Film- & Musikbloggen! -

LP: David Lee Roth - A little ain't enough! (1991)

Ta mig djävulen är det inte självaste djävulen i rött på framsidan som kiknar av skratt. I övrigt svart som natten.

Och så två röda smådjävlar på andra sidan.

A: A Lil' Ain't Enough / Shoot It / Lady Luck / Hammerhead Shark / Tell The Truth / Baby's On Fire
B: "40 Below / Sensible Shoes / Last Call / The Dogtown Shuffle / It's Showtime! / Drop In The Bucket

Producent: Bob Rock Skivbolag: Warner Bros.

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/2lLFPozcsb0GS2tkbeFiJU

DAVID LEE ROTH:
David Lee Roth, sång, munspel / Jason Becker, lead guitar / Steve Hunter, rhythm guitar, slide guitar / Gregg Bissonette, drums / Matt Bissonette, bass

Efter tokroliga Mucky Pup och deras debutskiva så släpar vi oss vidare genom min skivhylla (Det. Tar. Aldrig. Slut) och landar på den kroniskt speedade David Lee "Las Vegas om two legs" Roth och hans tredje fullängdare "A little ain't enough". Tyvärr är den inte lika bra som de två föregående fullängdarna "Eat ém and smile" och "Skyscraper" som det formligen sprutade låtskrivarglädje, crazy gitarriff och vrickade basgångar om.

De båda plattorna var ju riktiga storsäljare (#4 och #6 respektive i USA) men den här gick det lite trögare för. Kanske berodde den tröga skivförsäljningen på att Roth till denna skiva hade tvingats ersätta den långfingrade Steve Vai (som gått till Whitesnake) och den flyhänte Billy Sheehan (som låg i startgroparna med sitt Mr Big) med de betydligt tråkigare Jason Becker och Steve Hunter på gitarr och den för mig helt anonyme Matt Bissonette på bas. Dom gör ju det dom ska såklart proffsiga som dom är, men visst saknar man Vais vildsinta hypersolon och pratande gitarrer och Sheehans överjordiskt sköna och överljudssnabba basgångar.

Nåt mer man saknar är lite färggladare låtar då materialet här är lite anonymare men den har såklart sina lysande stunder, mycket tack vare Roths sprudlande humör och glada hojtande ("Hey!!") som väger upp hans rätt så begränsade sångröst. En riktig showman helt enkelt.

Lyssna på: "Hammerhead Shark" (slidesolot!), "Sensible Shoes" (svänget!), "It's Showtime!" (riffet!)
Men hoppa över: "Tell The Truth" och "The Dogtown Shuffle".

Hela härligheten är producerat av bekantingen Bob Rock som efter den här var mixad och klar drog raka spåret till Metallicas studio för att dra reglagen på deras självbetitlade kolsvarta skiva.

Roth då? Jo, hans tre följande soloskivor "Your filthy little mouth". "DLR Band" och "Diamond Dave" sålde i fallande skala lite och inget och Roth försvann till slut från rampljuset och jobbade ett par år som sjukvårdare i New York. Vad han gör nu? kolla in hans hemsida, där står det massor vad som är på gång i hans liv. Typ. Javisstja, han har ju återförenats med Van Halen nu också och en skiva är visst på gång, men det tror jag när jag ser den.

Under rubriken "Fy fan så jävla tragiskt" så måste också Jason Becker öde nämnas. Den då stekhete 20-åringen - vars fingrar flyger som inoljade kolibrivingar över gitarrhalsen på denna skiva - kunde med nöd och näppe genomföra inspelningen av skivan och att hänga med på turnén var det inte tal. Varför? Jo, det som alla först trodde var tio överansträngda fingrar var tyvärr nervsjkdomen ALS... Jason Becker sitter numera i rullstol och kan bara kommunicera med sina ögon. Fy fan. Här har du en intervju med Jason från 2008.

Till sist; videon nedan för titellåten blev såklart portad från MTV då den innehåller oerhörda mängder lättklädda jäntor. Jag tycker det var lite förhastat, dom tillför ju massor till videons handling!

2011-08-31 @ 18:52:30 Permalink Hårdrock Kommentarer (3) Trackbacks ()

LP: Mucky Pup - Can´t you take a joke? (1987)

Grabbrna rockar loss allt vad dom kan. Gigantiskt trumset för att vara hardcore.

På baksidan lite bandbilder. Bland annat en glad trummis som kikar fram bakom pukorna och en gitarrist som käkar kinamat. Låttitlarna står med skitliten röd text mot svart bakgrund. Om det går bra att läsa? Nej.

På innerpåsen finns den här skitfräna teckningen av bandet. Låttexter på den andra sidan.

Och till sist ett riktigt "Jag mötte Lassie"-ögonblick; skivans förre ägare var tydligen en viss Danne Swanö på Granvägen 26 i Finspång. Visst är det den Danne Swanö som jag tror det är? Ring och fråga!

A: Knock Knock / Nazichizm / Caddy Killer / M.B. (Moron Bros.) / Innocent's / Daddy's Boy (Theme Song) / F.U.C.K / U.R. Nothing / A.I.D.S
B: Life 4 Def / Laughing in Your Face / Woody / Bushpigs / Mr. Prezident / I.R.S / Shmbluh

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/4ZpUWacZVwNXT2ARpgLoXe

Producent: Chris Milnes, Scott LePage Skivbolag: Roadrunner

MUCKY PUP:
Chris Milnes, vocals / John Milnes, drums / Dan Nastasi, guitar / Scott LePage, bass

Första inlägget på sex år som inte slutar med ett utropstecken ska avhandla New Jersey-gänget Mucky Pups debutplatta "Can´t you take a joke?" från nådens år 1987. Svinbra skiva där smågrabbarna (dom gick bara i high school vid den här tiden) manglar sig igenom metallisk hardcore med en rejäl glimt i ögat.
Och fastän låtarna har en snittlängd på bara 2 minuter (den kortaste är 49 sekunder) så hinner dom bjuda oss på både svajarmsvisslande Slayer-solon ("Nazichism", "Innocents"), illersnabba grindstänkare ("I.R.S" och "F.U.C.K") samt den 49-sekunder långa "Caddy Killer" och en massa annat kul godis. Ruskigt bra grejer det här.

Mucky Pup pulade på till 1996 då de la ner verksamheten men bandets kärna, bröderna Chris och John Milnes (sång och trummor respektive), brukar återförenas med diverse gamla medlemmar med ojämna mellanrum för spelningar bara för skojs skull. Så sent som den 24 juni i år stod dom på scen, garanterat vevandes sommmarplågan "F.U.C.K". Och trots att bandet som sagt la ner 1996 så har dom en väldigt fräsch hemsida där man i shopen bland annat kan köpa en denna svinccola t-shirt, undrar vad Glenn har att säga om den?

Och förklaringen till de fräscha hemsidan kommer från det enkla faktum att Bröderna Milnes sysslar nuförtiden med internet, hemsidor och marknadsföring i egna företaget True 9. Så om du vill snacka gamla Mucky Pup-minnen med sångaren Chris så nås han enklast på adressen chrism@true9.com. Ojojoj, vad jag skämmer bort er med nödvändig information!

Trivia: visst har du läst den kuliga serien "Bloom Count" på svenska "Opus" av Berke Breathed? Men visste du att Mucky Pup har varit med i den, som det fiktiva bandet "Billy and the Boingers"? Med det seriealbumet medföljde även en singel med Mucky Pup-låtarna "I'm A Boinger" och "U-Stink-But-I-♥-U". Inte illa.

Sådärja, nu är jag klar med det här inlägget så nu sätter vi oss i en liten ring och lyssnar vi på Mucky Pups "M.B (Moron Brothers)", en låt vars refräng alla kan sjunga med i, och och snabbt som fan går det: "M.B, M.B, M.B, M.B, M.B, M.B, M.B, M.B, M.B, M.B, M.B, M.B MORON BROTHERS!"

2011-08-29 @ 07:35:30 Permalink Punk/HC/Grindcore Kommentarer (1) Trackbacks ()

2-LP: Raven - Live at the inferno! (1984)

Ett "Acces all areas"-pass med nummer 032 sträcks fram ur lågorna. Åsikt: såna där naglar tycker jag är läskiga som fan på tjejer. Bonusinfo: gångra 32 med 20,8125 så får du 666. Metal!

Raven dom kunde drämma av bomber som ingen annan, här ser vi en saftig klusterbomb brisera mitt i plytet på trummisen. Metal!

De tre musketörerna tackar publiken genom att slänga en svettig baskagge på dom. Observera att respektive skivsida heter "Defcon 4", Defcon 3" och så vidare i fallande ordning, har du nånsin sett nåt så tufft? Metal!

Defcon 4: Live at the Inferno / Take Control / Mind over Metal / Crash Bang Wallop / Rock until You Drop / Faster than the Speed of Light
Defcon 3: All for One / Forbidden Planet / Star War / Tyrant of the Airways / Run Silent, Run Deep
Defcon 2: Crazy World / Let It Rip / I.G.A.R.B.O. / Wiped Out / Firepower
Defcon 1: Don't Need Your Money / Break the Chain / Hell Patrol / Live at the Inferno

Producent: Raven Skivbolag: Megaforce

RAVEN:
John Gallagher, bass, vocals / Mark Gallagher, guitar / Rob "Wacko" Hunter, drums

Raven! Nu får jag minsann en nostalgitår i ögat och kraftiga Anvil-vibbar för precis som sina kanadensiska kollegor har det här gänget oförtrutet kämpat, slitit och gigat utan att nånsin ha slagit igenom och blivit rika och berömda rockstjärnor. Kan inte nån vänlig själ därute med en filmkamera göra en dokumentär om Raven så att världen - precis som i fallet med Anvil - får upp ögonen för detta sorgligt underskattade band?

Raven började sin karriär med att släppa de två kaotiska fullängdarna "Rock till you drop" och "Wiped out" på engelska pyttebolaget Neat. Båda albumen är ett måste i varje sann hårdrockares skivhylla och är fyllda med väldigt infallsrik och kantig thrashmetal med udda taktbyten, eller "Athletic rock" som dom själva kallad det. Som grädde på moset hade dom den sjungande basisten John Gallaghers vars glaskrossande röst och högpitchade skrik får Geddy Lee att låta som Corpsegrinder i jämförelse.

Efter lite gnällande på Neat lyckades Raven sen med konststycket att få "Double Trouble" a.k.a Udo Dirkschneider och Michael Wagener att producera den följande "All for one" som Johnny Zazula på amerikanska indiebolaget Megaforce licensssläppte i USA. - Men nu jävlar har vi chansen, tänkte grabbarna (fast på engelska, förstås) och drog på vinst och förlust till Staterna och hookade up med Johnny Z. Den skägglurvige skivbolagsbossen spillde ingen tid på onödigt pladder utan skickade genast ut de tre bleka engelsmännen på en årslång turné där dom delade scen med bland andra Metallica och Anthrax. På tal om Metallica så var dom - Metallica alltså - förband till Raven på deras gemensamma "Kill 'Em All For One"-turné. Japp. Sen släpptes "Kill ém All" och vi vet ju alla hur det gick sen med Metallica...

Nå, till skivan! som synes en fet dubbel-LP inspelad på Ravens andra USA-turné och den har det stolta utropet "There are absolutely no overdubs on this album!!" skrivet på uppviket. Tack vare det så är ljudet sådär härligt rått och ruffigt och så är det ju skittufft med band i trioformat då man bara hör en mullrande bas när det gitarrsolas. Smaskens! Och lita på mig när jag säger att Raven, efter månader av ursinningt turnerande, är tighta som ett sälskinn på denna inspelning!

Ska jag vara ärlig så är jag inget störe fan av liveskivor och tyvärr innehåller även denna allt det jag avskyr på slika inspelningar såsom gitarrsolo ("Forbidden Planet"), bassolo (" I.G.A.R.B.O"), trumsolo ("Crazy World") och... wait for it.. ett sångsolo ("Hell Patrol"). Turligt nog så är dessa i vanliga fall stinkande soloutflykter barmhärtigt korta och sabbar inte flytet ett skvatt. För här flyter det på må du tro! Raven kastar sig huvudstupa genom en hel drös klassiska låtar som "Mind over metal", "Fire power", "All for one", "Crash bang wallop", "I don´t need your money" och många, många fler. Sjukt bra.

Trivia: Ravens bindgalna trummis Rob "Wacko" Hunter har lugnat ner sig en massa hekto och är numera ständig ljudtekniker åt jazzsaxofonisten Branford Marsalis och har så varit sedan 1997. Otippat, eller hur? Hans "Eternal", som "Wacko"spelade in och mixade, Grammy-nominerades i USA som 2004 års bästa jazzinspelning. Inte illa pinkat av en kille som brukade skalla sina cymbaler, eller va?

Raven låg nere åren 2001-2006 då gitarrbrorsan Mark hade krossat båda benen under en nedrasande vägg, men nu är lyckligtvis han på benen igen (häpp!) och Raven är ute och gör vad dom alltid gör, alltså spelar. Kolla på klippet nedan inspelat i januari i år, stället dom spelar på verkar inte vara så stort, eller hur? men dom röjer på som om det vore Wembley. All hail the mighty Raven!

Och ja just det, Mark har på denna skiva det fetaste gitarrljudet ever. Surfa nu iväg och köp deras tre första studioplattor, du kommer icke att ångra dig, lita på mig.

2011-08-24 @ 19:23:44 Permalink Thrash/powermetal Kommentarer (2) Trackbacks ()

Jag har blivit intervjuad!

Jag har blivit intervjuad av ynglingen Chief Rebel Angel som basar över hårdrocksbloggen "Metal!" som en del i hans pågående serie "Blogg i Fokus". Så, om du vill veta lite mer om gubbajäveln som driver den här bloggen, så ska du genast surfa hit.

2011-08-22 @ 17:58:17 Permalink Diverse Kommentarer (12) Trackbacks ()

LP: Philip Lynott - Solo in Soho! (1980)

Lynott står och hänger alldeles solo, troligtvis i Soho.

Phil har näsa för det här med omslagsbilder.

A: Dear Miss Lonely Hearts / King's Call / A Child's Lullaby / Tattoo (Giving It All Up for Love) / Solo in Soho
B: Girls / Yellow Pearl / Ode to a Black Man / Jamaican Rum / Talk in 79

Producent: Philip Lynott, Kit Woolven Skivbolag: Vertigo

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/2rDqLB2SCj6lgiVkdYnA7c

PHILIP LYNOTT:
Philip Lynott, bass, rhythm guitar, keyboards, vocals / Scott Gorham, guitars (#1, 4, 8) / Snowy White, guitars (#1, 5) / Brian Downey, drums

Gäster på skivan:
Mark Knopfler, guitar (#2) / Gary Moore, guitar (#9) / Huey Lewis, harmonica (#4, 8) / Jimmy Bain, piano (#6) / Billy Currie, synthesizer (#6) / Midge Ure, synthesizer (#7)

Första skvan under eget namn från Thin Lizzy-basisten Philip Lynott är minsann ingen hårdrockig historia, om du nu trodde det. Det är nog bara den inledande "Dear miss lonely hearts" som man med lite god vilja kan kalla för hårdrock, och så har den ju ett sånt där skönt tvilling-gitarrsolo av Scott Gorham och Snowy White som det luktar lite Lizzy om. Men resten? Nja...

För när Lynott fått öppningslåten ur vägen så spretar skivan iväg åt alla möjliga håll. Som nummer två på skivan kommer den skönt gungiga "natten då Elvis dog"-historien "King's Call" som är Dire Straits rakt av minsann, men så är det plektrumhataren Mark Knopfler som spelar på den också. Ruskigt skönt solo han smeker iväg också. Sen blir det den tårkanalsdrypande och stråkdränkta "A Child's Lullaby",som följs av den saxofonförstärkta popdängan "Tattoo (Giving It All Up for Love)" innan titellåten "Solo in Soho" avslutar sida ett med lite The Police-minnande reggae. Betyg såhär långt? Ja, de två första är helt OK, men de övriga tre tror jag att jag passar på.

Nämen vi vänder väl på den, det kanske blir hårdrock där?

Nej.

De vidsinta stilkasten fortsätter oförtrutet på B-sidan med den synthiga (och usla) "Girls" innan Midge Ure och Billy Currie från Ultravox kliver in i studion och tillsammans med Phil robotpratar sig igenom det helelektroniska spektaklet "Yellow Pearl". Lynott goes Kraftwerk!

På "Ode to a Black Man" blir det dock lite ösigt då det stånkas fram rhythm n´blues med Huey Lewis tutandes på munspel minsann. Bra låt. Efter den relativt hårda urladdningen är det dags att softa lite i poolbaren och lyssna på strandraggaren Pablo och hans polare som framför sin senaste charterhit "Jamaican Rum". Skön låt trots allt. Den avslutande "Talk in 79" kan du helt ärligt hoppa över helt och hållet, ett riktigt bottennapp där Lynott pratsjunger punkens historia till funkigt baskomp och ett kantigt trumdito.

Trivia: "Yellow Pearl" var mellan åren 1981-86 signaturmelodi till klassiska musikprogrammet "Top of the Pops" och är (i en lätt annorlunda version) även med på Lynotts följande soloskiva "The Philip Lynott Album".

Och till sist; kolla in liveklippet från -81 nedan taget från en bitvis väldigt svajig VHS-kopia där Philip Lynott, Brian Downey och Darren Wharton spelar "Ode to a black man" på engelsk TV. Observera att hon som presenterar låten i början säger att det är "Jay Luckton on mouth organ". Denne Jay Luckton är såklart Huey Lewis som har skojat till det och som tillfälligt hade döpt om sig inför programmet. På gitarr syns också Billy Bremner som har spelat med Dave Edmunds och Nick Lowe i fantastiska Rockpile. Fråga din pappa, han vet vilka det är.

RIP Philip Lynott och Gary Moore.

2011-08-20 @ 17:08:15 Permalink Rock/Pop Kommentarer (3) Trackbacks ()

LP: Wrathchild - Stakk attakk! (1984)

Fräsigt påmålat bandfoto med tjej... killarna på framsidan...

... och med det sedvanliga osedliga kollaget på baksidan med mängder av lättklädda tjejer, läppglans, patronbälten, taggtråd och trosor. Farliga killar det här.

A: Stakk attakk / Too wild to tame / Trash queen / sweet surrender / Kick down the walls
B: Tonite / Law abuzer / Shokker / Alrite with the boyz / Wreckless

Producent: Robin George Skivbolag: Heavy Metal Records

WRATHCHILD:
Rocky Shades, vocals / Lance Rocket, guitar / Marc Angel, bass / Eddie Starr, drums

Debutskivan från engelska glamföregångarna Wrathchild. Jävligt bra skiva med en hel hop bra låtar men tyvärr var väl inspelningsbudgeten låg då ljudet är riktigt jävla ruttet. Papperstunna trummor som ibland låter som en trummaskin och ett gitarrljud med 100% diskant och helt utan bett. Tur att låtarna som sagt är så pass bra att man glömmer bort sig. Det som är lite konstigt med det usla ljudet är att producenten Robin George - som är gitarrist själv - har gjort en drös soloskivor och turnerat med Magnum, så han borde väl veta hur en gitarr ska låta. Enda förklaringen är att det här måste vara hans första sittning i producentstolen.

Wrathchild kastade in handduken 1989 och alla gick åt varsitt håll och vad gjorde sångaren Rocky Shades då? Jo, han blev sångare i klassiska D-taktgänget Discharge. Jo, faktiskt. Tror dock inte han spelade in nån skiva med dom, men överbevisa mig gärna om du vet. Numera gör han dock Birmingham osäkert som en av medlemmarna i en Blues Brothers-akt. Jo, faktiskt. Snacka om stilbyte. Från tuperad glam till rakad vrålpunk och sen vidare till kostymförsedd rhythm ´n blues.

Bäst: "Stakk Attakk", "Trash queen", "Sweet surrender".
Sämst: "Shokker" och "Alrite with the boys" som är en Gary Glitter-cover.

Wrathchild är fortfarande i farten med en ny sångare men verkar (tyvärr) ha lämnat den här härligt "over-the-top"-spikförsedda läderlooken för en mera "vanlig" sleaze-image och har en ny skiva på gång. Kolla videos på det "nya" Wrathchild här.

2011-08-17 @ 15:17:45 Permalink Nu/grunge/glam mm Kommentarer (3) Trackbacks ()

LP: Judas Priest - Ram it down! (1988)

En stor blå näve från skyn som rammar ner på Moder Jord...

...och på baksidan är det bara damm kvar.

A: Ram it down / Heavy metal / Love Zone / Come and get it / Hard as iron
B: Blood red skies / I´m a rocker / Johnny B. Goode / Love you to death / Monsters of rock

Producent: Tom Allom Skivbolag: CBS

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/1t2M4YmH8x9Tplcxq08H5l

JUDAS PRIEST:
Rob Halford, vocals / K.K Downing, guitar / Glenn Tipton, guitar / Ian Hill, bass / Dave Holland, drums

Nädu, den här skivan är fan inte bra. Kan nog ärligt säga att vore det inte för det tuffa titelspåret "Ram it down" så skulle den vara såld för länge sen. Ja, så illa är det.

Inte nog med att det är skittråkiga låtar på den, Judas Priest får också av mig det inte så åtråvärda priset "Världens O- och Skitnödigaste Cover" eftersom dom av nån outgrundlig anledning gick med på att göra en cover på Chuck Berrys gamla raggarörhänge "Johnny B. Goode". Låten användes till filmen "Johnny Be Good", en film som jag inte sett men då huvudrollerna spelades av Anthony Michael Hall (vem?) och en purfärsk Uma Thurman gjorde den garanterat varken filmbolaget eller biobesökarna glad.

Och på tal om att inte göra nån glad så blev det här den sista skivan med ärkepervot Holland på trumpallen. Han åkte som bekant in i finkan 2004 för våldtäkt på en av sina trumelever och släpps (tyvärr) ut nästa år efter att ha avtjänat 8 år.

Från början tänkt som ett dubbelalbum ("Twin turbos") med en skiva fylld med hårt krossande metal och en skiva med lite softare och kommersiellt material, men då skivbolaget slog bakut vid tanken på ett dubbelalbum så skrotades dom planerna och låtarna hamnade på varsitt enkelalbum istället. Softare och syntigare på "Turbo" och de hårdare låtarna på denna.

Till sist: nu när Rob Halford kommit ut ur garderoben som 100% homo - till en hel värld av hårdrocksfans som glädjande nog bara sa "och?" och diggade vidare - så får textrader som "You get me up, then we both get down, We roll all night makin' heavy sounds, I'm all tied up on your bed" en helt annan klang och betydelse. Där jag förut för mitt inre öga såg en tjej i stringtrosor ser jag nu en svettig Rob med läderkallingar och keps.

2011-08-15 @ 17:04:49 Permalink Thrash/powermetal Kommentarer (4) Trackbacks ()

LP: UFO - Phenomenon! (1974)

Ett minst sagt färgglatt omslag föreställandes ett UFO-besök i förortsidyllen. Varför tittar hon så argt på oss och inte på UFO:t? Vad har hon i handen? Varför ligger det en halsduk på huven? Ryms verkligen den där bilen i garaget?

Hela bandet med bar överkropp med den då 19-åriga barnrumpan Schenker till höger. Den lilla bilden nertill föreställer ett mystiskt UFO-besök i Bromley 1960 om du undrar.

Förstaspåret är som synes felstavat på omslaget,. "Too young to no", ("För ung för att nej"), ska såklart vara"Too young to know". Är det Schenker som korrekturläst?

A: Too young to know / Crystal light / Doctor doctor / Space child / Rock bottom

B: Oh my / Time on my hands / Built for comfort / Lipstick traces / Queen of the deep

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/21TBAv8TH57HEZOrAO8FaX

Producent: Leo Lyons Skivbolag: Chrysalis

UFO:
Phil Mogg, vocals / Pete Way, bass / Michael Schenker, guitar / Andy Parker, drums

"Phenomenon", fullängdare nummer tre från världens bästa UFO, är ett stilmässigt lappkast värdigt Petter Northug. Från att på de två tidigare skivorna spelat pårökt spacerock á la Hawkwind och Pink Floyd som inte en käft utanför Japan brydde sig om så bestämde sig grabbarna nu att spela refrängstark hårdrock istället.

Nästan.

För visst finns det spår av tidigare skivors flum kvar, säger bara "Space child" med ett evighetslångt flumsolo av Schenker och den avslutande "Queen of the deep". På "Chrystal Light" och "Time on my hands" är det å andra sidan massor med akustiska gitarrer och låter som nåt Rod Stewart skulle kunna göra.
Men ingen hårdrock? Jovars, här finns både "Too young to know", "Rock bottom" "Oh my" för att inte tala om "Doctor doctor", en så kallad rockklassiker i ordets rätta bemärkelse och som Iron Maiden numera använder som ett "Nu börjar konserten snart"-intro. "Lipstick traces" är en 2-minuters instrumental av Michael Schenker.

Och på tal om Schenker, så var ju han först medlem i Scorpions - spelade på deras debutskiva "Lonesome Crow - och blev erbjuden jobbet som UFO-gitarrist när UFO och skorporna (som Tenger brukar kalla dom) turnrade tillsammans i Tyskland. Ett gitarristjobb som Schenker tog trots att han inte kunde ett enda ord engelska.

Förutom Willie Dixon-covern "Built for comfort" (blues...) är det här jävligt bra skit.

2011-08-14 @ 16:06:15 Permalink Hårdrock Kommentarer (1) Trackbacks ()

LP: Guns n´ Roses - Appetite for destruction! (1987)

Ett sedermera censurerat omslag med konstnären Robert Williams målning "Appetite for Destruction" där en robot är på väg att våldta en troslös tjej. Som tur är kommer en annan robotpryl flygandes över staketet till undsättning. Tysk utgåva tyvärr med ett maffigt klistermärke mitt i alltihop.

Grabbarna lite lagom småfulla sittandes på en matta i replokalen. Kolla på Duff, nyss ramlat ur sängen tro? han ser ju helt uppskrämd ut. Och om du också som jag har vinylutgåvan ser du att A-sidan heter "G" och B-sidan "R". På "Guns"-sidan ligger alla låtar om sprit och andra droger och på "Roses"-sidan är låtarna om sex och diverse tjejer. Du som har CD-versionen missar såklart såna små sköna detaljer.

Side G: Welcome to the Jungle / It's So Easy / Nightrain / Out ta Get Me / Mr. Brownstone / Paradise City
Side R: My Michelle / Think About You / Sweet Child o' Mine / You're Crazy / Anything Goes / Rocket Queen

Producent: Mike Clink Skivbolag: Geffen

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/1oR3KrPIp4CbagPa3PhtPp

GUNS N` ROSES:
W. Axl Rose, vocals / Izzy Stradlin, guitar / Slash, guitar / "Duff" McKagan, bass / Steven Adler, drums

Debutfullängdaren och om jag ska vara ärlig det enda helgjutna album som dessa slynglar fick ur sig innan det blev "The Axl Rose Cirkus Sideshow" av det hela, och det som är så skönt med en sån här klassiker är att precis alla hört den vilket i sin tur betyder att jag behöver inte skriva så mycket. Bra va? Men några rader värdelöst vetande ska jag väl kunna skrapa ihop.

Visste du till exempel att när Axl ville ha "sexljud" i "Rocket Queen" låter man då en tjej komma in i studion och stöna lite? Nä, inte om man heter W. Axl Rose. Då hämtar man helt sonika Steven Adlers flickvän Adriana Smith och sätter på henne på riktigt i studion och voilá har man en stönande jänta på skivan... Skivans tekniker Steve Thompson vägrade dock att ha nåt att göra med just den delikata inspelningen utan lät sin assistent Victor Deglio sköta det lilla uppdraget. Om du lusläser tacklistan ser du att det står Victor "the fucking engineer" Deglio" där. True story.

Nädujävel, nu orkar jag inte skriva mer om detta sagt helgjutna album, det är ju trots allt fredag eftermiddag och rödvinsdunken hägrar, så det är bara att släppa ner nålen och börja tokdigga till kalasprylar som "Welcome to the Jungle", "It's So Easy", "Nightrain", "Outta Get Me"... ja du fattar.

2011-08-12 @ 14:58:27 Permalink Hårdrock Kommentarer (3) Trackbacks ()

LP: Status Quo - In the army now! (1986)

Status Quos egen version av den klassiska Ivo Jima-fotot.

Innerpåsen. Inte så svårt att gissa vilka som är stjärnorna i bandet.

Tråkig blå baksida med orden "Quo´s back" i bakgrunden. Vadå "back"? Jo, evighetsmaskinen Status Quo var faktiskt nerlagt mellan åren 1984-1986, därav det glada utropet.

A: Rollin home / Calling / In your eyes / Save me / in the army now
B: Dreaming / End of the line / Invitation / Red sky / Speechless / Overdose

Producent: Pip Williams Skivbolag: Vertigo

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/3wIguefocyFY6iRaUkmzLV

STATUS QUO:
Francis Rossi, guitar, vocals / Rick Parfitt, guitar, vocals / Rhino Edwards, bass / Andrew Bown, keyboards / Jeff Rich, drums

Hade ärligt talat tänkt hoppa över den här skivan då jag mindes den som rätt tråkig vid tidigare genomspelningar, men när jag tungt suckande (jag ska ju blogga om alla mina skivor) släpper ner nålen i första spåret "Rolling home" så slutar det som det brukar när det är Quo på stereon; jag står helt plötsligt fånleende med luftgitarr och ylar med i texterna!

För jag kan inte hjälpa det, jag har en rejäl soft spot för boogierockande Status Quo. Särskilt deras äldre material, allt före 1978 är så bra att man bara vill skrika. Status Quo är ju också det enda bandet i hela världen som haft Topp-10 hits under både 60-, 70-, 80-, 90- och 2000-talet, sån arbetsinsats ska givetvis respekteras och dyrkas å det väldigaste.

Men trots att den här skivan är släppt betydligt senare, närmare bestämt 1986 - mitt i Quos allra våldsammaste flört med dansbandsgenren, säger bara "Marguerita time"... - så har den sina klart lysande stunder. För efter glädjekaramellen "Rolling home" (sitter du still till den är du död) fortsätter min vildsinta luftgitarrfest med i tur och ordning "Calling", "In your eyes" och "Save me" (en sällsynt Rossi/Parfitt-komposition) innan luftgitarrandet tar jävligt tvärstopp då den dödskallemärkta Bolland-covern "In the army now" tonar in. En låt så monumentalt usel att jag inte bevärdigar den med nån ytterligare kommentar.

Nä, vet du vad vi ska göra istället? Nä, inte det, det kan vi göra sen... Vi ska vända på skivan och låta våra Bolland-förstörda öron smekas varma av svängiga "Dreaming" istället för att sen gunga sakta till den sköna countrydängan "Invitation". Men "End of the line" då? Njae, lyssna på den Dave Edmunds-producerade "Red sky" istället.

Sen tar det roliga slut på riktigt då gubbarna daskar iväg inte ett utan två stolpskott, först "Speechless" skriven av Mott the Hooples Ian Hunter och sen det avslutande sömnpillret "Overdose", ett malande 5-minutersbeläte till låt som Parfitt skrivit tillsammans med producenten Pip Williams.

Så summa summarum; de fyra första låtarna på respektive sida (med en liten varningslapp på "Save me") kan du lyssna på, skippa resten. Och du, glöm inte bort att spela luftgitarr.

2011-08-11 @ 07:21:57 Permalink Rock/Pop Kommentarer (0) Trackbacks ()

LP: Saga - Heads or tales! (1983)

En leopard in och en människa ut. Gösta Bohman håller i ringen.

Vad ända in i HELVETE har han på sig, han där tvåa från höger? hur tänkte han med brallorna? Skjortan? Den småkåta blicken? Hållningen? Han står ju som en säck potatis. Har han bajsat på sig? Fråga: har barfota och helkroppsoverall någonsin varit coolt? Ja, tydligen.

Och på baksidan har leopardmänniskan och Gösta Bohman försvunnit och kvar är bara pryttlarna och några spår i sanden.

A: The Flyer / Cat Walk / The Sound of Strangers / The Writing / Intermission
B: Social Orphan / The Vendetta (Still Helpless) / Scratching the Surface / The Pitchman

Producent: Rupert Hine Skivbolag: Polydor

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/4Fd777iEgGxB0LtN0zQauQ

SAGA:
Michael Sadler, lead vocals, keyboards / Jim Crichton, bass, keyboards / Jim Gilmour, lead keyboards, vocals / Ian Crichton, guitar / Steve Negus, drums

De flesta sajter som jag surfat igenom på för att hitta värdelöst vetande om den här skivan listar "Heads and Tales" (fyndig titel) som den sista bra skivan från kanadensiska progpoparna Saga. Om det vet jag inget om då jag inte hört en ton av Sagas senare alster, är det verkligen så?

Och om sanningen ska fram så hade jag innan jag skrev det här inlägget inte ens hört den här skivan, fick den av en kompis för jättelänge sen och ställde helt sonika in den i skivhyllan olyssnad. Och jag borde kanske ha lämnat den där i hyllan för det här var ju inte alls bra. Ja, jag är hemskt ledsen alla ni Saga-fantaster därute men jag var nog inte riktigt på humör för syntbeströdd prog med popövertoner denna gång. Eller är det kanske syntbeströdd pop med progövertoner?

Eller vänta nu! Upptäckte vid tredje genomlyssningen att "The Flyer" - som visst blev en mindre hit - har ett schysst driv och att den avslutande "Pitchman" är skönt trixig och lite Zappa-konstig, och så hade den ett otippat illersnabbt slutparti. Men annars? Nä, inget mer.

Och det här, mina vänner, var den Sista Saga-skivan i min skivhylla. No more Saga. Finito. Alles. Slut.

2011-08-09 @ 15:29:29 Permalink Prog/symf. metal Kommentarer (3) Trackbacks ()

LP: Foreigner - Records! (1982)

Coolt omslag med en jukebox med bara Foreigner-låtar på framsidan. De vita rutorna är utstansade vet du, låttitlarna sitter på innerpåsen och syns alltså igenom.

Hela bandet sitter och fikar på uppviket. Observera att de fyra i bandet är i färg och ingen annan och att det står en jukebox längst in på bordet till vänster. Kom precis på att Anthrax också sitter på en diner och fikar såhär, kolla i CD-häftet till "Sound of white noise"-skivan.

Världens. Tråkigaste. Baksida. Ever.

A: Cold as Ice / Double Vision / Head Games / Waiting for a Girl Like You / Feels Like the First Time
B: Urgent / Dirty White Boy / Juke Box Hero / Long, Long Way From Home / Hot Blooded (Live)

Producent: Roy Thomas Baker, Robert John "Mutt" Lange m fl Skivbolag: Atlantic

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/1zkinzWtpKeB39wdhj3Wo4

FOREIGNER:
Lou Gramm, sång / Mick Jones, gitarr / Rick Willis, bas / Dennis Elliott, trummor

Haha, jodujävlar, sånt här spektakel har jag hemma också! Inte så bra kanske men fan så mycket bättre än Stevie Ray Vaughan säger jag bara...

En samlingsskiva med AOR-legenderna Foreigner som samlar alla hitlåtar från deras fyra första plattor. Foreigner tog förresten sitt namn från det faktum att vid bandstarten 1976 var tre av sex bandmedlemmar (japp, dom var sex man från starten) från England och de kände sig alla som "foreigners" i det stora landet i väster.

Foreigner grävde seriöst med guld i USA på 70- och 80-talet och "Urgent", "Waiting for a Girl Like You", "Feels Like the First Time" och "Cold as Ice" som alla återfinns på den här LP:n blev alla jättehits i USA. För att inte tala om megahiten "I want to know what love is" som alla nynnade på 1984 men det är en annan historia och en annan skiva. Nej, jag har inte den skivan, du behöver inte vara orolig.

Kan inte säga så mycket mer om det här gänget då Foreigner och deras diskografi är en helt blank fläck för mig men nyss nämnda "Cold as Ice", "Head games", "Hot blooded" och "Dirty white white boy" svängde riktigt bra. Saxofonen på jättehiten "Urgent" däremot är riktigt jävla urrkkig och "Waiting for a Girl Like You" (som blev en ännu större hit än "Urgent") är nog den smörigaste ballad jag hört i hela mitt liv.

2011-08-08 @ 17:12:39 Permalink Rock/Pop Kommentarer (2) Trackbacks ()

LP: Stevie Ray Vaughan and Double Trouble - Couldn´t stand the weather! (1984)

Konstnärligt! På framsidan två stycken Stevie, genomblåst i tornadon och igen blundande utanför...

... och med en trumpen trummis i blå kavaj och en finurligt leende basist i ful hatt på baksidan. Och så en liten bild på Stevie och tornadon igen.

A: Scuttle Buttin' / Couldn't Stand the Weather / The Things That I Used to Do / Voodoo Chile (Slight Return)
B: Cold Shot / Tin Pan Alley / Honey Bee / Stang's Swang

Producent: SRV and Double Trouble Skivbolag: Epic

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/5vxBOzakDbJleNA1rbA7FQ

STEVIE RAY VAUGHAN AND DOUBLE TROUBLE:
Stevie Ray Vaughan, guitar, vocals / Tommy Shannon, bass / Chris Layton, drums

Först en liten varning: om du är ett fan av blues i allmänhet och Stevie Ray Vaughan i synnerhet ska du kanske sluta läsa här.

Jaså, du är kvar? ok, here goes: Skrev jag "Couldn´t stand the weather"? Ooops, egentligen menade jag "Couldn´t stand the record"...

För om du är en återkommande besökare här i mitt lilla bloggkrypin (tack för det i så fall) så vet du att blues inte står så högt på min lista. Så tyvärr alla bluesälskare, den här skivan tyckte jag var helt jävla värdelös. Som tur hade jag inte köpt den utan den hängde med i en bunt som jag fick av en polare som lagt av med vinylandet.

Stevie Ray Vaughan är såklart en ruskigt bra gitarrist inget snack om den saken, men hans musik ger mig helkroppsrysningar av helt fel orsaker... För jag har verkligen försökt att lyssna på den här men det går inte. Jag riktigt känner hur livskraften dras ur mig ju längre in i skivan jag kommer och i ren panik och själbevarelsedrift lyfter jag skivnålen halvvägs in i svintråkiga "Tin Pan Alley" (Den. Tar. Ju. Aldrig. Slut!) och slänger på Rhapsody of Fire istället. PUH!

Sorry, men jag fixar helt enkelt inte att lyssna på dravel som den nyss nämnda låten och svammel som "The Things That I Used to Do", "Couldn't Stand the Weather", "Voodoo Chile (Slight Return)" (Hendrix-cover) och "Cold Shot" där bluesiga gitarrsolon avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Så tråkigt att klockorna stannar. Och precis DÄR tog mitt tålamod slut med den här skivan.

Åsikt: att spela blues måste väl vara det absolut lättaste som finns?

Nä, nu gömmer jag undan den här skivan längst bak nånstans och glömmer och går vidare.