CD: Feinstein - Third wish! (2003)
Regeneration / Rebelution / Streaming Star / Third Wish / Rule The World / Masquerade / Far Beyond / Poison Ivy / Live To Ride, Ride To Live / Firefighter / Inferno
Producent: David "Rock" Feinstein Skivbolag: Magic Circle
FEINSTEIN:
David "Rock" Feinstein, guitars / John West, vocals / Jeff Howell, bass / Nate Horton, drums / Bob Twining, keyboards
Och efter inlägget med Manowar kommer ännu mera Manowar. Eller ja, inte gruppen utan nu är det så att den här skivan är släppt på Manowar-basisten Joey DeMaios bolag Magic Circle. Snygg övergång eller hur?
Och vad är det här "Feinstein" för nåt då? Jo, nu ska farbror berätta för dig: på 80-talet fanns det en vilt rockande trio som hette The Rods och gitarrist och sångare i den orkestern var en herre vid namn David "Rock" Feinstein. The Rods släppte en drös skivor som du såklart måste kolla upp om du gillar energisk hårdrock med lassvis av coola riff och texter om brudar, bärs och livet som hårdrockare. The Rods har givetvis återförenats i sin klassiska sättning i år och färska skivan "Vengeance" ligger just nu och myser i min MP3-spelare.
Men det här är som synes gruppen Feinsteins första skiva och på den spelas (såklart) Rods-ig och riffig metal i stundtals galopperande mellantempo med sköna refränger och tonsäker sång av John West. West var vid denna tid fortfarande medlem i danska rockgänget Royal Hunt och hans stämma har också hörts på fyra soloplattor under eget namn och enligt Wikipedia även på skivor med Savatage, Badlands, Yngwie Malmsteen, Cozy Powell, Trans-Siberian Orchestra och Artension. Puh! Och som inte det räckte har han varit sångare i Lynch Mob på en turné och är numera sångare och gitarrist i det för mig helt okända bandet Ten Man Push. Ett riktigt sångarproffs minsann, som jag aldrig hört talas om förut. Inte så konstigt kanske att att det i CD-häftet bara är han och "Rock" som förärats med stor bild...
Lyssnar du noga på låtarna så hör du precis som jag att den gode "Rock" recyclat både ett och två Rods-riff här och där, och det är väl OK att stjäla från sig själv, men visst låter det en massa "Holy Diver" om "Far Beyond"? Till och med min son hojtade det när han fick höra låten häromkvällen. "Måste han inte betala Dio när han lånat så där?", frågade han. Klok kille, men så har jag lärt upp honom i ämnet hårdrock grundligt också... Men "Rock" och salige RJ Dio var ju kusiner och spelade även tillsammans i Elf för hundra år sen så det är väl kanske förlåtet.
Du ska absolut lyssna på: "Regeneration", "Streaming Star", "Rule The World" och "Masquerade"
Men hoppa över: den avslutande instrumentalen "Inferno". Discobas och bongotrummor... Nej tack.
Och till sist; eftersom Ronnie James Dio gått till historieböckerna som mannen som hittade på det ultimata hårdrockstecknet med två-horn-i-luften så vill såklart inte kusinen "Rock" Feinstein vara sämre. Du ser hans förslag till ny, tuff handsignal på baksidan. Nice try "Rock"..
Ruskigt bra skiva, upptäck genast! Men djävlar vilket styggt omslag.
LP: Manowar - Fighting the world! (1987)
A: Fighting the World / Blow Your Speakers / Carry On / Violence and Bloodshed
B: Defender / Drums of Doom / Holy War / Master of Revenge / Black Wind, Fire and Steel
Producent: Manowar Skivbolag: ATCO
MANOWAR:
Eric Adams, vocals / Ross the Boss, guitar / Joey DeMaio, bass / Scott Columbus, drums
Fullängdare nummer fem från världens hårdaste Manowar och, (som det ser ut just nu i min skivhylla), den sista Manowar-plattan ut på bloggen. Och för att vara ett band som på tidigare skivor predikat och hamrat in åsikten "Death to false metal" så har dom på denna sin majorbolagsdebut poppat till sig ganska mycket. Lyssna bara på den inledande trojkan "Fighting the World", "Blow Your Speakers" och "Carry On". Är möjligen den sistnämnda en Sweet-cover tro? En väldigt catchy låt, inget snack om det men inte låter det Manowar om den.
Men när dom väl fått de MTV-vänliga låtarna ("wrote a letter to the MTV", WTF? Svärd och krig ska det vara!) ur vägen så blir det riktit åka av med i tur och ordning "Violence and Bloodshed", "Holy war" och den avslutande snabbtrampade. "Black Wind, Fire And Steel". Och missa inte heller nyinspelningen av "Defender" med Orson "Citizen Kane" Welles mullrande röst från andra sidan graven (han dog 1985) recyclad från "Defender"-tolvan släppt 1983. Och du, skriket som är i slutet på "Black Wind, Fire and Steel" är det på riktigt eller är det Photoshoppat? Kan Eric Adams verkligen ha så stora lungor?
Bäst: "Violence and Bloodshed", "Carry On" (ja, faktiskt) "Defender" och "Holy War" där första delen av gitarrsolot på den går i tangotakt med kastanjetter och allt. Faktiskt.
Sämst: "Drums of Doom" med galoppperande hästar och "Master of Revenge" som bara är ett jävla oväsen.
Och ja, omslaget är målat av samma kille som gjorde KISS-klassikern "Destroyer". Hurså, syns det på nåt vis?
Och till sist så kollar vi tillsammans på klippet nedan och skänker en tanke till mäktige trummisen Scott Columbus som avled den 4 april i år, RIP. Och observera att Scott - som alla riktigt, riktigt bra trummisar - var vänsterhänt.
CD: Cannibal Corpse - Kill! (2006)
The Time to Kill Is Now / Make Them Suffer / Murder Worship / Necrosadistic Warning / Five Nails Through the Neck / Purification by Fire / Death Walking Terror / Barbaric Bludgeonings / The Discipline of Revenge / Brain Removal Device / Maniacal / Submerged in Boiling Flesh / Infinite Misery
Producent: Erik Rutan Skivbolag: Metal Blade
CANNIBAL CORPSE:
George "Corpsegrinder" Fisher, vocals / Pat O'Brien, guitar / Alex Webster, bass / Rob Barrett, guitar / Paul Mazurkiewicz, drums
Vänta en sekund, måste bara få ur mig det här först: jag ÄLSKAR "Corpsegrinder"! Har lyssnat på Cannibal Corpse sen tidernas begynnelse (läs 1996 och "Vile") och att ånyo höra Georges avgrundsmörka growlsång känns precis som att krypa ner under en varm filt och bara mysa med en kopp te. Typ.
Sådärja, nu när jag då fått den manliga kärleksförklaringen ur vägen kanske vi kan prata lite om Cannibal Corpse, bandet som har ett av de klockrenaste bandnamnen i hela världen. Cannibal Corpse betyder ju som alla vet "kannibal lik", och sitter ju som en smäck på ett band där alla texter handlar om inälvor, likdelar, mosade hjärnor, hammare i nyllet och annat slafs. Jämför bandnamnet med "Cannibal Holocaust" som betyder "kannibal massutrotning".
Sen finns det ju "Emanuelle and the Last Cannibals", "The Mountain of the Cannibal God", "Love Goddess of the Cannibals", "White Cannibal Queen", "Cannibals", "Cannibal Ferox", "Cannibal Terror", Cannibal Ferox", "Cannibal Ferox 2", "Cannibal Holocaust" och "Cannibal Holocaust II" men då får du faktiskt surfa hit och läsa så lär du dig garanterat nåt nytt.
Och nog för jag visste att trummisen Paul Mazurkiewicz hade ett finger i låtskrivandet men att han helt på egen hand knåpat ihop "Submerged in Boiling Flesh" hade jag ingen aning om. Och som om det inte räckte med det har han också fixat lyriken till "Make Them Suffer", "Purification by Fire" och "Brain Removal Device"! Dödsmetallens svar på Dave Grohl minsann. Och på tal om Mazurkiewicz så är han och basisten Alex Webster de enda originalmedlemmarna i Cannibal Corpse numera.
Ruskigt bra skiva, heja Cannibal Corpse!
Bäst: Allt.
Sämst: den onödiga instrumentalen "Infinite misery" som avslutar skivan.
Det snygga omslaget? En del av målningen "Kill" av Vincent Locke.
Visst är jag listig? Vadå, man ska ju recycla...
LP: Kiss - Gene Simmons! (1978)
A: Radioactive / Burning Up With Fever / 5ee You Tonite / Tunnel Of Love / True Confession
B: Living In Sin / Always Near you/Nowhere To Hide / Man Of 1,000 Faces / Mr. Make Believe / See You In Your Dreams / When You Wish Upon A Star
Producent: Sean Delaney, Gene Simmons Skivbolag: Casablanca
GENE SIMMONS:
Gene Simmons, gitarr, sång / Neil Jason, bas / Elliot Randall, gitarr / Alan Schwarzberg, trummor
Gäster på skivan:
Joe Perry, gitarr på "Radioactive" & "Tunnel of Love" / Bob Seger, körsång på "Radioactive" & "Living in Sin" / Rick Nielsen, gitarr på "See You In Your Dreams" / Donna Summer, körsång på "Burning Up With Fever" / Cher, telefonröst på "Living In Sin" / Michael Des Barres, kösång på "See You in Your Dreams" / Ritchie Ranno, gitarr på "Tunnel of Love"
Den här skivan har ni väl hemma allihopa redan? Bra, då kan jag hålla ner på ordbajseriet kanske. En tysk utgåva inköpt, (tillsammans med de andra KISS-soloskivorna såklart), exakt den dag den släpptes 1978 på Skivgrossisten, en för länge sen nerlagd skivaffär här i Umeå. Efter inköpet hojade jag sen raka spåret hem till mitt av KISS-posters fullsmockade pojkrum för att äntligen, ÄNTLIGEN få lyssna på dessa hett efterlängtade underverk till soloskivor. Vadå Internet? vadå Spotify? Vadå ladda ner skivan ett halvår före släppdag? Då 1978 fick man fan vackert V-Ä-N-T-A till skivorhökarfarbrorn vackert packade upp skiten i skivbutiken. Om skivan ens ens kom till smällkalla Umeå. Visst var det bättre förr?
Nåja, tillbaka till skivan, pojkrummet och den fjortonårige KISS-fantasten, alltså jag. Efter bara några snurr på vinylsvarven blev tyvärr Peter Criss soloskiva ganska fort klassad som mindre bra (nu var jag snäll) och åkte längst bak i skivbacken och klara favoriter blev istället Ace Frehleys skiva tätt följd av Paul Stanley. Och eftersom du är en smart kille/tjej så har du nu listat ut att Gene Simmons platta, kom trea på den listan. Bättre än Peters (inte så svårt) men sämre än Ace och Pauls alltså.
För den är verkligen konstig för om Ace och Pauls skivor låter mycket Kiss (på varsitt sätt), och Peters bara var en massa jazziga, souliga ballader miltals från det vanliga KISS-soundet så är nog Genes soloskiva mest bara.. ja konstig.
För på denna hyfsat shizofrena skapelse staplar den gode Gene pumpande discobasar ("Burning up with fever"), svepande stråkar, ("Mr make Believe", "Man of 1000 faces"), tjejkörer och klinkpiano ("True Confessions") och Beatles-pop ("See You Tonite", "Always Near you/Nowhere To Hide") i en stor hög på varandra och så avslutar han allt med Benjamin Syrsa/Bengt Feldreich-dängan "When you wish upon a star"... Puh! Som fjortonårig, rabiat KISS-fan var det en hård nöt att knäcka...
Trivia: eftersom Gene är som han är så har han lyckats med konststycket att på sin första soloskiva få en hel hop med musikerpolare att gästspela. Här kan du höra både Joe Perry från Aerosmith och koftälskaren Rick Nielsen från Cheap Trick lira gitarr och på bakgrundssång hörs både Donna Summer, Katey Segal (hon i Sons of Anarchy du vet) och dåvarande flickvännen Cher. Men Beatles fick han inte med (Ringo backade ur och då blev det inget med de övriga heller) så han fick nöja sig med Mitch Weissman och Joe Pecorinot från Beatles-tributebandet Beatlemania, som hjälpte Gene att "Beatles-ifiera" sångstämmorna på "See You Tonite", en låt som Gene förresten skrev redan 1969. Mitch Weissman fortsatte sen samarbetet med KISS och skrev med Gene och Paul bland annat "While the City Sleeps", "Murder in High Heels" och "Get All You Can Take" på "Animalize"-skivan.
Till slut; så har Gene även spelat in "See You In Your Dreams" igen, i original på "Rock´n´roll over" Varför igen? Jo, han var inte riktigt nöjd med hur den lät på den plattan. Men blev han nöjd när han nu fick bestämma allt själv? Nä. Den blev "för poppig"...
Oj, inlägget blev visst ganska långt i alla fall...
Har hittat ännu fler Devil-dyrkande texter!
Efter den satansälskande Deicide-plattan passar det väl ruskigt bra med några gamla textfynd i samma mysiga genre, eller hur? Min gamle polare Kenneth "Hellgrinder" L. hittade dom här när han städade skrivbordet för några veckor sen, två grymma låttexter som jag hade helt glömt bort att vi hade skrivit.
innehåller samma härliga djävulsdyrkande lyrik som denna text som jag skrev med kompisen Björn "Master ov Hell" N och även dessa två nyfunna skatter skrevs nångång i början av 80-talet. De grymma textraderna avlöser varandra och jag gillar särskilt "Some people say God rules, we say BULLSHIT" som sitter klistrad som en inoljad nithandske mitt i refrängen, och som såklart ska sjungas av alla i publiken. Om man nån gång satte musik till den.
Text nummer två heter som synes "Antichrist" och är även den i djävulsdyrkar-facket. Såklart. Observera det upp-och-nervända korset i den felstavade titeln och den avancerade Marduk-ackordsföljden längst upp. Om du vill så har du alltså en färdig låt här! Gratis.
Kan väl också tillägga att jag och "Hellgrinder" även skrev en tredje text då 1982-83, men då den är så helt fantastiskt politiskt inkorrekt kan jag inte visa upp den här. För då skulle vi garanterat bli åtalade och bötfällda. På riktigt alltså.
CD: Deicide - Till death do us part! (2008)
The Beginning of the End / Till Death Do Us Part / Hate of All Hatreds / In the Eyes of God / Worthless Misery / Severed Ties / Not as Long as We Both Shall Live / Angel of Agony / Horror in the Halls of Stone / The End of the Beginning
Producent: Steve Asheim Skivbolag: Earache
DEICIDE:
Glen Benton, bass, vocald / Ralph Santolla, guitar / Jack Owen, guitar / Steve Asheim, drums
Vänta en sekund, måste bara få ur mig det här först: jag ÄLSKAR Glen Benton! Har lyssnat på Deicide sen tidernas begynnelse (läs 1990) och att ånyo höra Bentons avgrundsmörka growlsång känns precis som att krypa ner under en varm filt och bara mysa med en kopp te. Typ. Sådärja, nu när jag då fått den manliga kärleksförklaringen ur vägen kanske vi kan prata lite om Deicide, bandet som har ett av de klockrenaste bandnamnen i hela världen. Deicide betyder ju som alla vet "the killing of God", och sitter ju som en smäck på ett band där sångaren har ett uppochner vänt kors inbränt i pannan, eller va? Jämför bandnamnet med "Suicide" som betyder "to kill one self" och "Homicide" som betyder "human killing another human".
Sen finns det ju "Parricide", "Matricide", "Patricide", "Filicide", "Fratricide", "Sororicide", "Regicide" och "Genocide" också, men då får du faktiskt surfa hit och läsa så lär du dig garanterat nåt nytt.
Och nog för jag visste att trummisen Steve Asheim var insyltad i låtskrivandet men på den här skivan har han skrivit alla låtar (Benton fixar lyriken), lirar gitarr på fyra spår och så har han producerat den också! Dödsmetallens svar på Dave Grohl minsann. Och på tal om Asheim så verkar det som Deicide bara består av just honom och Glen Benton då de båda gitarristerna Jack Owen (ex-Cannibal Corpse) och Ralph Santolla (ex-Obituary) inte fick nån egen tackruta i CD-häftet.
Ruskigt bra skiva, heja Deicide!
Bäst: Allt.
Sämst: de båda onödiga instrumentalerna "The Beginning of the End" och "The End of the Beginning" som inleder respektive avslutar skivan.
Det snygga omslaget? En del av målningen "Woman and Death" av Hans Baldung (1484-1545).
LP: Lynch Mob - Wicked sensation! (1990)
A: Wicked Sensation / River Of Love / Sweet Sister Mercy / All I Want / Hell Child / She's Evil But She's Mine
B: Dance Of The Dog / Rain / No Bed Of Roses / Through These Eyes / For A Million Years / Street Fightin' Man
Producent: Max Norman, Lynch Mob Skivbolag: Elektra
LYNCH MOB:
George Lynch, guitars / Oni Logan, vocals / Anthony Esposito, bass / Mick Brown, drums
Debutplatta från ex-Dokkengitarristen George Lynch och hans polare i Lynch Mob. Köpte den här på ren chans då jag aldrig hade hört dom förut men då jag har en liten soft spot för Dokkens tidiga plattor så var det inte så mycket att fundera på.
Men tyvärr var den som sagt inte så bra då jag efter ett gäng (mer än tre alltså) genomlyssningar inte kan komma ihåg mer än en handfull låtar. Den börjar jävligt fett med den riffiga titellåten "Wicked Sensation" och på pluskontot ligger även sen "Sweet Sister Mercy" och "All I Want". Men sen det blir det bara ett blurr av stånkande sång, Def Leppard-körer och slingriga gitarriff. Sorry, George men det här var inte riktigt min kopp te. Skivans big ballad "Through These Eyes" funkar inte heller trots att Lynch och Logan tar i så att dom nästan storknar med akustiska gitarrer, gråtande sång, körer på körerna och jag vet inte vad.
Lynch Mob hade nog mer otur än alla band tillsammans och fick aldrig nån chans egentligen då sångaren Oni Logan fick foten efter denna skivas turné då hans rockstjärnefasoner (läs vilda partajande) började gå ut över hans liveframträdanden. Som lök på den berömda laxen blev den självbetitlade uppföljaren "Lynch Mob" med nya sångaren Robert Mason så långt ifrån en succé man kan komma och sen kom grungevågen indundrande från alla håll och kanter med smutsiga flanellskjortor, stripigt hår och aviga ackord och sköljde bort all välfriserad pudelrock från jordens yta.
Ett tufft omslag dock, ritat av John Taylor Dismukes som gjort en del omslag till Y&T bland andra, men baksidan? Hur tänkte ni med den lutaspelade dvärgen med Birkenstock-tofflor? Sleaziga, lättlädda tjejer som böööjer sig sådär sexigt över ett bord säger jag javisst och jatack till, men vem av er släppte in dvärgen i fotostudion?
CD: Jack Starr´s Guardians of the Flame - Under a savage sky! (2003)
The Flame That Never Dies / Conspiratos Sanctos / Cry For Dawn / Anthem For The Nations / Sharon Of The Woods / Under A Savage Sky / I Stand Alone / Personal Demons Dethroned / Masters Of Fate / Return From The Ashes
Producent: Joe Hasselvander, Jack Starr Skivbolag: Crash
Jack Starr´s Guardians of the Flame:
Jack Starr, guitar / Schmoulik Avigal, vocals / Joe Hasselvander, drums, rhythm guitar / Ned Meloni, bass
Inköpt från polaren K som börjat göra sig av med alla CD för att istället ha rubbet rippat på datorn, kan du tänka dig!? Bakom det småbökiga (och smålökiga) bandnamnet "Jack Starr´s Guardians of the Flame" döljer sig den amerikanske gitarristen Jack Starr och hans tre polare Joe Hasselvander, Shmoulik Avigal och Ned Meloni.
Jack Starr, som är född i Paris (och garanterat heter Jacques egentligen), var på det tidiga 80-talet gitarrist i Virgin Steele och du kan höra hans strängbändarkonster på deras debut "Virgin Steele" och uppföljaren "Guardians of the Flame". Ja, just det, det är därifrån det här bandnamnet ifrån, folk måste ju få reda på vilket band man spelat i tidigare, eller hur?
Starr hoppade av Virgin Steele efter "Guardians..."-plattan efter upprepade gräl med keyboardspelande bandledaren David DeFeis om den musikaliska inriktningen, ett avhopp som han kanske ångrat mer än en gång sen dess då Virgin Steele har ångat på och blivit hyfsat poppis medan gamle Jack hoppat från bandprojekt till soloprojekt och inte fått nåt större genombrott nånstans.
För efter avhoppet släppte Jack först soloplattan "Out of the darkness" (ruskigt bra, kolla upp den!) och sen fyra skivor med egna orkestern Burning Starr. 1989 la han det bandet på hyllan och gjorde sen under korta inhopp i jättekända band som Devil Childe, Phantom Lord, Thrasher, Strider, Spinatras, Smoke Stack Lightning och försvann så småningom från musikradarn helt och hållet. Eller ja, han spelade lite blues på klubbarna i Florida med sitt Jack Starr Blues Band.
Men 2003 dök gamle Jack upp igen med "Jack Starr´s Guardians of the Flame" och släppte en enda skiva, nämligen den här. Den sålde typ inga ex alls, bandet bröt upp och Jack försvann igen och dök inte upp förrän 2008 med ett nyblidat Burning Starr och skivan "Defiance" släpptes av Manowar-basisten Joey DeMaios bolag Magic Circle.
Jack Starr är en såndär gammal räv som hållit på hur länge som helst och han har under årens lopp spelat med en herrejösses massa kända (och okända) musiker som till exempel: Kenny "Rhino" Earl (ex-Manowar) Craig McGregor (Foghat) Keith Collins (ex-Savatage) Gary Driscoll (ex-Rainbow), Bobby Rondinelli (ex-Black Sabbath) Greg D´Angelo (ex-White Lion), Neil Turbin (ex-Anthrax), Mike Tirelli (ex-Riot), Paul Chapman (ex-UFO), Katon W. Pena (Hirax) och Ross "the Boss" Friedman (ex-Manowar). Plus en snudd på oändlig lista för mig okända metalmusiker.
Den här skivan då? jovars, gammal hederlig kött-och-potatis-hårdrock utan större krusiduller med Dio-feeling, inga ballader och två instrumentallåtar, "Anthem For The Nations" och "Return From The Ashes" där Starr får visa vilken klippa på gitarr han är. Och så har han ju gamle Schmoulik på sång, vars mäktiga röst du hört på skivor med Picture och The Rods. Ruggiga lungor på den farbrorn!
Det är förresten gamle Schmoulik som på bandfotot står till höger om Jack "Jag har ingen peruk, det är sant" Starr och ser ut som en fransk rörmokare. Tvåmetersmonstret till vänster som ser ut som en långhårig Lurch är trummisen Joe Hasselvander som tidigare vevat pinnar i Pentagram och Blue Cheer och är numera i Raven. Snyggt omslag. Not!
LP: Sammy Hagar - Sammy Hagar! (1977)
A: Red / Catch The Wind / Cruisin' & Boozin'/ Free Money / Rock 'N' Roll Weekend
B: Fillmore Shuffle / Hungry / The Pits / Love Has Found Me / Little Star/Eclipse
Producent: Carter Skivbolag: Capitol
SAMMY HAGAR:
Sammy Hagar, vocals, guitar / Bill Church, bass / Alan Fitzgerald, keyboard / David Lewar, guitar / Scott Mathews, drums
Soloskiva nummer två från ex-Montrosesångaren Sammy Hagar är som synes en självbetitlad historia men den skiva brukar även kallas för "The red album". Åsså ligger ju Hagars klassiska rockdänga "Red" först på skivan också.
Precis som på debuten "Nine on a ten scale" som kom året innan den här är det en drös covers på skivan då Sammy-ponken kanske inte rikigt kommit igång med sitt eget låtskrivande. Därför spretar det musikaliskt mellan Sammys egna tuffa, egenskrivna 70-talsrockers som nämnda "Red", coola "Cruisin' & Boozin'", "Rock'n'roll Weekend" och "Love Has Found Me". Men hur tänkte Hagar på "The pits"? Brrrr...
På andra sidan staketet har vi de mindre bra coverlåtarna med blås och annat elände som kanske inte varit helt fel ute om de legat på valfri Rod Stewart/Peter Criss-platta. Men här passar låtar som Donovans "Catch The Wind", Patti Smiths "Free Money" (Led Zeppelin?) och "Fillmore Shuffle" (Rod Stewart?) som en snubbe i Blue Cheer skrivit.
Denna skivas trummis Scott Mathews är numera en respekterad producent och låtskrivare numera och har bland annat skrivit relativt stora hits som "Riding With the King" till Eric Clapton och "Closer to the Flame" till Dave Edmunds. Skivor innehållandes hans låtar och skivor som han producerat har sammanlagt sålt över 15 miljoner ex! Inte illa pinkat av en snubbe som absolut inte ville spela nåt trumsolo på titellåten "Red". Han ändrade dock sig när han hörde att Ringo Starr var i precis samma studiorum när han spelade in sitt (enda) trumsolo som återfinns på "Abbey Road"-plattans sista spår "The End".
Trivia: omslagsbilden med de röda husen är knäppt på Stockwell Road i London och syns även i filmen "Blowup".
2-LP: Enslaved - Isa! (2009)
A: Intro: Green Reflection / Lunar Force / Isa
B: Ascension / Bounded by Allegiance / Violet Dawning
C: Return to Yggdrasill / Secrets of the Flesh
D: Neogenesis / Outro: Communion
Producent: Enslaved, "Pytten" Skivbolag: TABU, Back on Black
ENSLAVED:
Ivar Bjørnson, guitar / Grutle Kjellson, bass, vocals / Arve Isdal, guitar / Cato Bekkevold, drums / Herbrand Larsen, keyboards
Blogg.se kukade visst ur i helgen för när jag klickade på "Spara & publicera" hände... inte ett skit. Men nu verkar det som om dom har stoppat tillbaka kontakten i väggen och jag kan lägga ut mina visdomsord igen. so here goes:
Rasande grann dubbel-LP med gatefoldomslag av norska Enslaveds pårökta mästerverk "Isa". I original släppt 2004, här i en snygg "Back on Black"-utgåva från 2007, hela klabbet köpt fraktfritt och fint från CDWOW.com. Och låt nu inte det något förbryllande omslaget lura/skrämma dig för bakom det finns det tio högkvalitativa skapelser spejsad progblackmetal som hela familjen kan njuta av.
Ska man vara riktigt, riktigt petnoga så är det bara åtta låtar då den första "Green Reflection" och sista "Communion" är ett intro och ett outro respektive skapade och framförda av en för mig okänd typ vid namn Are Mundal. Och ja just det, "Secrets of the Flesh" är instrumental.
Men resten av skivan är minst sagt smockad med progblackmetal med kraftig betoning på "prog" med svidande skön sång av basspelande frontmannen Grutle "världens hårdaste förnamn" Kjellson. Prog? Ja, för här på "Isa" svävar Enslaved-skäggen helt och fullt ut i den genomrökta progrockrymden där flumhattar som Pink Floyd, Hawkwind, Opeth och kanske också Mastodon vanligtvis huserar.
Med sig i bagaget har dom packat både klinkiga Devil Doll-pianon, Rush-synthar, flummiga jazzgitarrer, feta orgelmattor, fläckvis ren sång och smattrande "Angel of death"-kaggar av Cato Bekkevold 8.20 min in på "Bounded by Allegiance". Smaskens.
Är den bra? Gissa en gång. Men jag undrar om inte "Axioma Ethica Odini" var till och med ännu bättre.
Note to self: Måste kolla om inte "Ruun" också finns att köpa på vinyl.
Trivia: De norska blackmetallegenderna Abbath (Immortal) och Nocturno Culto (Darkthrone) är med och gallskriker på varsin låt.
CD: Mortician - Chainsaw dismemberment! (1999)
Stab / Fleshripper / Drowned in Your Own Blood / Mass Mutilation / Mauled Beyond Recognition / Rabid / Bloodshed / Decayed / Final Bloodbath / Island of the Dead / Brutalized / Slaughtered / The Crazies / Silent Night, Bloody Night / Chainsaw Dismemberment / Psychotic Rage / Funeral Feast / Wolfen / Dark Sanity / Camp Blood / Tormented / Slaughterhouse (Part II) / Barbarian / Rats / Mater Tenebrarum / Splattered / Obliteration / Lord of the Dead (Mortician Part II)
Producent: Roger Beaujard, Mortician Skivbolag: Relapse
MORTICIAN:
Will Rahmer, Bass and Vocals / Desmond Tolhurst, Guitar / Roger Beaujard, Guitar, Drum Programming
Vilken musik passar bäst till en lugn onsdagskväll med familjen? Jo, skräckfilmsbelamrad grindcoredöds med amerikanska Mortician, såklart! Tre män som lirar skiten ur sina instrument, en trummaskin som smattrar som en kulspruta och growlsång så djup och mullrande att det låter som när man kräks glas i slowmotion. Underbart. Och dom här Morticiangrabbarna lirar ju så in i helvete fort att jag inte hinner med och skriva så det här blir ett kort inlägg.
Fullängdare nummer två från detta klassiska smatterband och som vanligt med Mortician är det fullt med snuttar och intron från diverse skräckfilmer, och du får ett ½ kilo kaffe om du gissar rätt på alla. Från vilka filmer introt till "Stab" och "Chainsaw Dismemberment" är kan du säkert lista ut men resten? Facit finns här men tjuvkika inte utan lyssna igenom hela skivan noga. Och du, vrid upp volymen ordentligt när du lyssnar för din tjej kommer att älska Mortician, det gjorde min. NOT!
LP: Deep Purple - Slaves and masters! (1990)
A: King of Dreams / The Cut Runs Deep / Fire in the Basement / Fortuneteller
B: Truth Hurts / Breakfast in Bed / Love Conquers All / Too Much Is Not Enough / Wicked Ways
Producent: Roger Glover Skivbolag: BMG
DEEP PURPLE:
Joe Lynn Turner, vocals / Ritchie Blackmore, guitar / Roger Glover, bass / Jon Lord, keyboards / Ian Paice, drums
The one and only Deep Purple-skiva med Rainbow-bekantingen Joe Lynn Turner på sång. Eller Purple och Purple, det här låter fan inte som Deep Purple, det här är Rainbow, och inget annat.
Alltså nej, den är inte bra. Alls.
För legender som Deep Purple varken kan eller ska spela sån här såsig musik, Roger Glover och Ritchie Blackmore hade väl vanan inne från Rainbow men supermusiker som keyboardmustachen Jon Lord och den stenhårde (och givetvis vänsterhänte) trummisen Ian Paice? Icke.
Sångaren Joe Lynn Turner är dock riktigt på hemmaplan med sån här softrock men hans sång är såklart alldeles för mjäkig för Deep Purple. Behöver jag säga att mästervrålaren och kongaspelaren Ian Gillan var tillbaka bakom mikrofonen på den nästföljande "The battle rages on"? Men ha tillbaka Gillan i bandet ville såklart inte Ritchie Blackmore som tvingade skivbolaget att pröjsa honom, och bara honom, 250 000 dollar för att spela in en skiva och genomföra en världsturné med Gillan. Fullföljde han det tror du?
Nej.
Halvvägs in på turnén lessnade Blackmore på Deep Purple i allmänhet och Ian Gillan i synnerhet och hoppade av för att lira medeltidsmusik med frugan i Blackmore´s Night istället. Purple rekryterade då först Joe Satriani för resten av turnén och senare permanent Steve Morse som gitarrist och den sättningen håller än idag. Ja, förutom att Jon Lord gick i pension 2002 och Don Airey kom i hans ställe,
Trivia: Jon Lord har sagt i en intervju att ingen, alltså ingen, i bandet ville ha Joe Lynn Turner som sångare på skivan! Förstaval som ny sångare efter avhoppade Ian Gillan (som lämnade efter föregående skivan "House of blue lights") var faktiskt Survivors sångare Jimi Jamison. Men han var i sista stund tvungen att tacka nej och den enda som var ledig var Turner. Enligt Lord hade Jamisons managers samröre med maffian och han vågade helt enkelt inte hoppa av Survivor!
Nä, nu orkar jag varken lyssna eller skriva mer om det här åbäket som jag inte har en aning var jag fått ifrån, den här åker ner i loppispåsen.
Filmtips: The Big Bang Theory!
Ja, jag vet att det här enligt namnet i alla fall, ska vara en Film och Musikblogg, men jag har faktiskt inte sett film på länge nu. Har nämligen snöat in totalt på nördkomediserien "The big bang theory" och har i snabb följd klämt både säsong ett och två och sitter just nu halvvägs in i säsong tre. Kan. Inte. Sluta. Titta.
På grund av att snålvargarna borta på YouTube inte tillåter inbäddning av det roligaste klippet ever så måste du helt enkelt surfa hit och kolla själv. Ja, jag vet det är jättejobbigt men det är jätteroligt! Säger bara Sheldon Cooper! Och fatta hur bra det här inlägget passar ihop med min Einstein-bild just nu!
