LP: Frank Zappa - Hot rats! (1969)





A: Peaches en Regalia / Willie the Pimp / Son of Mr. Green Genes
B: Little Umbrellas / The Gumbo Variations / It Must Be a Camel

Producent: Frank Zappa Skivbolag: Bizarre

FRANK ZAPPA:
Frank Zappa, gitarr / Ian Underwood, keyboards

Övriga medverkande:
Captain Beefheart, sång / Jean-Luc Ponty, violin / John Guerin, trummor / Don Harris, violin / Paul Humphrey, trummor / Shuggie Otis, bas / Ron Selico, trummor / Max Bennett, bas



Efter skivan med Dweezil-pojken kommer här ännu en LP från familjen Zappa, nu är det minsann pappa Frank i egen hög person och hans "Hot rats"från 1969. En skiva som Zappa själv på den ursprungliga gatefoldutgåvan beskrev som "a movie for your ears". En sån LP med uppvik har ju inte jag som du ser, det här är den kanadensiska 1969-utgåvan som hade ett helt vanligt omslag.

Om tidiga Zappa vet jag inte mycket, jag har fullt schå att förstå musiken, men det här är tydligen skiva nummer två som Zappa släppte under sitt eget namn, de fem föregående släpptes under gruppnamnet "Mothers of Invention".
Och här bjuds det storstilat på sjukt spejsad, flummig och utflippad instrumental jazzrock. Japp, helt instrumental utom en liten snutt i början på "Willie the Pimp" som galenpannan Captain Beefheart sjunger på. Som sagt djävligt spejsad men fläckvis mindre bra, då det här och där formligen dräller av saxofoner och andra blåsinstrument och sånt har jag jävligt svårt för.

Men "Willie the pimp" hade ett skönt (och otroligt långt) gitarrsolo av Zappa och "Son Of Mr Green Genes" är både bitvis härligt konstig och bitvis stånkande usel storbandsjazz. Men "Peaches en Regalia" är förjävla skön, en låt som sonen Dweezil för övrigt fick en Grammy för 2009 för sin egen "Zappa plays Zappa"-tolkning av densamma.

En del grejer däremot (särskilt "The Gumbo Variations" och "It Must Be a Camel") är så långt-ut-i-rymden utflippade att om man suttit med en fullpackad pipa skojtobak hade man helt klart flummat bort hjärnan helt och hållet.

Trivia: Det här var också den allra första inspelningen som gjordes på 16 kanaler i motsats till de vid den här tiden vanliga 4- eller 8-kanalerna. Det passade såklart Zappa som handen i handsken då han då kunde multi-tracka och överdubba nästan hur mycket som helst. Och samtidigt som Zappa spelade in "Hot Rats" så höll Beatles på med sin "Abbey Road"-skiva, men dom hade bara tillgång till 8-kanaler.

Slutligen; hon som på det det spöklika omslaget kommer uppkravlande ur en pool heter "Miss Christine" (Christine Frka) och var medlem i groupie-gruppen "The G.T.O:s". Dom var en helkvinnlig (groupies, you know,,,) sång, teater och dansgrupp (typ...) vars första och enda album "Permanent Damage" producerades av just Frank Zappa. Vad "G.T.O" betyder? Ja, enligt legenden betyder det "Girls Together Outrageously" eller alternativt "Girls Together Orally"... Enligt samma legend betydde det alltså vadsomhelst bara det började på bokstaven "O"...,

Tja, vad ska man säga, det var ju 1969. Far out, man...

2-LP: Dweezil Zappa - Confessions (1991)







A: Earth / Bad Girl / F.W.A.K. / The Kiss
B: Anytime At All / Vanity / Helpless / Shoogagoogagunga
C: Stayin' Alive / Maybe Tonight / Confessions Of A Deprived Youth / Gotta Get To You
D: Pain Of Love / Obviously Influenced By The Devil / Return Of The Son Of Shoogagoogagunga

Producent:
Dweezil Zappa, Nuno Bettencourt Skivbolag: Barking Pumpkin Records

DWEEZIL ZAPPA:
Dweezil Zappa, vocals, guitar / Moon Zappa, vocals / Ahmet Zappa, vocals / Scott Thunes, bass / Mike Keneally, guitar / Josh Freese, drums

GÄSTER PÅ SKIVAN:
Nuno Bettencourt, cello, vocals, guitar / Pat Badger, vocals / Warren DeMartini, guitar / Tim Pierce, guitar / Steve Lukather, guitar / Donny Osmond, vocals / Gary Cherone, vocals / Zakk Wylde, guitar

 

Soloskiva nummer tre från salig Franks äldsta grabb Dweezil är en väldigt splittrad skiva minst sagt. För man kan väl säga så här: det finns både för- och nackdelar med att farsans har ett eget skivbolag, "Barking Pumpkin Records".

Jamen hur menar du då?

Jo, så här. En fördel med att farsgubben äger skivbolaget måste väl vara att man inte behöver bry sig ett skvatt om vad som säljer eller är "inne" just nu, utan man kan i lugn och ro klämma in vad som helt på sin skiva. Man slipper alltså ha en nervöst vankande A&R-nisse i studion som suckar "I don´t hear a single...".

Nackdelen är såklart att man kan (får) klämma in precis vad som helst på sin skiva... Och sen släppa det på en maffig dubbel-LP. Det här är alltså en ganska hyfsad skiva men lille Dweezil kanske skulle ha haft med sig nån i studion som trimmat bort lite onödigheter och villovisande galenskaper. För jösses vad man måste vada genom mycket crazy shit för att hitta guldkorn.

Som till exempel: lillsyrran Moon vill ju så gärna rapppa, jag låter henne lägga några "coola" rhymes på "Vanity", hon har ju trots allt hjälpt till med texten till den och så är ju rap och metal "the shit" just nu.

Och så vill jag göra en cover på Bee Gees "Stayin´alive"! Men jag vill inte sjunga den själv, det får tjejfavoriten Donnie Osmond göra. Och så vill jag att Steve Lukather (Toto), Zakk Wylde (Ozzy), Warren DeMartini (RATT) och Nuno Bettencourt (Extreme) drar varsitt gitarrsolo.

Två instrumetallåtar vill jag klämma in också, den kantiga "Shoogagoogagunga" och "Obviously Influenced By The Devil" (som inledningsvis låter som Dream Theater, baklänges..). Sen skulle det väl passa bra att avsluta hela skivan med lite trams! Jag tycker vi jönsar och gör tokroliga röster genom hela den sex minuter långa "Return Of The Son Of Shoogagoogagunga". Och ja just det, jag vill göra en cover till också, på Beatles "Anytime At All".

Men som tur är finns det några bra låtar på skivan också. Som "Bad girl", "F.W.A.K" (sjungen av brorsan Ahmet), sommarhitsen "The kiss" och "Maybe tonight" och så den lätt hårdrockiga "Confessions Of A Deprived Youth". Men som sagt, man får lyfta pickupen en massa gånger för att hitta dom. Textmassorna du ser på uppviket är förresten inte lyriken utan Dweezils tacklista, han känner många... Texterna till alla låtar står på respektive innerpåse med pyttepytteliten handskriven text. Och ja, det är lille Dweezil på framsidan.


LP: Canedy, Feinstein, Bordonaro & Caudle: Hollywood! (1986)



En Rods-skiva som an våv anledning släpptes under det lätt bökiga bandnamnet "Canedy, Feinstein, Bordonaro & Caudle". För säkerhets skull har man dock kletat en Rods-lapp på omslaget så att nån skulle köpa den.



Skivan sålde typ ingenting och Canedy Feinstein kröp skamset tillbaka The Rods-namnet. "Rock" Feinstein hade nog också upptäckt att det var ganska skönt att bara vara gitarrist, så mästerlige vrålaren Schmoulik Avigal (ex-Picture) värvades och Craig Gruber (ex-Rainbow) fick spela bas då Bordonaro var ute på turné med Savoy Brown. Den sättningen släppte så senare samma år som den här, 1986 alltså, den blytunga "Heavier than Thou" som tyvärr blev den sista Rods-skivan på en herrans massa år.
 

A:
 
Prisoner of love
Love is pain
Tokyo rose
Make your move
Mississippi queen

B:
Heat of the night
All american boys
Don´t take it so hard
Money

* * *

* * * 

Producent: 
Carl Canedy, David "Rock" Feinstein 

Skivbolag: 
Passport

CANEDY, FEINSTEIN, BORDONARO & CAUDLE:
Carl Canedy, trummor
David "Rock" Feinstein, gitarr
Garry Bordonaro, bas
Rick Caudle, sång
Emma Zale, keyboards

LP: Ultravox - Rage in Eden! (1981)



Löjligt bra skiva från Ultravox med drösvis av goa låtar: "The Voice", "Rage in Eden", "I Remember (Death in the Afternoon)", "The Thin Wall"...



Hela den underbart synthiga kalasskivan omsluts av ett omslag som på grund av en tvist med konstnären Peter Saville är utbytt på alla senare utgåvor. Galet bra.
 

A:
The Voice
We Stand Alone
Rage in Eden
I Remember (Death in the Afternoon)


B:
The Thin Wall
Stranger Within
Accent on Youth
The Ascent
Your Name (Has Slipped My Mind Again)

* * *

* * *

Producent: 
Ultravox 

Skivbolag: 
Chrysalis

ULTRAVOX:
Midge Ure, gitarr, syntheziser, sång
Warren Cann, trummor
Chris Cross, bas, synthesizer
Billy Currie, keyboards


LP: Rainbow - Difficult to cure! (1981)



Världens konstigaste omslag som visst först var påtänkt till Black Sabbaths "Never say die", men hamnade här istället omsluter denna halvhyfsade skiva från tjurskallen Ritchie Blackmore och hans Rainbow. Blackmore var nämligen vid den här tiden ett stort fan av Foreigner och gärna ville gå i den riktningen musikaliskt. Och vad gör man om man vill låta som Foreigner? Jo, man kickar ut den raspige Graham Bonnet och tar in den betydligt lenröstade Joe Lynn Turner istället.



Om man räknar bort de två coverlåtarna ("I surrender", "Magic") och de två utfyllnadsinstrumentalerna, (jo det är dom) "Vielleicht Das Nächste Mal" och och "Difficult to cure" så är det bara fem Rainbow-låtar kvar att lyssna på. Bland annat den tvärsnabba "Spotlight Kid" och "Can´t happen here" som båda har ett skönt driv och väldans fräna solon. "No release" med souligt mittparti och handklapp och "Freedom fighter" (där kom de högpitchade tonerna) går däremot bort. Och redan nämnda "Magic" (trots att det är en hyfsad låt) är väl lite väl soft för ett hårdrocksband.
 

A:

I Surrender
Spotlight Kid
No Release
Magic
Vielleicht Das Nächste Mal

B:
Can't Happen Here
Freedom Fighter
Midtown Tunnel Vision
Difficult To Cure

* * *

* * *

Producent: 
Roger Glover 

Skivbolag: 
Polydor

RAINBOW:
Joe Lynn Turner, sång
Ritchie Blackmore, gitarr
Don Airey, keyboards
Roger Glover, bas
Bobby Rondinelli, trummor

LP: Ultravox - Quartet! (1982)



Skiva nummer sex i de dansanta engelsmännens diskografi och den tredje med Midge Ure på sång och gitarr. Givetvis helt fullsmockad med goa låtar. Helt omöjligt att plocka ut nån favoritlåt då de kommer som på ett pärlband efter varandra. Tror du mig inte? Jo, det är sant, för på A-sidan finns ingen mindre än "Reap the Wild Wind", (fantastisk låt med grym refräng) som följs av de "Serenade", "Mine for life" och avslutas sen storstilat med den allsångsvänliga "Hymn".



B-sidan vill såklart inte vara sämre, där finns nämligen den sköna "Visions in Blue", den gitarrdrivna "When the Scream Subsides" och jättehiten "We Came to Dance" tillsammans med "Cut and Run" (gitarrsolo!) och den snabbfotade sistlåten "The Song (We Go)". Djävulskt bra skiva som är producerad av Beatles-bekantingen George Martin.
 

A:
Reap the Wild Wind
Serenade
Mine for Life
Hymn


B:
Visions in Blue
When the Scream Subsides
We Came to Dance
Cut and Run
The Song (We Go)

* * *

* * *

Producent: 
George Martin 

Skivbolag: 
Chrysalis

ULTRAVOX:

Midge Ure, gitarr, synthesizer, sång
Warren Cann, trummor
Chris Cross, bas, synthesizer
Billy Currie, keyboards


LP: Mötley Crue - Too fast for love! (1981)









A: Live Wire / Public Enemy #1 / Take Me to the Top / Merry-Go-Round / Piece of Your Action
B: Starry Eyes / Stick To Your Guns / Come On and Dance / Too Fast for Love / On with the Show

Producent:  Michael Wagener Skivbolag: Leathür Records

MÖTLEY CRÜE:
Vince Neil, vocals / Mick Mars, guitar / Nikki Sixx, bass / Tommy Lee, drums



Raritet!

För inte nog med att detta är debuten från slynglarna i Mötley Crüe utan det är också den utgåva som släpptes på bandets egna bolag Leathur Records! Det här är dock andrapressen av densamma, men det finns bara 4000 ex av den och oddsen att ett ex skulle hitta upp till Umeå då 1981 måste väl anses som skyhöga. Men på nåt vis så snirklade sig den upp till norra Sverige, jag köpte den på studs och har vårdat den ömt sen dess.

Tja, vad ska man säga om den här då som inte redan är sagt? En klassisk glamdebut som såklart varje true hårdrockare har hemma, men då troligtvis på CD, muhahaaahaa!! Nåväl, en som klassisk skiva där de klarast lysande stjärnorna heter "Live Wire", "Take Me to the Top", "Too Fast for Love" och "On with the Show".

Såg dessa glamikoner redan 1984 på Råsunda tillsammans med AC/DC, Van Halen och igen på fjolårets småblöta Sonisphere-festival där jag tyckte faktiskt var riktigt tråkiga. Det var dom minsann inte på Råsunda 1984 då Tommy Lee hade fullt schå att posera och ha sig mellan varje taktslag och där Vince Neil remmade som en klipulverströsslad iller över scenen. Tror att till och med att gamle Mick Mars rörde litegrann på sig då. Han är såklart förlåten då han på grund av sin eskalerande sjukdom ankyloserande spondylit numera helt stelnat i midjenivå.


LP: Ultravox - Vienna! (1980)



Fjärde plattan från dessa engelska syntveteraner och inköpt för en sketen femma, det var väl ett fynd så säg!
Det är ju inte så att jag lyssnar på dom varje dag, (eller ens varje år), men va fan så jävla dåliga är dom väl inte, eller? Och glöm inte bort att Midge Ure lirat med Thin Lizzy (faktiskt) så lite cred måste du ge dom. Och du, om du slänger ett vidöppet öra på "Sleepwalk" så hör du ju att i grunden är den låten ren och skär thrashmetal! Jo, det är sant, byt ut den där pumpande synten mot en chuggachugga-gitarr och vips! så kunde det vara Dark Angel.



Andra bra låtar är "Passing Strangers", "Mr X","All stood still" och givetvis superhiten "Vienna". Den sistnämnda låg hela fyra veckor på topplistans andraplats i England men lyckades aldrig släpa sig upp på första plats.
 

A:
Astradyne
New Europeans
Private Lives
Passing Strangers
Sleepwalk


B:

Mr. X
Western Promise
Vienna
All Stood Still

* * *

* * *

Producent: 
Conny Plank 

Skivbolag: 
Chrysalis

ULTRAVOX:
Midge Ure, gitarr, synthesizer, sång
Warren Cann, trummor
Chris Cross, bas, synthesizer
Billy Currie, keyboards, synthesizer


RSS 2.0