12" EP: Kiss - Creatures of the night! (1982)
A: Creatures of the night / Rock and roll all nite (live)
B: KISS-autografer etsade i vinylen
Producent: Michael James Jackson Skivbolag: Phonogram
Raritetsdags! Tror jag... för den här tolvtummaren är väl lite ovanlig eller va? Troligtvis inte, med min tur så är det säkert släppt pallvis och åter pallvis av denna EP där A-sidans två låtar spår är lite skumt dubbelgraverade så när man släpper ner nålen i början så vet man aldrig vilken låt som kommer eftersom vartannat spår är "Creatures..." och vartannat är "Rock and roll...", ja du fattar. Och B-sidan går såklart inte att spela alls för där är Gene, Paul, Ace och Eric Carrs autografer minsann inkrafsade i vinylen. Men visst är den jättecool?
Fler inlägg om Kiss på min blogg:
Dressed to kill (LP) / Hotter than hell (LP) / Kissology vol. I (DVD) / Kissology vol. II (DVD) / Kissology vol. III (DVD) / KISS in Las Vegas (DVD) / The Second Coming (DVD) / KISS-dockor / KISS behind the mask (bok) / KISS (LP) / Hot in the shade (CD) / Revenge (CD) / - Alive (2-LP) / - Konserthalsdukar!
Filmtips: Day of the Dead! (2008)
Regi: Steve Miner, 85 min
Alltså rubriken "Filmtips" är nog lite missvisande till just det här inlägget, det är nämligen inte ett tips om en film du borde se utan ett tips på en film du ska undvika till varje pris, avoid this piece of crap like the plague och jag vill ha tillbaka de 85 minuter jag nu slösat bort av mitt värdefulla liv.
Nu brukar remakes i gemen vara usla men eftersom Zack Snyders "Dawn of the Dead"-remake hade sina ljusa stunder så trodde jag att även denna skulle vara nåt att hänga in the xmas tree... men nej. Förutom att zombiesarna springer som Usain Bolt så hoppar dom, både långt och högt och klättrar minsann i taket som självaste Spindelmannen. Och så skjuter dom k-pist.... Det är inte heller en "remake" i egentlig mening av Romeros klassiska zombierulle utan en helt ny film, den kunde lika gärna hetat "Killer virus", "Attack of the Bloodcrazed Mutants" eller nåt annat B-filmsaktigt då det inte finns nåt som man känner igen från originalet. Eller vänta, den där storyvinkeln med galna vetenskapsmän ocjh militärer är med här men kommer först i blom mot slutet.
Sämst: jeez, var ska jag börja? Ja kanske med det faktum att vid kontakt med eld så brinner zombiesarna upp helt på tre röda sekunder. Eller den genomusla CGI-effekterna, jag vill INTE veta av CGI i mina zombiefilmer. Och ja just det, den tänkande zombien som i originalet hette "Bub" heter här "Bud" och är en pojkslyngel i det militära. Sa jag förresten att han är vegetarian och på grund av det inte vill tugga i sig människor... Hahahaha, så jävla sämst. En av rollerna spelas förresten av Nick Cannon (känd från MTV och gift med Mariah Carey) vars enda uppgift i filmen tycks ha varit att släntra runt och kläcka "coola" och "roliga" one-liners. Till råga på allt är spektaklet till stor del filmat i Bulgarien, troligen därför att inte nån rätttrogen amerikan skulle tillåta slikt skräp att filmas på amerikansk mark. Den var verkligen skitdålig och jag känner mig fan kränkt som människa. Undvik.
CD: Dave Edmunds - Tracks on wax 4! (1978)
Trouble boys / Never been in love / Not a woman, not a child / Television / Whats looks best on you / Readers wives / Deborah / thread your needle / A1 on the jukebox / It´s my own business / Heart of the city
Producent: Dave Edmunds Skivbolag: Swan Song
Den första Rockpile-skivan, det står som du ser bara Dave Edmunds namn på omslaget men förutom the man himself på sång och gitarr är även gitarristen Billy Bremner, basisten Nick Lowe och trummisen Terry Williams med i kompet på skivan. Inte så mycket att säga om den här förutom att skivans sista spår "Heart of the city" är tagen rakt av från Nick Lowes soloplatta "Jesus of cool" men här är det Dave som sjunger istället. Men själva musiken är som sagt från Lowes platta. Bäst: "Trouble boys", "Never been in love", "Deborah", "A1 on the jukebox" och den megasofta countryballaden "Whats looks best on you" med gråtande steelguitar. Sämst: nope, inget är dåligt här.
7"-singel: Ozzy Osbourne - Bark at the moon! (1983)
Producent: Max Norman, Ozzy Osbourne, Bob Daisley Skivbolag: Epic
Bark at the moon / One up the B-side
En liten sjutummare med Ozzy med titellåten från "Bark at the moon"-skivan på A-sidan och den outgivna "One up the B-side" på... eeh B-sidan. Så, det borde räcka att skriva bara det, eller ska jag kanske lägga till lite värdelös info som det brukar finnas på andra bloggar, ingen nämnd ingen glömd: dagens outfit är jeans och t-shirt. Det är samma outfit som igår. Och dagen före det. Till lunch åt jag en kycklingsallad. Mmmm, den var jättegod! Har just druckit kaffe. Det är varmt ute. På lördag spelar Whitesnake här i Umeå och jag ska givetvis dit. Puss på er sötnosar! Om det här hade varit Blondinbellas blogg hade jag fått minst 149 kommentarer bara på det lilla inlägget, hur många får jag tro?
Tidigare inlägg om Ozzy Osbourne:
- Bark at the moon (LP) / - Konserthalsdukar / - Talk of the devil (2-LP) / - Mr Crowley (12" bild-EP) / -No more tears (LP)
LP: Van Halen - Van Halen II! (1979)
A: You're No Good / Dance the Night Away / Somebody Get Me a Doctor / Bottoms Up! / Outta Love Again
B: Light Up the Sky / Spanish Fly / D.O.A. / Women in Love... / Beautiful Girls
Producent: Ted Templeman Skivbolag: Warner
Här kommer en så kallad liknelse: precis som "Evil Dead II" är samma film som den första ED-filmen (men med större budget) så är de amerikanska partyrockarna Van Halens andra skiva "Van Halen II" en direkt omrapning av deras debutalbum, men med (kanske) lite större inspelningsbudget. Den lilla skillnaden mot den första skivan är att det bara är en coverlåt den här gången, (den inledande "You're No Good") och att Eddies solosnutt som på debuten var ett våldsamt erupterande gitarrgnissel här är ett myller av snabba fingar på en akustisk gitarr. Annars är det samma festglada partyhårdrock en gång till och många av låtarna har hängt med bandet ända sen tiden före första skivan som till exempel "Beautiful Girls" som i ursprunglig demoform heter "Bring on the Girls". Trivia: om du slänger ett öga på bilden ovan från innerpåsen så ser du att David Lee Roth sitter på en stol med bandagerad fot, enligt legenden så bröt han foten när han gjorde jättehoppet du ser på baksidan. Alltså han bröt inte foten av hoppet, han bröt foten när han skulle landa efter... ja du fattar. Sant? ja, jag vet inte men det är en bra historia, eller hur? Trivia II: den gulsvarta gitarren som Eddie stilar med på baksidan ligger numera begravd tillsammans med Pantera-gitarristen Dimebag Darrell. Eddie placerade gitarren i Dimebags kista vid begravningen då Dimebag tidigare sagt att det var hans favoritgitarr. Sant? ja, jag vet inte men det är en bra historia, eller hur?
Inspelad och släppt lite mer än ett år efter debutplattan (jodu, förr i tiden kunde man kränga skivor...) och om du lyssnar riktigt noga så hör du applåder i slutet av Eddies gitarrsolo på "Somebody give me a doctor" då dom spelade in allt live i studion och blev så exalterade av hans ruggiga gitarrsolo. Bäst: "Dance the night away" (sommar, sol och en kall pilsner), "Somebody give me a doctor" (ruggigt solo som sagt), "Light up the sky", "Bottoms up" (fram med luftguran allihopa!), "D.O.A" och "Beautiful girls" (oh la la!). Sämst: du skojar eller hur?
Tidigare inlägg om Van Halen på min blogg:
- Mina konserthalsdukar / - Van Halen! (LP) / - Hot for teacher (7") / - Unchained (Japan 7") / - Pretty woman (7") / - Dancing in the street (Japan 7") / - Crazy from the heat (DLR 12" EP)
12" EP: Krokus - Heatstrokes! (1980)
Producent: Martin Pearson, Krokus Skivbolag: Ariola
A: Heatstrokes / Tokyo nights
B: Bedside radio / Shy kid
Visst kommer du ihåg Krokus, metalbandet från Schweiz som lät litegrann som AC/DC och som var i ropet där i början av 80-talet? Den här är i alla fall en skitgammal Japan-utgiven EP med dom som jag av nån anledning köpt för längelänge sen. Innehåller fyra låtar från "Metal Rendezvous"-plattan där de två på B-sidan är inspelade live i Holland.
Som du ser på bilden ovan är textbladet manligt knallrosa till färgen och förutom text till alla låtar står även mellansnacket före och efter live-låtarna nerskrivet, tokigt va! Och extra tokigt blir det när man hör att sångaren Marc Storace före rockrökaren "Shy kid" ropar "what we playin´next, Chris?" och det i textbladet står "oh, we´re playing the nest, Chris", inte riktigt rätt översatt men nästan... Dom är bra dom här Krokusarna, nämnda "Shy kid" rensar på riktigt bra och "Bedside Radio" är en klockren hit!
Filmtips: Dead Snow! (2009)
Regi: Tommy Wirkola, 95 min
Hahahaha, jag har just sett "Dead Snow", en norsk (!) splatterfilm (!!) smockfull med halstuggande nazist-zombies (!!!). Ett kompisgäng bestående av tre tjejer och fyra killar (en sportfåne, en filmnörd, en singeltjej... you know the drill) drar till fjälls för lite samvaro. Efter en lugn inledning med lite nojsigt snöbollskrieg och pulkåkning (tänk Wham och "Last christmas") drar historien igång då en konstig gammal farbror kommer på oanmält besök i stugan och berättar en läskig historia om att tyska soldater under andra världskriget blev jagade till skogs av lokalbefolkningen som till slut tröttnat på nassarnas trakasserier. Och dom finns kvar där... Fylld med kärleksfulla blinkningar till filmklassiker som "Evil Dead", "Halloween" och "Braindead" och det slaktas nazi-zombies med både gevär ,slägga, motorsåg (Jonsered) och skoter och den gnistrande vita snön färgas vackert röd av blod och inälvor. Skoter, sa du skoter? Ja, faktiskt. Det är garanterat första gången jag sett nån klämma fast en zombie under en skoter och sen dra på full gas och jäsiken i min låda vad det sprutar rött! Fantastiskt kul film, sjukt blodig och rekommederas varmt till alla gorehounds därute. "Ein, swei, DIE!"
2-CD: Cypress Hill - Skull & Bones! (2000)
Producent: Muggs Skivbolag: Columbia
Ja, vad ska jag säga... jag har en dubbel-CD med Cypress Hill, världens tuffaste raporkester hemma i hyllan. Jag gillar Cypress Hill! Konstigt nog är den som sagt utspridd på två CD-skivor (allt ryms med lätthet på en CD), men dom ville väl skilja på de olika musikstilarna som bjuds. För på CD ett så rappas det som vanligt om jazztobak, tjejer och livet som rapstjärna och dom gästas av Eminem och två för mig okända snubbar vid namn Everlast och Noreaga. På CD nummer två har dom ropat in trummisen Brad Wilk (Rage Against The Machine), gitarristen Dino Cazares och Christian Olbe Wolbers från cyberthrashgänget Fear Factory som gästartister och dom vräker tillsammans ur sig blytung rapmetal ungefär som Limp Bizkit. Fast ljusår bättre, för dom här killarna kan ju i motsats till den kepsförsedde Mr Durst rappa... Bäst: "Another victory", "(Rap) Superstar", "Stank ass hoe", "Certified bomb", "Get out of my head" (METAL!), "A man", (ännu mer METAL!). Tufft omslag också, som vanligt när det gäller Cypress Hill är det översållat med dödskallar. Sämst: "(Rock) Superstar". Samma låt en gång till? Varför?
Och förresten, på tal om Fear Factory så har sångaren Burton C. Bell försonats med den gitarrspelande Dino Cazares och Dino är numera gitarrist i FF igen. Men att Dino skulle komma tillbaka föll inte i god jord varken hos den mänskliga trummaskinen Raymond Herrera och den ovan nämnda Christian Olde Wolbers så dom tackade för sig och klev av skrämselfabriken och ny basist är Byron Stroud (ex-S.Y.L) och på den förstärkta trumpallen sitter det välväxta trummonstret Gene Hoglan.
Tidigare inlägg om Cypress Hill på min blogg:
- Black sunday (CD) / - III Temples of Boom (CD) / - Till death do us part (CD)
2x7"-singel: Magnum - Live in America! (1982)
Singel 1 A: Back to earth / B: Hold back your love
Singel 2 A: Soldier of the line (live) / B: Sacred hour (live)
Producent: Magnum Skivbolag: Jet Records
En dubbel sjutummare med engelska pomprockarna Magnum, när såg du en sån sist? De två låtarna på skiva två är inspelad live i Nashville Coliseum under bandets USA-turné 1982 när dom supportade ingen mindre än Ozzy Osbourne. Magnum var riktigt bra på den här tiden minsann. Trivia: På baksidan ser du att det längst ner til vänster står "Home taping is killing music", kommer ni ihåg det? 80-talets "fildelningsdebatt" om att man inte skulle kopiera LP-skivorna till kasettband, jag säger bara haha, vadå "killing music"? Jag upptäckte så många band via skruttiga kassettband som vi kopierade och gav till varann i kompisgänget så det fattar du inte och jag köpte trots det drösvis med skivor. Så kom ihåg i dessa MP3-tider att det är mycket, mycket tuffare med en rejäl skivsamling än en massa tråkiga datafiler på hårddisken. Lyssna på låtarna borta på YouTube.
Tidigare inlägg om Magnum på min blogg:
- Chase the Dragon (LP) / - Kingdom of madness (LP) / - On a storytellers night (LP)
LP: Tank - This means war! (1983)
A: Just Like Something from Hell / Hot Lead, Cold Steel / This Means War
B: Laughing in the Face of Death / (If We Go) We Go Down Fighting / I (Won't Ever Let You Down) / Echoes of a Distant Battle
Producent: John Verity Skivbolag: Music for Nations
Oj, ja just det, den här skivan hade jag totalt glömt bort att jag ägde! En limiterad bild-LP med engelska rensgänget Tank som jag köpte direkt den släpptes 1983 men som konstigt nog knappt snurrat på min skivspelare sen dess. Nåja, jag slänger väl på den så tar vi väl den låt för låt, eller hur? Oj, vad det knastrar, men är det en bild-LP så är det... Efter ett lite väl synthigt intro (passar väl inte så bra på en skiva som heter nåt så tufft som "This means war"...?) så brakar det tack och lov loss ordentligt med "Just like something from hell". Schysst gitarrsolo också. Efter den tunga "Hot lead, cold steel" med fotbollskörer i refrängen så är det dags för skivans titellåt "This means war", en låt som krossar precis allt på sin väg mot den aptuffa refrängen.
Och eftersom det här är en LP så är det nu hög tid att vända på skivan (redan?) och vad kommer först på sidan två om inte skivans bästa låt, den kewlt betitlade "Laughing In The Face Of Death" med fränt gitarrsolo och ruggig refräng. Efter de något anonyma låtarna "(If We Go) We Go Down Fighting" (med det softaste mittparti du kan tänka dig) och "I (Wont Ever Let You Down") så avslutas skivan storstilat och med fullt ställ med "Echoes of a Distant Battle", en kanonlåt med tuff refräng! Trivia: första skivan med nyrekryterade gitarristen Mick Tucker och den sista skivan med bröderna Brabbs. Sämst: att jag knappt lyssnat på den här förut, den var ju riktigt bra. Nå, Bob Ramone, bloggkollega och Tank-kännare extraordinaire, har du nåt att tillägga om detta magnifika epos?
Tidigare inlägg om Tank på min blogg:
- Crazy horses (7") / Don´t walk away (7") / - Honour & Blood (LP)
12" EP: Manowar - Defender! (1983)
A: Defender / B: Gloves of Metal
Producent: Manowar, Jon Mathias Skivbolag: Music for Nations
En tolvtummare med världens manligaste band Manowar, mer metal än så här blir det inte, grabben! A-sidans "Defender" (med en dundrande berättarröst av "Citizen Kane"-regissören Orson Wells) var vid den här tidpunkten outgiven men en något omgjord version hamnade fyra år senare på "Fighting the world"-LP:n. B-sidans "Gloves of Metal" är förstås tagen från den då aktuella "Into Glory Ride"-skivan. Trivia: på skivetiketten står det "45 rpm" men denna EP ska spelas på "33 rpm", kan du förstå så jävla tokigt det kan bli ibland? Ruggigt bra är det i vilket fall som helst och står du inte och hytter med näven i luften på "Gloves of Metal" så gillar du inte musik överhuvudtaget.
CD: Strapping Young Lad - Heavy as a really heavy thing! (1995)
1. S.Y.L / 2. In the rainy season / 3. Goat / 4. Cod metal king / 5. Happy camper (carpe B.U.M) / 6. Critic / 7. The filler - Sweet city Jesus / 8. Skin me / 9. Drizzlehell / 10. Exciter (Judas Priest cover)
Producent: Devin Townsend Skivbolag: Century Media
Debutskivan från kandansiska Strapping Young Lad med Devin Townsend i spetsen, mannen som ser ut som Gollum med en hockeyfrilla från helvetet. För bildbevis på frisyren kallad "the skullet" (skull + mullet), se här eller här. Nåväl, med den skräckupplevelsen kvar på näthinnan kliver vi väl över till själva skivan tycker jag. Förresten, för er som inte vet så spelar Strapping Young Lad en hysteriskt thrashig mix av Meshuggah, Fear Factory och Ministry och alltihopa trycks framåt av en vägg av keyboards, gitarrer och drösvis med samplingar. På gott och ont en riktig DIY-grej det här, för förutom lite hjälp med trummorna och gitarrspel på två låtar så har herr Townsend skrivit all text och musik själv, han sjunger och spelar alla instrument och har producerat och mixat hela rasket. Det är som sagt både på gott och ont, gott därför att han fått göra allt precis som han vill ha det och ont därför att han fått göra allt precis som han vill ha det. Ni fattar va?
Den gode Devin skulle nämligen behövt nån i studion som styrt upp och sorterat, kapat och möjligen kasserat några av alla hans infall då skivan är en väldigt ojämn historia. Men det finns såklart guldkorn och när dom kommer så kommer dom och dammar till en rejält. Bäst: öppningslåten "S.Y.L" som har ett jäkla driv, "Happy camper" (försök, säger försök hänga med i första versen, text här nedan), "The Critic" och den klämmiga "Drizzlehell". Sämst: "In the Rainy Season" (den börjar bra men sen tar den aldrig slut känns det som), "Goat" , "The filler - Sweet city Jesus" och "Skin me", (jag har huvudvärk nu...).
Skivan avslutas med en högst onödig cover på Judas Priests "Exciter". En låt som efter 6 minuter gör över till total tystnad och sen vid 11-minuterstrecket drar en helt ohörbar plojlåt igång som verkligen frestar ens tålamod. 13 minuter av mitt liv till spillo, och där har vi ännu ett exempel på en grej som kunde kapas bort. Trivia: lite hjälp verkar dock Devin ha fått i studion då teknikern heter Blair Calibaba och assisterande tekniker heter Clair Bellybaba. Eller vänta nu ett tag...
Och som uppmärksam och återkommande bloggläsare så ser du att MP3-spelaren är tillbaka i inläggen. Man måste väl för faaan i alla fall få lyssna på musik, annars är det jävligt illa. Så om skivan finns på Spotify så länkar jag dit, annars finns skivan här på bloggen för lyssning. Men bara för lyssning, den går inte att ladda ner, OK? Jag tror inte att jag med ca 20 besökare/dag på min lilla blogg räknas som nån jättemaktfaktor i bloggvärlden, men är det nån artist/skivbolag/advokat/tråkmåns som inte vill att skivan ska ligga här för lyssning så skriv en snäll kommentar så tar jag givetvis bort den fortare än du hinner säga "lawsuit". OK?
"you pretentious fucking losers you've got nothing at all
you've got your fingers in your asshole and your hand on the call
and you talk such fucking horseshit that it's hard to believe
that you almost make careers out of being naive
you, you are a fucker coz you sold my guitar
you, you are a fucker, seeking fortune in bars
you, you are a fucker, coz you say such stupid shit
i've got a better line in pocket lint than what you've done with it
so if you are an asshole who pretends to be a friend
then get your ass in music, you'll be set to the end, ending,
and now you've got the nerve to ask me about my temper?
why yes, I have become a fucking happy camper!" (Happy Camper)
Tidigare inlägg om Strapping Young Lad på min blogg:
- City (CD)
7"-singel: Venom - Bloodlust! (1982)
A: Bloodlust / B: In nominas Satanas
Producent: Keith Nichol Skivbolag: Neat Records
Raritetsdags! För den här skitgamla Venom-singeln måste väl ändå vara en aning sällsynt eller va? Fantastiska låtar ("In Nomine Satanas" är grym!) och ett helt fantastiskt omslag. Och här kommer alla 13 på en och samma gång, för på tal om ingenting så är det den 13:e singeln som pyttebolaget Neat Records klämde ur sig (cat.no NEAT 13) och den släpptes fredag den 13 augusti 1982. Fifan vad jag sitter inne med mycket värdelös info!
Tidigare inlägg om Venom på min blogg:
- Eine kleine nachtsmusik (2-LP) / - Welcome to hell (LP) / - Die hard (7") / - In Memorium (CD)
LP: Slayer - South of heaven! (1988)
A: South of heaven / Silent scream / Live undead / Behind the crooked cross / Mandadory suicide
B: Ghosts of war / Read between the lies / Cleanse the soul / Dissident aggressor / Spill the blood
Producent: Rick Rubin, Slayer Skivbolag: Def Jam
Året är 1988. Första upplagan av Tjejvasan körs. "Fräcka Fredag" drar igång på TV2 till allmän förskräckelse med Malena Ivarsson som programledare. Bert Karlsson-metropolen Skara firar 1000 år som stad. 1988 är också året då jag köper "South of heaven" på vinyl, thrashtitanerna Slayers hett efterlängtade uppföljare till superduperklassikern "Reign in blood". Inte på långa vägar samma vansinnestempo på denna skiva som på "Reign in blood", eftersom bandet förstod att dom inte skulle kunna toppa den skivans vansinniga rens, men "Silent scream", "Live undead" och "Ghosts of war" håller definitivt den fransiga thrashfanan högt i vinden. Lyssna förresten extra noga på trumguden Dave Lombardos fantastiskt svängiga spel på den förstnämnda! Resten av låtarna på skivan håller ett ganska behagligt tempo för oss thrashfuskande lufttrummisar men varför slänga in den mer än lovligt fesljumma Judas Priest-covern "Dissident Aggressor"? Den gör då verkligen ingen människa glad.
Trivia: gitarristen Kerry King avskyr "Cleanse the soul". " I just fucking think it's horrible, I hate the opening riff. It's what we call a 'happy riff.' It's just like 'la-lala-la-la-la..." Hördu Kerry, jag tror inte att nån i hela världen skulle kalla det där riffet för ett "happy riff" men du borde väl veta bäst. På tal om riff så är just det där "happy riffet" och i princip all musik på denna skiva skriven av bandets andra gitarrist Jeff Hanneman, då Kerry King var nygift och nyligen flyttat till Phoenix och han var med egna ord "probably the odd man out at that point" då låtarna till skivan skrevs.
Bäst: hur mycket som helst men titellåten "South of heaven", "Spill the blood" och "Mandatory suicide" är särskilt sköna. Måste också ge extra kudos till de tre redan nämnda thrashdängarna "Silent scream", "Live undead" och "Ghosts of war". Och missa för guds (häpp!) skull inte "Behind the crooked cross" med ett särskilt skönt trumspel av Lombardo. Den mannen kan verkligen veva en trumpinne så att det svänger! Lyssna och lär, Ulrich.
Sämst: ja, där har vi "Dissident Aggressor" igen som inte ens räddas av Lombardos kompetenta dubbeltrampande. Och slutligen: omslagsbilden till denna klassiska platta pryds av en rasande grann bild målad av Larry Carroll, som även gjorde de subtila omslagen till "Reign in blood", "Seasons in the abyss" och "Christ illusion".
"There is no heaven without a hell" (Read between the lies)
Tidigare inlägg om Slayer på min blogg:
- Live Intrusion (VHS) / - Reign in blood (LP) / - Show no mercy (LP) / - Decade Of Aggression (CD) / - Divine Intervention (CD) / - Undisputed Attitude (CD) / - Diabolus In Musica (CD) / - God hates us all (CD) / - Christ illusion (CD) / - Haunting the chapel (12") / - Live undead (12") / - Criminally insane (12") / - Live Undead (12" pic.disc)
12" EP: Metallica - Jump in the fire! (1983)
A: Jump in the fire
B: Seek and destroy / Phantom lord
En tolvtummare med Metallica släppt på mitt dåvarande favoritskivbolag Music for Nations. Om du bara visste hur många skivor jag har hemma som är släppta på det skivbolaget, är det verkligen riktigt friskt? Nåväl, till skivan. Där de tre låtarna alla kommer från Metallicas genomfantastiska debutplatta "Kill ém all". De två låtarna på B-sidan är enligt omslaget inspelade live men är i själva verket inspelade i studio med lite publikjubel pålagt sådär i efterhand. Trivia: omslagsbilden, betitlad "The devils of D-Day", är målad av en farbror vid namn Les Edwards och kan ses i sin helhet här. Och eftersom snål-Ulrich och snål-Hetfield av nån anledning inte vill ha Metallica på Spotify så måste du lyssna på låtarna i andra änden av Internet, nämligen på YouTube.
Fler inlägg om Metallica på min blogg:
- Death Magnetic (CD) / - Death Magnetic (5-LP box) / - The Garage days Re-revisited (12" EP) / - A year and a half in the life of... (2-VHS) / - Kill ém all (LP) / - Some kind of monster (DVD) / - St. Anger (CD) / - Creeping Death (12" EP)
CD: Opeth - Orchid! (1995)
1. In mist she was standing 2. Under the weeping moon 3. Silhouette 4. Forest of October 5. The twilight is my robe 6. Requiem 7. The apostle in triumph
Producent: Opeth, Dan Swanö Skivbolag: Candlelight Records
"In mist she was standing": 14 minuter! "Under the weeping moon": 10 minuter! "Forest of october": 13 minuter! "The twilight is my robe": 11 minuter! "The Apostle in Triumph": 12 minuter! De enda låtar som håller en någorlunda "normal" låtlängd är instrumentala pianosnutten "Silhouette" (flyhänt spelat av dåvarande trummisen Anders Nordin) och den likaledes instrumenta akustiska gitarrsnutten "Requiem" på en dryg minut. Vad pratar jag om?
Jamen, det är givetvis de svenska prog/dödsmetallhjältarna Opeths debutskiva "Orchid" från 1995! En skiva som jag köpte helt olyssnad efter att ha läst en glödande recension i Close-Up där Opeth kallades dödsmetallens Dream Theater. Eftersom jag varit ett stort fan av drömteaterns tonkonster sedan jag för första gången hörde "Ytse Jam" så kan ju inte det här vara dåligt, tänkte jag och pallrade iväg till Burmans Musik här i Umeå och köpte skivan på en gång utan att som sagt ens lyssna på den före, modigt va? Och det är klart som fan att det inte var dåligt, för direkt när jag hörde de slingriga gitarrerna i öppningslåten "In mist she was standing" så var jag stenhårt fast fast och jag hade fått ett nytt favoritband.
Bäst: jag upphör aldrig att förundras över hur fruktansvärt bra "Under the weeping moon" är, först ett soft intro på akustisk gitarr, sen ett slingrande elgitarrdito innan det grymma riffet med ett cymbalkomp snott rakt av från Slayers "Criminally Insane" tar över. Och hur kan man inte älska ett dödsmetallband som utan att tveka lägger in ett tre minuter långt flummigt rymdljudsparti mitt i låten? Andra godbitar är 13-minuterskolossen "Forest of October" med ett snyggt gitarrsolo och "The twilight is my robe", "endast" 11 minuter lång och med ett skönt avgrundsvrål från mästergrowlaren och gitarristen Mikael Åkerfeldt i början på låten och med det softaste gitarrsolo du kan tänka dig vid 5-minuterstrecket. Jag menar långa låtar, don´t you just love it! Trivia: då det här är förstaupplagan av skivan så saknas bandloggan på omslaget. Och på grund av ett fel i mastringen så hamnade visst slutet av "Reqiuem" i början av "The Apostle in Triumph" där den första 1½ minuten av den sistnämnda hör till den förstnämnda.
Sämst: ja det skulle väl möjligen kunna vara det att mitt CD-häfte är hålat som du ser, har det suttit i nån pärm nånstans tro? Och varför är själva CD:n helt blå med varken låttitlar eller bandlogo tryckt på den? Nåja, såna pyttiga petitesser spelar naturligtvis liten och ingen roll alls, när det musikaliska innehållet på skivan är så mästerligt och överjordiskt bra. Och betänk också att grabbarna i bandet bara var osnutna spolingar på drygt 20 år vid den här tiden! Otroligt imponerande. Så lyssna genast på detta klockrena mästerverk i genren progressiv dödsmetall här nedan!
Tidigare inlägg om Opeth på min blogg:
- Opeth 5-CD Box / - Ghost reveries (CD) / - Watershed (CD) / - Lamentations (DVD)
7"-singel: Venom - Die Hard! (1983)
A: Die hard / B: Acid queen
Producent: Keith Nichol Skivbolag: Neat Records
En liten sjutummare med världens bästa Venom med två outgivna låtar. För dom finns väl inte på nån skiva eller? Skitcoolt omslag.
"Satan, Father Help me from this grave Demons, Warriors Ever be my slaves"
2-LP: Rush - All the world´s a stage! (1976)
Producent: Terry Brown, Rush Skivbolag: Mercury
A: Bastille Day / Anthem / Fly by night / In the mood / Something for nothing
B: Lakeside park / 2112 ("Overture", "The temples of Syrinx", "Presentation", "Soliloquy", "Grand finale")
C: By-Tor and the snow dog / In the end
D: Working man / Finding my way / What you´re doing
Tjahappja, då blev det Rush igen på bloggen, bra va? En apsnygg liveskiva från de kanadensiska progikonerna släppt för en helvetes massa år sen, närmare bestämt 1976. En makalöst bra live-skiva, det borde väl räcka att skriva bara det, men för er stackare därute som inte riktigt fattat denna orkesters storhet än (finns det såna?) så kan jag skriva ihop några rader så ni fattar. Nå, denna klassiska livedubbel är inspelad i Massey Hall i Toronto och är ett hopkok av tre spelningar bandet gjorde där den 11, 12 och 13 juni 1976 under deras "2112"-turné. Rush körde ju länge med upplägget fyra studioplattor och sen en liveskiva (efter "Vapor Trails"-skivan kom "Rush in Rio" direkt och då sprack det) och den här dubbel-LP:n kom följdaktligen efter studioskivorna "Rush", "Fly by night", "Caress of steel" och mastodontklassikern "2112" . Här dammar grabbarna med ungdomlig entusiasm (kom ihåg att dom var bara 23-24 år vid den här tiden) igenom ett rättvist gäng låtar från vardera skiva, men "2112" (låten alltså) är konstigt nog inte med i sin fulla prakt då kapitlen "III: Discovery" och "V: "Oracle: The Dream" av nån anledning är avknipsade. Trivia: LP nummer 1 består av A- och D-sidan och på LP nummer två är det B- och C-sidan. Är inte det skumt så säg?
Bäst: Allt såklart. Men särskilt kudos går till softa "Lakeside Park" (från underskattade "Caress of steel"-plattan), monsterlåten "2112" ("We like to do for you side one from our latest album", sånt hör man inte så ofta...), "Bastille day", "Fly by night" (har nynnat refrängen i flera dar nu), och "By-Tor and the snow dog" vilken mastodont till låt! 12 minuter progheaven minsann! Och såklart Neil Pearts dubbeltramssmattrande trumsolo ("ladies and gentleman, the professor on the drumkit") som ligger insprängt i "Finding my way". Sämst: jo, tjena. Skulle möjligen vara det att min kusin (hej Ellinor!) har precis den här skivan men med ett trippel-utvik istället för den du ser här ovan som jag har. Skulle ge ett valfritt finger för att ha den utgåva hon har.
Tidigare inlägg om Rush på min blogg:
- Moving pictures (LP) / - Exit...stage left (live) (2-LP) / - Signals (LP) / - Grace under pressure (LP) / - Power windows (LP) / - Hold your fire (LP) / - A show of hands (CD) / - Counterparts (CD) / - Rush R30 (DVD) / - Anatomy of a drumsolo (DVD) / - Rush in Rio (DVD) / - Different stages (3-CD) / - Presto (LP) / - A farewell to kings (LP)
12" EP: Metallica - Creeping Death! (1984)
A: Creeping death
B: Am I evil / Blitzkrieg
Producent: Metallica, Mark Whitaker Skivbolag: Music for Nations
En tolvtummare från min gigantiska Metallica-samling. Inte så mycket att säga om den här, A-sidans "Creeping Death" (Die!, Die! Die!) är från kanonplattan "Ride The Lightning" och på B-sidan bjuds vi på två covers av NWOBHM-grupperna Diamond Head och Blitzkrieg respektive.
Och då Metallica av nån anledning ("Spotify would welcome the addition of Metallica in our catalogue. However, the artist decided that they did not want to be included and therefore we are obligated to respected that decision") inte finns på Spotify kan jag inte länka till de här låtarna, men den här EP:n har du ju såklart redan i skivhyllan och kan plocka fram den själv och lyssna på. Gör det nu på en gång innan du glömmer bort det. Ruggigt bra.
Fler inlägg om Metallica på min blogg:
- Death Magnetic (CD) / - Death Magnetic (5-LP box) / - The Garage days Re-revisited (12" EP) / - A year and a half in the life of... (2-VHS) / - Kill ém all (LP) / - Some kind of monster (DVD) / - St. Anger (CD)
Filmtips: Bad biology! (2008)
Regi: Frank Henenlotter, 85 min
Hahaha, Frank Henenlotter you sick sick sick sonofabitch! Henenlotter? Jamen, du vet han regissören som gav oss den alldagliga och sorgliga historien om killen som traskar runt med sin bortopererade siamesiske tvilling i en väska i kultfilmen "Basket Case". Han som (o)roade oss så våldsamt med historien om den sjungande masken Aylmer som kröp in i nacken på en snubbe och som krävde färska människohjärnor i utbyte mot att han pumpar sin bärare full med droger i likalades kultiga "Brain Damage". Jajustdet, förstod väl att du skulle haja vem det var. Och nu, inte mindre än 17 år efter hans senaste film ("Basket Case 3") kommer här hans senaste opus "Bad Biology". En sockersöt saga om en tjej som är född med sju klitorisar och en kille som har en drogberoende penis på 50 centimeter som han pratar med. Eeeh, va?!?
Nå, den här filmen handlar alltså om Jennifer som raggat upp (ännu) en kille på en bar och av misstag spräckt hans skalle mot golvet i takt med sitt vildsinta juckande. Blott en timme senare föder hon en missbildad, blodig och skrikande klump till freakbäbis i badkaret. Konstigt? Nja, eftersom hon har sju klitoris där nere så är allting i hennes kropp uppspeedat och hon blir alltså kåt, tillfredställd, gravid och redo att föda, allt inom en timme. Är det bra eller dåligt?
Via hennes jobb som fotograf med halvporriga motiv så smygtittar hon på hon en kille som lyckas med konsttycket att ge en tjej en orgasm som håller i sig i en dryg timme. Hon förstår direkt att den där killen kan garanterat lösa hennes "problem" en gång för alla. Hans problem däremot är att hans 50-centimeters trousersnake (som han gaffatejpar fast under kallingarna när den blir för ivrig) nu har rymt! Trailern är vansinnigt långt ifrån jobbsäker och du kan nog gissa hur långt ifrån allt annat i filmväg själva filmen är...
CD: Lost Souls - Fracture! (1998)
01. Cavity / 02. Demonride / 03. 2 pieces / 04. Doggod / 05. I´n in league with... / 06. Skinstripped / 07. Downfall / 08. Zero / 09. Dead you will remain / 10. The naked truth
Producent: Daniel Bergstrand, Lost Souls Skivbolag: Nuclear Blast
Oj, jag har en CD till med det numera avsomnade Uppsala-bandet Lost Souls hemma, det hade jag faktiskt helt glömt bort! Måste faktiskt erkänna att jag knappt lyssnat på den här sen jag köpte den 1998, den är nämligen inte riktigt lika tuff som deras föregående skiva så jag gav den noga bara en eller möjligen två chanser i CD-spelaren innan den åkte in längst bak i skivhögen. Nåväl, när jag nu 11 år senare lyssnar på den igen så är den ju såklart ganska bra men nog hade det fått vara ett par thrashrökare till som "2 pieces" och "Downfall" på skivan istället för de evighetsmalande låtarna som "Zero", "Doggod" och "Dead you will remain".
Trivia: av skivans tio spår har inte mindre än åtta ordet "soul" i sig som till exempel "embracing my soul" (Demonride), "tear my soul apart" (2 pieces), "anti-souls" (Doggod), "shattered soul" (I´m in league with), "I won´t dwell soul" (Skinstripped), "twisted soul inside me" (Downfall), "I am your soul" (Dead you will remain) och "the surface of your soul" (The naked truth). Idétorka på textfronten eller medvetet och genomtänkt? Bäst: "2 pieces" (lätt den bästa låten på skivan och jävlar vad det går undan!), "Cavity" (avigt trumkomp), "Downfall", "The naked truth" och "Skinstripped" Sämst: tja, det skulle väl vara "Zero" då, som med sina dryga sex minuter nästan aldriiig tar slut. Annars en jäkligt bra skiva med megafett gitarrljud och fräna samplingar. Tyvärr blev det här den sista skivan med Lost Souls dom dom två år senare, år 2000, la ner verksamheten.
Tidigare inlägg om Lost Souls:
- Closeyoureyesanditwonthurt (CD)