LP: Myofist - Thunder in rock! (1981)





A: Double Or Nothing / Thunder In Rock / Leather And Lace / On The Radio / It's Late
B: Better Way To Go / Evil Cold / Fleet Street / Open The Gates

Producent: Steve Vaughan Skivbolag: A&M

MYOFIST:
Ron Chenier, gitarr, sång / Jeff Nystrom, bas, sång / Bob Patterson, trummor / Ivan Tessier, keyboard


Nu blir det lite invecklat så häng med nu! Det här är alltså "Thunder in rock", fullängdare nummer tre från kanadensiska rockbandet Myofist. Hemma i Kanada hette skivan dock "Fleet Street" och bandet Fist. I USA däremot fick skivan samma som i Europa, alltså "Thunder in rock", men bandnamnet var fortfarande Fist. Alltså Kanada = Fist och "Fleet street", USA = Fist och "Thunder in rock". Är ni med så långt?

OK. Men när dom sen skulle släppa skivan i Europa så upptäcker man att det i England redan finns ett hyfsat etablerat band som också heter Fist. Fan också! Så vad gör man då? Jo, då räcker det inte med att byta namn på skivan till "Thunder in rock", man byter även namn på bandet till Myofist! Men bara i Europa, i Kanada och USA heter bandet som sagt fortfarande bara Fist men skivan heter både "Thunder in rock" eller "Fleet street" beroende på vilket land man köper den i. Krångligt? Ja. Smart karriärdrag? Nej. Bra skiva? JA!

För det här är nog det närmaste man kan komma en bortglömd klassiker. Det första som kom ploppandes i mitt huvud när jag lyssnar på Fist..., f´låt Myofist är nog ett "keyboardigt" Blue Öyster Cult med en hes Gene Simmons-kopia på sång. Typ. Och det här är officiellt den enda hårdrocksskiva jag vet som har ett saxofonsolo som går att lyssna på.

Nä, vänta nu ett tag och ge Myofist... f´låt Fist en ärlig chans och en rejäl genomlyssning så kommer du att, precis som jag, bli helt blown away av denna skiva. Alltså lyssna bara på öpnningslåten "Double or nothing", låter det inte lite Mothers Finest om den där feta basen? Och vilket jävla kanonriff! Sen rullar det på med blytunga titellåten "Thunder in rock" med det omtalade saxofonsolot som delade hårdrocksfansen i två läger då skivan kom 1981 och ännu ett elefantfett gitarriff från bandbossen Ron Chenier. Ruskigt bra.

Det enda som möjligen kan vara lite ostigt är det talade introt på "Fleet street" med Sherlock Holmes och Dr Watson som är på jakt efter Sweeney Todd, den galne barberaren som gjorde pajfyllning av sina offer och som visst höll till på just den gatan. Men låten är ruskigt bra och har en kalasrefräng.

Och skivan är som du kanske förstår helt otroligt bra, så om du ramlar över den här i nån reaback nångång köp den, du kommer inte att ångra dig.

LP: Rainbow - Down to earth! (1979)



Rainbows "Down to earth". Klassiker. Bandbossen Ritchie Blackmore hade kickat nästan alla från den förra sättningen och istället tagit med polaren Roger Glover från Deep Purple som basist och producent och den raspröstade Graham Bonnet på sång. Cozy Powell var dock kvar och så även keyboardvirtuosen Don Airey. Tyvärr den enda skivan med Bonnet då han på den följande "Difficult to cure"-skivan var ersatt med den mer lenröstade Joe Lynn Turner.

 
Skivtiteln "Down to earth" var såklart ett meddelande till Rainbow-fansen att forna tiders fantasytexter om regnbågar, drakar och trollkarlar och fan och hans moster nu var ett minne blott och att det numera var "down to earth"-hårdrock med texter om tjejer och kärlek som gällde.




Som sagt en grymt bra skiva med megahiten "Since You Been Gone" först och främst, men glöm inte bort godingar som "All Night Long", "No Time to Lose", "Danger Zone" och "Lost in Hollywood".
 

A:
All Night Long
Eyes of the World
No Time to Lose
Makin' Love

B:
Since You Been Gone
Love's No Friend
Danger Zone
Lost in Hollywood

* * *

* * *

Producent: 
Roger Glover 

Skivbolag: 
Polydor

RAINBOW:
Graham Bonnet, sång
Ritchie Blackmore, gitarr
Don Airey, keyboards
Roger Glover, bas
Cozy Powell trummor




2-LP: Lynyrd Skynyrd - One more from the road! (1976)













A: Workin' for MCA / I Ain't the One / Searching / Tuesday's Gone
B: Saturday Night Special / Travellin' Man / Whiskey Rock-a-Roller / Sweet Home Alabama
C: Gimme Three Steps / Call Me the Breeze / T for Texas
D: The Needle and the Spoon / Crossroads / Free Bird


Producent: Tom Dowd Skivbolag: MCA

LYNYRD SKYNYRD:
Ronnie Van Zant, vocals / Allen Colins, guitar / Gary Rossington, guitar / Steve Gaines, guitar / Billy Powell, keyboard / Leon Wilkeson, bass / Artimus Pyle, drums


Många bilder blev det minsann! Och eftersom jag är så där konstig av mig så är det här faktiskt min enda skiva med detta legendariska sydstatsband, tokigt va? Jag köpte på mig alla Molly Hatchet-plattor istället och glömde helt bort sydstatsbandet som influerade precis alla andra sydstatsband.

Sålunda har jag, förutom de två jättemegasuperduperklassikerna "Free Bird" och "Sweet Home Alabama" inte hört nån av de andra låtarna på denna maffiga dubbel-LP som är ett sammelsurium av tre utsålda kvällar som Lynyrd Skynyrd gjorde på Fabulous Fox Theatre i Atlanta den 7-9 juli 1976. Drygt år senare, den 20 oktober 1977 så hände tyvärr den tragiska flygolyckan som tog bandmedlemmarna Ronnie Van Zant, Steve Gaines och körsångerskan Cassie Gaines liv och detta är alltså den enda liveinspelning som finns med bandets klassiska sättning.

Men hur låter det då, är det bra? Jo, men självklart, för här gungar, slingrar, slirar och svänger det fram och tillbaka och den alltid barfota sjungande Ronnie Van Zant (RIP) busvisslar och har sig, precis som min gamle polare Danny Joe Brown (RIP) i Molly Hatchet brukade göra. Sen gjorde ju Molly Hatchet en fet 11-minuters version av just "Free Bird" på sin lika feta dubbel-LP "Double Trouble Live", men det är en annan historia. Förutom de redan nämnda klassikerna (solot på "Free Bird" är ju hur långt som helst!) var "Tuesday´s Gone" en jävligt skön och tillbakalutad bilåkarlåt och "Saturday Night Special" en härligt svängig historia.

Med i fodralet hänger det som synes även med en fyrsidig folder proppfull med bilder på bandet och på uppviket är det en lång text skriven av Cameron Crowe, på den tiden skribent i tidningen Rolling Stone och numera som du vet välkänd filmregissör med bland annat "Singles", "Jerry Maguire", "Almost Famous" och "Vanilla Sky" på meritlistan.

Trivia: på första LP:n är det sid. ett och sid, 4, och på den andra är det sid. 2 och 3, är är inte det jävligt udda? Mera trivia: efter 9/11-attackerna så hamnade "Tuesday's Gone"Clear Channels lista med låtar som på grund av antingen titeln eller titeln inte fick spelas på nån av deras 1200 radiostationer. Varför? 11 september 2001 var en tisdag...

LP: Montrose - Montrose! (1973)



Debutalbumet från Montrose i originalutgåva för en sketen tjuga, jo jag tackar jag! Sångare i Montrose var ju som alla vet ingen mindre än Sammy (eller Sam som det står på skivan) Hagar som efter uppföljaren "Paper Money" tackade för sig och startade en väldigt framgångsrik solokarriär. Han blev senare även sångare i Van Halen som visst influerades mycket av Montrose, så mycket att dom lånade "Montrose"-producenten Ted Templeman till sin debutplatta och på alla sina följande skivor ända fram till "1984"-skivan.



Innehåller ett helt gäng rockrökare i den amerikanska hårdrocksskolan, riktigt bra må jag säga
Men omslaget? Har inte sett så mycket bröstvårtor och bringor sen valfri Manowar-skiva. 
 

A:
Rock the Nation
Bad Motor Scooter
Space Station #5
I Don't Want It 

B:
Good Rockin' Tonight
Rock Candy
One Thing on My Mind
Make It Last

* * *

* * *

Producent:
Ted Templeman

Skivbolag: 
Warner Bros.

MONTROSE:
Ronnie Montrose, gitarr
Sammy Hagar, sång
Bill Church, bas
Denny Carmassi, trummor

LP: Ghost - Opus eponymous! (2010)


Debutplattan av Ghost, det mest hypade bandet 2010 har jag givetvis också köpt, har inte du? Skickade efter den från Ginza och fick som du ser den på iskallt snygg vinyl. Kan lugnt säga att jag blev förvånad då jag hörde Ghost första gången, då jag trodde dom skulle låta ungefär som Marduks lillebrorsor om man nu går efter bandfotot, men tji fick jag, för det här är ju så oldschool att man baxnar och Blue Öyster Cult och tidiga Mercyful Fate var det första som flimrade förbi i skallen.



 
A:
Deus Culpa
Con Clavi Con Dio
Ritual
Elizabeth
Stand By Him  

B:
Satan Prayer
Death Knell
Prime Mover
Genesis

* * *

* * *

Producent:
Gene Walter

Skivbolag:
Rise Above Records

GHOST:
Papa Emeritus I, sång,
Nameless Ghouls, gitarr, bas, trummor

LP: Steve Jones - Fire And Gasoline! (1989)



En Steve Jones-platta som i motsats till debuten "Mercy" inte är värdelös. För här har ex-Sex Pistolskillen spottat upp sig rejält och levererar en bredbent och spritindränkt rockrökare á la The Cult- och AC/DC.



Inte nog med att han fått hjälp med låtskrivandet av Cult-sångaren Astbury och grabbarna i Rose Tattoo, han har även satt upp Axl Rose och Nikki Sixx på gästllistan som hojtar på varsin låt. Och så har han The Cult-gitarristen Billy Duffy som riffkompis på alla spår. Bra skiva!
 

A:

Freedom Fighter
We're No Saints
God In Louisiana
Fire And Gasoline
Hold On

B:
Trouble Maker
I Did U No Wrong
Get Ready
Gimme Love
Wild Wheels
Leave Your Shoes On

* * *

* * *

Producent: 
Bob Rose, Steve Jones

Skivbolag: 
MCA

STEVE JONES:
Steve Jones, gitarr, sång
Ian Astbury, sång, tamburin
Billy Duffy, gitarr
Terry Nails, bas
Mickey Curry, trummor


GÄSTER PÅ SKIVAN:
Axl Rose, sång på "I Did U No Wrong"
Nikki Sixx, bas, sång på "We're No Saints"


LP: KISS - Love gun! (1977)







A: I Stole Your Love / Christine Sixteen / Got Love for Sale / Shock Me / Tomorrow and Tonight
B: Love Gun / Hooligan / Almost Human / Plaster Caster / Then She Kissed Me


Producent: Kiss, Eddie Kramer Skivbolag: Casablanca

KISS:
Paul Stanley, gitarr, sång / Gene Simmons, bas, sång / Ace Frehley, gitarr, sång / Peter Criss, trummor, sång

Puh! Efter att ha genomlidigt det läskiga gungflyt som var Steve Jones-plattan så känns det jävligt tryggt och skönt att hamna på fast mark igen tillsammans med Kiss och "Love Gun" från 1977. Den maskerade kvartettens sjätte studioplatta på fyra år minnsan, förr i tiden kunde man nämligen prångla ut skivorna fort!

En skiva som utöver att det är en klockren klassiker i ordets rätta bemärkelse tyvärr även blev den sista riktiga skivan med originaluppsättningen, då Peter Criss bara trummade på en enda låt på uppföljaren "Dynasty" och inte alls på den då följande "Unmasked"-skivan. Det är ju som alla vet studiofantomen Anton Fig som smeker trumskinn på de skivorna. Och nej, det är inte Peter Criss som trummar på återföreningsplattan "Psycho circus" heller, vad det än står på omslaget. Jo förresten, på en låt trummar han, "Into the void", på resten är det Kevin Valentine.

Tjahappja, då var det ur vägen, men vad ska jag nu skriva om "Love Gun" som alla inte redan vet?

Är det verkligen lönt att jag berättar att omslaget är målat av Ken Kelly som även gjorde det ikoniska "Destroyer"-omslaget och att tjejerna på framsidan faktiskt är en och samma person, nämligen hans fru? Men hur blev Peter sådär lång och reslig?

Eller är det värt att jag delar med mig av infon att "Plaster Caster" handlar om Cynthia Plaster Caster, en groupie som brukade göra avgjutningar av diverse kroppsdelar av kända rockstjärnor?

Att det är Gene som sköter gitarrspelandet på "Almost Human", är det verkligen nåt att skriva hem om? Men att det är Eddie Kramer som spelar piano på "Christine Sixteen" då? Eller att det är Paul som spelar bas på "Love Gun", (låten, alltså) är det nåt värt att slösa bläck på?

Eller att dom valde mellan Elvis-dängan "Jailhouse Rock" och Phil Spectors "Then He Kissed Me", innan dom bestämde sig för att göra en cover på den sistnämnda. Men att dom som du ser först bytte kön på den som kysser? Va tokigt det skulle vara annars. Kan det vara nåt att veta?

Nä, dom sakerna vet ju alla redan!

Men att Ray Simpson, en av körsångarna på skivan, senare blev medlem i gaydiscogänget Village People då? Han var polisen. Det visste du i alla fall inte, eller hur?

Bäst: "Love Gun", Shock Me" (som Ace enligt legenden sjöng liggandes på rygg på studiogolvet), "Christine Sixteen", "Tomorrow and Tonight".
Sämst: "Then She Kissed Me".


LP: Icon - Icon! (1984)



Debutplattan från Arizona-gänget Icon. Icon är en orkester jag tyvärr inte vet så mycket om och på nätet finns inte heller så mycket info att hämta. Jag vet dock att att den röststarke sångaren Stephen Clifford under mixningen av uppföljaren "The night of the crime" plötsligt upptäckte att han hellre ville hylla Jesus än sjunga hårdrock så han hoppade av precis när Icon var på väg att slå igenom. Schysst.



Icon är/var riktigt bra, påminner lite grann om Keel och Ratt med feta refränger, ylande gitarrer och med Cliffords raspiga röst som grädden på moset. Bra skiva från en kanske lite bortglömd grupp. 
 

A:
(Rock On) Through The Night
Killer Machine
On Your Feet
World War
Hot Desert Night

B:
Under My Gun
Iconoclast
Rock N' Roll Maniac
I'm Alive
It's Up To You

Producent: 
Mike Varney 

Skivbolag: 
Capitol

ICON:
Stephen Clifford, sång
Dan Wexler, gitarr
Tracy Wallach, bas
John Aquillino, gitarr
Pat Dixon, trummor

RSS 2.0