Film- & Musikbloggen!

The party ain't over yet / Gotta get up and go / All that counts is love / Familiar blues / The bubble / Belavista man / Nevashooda / Velvet train / Goodbye baby / You never stop / Kick me when I'm down / Cupid stupid / This is me

Lyssna på Spotify:
Status Quo – The Party Ain't Over Yet

Producent:
Mike Paxman

Skivbolag:
Sanctuary

STATUS QUO:
Francis Rossi, vocals, lead guitar
Rick Parfitt, vocals & guitar
John Edwards, bass
Andy Bown, keyboards
Matt Letley - Drums

Mera Status Quo och nu är det deras "The Party Ain't Over Yet" från 2005 som är på tapeten! En rejäl rockskiva (såklart9, dock inte riktigt i samma klass som de två föregåendeskivorna  "Heavy traffic" och "Under the influence". Men det är fan inte inte långt ifrån. Och nej, jag räknar inte de två coverskivorna "Riffs" och "Famous in the last century" som riktiga skivor.

Inte riktigt samma klass? Jo du förstär, när den inledande trojkan "The party ain't over yet", "Gotta get up and go" och countrysköna "All that counts is love" har spelat klart så kommer det minsann inte mindre än fem halvtråkiga låtar på raken! jag pratar givetvis om dökött som "Familiar blues", "The bubble", "Belavista man", "Nevashooda" och "Velvet train". Nja, okej då, den sistnämnda är väl ganska bra då, men när de andra fyra tonar in trycker jag utan att tveka på "Skip"-knappen. Tyvärr.

Men när man väl kommit förbi dom fem så blir det genast väldigt mycket bättre då "Goodbye baby" drar igång, en låt som med lätthet hade platsat på "Hello", "Quo" eller nån annan klassisk Quo-platta. Tänker faktiskt på Sator när jag hör på den dubbla sången. Jo, faktiskt. Djävligt skönt solo har den också.

Kalaset fortsätter sen med "You never stop" och "Kick me when I'm down" trots den sistnämndas lätt ansträngt tuffa sång. Sen är det dags för den studsiga "Cupid Stupid", (försök sitta still till den du!) innan skivan avslutas med den genomlugna och småputtriga "This Is Me".

Summa summarum: på denna den 27 (!) fullängdaren från evighetsorkestern Status Quo är det sju av tretton spår som är hur bra som helst, de övriga är väl sisådär. Och allra bäst är "All that count is love" som är en förjävla skön låt. Tryggt att veta att "the party ain´t over yet!". Heja Quo!

Ruskigt frän framsida med en målning av den schweizisk konstnär H.R Giger, han som designade Alien-monstret du vet.



Mindre frän baksida med enbart skivtiteln på svart bakgrund.



Uppvikt ser den ut så här med en blundande rymd-donna i all sin prakt.



Och så följer det med en folder i LP-storlek som man kan vika upp en massa gånger där texterna står.



Såhär ser den ut uppvikt med Keith Emerson, Greg Lake och Carl Palmer.

A:
Jerusalem / Toccata / Still... You Turn Me On / Benny The Bouncer / Karn Evil 9: 1st Impression, Pt 1

B:
Karn Evil 9: 1st Impression,  - Pt 2 / Karn Evil 9: 2nd Impression / Karn Evil 9: 3rd Impression

Lyssna på Spotify:
Emerson, Lake & Palmer – Brain Salad Surgery

Producent:
Greg Lake

Skivbolag:
Manticore

EMERSON, LAKE & PALMER:
Keith Emerson, Hammond organs, piano, harpsichord, synthesizer
Greg Lake, vocals, acoustic & electric guitars, bass guitar
Carl Palmer, drums, percussion, gongs, timpani, percussion synthesizers

Och från en pårökt zombierulle tar vi steget till en pårökt progplatta. För visst måste Emerson, Lake & Palmer puffat ett par påsar jazztobak innan dom tänkte ut den här?

- Greg Lake: Lyssna nu, grabbar så här tänkte jag att nästa skiva skulle vara. (*puff*) vi börjar med en psalm. Vi tar den där (*puff*) "Jerusalem" som cricketlandslaget har som inofficiell sång och lägger den (*puff*) först på skivan.

Trivia: ELP:s tolkning bannlystes av BBC då den ansågs hädande.

- Keith Emerson: Ja okej då, men sen vill jag spela "Toccata" (*puff*) av Alberto Evaristo (*puff*) Ginastera så jag verkligen kan (*puff*) visa alla vilken fena på (*puff*) klaviatur jag är. Och så kan jag testa alla nya knappar jag hittat.

- Carl Palmer: (*puff*)

Trivia: ELP använde elektroniska trummor som då var alldeles nypåhittade på just "Toccata". Alla knäppa, atmosfäriska ljud som du hör är programmerade och triggas av trummisen Carl Palmer.

- Greg Lake: Jag vill (*puff*) ha med min ball(*puff*)ad "Still...You Turn Me On" också på skivan.  Kanske kan bli en hit.

Trivia: skulle kanske blivit det men ELP ville inte släppa den som singel då inte Palmer spelade på den.

- Keith Emerson: Ja, kanske det och efter den (*puff*) kan vi ju lägga "Benny the Bouncer", du vet den där sojfriska låten med klinkpiano som handlar om en utkastare. (*puff*) Texten kan min polare Peter Sinfield plita ner medan vi delar på en spliff. Fan va coolt, jag har ingen känsel i mina ben.

- Carl Palmer: (*puff*)

- Greg Lake: Jag har (*puff*) har också skrivit ihop några lösa stycken som kanske kan bli en lång låt. Jag kallar den (*puff*) "Carneval", den kan vi väl ha med?

- Keith Emerson: Om jag (*puff*) kan ha så många keyboardsolon (*puff*) det är mänskligt möjligt på den bara, så visst.

- Carl Palmer: "Carnevil" vafan (*puff*) ärdeförnåtslagsord?

- Greg Lake: Där har vi för fan (*puff*) titeln! "Carnevil"! Och så är vi ju (*puff*) nio pers i rummet nu så då får den heta "Karn Evil 9". Varför är det fullt med igelkottar på golvet?

- Keith Emerson: Ser du bara nio (*puff*) pers i rummet? Och igelkottar? Det är ju guldfiskar.

- Carl Palmer: (*puff*)

- Greg Lake: Omslaget hade jag tänkt att (*puff*) Giger-snubben kan måla, han gjorde ju omslaget till Walpurgis debut från 1969, den gillade jag. Färgglatt, lättförståeligt och rakt på sak. Eller vänta nu... (*puff*)

Trivia: Gigers originalmålning av omslaget heter titled "Work #217 ELP I" och "Work #218 ELP II" och försvann efter en utställning i Prag 2005. 

- Carl Palmer: (*puff*)

- Greg Lake: skivan kan väl heta "Brain salad surgery" istället för "Whip Some Skull on Yer" som vi först tänkte kalla den. Det kommer från Dr John-låten "Right Place, Wrong Time" och är även det slang för (*puff*) en avsugning men det kommer ingen jävel (*puff*) att fatta. 

- Carl Palmer: (*puff*)

Regi: Thomas Newman, 91 min

Lågbudgetrulle i ordets rätta bemärkelse som handlar om drös kometer som slår ned på jorden och dom som kommer nära de nedfallna rymdklumparna förvandlas till zombies. Såklart. Armén har dock lyckats att hålla de bebodda områdens zombiefria utom en fläck på kartan som kallas "The Danger Zone". De genomrökta polarna Edwin och Tommy sitter hemma och puffar då den påhittige Edwin lyckas skapa ett gödningsmedel av en zombiehjärna! Det gröna dundermedlet gör att ett marijuanafrö växer till en stor, fet planta på nolltid och när deras gräsförråd på grund av deras eviga bolmande börjar ta slut beslutar dom sig att dra iväg till zonen för att fixa fler zombiehjärnor och göra mer dundergödningsmedel.

Skådespeleriet är på "Toxic Avenger"-nivå och det minst sagt ymniga splattret ligger på "Braindead"-nivå så vad väntar du på? Filmad med en enda kamera, en budget på ynka 5000 dollar och inspelad på raketsnabba 15 dagar med polare och familj i de flesta rollerna. Regissören Thomas Newman har i sann DIY-anda även skrivit manus, fotat, gjort musiken och klippt filmen. Han klippte filmen i programmet Adobe After Effects och hade ingen som helst aning hur det programmet funkade när han började, men skam den som ger sig.

Otroligt blodig rakt igenom med en gräsklipparslakt á la "Braindead" i slutet och ögontryckarscenen med den första zombien gör verkligen ont. Och den zombiedrivna duschen är en jävligt kul grej. Sen flippar Newman kanske iväg lite väl mycket med flummiga, psykedeliska effekter men det får man ta, det finns väl mycket att klicka på i After Effects... Det är väl också kul att tjejen (som jag först trodde var Sasha Grey) är lättklädd, men varför måste killarna kuta runt så mycket i sina dyngiga kallingar? Men dom verkar ha haft kul, då dom ibland verkar bita sig i kinderna för att inte börja gapskratta.

Konstigt: Ljudet är efterdubbat och allt miljöljud som prassel, fotsteg och liknande saknas så att dialogen ligger som en berättarröst längst fram i mixen. Låter lite mysko i början men det glömmer man när slaktandet börjar.

Vänta dig som sagt inte direkt nån Oscars-klass på skådespeleriet men man måste såklart beundra Newmans tjurighet och vilja att slutföra projektet då han satt han efter fullgjort filmande satt tre år i sin källare och klippte, gjorde effekter och jävlades innan den var klar. För att inte tala om hårddiskkrascher och ständig pengabrist.

Tips: om du vill skänka en slant till denna hårt kämpande filmmakare kan du pröjsa $2.99 via PayPal och ladda sen ner den direkt från hemsidan.

THERE WILL BE BUD!

Otroligt snygg framsida. Svart, rött och en örn i silver, det räcker så. Stilren och 100% hårdrock.



Baksidan är även den snygg. Örnen längst upp och under den fem fartfyllda livebilder. Längst ner lättläslig infotext på svart bakgrund.

A:
Motorcycle Man / 747 (Strangers in the Night) / Princess of the Night / Strong Arm of the Law / Heavy Metal Thunder

B:
20,000 Ft. / Wheels of Steel / Never Surrender / Fire in the Sky / Machine Gun

Lyssna på Spotify:
Saxon – The Eagle Has Landed - Live

Producent:
Saxon

Skivbolag:
Carrere

SAXON:
Biff Byford, vocals
Graham Oliver, guitar
Paul Quinn, guitar
Steve Dawson, bass
Nigel Glockler, drums

Och från Status Quo är väl steget inte långt till ett annan engelskt band som också hållit på hur länge som helst, nämligen Saxon! Det här är deras liveplatta "The eagle has landed", inspelad under "Denim and leather"-turnén. ett stycke vinyl fullmatad med gamla Saxon-godingar som "747 (Strangers in the Night)", "Princess of the Night", "Strong Arm of the Law", "Heavy Metal Thunder", "20,000 Ft" och så vidare. Classic stuff!

"Now listen, Hammersmith! I wanna see people dying from exhaustion!"

Trivia: på baksidan står det massor av kul info, bland annat:
- hur lång turnén var (56.000 miles)
- antal gitarrsträngar som användes (300 paket)

Fränt omslag. NOT!



Tråkigaste baksidan ever?

Blues and Rhythm / All Stand Up (Never Say Never) / The Oriental / Creepin' Up On You / Heavy Traffic / Solid Gold / Green / Jam Side Down / Diggin' Burt Bacharach / Do It Again / Another Day / I Don't Remember Anymore / Money Don't Matter / Rhythm of Life

Lyssna på Spotify:
Status Quo – Heavy Traffic

Producent:
Mike Paxman

Skivbolag:
Universal

STATUS QUO:
Francis Rossi, vocals & lead guitar
Rick Parfitt, vocals & guitar
John Edwards, bass
Andy Bown, keyboards
Matt Letley, drums

Ännu en Quo-skiva ut på bloggen, jag köpte ju typ 5 stycken vid en och samma tillfälle nästan så några skivor till får du stå ut med. Nåväl, den här gången är det "Heavy traffic" från 2002 som står på tur och det är till att börja med tre grejer som är för första gången på denna:

- Det är första skivan sedan "Never too late" från 1981 som den gamle polaren Bob Young är tillbaka som låtskrivarpartner med Francis Rossi. den dynamiska duon ligger här bakom inte mindre än fem låtar: "All Stand Up (Never Say Never)", "Solid Gold", "Diggin' Burt Bacharach", "Another Day" och "Rhythm of Life"!

- Det är också första skivan med nya trummisen Matt Letley. Innan Matt landade Quo-giget satt han och trummade åt bland andra A-ha, Bob Geldof, Vanessa Mae, Hank Marvin och Kim Wilde.

Bonusinfo: trummisen som Matt ersatte, Jeff Rich, var medlem i Def Leppard ett kort tag 1986 medan Rick Allen återhämtade sig från sin bilkrash som kostade honom en arm. Han spelade jämteRick på scen men när han missade ett gig i Dublin så upptäckte Def Lep-gänget att Rick fixade trummandet på egen hand. Hahaha, "På egen hand"! Fattaru? Rick Allen? En arm? På egen hand? Haaaahaaaa... hrrrm. 

- Och så hör vi för första gången på en Quo-skiva ("The Oriental") det mjuka smattret av dubbla baskaggar. Jo, faktiskt. Eller är det inte?

Annars är det business as usual, dom skulle ju inte heta Status Quo annars, eller va? Tyvärr inte riktigt lika himlastormande bra skiva som den föregående "Under the influence"-skivan, det finns ett par låtar som jag alltid säger artigt nej tack till, som "Green", "I Don't Remember Anymore" och "Rhythm of Life".

Men å andra sidan finns här godbitar som "Jam Side Down", "All Stand Up (Never Say Never)", "The Oriental", "Solid Gold", "Diggin' Burt Bacharach", "Do It Again" och "Another Day".

Ännu en skitbra Quo-skiva alltså.

Nä, nu kollar vi in "Jam side down". En hellöjlig video med ujujuj vilken kanonlåt.

CD I:
Taikatalvi / Storytime / Ghost River / Slow, Love, Slow / I Want My Tears Back / Scaretale / Arabesque / Turn Loose The Mermaids / Rest Calm / The Crow, The Owl & The Dove / Last Ride Of The Day / Song Of Myself / Imaginaerum


CD II: (instrumental)
Taikatalvi / Storytime / Ghost River / Slow, Love, Slow / I Want My Tears Back / Scaretale / Arabesque / Turn Loose The Mermaids / Rest Calm / The Crow, The Owl & The Dove / Last Ride Of The Day / Song Of Myself / Imaginaerum

Producent:
Tuomas Holopainen

Skivbolag:
Nuclear Blast

NIGHTWISH:
Anette Olzon - vocals
Tuomas Holopainen - keyboards, piano
Emppu Vuorinen - guitars
Marco Hietala - bass, vocals
Jukka Nevalainen - drums, percussion

Och efter pudelrockarna Dokkens "Tooth and nail" kommer "Imaginaerum", senaste skivan från finska symfonimetallarna Nightwish. Inköpt i en fet digipackutgåva för sketna 99 bagis från cdwow. Innehåller förutom den vanliga CDn en skiva med alltihopa igen i instrumental form, vad jag nu ska med den till. Men då den alldeles vanliga CDn i tråkigt plastfodral kostade 139 kronor så var det ju inte så mycket att fundera på. Och visst hade det vart literoligare om dom fläskat på och arrat låtarna med 100% symfoniorkester på CD nummer två, istället för som nu då det bara är låtarna en gång till minus sång. Det följer också med en dubbelsidig poster i paketet, återigen vad jag nu ska med den till.

Men strunt i det, billig var den och bra är den, för herrejesusjävlar vilken mäktig skiva! Bandmaestro Tuomas H. har, verkar det som, fått hur mycket pengar som helst i inspelningsbudget och då hyr man såklart in London Philharmonic Orchestra bara för att man kan. Och det låter ju hur jävla fett som helst när hela orkestern trycker på allt vad dom, jag lovar. Och så underlättar det ju att Nightwishs filmiska metal är som skräddarsydd att ha en symfoniorkester i ryggen.

Bandmaestro Holopainen hari intervjuer sagt att det som influerat honom mest i denna skivas tillblivande är Tim Burton, Neil Gaiman och Salvador Dalí. Och Walt Disney, kan jag väl då tillägga då Holopainen är ett Disney-freak av guds nåde och avgudar allt som har med Musse & Co.

Så, ja, det låter väldigt mycket filmmusik på mer än ett ställe.

Som till exempel på första singeln "Storytime" som dundar igång direkt efter att den finskspråkiga introt "Taikatalvi" ("magisk vinter") klingat ut. En given hitlåt som har en refräng ("I am the voice of Nevernever land, the innocence, the dreams of every man, I am the empty crib of Peter Pan") som sitter som ett spett i pannan. Och så vill bara säga att svenska Anette, förutom att hon är söt som spunnet socker, även sjunger hur bra som helst. Tarja who?



Och så ska det ju bli film av den här också, en troligtvis ganska Burton-influerad historia om jag får gissa hejvilt. Ska visst handla om en åldrande kompositör som i sina drömmar minns sin barndom och så är hela Nightwish med i diverse småroller. Kan bli "Pan´s Labyrinth", kan bli "Kiss meets the Phantom of the park". Enligt regissör Stobe Harju "en mix av "Moulin Rouge" och Pink Floyds The Wall". Den som har en lever får se.

Men den kommer inte förrän senare i år, så under tiden njuter vi av skivan "Imaginaerum" istället. och det kommer du att göra, det lovar jag.

En läskig monsterhand river sig genom omslaget och sträcker sig efter bandloggan. Frågor på det?



Don D och hans tre kompisar kommer fram ur röken mellan förstärkarna. Vilka tuffingar!

A:
Without Warning / Tooth and Nail / Just Got Lucky / Heartless Heart / Don't Close Your Eyes

B:
When Heaven Comes Down / Into the Fire / Bullets to Spare / Alone Again / Turn on the Action

Lyssna på Spotify:
Dokken – Tooth and nail

Producent:
Tom Werman, Roy Thomas Baker

Skivbolag:
Elektra

DOKKEN:
Don Dokken, sång
George Lynch, gitarr
Jeff Pilson, bas
Mick Brown, trummor

Skiva nummer två från det hårfagra L.A-bandet Dokken och första skivan med basisten Jeff Pilson som ersatte Juan Croucier som hade dragit till Ratt. Och för att vara den nya killen i bandet så tog sig Pilson-killen för sig ordentligt i låtskrivandet då han varit inblandad i alla skivans låtar! Musiken har till stor del gitarristen George Lynch gjort så bandet borde väl i rättvisans namn heta "Lynch" eller möjligen "Pilson" då Dons egen låtskrivarinsats är blygsam. Men Dokken var väl någorlunda inarbetat skulle jag tro.

Debutens blygsamma försäljningssiffror gjorde i alla fall ingen människa glad, allra minst skivbolaget som först tänkte kicka ut Dokken i kylan men sen ändrade sig och lät dom stanna kvar med kontrakt. Dokken var dokk (häpp!) skyldiga bolaget en halv mille dollar så det blev att livnära sig på vatten och bröd under låtskrivandet till denna uppföljare.

En diet som verkade göra susen då den här skivan blev en jättesuccé med tre hyfsade hitsinglar, "Just Got Lucky", "Into the Fire" och "Alone Again" och den har hittills sålt över två miljoner ex. Inte illa av fyra uthungrade slynglar. "Into The Fire" var också med på soundtacket till "A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors", det hjälpte säkert till en del.

Triva: Jeff Pilson - som hade sina flinka basfingrar i så många av denna skivas låtar - spelar numera (sedan 2004) i Foreigner och är även, tillsammans med Mick Brown och George Lynch medlem i fantasifullt betitlade bandet Tooth and Nail som släpper sin debutskiva nu när som helst. En skiva som enligt ryktena ska innehålla både Dokken-covers (såklart) och eget, nyskrivet material. Världen håller andan.

Nåväl, till skivan som börjar ("Tooth and Nail", "First warning" är ett intro) och slutar ("Turn on the action") med två riktiga rackarökare till låtar där George verkligen får visa vilken klockren gitarrhjälte han är. Solot på den förstnämnda räknar jag helt kallt till en av de bästa hårdrockssolona ever. Djävlar vad det flyger fingrar på den du! Sen blir det lite lugnare tongångar, pudelballader och tonsäker körsång om vart annat men den är som sagt riktigt jävla bra. Men med ett fördjävla styggt omslag.

I väntan på att jag ska få alla formuleringar och fakta rätt i nästa skivinlägg så slänger jag ut en trumvideo som du kan kolla på under tiden du väntar. För det gör du väl? Jaså, inte det...

Nåväl. Häng med bakom trummorna i alla fall så får du se när fullblodsproffset Anders Johansson i Hammerfall (över 100 inspelade skivor) hamrar skiten ur skinnen till "Renegade". Eller hamrar och hamrar, han har så skönt avslappnad spelstil att smeka skinn är nog närmare sanningen men det låter ju så snuskigt så det kan man ju inte skriva. Han sitter och flinar låten igenom också. Observera batteriet med octobans som han har ovanför pukorna. Skön snubbe med ett djävligt snyggt förnamn.

Bonusinfo: lyssna på Anders jazziga farsa Jan Johansson (R.I.P) när han spelar "Visa från Utanmyra" härborta. Jo, du har hört den förut, det garanterar jag. det är btw Anders himself som driver skivbolaget Heptagon.

Gissa vilka som chefar i bandet?

Twenty wild horses / Under the influence / Round and round / Shine on / Little white lies / Keep ‘em coming / Little me and you / Making waves / Blessed are the meek / Roll the dice / Not fade away / The way it goes

Lyssna på Spotify:
Status Quo – Under The Influence

Producent:
Mike Paxman

Skivbolag:
Eagle

STATUS QUO:
Francis Rossi, vocals & lead guitar
Rick Parfitt, vocals & guitar
John Edwards, bass
Andy Bown, keyboards
Jeff Rich, drums

Status Quo är ett band som jag älskar av hela mitt hjärta och jag har hur mycket Quo som helst hemma, men när deras grymt svängiga boogierock till slut gick över till såsig dansbandsflört gav jag upp och den sista Quo-skivan jag köpte var 1988 års "Ain´t complaining". Åren gick och jag tänkte inte ett skit på Rossi, Parfitt & Co till jag i december ifjol hittar den här "Under the influence" i en realåda hos min lokale skivnasare. 40 spänn kostade den och jag tänkte att det kan väl vara kul att höra hur dom låter nuförtiden och två tjugor har jag ju råd med.

Så jag köpte skivan, cyklade hem och poppade in den i stereon.

Och sen minns jag inget mer förrän jag vaknade till sans drygt 45 minuter senare i köket med en rundgångstjutande luftgitarr i händerna.

För fan vilken kanonskiva det här är, dom kan ju rocka bara dom vill!

Det finns faktiskt bara två spår på denna skiva som jag alltid hoppar över och det är den malande tråkiga "Shine on me" och "Little me and you" där Quo goes all in med 50-talet. Men det bara pyttesmå skönhetsfläckar på en annars rakt igenom klockren skiva. Och eftersom jag har en liten softspot för country så diggar jag stenhårt countryvibbarna i "Not fade away" (Buddy Holly-cover) och "Blessed are the meek", lyssna särskilt på gitarrsolot på den sistnämnda, så jävla bra.