LP: Griftegård - Solemn, sacred, severe! (2009)



Blytung debutskiva från Norrköpings-doomarna Griftegård, utgiven av skivbolaget Nachtgnosis och den är ju så jävla vacker att man bara vill skrika! Blodröd vinyl släppt i en "Collectors"-utgåva på endast 200 ex. 
med ett snyggt 24-sidigt häfte med bilder på respektive medlem i tuffa rockposer och texterna.







Musiken då? Jo, på detta mästerverk finns det inte mindre än fem blytunga, eller vänta... jag menar såklart fem BLYTUNGA framtida doomklassiker, som alla släpar sig fram i samma tempo som en torr säl i Sahara. Så BLYTUNGT att Candlemass låter som trallpunkarna NOFX i jämförelse. Skivans första låt "Charles Taze Russell" (det är snubben som startade Jehovas Vittnen by the way) inleds givetvis med en ödesmättade kyrkklockor och körer, och är så grymt långsam att du hinner ta en fika mellan taktslagen. Jehovas Vittnen, är det doom? Ja, det hänger ihop med att bandledaren, lyrikförfattaren och gitarristen (i den ordningen) Ola Blomkvist var i sin ungdoms dagar medlem i Jehovas Vittnen men lyckades som tolvåring ta sig ur kultens grepp.





Efter fyra ytterligare dräptunga doom-kolosser (särskilt "The Mire" och "I Refuse The Ashes" är överjävligt bra!) så avslutas skivan väldigt, väldigt lågmält med en stilla psalm (ja, faktiskt) benämnd "Noah's Hands" som nästan lyckas skingra det kompakta mörker som sänkt sig runt min vinylsvarv under tiden skivan snurrat. Mäktig med sin kyrkorgel och tusenhövdad kör är den i alla fall, det är då ett som är säkert. Och på tal om ingenting så är här vinylutgåvan mastrad av en herre vid namn Magnus Andersson, som på helgerna kallar sig "Devo" och är liksminkad basist i världens bästa blackmetalband Marduk.

"Man can not suffer enough for his sins"




Det följer också med en cool amulett med det allseende ögat ("the ill stare"


A:
Charles Taze Russell
The Mire
Drunk With Wormwood

B: 
Punishment And Ordeal
I Refuse The Ashes
Noah's Hands

* * *

* * *  

Producent:
Griftegård, Magnus Jonsson 

Skivbolag: 
Nachtgnosis

GRIFTEGÅRD:

Ola Blomkvist gitarr, texter
Thomas Eriksson sång
Per Broddesson gitarr
Thomas Jansson bas
Jens Gustafsson trummor

LP: KISS - Ace Frehley! (1978)





A: Rip It Out / Speedin' Back to My Baby / Snow Blind / Ozone / What's on Your Mind?
B: New York Groove / I'm in Need of Love / Wiped-Out / Fractured Mirror

Producent: Eddie Kramer, Ace Frehley Skivbolag: Casablanca Records

ACE FREHLEY:

Ace Frehley gitarr, bas, sång / Will Lee bas / Anton Fig trummor / Carl Tallarico trummor "Fractured Mirror"



Jätteklassisk debutsoloskiva från den champagneglade KISS-gitarristen Ace Frehley. Köpte den här, (och de andra tre KISS-medlemmarnas skivor såklart), direkt när dom kom 1978 men just den här seglade väldigt fort upp som storfavorit på min pojkrumsstereo, tätt följd av gitarrpolaren Paul Stanleys skiva. Genes skiva? Nja, den var väl mest lite konstig, eller hur? Peters smörindränkta skiva åkte däremot väldigt fort längs bak i skivbacken kan jag säga...

Skivan knåpade Ace ihop i princip alldeles själv då han förutom att spela alla gitarrer även sköter allt basspel. Och sjunger gör han också såklart, sådär underbart släpigt som bara han kan. Men trumma kan han inte så bakom trumsetet sitter gamle polaren Anton Fig som även skötte trumpinnarna på lika kalasbraiga "Anomaly".

Ace hade tidigare inte vågat ta ton på sina egna låtar, helnykteristen Gene sjöng ju ironiskt nog på hans sprithyllning "Cold Gin" och på "Parasite", Paul sjöng "Comin' Home" och "Rock bottom" (båda iofs samskrivna med Paul) och Peter raspade sig igenom "Strange Ways" och "Getaway". Det var inte förrän 1977 och "Love Gun"-skivan som han vågade han sig till slut fram till sångmicken för att sjunga elstötsberättelsen "Shock me". Och 1978 kom då denna skiva där Ace sjunger allt, och han sjöng ju hur bra som helst. Efter denna skivas klockrena succé sjöng sen Ace på inte mindre än tre låtar på "Dynasty"-skivan, (Stones-covern "2000 Man," "Hard Times" och "Save Your Love") och han luftade även lungorna på "Talk to Me", "Two Sides of the Coin" och "Torpedo Girl" på den grymt underskattade "Unmasked", men det är en annan historia.

Trivia:
Endast förbisprungen på USA-listan av Genes skiva (#22) då den seglade upp till en respektingivande 26 plats. En klockren hit med den av Russ Ballard skrivna "New York Groove" fick han också den gode Ace, plats 13 på singelistan i USA är inte kattskit, vet du.

Men jag undrar vart planscherna som följde med respektive skiva tagit vägen? Spårlöst borta, och det är verkligen skit.


LP: Iron Maiden - Killers! (1981)







A: The Ides Of March / Wrathchild / Murder In The Rue Morgue / Another Life / Gengis Khan/ Innocent Exile
B: Killers / Twilight Zone / Prodigal Son / Purgatory / Drifter

Producent: Martin Birch Skivbolag: EMI

IRON MAIDEN:
Paul Di'Anno vocals / Dave Murray guitar / Adrian Smith guitar / Steve Harris bass / Clive Burr drums


Efter det förra rekordlånga inlägget så blir det här avsevärt kortare. För det här är ju inte direkt det okändaste bandet eller skivan...

OK, here goes! "Killers" med Iron Maiden:
- spelades in endast åtta månader efter debutalbumet.
- innehåller huvudsakligen låtar som inte rymdes på debuten "Iron Maiden". Endast titellåten "Killers" och "Murders in the Rue Morgue" var nyskrivna till plattan.
- är den första skivan med legendariske Martin Birch som producent. Han satt sen ohotad i producentstolen ända fram till 1992 och "Fear of the dark" som blev hans sista med bandet innan han gick i pension. 
- är den första skivan med Adrian Smith på gitarr. 
- blev den sista skivan med Paul Di´Anno på sång som under denna skivas turné fick kicken på grund av sitt kokain- och alkoholmissbruk.
- har jag har som synes USA-ugåvan av, för "Twilight Zone" ligger där på B-sidan. Den var icke med på den ursprungliga engelska utgåvan.

Frågor på det? Nähäpp. Men vi ses väl på Sonisphere i augusti?

LP: Faith No More - The real thing! (1989)



Tredje skivan från krångelrockarna Faith No More och det första med den skvatt galne orala akrobaten Mike Patton på sång. Skivan med sitt allt-är-uppochner-utom bandbilden-omslag blev (till slut) en jättesuccé i USA och släpade sig, drygt ett år efter skivsläppet, upp till plats 11 på Billboard-listan. Men det hände först efter släppet av skivans andra singel, den numera klassiska dängan "Epic" som med sin mix av blytung metal och rap var nånting helt nytt på den tiden och den blev såklart en massiv Topp 10-hit i USA.



:
A:
From Out of Nowhere
Epic
Falling to Pieces
Surprise! You're Dead!
Zombie Eaters

B:
The Real Thing
Underwater Love
The Morning After
Woodpecker from Mars

* * *

* * *

Producent: 
Mike Wallace 

Skivbolag: 
London

FAITH NO MORE:
Michael Patton, sång
Jim Martin, gitarr
Bill Gould, bas
Roddy Bottum, keyboards
Mike Bordin, trummor

RSS 2.0