CD: Eric Carr - Rockology! (2000)
Eyes Of Love / Somebody's Waiting / Heavy Metal Baby / Just Can't Wait / Mad Dog / You Make Me Crazy / Nightmare / Nightmare (live demo) / Too Cool For School / Tiara / Can You Feel It / Nasty Boys
Producent: Bruce Kulick Skivbolag: Spitfire Records
ERIC CARR:
Eric Carr, vocals, drums, guitars, bass, keyboards / Bruce Kulick, guitar
Cool, va? En CD innehållandes de låtar (och låtideér) som KISS-trummisen Eric Carr tillsammans med dåvarande gitarristen Bruce Kulick och låtskrivaren Adam Mitchell (han skrev "I'm A Legend Tonight", "Partners In Crime", "Creatures of The Night" med flera åt KISS) totade ihop under åren 1987-1989. Inspelningar som på grund av Carrs tragiska död 1991 inte sen såg dagens ljus förrän 1999 då Bruce Kulick grävde fram dom ur sitt arkiv, la fräcka gitarrsolon på en del låtar och fixade till ljudet på hela klabbet.
Som sagt ingen "riktig" skiva utan en samling demoinspelningar i varierande grad av färdigställande. En del är rent av färdiga låtar som rockiga "Eyes of Love" (skulle vara mumma med Gene på sång) och sköna balladen "Somebodys Waiting" (skulle vara mumma med Paul på sång). De två spåren var förresten Eric Carrs bidrag till "Hot in the Shade"-plattan, ingen av dom kom tyvärr med. Djävligt bra sång av Eric Carr på bägge låtarna.
Andra spår på skivan är däremot av mera av ofärdig natur, som till exempel "Heavy Metal Baby", "Just can´t wait", "You Make Me Crazy" och två versioner av "Nightmare" som består av programmerad trummaskin, gitarrkomp och har Eric jiddrandes en massa låtsasord. Och om du lyssnar riktigt noga på livedemon av "Nightmare" så hör du i slutet hur bandspelaren dråsar i golvet följt av Carr och Kulicks garvande.
Trivia: "Too Cool For School" och "Nasty Boys" var ursprungligen tänkta till "Rockheads", Eric Carrs animerade film som han försökte kränga till diverse kanaler. Det blev tyvärr inget då, men nu ska visst "Rockheads" bli av i alla fall som serietidning, se klippet nedan.
RIP Eric Carr och stort tack till min gamle polare Kenneth som gav mig den här skivan. Faktiskt.
2-LP: Candlemass - From the 13th sun! (2007)
A: Droid / Tot / Elephant Star
B: Blumma Apt / Arx/Ng 891 / Zog
C: Galatea / Cyclo-F / Mythos
D: Odessa Chamber / Sokrates / John the Leper
Producent: Leif Edling, Candlemass Skivbolag: Trust No One Recordings
CANDLEMASS:
Björn Flodkvist, sång / Leif Edling, bas / Mats Ståhl, gitarr / Jejo Perkovic, trummor
En nypressning från 2007 av Candlemass gamla örhänge "From the 13th sun" ursprungligen släppt 1999. Denna utgåva är som synes på två vinyler, en illandes röd och en genomskinlig. Snygga som fan, eller va? Hela klabbet inköpt av en snubbe borta på Recordnerds-forumet och för sketna 100 spänn är detta ett så kallat fynd.
Så vad vet jag då om den här då? Tja, det låter väl lite Black Sabbath om den, visst? Skoja bara, det låter ju JÄTTEMYCKET Black Sabbath om den här Candlemass-skivan och Björn Flodkvist låter EXAKT som Ozzy på mer än ett ställe.
Och eftersom det är doom det handlar om är det såklart blytunga låtar med tre riff i minuten som handlar om tända ljus, ensamhet, mörka källarvalv, kyrkklockor och jag vet inte vad. Favoriter just nu? Det är nog "Tot", "Elephant Star", "Blumma Apt" och osläppta demospåret "John the Leper".
Mer då? Jo, "Zog" och "Odessa Chamber" är båda instrumentala och "Mythos" är bara spejsig rundgång och ingen riktigt låt. Åsså är det faktiskt ett trumsolo mitt i "Cyclo-F", bara en sån sak. Otroligt men sant; jag har bara den här skivan (och en till som kommer sen på bloggen) av Candlemass och jag kan väl lite skamset avslöja att jag faktiskt inte (än) hört nån skiva med bandets klassiske sångare, den galne munken Messiah Marcolin på sång. Tokigt va? Sent ska syndaren vakna och så vidare...
Trivia: sångaren Björn Flodkvist och gitarristen Mats Ståhl återfinns numera i metalbandet Enter The Hunt, som jag har för mig spelade på House of Metal för ett par år sen. De tre låtarna på D-sidan är outgivna demos som bara finns på just denna vinylutgåva.
Fråga: är det inte lite väl mysko låttitlar för att vara en doom-platta? "John the Leper" (som kanske fått sin titel från nån snubbe i Bibeln?) kan jag väl godkänna men titlar som "Tot", "Blumma Apt", "Zog", "Cyclo-F" och "Arx/Ng 891".... WTF?
LP: Blackfoot - Tomcattin´ (1980)
A: Warped / On The Run / Dream On / Street Fighter / Gimme, Gimme, Gimme
B: Every Man Should Know (Queenie) / In The Night / Reckless Abandoner / Spendin' Cabbage / Fox Chase
Producent: Al Nalli, Henry Weck Skivbolag: Atco
BLACKFOOT:
Rick Medlocke, gitarr, sång / Charlie Hargrett, gitarr / Greg T. Walker, bas / Jakson Spires, trummor
Fullängdare nummer fyra från världens bästa Blackfoot. En djävligt bra skiva som snurrat massor hemma hos mig och som är smockad med tunggungande sydstatsrocklåtar som "Gimme, gimme, gimme", "Dream on", "Warped, "On the run" och "Street fighter". Alltså alla låtar på A-sidan... På B-sidan däremot blir det lite, lite lugnare för där finns de aningens softare låtarna "Every Man Should Know (Queenie)", "In The Night", "Reckless Abandoner" och den våldsamt tillbakalutade "Spendin' Cabbage". Den sistnämnda gör att jag bums vill dricka moonshine ur lerkrus och softa i en höstack. Usch vad bra.
Blackfoot pular givetvis fortfarande på med basisten Greg T. Walker och Charlie Hargett fortfarande i sättningen. Men Rick Medlocke då? jo, han lirar gitarr med sina barndomspolare, sydstatsikonerna Lynyrd Skynyrd, han lirade förresten trummor med dom ett kort tag redan 1970, men det visste du såklart redan.
RIP Jakson "Thunderfoot" Spires, som avled 2005 av hjärnblödning. Världens tuffaste svartfot som skrev de alla dessa goa låtar tillsammans med Medlocke.
Och till sist: du måste bara kolla in videon på "Gimme, gimme, gimme" här nedan, vadå svängigt? Och vilket HELVETISKT coolt slidesolo! YEE-HAAAW!!
CD: Tiamat - Judas Christ! (2002)
The Return of the Son of Nothing / So Much for Suicide / Vote for Love / The Truth's for Sale / Fireflower / Sumer by Night / Love Is as Good as Soma / Angel Holograms / Spine / I Am in Love With Myself / Heaven of High / Too Far Gone
Producent: Lars Nissen Skivbolag: Century Media
TIAMAT:
Johan Edlund, guitar, vocals / Thomas Petersson, guitar / Johnny Hagel, bass / Kenneth Roos, keyboards / Niklas Ekstrand, drums
En svinbra skiva med lite smått och goth blandat med Johan Edlund och hans Tiamat kan det vara nåt för herrn tro? Och kanske för alla tjejer därute också, har spelat den här CD:n hemma på stereon i flera dagar nu utan att någon av hushållets kvinnliga väsen klagat. Fantastiskt, en skiva som jag faktiskt kan spela utan att nån skräckslaget vrålar "STÄNG AV DET DÄR HEMSKA OVÄSENDET!". Brukar annars vara det som vanligen vrålas när jag spisar Behemoth, Brutal Truth, Macabre eller Mortician och liknande finkänsliga orkestrar på mitt slitna deathdekk. Konstigt, eller hur?
En som sagt svinbra skiva som jag verkligen rekommenderar till alla gothkids därute. Jag har inte hört en enda ton av de tre första Tiamat-släppen - då dom spelade dödsmetall - och inte heller nåt på de följande, mera psychflummiga skivorna "Clouds", "Wildhoney" och "Deeper kind of slumber", men "Skeleton Skeletron", den här såklart och uppföljaren "Prey" är alla tre riktiga mästerverk i min lilla svarta gothbok.
Har dock inte införskaffat senaste släppet "Amanethes", lyssnar på den på Spotify just nu när jag skriver det här och det låter som dom gått tillbaka till soundet på första skivorna igen, jag menar growlsång, WTF is up with that? Nä, precis som på jättehiten "Vote for love" ska Tiamat låta! Kolla bara in videon nedan, visst är den förjävla bra? Eller lyssna på hela skivan på Spotify, du kommer icke att ångra dig. Coolt omslag också med en goth, jag menar goat.
LP: Vinnie Vincent Invasion - All systems go! (1988)
A: Ashes To Ashes / Dirty Rhythm / Love Kills / Naughty Naughty / Burn
B: Let Freedom Rock / That Time Of Year / Heavy Pettin / Ecstasy / Deeper And Deeper / Breakout
Producent: Vinnie Vincent, Dana Strum Skivbolag: Chrysalis
VINNIE VINCENTS INVASION:
Vinnie Vincent, gitarr / Mark Slaughter, sång / Dana Strum, bas / Bob Rock, trummor
Andra och den absolut sista skivan från ex-KISS gitarristen Vinnie Vincent och hans Invasion, en skiva som fortfarande var inplastad när jag köpte den. Innehåller samma snabbfingrade pudelmetal som på debuten skillnaden är bara att nu har Vinnie äntligen hittat Mark Slaughter, du vet han killen som lämnade in en omärkt demo när han sökte sångarjobbet på första plattan. Och gosse vilken falsett han har, han spräckte nog både en och två glasrutor under skivinspelningen.
Inte lika bra som den första skivan dock, här är det bara "Love kills", "Let Freedom Rock" och balladen "That Time Of Year" som sticker ut lite, och så har jag förtvivlat svårt för Slaughters högpitchade röst som verkligen kan väcka de döda och skrämma hundar i galopp. Men gamle Vinnie kan gnida en gitarrsträng tills den glöder och skriker av smärta, inget snack om det.
På det personliga planet har tyvärr den gode Vinnie haft det minst sagt jobbigt då hans första fru blev mördad av en uteliggare och som inte det räckte så klubbades hans personliga konkurs igenom i juni 2010. Han bor visst i Nashville numera med sina två tvillingflickor och håller sig undan allt och alla så mycket det bara går.
Trivia: den redan nämnda "Love kills" var med på soundtracket till "A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master" och om du kollar in videon nedan vid 3.56 minutersstrecket så får du se Vinnie Vincent stå där iklädd Freddy Kruegers kläder och viftandes med hans klohandske. Tufft va?
Mera trivia: När Invasion gick i graven så bildade Dana Strum och Mark Slaughter det mångmiljonsäljande pudelgänget Slaughter. Trummisen i Slaughter, Blas Elias, är även medlem i det blåhuvade trumkompaniet Blue Man Group. Sådärja, då lärde du dig något nytt igen på den här bloggen.
Fråga: kunde verkligen ingen köpa ett par hela brallor till trummisen Bob Rock? Jahaa, dom skulle vara sådär?
CD: Bros - Push! (1988)
When Will I Be Famous? / Drop the Boy / Ten out of Ten / Liar / Love to Hate You / I Owe You Nothing / I Quit / It’s a Jungle Out There / Shocked / Cat Among the Pigeons
Producent: Nicky Graham Skivbolag: CBS
BROS:
Matt Goss, vocals / Luke Goss, drums / Craig Logan, bass
Tack som fan Kenneth, den här CD:n var verkligen jättebra, och tänk att jag fick den av dig alldeles gratis! Och det bästa av allt är att nu är äntligen min Bros-samling komplett. Så tack igen, du är allt en riktigt kompis du!
Åter till verkligheten.
"Push". den extremt dåliga men miljonsäljande debutskivan av tvillingarna Goss, rent av hiskeligt usel faktiskt men jag måste skamset erkänna att jag i fyllan och villan på 80-talet mer än en gång svängde mina lurviga till jättehiten "When will I be famous". Och det har du också gjort Kenneth, det finns det fan bildbevis på! Visst?
Trivia: Bros-tvillingarna har tack och lov numera lagt det gemnsamma sjungandet och skuttandet på hyllan och Luke Goss är nuförtiden skådis i det slimmiga bovfacket och du har bland annat sett honom i blodiga vampyrullen "Blade 2" och som den genomonde Prince Nuada i Guillermo del Toros utmärkta "Hellboy II - The Golden Army" som du kan se sparka stjärt i klippet nedan. Inte illa pinkat. Men brorsan Matt sjunger fortfarande och uppträder just nu på Caesars Palace i Las Vegas. Inte illa pinkat.
"I get down to dry my hair with a little touch of gel" (Drop the boy)
Så. Är vi kvitt nu? Och kom ihåg att du pröjsade för den här.
Nu drar vi till Riga!
Jag drar med familjen till Riga för en tredagars minisemester så det blir lite tunt med uppdateringar nu. Men håll ut och lyssna på Tank, Samson, Zappa, Tygers of Pan Tang, The Rods och alla andra skivor som ligger här på bloggen för direktlyssning under tiden.
Slänger in ett kort filmtips så har ni nåt att kolla på medan ni väntar: Battle: Los Angeles.
LP: Tygers of Pan Tang - Spellbound! (1981)
A: Gangland / Take It / Minotaur / Hellbound / Mirror
B: Silver and Gold / Blackjack / The Story So Far / Tyger Bay / Don't Stop By
Producent: Chris Tsangarides Skivbolag: MCA
TYGERS OF PAN TANG:
Jon Deverill, vocals / Robb Weir, guitar / John Sykes, guitar / Richard / Rocky / Laws, bass / Brian Dick, drums
Och här kommer "Spellbound", den andra fullängdaren från engelska NWOBHM-gänget Tygers of Pan Tang inköpt för en sketen tia och en skiva som trots sitt småtaffliga omslag är en grymt bra skiva! För inte nog med att dom fixat en ny helgrym sångare vid namn Jon Deverill, Robb Weir och hans Pan Tang-tigrar har även värvat en snubbe vid namn John Sykes från det av mig helt okända bandet Streetfighter. Där kan du snacka om kap.
John Sykes blev ju efter avhoppet från Tygers en megastjärna på gitarr och gick ju senare med i först Thin Lizzy och sen Whitesnake och kan du fatta hur många skivor Tygers har sålt genom åren tack vare att han var med i bandet en gång i tiden. Sångaren Deverill kom förresten från bandet Persian Risk där på den tiden en viss Phil Campbell (numera Motörhead) spelade gitarr. Och på tal om Jon Deverill så låter han på mer än ett ställe EXAKT som både som Joey Tempest och David Coverdale när han sjunger. Alltså bra.
I vilket fall en som sagt en riktig kanonskiva och där toppnumren heter "The Story So Far", (klockren hit) "Gangland", "Hellbound", "Mirror" (Tempest? Nej, Deverill!) och "Silver and gold". Finns garanterat i en reaback nära dig. Köp!
Trivia: Jon Deverill är visst numera teaterskådis och var 2008 med i en uppsättning av Sound of Music.
CD: Marduk - World funeral! (2003)
With Satan and Victorious Weapons / Bleached Bones / Cloven Hoof / World Funeral / To the Death's Head True / Castrum Doloris / Hearse / Night of the Long Knives / Bloodletting / Blessed Unholy / Blackcrowned
Producent: Marduk Skivbolag: Regain
MARDUK:
Legion, sång / Morgan Steinmeyer Håkansson ,gitarr / B. War, bas / Emil Dragútinovic, trummor
Efter Frank Zappa-plattan "Waka/Jawaka" med sitt stånkande blås och bakvända jazztakter så passar det väl bra att blåsa ur öronen med världens bästa blackmetalband Marduk och deras "World funeral"!
Den passar som sagt utmärkt att blåsa huvudet rent för efter ett barmhärtigt kort intro från Sean Connery-rullen "I rosens namn" så drar den vindsnabba "With Satan and Victorious Weapons" igång med ett underbart helvetesvrål från sångaren Legion. Efter den tvärsnabba öppningen kommer den blytunga kärlekshistorien "Bleached Bones" som går till historien som den enda Marduk-låt med en sån kärleksfull textrad som "admiring your beauty, my wonderful rose". Att sen texten egentligen handlar om nekrofili är en annan sak...
Men nu är det färdigsnackat om nekrofili hörni, nu blir det krieg igen! Nu kommer nämligen i tur och ordning "Cloven Hoof" och titelåten "World Funeral", två illersnabba rackare som krossar allt i sin väg innan vi lugnar ner oss ett par hekto med softa "To the Death's Head True", en låt som faktiskt bara har åtta rader text.
Efter det tar vi en Bellman-historia!
Ja, faktiskt.
För då kommer "Castrum Doloris" som är latin och betyder "Castle of grief" men som på äran och hjältarnas språk (svenska alltså, vad trodde du?) egentligen heter är "Til grälmakar Löfberg i sterbhuset vid Danto bommen". Hörde jag ett va? där längst bak? Den nog är mera känd under namnet "Märk hur vår skugga", du vet den som punksvinet Thåström sjöng en gång på 80-talet.
Sen, innan du hinner säga "spela snabbbare, för fan!" brakar först "Hearse" och sen "Night of the Long Knives" igång och snabbare än så här går det nog inte att spela för då lyfter nog Emil-killen från sin trumpall. Ja, Emil-killen ja, sa jag att det här är första skivan med reptilsnabbe Emil Draguntinovic på trummor? På den då följande "Bloodletting" får han dock vila, det där kompet fixar till och med en trummande gubbajävel som jag. Men "Blessed Unholy" fixar jag inte, får nu går det undan nåt alldeles fantastiskt igen.
Och till sist; den avslutande "Blackcrowned" är en tyngre version av "Title music from A Clockwork Orange" av den engelska kompositören Wendy Carlos, som i sin tur var en omarbetning av "Music for the Funeral of Queen Mary" av den engelska barockkompositören Henry Purcell. Men det visst väl du redan? Djävulskt bra skiva. Heja Marduk!
LP: Frank Zappa: Waka/Jawaka (1972)
A: Big Swifty
B. Your Mouth / It Just Might Be a One-Shot Deal / Waka/Jawaka
Producent: Frank Zappa Skivbolag: Bizarre/Reprise
FRANK ZAPPA:
Frank Zappa, guitar, electric bed springs / Tony Duran, slide guitar / George Duke, piano / Sal Marquez, trumpet / Alex Dmochowski, bass / Aynsley Dunbar, drums / Chris Peterson, vocals
Ännu en gammal Zappa-LP och ännu en småkonstig sådan. Har faktiskt ingen aning vad jag ska skriva om den här, skivan som kanske inte är den allra kändaste i Zappa bastanta diskografi. Eller? Denna konstigt betitlade "Waka/Jawaka"-skiva (nej, jag vet inte vad det betyder/syftar på) har likt systerskivan "Hot Rats" en aning för mycket blås för att jag ska gilla det fullt ut.
Men den 17 minuter långa instrumentalaren "Big Swifty" som faktiskt upptar hela A-sidan var fläckvis riktigt bra. Andra bra grejer: vi bjuds på ett helschysst slidesolo av "Sneaky" Pete Kleinow på "It Might Just Be a One-Shot Deal" och ett fräckt, jazzigt trumsolo (!) på titellåten "Waka-Jawaka" av trumlegenden Aynsley Dunbar. En kille som som utöver att vifta med trumpinnarna på denna skiva även smekt sina skinn på på David Bowies "Diamond Dogs", Journeys AOR-dänga "Infinity" och Whitesnakes självbetitlade pudelplatta från 1987. Rutinerad kille, minst sagt.
Ruskigt konstigt omslag på denna skiva som inofficiellt kallas "Hot Rats II", som du ser på kranarna står det "Hot" och "Rats" på dom istället för, ja du vet.
LP: Tank - Filth hounds of Hades! (1982)
A: Shellshock / Struck by Lightning / Run Like Hell / Blood, Guts, and Beer / T.W.D.A.M.O
B: Turn Your Head Around / Heavy Artillery / Who Needs Love Songs / Filth Hounds of Hades / (He Fell in Love with a) Stormtrooper
Producent: "Fast" Eddie Clarke Skivbolag: Kamaflage Records
TANK:
Algy Ward, vocals, bass / Peter Brabbs, guitar / Mark Brabbs, drums
KLASSIKER! Debut-LP:n från Tank, världens tredje hårdaste hårdrockstrio! Bara nummer tre? Ja, etta och hårdast av alla i hela världen är givetvis Motörhead och som solklar nummer två har vi Venom. Eller möjligen är det Rush som är tvåa? Eller kanske Immortal? Men The Rods då? Macabre? ZZ Top? RAVEN för fan! Och hallå, glöm inte Toy Dolls!
Ojoj, nu blev det många röster i mitt huvud... Vi kan väl enas om att Tank är tuffa som fan så kanske vi kan gå vidare med det här inlägget? OK? Bra.
Detta är som sagt debuten från Tank som producerades med den äran av ex-Motörheadgitarristen Eddie Clarke, som bara låter Tank-grabbarna göra det dom kan bäst i studion utan att lägga sig i och lägga på en massa krusiduller. För då blir det röjig punkmetal eller varför inte ösig metalpunk av det hela.
Ett Tank som vid den här tiden bestod bestod av de coola bröderna Brabbs (gitarr och trummor) och ex-Damned basisten Algy Ward på... ja bas då och rasande tuff sång. Denna klassiska sättning hängde ihop i ytterligare två skivor och Algy var ensam originalmedlem på 1984 års "Honour and Blood". Tank håller givetvis fortfarande på (utan Algy) och släppte vist skivan "War Machine" så sent som hösten 2010, en skiva och ett släpp som gick mig helt förbi. Nån som hört den?
Men den här då? Jo, tack den här är för jävla bra som Eddie Meduza skulle ha sagt. För efter det lite udda "Omma-omma-omma, Omma-omma-omma"-introt så stampas plattan i mattan å det härligaste och de riviga låtarna står som spön i backen, jag säger bara "Shellshock", "Struck By Lightning", "Run Like Hell", "Turn Your Head Around", "Blood, Guts And Beer"... så vet du vad jag menar.
Enda svackan på skivan är det bluesjammiga mittpartiet på "That's What Dreams Are Made Of", annars är det friska fläktar och full fart framåt som gäller. Helt makalöst coolt omslag.
Filmtips: Deadgirl! (2008)
Regi: Marcel Sarmiento och Gadi Harel, 98 min
- Fan grabbar, vi måste hitta på en story till vår film!
- Jag har en idé. Varför inte göra en collegefilm?
- Haha, ja precis, såna har ju aldrig gjorts förut...
- Nämen lyssna, den handlar om en småstrulig collegekille som bakom den tuffa fasaden har ett hjärta av guld. Han är störtkär i en tjej på skolan. Problemet är bara att hon redan är ihop med skolans idrottskille #1.
- Du kan inte mena allvar, det finns ju hur många filmer som helst på det temat...
- Inte på det här temat. För jag har en liten twist på historien. I början av min historia så hittar den småstruliga, snälla killen och hans riktigt struliga polare en tjej fastbunden på en brits i det gamla övergivna dårhuset i stan... Hon verkar död, pratar inte, är alldeles iskall men andas fortfarande. Och så är hon spritt språngandes naken...
- OK... jag lyssnar.
- ... så dom bestämmer sig för att "behålla" tjejen som sin egen sexslav. As you do när du hamnar i den situationen. Hon verkar vara död, men hon andas. Fattar du?
- Hon är en zombie?
- Ja, typ.
- Så filmen handlar om att ett gäng collegekillar som våldtar en fastbunden zombietjej?
- Ja.
- Sjukt.
Javisst, men det är ingen splatterfilm och inte heller en zombierulle utan mer en liten historia om en småstrulig kille som som försöker stå emot kompisarna krav att också han borde vara en man och ligga med den fastbundna odöda tjejen. För han tänker bara på sin ungdomskärlek JoAnn och kan inte förmå sig att ligga med det "där" vad det nu är som är fastbundet på britsen.
- JoAnn, är det hon som är ihop med skolans idrottskille #1?
- Ja. Och sen det blir lite körigt när en kille blir biten i kuken av zombietjejen och blir smittad av vad det nu är och börjar bajsa ut blodiga tarmar.
- Fy fan, vad bisarrt.
- Javisst.
- Och hon tjejen på britsen, hon som kanske är en zombie, kan hon inte prata och protestera nånting?
- Nej för fan, hon ska bara visa tänderna och spärra upp ögonen då och då. Och så biter hon om nån kommer för nära munnen med nånting.
- Får dom varandra då, den där småstruliga killen och JoAnn i slutet?
- Det kan jag ju inte berätta... men typ.
- Men var ska vi hitta en tjej som vill ligga naken och bunden på en brits i 90 minuter utan att få säga ett enda ord och bli våldtagen en hel film?
- Hey man, glöm inte bort att det här är Hollywood, har redan fixat en tjej som gärna ställer upp.
- Sweet! Då kör vi!
CD: Iron Maiden - Dance of Death! (2003)
Wildest Dreams / Rainmaker / No More Lies / Montségur / Dance of Death / Gates of Tomorrow / New Frontier / Paschendale / Face in the Sand / Age of Innocence / Journeyman
Producent: Kevin Shirley Skivbolag: EMI
IRON MAIDEN:
Bruce Dickinson, vocals / Dave Murray, guitar / Janick Gers, guitar / Adrian Smith, guitar / Steve Harris, bass / Nicko McBrain, drums
Loppisfynd! Tänk att nån liten hårdrockare lämnat in detta klockrena hårdrocksmästerverk för försäljning, helt otroligt må jag säga. Men ingen är ju gladare för det än jag, inte nog med att jag kom ett steg närmare en komplett Iron Maiden-diskografi (saknar nu bara "Fear of the dark", "Powerslave" och de två Bailey-plattorna), jag fick även en ruggigt bra skiva för sketna 40 bagis.
Och eftersom vi är i gamla Svedala och Iron Maiden är megastora här så slipper jag faktiskt undan med ett någorlunda kort inlägg, för den här skivan har såklart varenda en av er redan hemma. Och till råga på allt har ni också lyssnat på den en jävla massa gånger på de åtta år som förflutit sen den släpptes, så jag behöver följdaktligen inte förklara dess storhet så värst ingående.
Kan väl bara säga att jag inte på dryga tio raka genomlyssningar (ja, precis så bra är den) inte hittat ett enda svagt spår, och de som som är allra bäst stavas "Rainmaker", "Face in the sand" (dubbla kaggar från Nicko, första och sista gången?), "Age of Innocence", "Gates of Tomorrow", och kloningslåten "New Frontier" med text av McBrain minsann. Den helakustiska "Journeyman" och den hårresande krigshistorien "Paschendale" måste också nämnas med vördnad.
Och till sist: det inte-så-värst-snygga omslaget har en helt egen historia. Gjort i en datamaskin av David Patchett, (som jag tror även gjort mer än ett skivomslag till doom-Cathedral), och det konstigaste är att det här är inte den färdiga, slutliga versionen! Patchett var helt enkelt varken klar eller nöjd med denna bild men trots det ville bandet ha den precis som den såg ut. Pratchett ville då att hans namn skulle strykas ur tacklistan i CD-häftet. Så om du du surfar hit kan du läsa vad som är fel på bilden.
Tänka sig att jag blev en sån Maiden-fantast på gamla dar, tänk om Nifelheim-tvillingarna haft rätt hela tiden?