Film- & Musikbloggen! -

LP: Cinderella - Long cold winter! (1988)

Det är klart att en skiva som har "winter" i titeln ska vara vit.

Har ni stått där i snödrivan hela longa colda wintern? Vadå, handen har frusit fast i björken?

Ni kan ju inte vara ute och i snön bara med kobojsarboots och läderbyxor, förstår ni väl. Och öppen jacka!

A:
Bad Seamstress Blues/Fallin' Apart at the Seams / Gypsy Road / Don't Know What You Got (Till It's Gone) / The Last Mile / Second Wind

B:
Long Cold Winter / If You Don't Like It / Coming Home / Fire and Ice / Take Me Back

Lyssna på Spotify:
Cinderella – Long Cold Winter

Producent:
Andy Johns, Tom Keifer, Eric Brittingham,

Skivbolag:
Polygram

CINDERELLA:
Tom Keifer, gitarr, sång
Jeff LaBar, gitarr
Eric Brittingham, bas
Fred Coury, trummor

Gäster på skivan:
Cozy Powell, trummor (men det står inte vilken låt han spelar på.)
Denny Carmassi, (ex-Montrose), trummor (inte han heller)

Svinbra skiva nummer två från Philadelphias stoltheter Cinderella. Och om du tyckte att den glammiga debuten "Night songs" var klockrent bra ska du veta att den här är så mycket bättre, som TV4 brukar säga. Här har Keifer & Co torkat av sig kajalen, slängt alla färgglada tygbitar och bytt ut glamrocken till förmån för ett mera jordnära, bluesrockande sound. Och det funkar såklart hur bra som helst och skivan innehåller bara goa låtar med ett helvetiskt sväng som tyill exempel "Gypsy Road", "Fallin' Apart at the Seams", "The Last Mile" och "Take Me Back".

Men så sålde den 2 miljoner ex också.

Till och med balladerna är tuffa, lyssna på jättehiten (12:a i USA) "Don't Know What You Got (Till It's Gone)" och försök att inte få ståpäls. Den countrymysiga "Comin Home" är inte så dum den heller.

Som sagt inte en dålig låt på hela skivan förutom A-sidans avslutare "Second Wind" som börjar bra på alla sätt och vis innann den tyvärr ballar ur helt och hållet efter drygt 2 minuter till ett instrumentalt gytter av bongotrummor, ylande gitarrer och fan och hans moster. Men annars är allt bra, djävligt bra till och med.

Och känner du nu att du vill ha mer Cinderella så ska du surfa till denna YouTube-kanal där det finns ett par videos med Keifer & Co för allmän beskådan. Mycket nöje!

Heja Cinderella!

2012-04-29 @ 18:46:03 Permalink Nu/grunge/glam mm Kommentarer (1) Trackbacks ()

Film på DVD: Enter the void! (2010)

Regi: Gaspar Noé, 154 min

Tradera-fynd för 45 spänn: Gaspar "Irreversible" Noés maxat färgglada "Enter the void". Och det här är nog den mest skruvade film jag nånsin sett, i alla fall den absolut färggladaste och snurrigaste. Kände hur marken gungade under mig bara av att se förtexterna. Hur fan kommer man på nåt sånt här egentligen?

Den handlar om langaren Oscar som syratrippar sig igenom tillvaron i Tokyo, hans älskade lillasyster Linda däremot lever lite farligt som strippa och Oscar försöker hålla koll på henne. Så gått det nu går när man är stenad 24/7. Oscar blir tyvärr dödad i en polisrazzia på en klubb så det där med att hålla koll på lillasyrran måste Oscars ande göra hädanefter.

Jo, du läste rätt.

Och vips är vi inne i Oscars huvud och flyger obrytt tvärs genom väggar, över hustak och ibland också inuti människor för att hålla koll på jäntstackarn. Allt ackompanjerat av huvudvärksframkallande techno och ett neonblinkande Tokyo.

Jag lovar att du aldrig sett nåt liknande och har du aldrig varit påtänd förut (och det har du väl inte, just say no to drugs) så är det säkert såhär det känns.

Så har du anlag för svindel, åksjuka, sjösjuka eller möjligen epilepsi? Se inte den här filmen.

Men pallar du med 2½ timmes nonstop blinkande filmat med en svängande, krängande och flygande kamera så är det här en film för dig. Men sweet jesus vad det blinkar och har sig.

2012-04-27 @ 15:55:05 Permalink Film på DVD Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: UFO - Mechanix! (1982)

Första UFO-omslaget som inte formgivits av Hipgnosis. Det betyder alltså: inga tatueringar med skärbrännare, kyssar i duschen, apor med luftslangar och tefat i förorten.

Hade nog hellre sett en stor livebild och en liten skiftnyckel (eller vad det nu kallas) på baksidan. Och det där 80-taliga rutmönstret gör mig sjösjuk.

Och så avslutar jag med en konstnärlig närbild på etiketten bara för att jag kan.

A:
The Writer / Somethin' Else / Back into My Life / You'll Get Love / Doing It All for You

B:
We Belong to the Night / Let It Rain / Terri / Feel It / Dreaming

Lyssna på Spotify:
UFO – Mechanix

Producent:
Gary Lyons

Skivbolag:
Chrysalis

UFO:
Phil Mogg, vocals
Paul Chapman, guitar
Neil Carter, keyboards, saxophone
Pete Way, bass
Andy Parker, drums

"Mechanix" äe den tionde studioskivan från UFO och det blev den sista med basisten Pete Way. Han lessnade nämligen på den alltför softa inriktningen hans band tagit och tackade för sig direkt när turnén för skivan var över. Han bildade då tillsammans med den från Motörhead avhoppade gitarristen "Fast" Eddie Taylor det listigt betitlade bandet Fastway. Han upptäckte dock ganska på direkten att han inte kunde komma ur sitt kontrakt med Chrysalis så han hoppade av det bandprojektet innan det ens hade startat (schysst!) och drog ut på vägarna som basist för Ozzy under "Bark at the Moon"-turnén istället.

Nå, nog om detta, över till LPn och öppningslåten "The Writer" som direkt sätter ribban högt med ett av rockhistoriens tuffaste riff. Det huvudlösa påståendet kan i och för sig bero på att jag lyssnat så oerhört mycket på denna skiva de senaste dagarna, men ett jävla skönt riff är det och jag kan inte låta bli luftgitarren när den trampar igång, det är då en sak som är säkert. Skönt solo också som börjar med synthsolo, går över till ett gitarrdito innann det sen avslutas med ett saxofonsolo. Japp, du läste rätt.

Väldigt otippat kommer sen en 50-talsslåt nämligen "Something Else", en Eddie Cochran-cover med puttrigt blås som svänger sådär lagom men inte låter det UFO om den, det ska gudarna veta. Nä, då är den följande countrymysiga balladen "Back into My Life" ofantligt mycket bättre med söta tjejkörer och rasande skönt gitarrsolo.

Andra sköna spår på skivan är "We Belong to the Night", "Let It Rain" (kalaslåt) och jättesofta balladen "Terri".

Bra skiva med ett hugaligen så styggt omslag. Upptäck!

Trivia: annonserna för denna skiva hade den rättframma taglinen "Mechanix: it will tighten your nuts".

2012-04-25 @ 19:45:36 Permalink Hårdrock Kommentarer (2) Trackbacks ()

Trumvideo: Blake Richardson - Between the Buried and Me!

Total trumporr med Blake Richrdson från progmetal bandet Between the Buried and Me som här lirar deras låt "Lunar Wilderness" från EPn "The Parallax: Hypersleep Dialogues". Knappt en rak takt nånstans och det här gänget måste du kolla upp, särskilt skivorna "Colors" och "The great Misdirect" som såklart är hur bra som helst.

Skönt avslappnat spel av Blake och BTBAM har faktiskt spelat här i Umeå, på 2010 års upplaga House of Metal. Ja, jag var där.

2012-04-23 @ 19:18:37 Permalink Trumvideos Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Queen - Queen! (1973)

A:
Keep Yourself Alive / Doing All Right / Great King Rat / My Fairy King

B:
Liar / The Night Comes Down / Modern Times Rock 'n' Roll / Son and Daughter / Jesus / Seven Seas of Rhye

Producent:
Roy Baker

Skivbolag:
EMI

QUEEN:
Freddie Mercury, vocals
Brian May, guitar
Deacon John, bass
Roger Meddows-Taylor, drums

Nä vet du vad Madicken, den här debutskivan från Queen orkar jag inte skriva så mycket om. Har just kommit hem från gymmet och har en sån satanisk träningsvärk att jag knappt kan lyfta armarna. Så för att göra det enkelt för mig skriver jag helt enkelt ner mitt träningsprogram mixat med lite Queen-info och vips är jag färdig!. En så kallad "win-win"-situation.

So here goes och vi börjar lite lugnt med...

BRÖST:
- 3x10 press i maskin, 50 kg. Går bra det här.
- 3x10, sned press med hantlar, 2x10 kg (45 grader lutning). Det här också.

- basisten John Deacons står på omslaget som "Deacon John", då Mercury och Taylor trodde att det skulle få honom att låta lite intressantare! Roger Taylor har i sin tur hela sitt namn "Roger Meddows-Taylor" utskrivet.

AXLAR:
- 3x10 press i maskin. Går lättare nu när jag tränat ett tag.
- 3x10 sidolyft med 2x5 kg hantlar. 10 kg låter lite men är skitjobbigt. Prova själv får du se.

- den avslutande "Seven Seas of Rhye" är här bara en kort, instrumental snutt då Mercury inte var helt färdig med den. Vill du höra den slutliga, färdiga versionen får du leta reda på din "Queen II"-vinyl.

RYGG:
- 3x10 sittande rodd i maskin, 50 kg. Skitlätt, kan hålla på hur länge som helst.
- 3x10 latsdrag med rak stång, 40 kg. Också en baggis, börjar jag få muskler tro?

- skivan är inspelad i Trident Studios som dom bara fick använda då den var ledig, det vill säga mellan 03.00 till 07.00 på morgnarna. True story.

BICEPS:
- 3x10 curl i maskin, 25 kg. Fy fan vad det här bränner på.

"Doing All Right" är skriven av Brian May och Tim Staffell när dom båda var i pre-Queen bandet Smile. En av få Queen-låtar med May på piano.

TRICEPS:
- 3x10 pushdowns i maskin eller cablecross, 50 kg. Kul det här. Känns skönt efteråt. Typ.

- när Mercury skrev "My Fairy King" hette han fortfarande Bulsara i efternamn. Han blev inspirerad av textraden "Mother Mercury, look what they've done to me" att byta efternamn.

MAGE:
3 x max i "magstolen" med 20 kg belastning. Min mage brinner! Fy fan va jobbigt.

- även "Liar" (som först hette "Lover") skrevs av Freddie då han fortfarande hette Farrokh Bulsara.

RYGG:
3x10 ryggböj med 20 kg belastning. Damn, vad det gör ont i ryggen efteråt!

- längst in på vinylen det graverat "KIP HUGGY POO KISSY" (A-sidan) och "Again!" (B-sidan).

Raaahhh!! Äntligen färdig.

Nu är det innebandyfinaler på TV. Heja IKSU och Dalen!

2012-04-21 @ 15:40:00 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (0) Trackbacks ()

Film på VHS: Payback, Face/Off m fl!

Har shoppat ännu fler kuliga VHS-filmer. VHS? Ja men hallå, när man får dom för sketna 2 spänn styck så tvekar i alla fall inte jag så värst länge. Och kolla bara vilka fräsiga filmer jag köpte:

Först två rullar med ett par tuffa killar i huvudrollerna: Travolta och Nicholas Cage som byter ansikte med varandra i John Woos coola "Face/Off" och sen Mel Gibson på jakt efter bovar i hämndhistorien "Payback". Sjukt bra filmer.

Sen är det robotar och framtidsscenarion för hela slanten i först "Terminator 2 - Judgement Day" där gamle Arnold sparkar stjärt så det står härliga till. Sen är det vår Moder Jord som det sparkas på i Roland Emmerichs "Independence Day".

Och inlägget avslutas storstilat med en svensk utgåva av Dario Argentos klassiker "Tenebrae". Oj, vad det var länge sen jag såg den här.

2012-04-20 @ 13:37:22 Permalink Film på VHS Kommentarer (2) Trackbacks ()

LP: Trash - Watch out! (1983)

En omslagsbild med fem hårda killar där sångarens hår i efterhand visst målades lite längre för att bli mera hårdrock.

Trash fångade i sitt rätta element, nämligen live.

Ännu mera coola livebilder på innerpåsen. På andra sidan: alla texter.

I tacklistan avtackas som synes både producenten "The Boss" a.k.a Börje Forsberg samt hans son "Ace" Forsberg, den sistnämnde garanterat mera känd under sitt artistnamn Quorthon från bandet Bathory. Undrar förresten om dom med "Conny & Co" menar Conny Bloom och Electric Boys?

A:
Vicious / Born To Be On The Top / Watch Out / Name Of The Game / Bombay-Mail

B:
We Gonna Get Foxes / Drop And Die / High-Speed / No More Rock Tonight

Producent:
The Boss & Trash

Skivbolag:
RCA

TRASH:
Mike "Mojo" Mocadem, gitarr
Gene Ball, gitarr
Rudy "Runner" Fluch, trummor
Pete "P.J" Jaegerhult, bas
Tony Roy Taylor, sång (trummor på A1 & A5)

Svensk kött-och-potatis hårdrock med Trash, kan det vara nåt? Har för mig att den här skivan var en liten snackis när den kom men jag kan minnas fel. Det är i alla fall svängig hårdrock med en aning AC/DC-stuk som bjuds, lyriken däremot är fläckvis på så knagglig engelska att man undrar vems lillebrorsa som egentligen skrivit dom. För vad sägs om textrader som "I feel like a hanged man in his painful rope" eller "you drink another beer, it makes you feel well inside your underwear"? Favoriten är nog textraden "don´t strike me down just because I wanna turn your lips around"... Hur gör man då?

Men musiken är som sagt riktigt, riktigt bra.

Förutom basisten och sångaren verkar det som grabbarna i bandet bara gjorde den här (och uppföljaren "Burning rock") innan dom försvann helt ur rampljuset. Basisten Pete "P.J" Jaegerhult var med i första upplagan av Attack, du vet dom med "Oa hela natten", och var även med i bandet när dom återförenades 1992. Den hårfagre sångaren Tony Roy Taylor, eller Tony Hellander som hans mamma kallar honom, har producerat folkrockarna Organic Fuels debut-CD som kom 2007, men sen tar alla spår slut.

Gitarristerna Jens "Gene Ball" Grundelius och Mikael "Mike Mocadem" Mujanne till exempel, var tog dom vägen efter Trash-tiden? Och trummisen Rudy "Runner" Fluch? Om man googlar på Rudy Fluch så kommer det här upp, är han pokerhaj numera tro? Han ersattes förresten av rutinerade trummisen Hempo Hildén på uppföljaren "Burning rock", jag säger bara "och Hempo Hildén är sjua...."

Nå, strunt i det, här nedan kan du i alla fall lyssna på öppningsspåret "Vicious", (i original av Lou "Lulu" Reed) och sen "Born on be on the top" med svenska hårdrockshoppet Trash!

2012-04-14 @ 11:39:31 Permalink Hårdrock Kommentarer (5) Trackbacks ()

Inköpt: Slayer-vin!

Som vanligt upptäcker jag saker sist av alla. För du visste väl redan att det går att beställa ett Slayer-vin på bolaget? Det fick jag veta igår. Måste genast se över mina underrättelsekanaler, det här går ju inte för sig.

Nåväl, detta extremt tuffa rödtjut ("Reign i blood red", tuffaste namnet ever?) finns nu att beställa här via Systembolagets hemsida. En kartong med sex pavor kostar 714 kronor. Reflektion: tänk va coolt om den kostat 666 kronor...

Nåväl, en låda med (förhoppningsvis) gott Slayer-vin är nu på väg till mig as we speak. Hoppas bara det är godare än Kiss rödtjut som var lite väl blaskigt för mig, Motörheads dito var däremot kalasgott. Jojo, det här blev just en vinblogg...

2012-04-13 @ 15:58:41 Permalink Diverse Kommentarer (2) Trackbacks ()

LP: Frank Zappa and the Mothers of Invention - One size fits all (1975)

På omslagets framsida ett pårökt rymdtema med en flygande soffa, en halvbrunnen cigarr och en snurrig Mars uppe till höger. Djävligt luden hand.

På uppviket är det destor lugnare för där är det bara låttexter.

Och så röks det på igen på baksidan med en hel hop konstiga stjärnbilder och färgkskader. Mer om detta omslag i texten nedan.

Testar att krypa riktigt nära etiketten och knäppa en bild. Ja, vi har köpt en ny kamera, hurså?

A:
Inca Roads / Can't Afford No Shoes / Sofa No. 1 / Po-Jama People

B:
Florentine Pogen / Evelyn, a Modified Dog / San Ber'dino / Andy / Sofa No. 2

Producent:
Frank Zappa

Skivbolag:
Discreet

FRANK ZAPPA and the MOTHERS OF INVENTION:
Frank Zappa, sång, gitarr
George Duke, keyboard, sång
Ruth Underwood, marimba, vibrafon
James "Bird Legs" Youman, bas
Chester Thompson, trummor
Tom Fowler, bas ("when left hand is not broken")
Napoleon Murphy Brock, saxofon, sång

Gäster på skivan:
Johnny "Guitar" Watson, sång
Captain Beefheart (listad som "Bloodshot Rollin' Red"), munspel

Damn! är det inte en gammal Zappa-vinyl som är nästa på tur, jag som inte kan ett skit om sådana. Jaja, det är väl bara att rapa upp lite text:

- på uppviket så skriver Zappa att grunderna till "Inca Roads" och "Florentine Pogen" spelades in live under inspelningen av ett TV-program om bandet. Han skriver sen att "I hereby pronounce myself ready to go back on the road". Han skrev det enligt samma text på påsksöndagen 1975, alltså samma dag (men 37 år tidigare) som när jag började skriva så smått på det här inlägget. Fascinerande, eller hur?

- nämnda "Inca Roads" har fått fel låtlängd på omslaget. Både den (och "Florentine Pogen") är nämligen enligt omslagets baksida båda 5.23 min långa. På skivetiketten däremot är "Inca Roads" 8.45 minuter lång. Som är den rätta speltiden. Intresseklubben antecknar.

- sista skivan under bandnamnet "Frank Zappa and the Mothers of Invention". På följande var det bara Frank Zappa som gällde. Sådeså.

- samtidigt som denna spelades även den följande "Bongo Fury"-plattan in.

- skivan gästas av Zappas idol Johnny "Guitar" Watson på... ja gitarr såklart. Enligt legenden var det av honom Jimi Hendrix fick idén att spela gitarr med tänderna. Bonusinfo: när Watson spelade med sitt eget band kallades musiken för "pimpfunk". Nej, jag har aldrig hört talas om det förut... Det kan i och för sig ha nåt att göra med att "Guitar" Watson verkligen var en hallick vid sidan om musiken. Han var dock "ambivalent about prostituting women, even though it paid better than music...". "Guitar" Watson dog den 17 maj 1996 under en konsert i Japan. Mitt under ett gitarrsolo så sa han helt enkelt "ain't that a bitch" och segnade ner, stendöd.

- De första pressningarna av skivan hade ett fabriksfel, ett litet hack, 4.40 min in på "Inca Roads" som gjorde att en bit hoppades över. Men på grund av att låten är som den är, är det minst sagt svårt att höra exakt var det är... men fel är det.

- gitarrsolot på "Inca Roads" är klippt och klistrat från en Zappa-konsert i finska Helsingfors 22 september 1974. Han gillade ju att göra sånt, den gode Zappa.

- Zappa-polaren Cal Schenkel har gjort det flummiga omslaget. Han gjorde även omslagen till Zappa-skivorna "Uncle Meat", "Hot Rats", "Chunga's Revenge", "200 Motels", "Waka/Jawaka", "Over-Nite Sensation", "Apostrophe (')", "Tinseltown Rebellion" och många, många fler.

- på omslaget så har Cal gjort en alldeles egen tolkning av denna berömda stjärnbildskarta. Den innehåller så mycket pårökta konstigheter att det får du fan läsa om själv här, men jag kan väl säga att både produkter för avloppsrening, klubbslickaren Kojak, simmaren Mark Spitz (fråga din pappa), Al Capone och en groupie vid namn Janet finns odöliggjorda i den där skruvade stjärnkartan.

- och på tal om rymden så har Zappa fått en asteroid uppkallad efter sig. Stenbumlingen ifråga heter "3834 Zappafrank" och du kan läsa mer om den här.

- mera Cal-relaterat: När Frank skulle delge sjukhuset namnet på sin då nyfödde son Dweezil, så vägrade sjukhuset godkänna ett så helvetiskt skumt namn. Zappa hittade då på ett dopnamn till pojkstackarn bestående av förnamn på diverse musikerpolare och så Cal Schenkel. Dweezil Zappas dopnamn är följdaktligen "Ian Donald Calvin Euclid Zappa", Calvin efter Cal Schenkel. Kolla in Cal Schenkels hemsida här. Är den konstig tror du?

- den avslutande "Sofa No. 2" sjungs till större delen på tyska och börjar med följande konstiga textrader: "I am the heaven, I am the water. Ich bin der Dreck unter deinen Walzen. Ich bin dein geheimer Schmutz".

- jag har en kanadensisk utgåva där det på uppviket längst ner till höger är nåt som är utsuddat i trycket. Skumt, va? Ja, vi har en ny kamera.

- "Florentine Pogen" handlar om en Pågens Toscakakor. Jo, faktiskt. Svenska kakmonstret Pågens sålde tydligen kakor i USA vid den här tiden under namnet "Florentine Pogens" och Zappa (som älskade denna kaka) skrev en låt om underverket. Tro´t om du vill men sant är det och här kan du läsa mer om denna osannolika koppling mellan Zappa och Pågens kakor.

Nä, nu ska jag lyssna igenom LP:n igen och kolla om jag kan höra det där hacket. Ni andra kan väl under tiden kolla på Zappa-sonen Dweezil Zappa när han tillsammans med sina polare dammar av just "Inca Roads". Han som sjunger och spelar flöjt, Napoleon Murphy Brock, var förresten med på just den här skivan.

Oj, vilket långt inlägg det blev, visst läste du allt? Och tänk så långt det hade blivit om jag verkligen hade haft nåt att berätta! Och glöm inte att kommentera.

2012-04-11 @ 16:39:16 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Scorpions - Lovedrive! (1979)

En helt vanlig lördagkväll i Ruhr-området i baksätet på en taxi. På väg till stans hottaste disco händer plötsligt det som inte får hända. Jürgens tafatta bröstnafsande på kvällens dejt Sabrina (sitter i kassan på Lidl i Dortmund) falerar å det grövsta och Jürgen ångrar att han inte slängde ut tuggummit genom bilfönstret istället för att försöka gömma det i handen... Sabrina känner hur hon blir alldeles kall, han som verkade så trevlig när dom pratades vid i Sabrinas kassa... Jürgen tänker bara "scheisse!". Omtvistad omslagsbild av Hipgnosis.

Men som tur är hon en avslappnad tjej som skrattar bort den pinsamma händelsen och istället tar av sig klänningen och luftar det andra bröstet till allmän förtjusning. Puh, där hade jag en jävla tur, jag kanske får ligga ikväll trots allt, tänker Jürgen. Bakom bandfotot: ett Hubba Bubba-kletigt bröst. Big bubbles, no troubles?

Mera bilder från Jürgen och Sabrinas kletiga baksätesdejt på innerpåsen. Samma pose som på omslaget men nu är hela nöjesparken ute i friska luften. Ja, vad säger man? Tack så mycket? Glad påsk?

Och så avslutar vi med en närbild på det vid det här laget världsberömda bröstet.

A:
Loving You Sunday Morning / Another Piece of Meat / Always Somewhere / Coast to Coast

B:
Can't Get Enough / Is There Anybody There? / Lovedrive / Holiday

Producent:
Dieter Dierks

Skivbolag:
Harvest

SCORPIONS:
Klaus Meine, vocals
Rudolf Schenker, guitar
Mathias Jabs, guitar (A1, A3, B1, B2, B4)
Francis Buchholz, bass
Herman Rarebell, drums

Gäst på skivan:
Michael Schenker, gitarr på "Another Piece Of Meat", "Coast To Coast" och "Lovedrive"