Film- & Musikbloggen!

---

A: Jailbreak / Emerald / Southbound / Rosalie/Cowgirl's Song
B: Dancing in the Moonlight / Massacre / Still in Love With You / Johnny the Fox Meets Jimmy the Weed
C: Cowboy Song / The Boys Are Back in Town / Don't Believe a Word / Warriors / Are You Ready
D: Suicide / Sha La La / Baby Drives Me Crazy / The Rocker

Producent: Tony Visconti Skivbolag: Vertigo

Lyssna på Spotify:
Thin Lizzy – Live And Dangerous

THIN LIZZY:
Phil Lynott, bas, sång / Scott Gorham, gitarr / Brian Robertson, gitarr / Brian Downey, trummor

Övriga medverkande:
John Earle (Graham Parker & the Rumours), saxofon på "Dancing in the Moonlight" / Huey Lewis (Clover), munspel på "Baby Drives Me Crazy"

---

Och här kommer "Live and dangerous", en klassisk liveplatta från Thin Lizzy. Eller nja, det där med "Dangerous" är nog sant men så mycket "Live" är den då inte. Skivans producent Tony Visconti har nämligen sagt att: "this album was 75% recorded in the studio". WTF?

Jodu, och här kommer hela historien om hur man gör en klassisk "live"-skiva:

Det började med att Thin Lizzy fick en mindre hit med "Bad Reputation" som producerades av just Tony Visconti, och dom ville sålkart gärna jobba med honom igen. Men mr Visconti var en upptagen herre där i slutet av 70-talet, han hade förutom en David Bowie-skiva även Steve Gibbons Band, The Radiators och Rick Wakeman på kö till studion och som inte det var nog hade han även det egna skivbolaget "Good Earth" i startgroparna.

Så en tidsslukande ny studioskiva med Tony som ljudguru var det inte tal om så vad gör man då? Jo, man släpper en dubbel-live såklart! Det borde väl gå fort att lyssna igenom några redan inspelade gig, sa Lynott. Två veckor hade Tony över och längre än så borde det väl inte ta?

Så Tony och Phil satt och lyssnade igenom över 30 timmars material med liveupptagningar från en massa olika gig. När dom till slut enats om vilka låtar som skulle vara med på plattan undrade Phil lite försynt om det inte gick att putsa till hans sång litegrann på ett par ställen? Självklart, sa Tony och ett par dagar förflöt medans Phil la ny sång på ett par låtar. När det var klart sa Phil, "nu när vi ändå håller på, kan jag inte lägga ny sång på alla låtar?"

Jo, sa Tony.

När då det var gjort så upptäckte dom att de båda gitarristerna Gorham och Robertson i stridens hetta inte hade satt sin körsång till 100% och de var vid ett par tillfällen inte ens framme vid micken när dom skulle sjunga. Så det fixades också till, men då det bara var Lynott där i studion så är det alltså Lynott som hörs körandes med sig själv på ett par ställen! Då upptäcker Lynott att hans basspel är lite darrigt här och där så han spelar in det igen i studion. Det hörs dock skillnad mellan de nylagda basspåren och livespåren så dom bestämde att all bas skulle spelas in på nytt.

Puh! Men nu är väl ändå liveskivan klar?

Nej. För då kliver Scott Gorham and Brian Robertson in i studion och när de får höra att det var sådär enkelt att göra om Lynotts basspel kan väl dom få spela in sina gitarrdelar igen?

Vi summerar: 

Nu är alltså sången, basen och båda gitarrerna inspelade i efterhand i studio. Trummorna då? Nej, dom är faktiskt live. Brian Downey var helnöjd med sitt trummande så det - och publikjublet - är det enda som är kvar sen konserterna.

Inget mer?

Jo, då publikljudet på originalinspelningarna hördes lite svagt var Tony tvungen att ta till lite studiotrixande när det gäller publikens taktfasta handklapp på "Rosalie". Phil säger där åt publiken att "put yer hands together" men publikens klappande var för lågt för att höras över bandets spelande. Så Tony samplade helt enkelt publikens handklappande efter en konsert (där bandet alltså inte hörs) och gjorde en loop av det som han sen kopplade till en keyboard. När han sen tryckte på en tangent så fick han ett kort, koncist klapp tillbaka. Tony satt helt enkelt och tryckte på en keyboard i takt med "Rosalie" för att få de där taktfasta klappen!

Till sist så är "Southbound" inte inspelad inför publik alls utan från ett soundcheck med ett i efterhand pålagt publikljud.

Men annars är det "Live and Dangerous" för hela slanten! Djävligt bra skiva.

Regi: Martin Scorsese, 178 min

Måste på nåt sätt i alla fall låtsas att det här fortfarande är en "Film- och Musikblogg" - har varit mycket skivor nu - så när jag gräver fram den här gamla godingfilmen som trillat ner och (nästan) försvunnit bakom filmhyllan så slänger jag väl iväg ett par rader om den nu när jag äntligen hittat igen den igen. Trodde fan att jag hade lånat bort den.

Handlingen: Två gamla vänner bygger upp ett dobbelimpeium i Las Vegas. Sam "Ace" Rothstein (Robert de Niro) blir chef för stans bästa casino "Tangiers" och skall se till att allting sköts snyggt och ordentligt - i alla fall på ytan, så att ägarna kan få sin väska med svarta pengar. Nicky Santoro (Joe Pesci) är den som ser till att motsträviga typer håller sig till maffians spelregler, och blir snabbt Las Vegas nye maffiaboss.

Trivia: den sista film som Biografbyrån satte sina klåfingriga saxar i. det var visst något med ett huvud och ett städ dom inte gillade... Också den film som det svärs mest i, "fuck" sägs hela 422 gånger i filmen, dvs 2,4 gånger per minut. Fuck!

En av de bästa casinofilmer som gjorts, ring chefen i morgon bitti och säg att du känner dig lite krasslig och så stannar du hemma i soffan och ser den här istället.

Nicky Santoro: Listen to me Anthony. I got your head in a fuckin' vise. I'll squash your head like a fuckin' grapefruit if you don't give me a name. Don't make me have to do this, please. Don't make me be a bad guy.
Tony Dogs: Fuck you.
Nicky Santoro: This motherfucker, you believe this? Two fucking days and nights! Fuck me? Fuck me? You motherfucker! Fuck my mother? That's what you fucking tell me? You motherfucker you!

En grungigt uttöjd framsida.



Why so serious? Har ni också en gnagande känsla att nåt är fel?

---

Hate / Rain / Master & Slave / Childhood's End / I Will Be There / Jungle / In My Head / It Never Goes Away / Seduction of the Innocent / I Confess / In the Mirror / I Walk Alone

Producent: Toby Wright, Gene Simmons & Paul Stanley Skivbolag: Mercury

Lyssna på Spotify:
Kiss – Carnival Of Souls

KISS:
Gene Simmons, bass, vocals / Paul Stanley, guitar, vocals / Bruce Kulick, guitar, vocals / Eric Singer, drums

---

"I want to be like Billy Corgan!"

Nä, inte jag utan det är faktiskt Gene som sa det till producenten Toby Wright när dom hade en diskussion om vilken inriktning denna skiva skulle ha. Toby tyckte Gene gott kunde nöja sig med att helt enkelt "bara" vara Gene, en levande legend som borde kunna vara trygg i att göra det han gör bäst nämligen hård rockmusik med Kiss. Men Gene var orolig att fansen hade lessnat på det gamla Kiss och han ville ha en nystart, ett helt nytt Kiss med ett helt nytt sound och sneglade då på Smashing Pumpkins och grunge.

För det var nämligen Gene som var hetast på hela det här "Kiss goes grunge"-stuket som genomsyrar detta splittrade epos. Paul Stanley - den främsta fanbäraren för hur bandet Kiss helst ska låta - var helt emot detta i hans tycke huvudlösa karriärdrag men gav med sig då Gene verkligen var passionerat övertygad att detta var den rätta vägen att gå för Kiss. Gene var by the way lika passionerat övertygad att "The Elder" var den rätta vägen att gå men det är en annan historia...

Trivia: på tal om den första men ingen i detta inlägg; om du lyssnar noga - och då menar jag riktigt jävla noga - så hör du i det sprakiga introt till "Hate" en röst som säger "ladies and gentlemen, from Boise, Idaho... direct from the Paramount Theatre... 12 year old litte Billy Corgan" där ordet "Corgan" är vänt baklänges för att förhindra en fet stämning från just Billy "Smashing Pumpkins" Corgan.

Det hela började i november -95 då Kiss efter ett tre år långt uppehåll gick in i studion för att påbörja inspelningen av en ny skiva, den första skivan med nytt material sen 1992 års "Revenge". Till historien hör också att denna sättning i september -95 hade spelat in "Kiss MTV Unplugged"-plattan och spelade som bekant med både Ace Frehley och Peter Criss på ett gäng låtar. Skulle tro att ett ansenligt lysande dollartecken tändes i Gene och Pauls båda huvuden då de märkte responsen. För under slutfasen av "Carnival"-sessionen i januari -96 fick nämligen Kulick och Singer veta att Gene och Paul skulle dra ut på en sista (jo, pyttsan!)  sminkad världsturné med gamla polarna Ace och Peter och den då färdiginspelade "Carnival"-skivan lades på is på obestämd tid. Skit också, tänkte Singer och Kulick och lämnde Kiss-skutan för att söka lyckan på annat håll.

Mastertejperna låg sen och samlade damm hos skivbolaget i nästan två år - och blev under tiden friskt piratkopierad och spridd på den nya flugan internet - innan den till slut släpptes i oktober 1997 som "Carnival of souls - The final sessions". Utskeppad till skivbutikerna helt utan marknadsföring då man inte ville störa den enormt framgångsrika återföreningsturnén med att hypa en "konstig" Kiss-skiva med två andra snubbar på gitarr och trummor än dom som publiken mötte varje kväll på de utsålda arenorna världen över. Men "Jungle" blev faktiskt framröstad som årets låt 1997 av amerikanska hårdrockstidningen Metal Edges läsare.

Inte så jävla kass om man riktigt sätter sig och lyssnar koncenterat men visst låter det lite annorlunda med vridna riff och 7/4-takter både här och där. Hälften av låtarna är skrivna av Paul, hälften av Gene och faktiskt så många som nio av plattans av plattans tolv spår har Bruce Kulick haft en hand i. Han var också den som högljuddast ventilerade sin åsikt att den borde släppas, Eric Singer däremot vägrade säga ett ord om den och drog vidare till andra band när den extremt framgångsrika återföreningsturnén bara fortsatte och fortsatte. Men han återkom såklart till bandet några år senare och blev "The Cat Man" när Peters jämrande och klagande till slut blev för mycket för Gene och Paul.

En skiva med klara influenser av Alice in Chains och Soundgarden där "Childhoods end" (med barnkörer...) och den helakustiska "I Will Be There" (som Paul skrev till sin son Evan) står utsom toppspår. Även "In my head", "Rain" och "I confess" är riktigt bra. Och på den avslutande "I walk alone" (han visste inte hur rätt han skulle få...) så bjuds vi minsann på Bruce Kulicks one and only sånginsats på en Kiss-skiva då det är han som som sjunger lead. Tyvärr så innehåller den låter den värdelösaste och onödigaste baklängeseffekten ever. Inte en enda av skivans låtar har spelats live av Kiss förutom just "I walk alone" som Bruce Kulick har spelat på sina soloturnéer.

Tyvärr varken låttexter eller bandfoton i fodralet - den slängdes ju bara ut i butikerna utan krusiduller som sagt - men den är absolut inte dålig trots att den bara sålde (för Kiss) genomusla 200.000 ex i USA innan den försvann helt från listorna. Borde finnas på ICA för 49 spänn. Upptäck!

På omslagets en sliskig mexikansk general (typ) och Nazareth-snubbarnas nunor i guldpengarna. Hela rasket målat av Joe Petagno som bland annat gjort en drös Motörhead-omslag. Som du kanske ser är skivan tidigare ägd av Jan Djerf som tyckte det var en lysande bra idé att kleta sin namnteckning på framsidan.



På baksidan en Nazareth-sedel och skivtiteln inbränd. Sedeln är ett klistermärke och går alltså att peta loss om man nu vill det.



På innerpåsen bjuds vi på det obligatoriska "hela bandet med bar överkropp"-fotot. Hur många såna här barbröstade bandbilder kan du komma på? Manowar givetvis men vilka mer? Girlschool?

---

A: Silver Dollar Forger (Part 1&2) / Glad When You're Gone / Loved And Lost / Shanghai'd In Shanghai
B: Jet Lag / Light My Way / Sunshine / Shapes of Things / Space Safari

Producent: Roger Glover Skivbolag: Mooncrest

Lyssna på Spotify:
Nazareth – Rampant

NAZARETH:
Dan McCafferty, vocals / Pete Agnew, bass / Manny Charlton, guitars / Darrell Sweet, drums

---

"Rampant" med skotska veteranrockarna Nazareth har jag stående i skivhyllan också. Köpte den här för länge sen nånstans och ställde sen in olyssnad i skivhyllan. Varför? Ja, säg det. Men nu har jag till slut lyssnat på den och jag undrar om den verkligen ska få åka tillbaks i hyllan eller om den rent av hamnar i "Säljas"-påsen, för så jäkla bra var den inte.

Det är väl bara den tvärösiga "Silver Dollar Forger", smärre hiten "Shanghai'd In Shanghai" (med fräckt slidesolo och oblyg "Satisfaction"-stöld) och softa lägereldsballaden "Sunshine" som jag gillade.

Svammellåtar med blå bluestoner som "Loved and Lost", "Jet Lag" (låter som ett avskrap från Peter Criss soloplatta), "Glad When You're Gone" (rena 60-talspopen) och "Light My Way" (1968 ringde och ville ha det flummiga psykedelia soundet tillbaka) går inte hem hos undertecknad alls. Skivan avslutas urtråkigt med ett medley av Yardbirds "Shapes of Things" och den egna instrumentalen "Space Safari". Men McCafferty sjunger för jävla bra.

Trivia: Deep Purple-legenden Jon Lord spelar piano på "Glad When You're Gone" och "Shanghai'd In Shanghai". Och så vet du väl den raspige sångaren Dan McCafferty var påtänkt som ny sångare i AC/DC efter Bon Scott hade supit bort sig?

RIP Darrell Sweet.

En framsida så vacker att jag saknar ord.



På baksida ett dubbelkaggat trumset höljt i dimma, en underbar syn om du frågar mig. Observera gitarren där uppe i luften.



På uppviket ett kollage med vuxna män som gör saker tillsammans.

---

A: Heavy Metal Thunder / To Hell and Back Again / Strong Arm of the Law / Taking Your Chances
B: 20,000 Ft. / Hungry Years / Sixth Form Girls / Dallas 1 PM

Producent: Saxon, Pete Hinton Skivbolag: Carrere

Lyssna på Spotify:
Saxon – Strong Arm Of The Law

SAXON:
Biff Byford, vocals / Graham Oliver, guitar / Paul Quinn, guitar / Steve Dawson, bass / Pete Gill, drums

---

Stön.

Precis som i fallet med Master of Reality-skivan så genomlider jag inför bloggandet av denna skiva en seriös skrivkramp. Men som tur är är det en gammal Saxon-vinyl som står på tur och det betyder såklart att jag inte behöver skriva så mycket, för har du inte den här skivan hemma så är du inte mycket till hårdrockare, eller va?

Men när mörkret är som allra mörkast kommer ljuset!

För jag kommer just på att nu när skivan ändå heter "Strong arm of the law" passar det väl bra att jag delger er mina egna möten med lagens starka arm. Det går fort ska du veta för här har du en (realitivt) laglydig kille. Eller så har jag haft en jävla tur då jag för det mesta kör alldeles för fort, köpt jazztobak på Bali (trodde vi) och varit delägare i en egengjord hembrännare (två hopsvetsade hinkar och ett plaströr) som försåg oss fyra delägare med varm svartgrumlig 85%-ig sprit på 80-talet. Mmm, smaskens! Undrar förresten om tanten på ICA Ålidhem misstänkte nåt när jag och polaren K köpte en halv vagn socker och jäst? Men det är nog preskriberat nu.

OK here goes: jag har fått en enda fortkörningsbot i hela mitt liv då jag för ett par år sen blåste genom en liten by nära Hemavan (på sportlov på väg till backen) i den svindlande hastigheten av 61 km på en 50-sträcka. Invinkad av farbror polisen som givetvis hade radarkontroll precis den dagen blev jag på stället 2400:- kronor fattigare, thank you very much. Fan!

Min andra krock med rättvisan är lite allvarligare då jag som 20-åring åkte dit för att jag ha langat sprit. Jag och min minderårige polare fattade tyvärr inte att den shortsklädda snubben bredvid oss var en civilklädd polis så när flasköverlämnandet var gjort så dök nämnda shortsfarbror upp och med ett stadigt grepp om min arm blev jag ledd genom stadens gator till polisstationen. Hej alla mina kompisar som förvånat tittade på! Inget jag är stolt över alls och det blev både rättegång (egen advokat jo jag tackar jag) och dagsböter som tack vare min vid den tiden låga inkomst stannade på 800 spänn vad jag kommer ihåg. Sen dess höll jag mig undan liknande, olagliga affärsuppgörelser och köpte bara ut partydricka till mig själv kan jag säga. Lyckades nästan dölja brevet från tingsrätten för min kära mor... Sorry! 

Men det som är lite kul med hela den sorgliga episoden är att killen jag köpte ut spriten till har jag känt i hela mitt liv, vi bodde i samma hus under uppväxten och han spelar numera gitarr i mitt coverband och har gjort så sedan vi startade bandet. Sa jag förresten att han nu jobbar som advokat... Ödets ironi.

Bra skiva!

Du Rick, kan du suga in kinderna litegrann? Whoaaa, inte så mycket!



Inga skämt om svarta fötter nu tack. Och nu försöker jag verkligen vara så PK jag bara kan men visst borde jag fattat att skivan inte skulle innehålla nån sydstatsrock när jag såg bandfotot? Och du, vad kallas killarnas motsvarighet till "camel toe"? Brrrr, jag blev fan scarred for life av det här omslaget...

---

A: A: Back on the Streets / Saturday Night / Closest Thing to Heaven / Silent Type / Reckless Boy
B: Private Life / Liar / Steady Rockin' / My Wild Romance / Rock 'N' Roll Tonight

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/2W4NxfsxrttSea4ohyygTq

Producent: Al Nalli Skivbolag: Atlantic

RICK MEDLOCKE AND BLACKFOOT:
Rick Medlocke, guitar, vocals / Wizzard, bass / Harold Seay, drums / Doug "Bingo" Bare, keyboards

---

Skrattretande usel platta från forna hjältarna Blackfoot, här är det dock bara den sjungande gitarristen Rick Medlocke kvar från förr och med basisten från funkrockarna Mothers Finest i sättningen släpar han det en gång så stolta bandnamnet rejält i smutsen. Tyvärr.

Medlocke ville släppa en soloskiva men skivbolaget vägrade ge ut den om inte bandnamnet "Blackfoot" stod på omslaget. Och då blev det kompromissen "Rick Medlocke and Blackfoot" trots att det då bara är Rick som varit med i Blackfoot. Ett Blackfoot som tappade alltmer mer mark mot yngre, snyggare band som slängde med hårmanarna på MTV och gitarristen Hargrett fick faktiskt kicken 1984 då skivbolaget tyckte han var för ful! 1986 gick proppen ur och Blackfoot Mk I la ner verksamheten.

Men Medlocke ville fortsätta och körde på med ett ständigt roterande manskap ända till 1997 faktiskt innan ha la bandet i malpåse och drog till Lynyrd Skynyrd där han fortfarande är kvar som gitarrist. Men än fanns det liv i svartfötterna för 2004 kom originalmedlemmarna Jakson Spires (trummor), Greg T. Walker (bas) och nämnde "fule" gitarrist Charlie Hargrett fram från bakom skämskudden och startade upp bandet igen. Tyvärr avled världens coolaste indian Jakson Spires 2005 av en hjärnblödning och i sommaren 2011 så hoppade Hargrett av så nu är det bara Greg. T. Walker kvar som håller den lätt tilltufsade Blackfoot-fanan högt.

Denna skiva är som sagt skrämmande usel, och inte smack svängig sydstatsrock skymtas någonstans, det är bara den avslutande  "Rock 'N' Roll Tonight" som det är lite klös i och den är en Mother´s Finest-cover.

Sämst: Ja typ allt men allra sämstigast är nog "Closest Thing To Heaven" som låter som nåt som Tina Turner ratat och den följande "Silent type" som har en urrrkig funkbas... Båda låtarna skrivna av den helskäggige snubben som på bandfotot ser ut som en korvgubbe.

Nä nu gömmer jag undan det här missfostret och spelar "Tomcattin'" istället, det är ju så det Blackfoot som jag håller så högt ska låta. Och ja just det, på innerfodralet tackar Rick biorunkaren Pee-Wee Herman, notoriske bajsskämtaren Richard Pryor och skrikhalsen Sam Kinison för "spiritual guidance" ... Jojo, schyssta kompisar.

Herregud, vilken kalkon, tjugo spänn i sjön.

Vadå jag dyster?

---

Tied in Bronze Chains / Filthgrinder / Rhapsody in Filth / Havoc Vulture / Prime Evil Renaissance / Supersonic Journey / End of Journey / A Moment of Clarity / Down South, Up North / The Scorn Torrent

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/3ZcTz8RT2ehPIMquNln1hf

Producent: Satyr Skivbolag: Nuclear Blast

SATYRICON:
Satyr, guitar, bass, keyboards, vocals / Frost, battery

Gäst på skivan:
Gylve "Fenriz" Nagell, percussion på "Prime Evil Renaissance" och "Havoc Vulture"

---

Och så gör vi ett jättelikt musikaliskt lappkast från den kanadensiska progtrion Rush till Satyricon, en norsk blackmetalduo med diaboliska och mänsklighetshatande textrader och deras skiva "Rebel Extravaganza" från 1999. Tyvärr ingen låt på norska den här gången, sångare, gitarristen och bandledaren Satyr sjöng ju så vackert på sitt modersmål på den föregående och kanonbra-iga "Nemesis Divina"-skivan.

Tyvärr var den här skivan en riktig pärs att ta sig igenom, har pinat mig igenom den tre gånger inför bloggandet men nu pallar jag fan inte mer. Ofantligt långa och långtråkiga låtar ("Tied in Bronze Chains" 11 minuter, "Supersonic Journey" 8 minuter och "The Scorn Torrent" 10 minuter) var inte riktigt min kopp te. De resterande låtarna ligger förresten alla på dryga sex minuter i längd. 

På CD:n finns också de tre instrumentala "Rhapsody in Filth", "End of Journey" och "Down South, up North" som alla är precis så tråkiga som utfyllnadssnuttar brukar vara. Hyfsat mystiska texter också eller vad sägs om "the sleaze on the Wall is all gone anyway, it´s just flowers, flowers" ("Tied In Bronze Chains") och "Are you bitter when you see how pale you are?" ("Havoc Culture"). Eeeh va...?

Bandchefen Satyr har själv sagt följande om detta album: "Black Metal had come to a point where romance and bloodsucking seemed more important than darkness and extremity. "Rebel" was Satyricon taking everything a step further. The album is aggressive and cold and the production is much more powerful than previous albums, without sounding sterile. Sadly the sceptics, the straight edge Black Metal people who think they like extreme music but really only want to hear things that they can easily identify and feel comfortable with spread the word that this album was some sort of electronic or industrial sound album. Needless to say, for those who know it, it’s the most Black Metal album we’ve ever made..."

Jag håller inte med den gode (onde?) Satyr (eller Sigurd Wongraven som hans mamma kallar honom) utan tycker den här skivan tvärtom är fantastiskt steril, tråkig och enformig, tack och lov köpte jag den begagnad. Satyricon spottade dock upp sig efter det här magplasket och släppte i tur och ordning "Volcano" "Now, Diabolical" och "The age of Nero" som alla tre är helgrymma skivor.

"Du er kristen, det er feilen med deg..."

Skitfränt omslag med en uggla målat av Eraldo Carugati som senare gjorde omslagen till de fyra KISS-soloalbumen. Jo, faktiskt.



På baksidan ser vi resten av ugglan, ett blånande vinterlandskap och bilder på bandet långhåriga och fina. Titta riktigt noga under bilderna (för visst har du den här LP:n hemma?) så ser du att Alex kallas "Snow Dog" och Geddy "By-Tor". Strecket som skjuter över himlavalvet är ett flygplan om du undrar. Ser du norrskenet förresten? En första titel på den här skivan var "Aurora borealis".

---

A: Anthem / Best I Can / Beneath, Between & Behind / By-Tor & The Snow Dog (I: At the Tobes of Hades / II: Across the Styx / III: Of the Battle / IV: Epilogue)
B: Fly By Night / Making Memories / Rivendell / In the End

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/1IV7ycaBYt31CFC9g1BrrD

Producent: Rush, Terry Brown Skivbolag: Mercury

RUSH:
Geddy Lee, bass, vocals / Alex Lifeson, guitars / Neil Peart, drums, percussion

---

Och av en ren slump (föregående inlägg var ju om Neil Peart) så blev nästa skiva ut på bloggen "Fly by night" med just Rush. Ibland så linjerar hela jävla kosmos upp sig på rad minsann.

Skiva nummer två från mina proghjältar och ett av få band som haft samma medlemmar (nästan) ända sen starten. Kommer du på nåt mer band? Ja, jag vet att John Rutsey trummade på debuten "Rush" men hallå, lite bra gjort är det väl i alla fall? Så lite medlemsbyten måste väl vara nåt sorts rekord.

Här har de tack ock lov lämnat debutens Led Zep-flörtande för att i stället gå all in med prog istället. Äran för det kan nog till viss del tillskrivas den då färska trummisen Neil Peart som anslutit sig till bandet efter John Rutsey (som på grund av sin diabetes inte kunde turnera) och här har Neil-killen knåpat ihop texten till alla låtar utom "Best I can" och den avslutande "In the end".

Trivia: texten till den episka 9-minutaren "By-Tor and the  snow dog" handlar inte om nån gammal legend eller gudasaga utan är helt enkelt historien om den mångårige Rush-medarbetaren Howard Ungerleider som skulle slagga över hemma hos Rush skivbolagsboss Ray Danniels. Danniels två hundar, en schäfer och en liten vitlurvig sak gillade dock inte den okände gästen det minsta utan morrade, högg och hoppade mot stackars Howard som till slut gav upp och drog därifrån. När Howard senare berättade det för polarna i Rush bröt dom ihop av skratt och sa: "A biter, and the Snow Dog", sounds like an epic song!'". True story.

På tal om Peart och textskrivande så är texten till "Anthem" inspirerad av Ayn Rand, en filosof vars tankar haft stort inflytande på Peart, inte minst texten till den klassiska Rush-dängan "2112". Peart fick hyfsat mycket skit för den, särskilt från den engelska pressen som kallade Rush både "Junior fascists" och "Hitler lovers"...

Peart har under alla år vägrat tillkännage sin politiska ståndpunkt mem har i en intervju sagt sig vara "Vänsterlibertarist" som du kan läsa mer om här.

Men vad var det i den ryska filosofen Ayn Rands "Objektivism" som fick den engelska pressen att gå i taket?

Jo, i korthet handlar det om:
-  att mänskliga varelser är medvetna om en oberoende verklighet genom sina sinnen.
- att förnuft är det väsentliga för att bearbeta denna data.
- att det lämpliga moraliska syftet av ens liv är att sträva efter att uppnå ens eget rationella egenintresse.
- och att det enda moraliska sociala systemet är full laissez-faire-kapitalism med en stat strikt begränsad till domstol, polis och militär. Hängde du med på det?

Denna genomklassiska som du givetvis måste köpa nu på stört om du inte redan har den är producerad av Terry Brown som skulle stanna som husproducent med Rush ända fram till 1982 års "Signals"-skiva.

Bra som fan! Nu kollar vi på ynglingarna i Rush när dom framför "Anthem". Vilket hår! Vilka skjortor! Vilka brallor! Vilket litet trumset!
.

---

A: Tonight You Belong to Me / Move On / Ain't Quite Right / Wouldn't You Like to Know Me / Take Me Away (Together as One)
B: "It's Alright / Hold Me, Touch Me (Think of Me When We're Apart) / Love in Chains / Goodbye

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/4vMzunxNi9emhJptA4mwMH

Producent: Paul Stanley, Jeff Glixman Skivbolag: Casablanca

PAUL STANLEY:
Paul Stanley, vocals, rhythm guitar / Bob Kulick, guitar / Steve Buslowe, bass #1-5 / Richie Fontana, drums #1-4 / Eric Nelson, bass #6-9 / Craig Krampf, drums #6-9 / Carmine Appice, drums #5 / Steve Lacey, guitar #8

---

En smånött Paul Stanley-skiva som varit i min ägo sedan den dag den släpptes 1978 blir den den sista soloskivan från de fyra Kiss-grabbarna som åker ut på bloggen. Den av de fyra soloskivorna som lät mest Kiss om då Peters mest innehöll jazziga ballader, Aces var fylld med gatsmart och ruffigare rock och Genes var... ja den var väl mest konstig. Paul skiva sålde näst bäst av soloskivorna, endast slagen på topplistorna av den nyss nämnde slyngeln Ace Frehley vars skiva alltså gillades mest av den skivköpande publiken. Måste ha varit en rejäl knäck på Genes ofantliga ego, eller va?

Om själva skivan är det väl inte så mycket att orda om, som jag nyss skrev så skulle ju en skiva med gruppen Kiss låtit precis så här om det bara hade kommit nån 1978. Och tänk att Paul bara var 26 år vid den här tiden, bara en pojkslyngel och redan en sån säker låtskrivare, imponerande på min ära!

Här har han minsann lyckats knåpa ihop röjiga stänkare som "Tonight You Belong to Me", "Move On", "Wouldn't You Like to Know Me" och "It's Alright" bara en sån sak. Bonusinfo om den avslutande "Goodbye": Paul ville ha en låt till på skivan men hade ingen så han skickade ut de andra musikerna på middag med orden "kom tillbaka om två timmar så ska jag fixa en låt under tiden". Och så gjorde han det. Fast han sa det på engelska förstås. Glöm inte heller att lyssna en sväng på balladerna "Hold Me, Touch Me (Think of Me When We're Apart)" och "Ain't Quite Right".

Trivia: det enda av de fyra soloalbumen som enbart innehåller eget material, de andra tre killarna hade coverlåtar på sina skivor.

Ännu mer trivia: på "Take Me Away (Together as One)" så sitter Carmine Appice (Vanilla Fudge, Rod Stewart) på trumpallen och spelar sådär yvigt och våldsamt som bara han kan. Problemet var bara att i slutet av låten så undrade Carmine om det var OK att han körde lite crazy fills och rullningar och blev så till sig att han tappade takten totalt. Carmine märkte ingenting och Paul var givetvis alldeles för hygglig att säga att inspelningen blev fel så när Carmine hade dragit iväg igen så började "Operation lappa ihop" för att få alla slag att hamna rätt i takten. Enligt Bob Kulick hade det gått fortare att spela in trummorna igen med en annan trummis men...

Till sist: När jag surfade runt på internet för att hitta lite matnyttig och/eller onödig info om denna skiva så ramlade jag över en kul grej: nån Kiss-fantast har samlat ett gäng med Pauls allra mest publikfriande scenhojtande på en CD och "gett ut" den under namnet "People Let Me Get This Off My Chest - the very best of Paul stanleys onstage banter".

Det är helt enkelt en CD som samlar 70 stycken "före låten"-snack från allas vår stjärngosse där han på nåt sätt lyckas med konststycket att få publiken att känna sig som den allra bästa och vildaste publiken Kiss nånsin spelat för och där varje låt ("we haven´t played this in a long time"...) blir upphaussad å det väldigaste! Stor underhållning från en stor scenpersonlighet utlovas och en CD som alla som frontar ett band borde lyssna på för att lära sig hur man eldar upp en publik. Omslaget ser du här nedan och eftersom jag är en sån hygglig prick så kan du klicka här och ladda ner ett eget ex av detta episka mästerverk.