CD+DVD: Luca Turillis Rhapsody - Ascending to infinity! (2012)
Ödesmättad framsida.
Texten på baksidan givetvis utformad som en filmaffisch. Det står ju trots allt "born to sound cimematic" i CD-häftet...
Quantum X / Ascending To Infinity / Dante's Inferno / Excalibur / Tormento e Passione / Dark Fate Of Atlantis / Luna / Clash Of The Titans / Of Michael The Archangel And Lucifer's Fall (I. In Profundis / II. Fatum Mortalis / III. Ignis Divinus) / March Of Time (Helloween cover)
Producent:
Luca Turilli
Skivbolag:
Nuclear Blast
LUCA TURILLIS RHAPSODY:
Alessandro Conti - sång
Luca Turilli - gitarr, keyboards
Patrice Guers - bas
Dominique Leurquin - gitarr
Alex Landenburg - trummor
SESSION:
Alex Holzwarth - trummar på skivan
Jeez, det är verkligen långt mellan inläggen på den här skitbloggen eller hur? Men är det semestermånad så är det. Men här kommer det ett inlägg i alla fall.
Och nu blir det lite invecklat så nu måste du använda båda dina grå celler för att hänga med.
Beredd?
OK. det var en gång ett italienskt band som hette Rhapsody. Allt var frid och fröjd och bandet släppte sex fullängdare med fantastisk och bombastisk powermetall. Sen var det visst nån som hörde av sig och tyckte att det där namnet Rhapsody får ni fan inte använda nåt mer, det var vi faktiskt först med.
Jahappja, sa Turilli & Co, då byter vi väl namn till Rhapsody of Fire, det funkar för oss.
Sagt och gjort och bandet formerly known as Rhapsody hette nu Rhapsody of Fire och släppte två album till med, japp, fantastisk och bombastisk powermetall.
Sen skar det sig av någon anledning mellan bandets låtskrivarduo, gitarristen Luca Turilli och keyboardisten Alex Staropoli och Luca tog sitt pick, pack och gitarr och drog. Med sig i den vänskapliga skilsmässan fick han basisten Patrice Guers och sessiongitarristen Dominique Leurquin. Och det är det här som det blir lite invecklat alternativt komiskt för de tre trallande vännerna kallade nämligen det nya bandet för Luca Turillis Rhapsody och använder samma bandlogga som det "gamla" Rhapsody!
Som om inte det vore nog ska Alex Staropoli fortsätta använda namnet Rhapsody of Fire, (med samma logga) så nu finns det alltså två Rhapsody! Men blir det verkligen dubbelt så bra? Jag lägger nog mina surt fördärvarvade pengar på de framtida släppen med Turillis gäng då jag vet att han skriver sjukt sköna låtar med vansinnigt klistriga refränger. Men ska såklart ge Staropolis Rhapsody en chans då deras skiva kommer.
Bonustips: kolla upp Turillis tre soloskivor under eget namn: "King of the Nordic Twilight", (1999) "Prophet of the Last Eclipse" (2002) och "The Infinite Wonders of Creation" (2006) som är fullspäckade med vansinnigt refrängstark powermetall. Släng också ett öra på sidoprojektet Luca Turillis Dreamquest vars enda skiva heter "Lost horizons" (2006) där Luca övergivit gitarren och istället spelar keyboard och en tjej sköter sången. Sjukt bra skivor alla fyra. Betänk också att Luca Turilli förutom att han knåpar musik till sina soloskivor även skriver all text och musik i Rhapsody, Rhapsody of Fire och Luca Turillis Rhapsody, eller vad dom nu heter. Hur hinner karln?
Svinbra är även denna skiva, (konstigt vore det ju annars, det är ju Luca Turilli vi pratar om), smockfylld med, you know it, fantastisk och bombastisk powermetall med de fetaste kör- och orkesterarrangemangen du hört sen Therion. Och jag som förresten tyckte att Fabio Leone (som är kvar i Rhapsody of Fire) var en grym sångare... Allesandro Conti vilken jävla hjälte!
Som synes följer det även med en DVD i paketet, som tyvärr inte var så sevärd. Förutom videon till "Dark fate of Atlantis" (som du kan se nedan) är det intervjuer med alla bandmedlemmar som på knackig engelska berättar hur bra allt är numera. Eller nåt liknande, jag har faktiskt inte orkat kolla eller lyssna på alla, men nåt åt det hållet pratar dom om. Trummisen Alex Landenburt (som inte spelar på albumet för det gör Rhapsody of Fires Alex Holzwarth) får dock inte får säga ett enda ord utan hans bidrag till denna DVD är ett trumsolo filmat vid nån spelning nånstans...
Sen är det också en snutt kallad "making of the video" med på DVDn, där "Dark fate..."-regissören Owe Lingwall (trummis i Nocturnal Rites och boende här i Umeå) i extrem närbild berättar för någon okänd person utanför bild hur videon gjordes. Hyfsat intressant men tyvärr går DVDn inte att se på TVn då den beskärs hur jävla konstigt som helst och halva bilden hamnar utanför vilket bildformat jag använder. Men på en datamaskin funkar den. Vad var det som gick fel i överföringen, Owe?
Tur då att CDn är så ofattbart bra. Säger bara Luca Turilli, vilken jävla hjälte!
LP: Lizzy Borden - Menace to society! (1986)
Hela gänget poserar tufft med diverse vapen, sångaren Lizzy Borden med en yxa såklart. Han som är tvåa från vänster fick av okänd anledning en gul motorsåg av märket "Eager Beaver", svårt att se tuff ut med så små saker. Snubben längst till höger håller förresten på att ramla av, han skulle nog se lite bättre om han kammade till sitt pudelrufs.
Nytt militärfordon och nya, tuffa poser. Han som på framsidan hade en gul motorsåg har nu en granat. Observera Lizzys gaffatejpade låtsasyxa på flaggan. Och snubben som på framsidan höll på att ramla ner har nu satt sig ner på arslet, det är nog säkrast så.
Fin hemmagjord teckning på innerpåsen med blod, konstiga kläder ännu mer vapen.
A:
Generations aliens / Notorious / Terror on the town / Bloddy Mary / Stiletto (voice of command)
B:
Ultra violence / Love kills / Brass tactics / Ursa minor / Menace to society
Producent:
Jim Faraci, Lizzy Borden
Skivbolag:
Metal Blade
LIZZY BORDEN:
Lizzy Borden, sång
Gene Allen, gitarr
Alex Nelson, gitarr
Michael Davis, bas
Joey Scott Harges, trummor
Det här inlägget blir rekordkort då mina kunskaper i ämnet Lizzy Borden är fullkomligt obefintliga. Köpte denna skiva enbart för att det var A: ett tufft omslag, B: den var släppt på favvobolaget Metal Blade och C: den var billig.
Som tur var skivan riktigt bra och enbart omslaget är lätt värt de två tjugor jag pröjsade. I omslaget följer det också med en merchlapp där man kan skicka efter en livevideo med bandet, en video som erbjuds både på VHS och Betamax för det hutlöst dyra priset 30 dollar. Måste ha varit en smärre förmögenhet 1986.
Musikaliskt så låter Lizzy Borden som ett hårdare Queensryche med mer än en Maiden-slinga invävd i musiken och sångaren Lizzy låter exakt som Queensryches ex-sångare Geoff Tate. Ex-sångare? Ja, Tate har fått kicken från bandet, det visste du väl?
Lizzy Borden (riktigt namn Gregory C. Harges) och trummisen Joey Scott Harges (bröder?) håller förresten fortfarande liv i detta teatraliska metallband och spelade för nåt år sen på Sweden Rock. Basist i bandet är sedan 1992 svensken Mårten Andersson. RIP Alex Nelson.
CD + DVD: Meshuggah - Koloss! (2012)
I Am Colossus / The Demon's Name Is Surveillance / Do Not Look Down / Behind the Sun / The Hurt That Finds You First / Marrow / Break Those Bones Whose Sinews Gave It Motion / Swarm / Demiurge / The Last Vigil
Lyssna på Spotify:
Meshuggah – Koloss
Producent:
Meshuggah
Skivbolag:
Nuclear Blast
MESHUGGAH:
Jens Kidman - sång
Fredrik Thordendal - gitarr
Mårten Hagström - gitarr
Dick Lövgren - bas
Tomas Haake - trummor
Smiter emellan med en nyinköpt CD-skiva mellan alla vinylinlägg och det är inget mindre än umepojkarna Meshuggahs senaste fullängdare "Koloss". Inköpt från cdwow som verkar ha en förkärlek för sydamerikanska utgåvor då det här är den tredje eller fjärde CDn jag får från dom som är släppt på argentinska Icarus Records.
Men det spelar ju absolut ingen roll alls, särskilt då jag fick den här "limiterade" utgåvan med medföljande DVD för sketna 89 spänn.
Svinbra skiva som redan snurrat en miljard gånger i stereon hemma och i bilen. Brukar alltid vara nån låt på Meshuggahs skivor som jag tycker harvar/maler på för länge men här finns det faktiskt ingen sån. Hela skivan är en ren njutning att lyssna på, det svänger som aldrig förr och dom dunkar ju fram en låt, "The Hurt That Finds You First" i ett rasande tempo, kul att höra. Men OK, ska jag vara ärlig så brukar jag hoppa över den instrumentala "The Last Vigil". Sorry, Mårten! Men resten, säger bara AAAAARRRGHHHHH!!!!
På DVDn? Jo, där bjuds vi först på "Konstrukting the Koloss" där vi får hänga med bandet i deras kombinerade replokal/studio under arbetet med denna skiva. Efter det drar vi till Indien för att spela två konserter. Indien är väl inte direkt det första land som poppar upp i huvudet när man pratar hårdrock, eller va?
Kul förresten att the meshugganers istället för att prata english valde att köra allt på sjungande västerbottniska och texta hela klabbet på engelska. Utom när Haake lite kort pratar om sina trummor, då tar han det på engelska. Jag misstänker dock att det materialet ska användas till en trumvideo med Haake.Rätta mig om jag har fel. DVDn är förresten gjord av Anders Björler (The Haunted) och Owe Lingwall (Nocturnal Rites).
Trivia: titeln till "Break Those Bones Whose Sinews Gave It Motion" är från ett citat av den tyska filosofen och nobelpristagaren Albert Schweitzer och lyder i sin helhet: "Revenge... is like a rolling stone, which, when a man hath forced up a hill, will return upon him with a greater violence, and break those bones whose sinews gave it motion..."
Aaarghhh, nångång ska jag lära mig det där trixiga breaket som börjar vid 2.50 min på låten nedan...
Läskigt bra skiva.
Och så bjussar jag på 10 minuter från DVDn...
LP: Raven - Architect of fear! (1991)
Fränt omslag med en ilsken korp mot en mattsvart bakgrund.
En trio allvarliga hårdrockare, alla tre med ofattbart tajta jeans. Och vilka jättegympadojjor! Men det är ju thrashmetal så det var ju väntat.
A:
Architect of Fear Intro / Architect of Fear / Disciple / Got the Devil / Part of the Machine / Under the Skin
B:
White Hot Anger / Can't Run and Hide / Blind Leading the Blind / Relentless / Just Let Me Go
Producent:
Raven
Skivbolag:
SPV/Steamhammer
RAVEN:
John Gallagher, bas, sång
Mark Gallagher, gitarr
Joe Hasselvander, trummor
Konstigt.
Hade för första gången ever gjort ett tidsinställt inlägg, som skulle publiceras i lördags. Men det funkade inte, ser jag nu. Men nu kommer det ett nytt inlägg.
Men varför ett tidsinställt inlägg? Jo, jag var nämligen på Getaway Rock i Gävle i fredags (och en massa annat efter det) och ville inte att det skulle vara total stiltje på bloggen. Men det sket sig alltså...
Getaway Rock har förresten det absolut tråkigaste festivalområde jag nånsin varit på. Bara grus överallt och ingenstans att sitta, för när man är gubbjävel som jag vill man gärna slå sig ner nånstans mellan konserterna. Inne på barområdena fanns det såklart sittplatser men åt helsicke för få. Nä, till Getaway åker jag nog inte igen, tacka vet jag SRF där man kan lägga sig i gräset och avnjuta sitt käk, här fick man vackert stå eller då lägga sig i gruset. Och då blir man ju smutsig, lite klass har man ju.
Jaha, har du varit på Getaway, vilka såg du? Jo, jag och polaren S hade alltså shoppat varsin fredagsbiljett, han ville absolut se Ministry (för första och sista gången) och jag ville se Manowar (för första gången).
Ministry såg jag live på SRF 2008 (var det väl?) när Al & Co var ute på sin avskedsturné, och nu är dom alltså ute på en ny avskesturné! Rena KISS-takterna om du frågar mig. Jourgensen - som ser ut som en liten, plirande tant med sitt ögonsmink och rastahår - var i Gävle på ett strålande humör och halsade öl efter öl och tjoade, dansade och hade sig, så konserten var riktigt kul att kolla på. På SRF 2008 stod han och resten av bandet ju bakom ett hönsnät och lirade, inte riktigt lika kul att kolla på.
Manowar, som jag hade längtat så efter, var däremot ett fantastiskt antiklimax. Först så var ljudet helt obefintligt, är inte Manowar världens högljuddaste band? Inga trummor, ingen bas och en gitarr som kom och gick. Man riktigt såg ilskan ryka ur öronen på DeMaio. Sen ville bandboss DeMaio visst ha upp nån ur publiken på scen som kunde spela gitarr på en låt tillsammans med bandet. Den enda som ville kliva upp var naturligtvis en skitfull jävla Gävle-redneck som givetvis inte kunde spela gitarr det minsta. Har aldrig skämts så mycket i hela i mitt liv och konserten som då fått upp en hyfsad styrfart tvärdog med ett brak där och då. Ljudet blev tack och lov bättre mot slutet men fy fan så pinsamt det var.
Andra band vi såg var Meshuggah (svinbra som vanligt), Municipal Waste (roligt en stund), Crashdiet (dom var bättre i Hultsfred då vi såg dom senast med Dave Lepard (RIP) på sång) och Satyricon som var sataniskt bra.
Sen såg vi några snuttar av Amon Amarth (inte min kopp te alls), Finntroll (klämmigt) och HC-gänget Raised Fist som inte heller är min kopp te. Nä, största överraskningen var nog istället jänkgänget August Burns Red som ingen av oss varken hade hört eller hört talas om tidigare men som verkligen blåste dammet ur våra öron. Trodde faktiskt att det skulle vara såndär fasansfull In Flames/Dead by April/Kent-metal, du vet med growliga verser och gnällig rensång på refrängerna men det var ju fullt ös medvetslös hela tiden. Och du, flip-flops (som gitarristen sportade) är METAL! Riktigt jävla bra trots att låtarna lät lite likadant efter ett tag. Men i små portioner så var det väldigt bra.
Nä, nu lägger vi Getaway till handlingarna och går över till detta inlägs huvudnummer, nämligen "Architect of fear", den åttonde studioskivan från engelska metalveteranerna Raven, som här fortsätter med sitt eviga och tröstlösa skivbolagshoppande. Deras två första släpptes ju på engelska Neat Records, sen bar det iväg till Amerika och Megaforce Records för en skiva och efter den ett tre skivors kontrakt med jätten Atlantic. Sen fick dom kicken från Atlantic och hamnade dom på lilla Combat för en skiva och nu är dom alltså tillbaka i Europa och släpper en skiva på tyska bolaget Steamhammer/SPV. Måste vara ett elände att hela tiden byta sådär.
Tyska thrashgänget Kreators management lockade nämligen över Gallagher-bröderna + vidhängande trummis till Tyskland där den dynamiska trion sen tillbringade en svettig månad i en pyttig studio för att vrida ihop denna skiva. Dom producerade den själv och som hjälpreda i studion hade dom en herre vid namn Heinrich Mikus, en gång i tiden stentuff sångare i stentuffa vikingarockarna Faithful Breath.
Men trots den tuffa kopplingen till både Kreator och Faithful Breath blev det här bara en halvdan skiva och följdaktligen den sista Raven-skiva jag inhandlade. Verkligen synd på så rara ärtor, för riffen som Mark vrider ur sin gitarr brukar i vanliga fall förflytta berg, nu framkallar dom mest gäspningar. Och så går det ju för sakta! Jag vill ha tillbaka det där vildsint metalproggiga och genomgalna Raven som krossade allt inom synhåll på deras två första plattor. Det är inte förrän på nästsista låten "Relentless" dom trampar nån slags gas i botten och då är det såklart alldeles försent.
Trivia: när Raven hade några dagar ledigt från studioknegandet drog dom till Holland och spelade på ostfestivalen i Gouda. Jo, det är faktiskt sant. Ett gig på en Ostfestival? Låter nästan lite Spinal Tap men är säkert mysigare än att maratonstå i gruset på Getaway.
Nä, det här var inge kul alls. Nästa!
Trumvideo: Hellhammer - Mayhem!
Iakttagelse: han slår inte så hårt som jag trodde han skulle göra, spelar riktigt soft faktiskt. Han har m-å-n-g-a cymbaler också som du ser, kolla särskilt in den vita ridecymbalen till höger, snygg som stryk.
Vid 2:26 får förresten kameran en rejäl kyss då kamerakillen står för nära en cymbal. Eller som Jan-Axel skulle ha sagt: "du kan ikke stå sånn tett!"
2-LP: Kiss - Double Platinum! (1978)
Oj, vad det blänker!
Lika blank baksida.
På uppslaget är det våra fyra vänner och låtlistan. Allt är fortfarande lika ögonkisande blankt.
Och i vinylutgåvan fick man också med detta diplom. Dumt nog har jag dunkat ett hål mitt i skivan, skulle väl provspela den...
A:
Strutter '78 / Do You Love Me? / Hard Luck Woman / Calling Dr. Love / Let Me Go, Rock 'n' Roll
B:
Love Gun / God of Thunder / Firehouse / Hotter Than Hell / I Want You
C:
Deuce / 100,000 Years / Detroit Rock City / Rock Bottom (Intro) / She / Rock and Roll All Nite
D:
Beth / Makin' Love / C'mon and Love Me / Cold Gin / Black Diamond
Lyssna på Spotify:
Kiss – Double Platinum
Producent:
Bob Ezrin, Eddie Kramer, Kenny Kerner, Richie Wise, Neil Bogart, KISS
Skivbolag:
Casablanca
KISS:
Gene Simmons, bas, sång
Paul Stanley, gitarr, sång
Ace Frehley, gitarr, sång
Peter Criss, trummor, sång
Greatest hits-samlingen "Double Platinum" från 1978 har en ganska intressant historia. Alla de fräsiga "hit"-låtarna "Hard Luck Woman", "Calling Dr. Love", "She", "Firehouse", "Detroit Rock City", "Deuce" och de andra har du såklart redan hört typ en miljard gånger men har du verkligen tänkt på att dom låter helt annorlunda på den här skivan än vad dom gjorde från början?
Nä, just det.
Men vi tar det väl från början.
I mars månad 1978 hade de fyras gäng börjat jobba på sina respektive soloalbum och med Ace, Gene, Paul och Peter inlåsta i var sin studio var den pengabringande KISS-maskinen oroväckande stilla. Så vad gör ett skivbolag när guldkalven inte är ute på turné och tjänar pengar?
Man släpper en samlingsskiva så att publiken inte glömmer bort sina favoriter såklart.
En skiva som bandet hade väldigt lite att göra med, det här var som sagt Casablancas grej helt och hållet. Men en nyinspelad låt, "Strutter ´78", bidrog dom med i alla fall. Ett rykte säger förresten att det är Sean Delaney och inte Peter Criss som trummar, men det är inte bekräftat.
Så i februari 1978 kliver bandet (möjligen inte Criss, som sagt) in i Electric Lady studion för att spela in “Strutter” igen. En lätt discodoftande nyinspelning som Sean Delaney (och allra särskilt Ace) tyckte var en fantastiskt dålig idé, men då det var Casablancabossen Neil Bogarts idé så var det bara att bita ihop. Inte så mycket är ändrat från 1974-originalet förutom att trummorna är lite "studsigare" och ett extra gitarrsolo är ditlagt.
Såhär har Paul sagt om beslutet att spela in "Strutter" igen: “We once re-recorded a song, it was ‘Strutter.’ And I thought it sucked. It was bullshit. There was no reason to do it, it was pointless because we had no new point of view and no reason to re-cut something that came out so good the first time”.
KISS-bekantingen Sean Delaney och producenten Mike Stone (RIP bägge två) fick uppdraget att pussla ihop en samlingsskiva och pussla fick dom verkligen göra. De sex skivor låtarna skulle tas ifrån, ("Kiss" (1974), "Hotter Than Hell" (1974), "Dressed to Kill" (1975), "Destroyer" (1976), "Rock and Roll Over" (1976) och "Love Gun" (1977)), (fan vilken mördande utgivningstakt!!), var alla producerade av olika ljudsnillen så soundet och ljudnivåerna var såklart helt olika på de låtar Casablanca valt ut till denna skiva.
Casablanca hade i sitt kontrakt från 1976 inskrivet att om KISS inte fick ur sig en ny studioplatta innan maj 1978 så hade bolaget rätt att på eget bevåg släppa en “Best Of"-platta utan att fråga om lov eller blanda in bandet. Då de fem studiolåtarna på "Alive II" (1977) var alldeles för få att kallas "en ny studioplatta" (och så var dom ju nu fullt upptagna med sina soloskivor) var det tydligt att en ny studioskiva skulle KISS aldrig kunna få fram.
Och den här skivan var det tydligen bråttom som fan att få ut till butikerna, Stone och Delaney fick nämligen bara nio dagar på sig att fixa och mixa 21 låtar! Problemet vara bara att alla producenter (Kramer, Kerner, Ezrin osv) hade sina egna inspelningstrix och att försöka få allt allt låka likadant var ett riktigt hästjobb. Eddie Kramer spelade tydligen alltid in trummorna i mono och resten av gänget spelade in trummorna i stereo och det gick ju inte, det skulle ju höras om det på en låt var mono-trummor och på nästa låt stereo-trummor osv.
Vidare så spelade Bob Ezrin alltid in så att om det till exempel var ett eko på en gitarr så var det inspelat så och inte pålagt i efterhand. Det går alltså inte att ändra nåt som han Ezrin har spelat in utan det ligger så att säga inbränt på mastertejpen. Det går alltså inte att separera de olika påläggen eller ändra nivåerna.
Så vad gör man då?
Jo, man "drar" helt enkelt upp alla låtar till Bob Ezrins nivå och mixar om hela skiten så att allt låter "lika bra" och "lika stort" som på Ezrins "Destroyer"-inspelning. Och det gärna på nio dagar...
Och som jag skrev i början på det här inlägget (fan va långt det börjar bli) så har ju ett par låtar fått en helt nytt, uppiffat arrangemang, som till exempel:
- “Hard Luck Woman” där trummorna i början är borttagna och som på orignalet kom in samtidigt som Peter börjar sjunga nu inte trampar igång förrän han börjar sjunga den andra versen. Några ekoeffekter är också pålagda på gitarrerna och den är ca 15 sekunder kortare än vad den var i original.
- “Calling Dr. Love” är också den kortare nu, ca 30 sekunder är kapad från den. Introt är lite mera "demoniskt" och trumbreaket efter andra refrängen är bortttaget och den går raka spåret in på solot istället för som på originalet en refräng till.
- På “Detroit Rock City” är introt och bilkraschen bortknipsade vilket gör den ca 1.45 min kortare.
- Tempot på “Firehouse” är lite uppspeedat jämfört med originalet men låtlängden är densamma då en extra “Get the firehouse / Whoo-hoo, yeah!” är ditlagt i slutet på låten. Brandsirenen från originalet är och borta och ersatt med att låten tonar ut med introriffet.
Mera konstigheter: det instrumentala intro på “Rock Bottom” sitter här i börja på “She" istället! Inte hela introt användes dock utan bara de sista 50 sekunderna vilket gör att "She" här är drygt 25 sekunder längre än på "Dressed to kill". I slutet repeteras också de två första verserna innan den fadar ut.
På “Black Diamond” spelas det akustiska gitarrintrot ett varv till innan Paul börjar sjunga vilket gör den ca nio sekunder längre. På andra versen är Peters två “no, no” borttaget från slutet av textraden “There’s nothin’ that you can do”. Originalets mullrande instrumentalslut (den som går saktare och saktare du vet) är helt bortkknipsat och ersatt med introts akustiska gitarr och sång och låten slutar alltså som den börjar. Det lilla tricket gör att "Black Diamond" här är nästan en minut kortare än i original.
Varför Stone och Delaney ansåg det nödvändigt att klippa och arrangera om låtarna är det dock ingen som vet, det hade väl räckt med att fixa till nivåerna?
Ett tryckfel på det silvrigt snygga omslaget har smugit sig in också. Kolla på bilden ovan så ser du att "Rock Bottom" är listad som första låt på sidan tre, den är egentligen låt nummer fyra då den ligger som intro före "She". Synd bara att det introt är så lågt mixat att det knappt hörs. men det fixades visst till inför CD-utgåvan.
KISS var inte helt sålda på idén med en samlingsskiva men den fyllde fint det lilla glapp som fanns i KISS-kalendern efter "Alive II"-turnéns slut och innan de fyra soloskivorna kom ut i butikerna i september. Det året, 1978 alltså, sålde förresten KISS merchandiseprylar för mer än 100 miljoner dollar. Ka-ching!!
Nä, nu har jag fan skrivit tillräckligt om den här skivan.