Film- & Musikbloggen!

En jänta med ett jättesvärd blickar ut över Mordor. Typ. Borde dra lite kallt där bak.



På baksidan en närbild på hennes stjärt och en låtlista. Omslaget målat av Luis Royo som målat massor av såna här lättkläddda Conan-brudar i sina dar.

---

A: Endless Symphony / Centre of My Universe / Kingdom Come / Book of Secrets / Stormwarning / Invisible / Love Song / The Hourglass and the Landslide / Destiny / The Wave

Producent: Dennis Ward Skivbolag: Frontier

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/5Ae9Lldh0LqZeqHfU3OCLi

TEN:
Gary Hughes, vocals, guitars / Neil Fraser, guitar / John Halliwell, guitar / Paul Hodson, keyboards / Mark Sumner, bass / Mark Zonder, drums

---

Senaste skivan från engelska Ten, en skiva som fullkomligt knockade mig när jag hörde den för första gången. Laddade ner (skäms på mig!) den här skivan på chans i somras och har bokstavligen nött hål på mp3-filerna efter hundratals lyssningstimmar i mp3-spelaren. Så när jag för nån vecka sen såg att CDWow slumpade iväg CD:n för 59 spänn så tvekade jag inte utan köpte den på stört.

Ten är för mig ett helt okänt band så jag har ingen aning om tidigare skivor och hur länge dom hållit på men detta vet jag i alla fall: låt inte det fantasybestrukna omslaget lura dig att tro att det här är trallig powermetal för det här är helt underbar melodi- och refrängstark melodiös hårdrock av allra ädlaste slag med en David Coverdale-minnande sångare vid namn Gary Hughes vid micken.

Gary verkar vara chef i orkestern då han förutom att ha skrivit all text och musik även producerat skivan tillsammans med Dennis Ward som till vardags är bassist i Pink Cream 69. Som troligtvis är världens sämsta bandnamn men det är en annan historia. Trummis på skivan är förresten en herre vid namn Mark Zonder som med sitt påhittiga och sköna trumspel lyfter skivan ett par nivåer helt på egen hand. Han har tidigare suttit på trumpallen för progmetallarna Fates Warning.

Måste vara en av de bästa skivorna som gjorts. Någonsin. Köp!

Eddie fastkedjad i en madrasserad cell, inte så värst mycket "peace" i hans "mind" ser det ut som.



Kryptisk baksida som hänger ihop med framsidan. Varför är dörren öppen? Varför svävar cellen uppe bland molnen? Vad betyder den svävande handen och medaljongen? Frågorna tar aldrig slut.



På uppviket sitter bandet så snällt till bords och väntar för ikväll är det hjärna ("a piece of mind") med ångkokta grönsaker som vankas till middag. Smaskens! De två nunorna i rustning till höger tillhör producenten Martin Birch och omslagsmålaren Derek Riggs.



Och en närbild på den hjärnrika middagen på skivetiketten.

---

A: Where Eagles Dare / Revelations / Flight of Icarus / Die With Your Boots On
B: The Trooper / Still Life / Quest for Fire / Sun and Steel / To Tame a Land

Producent: Martin Birch Skivbolag: EMI

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/3dFAfH33aNku65qm8IPS54

IRON MAIDEN:
Bruce Dickinson, vocals, Steve Harris, bass / Adrian Smith, guitar / Dave Murray, guitar / Nick McBrain, drums

---

Förkyld.

Som fan.

Jag säger som gubben i reklamfilmen "Ni kvinnor pratar om att föda barn, men ni skulle bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld.."

Ja skratta du, men så känns det.

Inte nog med att jag har en glödande kardborre i halsen som vid varje hostattack river sönder min stackars hals, huvudet spränger också som om jag hade en tving åtdragen runt skallen. Jag låter precis som Bub i "Day of the Dead" när jag andas och jag ser knappt tangentbordet på grund av alla tårar som rinner ur ögonen.

Men annars är allt bra, tackar som frågar.

Så om du tycker att det här inlägget känns lite ihoprafsat och "klippt och klistrat" från diverse källor så skyller jag på sjukdom. OK?

Men för att vara en snubbe som aldrig haft Iron Maiden som favoritband så måste jag erkänna att jag har en väldans massa Maiden-skivor hemma. Saknar nu bara "Powerslave" och "Fear of the dark" och de båda Blaze-frontade "The X Factor" och "Virtual XI" så är min järnjungfru-diskografi komplett. Strange but true. De band jag har flest skivor av? Jo, det är KISS, Rush, Status Quo, Toy Dolls och ... wait for it... Dwight Yoakam!

Och så en försvarlig bunt med Iron Maiden då. Men vad in the name of Jösse ska jag skriva om den här skivan som du inte redan vet? Finns det verkligen nåt mer att skriva om de galopperande Maiden-klassiker som trängs här som "Where Eagles Dare", "Flight of Icarus" och "Die With Your Boots On", "The Trooper" "Revelations" och "To Tame a Land"?

Näjustdet, allt är redan sagt, så jag tar den lätta vägen ut i dag (sjukdom du vet) och kör en punktlista med värdelös info istället. Here goes:

• Fullängdare nummer fyra och det första med ex-Trustaren Nicko McBrain på trummor.

• denna sättning hängde ihop ända till 1990 då Adrian Smith hoppade av och ersattes av Janick Gers.

• det första albumet som inte hade en låttitel som albumnamn. Men inte det sista.

• ett första förslag på skivtitel var "Food for Thought".

• ett helakustiskt tributband kallat "Maiden United" innehållandes folk från Treshold, Within Temptation och The Gathering har släppt en skiva betitlad "Mind the acoustic pieces" där dom framför hela denna skiva med nya arrangemang.

• första versen på "Revelations" är en del av en dikt skriven av G. K. Chesterton.

• "To tame a land" - vars text är inspirerad av romanserien "Dune" skriven av Frank Herberts - skulle egentligen heta just "Dune" men då bandet begärde tillstånd från författar-Herbert fick dom följande svar från hans agent: "Frank Herbert doesn't like rock bands, particularly heavy rock bands, and especially bands like Iron Maiden." Ett nej alltså.

• nere till vänster på baksidan står följande rader från Uppenbarelseboken: 
"And God shall wipe away all tears from their eyes;
and there shall be no more Death.
Neither sorrow, nor crying. 
Neither shall there be any more brain;
for the former things are passed away".

Den rätta lydelsen ska vara "neither shall there be any more pain" inte "brain" som såklart är en fyndig passning till skivtiteln. Svensk översättning finns här, scrolla neråt till kapitel 21. På grund av min svåra sjukdom referar jag till Bibeln idag.

• och i början av "Still life" hör du en packad Nicko McBrain med sin bästa Idi Amin-imitation hojta fram meningen "Hmm, Hmmm What ho sed de t'ing wid de t'ree bonce. Don't meddle wid t'ings you don't understand." Men baklänges alltså. Bara för att alla som letar efter dolda, sataniska budskap på Maiden-plattor ska ha nåt att göra.

Orkar... inte... skriva... nåt... mer... nu... är alldeles för sva.....

KISS-vin!

Behöver jag verkligen skriva mer?

Detta "måste ha"-vin för alla trve hårdrockare finns nu att beställa på Systembolaget, 594 spänn för sex flaskor. Vad väntar du på? 

Nu väntar jag bara på att KISS Destroyer-pilsnern som tillfälligt är slut hos leventören ska gå att beställa. Och vill man skoja till det nå djävulskt när man dricker Kiss-pilsner kan man säga såhär: Kiss in, Kiss ut. Häpp!

Önskemål: röda viner med fullödig smak från Opeth, Ghost och Slayer.

Skitsnygg omslagsbild med den numera avhoppade keyboardisten Per Wiberg avbildad som fallfrukt. Gick fan inte att knäppa ett vettigt foto av framsidan då det blänkte, 3D-ade och hade sig därav denna fuskiga, färdiga bild från internätet.



Men baksidan kunde jag fota! DVD:n innehåller 5.1-mix av skivan (ohörd, har inte såna lyxprylar), två extralåtar (som inte går att spela en vanlig stereo...) och den 60 minuter långa "The Making of Heritage - a documentary" som tyvärr är rasande tråkig. 

Men what´s up med det här ofoget att lägga bonusspåren "Pyre" och "Face in the snow", (båda alldeles fantastiska) på DVD:n? Hur ska jag kunna lyssna på dom egentligen? På TV:n? Opeth pullade samma stunt med bonuslåtarna till "Watershed", som tur är kan man ju "låna" MP3:or på nätet och göra en egen skiva, annars vet jag inte hur jag hade gjort.



På uppviket CD-häftet med omslagsbilden igen utan effekter åsså två glänsande skivor.

---

Heritage (instrumental) / The Devil's Orchard / I Feel the Dark / Slither / Nepenthe / Häxprocess / Famine / The Lines in My Hand / Folklore / The Marrow of the Earth (instrumental)

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/2bVYeA0BEb0Rtj94ECaahK

Producent: Mikael Åkerfeldt Skivbolag: Roadrunner

OPETH:
Mikael Åkerfeldt, sång, gitarr / Fredrik Åkesson, gitarr / Martin Mendez, bas / Per Wiberg, klaviatur / Martin Axenrot, trummor

Övriga musiker:
Alex Acuña, slagverk / Björn J:son Lindh, tvärflöjt / Joakim Svalberg, klaviatur

---

Skulle tro att en hel del Opeth-fans satte morgongrowlet i halsen när dom slängde på denna skiva och istället för det "vanliga" Opeth med deras sköna mix av growlig dödsmetall och skönsjungen prog fick 70-tals flummig folkmusik/jazzfusion med soft sång, bongotrummor, flöjt och ståbas. I alla fall dom stackare som inte läst på om Opeths stilbyte innan inköpet.

Jag hade som tur är läst massor om den (hade dock inte hört en ton innan) och kände mig kolugn innan de första tonerna skulle till och ljuda från högtalarna. Jag gillar ju prog i alla dess former och har i åratal lyssnat på kantiga band som Spastic Ink, Mars Volta, Liquid Tension Experiment, Planet-X och Devil Doll så det här "nya" Opeth-soundet skulle väl passa mig som hand i handske.

Trodde jag.

För jag förstår nu att när hr Åkerfeldt snackar prog så menar han en sak och jag en annan och att hans proginfluenser och progfavoriter ligger ett par mansåldrar före mina. Varningsklockorna borde väl i och för sig ha börjat ringa lite då jag till exempel hittills inte hört talas om ett enda av de band han skrivit om i sin SRM-krönika.

Men skam den som ger sig jag tänker inte ge upp den här skivan så lätt, det är ju Opeth för fan! Ett band som jag följt och älskat sen "Orchid", en skiva jag köpte direkt den kom utan att ens lyssna på den först. Så i mina förtvivlade försök att penetrera denna snårskog av progressiva intryck försöker jag nu klämma in minst en "Heritage"-lyssning varje dag, ett lyssnande som fungerar alldeles utmärkt med de övriga familjemedlemmarna då growlet och en hårda metallen numera är historia (?) och nästan helt bortrensad ur musiken.

Du har väl hört historien redan? hur frontmannen Mikael Åkerfeldt först skrev två låtar i samma stuk som de på "Watershed"-skivan. Han spelade upp dessa för basisten Martin Mendez som genast sa: "är det såhär nästa skiva ska låta blir jag fan besviken". Och som den känslige konstnär Åkerfeldt är så slängde han de två låtarna och började om från början. Han skrev istället nåt helt annorlunda, nämligen "The Lines in My Hand" med kantigt trumkomp och bassolo.

Tänker (orkar) inte skriva så mycket om de enskilda låtarna då det redan skrivits spaltkilometer om dessa men jag kan väl lite kort nämna några favoriter. Som till exempel "Famine" som börjar väldigt soft med bongotrummor (!) och Devil Doll-piano för att mot slutet veckla upp sig till nån sorts Jethro Tull-doom med pustigt flöjtspel av Björn J:son Lindh. Mer då? "Nepenthe" är också bra, där det mellan den jazzvispiga verserna ligger ett hårt trumkomp med ett spretigt Thordendahl-minnande gitarrsolo.

Ännu mer bra låtar? Jeez, vad du ville veta mycket idag då. jamen, då säger jag "Slither" - som låter Rainbow á la "Rising" så det dånar om det - och som sticker ut som en sårig hårdrockstumme på albumet med sitt snabba tempo, snygga Blackmore-solo och dubbeltramp. Den hade kanske passat bättre som bonuslåt istället istället för "Pyre". Men bra är den. Likaså den åtta minuter långa "Folklore" och trollskogslåten "Häxprocess". Men lyssna själv på Spotify vetja, på den här skivan händer det en väldans massa grejer i låtarna!

Bra skiva. Tror jag. Har som du förstår inte riktigt fått huvudet runt den än men jag kämpar på. För jag gillar ju prog. Tror jag.

Titta nu på Opeth när dom kör nämnda "Pyre" live i TV4.

Debbie Harry var het 1978! Damn!



Säg ett tjejfrontat band som inte sneglat på Blondie och Debbie Harry för inspiration. Och om det här var en modeblogg skulle jag noga säga att det där var ett gäng snygga skor.

---

A: Hanging on the Telephone / One Way or Another / Picture This / Fade Away and Radiate / Pretty Baby / I Know But I Don't Know
B: 11:59 / Will Anything Happen / Sunday Girl / Heart of Glas / I'm Gonna Love You Too / Just Go Away

Producent: Mike Chapman Skivbolag: Chrysalis

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/5wc12ZsmXNIlppTmNFZFLU

BLONDIE:
Deborah Harry, vocals / Clem Burke, drums / Jimmy Destri, keyboards / Nigel Harrison, bass / Frank Infante, guitar / Chris Stein, guitar

---

Jodu, jag har sånt här hemma i skivhyllan också! Den mångmiljonsäljande tredje fullängdaren från New York-bandet Blondie. En skiva som faktiskt sålt över 20 miljoner ex så Harry & Co behöver nog inte jobba ihjäl sig nuförtiden.

Gott om kända låtar på den här bland annat välkända discodängan "Heart of Glass" vars otroligt snuskiga textrad "pain in the ass" (i slutet på låten) kvickt ändrades till "heart of glass" när den skulle till å spelas på radion. Andra välkända bitar är "Hanging on the telephone", "One Way or Another", "Picture This" och "Sunday Girl". Djävligt bra skiva om du frågar mig.

Trivia: kolla på innerpåsen så ser du en text till låten "Parallel lines". Nån sån låt finns inte på skivan. Lyssna även på den "Scary Monsters"-gnissliga gitarren på "Fade Away and Radiate" som det spelas av ingen mindre än Robert "King Crimson" Fripp.

Och du, du vet väl att jättehiten "Hanging on the telephone" är en cover? Den skrevs 1973 av en snubbe vid namn Jack Lee från gruppen The Nerves. Han har förreten även skrivit "Will Anything Happen" på denna skiva, sådeså.

Här nedan har du The Nerves original bara för att varenda käft redan hört Blondies version.

Demon Eyes / Too Far Gone / On and On / Cry Out / Why'd You Change Your Mind / Pride / Walkin' Mat / Tonight / Dead of the Night / Comfort Zone / Evil Man / Revolutions

Producent: John Travis Skivbolag: The End

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/3e0ovrtnqrhwrea1FP2GOj

THE ANSWER:
Cormac Neeson, vocals, harmonica / Paul Mahon, guitar / Micky Waters, bass / James Heatley, drums

---

Nästa skiva till rakning från den högen med nyinköpta CD; "Everyday demons" med de irländska  pojkarna i The Answer! Tyvärr kan jag inte ett enda smack om detta gäng, köpte den här i blindo på senaste skivmässan (40 bagis, thank you very much) enbart för att deras låt "Piece by piece" från Classic Rock senaste gratis-CD var så helvetiskt bra. Den låten ligger som bonuslåt på deras sprillans nya album "Revival" (2-CD utgåvan alltså) och jag undrar om jag inte ska skriva upp skivan på inköpslistan också?

För den här var ju kanonbra.

Vet som sagt inget matnyttigt om The Answer förutom att dom låter som ett ruffigare och hårdare Black Crowes med några skopor sydstatsrock (slide is the shit!) inslängda i smeten. Ovanpå det är det finströsslat med en halv sked vardera av blues och Led Zeppelin, alltså precis lagom lite för att undertecknad inte ska kräkas. Sångaren Cormac Neeson - som helt klart är bandets klarast lysande stjärna -  har (givetvis) en skönt raspig rockröst som ställer de flesta andra sångare i skuggan och som passar de toksvängiga låtarna som hand i handske.

Fråga: om det här är "The Answer", vad är då frågan? Fundera på det du medan du lyssnar på den på Spotify.

Eller så gör du som det är menat att man ska göra, du köper den. Både den här och deras nya "Revival" finns på CDWow.se för 99 spänn vardera. Fraktfritt. Är inte det ett fynd så säg? Du kommer icke att ångra dig, lita på mig.

---

On the Backs of Angels / Build Me Up, Break Me Down / Lost Not Forgotten / This Is the Life / Bridges in the Sky / Outcry / Far from Heaven / Breaking All Illusions / Beneath the Surface

Producent: John Petrucci Skivbolag: Roadrunner

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/6nTSYgih82tTwdWvmbtPHW

DVD:
"The spirit carries on"

DREAM THEATER:
James LaBrie, vocals / John Petrucci, guitars / John Myung, bass / Jordan Rudess, keyboards / Mike Mangini, drums

---

Jo, jag köper CD-skivor fortfarande, gör inte du? Har shoppat ett gäng CD på sistone och här kommer den första ur den lilla högen ut på bloggen; Dream Theaters senaste i snygg digipackutgåva med medföljande DVD. När man hittar såna här goa utgåvor på CDWow för sketna 119 (fraktfria spänn) så slår man till på en gång vetdu.

Förutom en CD fullmatad med trixig progmetal så följer det som sagt även med en DVD innehållande de auditions Dream Theater höll för att hitta en ersättare till den avhoppade bandgrundaren, textförfattaren, producenten, bandmotorn, motormunnen, fanfavoriten och (såklart) trummisen Mike Portnoy. För övrigt den enda trummis jag vet som har en backspegel på trumsetet. Ja, du läste rätt, en backspegel. Men varför? För att hålla koll så att filmen och ljusspelet som rullade på jätteduk bakom honom under DT-gigen låg i fas med musiken såklart... Kontrollfreak? Mike Portnoy? Näääää...

De sju halvdana trummisar som blev kallade till audition var förresten Mike Mangini, Derek Roddy, Thomas Lang, Virgil Donati, Marco Minnemann, Aquiles Priester och Peter Wildoer från Sverige minsann. Herregud, vilket gäng och DVD:n är rena porren för en trumnörd! Kolla särskilt in Wildoers osannolika trumsolo (fyra lemmar, fyra takter) och Aquiles sköna dubbeltrampande trumcover av Deaths örhänge "Symbolic". Kolla in alla sju förresten, du lär tappa din haka.

Men varför hoppade Portnoy av? Jo, han tyckte inte det var så kul i DT längre och ville, enligt Petrucci i dokumentären, att dom skulle ta ett 5 år (!) långt uppehåll från varandra för att återfinna spellusten igen, under tiden skulle Portnoy spela med andra... LaBrie & Co:s hakor droppade givetvis till golvet när dom fick höra det förslaget och efter att de till Mike sagt "nej, det tänker vi inte göra" så tackade Portnoy för sig. Och drog till Adrenaline Mob!

Men det är historia nu, Portnoy är ute ur bandet (för evigt?) och på hans trumpall sitter numera en annan Mike (praktiskt), nämligen Mike Mangini, inte helt okänd trumlegend som vann uttagningen. Kolla på Youtube när han under DT-provspelningen smattar introt till "Dance of Eternity" på virveln. Med en hand.

Djävligt bra skiva det här, har spelat den en herrejösses massa gånger redan och tänker inte sluta med det än på ett tag. Favoriterna så här lngt är den inledande trojkan "On the Backs of Angels", "Build Me Up, Break Me Down" och "Lost Not Forgotten" (jävlar vad dom trixar till det på refrängen. För att inte tala om i början). Lyssna även på "Bridges in the Sky" där refrängen faktiskt inte kommer förrän efter 7 minuter. Helt sjukt men sant. Mike who?