Film- & Musikbloggen!

Ofantligt vacker omslagsbild. Snygg va?



Lika stilfull baksida med resten av fjädrarna.

Och på uppviket ett flummigt bandfoto knäppt av legendaren Sin Costello. Nej, jag har inte skrivit fel, det står faktiskt "Sin", han heter ju egentligen Fin Costello. Observera den rejäla vinpavan mellan Dans ben.

Blänkande metallkäftar? Check! Svart bakgrund? Check! Fastnitad bandlogo? Check! Eldsflammor? Check! Ruskigt cool skivtitel...



... som fortsätter på baksidan med tillägget "... then you die!". Positiv livssyn må jag säga.

A:
The savage and the hungry / Pick your window / Life's a bitch / Never forgive / Iron league / On the wings of an eagle

B:
Overload / You're a liar / Fuel to the fire / Only the strong survive / Juggernaut / Playing with the razor

Producent:
Raven, Chris Isca

Skivbolag:
Atlantic

RAVEN:
John Gallagher, vocals, bass
Mark Gallagher, guitar
"Wacko", drums

Jag har mycket Raven hemma som du vet och här kommer ännu en, den sjätte fullängdaren från detta engelska (men till USA utlokaliserade) band som enligt sig själva spelar "Athletic rock". Här är dom tyvärr inte så värst atletiska och de tidigare så smidiga Raven-musklerna krampar och har sig. För det är nog bara de pigga "Pick your window" och "Playing with the razor" som är kul tyvärr, och jag lessnar ganska snabbt. Och den alldeles för tunna låtskatten betyder att det här är den Raven-skiva som snurrat minst antal gånger på min skivtallrik. Eller vänta, det är nog "The Pack Is Back" men den här är god tvåa.

Och på tal om att lessna så var det inte bara jag som gjorde det, trummisen Rob "Wacko" Hunter tyckte också det började bli träligt och gör på denna skiva ett sista, vildsint framträdande bakom trumsetet. Han jobbar numera som ljudtekniker åt jazziga katten Branford Marsalis. Jo, faktiskt.

Några andra som också tröttnade var majorbolaget Atlantic som efter releasen av den här skivan gav Raven silkessnöret och sparkade ut dom i kylan efter tre fullängdare och en EP. Men gamla rävar som Raven håller man inte nere så lätt, för dom dök upp redan ett år senare 1988 med ny trummis (Joe Hasselvander, ex-Pentagram), nytt skivbolag (Combat) och ny skiva ("Nothing exceeds like excess").

Men blev det bättre dårå? Ja, du får helt enkelt vänta och läsa om den i ett annat inlägg nån annan gång. Men tills dess kan du väl ge nackmusklerna en omgång och lyssna på den fräna "Pick your window".

Omslag målat av Dan Seagrave, en snubbe som även målat "Left hand path"-omslaget till Entombed och Morbid Angels klassiska "Altars of Madness". Och så den här då till Lawnmower Deth...



Baksida med Star Wars-rullande text och två pyttiga bandbilder. Och det är ju det jag alltid sagt, köra skördetröska och hoppa i hö är metal!

A:
Spook Perv Happenings In The Snooker Hall / Betty Ford's Clinic / Weebles Wobble But They Don't Fall Down / Sheepdip / Lancer With Your Zancer / Can I Cultivate Your Groinal Garden / Flying Killer Cobs From The Planet Bob / Did You Spill My Pint? / Seventh Church Of The Apocalyptic Lawnmower (Skank Mix) / Rad Dude

B:
Sumo Rabbit And His Inescapable Trap Of Doom / Maim Mower, Maim / Cobwoman Of Deth Meets Mr. Smellymop / Got No Legs? Don't Come Crawling To Me / Icky Ficky / Judgement Day (Assume The Position) / Ooh Crikey / Satan's Trampoline / Dodo Doe / Duck Off / F.A.T. (Facist And Tubby) / Punk As Fuck / Sharp Fucka Blades Of Hades / March Of The Mods

Lyssna på Spotify:
Lawnmower Deth – Ooh Crikey It' Lawnmower Deth

Producent:
Steve Harris. Nej, inte han, en annan Steve Harris

Skivbolag:
Earache 

LAWNMOWER DETH:
Qualcast Mutilator, vocals
Mightymo Destructimo, bass
Concorde Face Ripper, guitar
Scitzophrenic Rotary Sprintmaster, guitar
Mr. Flymo, drums

Här kommer en riktigt jävla konstig skiva nämligen engelska ploj-thrasharna Lawnmower Deths fullängsdebut "Ooh crikey, it´s Lawnmower Deth!" från 1990. Konstig? Ja, för vad ska man annars säga om musik som är en lagom otajt mix av Anthrax, Metallica, Mucky Pup och Sex Pistols med Toy Dolls-texter och råbarkad S.O.D-humor? Och om jag också slänger med en skopa engelsk punk, lite barnramsor, några kiss och bajsskämt och strösslar alltihop med en rejär näve engelsk pilsnerhumor så kanske bilden klarnar hur dom låter.

Och bitvis så thrashar och punkar dom på riktigt bra dom här gräsklipparmarodörerna men för det mesta är den bara så jävla konstig att jag inte vet inte vad jag ska säga... Är kanske robotrösten på "Flying Killer Cobs from the Planet Bob" det konstigaste jag hört på en thrash-platta? Eller kanske den 50-sekunder långa "Did You Spill My Pint"? Eller är möjligen reggaepartiet (!) på "Seventh Church of the Apocalyptic Lawnmower (Skank Mix)" the weirdest ever som fästs på vinyl? Eller är kanske låten "Duck off" vinnanre som helt enkelt är 40 sekunder ank-kvackande till ett slött komp?

Korta plojlåtar finns det också en drös av, (som om inte de "vanliga" låtarna var plojiga nog...). Som till exempel "Weebles Wobble But They Don't Fall Down" (15 sek.), "Ooh Crikey" (11 sek.), "Judgement Day (Assume The Position)" (19 sek.), "Maim Mower, Maim" (45 sek) och så de sju sekunder långa eposen "Can I Cultivate your Groinal Garden?" och "Punk as fuck". Texten till den sistnämnda? PUNK! AS! FUUUUUUUUUCK!

Trivia: det verkar som Lawnmower Deth hade en beef med Louie Svitek från Zoetrope och bastante Billy Milano från S.O.D och M.O.D då 1990. För de båda (och en hel hop andra) har nämligen hamnat under rubriken"Not thanks and now bollocks to...". Undrar vad dom hade gjort för att få en skopa Lawnmower-ilska?

A:
Mean Streak / Straight Thru The Heart / Lonely Side Of Town / Midnight In Tokyo

B:
Breaking Away / Hang 'Em High / Take You To The Limit / Sentimental Fool / Down And Dirty

Producent:
Chris Tsangarides

Skivbolag:
A&M

Y&T:
Dave Meniketti, vocals, guitar
Joey Alves, guitar, vocals
Phil Kennemore, bass, vocals
Leonard Haze, drums, vocals

Efter det osannolikt långa Journey-inlägget som fick ett alldeles eget liv och bara växte, VÄXTE och V-Ä-X-T-E innan det blev klart ska jag hålla det här inlägget lika kort som namnet på bandet det handlar om. Är det Y&T för alla? OK, here goes:

› Femte fullängdaren.

› Släppt 1983, knappt ett år efter "Black tiger". För förr i tiden så skrev, spelade in och släppte nämligen alla band skivor med en rasande fart. Varför funkar inte det så nuförtiden? Vadå, köper ingen skivor längre? Va?, lyssnar man på musik i telefonen!?

› Tyvärr inte riktigt lika bra som "Black Tiger".

› Har du en fråga till Dave Meniketti eller nån annan i Y&T? Fråga här så svarar Dave. 

› Producerad av Chris Tsangarides. Ska du spela in en skiva? Boka "C.T" här. Han är säkert inte så dyr.

› På B-sidan nämast etiketten är det graverat "18 quid for a lentil burger?". "Lentil burger" betyder "Lins-burgare". Mysko, är nån i Y&T vegetarian tro?

› John Taylor Dismukes har gjort omslaget även denna gång. Så behöver du ett skivomslag, en logo eller nåt liknande? Kontakta då JT Dismukes här. Han är säkert inte så dyr.

› På baksidan tackas "Moose, Mouse, Moon & the Mayor, Potato-Ray, Tango-Remus, Mc-Buzz, Jim-Bob, Tea Bag, Filo, We-Bad, Get-Down, Vibe och "Save the Shrimp man". Frågor på det?

› På A-sidan närmast etiketten är det graverat "save the bloody shrimp, man" i vinylen. 

Färdig!

OK, häng med nu, för nu blir det krångligt: På framsidan är det "Escape" med den flygande skalbaggen...



.. och baksidesbilden visar omslaget till "Infinity". Är du med så långt?



OK, bra. För på uppviket är det baksidan på "Escape" till vänster och baksidan på "Infinity" till höger. Tokigt va? På innerpåsen till "Escape" är med låttexterna, skivpåsen till "Infinity" är däremot bara en vit tråkig en.

A: (Escape):
Don´t stop believin / Stone in love / Who´s cryin now / Keep on runnin / Still they ride

B: (Escape)
Escape / Lay it down / Dead or alive / Mother, Father / Open arms

C: (Infinity):
Lights / Feeling That Way / Anytime / La Do Da / Patiently

D: (Infinity)
Wheel in the Sky / Somethin to Hide / Winds of March / Can Do / Opened the Door

Lyssna på Spotify:
Journey – Escape / Journey – Infinity

Producent:
Roy Thomas Baker (Infinity), Mike Stone & Kevin Elson (Escape)

Skivbolag:
CBS

JOURNEY: (Infinity)
Steve Perry, sång
Neal Schon, gitarr
Gregg Rolie, keyboards
Ross Valory, bas
Aynsley Dunbar, trummor

JOURNEY (Escape):
Steve Perry , sång
Neal Schon, gitarr
Jonathan Cain, keyboard
Ross Valory, bas
Steve Smith, trummor

Och här kommer en LP med Journey. Journey, WTF!?! Javisst, otippat, eller hur?

Jag har nämligen lyckats få tag på deras mångmiljonsäljande skiva "Escape" från 1981 i en skum holländsk dubbelvinyl-utgåva där även 1978 års "Infinity" hänger med som nån sorts bonus. Och det här är en jävla konstig utgåva må du tro, då jag surfat över hela jämra internet (och det är ganska stort) och har inte hittat nåt matnyttigt om den. Den finns på talienska Ebay för 30 euro, och det är ju kul att veta då jag bara betalade 40 spänn för den men... Så om du vet nåt får du gärna skriva en rad eller två i kommentarsfältet.

Trivia: Journey bildades redan 1973 av gitarristen Neil Schon och den sjungande keyboardisten Gregg Rolie, som möttes då de båda spelade i Santanas kompband. Det är förresten Rolie som du hör sjunga på Santanas monsterhit "Black magic woman".

Men här är det Steve Perry som är bakom micken, på de tre tidigare Journey-skivorna var det den tidigare nämnde Rolie som sjöng. Journey hade först bestämt sig för en viss Robert Fleischman som ny sångare men då Journeys manager Walter Herbert hörde en demo med Perry så körde han en fuling för att få in honom i bandet. Under en turné presenterade han Perry som en kusin till en roadie (!) och lät honom hänga med på ett par spelningar. Under ett soundcheck, när Fleishman var borta från scenen, så släpade den driftige Herbert upp Perry på scen för att sjunga en låt kompad av Journey. Det lät såklart vansinnigt bra och Herbert informerade sedan bandet att det här är er nya sångare...

Innan han drog så hann dock Fleischmann skriva de tre svinsköna spåren "Anytime", "Wheel In The Sky" och "Winds of March" tillsammans med Schon & Co. Fleischmann dök senare upp som sångare på KISS-bekantingen Vinnie Vincents första soloskiva där han med sin glaskrossande röst firade stora triumfer, men det är en annan historia. Han har även gjort musik till TV-program, musiken till "That '70s Show" och pilotavsnittet av SpongeBob SquarePants är visst signerade Fleischmann.

Nog om detta, till skivorna och jag börjar väl med "Infinity" eftersom den kom först, Journeys fjärde fullängdare och som sagt den första med Steve Perry på sång, på "Feeling That Way" och "Anytime" delar Perry dock sångmick med Gregg Rolie. Släppt i januari 1978 och producerad av Roy Thomas Baker som också ratat ljud åt Queen och visst hör man lite Queen-influenser på de mäktiga körerna som sitter som en smäck på till exempel "Anytime". Lika sköna körer har den undersköna "Lights" som inleder skivan. En mäktig "sista-dansen"-ballad vars refräng inte lämnat mitt huvud på två veckor, otroligt skön låt. sen blir det mera ballad med den följande "Feeling That Way" där Rolie också sjunger så dammar dom iväg en massa Queen-körer också.

Nästa på tur är redan nämnda "Anytime", jävligt skön låt och visst låter det lite Beatles om den i början? innan gubbarna trampar gasen i botten (nåja, det är ju Journey vi pratar om) med "La Do Da" där trummisen Aynsley Dunbar äntligen får spela hård rock och inte sån här mjäkig AOR som han till slut avskydde efter alla år i bandet. Han hoppade nämligen av Journey 1978 och ersattes av Steve Smith som tidigare trummat åt Montrose och som efter Journey-tiden spelat med Mariah Carey, Bryan Adams, Dweezil Zappa och en overklig drös med andra artister. A-sidan avslutas storstilat med den vackra och sydstatsinfluerade "Patiently", första låten från firma Schon/Perry och tillägnad Lynyrd Skynyrd som året före, (oktober 1977) kraschat med sitt plan med välkänt och tragiskt slut. Skönt sydstatsigt gitarrspel av Schon.

Och om A-sidan avslutades storstilat så är det ingenting vad som väntar en när man släpper ner nålen på B-sidan. För då kommer nämligen jätteklassikern "Wheel in the sky". Ofantligt bra låt och vilken suverän refräng. Försök få den ur skallen säger jag bara. Efter den urladdningen blir det dock lite smörigare med både "Something to hide" och "Winds of March", (men Perry sjunger som en gudason) innan den Queen-köriga "Can Do" och den softa "Opened the Door" avslutar skivan.

Skitsnyggt omslag målat av Stanley Mouse och Alton Kelley som även gjort en drös Grateful Dead-prylar. Jävligt bra skiva och ett verkligt jättefynd! Måste köpa fler gamla Journey-vinyler minsann.

Ett jättefynd var däremot inte "Escape" som alltså är huvudnumret i denna paketlösning. Släppt i juli 1981 men inte alls lika skönt 70-talig som "Infinity" utan här är det mera polerat 80-tal producerat av Kevin Elson och Mike Stone. Trots det har den garanterat sålt en miljard exemplar, för det är nämligen på denna som superhiten "Don´t stop believing" ligger. En låt med ett minst sagt välkänt keyboardintro och en låt som kidsen säkert tror kommer från "Glee"... Den mest nedladdade låten på iTunes någonsin. Kanonbra låt, en AOR-klassiker och jag behöver inte säga mer. Skriven av nya keyboardisten Jonathan Cain (ex-The Babys) tillsammans med Schon och Perry och vips så var alla tre mångmiljonärer i dollar. Usch vad jobbigt.

Barnsligaste omslaget ever?

Beginning of the End / Alright / Pennsylvania Blues Tonight / I Don't Wanna Hurt You Anymore / Electric Arena / Gravy Train / Figure of Eight / You're the One for Me / My Little Heartbreaker / Hold Me / Saddling Up / Bad News / Tongue Tied / I Ain't Wasting My Time

Lyssna på Spotify:
Status Quo – In Search Of The Fourth Chord

Producent:
Pip Williams

Skivbolag:
Eagle Rock

STATUS QUO:
Francis Rossi, vocals, guitar
Rick Parfitt, vocals, guitar
John Edwards, bass, vocals
Andy Bown, keyboards
Matt Letley, drums

Och för att få de svartvita ruskigheterna i "The Bunny Game" ur huvudet gör vi ett tvärt lappkast in i musikens färgglada värld och daskar på ännu en skiva med Status Quo, nämligen "In Search of the Fourth Chord" från 2007. Namnet kommer såklart från Quo alltid fått höra att dom bara har tre ackord i sina låtar, det är också en liten blinkning till Moody Blues och deras skiva "In Search of the Lost Chord". Det här är boogierockarnas 27:e (count ém) fullängdare och fattar du nu hur mycket Status-skivor jag har hemma?

Och tro´t eller ej men det här är ännu en rackarökare till skiva från dessa veteraner som glädjande nog inte visar några som helst tendenser på hög ålder utan bullrar på som om det fortfarande var 1977. Och på tal om 1977 (snygg övergång va?) så är dom på denna skiva återförenade med producenten Pip Williams som producerat bland annat "Rockin' All Over the World", (från just 1977), "If You Can't Stand The Heat" och "Whatever You Want" åt bandet.

Och det är ju kul och det låter ju hur bra som helst men tyvärr har det smugit in sig lite blues i den patenterade boogien, för såsigt dravel som "Electric Arena" och "I Ain't Wasting My Time" skippar jag snabbt som attan förbi och vill aldrig höra igen. Tur då att man då har gottis som "Alright", "Beginning of the End" och "I Don't Wanna Hurt You Anymore" att vila öronen till.
Basisten "Rhino" Edward verkar här ha blivit rejäl varm i kläderna då han skrivit både "Gravy Train" och "Bad News" på alldeles egen hand och singelsläppet "Beginning of the End" tillsammans med Rossi. Och så är det han som sjunger på "Bad News" också. En sjungande basist i Status Quo, det var länge sen!

Och på tal om att skriva låtar så har radarparet Rossi/Young har verkligen hittat tillbaka tilll varandra igen, här har dom skrivit inte mindre än fem låtar ihop: "Pennsylvania Blues Tonight", "I Don't Wanna Hurt You Anymore", "Electric Arena", "My Little Heartbreaker" och "Tongue Tied". Ännu mera kul: trummisen Matt Letley har på alldeles egen hand skrivit "You're the One for Me".

"Pennsylvania Blues Tonight" är förresten en konstig rackare då det börjar som nåt från Mellanöstern innan refrängen kommer insvävande. Två sammanfogade låtideér som var för sig inte blev en hel låt? Och "Saddling Up" har förresten den konstigaste trumkompsändring jag hört. Låter som dom spelar fel men det gör dom inte. Och så är balladen "Tongue Tied" stöpt i precis samma form som "Living on a island" om du kommer ihåg den.precis

Trivia: Singelsläppet "Beginning of the End" skeppades ut till butikerna i det för mig okända fomatet "DAVD" som betyder "Digital Audio Video Disc" och är helt enkelt en sida ljud och en sida video. Man spelar alltså ljudsidan i stereon för att sen sen vända på´n och spela videosidan i DVD:n. Listigt! Det formatet verkar inte ha slagit igenom riktigt. Eller?

Mera trivia: producent-Pip var i början av 70-talet en eftertraktad studioräv och lirade gitarr på bland annat följande Sweet-låtar; "Funny Funny", "Co-Co", "Poppa Joe" och "Little Willy". Lite mera nutid: han har även hjälpt finska symfonimetallarna Nightwish med fläskiga orkesterarrangemang på albumen "Once", "Dark Passion Play" och senaste given "Imaginaerum".

Bah, nu orkar jag inte jiddra mer om den här, nu kollar vi på videon till "Beginning of the End" istället. En video som är kuligt inspelad i en av korgarna på London Eye.

"Jamen, kan du stå stilla nångång, jag ska ju för helvete bara göra en tatuering!" Omstritt omslag av Hipgnosis som tonades ner inför USA-releasen och blev då såhär mörkt och trist.



"Se så fin den blev."

A:
Chains Chains / Long Gone / The Wild, The Willing And The Innocent / It's Killing Me

B:
Makin' Moves / Lonely Heart / Couldn't Get It Right / Profession Of Violence

Lyssna på Spotify:
UFO – The Wild, The Willing And The Innocent

Producent:
UFO

Skivbolag:
Sonet

UFO:
Phil Mogg, sång
Pete Way, bas
Andy Parker, trummor
Paul Chapman, gitarr
Neil Carter, gitarr, keyboard, saxofon

Åsså har jag den här hemma, UFOs helt fantastiska "The wild, the willing and the innocent" från 1981. Jag har den svenska Sonet-utgåvan och på innerpåsen görs reklam för lokala storheter som Svenne & Lotta, Carl-Johan Falkman, Björn J:son Lindh och... eeh musiken från Sällskapsresan. Nåja, jag har i alla fall för mig att det här var den allra första skivan jag hörde med UFO och jag kommer ihåg att jag då 1981 blev (precis som nu idag) helt blown away.

För fy fan vad bra den är!

Kanonlåtar som "Chains Chains", "Long Gone", titellåten "The Wild, The Willing And The Innocent" (så bra att jag vill skrika), "Couldn't Get It Right" (handklapp) och "Makin Moves" skrattar man inte bort i första taget.

Och som det inte räckte så har du ju knasbra låtar som "It's Killing Me" och "Lonely Heart" att lyssna på. För att inte tala om om den rasande sköna avslutningslåten "Profession Of Violence" vars två första minuter dryper av akustisk gitarr, piano, stråkar innan det apsköna solot kommer.

Och sa jag att Phils Mogg som vanligt sjunger som en gud? Jaså, inte det. OK, här kommer det: Phil Mogg sjunger som en gud.

Det enda som hänt i UFO-lägret sen den föregående "No place to run"-plattan är att Paul Raymond har dragit till MSG och ersatts av multiinstrumentalisten Neil Carter. Neil är en mångsidig herre som förgyller denna skiva med sitt gitarr-, keyboard- och eeeh... saxofonspel. Jo, faktiskt, det tutas i saxofon på "Lonely Heart" må du tro. Otippat på en hårdrocksskiva men så är det. Neil Carter har btw skrivit jättehiten "Empty Rooms" tillsammans med Gary Moore.

Trivia: läste nånstans att den här skivan är inspirerad av en bok om de engelska gangstertvillingarna Kray. 1991 gjordes det en film om dessa pistolviftande bröder som hette "The Krays" där huvudrollerna spelades av bröderna Gary och Martin Kemp från Spandau Ballet. Ett välkammat syntgäng som liksom UFO också låg på Chysalis. Cirkeln är sluten.

Fruktansvärt bra skiva, troligtvis en av de bästa rockskivorna ever. Ja, så bra är den! 

A:
Intro: Churchill's Speech / Aces High / 2 Minutes to Midnight / The Trooper / Revelations / Flight of Icarus

B:
The Rime of the Ancient Mariner / Powerslave / The Number of the Beast

C:
Hallowed Be Thy Name / Iron Maiden / Run to the Hills / Running Free

D:
Wrathchild / 22 Acacia Avenue / Children of the Damned / Die With Your Boots On / Phantom of the Opera

Lyssna på Spotify:
Iron Maiden – Live After Death

Producent:
Iron Maiden

Skivbolag:
EMI

IRON MAIDEN:
Steve Harris, bas
Dave Murray, gitarr
Bruce Dickinson, sång
Nicko McBrain, trummor
Adrian Smith, gitarr

Men min gode Satanas vad mycker bilder det blev då. Jåväl, jag klimatkompenserar väl det med ett kort inlägg istället! Så här kommer en enkel punktlista med lite nördinfo om skivan.

Ett hårdrockigt omslag med en nithandskad och knuten näve, blixt och dunder, och en gitarr.



Åsså en närbild på den blixtskadade gitarren plus en tuff livebild.



Tänk om han hade hållit sig till äpplen istället... För bara tre år senare var Lynott död.

A:
Thunder and Lightning / This Is the One / The Sun Goes Down / The Holy War

B:
Cold Sweat / Someday She Is Going to Hit Back / Baby Please Don’t Go / Bad Habits / Heart Attack /

C:
Emerald (live) / Killer on the Loose (live)

D:
The Boys Are Back in Town (live) / Hollywood (Down on Your Luck) (live)

Lyssna på Spotify:
Thin Lizzy – Thunder & Lightning

Producent:
Chris Tsangarides

Skivbolag:
Vertigo

THIN LIZZY:
Phil Lynott, bass, vocals
Scott Gorham, guitar, backing vocals
John Sykes, guitar, backing vocals
Darren Wharton, keyboards, backing vocals
Brian Downey - drums, percussion

Tolfte och sista fullängdaren från Irlands stolthet Thin Lizzy som även blev den första (och sista såklart) med den yvige hårmanen John Sykes på gitarr som draftades från Tygers of Pan Tang. Hela skivan var dock färdigskriven innan han kom med i bandet, utom "Cold sweat" som han co-skrev med Lynott.

En som däremot var med och skrev många låtar var keyboardaren Darren Wharton som hade sin flinka pianofingrar i både "This is the one", "The sun goes down", "Someday she is going to hit back", och "Heart attack". Och hans fingerfärdiga solon kan höras på både "Thunder and Lightning", "Some Day She Is Going to Hit Back" (nästan prog) och inte minst på "The Sun Goes Down" som måste vara den softaste låt som någonsin fästs på en hårdrocksvinyl.