LP: Sparks - Big beat! (1976)





A: Big Boy / I Want To Be Like Everybody Else / Nothing To Do / I Bought The Mississippi River / Fill-er-up / Everybody's Stupid
B: Throw Her Away (and Get A New One) / Confusion / Screwed Up / White Women / I Like Girls


Producent: Rupert Holmes Skivbolag: Island

SPARKS:
Russell Mael, vocals / Ron Mael, keyboards


En skiva med avig och småglammig pop med knorriga texter av kultiga brödraduon Sparks, kan det vara nåt för herrn? Har haft den här skivan så länge jag kan minnas i min samling, men om jag ska vara ärlig vet jag inte ett skit om Sparks. Så det här blir alltså ett ganska kort inlägg, bara så du vet.

En sak vet jag i alla fall och det är att skivan innehåller ett helt gäng skojfriska popdängor, för de självhäftande refrängerna i "I Bought The Mississippi River", "I Want To Be Like Everybody Else", "Throw Her Away (and Get A New One)" och "Fill-er-up" skojar man inte bort i första taget.

Och på tal om skoj så låg Sparks på soundtracket till katastrofrullen "Rollercoaster" med denna skivas "Big Boy" och "Fill-er-up". Dom fick giget då KISS tydligen tackade nej till att medverka. Bröderna har även gjort filmmusik till japanska mangaserien "The Psychic Girl", en film som i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid kanske ska regisseras av Tim Burton.

Ännu mer småputtrig trivia (jag sa ju att jag inte visste så mycket om Sparks...): Den 14 augusti 2009 hade bröderna Mael stor galapremiär på Södra teatern i Stockholm på sin musikal "The Seduction of Ingmar Bergman", en musikal om en fiktiv episod i Ingmar Bergmans liv. Utöver Jonas Malmsjö i rollen som Ingmar Bergman hade Russell Mael rollen som Hollywoodmogul och brorsan Ron spelade chaufför. Lyssna på en snutt av underverket här.

Och till sist; i juni 2008 i London så körde Sparks sin "The Sparks Spectacular" där dom på 21 spelningar körde alla sina 21 skivor i kronologisk ordning från start till slut, en skiva per kväll. Motörhead, Toy Dolls eller varför inte KISS borde göra nåt liknande tycker jag. Hmm, det blev inte så kort det här inlägget i alla fall... Lyssna på Sparks nu.


LP: Mikael Rickfors - Tender turns tuff! (1981)





A:  Tender Turns Tuff / Don't Blame The Boy / Nervous / Yeah Yeah / Walking
B: We May Be Wrong (But We Won't Be Wrong Always) / Son Of Cathys Clown / The Morning's Just A Night Away / Fire In The Heart / Don't Knock Me

Producent: Mikael Rickfors, Lasse Gustavsson, Hasse Huss Skivbolag: Sonet

MIKAEL RICKFORS BAND:
Mikael Rickfors, gitarr, sång / Per Lindvall. trummor / Jan Bengtsson, bas / Håkan Mjörnheim, gitarr / Mikael Hagström, gitarr / Peter Ljung, keyboards / Thomas Opaya, percussion 


För ynka 5 spänn på loppis så blev jag ägare till denna LP, den bästa svenska rockskiva som nånsin släppts. Ja, nu ska vi kanske inte överdriva, men då jag inte lyssnar på svensk rock överhuvudtaget så är det här nog det bästa jag hört. Nej, jag gillar inte Lundell. Hellström? Haha. Kent? Nej, tack. Ledin? Du skämtar. Rickfors? Ja tack, men jag har bara hört den här. Riktigt bra skiva som sagt och det säger jag helt utan ironi.

Bäst: "Tender Turns Tuff", "Don't Blame The Boy", "Yeah Yeah" och "The Morning's Just A Night Away".
Sämst: de blekhyade reggaelåtarna "We May Be Wrong (But We Won't Be Wrong Always)" och "Fire In The Heart" kan du lyfta stiftet förbi. Men han sjunger jävligt bra den där Rickforsar´n.

Trummis på skivan är rutinerade Per Lindvall som jag har för mig en gång satt i nån studio och när han skulle till och lägga trummor klagade han på att klicktracket sackade sig.

- Nä, nu skojar du, sa teknikern, inte fan kan den det, det är ju en alldeles sprillans ny pryl!

- Nej, jag är 100% säker, den saktar sig, sa Per och ringde upp tillverkaren och sa att dom måste kolla upp den där takthållarprylen, den går ju inte som den ska. Och mycket riktigt, efter några tester i fabriken så kom dom fram till att den saktade sig. Otroligt lite men...

Trivia: extremt färgglada artisten Cyndi Lauper gjorde en cover på "Yeah Yeah" på sin mångmiljonsäljande första skiva, borde väl ha klirrat fint i Mickes börs.

LP: Vinnie Vincent - Invasion! (1986)





A: Boyz Are Gonna Rock / Shoot U Full of Love / No Substitute / Animal / Twisted
B: Do You Wanna Make Love / Back on the Streets / I Wanna Be Your Victim / Baby-O / Invasion

Producent: Vinnie Vincent, Dana Strum Skivbolag: Chrysalis

VINNIE VINCENTS INVASION:
Robert Fleischman, vocals / Vinnie Vincent, guitars, Dana Strum, bass / Bobby Rock, drums



Jag kanske skrämde iväg en massa läsare med det där Public Enemy-inlägget, så jag lägger väl ut ett inlägg som förhoppningsvis är mera metal, nämligen solodebuten från ex-Kissaren Vinnie Vincent och hans Invasion.

Känns det bättre nu? Bra.

Denna väldigt metalliska debut frontas av den då temporära lösningen Robert Fleichman på sång, Robert som en gång i tiden var sångare i AOR-legenderna Journey och som skickade sina högpitchiga struptoner ut i stratosfären på Journey-plattorna "Infinity" och "Next".

Men vad menar du med "temporär"? Jo, det var så att Vinnie och Dana i bandets uppstart fick en demo med en för dom okänd sångare, som dom båda föll pladask förr. Problemet var bara att han, vem det nu var, hade glömt att skriva namn eller kontaktuppgifter på kasettbandet så dom halde istället in den som sagt rutinerade Fleischman som sångare istället. Bra sångare, men han ser inte så glammig ut jämfört med de andra välsminkade grabbarna, eller va?

Senare kom det fram att den mystiska, namnlösa sångaren med den mäktiga rösten var Mark Slaughter, som sjöng på uppföljaren "All systems go!" och som ännu senare skulle bli sångare i framgångsrika bandet Slaughter tillsammans med just Dana Strum. Men det är en annan historia och ett annat inlägg förstår du

En massa bra grejer här, gillar särskilt de lite softare "Substitute", "Baby-O" och "Back on the Streets". På den sistnämnda sjungs förresten den första versen med en äran av Vinnie själv. Och så låter det såklart mycket KISS om en del låtar särskilt "Twisted", "Do You Wanna Make Love och "Animal" skulle sitta som en sportkeps på "Creatures of the night" eller "Animalize".

Den gode Vinnie har numera försvunnit från jordens yta då ingen av hans tidigare Invasion-polare varken sett eller hört från honom sedan slutet av 90-talet och det sista fotot av honom är knäppt 2003. Vart har karln tagit vägen? Vet du?

Trivia: Om du checkar in videon för "Boyz Are Gonna Rock" här nere så ser du att det är Mark Slaughter som är sångare. Men det är inte hans röst utan Robert Fleischman. Robert F. hade lämnat bandet just före videoinspelningen för att lämna plats för Slaughter (som Vinnie till slut hittat) och han mimar helt enkelt Fleischmans sång. Han mimar inte så bra dock.


2-LP: Public Enemy - Apocalypse 91... the enemy strikes black! (1991)







A: Lost at birth / Rebirth / Nighttrain / Can't Truss It
B: I Don't Wanna Be Called Yo Niga / How to Kill a Radio Consultant / By the Time I Get to Arizona
C: Move! / 1 Million Bottlebags / More News at 11
D: Shut 'em Down / A Letter to the New York Post / Get the Fuck Outta Dodge / Bring the Noise


Producent: Imperial Grand Ministers of Funk Skivbolag: Def Jam

PUBLIC ENEMY:
Chuck D, the hard rhymer / Flavor Flav, the juice / Terminator X, the track attacker

 

YO! Fet dubbelvinyl i gatefoldomslag med världens hårdaste raporkester Public Enemy som bara står och glänser i en back därhemma. Otippat eller va? Men jag gillar ju såna här gamla oldschool-rapgrejer, så nu det är bara att bita ihop. Då min kunskap om Public Enemy (och rapgenren i gemen) är väldigt begränsad så jag nöjer mig med att säga att Public Enemys fyra första skivor allihopa är kalasbra och du måste givetvis kolla upp dessa, resten av deras diskografi har jag ingen aning om hur det låter. Jomen kom igen katten, det svänger ju stenhårt!

Bäst? Jo, det ska jag berätta för dig, det är "I Don't Wanna Be Called Yo Niga", "By the Time I Get to Arizona" "Shut 'em Down" och "Move!". Och glöm för allt i världen inte bort att lyssna på den avslutande "Bring the noize" där Chuck D & Co tillsammans med grabbarna i Anthrax river av världshistorien första rap/metal-samarbete.

"There´s still apartheid in AmeriKKKa"


LP: Tygers of Pan Tang - Wild cat! (1980)





A: Euthanasia / Slave to Freedom / Don't Touch Me There / Money / Killers
B: Fireclown / Wild Catz / Suzie Smiled / Badger Badger / Insanity

Producent: Chris Tsangarides Skivbolag: MCA

TYGERS OF PAN TANG:
Jess Cox, vocals / Robb Weir, guitar / Rocky, bass / Big Dick, drums


Puh! Den där Pretenders-skivan var en riktigt läskig upplevelse, och det känns mycket bättre nu när jag är inne på lite mera välkända musikaliska marker och tassar. Debuten från NWOBHM-gänget Tygers of Pan Tang (försök säga det i fyllan) är en skiva med rejält klös (fattaru? Tassar? Klös? Tiger? Hahaha...) som efter drygt 30 år fortfarande rockar stenhårt.

Eller rockar ganska stenhårt kanske man ska säga, då "Wild catz", "Insanity" (Iron Maiden-light med uselt solo) och "Badger badger" låter lite väl taffliga nuförtiden (Jess Cox är kanske också lite för vek i rösten här och där), men smarriga munsbitar som "Euthanasia", "Slave to freedom", "Don´t touch me there" och "Suzie smiled" skojar man inte bort så jävla lätt. Inte heller så illa pinkat att ha kändisproducenten Chris Tsangarides (försök säga det i fyllan) som ljudrattare på sin debut.

Tygers of Pan Tang håller givetvis fortfarande på med gitarristen Robb Weir som enda originalmedlem. Ruskigt snyggt omslag.

LP: Mike Oldfield - Crises! (1983)





A: Crises
B: Moonlight Shadow / In High Places / Foreign Affair / Taurus 3 / Shadow on the Wall

Producent: Mike Oldfield, Simon Phillips Skivbolag: Virgin

MIKE OLDFIELD:
Mike Oldfield, gitarr, Fairlight CMI, Roland string synthesizer, Oberheim OB-Xa synthesizer, Farfisa organ, bass guitar, mandolin, banjo, sång.

Gäster på skivan:
Maggie Reilly, sång / Jon Anderson (Yes), sång / Roger Chapman, sång / Simon Phillips, trummor



Storsäljande men långt ifrån bra skiva från den engelska multiinstrumentalisten Mike Oldfield där hela A-sidan upptas av det drygt 20 minuter långa sömnpillret "Crises". Och med "långt ifrån bra" så menar jag såklart att det här är en aptråkigt beläte till skiva om det inte vore för gitarrsolot på megahiten "Moonlight shadow" som är helt utsökt. Som tur är har jag inte köpt den utan fått den av en kompis.

Som du kanske förstår är jag inte nåt större fan av mr Oldfield men jag har haft originalutgåvan av "Tubular Bells" i min ägo, men har dumt nog sålt iväg för länge sen. Den var givetvis mycket bättre.

Trivia: Längst upp till vänster på baksidan står det "the watcher and the tower, waiting hour, by hour" som är en textrad från titellåten. Oldfield har sagt i intervjuer att han är mannen på framsidan och tornet är hans musik...


LP: Saga - Silent knight! (1980)





A: Don't Be Late / What's It Gonna Be / Time To Go / Compromise
B: Too Much To Lose / Help Me Out / Someone Should / Careful Where You Step

Producent: Paul Gross Skivbolag: Polydor

SAGA:
Ian Crichton, gitarr / Steve Negus, trummor / Michael Sadler, sång, keyboard / Jim Gilmour, keyboard, sång / Jim Crichton, bas


Platta nummer tre från kanadensiska progrockarna Saga som givetvis är hur bra som helst med kanonlåtarna "Careful Where You Step", "Don't Be Late", "Too Much To Lose" och klassikern "Careful Where You Step" som givna favoriter på progpartyt.

Apsnyggt omslag också där trollsländan som flög över omslaget på "Images at Twilight"-plattan nu står och softar i en rymdsarkofag. Eller nåt. Och så har jag läst nånstans att "Don't Be Late (Chapter 2)" och "Too Much to Lose (Chapter 7)" är delar av en serie låtar som Saga hade på sina fyra första album och som berättade historien om Albert Einstein.

LP: The Runaways - Live in Japan! (1977)

















A: Queens of Noise / California Paradise / All Right You Guys / Wild Thing / Gettin' Hot / Rock-N-Roll
B: You Drive Me Wild / Neon Angels on the Road to Ruin / I Wanna Be Where the Boys Are / Cherry Bomb / American Nights / C'mon

Producent: Kent J. Smythe, The Runaways Skivbolag: Mercury

THE RUNAWAYS:
Cherie Currie, vocals / Joan Jett, rhythm guitar / Lita Ford, lead guitar / Jackie Fox, bass / Sandy West, drums



Helvete va mycket bilder det blev i det här inlägget då, men när det dyker upp såna här godbitar i skivhyllan måste jag såklart visa upp allt. Får väl kompensera det med att skriva lite text so here goes: ett stycke klassisk vinyl från tjejrockgänget The Runaways, inspelad i Japan och inköpt på Cafe Musica i Luleå av alla ställen och en affär jag verkligen kan rekommendera om du gillar vinyl.

Skivan rekommenderar jag också såklart, som sagt ett stycke klassisk vinyl med fem trallande jäntor som verkligen vet hur man sparkar stjärt. För här trillar de stånkande rockrökarna nästan över varann i sin iver att komma ut genom högtalarna eller vad sägs om följande låtlista: "Queens of Noise", "California Paradise", "Neon Angels on the Road to Ruin", "All Right You Guys", "Cherry Bomb"... Inte  illa va?

De näpna töserna tappar dock lite tempo med den minst sagt sega covern av "Wild Thing" men annars är det full patte (förlåt) hela skivan igenom. Men vad pysslar dom med i början av Lou Reed-covern "Rock-N-Roll"? Snacka om att ta död på publiken som får vänta i två och en halv evighet innan låten trampar igång. Annars en jättebra skiva och vilket makalöst snyggt fotohäfte som följer med!

Cherie Currie hoppade av bandet senare samma år för att satsa på en solokarriär, brukar aldrig vara en bra idé. För vad gör hon nuförtiden? Jo, det här. Lite otippat, eller va? RIP Sandy West.


RSS 2.0