LP: Van Halen - Van Halen II! (1979)





A: You're No Good / Dance the Night Away / Somebody Get Me a Doctor / Bottoms Up! / Outta Love Again
B: Light Up the Sky / Spanish Fly / D.O.A. / Women in Love... / Beautiful Girls

 

Producent: Ted Templeman Skivbolag: Warner

Här kommer en så kallad liknelse: precis som "Evil Dead II" är samma film som den första ED-filmen (men med större budget) så är de amerikanska partyrockarna Van Halens andra skiva "Van Halen II" en direkt omrapning av deras debutalbum, men med (kanske) lite större inspelningsbudget. Den lilla skillnaden mot den första skivan är att det bara är en coverlåt den här gången, (den inledande "You're No Good") och att Eddies solosnutt som på debuten var ett våldsamt erupterande gitarrgnissel här är ett myller av snabba fingar på en akustisk gitarr. Annars är det samma festglada partyhårdrock en gång till och många av låtarna har hängt med bandet ända sen tiden före första skivan som till exempel "Beautiful Girls" som i ursprunglig demoform heter "Bring on the Girls". 

Trivia: om du slänger ett öga på bilden ovan från innerpåsen så ser du att David Lee Roth sitter på en stol med bandagerad fot, enligt legenden så bröt han foten när han gjorde jättehoppet du ser på baksidan. Alltså han bröt inte foten av hoppet, han bröt foten när han skulle landa efter... ja du fattar. Sant? ja, jag vet inte men det är en bra historia, eller hur?

Trivia II: den gulsvarta gitarren som Eddie stilar med på baksidan ligger numera begravd tillsammans med Pantera-gitarristen Dimebag Darrell. Eddie placerade gitarren i Dimebags kista vid begravningen då Dimebag tidigare sagt att det var hans favoritgitarr. Sant? ja, jag vet inte men det är en bra historia, eller hur?

Inspelad och släppt lite mer än ett år efter debutplattan (jodu, förr i tiden kunde man kränga skivor...) och om du lyssnar riktigt noga så hör du applåder i slutet av Eddies gitarrsolo på "Somebody give me a doctor" då dom spelade in allt live i studion och blev så exalterade av hans ruggiga gitarrsolo.

Bäst: "Dance the night away" (sommar, sol och en kall pilsner), "Somebody give me a doctor" (ruggigt solo som sagt), "Light up the sky", "Bottoms up" (fram med luftguran allihopa!), "D.O.A" och "Beautiful girls" (oh la la!). 

Sämst: du skojar eller hur?


LP: Tank - This means war! (1983)



A:
Just Like Something from Hell / Hot Lead, Cold Steel / This Means War
B: Laughing in the Face of Death / (If We Go) We Go Down Fighting / I (Won't Ever Let You Down) / Echoes of a Distant Battle

Producent: John Verity Skivbolag: Music for Nations

Oj, ja just det, den här skivan hade jag totalt glömt bort att jag ägde! En limiterad bild-LP med engelska rensgänget Tank som jag köpte direkt den släpptes 1983 men som konstigt nog knappt snurrat på min skivspelare sen dess. Nåja, jag slänger väl på den så tar vi väl den låt för låt, eller hur? Oj, vad det knastrar, men är det en bild-LP så är det... Efter ett lite väl synthigt intro (passar väl inte så bra på en skiva som heter nåt så tufft som "This means war"...?) så brakar det tack och lov loss ordentligt med "Just like something from hell". Schysst gitarrsolo också. Efter den tunga "Hot lead, cold steel" med fotbollskörer i refrängen så är det dags för skivans titellåt "This means war", en låt som krossar precis allt på sin väg mot den aptuffa refrängen.

Och eftersom det här är en LP så är det nu hög tid att vända på skivan (redan?) och vad kommer först på sidan två om inte skivans bästa låt, den kewlt betitlade "Laughing In The Face Of Death" med fränt gitarrsolo och ruggig refräng. Efter de något anonyma låtarna "(If We Go) We Go Down Fighting" (med det softaste mittparti du kan tänka dig) och "I (Wont Ever Let You Down") så avslutas skivan storstilat och med fullt ställ med "Echoes of a Distant Battle", en kanonlåt med tuff refräng! 

Trivia: första skivan med nyrekryterade gitarristen Mick Tucker och den sista skivan med bröderna Brabbs.

Sämst: att jag knappt lyssnat på den här förut, den var ju riktigt bra.

2-LP: Rush - All the world´s a stage! (1976)





Producent: Terry Brown, Rush Skivbolag: Mercury

A: Bastille Day / Anthem / Fly by night / In the mood / Something for nothing
B:
Lakeside park / 2112 ("Overture", "The temples of Syrinx", "Presentation", "Soliloquy", "Grand finale")
C:
By-Tor and the snow dog / In the end
D:
Working man / Finding my way / What you´re doing

Tjahappja, då blev det Rush igen på bloggen, bra va? En apsnygg liveskiva från de kanadensiska progikonerna släppt för en helvetes massa år sen, närmare bestämt 1976. En makalöst bra live-skiva, det borde väl räcka att skriva bara det, men för er stackare därute som inte riktigt fattat denna orkesters storhet än (finns det såna?) så kan jag skriva ihop några rader så ni fattar. Nå, denna klassiska livedubbel är inspelad i Massey Hall i Toronto och är ett hopkok av tre spelningar bandet gjorde där den 11, 12 och 13 juni 1976 under deras "2112"-turné. Rush körde ju länge med upplägget fyra studioplattor och sen en liveskiva (efter "Vapor Trails"-skivan kom "Rush in Rio" direkt och då sprack det) och den här dubbel-LP:n kom följdaktligen efter studioskivorna "Rush", "Fly by night", "Caress of steel" och mastodontklassikern "2112" . Här dammar grabbarna med ungdomlig entusiasm (kom ihåg att dom var bara 23-24 år vid den här tiden) igenom ett rättvist gäng låtar från vardera skiva, men "2112" (låten alltså) är konstigt nog inte med i sin fulla prakt då kapitlen "III: Discovery" och "V: "Oracle: The Dream" av nån anledning är avknipsade.

Trivia: LP nummer 1 består av A- och D-sidan och på LP nummer två är det B- och C-sidan. Är inte det skumt så säg?

Bäst:
Allt såklart. Men särskilt kudos går till softa "Lakeside Park" (från underskattade "Caress of steel"-plattan), monsterlåten "2112" ("We like to do for you side one from our latest album", sånt hör man inte så ofta...), "Bastille day", "Fly by night" (har nynnat refrängen i flera dar nu), och "By-Tor and the snow dog" vilken mastodont till låt! 12 minuter progheaven minsann! Och såklart Neil Pearts dubbeltramssmattrande trumsolo ("ladies and gentleman, the professor on the drumkit") som ligger insprängt i "Finding my way".

Sämst: jo, tjena. Skulle möjligen vara det att min kusin (hej Ellinor!) har precis den här skivan men med ett trippel-utvik istället för den du ser här ovan som jag har. Skulle ge ett valfritt finger för att ha den utgåva hon har.

RSS 2.0