANZIG:
Glenn Danzig, sång, gitarr, keyboard / Joey Castillo, trummor / Todd Youth, gitarr / Howie Pyro, bas
Platta nummer sju från den genomilskne Glenn Danzig och även den sista Danzig-skivan med ett nummer i titeln. Här har den bastante mannen i svart gått tillbaka lite till urprungssoundet, borta är industrisyntarna och stuprörssången som stjälpte "Danzig 5 - Blackaciddevil"-plattan över ända och som faktiskt fick mig att tappa intresset helt och hållet för Danzig. Den skivan sålde jag iväg så fort så det fattar du inte, och jag har följdaktligen inte heller hört en ton från den nästföljande skivan "6:66 Satans´child". Är den bra?
Och är den här bra? Nja, några hits fanns det väl, men 13 låtar kändes väl åtmindstone ett par för många men om jag känner Glenn rätt så är det nog väldigt uträknat det där med antalet 13 på skivan...
Bäst: "Black mass", "Liberskull", "Wicked Pussycat".
Sämst: "Dead Inside", "The Coldest Sun".
Trivia: tjejen som på baksidesbilden slickar på Glenns klohandske och som även bröstar upp sig å det väldigaste i CD-häftet är porrstjärnan Devon. En väldigt talangfull ung dam. Har jag läst.
"They worship neither a god nor even a demon, but a dead man!" (citat av Celsus)
LP: Sammy Hagar - Standing Hampton! (1981)
A: There's Only One Way to Rock / Baby's on Fire / Can't Get Loose / I'll Fall in Love Again / Heavy Metal
Producent: Keith Olsen Skivbolag: Geffen
SAMMY HAGAR:
Sammy Hagar, gitarr, sång / Gary Pihl, gitarr / Bill Church, bas / David Lauser, trummor
Soloskiva nummer sex från "The red rocker" Sammy Hagar och en riktigt bra sådan om jag får säga det själv, och det får jag ju eftersom det här är min blogg! En hel del goa låtar på denna, de som sticker ut allra hårdast är nog "Baby, It's You", "There's Only One Way to Rock" och filmlåten "Heavy Metal" som Sammy skrev tillsammans med Jim Peterik från Survivor. Har för mig att jag har sett den där tecknade filmen på bio här i Umeå för en helvetes massa år sen, men att den tyvärr inte var så märkvärdig.
Trivia: enligt Sammy själv så skulle skivan egentligen heta "One way to rock", men när han av ett engelskt fan fick höra det engelska uttrycket "Standing Hampton"(som på Cockney-slang betyder erigerad penis), tyckte han givetvis att det vara en klockren titel på en hårdrocksskiva. Därav omslagsbildens stående man som saluterar den sittande halvnakna kvinnan, men vad är det hon gnuggar sig emot på baksidan? Skämmes ta me´ fan!
CD: Dwight Yoakam - Blame the vain! (2005)
Blame the Vain / Lucky That Way / Intentional Heartache / Does It Show? / Three Good Reasons / Just Passin' Time / I'll Pretend / She'll Remember / I Wanna Love Again / When I First Came Here / Watch Out / Last Heart in Line
Producent: Dwight Yoakam Skivbolag: EastWest
DWIGHT YOAKAM:
Dwight Yoakam, sång, akustisk gitarr / Mitch Marine, trummor / Taras Prodaniuk, bas / Keith Gattis, gitarr / Skip Edwards, keyboards
Gäster på skivan:
Timothy B. Schmitt (Eagles), Tommy Funderburk, körsång
Artister jag innehar hela diskografin av: Nile, Opeth, Rush, Morbid Angel... och Dwight Yoakam! Yep, true story! Av denne hattprydde amerikanske gentleman har jag alla skivor, tokigt va!
Den gode Dwight är inte bara en countrysångare av rang, han är skådis också och du har säkert sett honom i en bunt filmer utan att veta att det var han du såg. För visst har du väl sett David Finchers "Panic Room" där han spelade den heltokige Raoul och de två hyperspeedade "Crank"-filmerna där han spelade Jason Stathams lätt slemmige läkarkompis Doc Miles.
Du har även sett den honom som sliskig sherrif i Tommy Lee Jones genomfantastiska westernrulle "The three burials of Melquiades Estrada" och som det inte vore nog så säljer han fruset texmex-käk under företagsnamnet "Bakersfield Biscuits". Sådeså.
Detta är den senaste och nyaste skivan från den extremt produktive mr Yoakam och en skiva inköpt alldeles i dagarna för 79 spänn från Ginza, ett så kallat fynd! Lyssna särskilt på de skönt svängiga "Blame the vain", "Intentational heartache" och "Three Good Reasons" eller varför inte de tårdrypande balladerna "Does it show?" och "Lucky That Way". Jävligt bra grejer det här och jag menar det verkligen.
Trivia: du vet väl vad man får om man spelar en countrylåt baklänges? Jo, man får tillbaka tjejen, bilen och huset! Muhahahahaha... sluta jag dööör av skratt!!!
LP: Emerson, Lake & Palmer - Tarkus! (1971)
A: Tarkus (Eruption / Stones of Years / Iconoclast / Mass / Manticore / Battlefield / Aquatarkus)
B: Jeremy Bender / Bitches crystal / The only way (Hymn) / Infinite space (Conclusion) / Time and a place / Are you ready Eddy?
Producent: Greg Lake Skivbolag: Manticore
EMERSON, LAKE & PALMER:
Keith Emerson, Hammondorgel, Moog, piano, / Greg Lake, gitarr, bas, sång / Carl Palmer - trummor, slagverk
Aaaah, don´t you just love it när det bara är en enda låt på ena sidan av skivorna! Precis som Rush med klassiska "2112", Mars Volta med sin trixiga "Cassandra Gemini", Reverend Bizarre med blytunga "From the Void" och inte att förglömma Watain med sitt ondskefulla opus "Waters of Ain". Och så har vi givetvis "Tarkus", denna progklassikernas progklassiker från engelska proglegenderna Emerson, Lake & Palmer!
Tunga prylar det här må du tro, där den 20-minuter långa titellåten är en riktig höjdare och de sex låtarna på B-sidan en aning blekare. "A time and a place" och "Infinite space (Conclusion") är väl rätt OK men den avslutande "Are you ready Eddy?" är helt klart sämst, vill jag höra en pianoklinkande 50-talslåt så lyssnar jag på Elvis eller nåt. Ett progband som lirar musik så långt ifrån sin egen genre blir bara konstigt, som om Rush skulle göra en cover på "Ace of Spades" ungefär. Eller det funkar kanske?
Ett "konstnärligt" omslag med en bältdjursstridsvagn på framsidan, färgränder på baksidan och på uppviket ett skorpionlejon, en Mantikora omsluter det hela. Ska man vara riktigt noga så visar bilderna på uppviket hur armadillotanken (skivans Tarkus) först föds ur ett ägg i en vulkan och sen hur den slåss med olika maskindjur för att till sist möta sin överman i Mantikoran, det enda djur som inte är till hälften maskin utan är 100% organisk. Låten Tarkus handlar btw om det militära industrikomplexet och det meningslösa med krig och lidande, som sagt tunga prylar det här men hallåvadå, det är ju prog från 70-talet. På tal om ingenting så döpte Emerson, Lake & Palmer sitt skivbolag till just Manticore Records.
Bonusinfo från Wikipedia: Mantikora är ett legendariskt människoätande monster med ett lejons kropp, en mans ansikte och antingen en drakes eller en skorpions svans. Dess mun ska ha bestått av käkar med tre rader tänder och dess svans kunde skjuta iväg sin gifttagg mot offret. Antagligen baserar sig mantikoran på förvrängda beskrivningar av den kaspiska tigern.