LP: Frank Zappa - Hot rats! (1969)





A: Peaches en Regalia / Willie the Pimp / Son of Mr. Green Genes
B: Little Umbrellas / The Gumbo Variations / It Must Be a Camel

Producent: Frank Zappa Skivbolag: Bizarre

FRANK ZAPPA:
Frank Zappa, gitarr / Ian Underwood, keyboards

Övriga medverkande:
Captain Beefheart, sång / Jean-Luc Ponty, violin / John Guerin, trummor / Don Harris, violin / Paul Humphrey, trummor / Shuggie Otis, bas / Ron Selico, trummor / Max Bennett, bas



Efter skivan med Dweezil-pojken kommer här ännu en LP från familjen Zappa, nu är det minsann pappa Frank i egen hög person och hans "Hot rats"från 1969. En skiva som Zappa själv på den ursprungliga gatefoldutgåvan beskrev som "a movie for your ears". En sån LP med uppvik har ju inte jag som du ser, det här är den kanadensiska 1969-utgåvan som hade ett helt vanligt omslag.

Om tidiga Zappa vet jag inte mycket, jag har fullt schå att förstå musiken, men det här är tydligen skiva nummer två som Zappa släppte under sitt eget namn, de fem föregående släpptes under gruppnamnet "Mothers of Invention".
Och här bjuds det storstilat på sjukt spejsad, flummig och utflippad instrumental jazzrock. Japp, helt instrumental utom en liten snutt i början på "Willie the Pimp" som galenpannan Captain Beefheart sjunger på. Som sagt djävligt spejsad men fläckvis mindre bra, då det här och där formligen dräller av saxofoner och andra blåsinstrument och sånt har jag jävligt svårt för.

Men "Willie the pimp" hade ett skönt (och otroligt långt) gitarrsolo av Zappa och "Son Of Mr Green Genes" är både bitvis härligt konstig och bitvis stånkande usel storbandsjazz. Men "Peaches en Regalia" är förjävla skön, en låt som sonen Dweezil för övrigt fick en Grammy för 2009 för sin egen "Zappa plays Zappa"-tolkning av densamma.

En del grejer däremot (särskilt "The Gumbo Variations" och "It Must Be a Camel") är så långt-ut-i-rymden utflippade att om man suttit med en fullpackad pipa skojtobak hade man helt klart flummat bort hjärnan helt och hållet.

Trivia: Det här var också den allra första inspelningen som gjordes på 16 kanaler i motsats till de vid den här tiden vanliga 4- eller 8-kanalerna. Det passade såklart Zappa som handen i handsken då han då kunde multi-tracka och överdubba nästan hur mycket som helst. Och samtidigt som Zappa spelade in "Hot Rats" så höll Beatles på med sin "Abbey Road"-skiva, men dom hade bara tillgång till 8-kanaler.

Slutligen; hon som på det det spöklika omslaget kommer uppkravlande ur en pool heter "Miss Christine" (Christine Frka) och var medlem i groupie-gruppen "The G.T.O:s". Dom var en helkvinnlig (groupies, you know,,,) sång, teater och dansgrupp (typ...) vars första och enda album "Permanent Damage" producerades av just Frank Zappa. Vad "G.T.O" betyder? Ja, enligt legenden betyder det "Girls Together Outrageously" eller alternativt "Girls Together Orally"... Enligt samma legend betydde det alltså vadsomhelst bara det började på bokstaven "O"...,

Tja, vad ska man säga, det var ju 1969. Far out, man... Lyssna själv nu.


LP: Samson - Shock tactics! (1981)







A: Riding with the angels / Earth mother / Nice girl / Blood lust / Go to hell
B: Bright lights / Once bitten / Grime crime / Communion

Producent: Tony Platt Skivbolag: RCA

SAMSON:
Paul Samson, gitarr / Bruce Bruce, sång / Chris Aylmer, bas / Thunderstick, trummor


Tredje skivan från engels NWOBHM-gänget Samson, ett band som skulle ha varit helt bortglömt om nu inte deras sångare på de tre första skivor hetat Bruce Dickinson. Ja, precis just han. I Samson så kallade han sig dock för Bruce Bruce då Dickinson troligen inte lät tillräckligt metal...

Tycker nog bättre om Samson när dom hade välväxte Nicky Moore på sång (kolla upp utmärkta "Before the storm"), så den här skivan åker nog inte fram igen i brådrasket. Men det är kul att höra lite gammal NWOBHM och ett par låtar går ju att lyssna på. Otroligt ovant är det i alla fall att höra Bruce Dickinson sjunga sånhär lätt bluesanstruken hårdrock, men kuriosavärdet på skivan är förhoppningsvis skyhögt tack vare hans medverkan.

Trivia: när Samson spelade in denna skiva i Battery Studios var faktiskt Iron Maiden där också i studion bredvid och spelade in sin andra LP, "Killers". Så det var väl vid den här tiden dom träffade sin framtida sångare kanske?

Bäst: "Earth mother", "Go to hell" (ruggigt falskt gitarrsolo), "Communion" och "Bright lights".
Sämst: "Blood lust" och "Nice girl"

Fruktansvärt styggt omslag med en Samson-figur som river omkull ett John Wayne-tempel och som grädde på moset med en TV i förgrunden som visar en ilsken gam, jag menar eeeh... va? Det symboliserar säkert nånting som jag inte fattar, eller så har det kanske verkligen nånting med hårdrock att göra? RIP Paul Samson och Chris Aylmer.



2-LP: Dweezil Zappa - Confessions (1991)







A: Earth / Bad Girl / F.W.A.K. / The Kiss
B: Anytime At All / Vanity / Helpless / Shoogagoogagunga
C: Stayin' Alive / Maybe Tonight / Confessions Of A Deprived Youth / Gotta Get To You
D: Pain Of Love / Obviously Influenced By The Devil / Return Of The Son Of Shoogagoogagunga

Producent:
Dweezil Zappa, Nuno Bettencourt Skivbolag: Barking Pumpkin Records

DWEEZIL ZAPPA:
Dweezil Zappa, vocals, guitar / Moon Zappa, vocals / Ahmet Zappa, vocals / Scott Thunes, bass / Mike Keneally, guitar / Josh Freese, drums

GÄSTER PÅ SKIVAN:
Nuno Bettencourt, cello, vocals, guitar / Pat Badger, vocals / Warren DeMartini, guitar / Tim Pierce, guitar / Steve Lukather, guitar / Donny Osmond, vocals / Gary Cherone, vocals / Zakk Wylde, guitar

Soloskiva nummer tre från salig Franks äldsta grabb Dweezil är en väldigt splittrad skiva minst sagt. För man kan väl säga så här: det finns både för- och nackdelar med att farsans har ett eget skivbolag, "Barking Pumpkin Records".

Jamen hur menar du då?

Jo, så här. En fördel med att farsgubben äger skivbolaget måste väl vara att man inte behöver bry sig ett skvatt om vad som säljer eller är "inne" just nu, utan man kan i lugn och ro klämma in vad som helt på sin skiva. Man slipper alltså ha en nervöst vankande A&R-nisse i studion som suckar "I don´t hear a single...".

Nackdelen är såklart att man kan (får) klämma in precis vad som helst på sin skiva... Och sen släppa det på en maffig dubbel-LP. Det här är alltså en ganska hyfsad skiva men lille Dweezil kanske skulle ha haft med sig nån i studion som trimmat bort lite onödigheter och villovisande galenskaper. För jösses vad man måste vada genom mycket crazy shit för att hitta guldkorn.

Som till exempel: lillsyrran Moon vill ju så gärna rapppa, jag låter henne lägga några "coola" rhymes på "Vanity", hon har ju trots allt hjälpt till med texten till den och så är ju rap och metal "the shit" just nu.

Och så vill jag göra en cover på Bee Gees "Stayin´alive"! Men jag vill inte sjunga den själv, det får tjejfavoriten
Donnie Osmond göra. Och så vill jag att Steve Lukather (Toto), Zakk Wylde (Ozzy), Warren DeMartini (RATT) och Nuno Bettencourt (Extreme) drar varsitt gitarrsolo.

Två instrumetallåtar vill jag klämma in också, den kantiga "Shoogagoogagunga" och "Obviously Influenced By The Devil" (som inledningsvis låter som Dream Theater, baklänges..). Sen skulle det väl passa bra att avsluta hela skivan med lite trams! Jag tycker vi jönsar och gör tokroliga röster genom hela den sex minuter långa "Return Of The Son Of Shoogagoogagunga". Och ja just det, jag vill göra en cover till också, på Beatles "Anytime At All".

Men som tur är finns det några bra låtar på skivan också. Som "Bad girl", "F.W.A.K" (sjungen av brorsan Ahmet), sommarhitsen "The kiss" och "Maybe tonight" och så den lätt hårdrockiga "Confessions Of A Deprived Youth". Men som sagt, man får lyfta pickupen en massa gånger för att hitta dom. Textmassorna du ser på uppviket är förresten inte lyriken utan Dweezils tacklista, han känner många... Texterna till alla låtar står på respektive innerpåse med pyttepytteliten handskriven text. Och ja, det är lille Dweezil på framsidan.


CD: Immortal - Blizzard beasts! (1997)





Intro / Blizzard Beasts / Nebular Ravens Winter / Suns That Sank Below / Battlefields / Mountains of Might / Noctambulant / Winter of the Ages / Frostdemonstorm

Producent: Immortal, Henrikke Helland Skivbolag: Osmose Productions

IMMORTAL:
Olve "Abbath Doom Occulta" Eikemo, bas, sång / Harald "Demonaz" Nævdal, gitarr / Reidar "Horgh" Horghagen, trummor



Buhäää, har köpt en ny CD och den var ju inge bra alls!! Jag är jättebesviken. Hittade den här på loppis för några dar sen och blev så glad när jag såg den stå i hyllan för ynka 40 bagis! Men...

För trots att låtarna innehåller de i Immortal-lägret så vanliga orden frost/storm/vinter/berg så är det inte isande blackmetal som kommer mullrande ur mina högtalare utan murrig och dovt producerad dödsmetall som låter som Morbid Angel på mer än  ett ställe! Är det verkligen rätt skiva i fodralet? Jo, det är det... konstigt. Nu älskar jag ju de morbida änglarna nästan över allt annat och ska definitivt se dom på Sweden Rock i sommar, men nu var det ju blackmetal med Immortal jag trodde jag hade köpt...

De odödliga norrmännen kanske låter såhär på sina tidiga skivor, vad vet jag? Jaja, då vet jag i alla fall att jag inte behöver köpa de tre föregående skivorna "Diabolical Fullmoon Mysticism", "Pure Holocaust" eller "Battles in the North". Förutom den dryga sex minuter långa "Mountains of Might" är också alla alla spår ofantligt korta också, runt 3 minuter i snitt, det var också lite otippat.

Första skivan med trummonstret Horgh i sättningen men hans överljudssmattrande hörs knappt i den lövtunna produktionen. Detta blev även den sista skivan med gitarristen och grundaren Demonaz i laguppställningen som kort efter detta skivsläpp åkte på en elakartad släng av tendinitis. Han sitter dock fortfarande stadigt på Immortals kansli som textförfattare och ibland manager.

Fruktansvärt coolt omslag, men själva musiken? Njaee, jag är lessen men jag är skeptisk.

Lyssna på Morbid Ang.. f´låt Immortal och deras "Frostdemonstorm" här nedan, eller klicka på Spotify-länken ovan för hela skivan.


LP: Canedy, Feinstein, Bordonaro & Caudle: Hollywood! (1986)





A: Prisoner of love / Love is pain / Tokyo rose / Make your move / Mississippi queen
B: Heat of the night / All american boys / Don´t take it so hard / Money

Producent: Carl Canedy, David "Rock" Feinstein Skivbolag: Passport

CANEDY, FEINSTEIN, BORDONARO & CAUDLE:
Carl Canedy, trummor / David "Rock" Feinstein, gitarr / Garry Bordonaro, bas / Rick Caudle, sång / Emma Zale, keyboards


Läste du om The Rods på prenumerantsidorna i senaste SRM? Här har du den där "Hollywood"-skivan som nämndes där, den som släpptes 1986 under det lätt bökiga bandnamnet "Canedy, Feinstein, Bordonaro & Caudle". För säkerhets skull har man dock kletat en "The Rods project"-klisterlapp på omslaget så att åtminstone nån skulle köpa den...

Jaså. är den så dålig?

Nja, det är i vilket fall ett långt steg från The Rods vanliga riffiga machometal till mera softare rockmarker, men helt genomusel är den inte. Men inte långt ifrån.

Mest ovant är det dock att höra "Rock" Feinsteins typiskt sköna riffande men inte få höra hans röst. Det är alltså inte Feinstein som sjunger utan en snubbe vid namn Rick Caudle, som även luftade sina lungor på det andra Rods-projektet
"Thrasher". Har ingen aning var han kommer ifrån och vad som hände med honom sen, hela internet är helt tomt på Rick Caudle-info. Men han sjunger bra.

Som sagt inte helt genomusel, men skivans bästa låtar (om man nu ska vara riktigt, riktigt snäll) är bara tre till antalet: "Prisoner of love", balladen "Love is pain" och stökiga"Make your move" och återfinns alla på A-sidan. B-sidan suger däremot stenhårt och alla låtar där är underbart usla. Ja just det, sist på A-sidan ligger "Mississippi Queen" som såklart är en koskälleindränkt cover på Mountains gamla dänga.

Skivan sålde typ ingenting och de två musketörerna Canedy och "Rock" Feinstein (Bordonaro drog till Savoy Brown) kröp skamset tillbaka från det här musikaliska gungflyt tillbaka till fastlandet, alltså The Rods. "Rock" Feinstein hade nog också upptäckt att det var ganska skönt att bara vara gitarrist, så mästerlige vrålaren Schmoulik Avigal (ex-Picture) värvades på sång och ex-Elf/Rainbow-basisten Craig Gruber fick spela bas då Bordonaro var ute på turné med Savoy Brown.
Den sättningen släppte samma år som den här, 1986 alltså, den blytunga "Heavier than Thou" som tyvärr blev den sista Rods-skivan på en herrans massa år. För glädjande nog har Feinstein, Bordonaro och Canedy nu återförenats och comebackskivan "Vengeance" kommer senare i vår, vadå jag längta?

Trivia:
"Rock" Feinstein är inte bara en legendarisk hårdrocksgitarrist, han driver en restaurang också. Tror du mig om jag säger att den heter "Hollywood Bar & Grill" och att logon är läskigt lik denna skivas? Men så är det.

Till sist har denna LP ett fantastiskt snyggt omslag som det riktigt osar metal om. NOT! Närmas med försiktighet, är du det minsta osäker: släng på The Rods första LP istället.


LP: Ultravox - Rage in Eden! (1981)






A: The Voice / We Stand Alone / Rage in Eden / I Remember (Death in the Afternoon)
B: The Thin Wall / Stranger Within / Accent on Youth / The Ascent / Your Name (Has Slipped My Mind Again)

Producent:
Ultravox Skivbolag: Chrysalis

ULTRAVOX:
Midge Ure, guitar, synthesizer, vocals / Warren Cann, drums / Chris Cross, bass, synthesizer / Billy Currie, keyboards


Hallå alla trve heavyrockers, nu är det dags att blunda! För det är dags för Ultravox igen...

Jamen förlåt så jävla mycket, men vad ska jag göra när nästa skiva på tur är ännu en Ultravox-LP? Har jag nu tagit ett heligt löfte att skriva om alla skivor jag har hemma så blir det så här ibland. Inte för att jag klagar, för precis som de andra två Ultravox-skivorna jag skrivit om ("Vienna" och "Quartet") är även denna skiva löjligt bra.

Men jag ska hålla det inlägget kort och inte fresta så mycket på tålamodet på alla de tusentals hårdrockare som dagligen läser den här bloggen (I wish...), men det är ju helt crazy vad mycket kanonlåtar Ultravox har klämt ur sig. Precis som på de två redan nämnda skivorna så ramlar de grymma låtarna nästan över varandra även på denna: "The Voice", "Rage in Eden", "I Remember (Death in the Afternoon)", "The Thin Wall"... Det enda spår som möjligen är lite kasst är instrumentalsnutten "The Ascent" men att lyfta pickupen förbi den är ju en baggis.

Hela synthkalaset omsluts av ett föredömligt konstigt omslag som på grund av nån sorts tvist med konstnären Peter Saville är utbytt på alla senare utgåvor.

Sådrja, nu kan alla ni som sitter framför datorn med nitbälte och corpsepaint titta igen, för det här var den sista Ultravox-LP ut här på bloggen, jag lovar. I alla fall tills jag hittar "U-Vox" och "Lament" på vinyl för en billig peng, för då slår jag till!


LP: Rainbow - Difficult to cure! (1981)





A: I Surrender / Spotlight Kid / No Release / Magic / Vielleicht Das Nächste Mal
B: Can't Happen Here / Freedom Fighter / Midtown Tunnel Vision / Difficult To Cure

Producent:
Roger Glover Skivbolag: Polydor

RAINBOW:
Joe Lynn Turner, vocals / Ritchie Blackmore, guitar / Don Airey, keyboard / Roger Glover, bass / Bobby Rondinelli, drums

En som synes fortfarande inplastad skiva från tjurskallen Ritchie Blackmore och hans kompisar i Rainbow har jag lyckats roffa åt mig för en billig peng. Tyvärr är skivan bara en halvhyfsad sådan, då Blackmore vid den här tiden var ett stort fan av Foreigner och gärna ville gå i den riktningen musikaliskt. Eller som Ronnie James Dio har sagt om den här skivan, "det låter precis som "Foreigner junior". Tänk att Blackmore baa tre år tidigare skrev "Long Live Rock 'n' Roll"...

Och vad gör man då om man vill låta som Foreigner? Jo, man kickar ut den raspröstade Graham Bonnet och vinkar istället in den betydligt mer lenröstade Joe Lynn Turner istället i studion.
Joe Lynn, som kom med i bandet när alla låtar redan var skrivna, (med Bonnets röst i åtanke), blev då tvungen att sjunga rubbet i en aning högre tonart än vad han är van vid, men som det fullblodsproffs han är så satte han alla högpitchade toner i alla fall.

Om man nu av nån anledning vill räkna bort de två coverlåtarna ("I surrender", "Magic") och de två utfyllnadsinstrumentalerna, (jo det är dom) "Vielleicht Das Nächste Mal" och och "Difficult to cure" så är det bara fem Rainbow-låtar kvar att lyssna på. Som den tvärsnabba "Spotlight Kid" och "Can´t happen here" som båda har ett skönt driv och väldans fräna solon. Och "Midtown tunnel vision" är föredömligt blytung. 

"No release" med souligt mittparti och handklapp och "Freedom fighter" (där kom de högpitchade tonerna) går däremot bort. Och redan nämnda "Magic" (trots att det är en hyfsad låt) är väl lite väl soft för ett hårdrocksband. Vad menas förresten med "But the hand is quicker than the eye, only the stranger knows why"...?

Slutligen; vadå världens konstigaste omslag? Var visst först påtänkt till Black Sabbaths "Never say die", men hamnade på den här skivan istället.

Filmtips: Monsters! (2010)



Regi: Gareth Edwards, 94 min I rollerna: Scoot McNairy och Whitney Able

Har precis sett "Monsters", en ganska cool film om jag får säga det själv. Själva storyn är dock inte så fantasifull: rymdvarelser har landat på jorden och befinner sig i den "infekterade zonen" mellan Mexiko och USA. En kille och en tjej är strandsatta i tacoland försöker ta sig hem till USA gåendes genom zonen. Och det är faktiskt allt, hela historien ryms på ett frimärke och inte så coolt. Nä, det som är så jäkla coolt med "Monsters" är hur den gjordes.

Gareth Edwards heter killen som har regisserat, skrivit manus, fotat och gjort specialeffekterna (puh!) till denna film och för att göra den så drog han helt enkelt till Sydamerika med en kamerautrustning värd 15.000 dollar och det då dejtande paret, (men numera gifta på riktigt) Scoot McNairy och Whitney Able i släptåg. Utöver de tre var det även en ljudkille, producenten, en chaffis och en mexikansk "fixare" med, alltså totalt sju personer. Under merparten av inspelningen var det dock bara regissören Edwards, ljudkillen och de två skådisarna som hängde i djungeln och gjorde film. That´s it, och med en total budget på drygt 500,000 dollar så snackar vi lågbudget!

Edwards filmade under tre veckor de två huvudrollsinehavarna då de vandrade runt på olika ställen och det helt utan manus, dom fick bara veta hur respektive scen skulle börja starta och sluta och fick sedan improvisera sig fram. Och det var heller inte tal om att bygga kulisser eller att spela in nåt i studio utan allt filmades direkt där i djungeln eller direkt där i den byn och alla personer som vandrar ut och in i filmen utöver de två skådespelarna är helt enkelt "vanliga" människor som råkade vara just där just då som ombads vara med. Kan du fatta!

Väl tillbaka i England så hade Edwards över 100 timmar av improviserat material att klippa ihop till en någorlunda sammanhängande film och efter åtta månanders slit var den trimmad till behändiga 94 minuter. Efter det hade han fem månader på sig att skapa filmens 250 specialeffekter som han helt enkelt gjorde med Adobe Premier och Autodesk 3ds Max i sitt sovrum... DIY you know.

Märk väl att det här inte är nån sorts amatörteater utan att det ser, låter, luktar och spelar precis som vilken dyr Hollywood-rulle som helst, med den skillnaden att den är gjord på en bråkdel av en bråkdel vad som annars är brukligt i budgetväg. Pamparna i Hollywood blev i alla fall så impade av "Monsters" att dom på stående fot gav Edwards jobbet som regissör på den kommande Godzilla-rebooten! Inte illa pinkat av en kille som bara gjort en långfilm. Den här alltså. Som du såklart måste se nu.


LP: Ultravox - Quartet! (1982)





A: Reap the Wild Wind / Serenade / Mine for Life / Hymn
B: Visions in Blue / When the Scream Subsides / We Came to Dance / Cut and Run / The Song (We Go)

Producent: George Martin Skivbolag: Chrysalis

ULTRAVOX:

Midge Ure, guitar, synthesizer, vocals / Warren Cann, drums / Chris Cross, bass, synthesizer / Billy Currie, keyboards


Efter tre filminlägg på raken och särskilt efter anspänningen att ta sig igenom "A Serbian film" med förståndet i behåll så passar det alldeles utmärkt att softa ner med Ultravox och lite kliniskt ren synthpop. Hörde jag ett hurra där längst bak eller?

Detta är skiva nummer sex i de dansanta engelsmännens diskografi och den tredje med Midge Ure på sång och gitarr och är smockad med goa låtar. Helt omöjligt att plocka ut nån favoritlåt då de kommer som på ett pärlband efter varandra. Tror du mig inte? Jo, det är sant, för på A-sidan finns ingen mindre än "Reap the Wild Wind", (fantastisk låt med grym refräng) som följs av de likaledes fantastiska "Serenade" och "Mine for life" (låter lite Rush minsann) och avslutas storstilat med den extremt allsångsvänliga "Hymn".

B-sidan vill såklart inte vara sämre, för där trängs den atmosfäriska "Visions in Blue", den gitarrdrivna "When the Scream Subsides" och jättehiten "We Came to Dance" tillsammans med "Cut and Run" (gitarrsolo!) och den snabbfotade sistlåten "The Song (We Go)". Djävulskt bra skiva som jag lyssnat på massor av gånger. Och ja just det höll på att glömma, den är producerad av Beatles-bekantingen George Martin. Konstigt omslag.

Filmtips: A Serbian film! (2009)



Regi: Srđan Spasojević, 99 min

Uuurk, jag behöver en dusch. Jag känner mig smutsig. Och äcklad inte minst. Alltså jag har sett många gutwrenching filmer i mina dar ("Nekromantik", "Gurotesuko", "Philosophy of a Knife", "The human centipede"...) men ingen av dom var väl riktigt varit såhär jävla äcklig eller så jävla... fel.

Den serbiska splatterfilmen "A Serbian Film" beskrivs väl enklast antingen som en våldsporrfilm med hinkvis av blod, eller en hypervåldsam splatterfilm med mängder av porr och naket. Båda beskrivningarna passar nog ganska bra in på detta ogudaktiga beläte till film där det bjuds på blodfyllda scener fullmatade med våldtäkt, incest, pedofili, nekrofili och inte att förglömma den infamösa "newborn porn"-scenen (blä) som nån sorts äcklig krona på verket. Allt filmat och berättat lika subtilt som ett hammarslag i pannan och som sagt hinkvis med blod. Mixa "Boogie Nights" med "Hostel" så är du nästan framme.

Totalförbjuden i Spanien och klippt över 4 minuter i England, mer än någon film på 16 år och den har också tömt mer än en biosalong när den visades på diverse filmfestivaler under 2010. Och det är ju lätt att förstå, jag har inte sett såna här hiskeligheter på länge.

I princip allt av honkön i filmen ska nämligen sättas på och/eller dödas på de mest bisarra och våldsamma sätt då en tjej blir kvävd av en kuk (!) och en annan tjej blir halshuggen under ett minst sagt våldsamt samlag. Och vad gör man om man inte har nåt vapen och måste döda den där enögda 2-meterskillen som man till slut fått ner på knä framför en? Enkelt, man trycker såklart in sin 25 cm långa och styva manlighet rakt in i ögonhålan. Skullfucked to death! Närmas med extrem försiktighet.

Amerikansk remake är faktiskt på gång med Tom Cruise i huvudrollen. NOT!

Handlingen: Den legendariske porrstjärnan Milos har dragit sig tillbaka från industrin och kämpar för att försörja sin fru och deras son. Men när det förflutna knackar på dörren och Milos erbjuds en stor summa pengar för att delta i en experimentell konstfilm på beställning av en förmögen privatklient, kan han inte motstå frestelsen. Projektet leder honom in i den mörkaste av världar och han inser snabbt sitt misstag. Men att backa ur är inte ett alternativ..


Filmtips: Fritt vilt 3! (2010)



1: Om nån säger åt dig på skarpen att du ska "stanna i bilen" vad gör du då?
A:
Sitter kvar.
B: Går genast in i den mörkaste jävla ladan du kan hitta och när du hittar en skum blodpöl så går du ännu längre in i ladan.

2: Du lyckas under ett handgemäng fälla mördaren till marken, vad gör du då?
A:
Styckar honom i portionsbitar utan att tveka, nu ska fanskapet äntligen döden dö!
B: vänder ryggen mot den liggande kroppen och går iväg i sakta mak.

3: Du är på flykt undan mördaren och hittar skogvaktarens bil i skogen, vad gör du?
A:
Försöker starta bilen och/eller tillkalla hjälp så tyst som möjligt.
B: Slår på sirenen.

4: Du och din pojkvän springer för livet och hittar ett hus mitt i skogen som konstigt nog är bebott, vad gör ni då?
A:
Vi går såklart in båda två. Beväpnade till tänderna med vadsomhelst.
B: Din kille stannar utanför och du följer ensam med den creepy farbrorn in i huset. Obeväpnad såklart.

5: Nåt skumt händer och du tappar bort dina vänner i skogen, vad gör du då?
A:
Försöker leta reda på dom.
B: Tar på mig hörlurar och knäpper på min freestyle så att jag inte hör nånting.

6: Du är tjej och fryser som fan, vad gör du?
A:
Tar på mig mer kläder. Eller nåt varmt vadsomhelst.
B: Tar av mig kläder.

Har just sett del tre av den norska slasherserien "Fritt vilt". En prequel som berättar hur allt började men som tyvärr inte var lika iskallt bra som ettan och tvåan. Jag saknar snön och det läskiga hotellet! Men trots det och de ovan nämnda sedvanliga skräckfilmsingredienserna en klart sevärd film som absolut är värd 90 minuter av din tid.


Filmtips: Cell 211! (2009)



Har fått lite skäll för det är så lite filmer på den här "Film- och Musikbloggen" och jag håller absolut med. Det beror helt enkelt på att jag inte har sett så mycket film på sistone, utan har suttit klistrad framför säsong 1 och 2 av "Sons of Anarchy". Och som om inte det räckte har jag även dragit i mig första säsongen av grymma zombiesåpan "The Walking Dead", som jag såklart rekommenderar å det varmaste. NÄR kommer säsong två?

Det där med att jag inte sett så mycket film är givetvis en sanning med modifikation, då jag sett en hel hop filmer men det är mest "vanliga" filmer som "Due Date" (ganska kul), "Scott Pilgrim vs The World" (hysteriskt kul), "127 hours" (aj!), "The next three days" (nagelbitare), "Enter The Void" (Urrk, nu blev jag jätteyr i mössan) och "True grit" (the Dude i Vilda Västern), som alla var klart sevärda. Och många andra. Men det är ju allra roligast att skriva om skräckfilmer och några såna har jag faktiskt inte sett på ett tag, om man inte räknar "Paranormal activity 2" men den var då inget att slösa bloggutrymme på och alltså inte heller nåt jag rekommenderar.

Men den här tycker jag däremot att du ska se, "Cell 211", en kanonbra (spansk såklart) fängelsefilm med en schysst tvist. Handlar om snubben Juan som fått jobb som vakt på ett fängelse. Och eftersom han är välartad och väldigt ivrig på jobbet så dyker han upp på fängelset dagen före han ska till och börja jobba, för att bli guidad runt fängelset av två veteranvakter. Tyvärr så lossnar en sten från taket under rundturen och träffar Juan mitt i skallen och han segnar ner medvetslös. De två vakterna släpar in honom i en tom cell, (gissa cellnumret) och medan dom försöker få liv i stackars Juan så bryter ett fängelseupplopp ut. Såklart. De två vakterna får fly hals över huvud för att inte bli ihjälslagna och lämnar den medvetslöse Juan kvar i cellen.

Och nu kommer det knepiga för Juan måste alltså låtsas vara en fånge annars blir han mördad på fläcken. De korrupta vakterna pryglar mer än gärna en stackars intern och är såklart gruvligt avskydda. Ska Juan med sitt prydliga utseende lyckas lura alla stenhårda mördare, sjuka våldtäktsmän och listiga småtjuvar som sitter tillsammans med honom i finkan? På utsidan väntar hans höggravida flickvän och i fängelset sitter tre ETA-terrorister vars hår inte får krökas. Mycket att hålla reda på för Juan...

Som sagt, riktigt jävla bra och en amerikansk remake regisserad av Paul "Crash", Haggis är på gång. Men se den här istället. Finns svensktextad på en torrent nära dig.


LP: Plasmatics - Coup D´etat! (1982)





A: Put Your Love in Me / Stop / Rock 'n' Roll / Lightning Breaks / No Class
B: Mistress of Taboo / Country Fairs / Path of Glory / Just Like on TV / The Damned


Producent: Dieter Dierks Skivbolag: Capitol

PLASMATICS:
Wendy Williams, vocals / Richie Stotts, lead guitar / Wes Beech, rhythm guitar / Junior Romanelli, bass / T.C Tolliver, drums



Fullängdare nummer tre från den något kaotiska orkestern Plasmatics. Även bandets debut på stort skivbolag. Men där blev såklart inte långvariga, Capitol droppade dom illa kvickt efter denna skivas release och på bandets nästa, och sista, skiva "Maggots - The record" var tillbaka i underjorden på ett litet bolag igen.

Denna LP är inte lika kaotiskt punkig som debuten "New hope for the wretched" men så är den producerad av tysken Dieter Dierks som rattat mer än en skiva med betydligt softare Scorpions. Men Wendy har en röst som kan förflytta berg och skrämma valfritt djur/människa från vettet, lyssna bara på hennes avgrundsvrål på den kärleksfullt betitlade "Put your love in me". Andra låtar som icke bör missas vid en genomlyssning är "Mistress of Taboo", "Path of Glory" och fräsiga Motörhead-covern "No Class".

Trivia: en demoinspelning gjordes först, en inspelning producerad av en snubbe vid namn Dan Hartman. Hela rasket arrangerades, spelades in och mixades på mindre än en vecka och släpptes först 20 år senare under namnet "Coup De Grace". Tro´t eller ej men du kan faktiskt lyssna på den betydligt råare versionen av samma skiva här på Spotify. Den är såklart hur bra som helst och "Uniformed Guards" finns inte med på den här skivan! Kul va?

En annan kul grej är att Dan Hartman som producerade den nämnda ruffiga demon också har skrivit klockrena 80-talshits som "I can dream about you" (från filmen "Streets of Fire"), "Relight my fire" och "Living in America". Alla jättehits och du har garanterat fylledansat till dom alla vid mer än ett tillfälle, erkänn! Den sistnämnda blev såklart en megahit med James Brown. Man kan ju inte låta bli att undra hur en sån slickad discokille som Hartman kom i kontakt med det här bildsköna gänget...

Nåt som dock inte är roligt alls är att Wendy Williams tog livet av sig 1998. Det var hennes tredje (och ja, sista...) självmordsförsök och den här gången så gick hon hela vägen. Första försöket var 1993 då hon tryckte in en kniv i sin bröstkorg men ångrade sig och tillkallade sin manager som tog henne till sjukan. 1997 var det dags igen då hon överdoserade på Efedrin. Men 1998 gick det minsann inte att ångra sig då hon sköt sig med ett jaktgevär. Wendy Williams blev 48 år och efterlämnade följande ord på en lapp:

"I don't believe that people should take their own lives without deep and thoughtful reflection over a considerable period of time. I do believe strongly, however, that the right to do so is one of the most fundamental rights that anyone in a free society should have. For me, much of the world makes no sense, but my feelings about what I am doing ring loud and clear to an inner ear and a place where there is no self, only calm..."

Tragiskt. Så lyssna nu på den här skivan på Spotify (men helst på vinyl) och skänk en tacksam tanke till Wendy Orlean Williams, världens genom tiderna tuffaste och råaste rocktjej.


LP: Mötley Crue - Too fast for love! (1981)









A: Live Wire / Public Enemy #1 / Take Me to the Top / Merry-Go-Round / Piece of Your Action
B: Starry Eyes / Stick To Your Guns / Come On and Dance / Too Fast for Love / On with the Show

Producent:  Michael Wagener Skivbolag: Leathür Records

MÖTLEY CRÜE:
Vince Neil, vocals / Mick Mars, guitar / Nikki Sixx, bass / Tommy Lee, drums



Raritet! För inte nog med att detta är debuten från slynglarna i Mötley Crüe utan det är också den utgåva som släpptes på bandets egna bolag Leathur Records! Det här är dock andrapressen av densamma, men det finns bara 4000 ex av den och oddsen att ett ex skulle hitta upp till Umeå då 1981 måste väl anses som skyhöga. Men på nåt vis så snirklade sig den upp till norra Sverige, jag köpte den på studs och har vårdat den ömt sen dess.

Tja, vad ska man säga om den här då som inte redan är sagt? En klassisk glamdebut som såklart varje true hårdrockare har hemma, men då troligtvis på CD, muhahaaahaa!! Nåväl, en som klassisk skiva där de klarast lysande stjärnorna heter "Live Wire", "Take Me to the Top", "Too Fast for Love" och "On with the Show".

Såg dessa glamikoner redan 1984 på Råsunda tillsammans med AC/DC, Van Halen och igen på fjolårets småblöta Sonisphere-festival där jag tyckte faktiskt var riktigt tråkiga. Det var dom minsann inte på Råsunda 1984 då Tommy Lee hade fullt schå att posera och ha sig mellan varje taktslag och där Vince Neil remmade som en klipulverströsslad iller över scenen. Tror att till och med att gamle Mick Mars rörde litegrann på sig då. Han är såklart förlåten då han på grund av sin eskalerande sjukdom ankyloserande spondylit numera helt stelnat i midjenivå.

Avlyssnas på Spotify och den är givetvis hur bra som helst trots att låtarna av nån anledning är i fel ordning där.. Och varför står "Stick To Your Guns" som "unreleased", då den bevisligen finns med på B-sidan på min LP?


LP: Ultravox - Vienna! (1980)





A: Astradyne / New Europeans / Private Lives / Passing Strangers / Sleepwalk
B: Mr. X / Western Promise / Vienna / All Stood Still


Producent: Conny Plank Skivbolag: Chrysalis

ULTRAVOX:
Midge Ure, guitar, synthesizer, vocals / Warren Cann, drums, percussion / Chris Cross, bass, synthesizer / Billy Currie, keyboards, synthesizer


Från manligt svettig Conan-metal med Manowar till välklädd, välartad och garanterat odörfri miniräknarsynth med Ultravox, vad sägs om det genrelappkastet? Fjärde plattan från dessa engelska syntveteraner och inköpt för en sketen femma, det var väl ett fynd så säg! Och med överhängande risk att förlora precis alla mina bloggläsare måste jag bara få säga att Ultravox är riktigt bra.

Hallå.... Mäh, drog alla nu?

Det är ju inte så att jag lyssnar på dom varje dag, (eller ens varje år), men va fan så jävla dåliga är dom väl inte, eller? Och glöm inte bort att Midge Ure lirat med Thin Lizzy (faktiskt) så lite cred måste du ge dom. Och du, om du slänger ett vidöppet öra på "Sleepwalk" så hör du ju att i grunden är den låten ren och skär thrashmetal! Jo, det är sant, byt ut den där pumpande synten mot en chuggachugga-gitarr och vips! så kunde det vara Dark Angel. Typ.

Andra bra låtar är "Passing Strangers", "Mr X" (rena Kraftwerk-takterna. Eller var det kanske Yello som lät sådär?), "All stood still" och givetvis superduperhiten "Vienna". Den sistnämnda låg hela 4 veckor på topplistans andraplats i England men lyckades aldrig släpa sig upp på första plats. Första veckan var det John Lennons "Woman" som låg etta och sen var det den här musikala mardrömmen till låt som ockuperade Englandslistans översta plats. I tre veckor!

Nåja, singeln till "Vienna" sålde trots den missräkningen mer än båda dom #1-låtarna och musikvideon som du kan se nedan är regisserad av Russell "Highlander" Mulcahy. Och på tal om "Highlander" så är det faktiskt världens bästa film, så det så. THERE CAN ONLY BE ONE!! Måste se den igen känner jag.

Som sagt, Ultravox och den här skivan är riktigt bra och vet du vad det bästa är? Jag har mer Ultravox hemma!

Haaallå?