Film på DVD: Black Swan! (2010)
Regi:
Darren Aronofsky, 108 min
I rollerna:
Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Winona Ryder, Barbara Hershey
Handlingen:
Natalie Portman spelar Nina Sayers, en ung ballerina som har bestämt sig för att bli den nya balettstjärnan. En balettensemble i New York ämnar sätta upp sin version av Svansjön, och Nina aspirerar att få dubbelrollen som Odette/Odile. Odette är den oskuldsfulla vita svanen medan Odile är den förföriska svarta svanen. Ninas personlighet passar bäst för rollen som Odette, medan konkurrenten Lily (Mila Kunis) gör sig bäst som Odile. När de båda tävlar om dubbelrollen, upptäcker Nina en mörk sida inom sig själv.
Och här kommer en film till och för första gången på bloggen är det en p-rulle! Jo, det är sant!
Den heter "Black Swan" (konstigt namn på en p-rulle men vafan) och handlar om den sexuellt hämmade Nina Sayers (söta Natalie Portman, det finns en gud) som bor med sin krävande mamma i en rufsig lägenhet. På sitt jobb har hon varit anställd länge men har aldrig riktigt fått chansen att glänsa, men nu är det en ny produktion på gång och Nina söker upp sin chef Thomas Leroy (Vincent Cassel) för att framföra sitt intresse av huvudrollen. Thomas försöker då förföra Nina som först besvarar hans heta kyssar men hon springer sedan skrämt iväg därifrån.
Senare upptäcker dock Nina att Thomas trots allt gett henne huvudrollen och när Nina och några andra anställda står och jobbar i ett stort rum så skickar Thomas hem alla och börjar själv jobba med Nina. Hans händer är snart överallt på Ninas späda kropp och hon försöker ge sig hän, men lyckas inte riktigt. Thomas går ilsket därifrån då den hämmade Nina inte besvarar hans passionerade inviter.
Senare efter en personalfest så sitter Nina hemma hos Thomas och han börjar genast prata om sex. Thomas säger åt Nina att hon fortfarande är alldeles för för stel och hämmad för rollen och hans uttänkta lösning på det hela är att så fort Nina har kommit hem till sin egen säng ska hon smeka sig själv till orgasm för att försöka hitta den passion som krävs för den krävande rollen.
Vilket hon gör.
Tack, Gud.
En ny tjej kommer har också kommit till företaget, den frisinnade och sexuellt väldigt ohämmade Lily (söta Mila Kunis, tack Gud, igen). Efter ett smärre missförstånd tjerna emellan så drar hon ut Nina på krogen för att få henne att relaxa. Lily får Nina att ta lite partypulver och dom släpper loss tillsammans på dansgolvet. Nina kommer senare till sans när hon står och grovhånglar med en okänd lyckost till kille på herrtoan och hon flyr förvirrad därifrån.
Lily kommer ifatt Nina och dom hoppar in i en taxi tillsammans. Lily smeker Nina lite försiktigt mellan benen i baksätet på taxin och förvirrad av motstridiga känslor så hindrar hon inte Lily men flyttar sen blygt på hennes hand. Lily ler lite i smyg. De två tjejerna kommer snart hem till Nina där en upprörd mor väntar, men Nina skäller ut henne, låser in sig på sitt rum och har sedan väldigt passionerad sex med Lily.
Tack, Gud.
Morgonen efter den sköna herdestunden så försover sig Nina och får hals över huvud bege sig till jobbet, av Lily syns dock inte ett spår då hon verkat ha dragit tidigare på morgonen utan att säga hej då. Hygglo.
Men har hon kanske hon blivit lite mer passionerad nu efter det hämningslösa lesbo-sexet?
Jo, det är klart hon blivit.
Men kanske för mycket? Och vad är det för mysko rivmärken hon börjat få på ryggen? River hon sig själv på ryggen om nätterna månne? Bäst att klippa naglarna. Och det görs såklart lättast topless iförd små, rosa trosor.
Tack, Gud.
Och Winona Ryder är också med, (det finns fan en Gud), en tjej som varit en favorit sedan hon tog av sig tröjan i saxiga rullen "Edward Scissorhands".
Tack, Gud.
Och ja just det, den handlar pyttelitegrann om balett också, men låt inte det skrämma bort dig.
Eller har jag missuppfattat allting?
Film på DVD: Pirates of the Caribbean - I främmande farvatten! (2011)
Regi:
Rob Marshall, 130 min
I rollerna:
Johnny Depp, Geoffrey Rush, Penélope Cruz, Ian McShane, Keith Richards
Extramaterial:
- Bloopers of the Carribean
- Lego Pirates of the Carribbean: Capten Jack´s Brick tales
- Discover BluRay 3D with Timon and Pumbaa
Handling:
Kapten Jack Sparrows (Johnny Depp) vägar korsas av Angelica (Penélope Cruz), en kvinna från hans förflutna och han är inte säker på om det är kärlek eller om hon är en hänsynslös skurk som använder honom till att hitta den mytomspunna Ungdomens källa. När hon tvingar honom ombord på Drottning Annes Hämnd, skeppet som tillhör fruktansvärda Svartskägg (Ian McShane), finner Jack sig på ett oväntat äventyr i vilket han inte vet om han ska vara mer rädd för Svartskägg eller kvinnan från hans förflutna.
Här kommer ännu en film som jag fick från den där filmklubben, den fjärde delen i "Pirates of the Carribbean"-serien med undertiteln "I främmande farvatten". Och visst är det lite främmande farvatten för alla inblandade då både Orlando Bloom, Keira Knightley och regissören för de tre första filmerna, Gore Verbinski, har tackat för sig och gått vidare. Ny regissör för detta piratspektakel är Rob Marshall som tidigare gjort den prisade musikalfilmen "Chicago" och han vann även en hop Oscars för sin "Memoirs of a Geisha". Gore Verbinski har som sagt tackat för sig och har visst en film baserad på brädspelet "Cluedo" på gång, du vet det där med Överste Senap i biblioteket med en ljusstake.
Jo, faktiskt.
Och på tal om att tacka för sig och gå vidare så kan jag bara lite kort tycka att det borde nog hela det här gänget ta och göra nu, för nu är det fan inte kul längre. Trean "Vid världens ände" var ett evighetslångt sömnpiller och den här var inte så mycket bättre. Depps sluddrande pirat går numera på autopilot och Penelope gör inte så mycket mer än att spärra upp ögonen och puta med mun och bröst. Vilket i och för sig är trevligt att se på men lite spänning, action och handling hade väl inte skadat. Dåligt med extramaterial på denna utgåva är det också, jag menar Lego?
Hugaligen vad många sittningar det tog innan jag lyckades ta mig igenom den här. Men den halvnakna sjöjungfrun är jättesöt.
Jag säger som Jack Sparrow säger i filmen: "Did everyone see that because i'm not doing it again!"
Vi får väl hoppas det.
LP: Rush - Caress of steel! (1975)
En mystisk framsida där texten egentligen skulle vara "steel"-färgad men tryckeriet gjorde en tryckteknisk tabbe.
Mera mystik. The fountain of Lamneth?
På uppviket alla texter åsså bilder på ena långhåriga progrockers.
A:
Bastille Day / I Think I'm Going Bald / Lakeside Park / The Necromancer: I. Into the Darkness
/ II. Under the Shadow / III. Return of the Prince
B:
The Fountain of Lamneth: I. In the Valley / II. Didacts and Narpets / III. No One at the Bridge
/ IV. Panacea / V. Bacchus Plateau / VI. The Fountain
Lyssna på Spotify:
Rush – Caress Of Steel
Producent:
Rush, Terry Brown
Skivbolag:
Anthem
RUSH:
Alex Lifeson, gitarr
Geddy Lee, bas, sång
Neil Peart, trummor
"Caress of steel" - fullängdare nummer tre från dessa kanadensiska proghjältar - är en skiva som hamnat kanske lite i skuggan av den monumentala uppföljaren "2112". Försäljningsmässigt jämförd med sina två föregångare var den heller ingen större succé och sålde faktiskt inte guld förrän 1993! Så lite sålde den att turnén lite galghumoristiskt kallades för "Down the Tubes" då publiken bara blev färre och färre för varje show och bandet trodde att deras karriär var över.
Men det var den ju inte, det vände ju i och med "2112"-skivan som du vet.
Men nu är det den här kramen av stål som är på tapeten. En ganska schysst skiva (vad än skivköparna tyckte 1975) som enligt omslaget har en hel massa låtar men om man kokar ner det är det fem. Allt är rejält bra bra utom den hårresande (!) usla "I think I´m going bald".
Trivia: Den för Rush ovanligt banala texten till "I think I´m going bald" kommer från att textförfattaren Peart till slut lessnade på gitarr-Alex ständiga rädsla att bli flintis och skrev ihop en text om hans våndor. Titeln är en blinkning till KISS-dängan "I Think I´m Goin' Blind" (som Peart trodde låten hette) och som Rush turnerade med en massa gånger på 70-talet. Snacka om omaka turnépaket!
Som sagt ett ganska schysst styckevinyl med klassikern "Bastille Day" som öppningsspår. Den följs av ovan nämnda "...Bald"-låt (hoppa över) för att glida över i den softa "Lakeside Park", en halvakustisk och skönt somrig liten låt. På tal om "Lakeside Park" så gillar inte perfektionisten Geddy Lee den så värst: "As weird as my voice sounds when I listen back, I certainly dig some of the arrangements. I can't go back beyond "2112" really, because that starts to get a bit hairy for me, and if I hear "Lakeside Park" on the radio I cringe. What a lousy song!"
Och sen blir det knark! må du tro för då kommer "The Necromancer" lufsande, 12 minuter flummig prog uppdelad i tre kapitel som handlar om snubben By-Tor som det även sjöngs om på "Fly by night"-skivan. Det är Neil Pearts röst som hörs i början.
Sedan vänder vi på skivan och lyssnar på den monuimentalt coola "The fountain of Lamneth", 20 minuter solid progorgasm som sträcker sig - som första Rush-låt nånsin - över hela B-sidan. Mmmm, smaskens. Indelad i sex kapitel men konstigt nog sitter inte de olika delarna ihop. En anna konstig grej: kapitel två "Didacts and Narpets" är till största delen ett trumsolo där textraderna "Stay! Go! Work! No! Learn! Live! Earn! Give! Stay or fight? What's right? Listen!" hojtas i bakgrunden. Mysko. Men så har Geddy sagt i en intervju att dom var ganska stenade under inspelningen också...
Så om du bara skippar låten om Alex frisyrproblematik så är allt bra.
Till slut; på uppviket under texten till "Under the shadow" står det latinska uttrycket "Terminat hora diem, terminat auctor opus" och om du läst lika mycket Asterix som jag vet såklart att det betyder "As the hour ends the day, the author ends his work."
Kunde inte sagt det bättre själv, för nu börjar det kvällas och jag är klar med det här inlägget.
Film på DVD: Sucker punch! (2011)
Regi: Zack Snyder, 105 min
Satsa på fel häst. Kan man lugnt säga att filmbolaget gjorde här.
Utan att darra på manschetten. Kan jag säga att den här var inte bra.
Cirkeln är sluten. "300" fast med tjejer
Koloss på lerfötter. Stor, bullrig och färgglad men står på väldigt svag grund.
En salig röra. Ja, det är det verkligen.
Rösta med fötterna. Gjorde biopubliken och den har precis spelat in vad den kostade att göra.
Pigg som en mört. Är man inte efter att ha sett den här filmen.
Ute på hal is. Den andra raka Snyder-filmen som inte blev 1:a i USA.
Nu är goda råd dyra. Snyders nästa film är "Man of Steel". Stålmannen alltså.
Cirkeln är sluten. Zacks förrs "Legend of the Guardians" var också en kalkon. Eller uggla då.
Huvuden kommer att rulla. Nån har garanterat fått kicken på grund av det här episka fiaskot.
Läs mer idiomatiska utttryck här, istället för att se den här filmen alltså. Jag garanterar att du får ut mer av det.
Wiseman: "Don't ever write a check with your mouth you can't cash with your ass. Oh, and one more thing... don't wake the mother."
Trumvideo: Steve Moore - Rick K. and the Allnighters!
Den här har du garanterat sett redan, det är ju en så kallad "internet-snackis", men den är ju så jävla underbar så jag slänger upp den jag med. Det är det amerikanska coverbandet "Rick K and the Allnighters" som river av ZZ Toplåten "Sharp Dressed Man". Inte så mycket att säga om det, det är en högst ordinär version som dom pumpar ut, men kolla på trummisen! Helt besatt. Och han missar inte ett enda slag. Ruskigt imponerande. Steve Moore heter han som vevar så friskt och jag lovar att du aldrig sett nåt liknande.
Låten börjar 35 sekunder in i klippet och "The Steve Moore show" börjar prick 1 minut in.
Kolla hur han spelar under gitarrsolot!
Låten börjar 35 sekunder in i klippet och "The Steve Moore show" börjar prick 1 minut in.
Kolla hur han spelar under gitarrsolot!
Filmtips: The Human Centipede 2 (Full Sequence) (2011)
Regi: Tom Six, 87 min
Uuurk, jaha då har man klämt i sig "The Human Centipede 2 - Full Sequence", holländaren Tom Six genomäckliga uppföljare till sin egen (och lika äckliga) "The Human centipede - First Sequence". En hypervåldsam filmserie där den första filmen fick folk att kaskadspy i bänkraderna och där tvåan först blev totalförbjuden i England men som sen släpptes fri efter över 30 klipp för att tona ner det allra grövsta våldet.
Den handlar om den överviktige, astmatiske, glosögde Martin som bor tillsammans med sin gamla, bittra och själmordsbenägna mamma som titt som tätt hotar att döda dom bägge två. Det blir ju inte bättre av att fotbollshuligan dom har till granne ovanför sig gillar att spela musik på en öronbedövande nivå och gärna sparkar Martin i småbitar varje gång han klagar. Utöver de prövningarna har Martin givetvis också världens tråkigaste jobb som vakt i ett P-hus där han hela dagarna sitter i sitt bås och kåtar upp sig genom att sträcktitta på den första "Centipede"-filmen. Han har även en klippbok fylld med bilder på skådisarna och annan info från den filmen som han vårdar ömt. Och så en dag bestämmer sig Martin för att göra en alldeles egen, mänsklig tusenfoting och börjar klappa ner folk i sitt P-hus och samla ihop dom i en lagerlokal.
Men då Martin inte är kirurg som tokdoktorn i den första filmen så blir allt så mycket kladdigare då han istället måste häfta ihop sina stackars offer... Men vafan, det funkar ju.
Filmen är i svartvitt men den är såklart skitäcklig (!) i alla fall. Här finns både nyfödda blodiga foster, krossade skallar, knän som skärs sönder i närbild, tusenfoting i analen (japp, du läste rätt), sandpappersonani (japp, du läste rätt) och laxermedelsförstärkta skitkaskader. Jag tyckte den var riktigt underhållande faktiskt. Och han som spelar den glosögda huvudrollen yttrar faktiskt inte ett enda jävla ord i filmen.
Tvåan skulle enligt regissör Six få ettan att verka som "My little pony" (och det lyckades han ju med) och snart kommer trean "The Human Centipede 3 (Final Sequence)" som enligt samme Six ska få den här att likna en Disney-rulle. Hugaligen!
Proceed with caution.
LP+7": Deranged - III! (1999)
Dödsig framsida med läskiga bilder och taggtråd.
Heter det inte "I thrive on suffering"?
Blodröd vinyl. Såklart.
Den medföljande singeln har även den blodröd vinyl. Såklart. På LPn står det "This is side B you sucker".
Och så följer det med en hyfsat stor poster som visar en dödsmetallmusikants glassiga liv före, under och efter gigen. Den där långa bruna saken uppe till vänster, är det vad jag tror att det är? BLÄÄÄÄH.
A:
Ripped, Raped, Randomized / Compulsive Urge To Kill / Consume Excrete Dwell / Laugh At Human Tragedies / Through The Realm Of Torture / Festering...
B:
III / Thrill Kill / I Thrilve On Suffering / Death Tripping / Razor Reaction / Stagnant Pool (Leafhound cover)
7" sid A
Hammer Cottered Rectum / Raised On Human Sin
7" sid B:
Razor Divine / Some Kinda Hate (Misfits cover)
Lyssna på Spotify:
Deranged – III
Producent:
Berno Paulsson
Skivbolag:
Listenable
DERANGED:
Johan Axelsson, gitarr
Johan Anderberg, bas, sång
Rikard Wermén, trummor
Och från skönskjungen, kristen melodiös rock med John Elefante och hans Mastedon är steget inte så långt till skånsk dödsmetall som man tror. För inte nog med att både Mastedon och Deranged består av åtta bokstäver, skivorna heter samma sak också. Jo, det är sant, Den eruopeiska utgåvan av Elefante-CDn heter "3" och den här skivan heter "III". Tokigt va!
Men sen tar det fan tvärstopp.
För i motsats till Elefantes överjordiskt sköna vokalinsats låter Anderbergs-pojken här mera som om en glasgurglande, kötthungrig zombie som nyss uppstigit ur graven. Det är alltså köttslamsig, blodig och bitvis vindsnabb dödsmetall i den gamla skolan toppat med visslande Slayer-solon som dessa Skånepågar dukar upp.
Dödsmetall helt i min smak, går inte för fort eller är för teknisk (funkar finfint att lufttrumma till), har ett underbart sväng (jo, faktiskt) och med ljuvligt guttural sång med helt ohörbara texter om allsköns slafsigheter.
Favoritspåren heter just nu "Ripped, raped, randomized" (tunggunget och ridecymbalspelet i slutet är inte att leka med), "Consume excrete dwell" (älskar såna där full-gas-på-en-gång låtstarter), "Through the realm of torture" (tunggung som du kan dansa till), "Thrill kill" och "Razor (rection)" med baklänges virvelljud moshpartiet. Om nu dödsmetallåtar kan ha ett moshparti. Undrar förresten om dom snott trumkompet till instrumentalsnutten "III" från KISS "I love it loud"? Likt är det i alla fall, jag sitter bara och väntar på att Gene ska komma in med ett "Heeee hey hey".
Deranged är ett rutinerat gäng som drog igång redan 1991 och som splittrades 2008 och som under den tiden hann släppa sju fullängdare och en drös EPs. De återbildades dock 2009 igen (utan medgrundaren J. Axelsson) och släppte i år CDn "Cut, Carve, Rip, Serve".
Men det här är som synes "III" som jag shoppat i en limiterad utgåva på blodröd vinyl med en medföljande 7"-singel (även den blodröd) och en poster inköpt för fyndpriset 100 riksdaler på en skivmässa. På sjutummaren är det två demolåtar ("Demo tape may 97") och den skönt betitlade "Hammer cottered rectum" (Ajjj!) som tidigare bara återfunnits på samlingen "Sometimes...death is better". Som sista spår på singeln ligger en en cover av Misfits gamla dänga "Some kinda hate".
Nåväl, jag behöver nog inte jiddra så jävla mycket mer om den här utan lyssna och njut av den ljuvliga musiken istället, antingen låten "Thrill kill" här nedan eller hela skivan på Spotify.
Nämenhuvvaligen vad bra.
CD: John Elefante and Mastedon - Revolution of mind! (2010)
Revolution of Mind / Slay Your Demons / Nowhere Without Your Love / One Day Down by the Lake / Water Into Wine / Questions / You Can't Take Anything / Lying / Western World / That's What You Do
Lyssna på Spotify:
Mastedon with John Elefante – 3
Producent:
John Elefante
Skivbolag:
Big3 Records
JOHN ELEFANTE and MASTEDON:
John Elefante, sång, gitarr, keyboard
Dino Elefante, gitarr, akustisk gitarr, körsång
Dave Amato, gitarr
Kerry Livgren, gitarr
Anthony Sallee, bas
Tim Smith, bas på "Slay Your Demons"
Dan Needham, trummor
Då och då så ramlar man över skivor från helt okända band som vid den första genomlyssningen rycker undan mattan och golvar en totalt.
Det här är en sådan.
Skiva nummer tre med John elefante och hans Mastedon och det här är så jävla bra att jag tror jag börjar lipa. Den går för (minst) hundrade gången i stereon just nu och jag fullkomligt ÄLSKAR varenda ton på den, jag borde inte gilla sån här smörig, körbelamrad AOR med kristna förtecken men alltså HERREGUD vilken skiva!
Trivia: Elefante sökte jobbet som sångare i Kansas 1981 som på den tiden visst var världens mest inkomstbringande liveband, och trots att John aldrig varit med i nåt band tidigare och hade hård konkurrens från Sammy Hagar (?) och Doug Pinnick (King´s X) så fick han jobbet. Vete fan om det där med Hagar och Pinnick är sant men det står så på Elefantes officiella hemsida så då är det nog så.
Ja, det var ju väldigt intressant men sa du verkligen "kristen AOR"? Japp, du läste rätt, men låt för fan (sorry) inte det skrämma bort dig från en av 2000-talets bästa skivor som från första till sista tonen är fullmatad med kvalitetsmusik.
För går du inte igång på den maffiga "Slay your demons" är det fan (sorry igen) nåt fel på dig. Och får du inte goosebumps och en klump i halsen av den sex minuter långa "Nowhere without your love" så är du bortom all räddning. Vidare så borde den 10-minuter långa "One Day Down by the Lake" få dig att börja tala i tungor av extas och diggar du inte den helt underbara "Questions" så är det nog bara en exorcist som kan rädda dig!
Och då har jag inte nämnt kalasspår som "That´s what you do", "Western world" och "Lying" där den sistnämnda har en av musikhistoriens mäktigaste refränger.
Total perfektion på en rund plastbit.
Köp för fan! (sorry)
Trumvideo: Bobby Jarzombek - Spastic Ink!
Ett kort men naggande gott trumsolo med trumfantomen Bobby Jarzombek, ett riktigt fullblodsproffs som trummat åt bland andra Rob Halford, Iced Earth och Riot. Och inte minst Spastic Ink vars CD "Ink Complete" du såklart måste kolla upp om du är intresserad av überteknisk progmetal med rejält tuggmotstånd.
Och under tiden som Spastic-skivan laddas ner kan du väl kolla in Bobby när han snurrar trumpinne samtidigt som han håller takten, hur enkelt som helst.
Kolla särskilt på det minimala trumsetet och hur han plockar extrapinnar hela tiden.
Och under tiden som Spastic-skivan laddas ner kan du väl kolla in Bobby när han snurrar trumpinne samtidigt som han håller takten, hur enkelt som helst.
Kolla särskilt på det minimala trumsetet och hur han plockar extrapinnar hela tiden.
Film på DVD: Transformers - Dark of the moon! (2011)
Regi: Michael Bay, 155 min.
I rollerna:
Shia LaBeouf, Rosie Huntington-Whiteley, Patrick Dempsey, Josh Duhamel
Handlingen:
Ett rymdskepp kraschar på månens baksida 1961 och både USA och Sovjet får reda på detta. De startar en kapplöpning om att först komma till månen och upptäcka skeppets hemliga skatter. 1969 kommer USA fram och upptäcker ett skepp med döda Autobots som flytt från Cybertron under krigets sista dagar med ett topphemligt föremål som ska användas till för att återskapa Cybertron. Vid en sammandrabbning i Tjernobyl mellan Optimus Prime, NEST och Shockwave visar det sig att Decepticons har kommit över det föremål som det kraschlandade skeppet på månen förde med sig.
Film nummer tre som jag fick från den där filmklubben är som synes den tredje och sista (?) delen i Michael Bays extremt högljudda Transformers-serie. Mindre komedi och lite mera allvar än den skojfriska tvåan som nog var alldeles för skojfrisk för sitt eget bästa, men annars är det business as usual. För är det nåt som Michael Bay kan med bravur så är det att spränga saker sönder och samman, och det gör han här, gosse vad det smäller!
Inga större ändringar i upplägget från tidigare filmer förutom att Megan Fox här är utbytt mot minst lika snygga fotomodellen Rosie Huntington-Whiteley. Tydligen hade fröken Fox i en intervju sagt att producenten Steven Spielberg kommer att "vara som Hitler under inspelningen" och det var ju inte så smart kanske. Kicken direkt alltså.
Rosie är som sagt fotomodell (Victorias Secret, thank you very much) och hennes insats i filmen får den kickade Megan Fox (som inte heller är nån direkt jätteskådis) att verka som rena Meryl Streep i jämförelse. Men hon är såklart vacker att se på och det var ju därför hon fick jobbet. Shia LaBeouf är inte heller han nån större skådistalang om jag ska vara helt ärlig, och den bildsköna (ja, i alla fall Rosie) duons insats i denna film går mest ut på att springa järnet samtidigt som det smäller järnet runt öronen.
Så här kan du alltså se fram emot 2½ timme fylld med tramsig dialog, talande lastbilar, halvkassa (men snygga) skådisar, öronbedövande explosioner och massor med omotiverad slowmotion.
Och jag älskar det.
LP: Raven - The pack is back! (1986)
Herrejesus, hur ser ni ut egentligen grabbar?
Tre skåp med svettiga grejer men bara ett par skor? Det här är alltså innan skåpen slits sönder.
A:
The Pack Is Back / Gimme Some Lovin' / Screamin' Down the House / Young Blood / Hyperactive
B:
Rock Dogs / Don't Let It Die / Get into Your Car and Drive / All I Need / Nightmare Ride
Producent:
Eddie Kramer
Skivbolag:
Atlantic
RAVEN:
John Gallagher, bas, sång
Mark Gallagher, gitarr
Rob Hunter, trummor
Gäster på skivan:
The Uptown Horns, blås
Eddie Kramer, piano
Ännu en skiva från skivåret 1986. Men då Cinderellas "Night songs" var en mysig saga med ett lyckligt slut är "The pack is back" från Raven mera en mardröm som aldrig tar slut. Känns det som. Fullängdare fem från de tre engelska gossarna som av sitt skivbolag fick det alldeles lysande rådet att bli mera radiovänliga...
Det gick såklart inte alls och skivan är faktiskt helt värdelös. Finns så mycket som är kasst på den här så jag vet knappt var jag ska börja.
Omslaget kanske? Två killar med kallingar utanpå träningskläderna och nytvättat hår och en tredje med hockeyhjälm kommer dundrande ut ur varsitt tträningsskåp. Jag gillar ju Ravens "athletic rock" image och nog för att den fanns taffliga omslag på 80-talet men...
Baksidesbilden: Jättefin bild på tre skåp med svettiga kläder och diverse instrument. Trodde dom hade slitit sönder dom här skåpen men det här är alltså tre andra skåp... Och man kanske ska bli lite orolig när det bland tackraderna står "Hair by 52nd Street Hair Design". Hair Design? HAIR DESIGN? Det Raven jag älskar och beundrar skulle säga "OI, fuck off mate!" till såna sliskigheter.
Låtarna: Mjäkiga, småputtriga låtsashårdockslåtar med segt tempo och med taffliga fotbollsrefränger.
Blåset: både på på "Hyperactive" och "Don't Let It Die" bjuds vi på trumpeter och saxofoner. På en Raven-skiva! Vart är världen på väg? För att återkoppla till omslaget så svänger det som ett skåp. Blåsorkestern "The Uptowns Horns" som under årens lopp tutat på skivor med bland annat Iggy Pop, Tom Waits, James Brown och Rolling Stones har inte listat den här skivan i sin massiva diskografi så dom skäms säkert dom med.
Covern: på Stevie Winwoods "Gimme some lovin´" som dom säkert trodde skulle bli en radiohit. Blev den det? Nej.
Basisten John Gallagher gillar inte heller den här då han för det första tyckte den tog alldeles för lång tid att göra, men också det att den spelades in med "click track" som effektivt tog död på den patenterade Raven-känslan. Taskigt: Producent-Kramer hade fått stränga order från Atlantic att göra en kommersiell skiva och sen gjorde dom inte ett skit för att sälja den..
Sen undrar jag vem som sa OK till att ha ett syntsolo på "Young blood"? Kliv fram och ta ditt straff som en man.
Raven klev tack och lov upp ur gruset till den följande "Life´s a bitch" men den gillade å andra sidan inte Atlantic så då fick dom kicken och hamnade i underjorden igen.
Bort! Bort Bort!
LP: Cinderella - Night songs! (1986)
Herrejesus, hur ser ni ut egentligen grabbar?
Hårdrockigt rosa baksida. Vilka. Jävla. Frisyrer.
A:
A: Night Songs / Shake Me / Nobody's Fool / Nothin' for Nothin' / Once Around the Ride
B:
Hell on Wheels / Somebody Save Me / In from the Outside / Push Push / Back Home Again
Lyssna på Spotify:
Cinderella – Night Songs
Producent:
Andy Johns
Skivbolag:
Vertigo
CINDERELLA:
Tom Keifer, sång, gitarr, piano
Jeff LaBar, gitarr
Eric Brittingham, bas
Fred Coury, trummor (men inte på skivan)
Gäster på skivan:
Jody Cortez, trummor
Tony Mills (T.N.T), kör
Jon Bon Jovi, kör på "Nothing for Nothin" och "In From the Outside"
Det var en gång en rik man, som en lång tid levde nöjd tillsammans med sin hustru, och de hade en enda dotter. Men så blev hustrun sjuk och när hon kände att slutet närmade sig, ropade hon till sig sin dotter och sa: Kära barn, jag måste lämna dig nu. Men när jag har kommit till himlen så ska jag se ner till dig. Plantera ett litet träd på min grav och när du önskar dig något, då ska du skaka det, och dina önskningar kommer att gå i uppfyllelse. Och om du annars råkar i nöd, så ska jag hjälpa dig, om du bara förblir from och god”.
Därpå dog hon. Men barnet grät och planterade ett litet träd på sin mors grav. När vintern var förbi och det lilla trädet grönskade för andra gången så gifte mannen om sig. Hans nya hustru hade två döttrar, de var visserligen vackra att se på, men hade ett stolt och elakt hjärta. När de nu kom i huset, så började en svår tid för flickan. De båda styvsystrarna tog ifrån henne de vackra kläderna och hon fick istället en gammal grå klänning. Den duger gott åt dig, skrattade de och förde ut henne i köket.
Där fick det stackars barnet slita hela dagen med tungt arbete och dessutom ta emot hån från de båda systrarna. Annars hällde de ut ärter och linser i askan. Dem måste hon plocka upp. Och när hon var trött om kvällen, fick hon inte sova i en säng, utan fick lägga sig i askan vid spisen. Eftersom hon därför alltid såg smutsig ut, gav de henne namnet Askungen.
Så börjar sagan om Askungen, eller Cinderella som hon heter på english. Ordet kommer från franskans "cendre" som betyder "aska" och vips har du lärt dig en ny sak idag.
Cinderella heter ju också detta Philadelphia-band som bildades av den skönt raspige Tom Keifer och basisten Eric Brittingham 1983, med i början var också gitarristen Michael Smerick och trummisen Tony Destra men dessa hoppade snart av och bildade glammiga Britny Fox istället. Otur för dom kanske när Keifer och hans nya manskap tre år senare sålde tre sköna miljoner exemplar av den här debutplattan.
En rejäl succé, först och främst för att den är jävligt bra men också för att balladen "Nobody's Fool" blev en rejäl hit på MTV. Sen att dom fick hänga med som förband till Bon Jovi på "Slippery When Wet"-turnén hjälpte säkert också till. Vilken tur att Bon Jovi inte var lika elak som stysystrarna i sagan för vi alla vet ju jättehit "Slippery..."-skivan blev.
Sen verkar dom ha gott om kända polare också då dom i tacklistan utöver självklart Bon Jovi även säger hej och tack till högdjur som Gene Simmons, Mike Varney, Eric Singer, Randy Castillo, Jake E. Lee samt Ozzy och Sharon Osbourne. Och givetvis alla "beautiful women everywhere".
Och gosse, vad dom måste ha fått ligga med "beautiful women everywhere", för här dunkar Keifer och hans medmusikanter fram ett långt, glittrande pärlband av framtida klassiker som troligtvis dränkte scengolvet med trosor och BH:s. Vem kan låta bli att vifta med en tändare när den smäktande powerballaden "Nobodys fool" ljuder genom högtalarna? Vem kan låta bli att spela luftgitarr (och kasta BH:n) till de Aerosmith-svängiga "Nothin' for Nothin'" och "Push push"? Och hur är den människa navlad som inte ylar med i refrängen till den tunga titellåten "Night songs"?
Trivia: det är inte Fred Coury som trummar på den här skivan om du nu trodde det utan det gör en snubbe vid namn Jody Cortez. Jo, det är faktiskt en kille. Producenten Andy Johns kunde nämligen inte jobba med Cinderellas ordinarie trummis Jimmy Drnec så han fick kicken från bandet där i studion (schysst!) och medan Jody (jo, det är en kille) la trummor på alla låtar så drog Eric och Jeff ut på stan och letade upp en ny trummis.
Och från bandet London (glamplantskolan där både Nikki Sixx, Blackie Lawless och Izzy Stradlin varit medlemmar) plockade dom den hårtslående Fred Coury som draftades till bandet lagom till det var dags att knäppa omslagsbilden...
Bonusinfo: kollar du nångång på hockeygänget Los Angeles Kings matcher så är det faktiskt Coury som skrivit snutten som spelas varje gång dom gör mål.
Som sagt , en ruggigt bra skiva som givetvis redan står i din skivhylla. Nu kollar vi på Cinderella när dom larmar sig igenom titelspåret "Night songs". Observera Keifers svincoola dubbelhalsade gitarr och Fred Courys tuffa trumspel.
Trumvideo: Aquiles Priester - Hangar!
Underbar trumvideo med dubbelkaggemästaren Aquiles Priester som var en av de sju som kallades till audition av Dream Theater då dom skulle hitta ny trumslagare för den avhoppade Mike Portnoy. Han är till vardags trummis i Hangar och har även trummat för Angra men här sitter han med sitt massiva trumset och hamrar ut Deaths gamla örhänge "Symbolic". Kolla särskilt in de skitsnygga svarta cymbalerna.
Skönt avslappnat trumspel, och när det visas närbilder på hans fötter pirrar det lite konstigt i min kropp.
Skönt avslappnat trumspel, och när det visas närbilder på hans fötter pirrar det lite konstigt i min kropp.