LP: Cinderella - Heartbreak station! (1990)

Ett gäng långhåriga killar dumpade på Heartbreak station...

... och när dom tittar till vänster så ser dom det här.

Innerpåsen är översållad med pudelbilder.


A:
The More Things Change / Love's Got Me Doin' Time / Shelter Me / Heartbreak Station / Sick for the Cure / One for Rock and Roll
B:
Dead Man's Road / Make Your Own Way / Electric Love / Love Gone Bad / Winds of Change
Producent:
John Jansen, Tom Keifer
Skivbolag:
Vertigo
CINDERELLA:
Tom Keifer - sång, gitarr
Eric Brittingham - bas
Jeff LaBar - gitarr
Fred Coury - trummor
Saxofoner?
Gospelkörer?
Trumpeter?
Nädu, lille Keifer det här går inte för sig.
Tyckte jag först alltså.
För efter en 4-5 genomlyssningar börjar en del låtar fastna i skallen och jag måste nog erkänna att den fläckvis är ganska bra. Den tredje och nästsista fullängdaren från glammiga Cinderella som här har lämnat tofsarna, scarfsen och ögonskuggan i byrålådan och istället anammat en mera robust "modern day cowboy"-stil, så mycket cowboy att det är en fullblodig countrylåt med på skivan också, "One for Rock and Roll".
Som sagt en hyfsat bra skiva men "Love's Got Me Doin' Time" med alla sina trumpeter och den gospeltjocka "Make Your Own Way" är fortfarande rasande dåliga. Den såsiga och evighetslånga "Winds of change" är inte så jäkla kul den heller.
Sålde över en miljon ex men då både "Night songs" (3:a i USA) och "Long cold winter" (10:a) sålde tre gånger så mycket vardera måste nog det här kännas som en mindre flopp. Keifer själv tycker dock att "Heartbreak station" är deras bästa skiva.
På tal om Tom Keifer så har han precis i dagarna skrivit skivkontrakt med Dave Lettermans skivbolag Worldwide Pants och debutsoloskiva kommer våren 2013.
Hadnone Metal Fest 2012!

Big Red Machine, du vet där coverbandet där jag lirar trummor, spelade på metalfestivalen Hadnone Metal Fest i lördags. Som synes var det fem band som förgyllde denna afton: först ut var Whyrus, sedan yours truly och efter oss var det sambatrashande gänget Beneath the Reamins tur att gå upp på scenen. Du kan säkert lista ut vilket brasilianskt bands låtar dom körde. Kvällen avslutades med Hard to Handle samt headlinerakten Crave. Läs mer om respektive band på festivalens hemsida.
Ruskigt proffsigt skött festival om du frågar mig, med kalasgott käk som vi artister bjöds på, trevligt folk på alla platser och ett suveränt scenljud. Ett besök på nästa års upplaga av Hadnone Metal Fest rekommenderas varmt!
Varför den heter "Hadnone"? Jo, den hålls i byn Haddingen här utanför Umeå och Haddingen kan man ju också sägas "Hadd ingen", alltså "Hade ingen" = "Had none" på english. Tja, vad säger man, norrländsk humor = best in the world!
Filmtips: Taxidermia! (2006)

Regi: György Pálfi, 91 min
Har du inte ätit än? Bra, gör då inte det förrän du sett den här filmen, risken är nämligen överhängande att middagen kommer upp ganska på en gång. I och för sig kommer du att kräkas upp det lilla du har i magen i alla fall då det här var en riktigt äcklig liten historia.
En ungersk film som handlar i tre olika episoder handlar om tre generationer män: först en hunsad soldat under andra världskriget, sedan hans överviktige son som är en snabbätare i värdsklass under det kalla kriget och så slutligen snabbätarens son, en skinntorr, blek stackare i nutid som jobbar som uppstoppare. Taxidermi är förresten grekiska och betyder "gestaltning av huden", då vet du ungefär vart det barkar.
Ungefär som om Roy Andersson gjort en film på ett gammalt Cronenberg-manus, eller möjligen Peter Greenaway gjort detsamma av ett äckligt Takashi Miike-manus.
Varning för ofantliga mängder spyor, men också sperma mot stjärnorna, en påsättning av ett griskadaver, en penis som skjuter eld, en DIY-operation och feta smörätande katter som gör nåt dumt. Ja, den är äcklig. Men den är också jättesnyggt filmad och en del scener är rena konstverken faktiskt.
Se den, finns svensktextad på det vanliga stället.
LP: Status Quo - Dog of two head! (1971)

Kanske inte det vackraste omslaget jag sett. En tvåhövdad boxer med "SQ" på bröstkorgen, Tower of London i bakgrunden och en medlem i varje hörn? Va?

Flummigt röd baksida med låttexter. Observera att Francis Rossi här heter "Mike Rossi" och Rick Parfitt "Ritchie Parfitt". Men oh, så spännande.

På uppviket en tuff livebild och en bild på det skönt långhåriga bandet.

Originalutgåva, jo jag tackar jag.

A:
Umleitung / Nanana / Something's Going on in My Head / Mean Girl / Nanana
B:
Gerdundula / Railroad / Someone's Learning / Nanana
Producent:
John Schroeder
Skivbolag:
PYE Records
STATUS QUO:
Francis Rossi - gitarr, sång
Rick Parfitt - gitarr, sång
Alan Lancaster - bas, sång
John Coghlan - trummor
Gäster på skivan:
Bruce Foster - keyboards
Bob Young - munspel
Förstapressen av Status Quos "Dog of two head" har jag på nåt sätt lyckats lägga vantarna på. Deras fjärde fullängdare i diskografin och bandet fortsätter här den patenterade boogierocken som dom började så smått med på den föregående "Ma Kelly´s greasy spoon." En boogierockande mall som dom sedan skulle följa slaviskt genom resten av karriären.
Den sista skivan på Pye Records innan majoretiketten Vertigo la vantarna på bandet där dom sen släppte en hel drös med klassiska album. Quo stannade förresten hos Vertigo ända fram till 1991 års "Rock till you drop"-platta.
Hyfsat bra skiva, förutom att "Umleitung har ett aning för långt solo på (jag menar jättelångt) och att "Nanana" är med tre gånger är det inget att klaga på. Eller ja, "Gerdundula" är väl lite väl konstig och den Lancaster-skrivna "Someones learning" är väl lite väl progflummig för sitt eget bästa. Men det uppvägs av att "Railroad" som ligger mellan de två rockar så underbart. Vilket riff och ett tufft munspelssolo av Qou-roadien Bob Young som under de följande åren skulle skriva ett helt gäng rockklassiker tillsammans med Francis Rossi.
Trivia: den akustiska "Nanana" är med inte mindre än tre gånger på skivan. Först som en 15 sekunders snutt, sen en 45 sekunders variant och som sista låt på B-sidan i en 2.30 minuters version. Får man fråga varför?
"Gerdundula" är förresten skriven av Manston/James vilket är en pseudonym för Francis Rossi och Bob Young, detta uppdagades inte förrän flera år senare. Rossi har sagt att den handlar om de två damerna Gerd och Ulla som han och Young träffade i Tyskland. Titeln är enligt Rossi en hopskrivning av Gerd und Ula. Tro´t om du vill.
Fråga: en amerikan vid namn Bruce Foster spelar piano på denna skiva, Undrar om det är samma keyboardspelande Bruce Foster som 1980 bildade bandet Message tillsammans med gitarristen Richie Sambora och basisten Alec John Such? De två sistnämnda blev senare som du vet medlemmar i den hyfsat framgångsrika orkestern Bon Jovi.
Nä, nu lyssnar vi på "Mean girl", kan du sitta still till den är det fan nåt fel på på dig.
CD: Witchery - Witchkrieg! (2010)




Witchkrieg / Wearer of Wolf's Skin / The God Who Fell from Earth / Conqueror's Return / The Reaver / From Dead to Worse / Devil Rides Out / One Foot in the Grave / Hellhound / Witch Hunter
Digipack bonusspår: Hung, drawn and quartered
Producent:
Witchery
Skivbolag:
Century Media
WITCHERY:
Erik "Legion" Hagstedt, sång
Patrik Jensen, gitarr
Rille Rimfält, gitarr
Sharlee D'Angelo, bas
Martin Axenrot. trummor
Femte fullängdaren från Haunted-Jensens sidoprojekt Witchery och första skivan utan sångaren Tony "Toxine" Kampner som här ersatts av ´n Erik "legion" Hagstedt, ex-vrålare i Marduk.
Witchery är ju ett riktigt all stargäng då Patrik Jensen som sagt också riffar i The Haunted, Martin Axenrot smeker trumskinn i Opeth och Sharlee D´Angelo låter sin bas mullra i Arch Enemy. Tyvärr har ´n Erik redan lämnat Witchery-skutan och ersatts av Masse Broberg, eller Emperor Magus Caligula som han kallade sig då han sjöng i Stockholms finest Dark Funeral. Från en gammal blackmetal sångare till en annan alltså.
TIPS: på tal om D´Angelo så MÅSTE du kolla upp bandet Night Flight Orchestras debutskiva "Internal Affairs" där Sharlee, tillsammans med Soilworks Björn Strid gör somrig och dansant bilåkarmusik precis som det lät i Kaliforninen 1976. Ofattbart bra och lätt årets skiva såhär långt. Bara att höra Sharlees diskobas på titelspåret är värt pengarna. Diskobas? Japp. Sjuuuuukt bra skiva.
Åsså tillbaka till Witchery! För om det inte räckte med att Witchery har den svenska hårdrockseliten bakom mick och instrument så har dom även lyckats få med ett par halvkändisar som drar ett gitarrsolo på varsin låt. Hyfsat kända namn som Andy LaRocque (King Diamond), Kerry King (Slayer), Hank Shermann (Mercyful Fate), Lee Altus och Gary Holt (Exodus) och sist men definitivt inte minst Jim Durkin från Dark Angel! Imponerande, eller va!
Och om lilla jag nu får ha en åsikt så tycker jag att Jensen ska lägga allt sitt krut på det här bandet (som åtminstone verkar ha kul ihop) istället för The Haunted som återigen har havererat. Peter Dolving har som bekant lämnat skutan (igen) och en febril jakt på ny sångare är i full gång. Om du är intresserad av det jobbet kan du surfa till deras hemsida och läsa mer.
Att Dolving däremot skulle ändra sig, göra en Portnoy alltså, verkar då helt uteslutet om man läser det här uttalandet från Dolving, Ord och inga visor och jösses vad han hänger ut tvillingarna Björler. Men det finns alltid tre sidor av en historia som Extreme sa nämligen "Yours", "Mine" och "The Truth".
Nä, nu struntar vi i såna lessamheter och svänger hårmanarna (ja ni alltså, jag har inget sånt) till Witchery och deras "Witchkrieg"-video! Fyyy fasen vad bra, och vid 2:32 kommer Kerry.
LP: Ted Nugent´s Amboy Dukes - Tooth, fang and claw! (1974)

Ett hopkok av Nugges ansikte och en puma på framsidan, snyggt gjort 20 år före Photoshop.

På baksidan ser vi Uncle Ted kvida fram ännu ett odödligt gitarrsolo framför en solid vägg av stärkare. Ljuvligt. Observera grisskallen uppe till vänster. 20 år före Mayhem körde Ted med grishuvuden på scen!

A:
Lady Luck / Living In The Woods / Hibernation
B:
Free Flight / Maybelline / The Great White Buffalo / Sasha / No Holds Barred
Producent:
Jon Child, Lew Futterman, Ted Nugent
Skivbolag:
DiscReet
TED NUGENTS AMBOY DUKES:
Ted Nugents, gitarr, sång
Rob Grange, bas
Vic Mastrianni, trummor
Rev. Atrocious Theodoeius, gitarr
Efter den massiva textmassan om Rush och deras "Clockwork angels" så tar jag nu den lätta vägen ut och slänger upp ett (relativt) kort och koncist inlägg om en gammal LP. Hörde jag ett "skönt" eller?
Sjätte fullängdaren från Detroitgänget Amboy Dukes med "The motor city madman" Ted Nugent på gitarr. En originalutgåva från 1974 tryckt på såndär härligt tjock kartong och som luktar sådär lagom unket i fodralet. Vadå? brukar inte du lukta på dina skivor? Man undrar hur många dammiga skivbackar den här skivan vandrat igenom inann jag köpte den?
Den andra skivan i ordningen (efter 1973 års "Call of the wild") som har tillägget "Ted Nugents..." i bandnamnet. Uncle Ted var med i Amboy Dukes från starten och han var helt klart boss i det bandet då det inte är samma line-up på nån skiva förutom just Ted. Efter denna skiva tröttnade han till slut på att hålla igång Amboy-gänget under armarna och la ner hela skiten och tog basisten Rob Grange med sig till sitt soloband istället.
Ted Nugent: "There never really was a break-up of the Amboy Dukes. It just got to be such a revolving door mentality with the musicians. I was so upset internally with the amount of effort I was putting out with the constant human battering I was doing with the musicians. I was bailing them out of jail for breaking into a Coke machine or because they got caught with a joint. I felt like I was a babysitter. I also acted as a road manager. I used to book the band. I used to maintain all the equipment. I used to change the oil in the cars. I used to drive the truck and set it up. I handled all the hotels. I kept all the ledger books. I did everything."
Liksom nämnda "Call of the wild" är även denna skiva släppt på Frank Zappas eget bolag DiscReet och producerad av en snubbe vid namn Lew Futterman som rattadt till det rätta rock´n´roll-ljudet på Nugents alla klassiska plattor som "Ted Nugent", "Free for All", "Cat Scratch Fever", "Weekend Warriors", "State of Shock" samt "Scream Dream". Så om du är på jakt efter högklassig och högoktanig rock´n´roll (och gillar högljudda gitarrsolon) så är det bara att blunda och ta precis vilken som helst av dom.
Men lyssna på den här först. Svinbra, klassisk hård rock där alla låtar är skrivna av Ted Nugent förutom "Maybelline" som Chuck Berry gjort. Den sjungs förresten av en snubbe vid namn Rev. Atrocious Theodosius som inte så lite låter som ett alias. Nån därute som vet vem denne Atrocious är? Han kör förresten också ett "one finger guitar solo" på nämnda låt.
Slutligen: på baksidan står skrivet: "Fear not the crusted warblers, but be wary of the mad cheese grater for he shall slaw the features from your face. Beware the public carnivores as they inevitably edibly have a soft nosed hollow point magnum behind every bush."
"The mad cheese grater"?, låter som nåt som skivbolagsbossen Zappa skulle kunna ha kommit på.
2-LP: Rush - Clockwork angels! (2012)

En illande röd framsida med tolv alkemiska tecken, ett för varje låt. Observera att klockan är 12 minuter över nio, på Rush-iska blir det 21:12, spännande va?

Baksidan går däremot i isande blått. Omslaget återigen designat av gamle parhästen Hugh Syme.

På uppviket ett litet bandfoto, tacktexter och ett typ solur i megaformat. Skivan är dedikerad till Andrew MacNaughtan som knäppt bandfotot till vänster och som varit Rush husfotograf sedan 1985. Läs minnestexten som Neil Peart skrivit här på sin egen sajt.

På respektive skivetikett är det en klocka som visar vilken sida det är, det är är alltså sidan 1. Fränt va?
A:
Caravan / BU2B / Clockwork Angels
B:
The Anarchist / Carnies / Halo Effect
C:
Seven Cities of Gold / The Wreckers / Headlong Flight
D:
BU2B2 / Wish Them Well / The Garden
Producent:
Nick Raskulinecz & Rush
Skivbolag:
Anthem/Roadrunner
RUSH:
Geddy Lee - bas, sång
Alex Lifeson - gitarr
Neil Peart - trummor
Givetvs har jag inhandlat senaste mästerverket från favvobandet Rush, har inte du? Tänkte först köpa den på vanlig CD (ja, kan du fatta så tokigt) men så vaknade plötsligt hela hjärnan ur dvalan och jag köpte vinylversionen istället. En vansinnigt snygg 2-LP utgåva som Amazon slumpade iväg för 230 spänn inklusive frakt.
En konceptplatta faktiskt, Rush första på jag vet inte hur länge. Den handlar om en ung mans strävan att följa sina drömmar, men han blir fångad mellan de grandiosa krafterna ordning och kaos. Han reser över en påkostad och färgstark värld av steampunk och alkemi, med förlorade städer, pirater, anarkister, exotiska karnevaler och en Urmakare som kräver precision på varje aspekt av det dagliga livet. Typ. Enligt Peart är historien löst baserad på Voltaires "Candide".
De alkemiska symbolerna på omslagets framsida refererar till varsin låt (med vidhängande engelsk text som återfinns på innerpåsen) och historien löper inte i klockordning utan enligt följande:

Kl. 12: “Caravan” (koppar)
“It seems like a lifetime ago—which of course it was, all that and more. For a boy, life on the farm was idyllic, but for the young man I became, that very peace and predictability were stifling, unbearable. I had big dreams, and needed a big place to explore them: the whole wide world. Near our village of Barrel Arbor, the steamliners touched down and traveled on rails along the Winding Pinion River toward Crown City. Watching them pass in the night, how prayed to get away... “
Trivia: staden "Barrel Arbor" som nämns i texten är såklart inte en stad här har textförfattaren Part skojat till det lite. En barrel arbor är nämligen en del av ett urverk..

Kl. 1: “BU2B” (svavel)
“We were always taught that we lived in ‘the best of all possible worlds.’ The Watchmaker ruled from Crown City through the Regulators; the alchemist-priests gave us coldfire for power and light, and everything was well ordered. We accepted our various individual fates as inevitable, for we had also been taught, ‘Whatever happens to us must be what we deserve, for it could not happen to us if we did not deserve it.’”
Trivia: uttrycket "the best of all possible worlds" kommer från den tyske filosofen Gottfried Liebniz

Kl. 2: “Clockwork Angels” (metallurgi)
“The place I had most wanted to see—Chronos Square, at the heart of Crown City. I had seen many images of the city before, and Chronos Square, but nothing could convey its immensity—the heaven-reaching towers of the Cathedral of the Timekeepers, or the radiant glory of the Angels—Land, Sea, Sky and Light—bathed in the brilliant glow of the floating globes.”
Trivia: "Chronos" är den grekiska guden för tid.

Kl. 4: “The Anarchist” (vinter)
“Walking along the people—who are so content, so blind—the Anarchist hears the pedlar’s call ['What do you lack?'] and sneers derisively. ‘What do I lack? Ah . . . vengeance?’”
Trivia: till denna text inspirerades Peart av Joseph Conrad och Michael Ondaatje. Den förstnämnde skrev "Heart of darkness" blev "(Apocalypse Now" på film) och den sistnämnde skrev "The English Patient" (vars filmatisering fick nio Oscars).

Kl. 5: “Carnies” (zink)
“I found work with a traveling carnival, and for the Midsummer Festival in Crown City, our games and rides were set up right in the middle of the Square, beneath the Angels. One night, amid the noise and the confusion of the rowded midway, I saw a man working with wires and wooden barrels. He stood and turned—the Anarchist!—holding a clockwork detonator in his hand. I called out to warn the crowd, then suddenly he threw the device at me, and I caught it automatically—just as the people turned to look my way. I escaped, but in disgrace, and fled down the Winding Pinion River to the sea.”
Trivia: Zink kallas också filosofens ull då det, när det binner i syre, ser ut som ull.

Kl. 6: “Halo Effect” (guld)
“I had fallen helplessly in love with one of the performers. She was so different from ‘the girl I left behind,’ and I was beginning to understand I had only pretended she was right for me. I pursued my beautiful acrobat obsessively until she let me be with her—then I suffered her rejection and contempt. Once again, I had created an ideal of the perfect soulmate, and tried to graft it onto her. It didn’t fit. Such illusions have colored my whole life.”
Trivia: här kan du läsa mer om uttrycket "halo effect".

Kl. 3: “Seven Cities of Gold” (kvicksilver)
“The legend had passed down for generations. Far across the Western Sea, where the steamliners could not fly, lay a wilderness land hiding seven cities of gold. I dared the crossing on one of the stout ships that followed the trade route to Poseidon, a tough port city. I worked there for a while on the steamliners that served the alchemy mines, then eventually set out into the Redrock Desert. The stones were sculpted into unearthly monuments and the country grew cold as I traveled north in search of the most famous City of Gold: Cibola. Its name had sounded in my dreams since childhood.”
Trivia: läs mer om myten "Seven cities of gold" här.

Kl. 7: “The Wreckers” (vatten)
“Narrowly escaping a frozen death in that desert, I made my way back to Poseidon, and found a berth on a homeward ship. Caught in a terrible storm, we seemed to find salvation in an unexpected signal light. Steering toward it, we soon learned it was false—placed by the denizens to lure ships to their doom on the jagged reefs. They plundered the cargos and abandoned the crews and passengers to the icy waves. I was the only survivor.”
Trivia: idén till denna text fick Peart härifrån.

Kl. 8: “Headlong Flight” (olje essencer)
“Thinking back over my life, and telling stories about my ‘great adventures’—they didn’t always feel that grand at the time. But on balance, I wouldn’t change anything. In the words of one of our great alchemists, Friedrich Gruber, ‘I wish I could do it all again.’”
Trivia: den Friedrich Gruber som omnämns ovan är en blinkning till Freddie Gruber, du vet han som "lärde" Neil spela trummor igen. Han sa på sin ålders höst angående sitt liv att ‘I wish I could do it all again.’”

Kl. 9: “BU2B2″ (släckt kalk)
“Those fateful words [of the pedlar's], ‘What do you lack?’ spark an inner monologue about all that I have lost. No more bound1ess optimism, no more faith in greater powers, too much pain, too much grief, and too much disillusion. Despite all that, I realize the great irony that although I now believe only in the exchange of love, even that little faith follows the childhood reflex that ‘I was brought up to believe.’”
Trivia: observera att de två låtarna "BU2B" och "BU2B2" båda assoscierar till helvetet. Den första har tecknet för svavel och den här har tecknet för släckt kalk.

Kl. 10: “Wish Them Well” (bly)
“Victimized, bereaved, and disappointed, seemingly at every turn, I still resist feeling defeated, or cynical. I have come to believe that anger and grudges are burning embers in the heart not worth carrying through life. The best response to those who wound me is to get away from them—and wish them well.”

Kl. 11: “The Garden” (jord)
“Long ago I read a story from another timeline about a character named Candide. He also survived a harrowing series of misadventures and tragedies, then settled on a farm near Constantinople. Listening to a philosophical rant, Candide replied, ‘That is all very well, but now we must tend our garden.’ I have now arrived at that point in my own story. There is a metaphorical garden in the acts and attitudes of a person’s life, and the treasures of that garden are love and respect. I have come to realize that the gathering of love and respect – from others and for myself – has been the real quest of my life. ‘Now we must tend our garden.’”
"Han var min ledare och jag var hans orkester och jag behövde aldrig fundera på låtlängder och liknande, inget tråkigt takträknande och inget ändlöst repande". Tänk att stå i en studio och dirigera en sån LEGEND som Peart, hur tufft låter inte det?
Slutligen så är det alltid några nötter som hittar nåt att uppröra sig på. Sajten "The Open Scroll" ser siffrorna 9/11 (World Trade-tragedin du vet) överallt (och en massa andra tokigheter) och den förmodat hyperkristna bloggägaren (kvinnor får inte kommentera på hans blogg) förfasar sig följdaktligen över följande på denna skiva:
"The big single off the Clockworks Angels album is 'Headlong Flight', which lasts for 7:20 and was released in advance of the album on April 20, 2012.
7+2+0 = 9
4+2+0+2+0+1+2 = 11. "Headlong flight" = 9-11.
Klart som korvspad om du frågar mig, farbrorn har rätt. Rush är satanister och terrorister. Eller hur?
För om man leker med tanken att RUSH headlinar på Sweden Rock lördag den 8 juni 2013 (det gör dom säkert) så får man också fram 9/11. Jo, det är sant! 8+6 blir 14 och sen blir 1+4=5. 2+0+1+3 är 6. 6 plus 5 blir 11. Sen så har "RUSH på SRF" 9 bokstäver... Ja, jag blir då rädd.
Djävulskt (opps, sorry "Open scroll") bra skiva som du givetvis redan inhandlat, eller hur. Och du, visst åker vi ner och kollar på Rush på SRF nästa år? Jag är på!
Filmtips: Casa de mi padre! (2012)

Regi: Matt Piedmont, 85 min.
Så sjukt. En amerikansk film inspelad i Mexiko med mexikanska skådisar plus Will Ferell i rollistan. Det är väl i och för sig inte så konstigt men om jag sen säger att alla, även Will Ferell pratar spanska, vad säger du då?
Ja, jag tyckte då den här var sjukt kul. Att se Will Ferell med ett stenansikte leverera sina styltigt högtravande repliker på ett för honom helt okänt språk är både imponerande och vansinningt underhållande och att filmen är gjord på blodigt allvar gör den bara roligare. Handlingen? Nånting med knarklorder, skumraskaffärer och fagra damer, men det är inte så viktigt.
Trumvideo: Snowy Shaw - The Snowy Shaw All Star Band!
Och det är en del eller vad sägs om: (tar ett djupt andetag) King Diamond, Dream Evil, Mercyful Fate, IllWill, Notre Dame, Dimmu Borgir, Therion och Memento Mori. Numera är han medlem i glitterrockiga bandet XXX vars debutplatta "Heaven, Hell or Hollywood" släpptes på egna bolaget Snowy Shaw Productions. Ett bolag som förresten tillverkar film- och scenrekvisita också.
Och som det inte räckte med att vara trummis, sångare, gitarrist, låtskrivare, scensnickare, rekvisitauppfinnare och skivbolagsboss är Snowy fotograf också och har knäppt tuffa bilder på bland andra Falconer, Easy Action, Engel, Loud N´Nasty, Therion, The Crown, Hellfueled, Wolf, Dream Evil, Amon Amarth och Hardcore Superstar.
Puh, vilken arbetsmyra!
Och sikket jävla skönt trumspel! Sådär vill jag också kunna spela.