Film- & Musikbloggen! -

CD: Iron Maiden - Brave new world! (2000)

The Wicker Man / Ghost of the Navigator / Brave New World / Blood Brothers / The Mercenary / Dream of Mirrors / The Fallen Angel / The Nomad / Out of the Silent Planet / The Thin Line Between Love & Hate

Producent: Kevin Shirley, Steve Harris Skivbolag: EMI

IRON MAIDEN:
Steve Harris, bas / Bruce Dickinson, sång / Janick Gers, gitarr / Nicko McBrain, trummor / Dave Murray, gitarr / Adrian Smith, gitarr

Har som du ser köpt på mig ännu en skiva på det långsamt utdöende (?) formatet CD och denna gång blev det "Brave new world" med världens bästa Iron Maiden. Tror minsann jag blivit en Maiden-fantast på gamla dar, nu är det bara "Dance of death" kvar att inhandla så har jag alla skivor efter återföreningen med Bruce.

Utöver den är det bara "Powerslave" och "Fear of the Dark" kvar att köpa så har jag alla skivor även före brytningen med densamme. Det här är just den första skivan med Bruce tillbaka bakom micken och även första skivan med återvändande gitarristen Adrian Smith. Maiden fick då hux flux tre gitarrister då Janick Gers, som ersatte Smith 1990, stannade kvar i bandet.

Har dock inga planer på att köpa de båda Blaze Bailey-sjunga plattorna "The X Factor" och "Virtual XI", de verkar ju vara en aning utskällda av fansen, eller vad tycker du? Utskälld är i varje fall inte denna skiva, den var såklart hur bra som helst med de käcka låtarna "Ghost of the Navigator", "Blood Brothers" (ståpäls på Sonisphere 2010 när dom körde den), "Dream of Mirrors" och "The Nomad" som klarast lysande utropstecken.

Ruskigt snyggt omslag också, men varför ser Adrian Smith så extremt olistig ut på baksidesbilden? Kolla riktigt noga på din CD så ser du att han ser helt lengräddad ut och det var väl inte meningen?

Trivia: om du lyssnar riktigt noga alldeles i slutet på "The Thin Line Between Love and Hate" så hör du Nicko McBrain svära för att han missade någonting. Efter det hörs Steve Harris säga: "Kul att få med det där på inspelningen!" och man hör bandet skratta.

2011-01-28 @ 16:03:46 Permalink Thrash/powermetal Kommentarer (4) Trackbacks ()

LP: Sparks - Big beat! (1976)

A: Big Boy / I Want To Be Like Everybody Else / Nothing To Do / I Bought The Mississippi River / Fill-er-up / Everybody's Stupid
B: Throw Her Away (and Get A New One) / Confusion / Screwed Up / White Women / I Like Girls

Producent: Rupert Holmes Skivbolag: Island

SPARKS:
Russell Mael, vocals / Ron Mael, keyboards

En skiva med avig och småglammig pop med knorriga texter av kultiga brödraduon Sparks, kan det vara nåt för herrn? Har haft den här skivan så länge jag kan minnas i min samling, men om jag ska vara ärlig vet jag inte ett skit om Sparks. Så det här blir alltså ett ganska kort inlägg, bara så du vet.

En sak vet jag i alla fall och det är att skivan innehåller ett helt gäng skojfriska popdängor, för de självhäftande refrängerna i "I Bought The Mississippi River", "I Want To Be Like Everybody Else", "Throw Her Away (and Get A New One)" och "Fill-er-up" skojar man inte bort i första taget.

Och på tal om skoj så låg Sparks på soundtracket till katastrofrullen "Rollercoaster" med denna skivas "Big Boy" och "Fill-er-up". Dom fick giget då KISS tydligen tackade nej till att medverka. Bröderna har även gjort filmmusik till japanska mangaserien "The Psychic Girl", en film som i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid kanske ska regisseras av Tim Burton.

Ännu mer småputtrig trivia (jag sa ju att jag inte visste så mycket om Sparks...): Den 14 augusti 2009 hade bröderna Mael stor galapremiär på Södra teatern i Stockholm på sin musikal "The Seduction of Ingmar Bergman", en musikal om en fiktiv episod i Ingmar Bergmans liv. Utöver Jonas Malmsjö i rollen som Ingmar Bergman hade Russell Mael rollen som Hollywoodmogul och brorsan Ron spelade chaufför. Lyssna på en snutt av underverket här.

Och till sist; i juni 2008 i London så körde Sparks sin "The Sparks Spectacular" där dom på 21 spelningar körde alla sina 21 skivor i kronologisk ordning från start till slut, en skiva per kväll. Motörhead, Toy Dolls eller varför inte KISS borde göra nåt liknande tycker jag. Hmm, det blev inte så kort det här inlägget i alla fall... Lyssna på Sparks nu.

2011-01-27 @ 18:35:24 Permalink Rock/Pop Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Bedlam - The beauties and the beast! (1985)

A: Take it to the top / Rising power / I`m on fire
B: Prisoners of the night / Deal with the devil / Live it up

Producent: Bedlam Skivbolag: Virgin

BEDLAM:
Pete Carson, gitarr / Bedlam Erikson, trummor, sång / Jack Davy, bas, sång / Jackie Thompson, gitarr

LP eller 12" EP? Det är ju bara är sex låtar på den så det kanske räknas som en EP? Skitsamma, jag sorterar den som en LP så får väl "Bedlam" Erikson mejla mig om det är fel. "Bedlam" Erikson är såklart den hårfagre (ha!) ex-trummisen från legendariska knasrockarna Wasa Express och en miljon andra band. Dr Åke är helt klart Sveriges alldeles egen "Animal"-trummis och och jag har faktiskt sett "Dr Åkes Trumshow" i Bursiljum Folkets Park av alla ställen och ja, han är helvild.

Här är det som synes pudlig hårdrock som vevas fram och det med ett klart godkänt resultat. Särskilt "Take it to the top", KISS-iga "Live it up" (med sång av Åke) och "Deal with the devil" föll mig på läppen. Bedlam fick senare en liten mini-hit med Mud-covern "Tiger Feet" men det är en annan historia.

Tyvärr blev det bara en minihit, Bedlam kom ingen vart i sin rockstjärnekarriär och upplöstes senare och medlemmarna gick vidare till bland annat House of Shakira och Snakes of Paradise, men mer än så vet jag inte. Åke då? Jo, han vevar fortfarande trumpinnar, då är det jazzfusion med Egba och Reform och klassisk knasjazz med ett återförenat Wasa Express.

Åke är ju skådis också, eller har i alla fall varit. här ovan ser du honom i rollen som "Blödaren" den läskigaste svenska skräckisen som fanns att uppbringa 1983.

Nå, vad tyckte du nu om Bedlam? Var det bra? Då kan du surfa hit, scrolla ner en bit och lyssna på ännu mer Bedlam-låtar. Lugn, det är Dr Åke himself som lagt ut låtarna så det är OK.

2011-01-25 @ 19:09:51 Permalink Hårdrock Kommentarer (3) Trackbacks ()

LP: Mikael Rickfors - Tender turns tuff! (1981)

A: Tender Turns Tuff / Don't Blame The Boy / Nervous / Yeah Yeah / Walking
B: We May Be Wrong (But We Won't Be Wrong Always) / Son Of Cathys Clown / The Morning's Just A Night Away / Fire In The Heart / Don't Knock Me

Producent: Mikael Rickfors, Lasse Gustavsson, Hasse Huss Skivbolag: Sonet

MIKAEL RICKFORS BAND:
Mikael Rickfors, gitarr, sång / Per Lindvall. trummor / Jan Bengtsson, bas / Håkan Mjörnheim, gitarr / Mikael Hagström, gitarr / Peter Ljung, keyboards / Thomas Opaya, percussion

För ynka 5 spänn på loppis så blev jag ägare till denna LP, den bästa svenska rockskiva som nånsin släppts. Ja, nu ska vi kanske inte överdriva, men då jag inte lyssnar på svensk rock överhuvudtaget så är det här nog det bästa jag hört. Nej, jag gillar inte Lundell. Hellström? Haha. Kent? Nej, tack. Ledin? Du skämtar. Rickfors? Ja tack, men jag har bara hört den här. Riktigt bra skiva som sagt och det säger jag helt utan ironi.

Bäst: "Tender Turns Tuff", "Don't Blame The Boy", "Yeah Yeah" och "The Morning's Just A Night Away".
Sämst: de blekhyade reggaelåtarna "We May Be Wrong (But We Won't Be Wrong Always)" och "Fire In The Heart" kan du lyfta stiftet förbi. Men han sjunger jävligt bra den där Rickforsar´n.

Trummis på skivan är rutinerade Per Lindvall som jag har för mig en gång satt i nån studio och när han skulle till och lägga trummor klagade han på att klicktracket sackade sig.

- Nä, nu skojar du, sa teknikern, inte fan kan den det, det är ju en alldeles sprillans ny pryl!

- Nej, jag är 100% säker, den saktar sig, sa Per och ringde upp tillverkaren och sa att dom måste kolla upp den där takthållarprylen, den går ju inte som den ska. Och mycket riktigt, efter några tester i fabriken så kom dom fram till att den saktade sig. Otroligt lite men...

Trivia: extremt färgglada artisten Cyndi Lauper gjorde en cover på "Yeah Yeah" på sin mångmiljonsäljande första skiva, borde väl ha klirrat fint i Mickes börs.

Nästa inlägg: Mera svenskt! Med Dr Åke minsann!

2011-01-24 @ 18:19:08 Permalink Rock/Pop Kommentarer (5) Trackbacks ()

LP: Vinnie Vincent - Invasion! (1986)

A: Boyz Are Gonna Rock / Shoot U Full of Love / No Substitute / Animal / Twisted
B: Do You Wanna Make Love / Back on the Streets / I Wanna Be Your Victim / Baby-O / Invasion

Producent: Vinnie Vincent, Dana Strum Skivbolag: Chrysalis

VINNIE VINCENTS INVASION:
Robert Fleischman, vocals / Vinnie Vincent, guitars, Dana Strum, bass / Bobby Rock, drums

Jag kanske skrämde iväg en massa läsare med det där Public Enemy-inlägget, så jag lägger väl ut ett inlägg som förhoppningsvis är mera metal, nämligen solodebuten från ex-Kissaren Vinnie Vincent och hans Invasion.

Känns det bättre nu? Bra.

Denna väldigt metalliska debut frontas av den då temporära lösningen Robert Fleichman på sång, Robert som en gång i tiden var sångare i AOR-legenderna Journey och som skickade sina högpitchiga struptoner ut i stratosfären på Journey-plattorna "Infinity" och "Next".

Men vad menar du med "temporär"? Jo, det var så att Vinnie och Dana i bandets uppstart fick en demo med en för dom okänd sångare, som dom båda föll pladask förr. Problemet var bara att han, vem det nu var, hade glömt att skriva namn eller kontaktuppgifter på kasettbandet så dom halde istället in den som sagt rutinerade Fleischman som sångare istället. Bra sångare, men han ser inte så glammig ut jämfört med de andra välsminkade grabbarna, eller va?

Senare kom det fram att den mystiska, namnlösa sångaren med den mäktiga rösten var Mark Slaughter, som sjöng på uppföljaren "All systems go!" och som ännu senare skulle bli sångare i framgångsrika bandet Slaughter tillsammans med just Dana Strum. Men det är en annan historia och ett annat inlägg förstår du

En massa bra grejer här, gillar särskilt de lite softare "Substitute", "Baby-O" och "Back on the Streets". På den sistnämnda sjungs förresten den första versen med en äran av Vinnie själv. Och så låter det såklart mycket KISS om en del låtar särskilt "Twisted", "Do You Wanna Make Love och "Animal" skulle sitta som en sportkeps på "Creatures of the night" eller "Animalize".

Den gode Vinnie har numera försvunnit från jordens yta då ingen av hans tidigare Invasion-polare varken sett eller hört från honom sedan slutet av 90-talet och det sista fotot av honom är knäppt 2003. Vart har karln tagit vägen? Vet du?

Trivia: Om du checkar in videon för "Boyz Are Gonna Rock" här nere så ser du att det är Mark Slaughter som är sångare. Men det är inte hans röst utan Robert Fleischman. Robert F. hade lämnat bandet just före videoinspelningen för att lämna plats för Slaughter (som Vinnie till slut hittat) och han mimar helt enkelt Fleischmans sång. Han mimar inte så bra dock.

2011-01-22 @ 13:33:43 Permalink Nu/grunge/glam mm Kommentarer (3) Trackbacks ()

2-LP: Public Enemy - Apocalypse 91... the enemy strikes black! (1991)

A: Lost at birth / Rebirth / Nighttrain / Can't Truss It
B: I Don't Wanna Be Called Yo Niga / How to Kill a Radio Consultant / By the Time I Get to Arizona
C: Move! / 1 Million Bottlebags / More News at 11
D: Shut 'em Down / A Letter to the New York Post / Get the Fuck Outta Dodge / Bring the Noise

Producent: Imperial Grand Ministers of Funk Skivbolag: Def Jam

PUBLIC ENEMY:
Chuck D, the hard rhymer / Flavor Flav, the juice / Terminator X, the track attacker

YO! Fet dubbelvinyl i gatefoldomslag med världens hårdaste raporkester Public Enemy som bara står och glänser i en back därhemma. Otippat eller va? Men jag gillar ju såna här gamla oldschool-rapgrejer, så nu det är bara att bita ihop. Då min kunskap om Public Enemy (och rapgenren i gemen) är väldigt begränsad så jag nöjer mig med att säga att Public Enemys fyra första skivor allihopa är kalasbra och du måste givetvis kolla upp dessa, resten av deras diskografi har jag ingen aning om hur det låter. Jomen kom igen katten, det svänger ju stenhårt!

Bäst? Jo, det ska jag berätta för dig, det är "I Don't Wanna Be Called Yo Niga", "By the Time I Get to Arizona" "Shut 'em Down" och "Move!". Och glöm för allt i världen inte bort att lyssna på den avslutande "Bring the noize" där Chuck D & Co tillsammans med grabbarna i Anthrax river av världshistorien första rap/metal-samarbete.

"There´s still apartheid in AmeriKKKa"

2011-01-20 @ 15:08:38 Permalink Rap/country/OST Kommentarer (2) Trackbacks ()

Filmtips: Lemmy - The movie! (2010)

Helt underbar film om ikonen och den helt ofattbart ännu levande legenden Lemmy. Behöver du verkligen veta mer? Undrar om MTV Cribs hade tänkt hälsa på nån dag hemma hos Lemmy förresten? Nä. Inte en chans. För helvete vad han hade grejer där. Är det mycket naziprylar? Nääää....

Lemmy: "Hörru, va fan filmar du papperskorgen för?"
Filmaren: "Vilken papperskorg??"
Lemmy: "Den där!" (pekar)
Filmaren: "Oj, är det där en.. jag trodde...."

2011-01-19 @ 16:50:02 Permalink Filmtips! Kommentarer (2) Trackbacks ()

LP: Tygers of Pan Tang - Wild cat! (1980)

A: Euthanasia / Slave to Freedom / Don't Touch Me There / Money / Killers
B: Fireclown / Wild Catz / Suzie Smiled / Badger Badger / Insanity

Producent: Chris Tsangarides Skivbolag: MCA

TYGERS OF PAN TANG:
Jess Cox, vocals / Robb Weir, guitar / Rocky, bass / Big Dick, drums

Puh! Den där Pretenders-skivan var en riktigt läskig upplevelse, och det känns mycket bättre nu när jag är inne på lite mera välkända musikaliska marker och tassar. Debuten från NWOBHM-gänget Tygers of Pan Tang (försök säga det i fyllan) är en skiva med rejält klös (fattaru? Tassar? Klös? Tiger? Hahaha...) som efter drygt 30 år fortfarande rockar stenhårt.

Eller rockar ganska stenhårt kanske man ska säga, då "Wild catz", "Insanity" (Iron Maiden-light med uselt solo) och "Badger badger" låter lite väl taffliga nuförtiden (Jess Cox är kanske också lite för vek i rösten här och där), men smarriga munsbitar som "Euthanasia", "Slave to freedom", "Don´t touch me there" och "Suzie smiled" skojar man inte bort så jävla lätt. Inte heller så illa pinkat att ha kändisproducenten Chris Tsangarides (försök säga det i fyllan) som ljudrattare på sin debut.

Tygers of Pan Tang håller givetvis fortfarande på med gitarristen Robb Weir som enda originalmedlem. Ruskigt snyggt omslag.

2011-01-17 @ 18:08:27 Permalink Hårdrock Kommentarer (3) Trackbacks ()

LP: The Pretenders - Pretenders! (1981)

A: Precious / The Phone Call / Up the Neck / Tattooed Love Boys / Space Invader / The Wait / Stop Your Sobbing
B: Kid / Private Life / Brass in Pocket / Lovers of Today / Mystery Achievement

Producent: Chris Thomas Skivbolag: Real

THE PRETENDERS:
Chrissie Hynde, guitar, vocals / Martin Chambers, drums / Pete Farndon, bass / James Honeyman-Scott, guitar

Stön, var kommer den här ifrån? Ännu en LP som troligen hängt med i nån vinylhög jag fått från nån kompis. Och om The Pretenders vet jag inte så mycket, (och gillar dom gör jag inte heller), så det här blir ett kort inlägg mådutro.

Har för mig att bandmamma Chrissie Hynde i tidernas begynnelse var musikjournalist på NME och var skitless på alla dessa dåliga band hon tvingades lyssna på dagligen. "Så jävla svårt kan det väl inte vara att göra musik" tänkte hon, och startade eget band.

Denna deras debutskiva blev en jättehit i England och låg 4 veckor på topplistans översta plats. Den Nick Lowe-producerade "Stop Your Sobbing" är en Kinks-cover och "Brass in Pocket" är väl en någorlunda OK poplåt, men resten av skivan är inte alls min kopp te och är således skitdålig.

Basisten Pete Farndon har i en intervju sagt att "The Phone Call" är "the heaviest fuckin' punk rocker you could do in 5/4 time..." Nja, det vet jag väl inte riktigt, i så fall har du inte hört så mycket punkrock min vän, men alla får väl tycka vad dom vill. Inte bra. Bort. Nästa!

2011-01-15 @ 22:03:00 Permalink Rock/Pop Kommentarer (2) Trackbacks ()

LP: Styx - Paradise theatre! (1981)

A: A.D. 1928 / Rockin' the Paradise / Too Much Time on My Hands / Nothing Ever Goes As Planned / The Best of Times
B: Lonely People / She Cares / Snowblind / Half-Penny, Two-Penny / A.D. 1958 / State Street Sadie

Producent: Styx Skivbolag: A&M

STYX:
Dennis DeYoung, keyboards, vocals / Chuck Panozzo, bass / John Panozzo, drums / Tommy Shaw, guitars, vocals / James Young, guitars, vocals

Snygg va?! Mångmiljonsäljande skiva från amerikanska Styx som jag faktiskt tycker är fantastiskt bra. Kan inte riktigt förklara varför, trots att den innehåller massor med blås, discobas, handklapp, tjejkörer och fan och hans moster så gillar jag den skarpt. Den enda skiva jag har med detta klassiska amerikanska rockgäng, är det nån annan skiva med dom som jag borde leta upp? Nåväl, den här skiva berättar i alla fall historien om "Paradise Theatre" från det glammiga öppnandet 1928 till konkursen och igenbommandet 1958, alltihopa är visst en metafor för USA utveckling under samma tidsperiod.

Bandet hamnade lite otippat i klistret med låten "Snowblind", som handlar om kokainberoende och dess faror, för den lätt rabiata föräldragruppen PRMC gillade inte låtens "sataniska" lyrik! För om man enligt Tipper Gore & Co lyssnade på textraden "I try so hard to make it so" baklänges så blev det "Satan move through our voice"... Haha!

Om det hade Styx-sångaren Dennis DeYoung bara följande att säga: "Anyone who plays their records backwards is the Anti-Christ. We have enough trouble making these records sound right forward..."

Bandet var så förgrymmade över anklagelserna att den följande skivan, "Kilroy was here" handlade om ett fascistiskt samhälle styrt av "MMM" ("Majority for Musical Morality") som hade förbjudit musik. Lyssnat på "2112" tro? Och inte nog med det, dom fyllde skivan med riktiga baklängesmeddelanden också som gjorde narr av PRMC! Som grädde på det stekta moset la dom "Snowblind" som B-sida till första singeln, "Mr Roboto". Så går det om man retar upp grabbarna i Styx!

B-sidan på denna LP är bandnamnet som du ser snyggt laseretsat i vinylen, nåt som jag aldrig sett på nån skiva förut. Och varför står det "Paradise Theatre" på framsidan men "Paradise Theater" på baksidan? Du borde hitta den här i närmaste rea-back och då är det bara att köpa. Varför finns den inte på Spotify?

2011-01-13 @ 20:43:21 Permalink Rock/Pop Kommentarer (8) Trackbacks ()

CD+DVD: Dragonforce - Ultra Beatdown! (2008)

Heroes of Our Time / The Fire Still Burns / Reasons to Live / Heartbreak Armageddon / The Last Journey Home / A Flame for Freedom / Inside the Winter Storm / The Warrior Inside / Strike Of The Ninja (bonus / Scars Of Yesterday (bonus)

Bonus-DVD:
- The making of Ultra Beatdown
- The making of E-Gen Guitars with Herman Li

Producent: Karl Groom, Herman Li, Sam Totman Skivbolag: Roadrunner/Spinefarm

DRAGONFORCE:
ZP Theart, vocals / Herman Li, lead guitar / Sam Totman, rhythm guitar / Vadim Pruzhanov, keyboards / Dave Mackintosh, drums / Frédéric Leclercq, bass

En CD på bloggen, hur gick det till? Efter en hel massa inlägg på bloggen med bara vinyl då jag kom till vägs ände med mina CD-skivor så har jag till slut köpt en CD till. För när Ginza slumpar iväg såna här godsaker för 49 spänn så tänker då inte jag missa det utan slänger upp mitt nötta VISA-kort på en gång. Senaste plattan från Dragonforce i en förhoppningsvis oerhört limiterad "Special Edition"-utgåva med två bonuslåtar och bonus-DVD, jo jag tackar jag!

Dragonforce är ju som du vet det hypertralliga och hyperspeedade engelska bandet som har den där omöjligt spelbara låten "Through the fire and flames" med i "Guitar Hero". Och varför laga nåt som inte är trasigt, för på denna, bandets senaste opus, fortsätter dom på den inslagna banan med extremt trallig powermetal spelat i ett extremt halsbrytande tempo. Tänk Helloween på 45 varv så kommer du halvvägs. Eller som gitarristen Herman Li själv sagt: "it´s Nintendo metal" or "Bon Jovi on speed". Och vilka ruggiga refränger, fastnar dom inte i skallen på dig efter en lyssning så vet inte jag. En lite lugnare historia, "A Flame for Freedom" klämmer dom in men annars är det fullt ställ skivan igenom. Rekommenderas trots det fruktansvärt fula omslaget å det varmaste.

2011-01-12 @ 19:57:21 Permalink Thrash/powermetal Kommentarer (1) Trackbacks ()

LP: Mike Oldfield - Crises! (1983)

A: Crises
B: Moonlight Shadow / In High Places / Foreign Affair / Taurus 3 / Shadow on the Wall

Producent: Mike Oldfield, Simon Phillips Skivbolag: Virgin

MIKE OLDFIELD:
Mike Oldfield, gitarr, Fairlight CMI, Roland string synthesizer, Oberheim OB-Xa synthesizer, Farfisa organ, bass guitar, mandolin, banjo, sång.

Gäster på skivan:
Maggie Reilly, sång / Jon Anderson (Yes), sång / Roger Chapman, sång / Simon Phillips, trummor

Storsäljande men långt ifrån bra skiva från den engelska multiinstrumentalisten Mike Oldfield där hela A-sidan upptas av det drygt 20 minuter långa sömnpillret "Crises". Och med "långt ifrån bra" så menar jag såklart att det här är en aptråkigt beläte till skiva om det inte vore för gitarrsolot på megahiten "Moonlight shadow" som är helt utsökt. Som tur är har jag inte köpt den utan fått den av en kompis.

Som du kanske förstår är jag inte nåt större fan av mr Oldfield men jag har haft originalutgåvan av "Tubular Bells" i min ägo, men har dumt nog sålt iväg för länge sen. Den var givetvis mycket bättre.

Trivia: Längst upp till vänster på baksidan står det "the watcher and the tower, waiting hour, by hour" som är en textrad från titellåten. Oldfield har sagt i intervjuer att han är mannen på framsidan och tornet är hans musik...

2011-01-11 @ 17:48:00 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (0) Trackbacks ()

7"-singel: Eddie Meduza - Sveriges kompani! (1984)

En vinylsingel, det var länge sen! Jo, du förstår, när jag hade vinylmiddag för ett tag sen så kom en av gästerna (tack igen, Jonas V.) med dennna alldeles briljanta "tack-för-att-jag-fick-komma"-gåva. Istället för den vanliga pavan rött, så fick jag som sagt en singel! Och det var vilken singel som helst heller utan den genomfantastiska hemvärnshyllningen "Sveriges kompani" som på B-sidan backas upp av "Dunder å snus", allthihopa framfört med sedvanlig bravur av allas vår idol Eddie Meduza. Klockrent!

Och om du inte visste det redan så är "Dunder å snus (och lurviga luder)" en cover. Originalet heter "Cigarettes, whiskey and wild, wild women", och hygglig som jag är så kletar jag in en Youtube-film med komikern Peter Sellers framförandes den hos Mupparna av alla ställen!

2011-01-11 @ 07:41:45 Permalink Vinyl 7", 12" Kommentarer (3) Trackbacks ()

LP: Saga - Silent knight! (1980)

A: Don't Be Late / What's It Gonna Be / Time To Go / Compromise
B: Too Much To Lose / Help Me Out / Someone Should / Careful Where You Step

Producent: Paul Gross Skivbolag: Polydor

SAGA:
Ian Crichton, gitarr / Steve Negus, trummor / Michael Sadler, sång, keyboard / Jim Gilmour, keyboard, sång / Jim Crichton, bas

Platta nummer tre från kanadensiska progrockarna Saga som givetvis är hur bra som helst med kanonlåtarna "Careful Where You Step", "Don't Be Late", "Too Much To Lose" och klassikern "Careful Where You Step" som givna favoriter på progpartyt.

Apsnyggt omslag också där trollsländan som flög över omslaget på "Images at Twilight"-plattan nu står och softar i en rymdsarkofag. Eller nåt. Och så har jag läst nånstans att "Don't Be Late (Chapter 2)" och "Too Much to Lose (Chapter 7)" är delar av en serie låtar som Saga hade på sina fyra första album och som berättade historien om Albert Einstein. Äsch, nu kommer jag inte på nåt mer att skriva om den här, ni får helt enkelt lyssna på Spotify medan jag går ut och skottar lite lappmögel. Så ruggigt bra skiva att jag ändrat toppbilden till dess ära bara för detta inlägg.

2011-01-10 @ 15:59:23 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (3) Trackbacks ()

LP: New York Dolls - New York Dolls! (1973)

A: Personality Crisis / Looking For A Kiss / Vietnamese Baby / Lonely Planet Boy / Frankenstein
B: Trash / Bad Girl / Subway Train / Pills / Private World / Jet Boy

Producent: Todd Rundgren Skivbolag: Mercury

NEW YORK DOLLS:
David Johansen, vocals / Johnny Thunders, lead guitar / Sylvain Sylvain, rhythm guitar / Arthur "Killer" Kane, bass / Jerry Nolan, drums

Och efter Runaways kommer minsann ännu ett tjejband och en skiva från de välsminkade och grovhuggna små tösabitarna i New Yor... eller vänta nu ett tag! Det där måste ju för fan vara en kille, för sådär håriga ben har jag inte sett sen jag vet inte när. Och där ser jag en bula!!! Iiiiiiiihhhhh!!! Men djävlar vad fula dom var, hade dom inte lärt sig att suga in kinderna och pluta sådär gulligt á la Poison då på 70-talet? Tydligen inte.

Nä, jag skojat såklart, det här är såklart debutskivan från New York Dolls, ett band som influerat precis alla band som nånsin ställt sig småfulla på scen med rufsiga frisyrer, armringar, platådojjor, sjalar, hattar och kajalsminkade plyten. New York Dolls är dock ett band som jag inte har någon som helst relation till så mer än att dom la ner bandet 1976 och återförenades 2004 vet jag inte så mycket mer. Och spretig och sluskig garagerock med sluddriga poser och Jagger-käftad sång från David Johansen är tyvärr inte min kopp te, hur mycket legender dom än är, sorry. Men "Trash" och "Pills" var ganska bra. RIP Johnny Thunders, Arthur Kane och Jerry Nolan.

2011-01-08 @ 16:28:23 Permalink Rock/Pop Kommentarer (4) Trackbacks ()

LP: The Runaways - Live in Japan! (1977)

A: Queens of Noise / California Paradise / All Right You Guys / Wild Thing / Gettin' Hot / Rock-N-Roll
B: You Drive Me Wild / Neon Angels on the Road to Ruin / I Wanna Be Where the Boys Are / Cherry Bomb / American Nights / C'mon

Producent: Kent J. Smythe, The Runaways Skivbolag: Mercury

THE RUNAWAYS:
Cherie Currie, vocals / Joan Jett, rhythm guitar / Lita Ford, lead guitar / Jackie Fox, bass / Sandy West, drums

Helvete va mycket bilder det blev i det här inlägget då, men när det dyker upp såna här godbitar i skivhyllan måste jag såklart visa upp allt. Får väl kompensera det med att skriva lite text so here goes: ett stycke klassisk vinyl från tjejrockgänget The Runaways, inspelad i Japan och inköpt på Cafe Musica i Luleå av alla ställen och en affär jag verkligen kan rekommendera om du gillar vinyl.

Skivan rekommenderar jag också såklart, som sagt ett stycke klassisk vinyl med fem trallande jäntor som verkligen vet hur man sparkar stjärt. För här trillar de stånkande rockrökarna nästan över varann i sin iver att komma ut genom högtalarna eller vad sägs om följande låtlista: "Queens of Noise", "California Paradise", "Neon Angels on the Road to Ruin", "All Right You Guys", "Cherry Bomb"... Inte illa va?

De näpna töserna tappar dock lite tempo med den minst sagt sega covern av "Wild Thing" men annars är det full patte (förlåt) hela skivan igenom. Men vad pysslar dom med i början av Lou Reed-covern "Rock-N-Roll"? Snacka om att ta död på publiken som får vänta i två och en halv evighet innan låten trampar igång. Annars en jättebra skiva och vilket makalöst snyggt fotohäfte som följer med!

Cherie Currie hoppade av bandet senare samma år för att satsa på en solokarriär, brukar aldrig vara en bra idé. För vad gör hon nuförtiden? Jo, det här. Lite otippat, eller va? RIP Sandy West.