LP: Rush - Hemispheres! (1978)





A: Cygnus X-1 Book II - Hemispheres
B: Circumstances / The trees / La Villa Strangiato
 
Producent: Terry Brown, Rush Skivbolag: Mercury

Rush:
Alex Lifeson (gitarr), Geddy Lee (bas), Neil Peart (trummor)

Den utan tvekan sämsta plattan i mina proghjältar Rush annars fläckfria diskografi, som en sur sårig tumme sticker den fram sitt fula tryne till omslag ur min vinylhylla och bakom det ett batteri genomusla låtar. För vilken vettig människa orkar egentligen lyssna på titellåten "Hemispheres", en sövande usel jävla ursäkt till lång låt uppdelad i inte mindre än sex kapitel och som handlar om ett rymdskepp som åkt vilzzzzz... hrmmmm sorry dåsade bort där ett tag.

Var var jag? jo, det är alltså fortsättningen på storyn som började så bra på utmärkta "A farewell to kings"-plattan, men som på denna vinylplatta av nån outgrundlig anledning tillåtits att svälla ut över hela A-sidan. Jag känner mig precis som Geddy Lee när han sjunger: "I feel a silent scream begin inside"...

Tyvärr blir det inte bättre när man vänder på skivan för på "Circumstances" sjungs det om trummisen Neil Pearts tudelade känslor då han en kort tid bodde i England och alla små saker som livet slänger i ens väg, och man tvingas också genomlida "The Trees", en låt om träd! Den handlar om att lönnarna i skogen inte är lika långa och ståtliga som ekarna och vill ha rättvisa. Ofattbart tråkig. Efter att jag dragit käkarna ur led i en jättegäspning så fortsätter eländet som grädde på det kallstekta moset kommer minsann den helt värdelösa och 10 minuter långa instrumentalplågan "La Villa Strangiato". 

Hela det skitviktiga prettospektaklet är konstigt nog inspelat i avkroken Wales i samma studio som Dave Edmunds brukade använda på sina skivor, skillnanden är bara att den här platta låter kattskit och som ett hafsjobb gjort med fröken Höger i jämförelse med Edmunds välproducerade kalasskivor. Hallå, varför satt ni och sov bort värdefull studiotid, grabbar?

Hallå, är du fortfarande kvar? Lugn i stormen, allt jag skrev ovan är såklart helt fel och bara på skoj, skulle bara kolla om du var med. Detta är såklart en progklassiker av bibliska mått och en skiva som icke bör saknas i en skivsamling om du är det minsta intresserad av musik. Det är också min absoluta favoritskiva med bandet. 

Bäst: Allt. Inte en dålig låt så långt ögat når, det här är nämligen en av världens tio bästa skivor alla kategorier. Till och med centrumhålet som sitter mitt i den med hjärnor prydda skivetiketten är det världsklass på. Den rasande granna gatefold-utgåvan pryds med en hjärna och med titellåtens Apollo till vänster i kostym och en naken Dionysus till höger stående på varsin hemisfär (hjärnhalva). 

Sämst: här finns inget som är sämst, är du helt jävla väck i huvudet?

"plus ca change, plus c´est la méme chose"

LP: Raven - All for One! (1983)



A: Take control / Mind over metal / Sledgehammer rock / All for one / Run silent run deep
B: Hung drawn & quartered / Break the chain / Take it away / Seek & destroy / Athletic rock


Producent: Michael Wagener, Udo Dirkschneider Skivbolag: Neat Records

Raven: Mark Gallagher (gitarr), John Gallagher (bas, sång), Rob "Wacko" Hunter (trummor)

Tredje fullängdaren från engelska NWOBHM-gänget Raven med bröderna Gallagher och den helt wacko trummisen Rob Hunter i sättningen. Som du ser på bilden så spelar han i hockeymask, då han av nån anledning fått för sig att nicka cymbaler! Aj! Skivan är producerad av den tyska gaphalsen Udo Dirkschneider som tillsammans med producentproffset Michael Wagener (Accept, Skid Row, Poison, Alice Cooper, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne. Och Janet Jackson!) vridit fram det fetaste Accept-gitarrljudet sen... ja Accept.

Trivia: enligt innerpåsen så spelar gitarristen Mark Gallagher förutom gitarr även "heterodynes" och "megatrem", nån som vet vad det är?

Bäst: "Hung drawn & quartered" (huga vilket fett riff!), "Mind over metal", "All for one" (allsång), "Run silent run deep" (med proggigt mittpart), "Break the chain" (ännu ett megafett riff från Mark) och programförklaringen "Athletic rock" (för det är ju det Raven spelar).

Sämst: "Take it away". Och på tal om ingenting har jag av nån anledning två ex av denna skiva hemma i skivhyllan, så går det när man handlar helt i blindo på skivmässor...

Till sist: Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen tills ni fattar: Raven är kalasbra!


RSS 2.0