Film- & Musikbloggen!

Fett klassiskt hårdrocksomslag där Dio-maskoten Murray hystar en kedjad präst ner i en flod.



Enligt vissa konspirationsteoretiker så kan man om man läser Dio-loggan upp och ner utläsa både "DIE" och "DEVIL". Såhär. Nå vad tycker du, kan man det?



Baksidan med svårläst röd text på grillrig bakgrund. Läsglasögon på för mig om jag ska klara av att läsa det men så är jag ju gubbjävel också.




Till sist etiketten med låttitlarna på både espanol och english.

---

A: Parate y grita (Stand up and shout) / Buzo sagrado (Holy diver) / Gitano (Gypsy) / Atrapo en el centro (Caught in the middle) / No habler con extranos (Don´t talk to strangers)
B: Derecho traves del corazon (Straight through the heart) / Invisible (Invisible) / Arcoiris en la obscuridad (Rainbow in the dark) / Verguenza nocturna (Shame on the night)

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/1QJmLRcuIMMjZ49elafR3K

Producent: Ronnie James Dio Skivbolag: Mercury

DIO:
Ronnie James Dio, vocals / Vivian Campbell, guitar / Jimmy Bain, bass, keyboards / Vinny Appice, drums

---

Har du hört den röjiga "Parate y Grita" nångång? Eller kanske "Arcoiris en la obscuridad" med sin klistriga refräng? Inte det? Men "Buzo Sagrado" då, den måste du ha hört förut, det är ju en jätteklassiker! Ingen klocka som ringer? Men om jag säger "Stand up and shout", "Rainbow in the dark" och "Holy diver"? då plingar det väl till nånstans? Jag tänkte väl det!

För nu är vi verkligen inne på jätteklassisk mark och tassar och har du inte hört denna skiva förut så undrar jag om du verkligen får kalla dig hårdrockare. För det är ju som synes "Holy Diver", tung debutskiva med gruppen Dio som frontades av den lilla mannen med den stora rösten Ronnie James Dio. Den här skivan köpte jag på ett garageloppis för ett par år sen i en (förhoppningsvis) sällsynt mexikansk utgåva. Trodde det var en spansk utgåva men enligt flera källor på nätet är den mexikansk, undrar hur den hittade upp till smällkalla Umeå? Tyvärr går inte ryggtexten att utläsa överhuvudtaget då ryggen blivit helt mosad genom årens lopp men då jag bara pröjsade en guldtia för den kan jag väl inte klaga.

Liksom Black Sabbath så fanns inte heller Dio på min radar vid denna tid (då var det Venom, Metallica och Mercyful Fate som gällde för mig) så det här är faktiskt den enda skiva jag har med denna mästersångare och hand Dio-band. En skiva som åldermännen Dio och Bain (då 41 och 37 år respektive) tillsammans med de två ungtupparna Vinny Appice och Vivian Campbell (26 och ynka 19 bast vardera) lekte fram med enklast möjliga medel nämligen bas, gitarr, trummor och såklart, helt fläckfri sång.

Och sjukt bra låtar såklart. Vi hoppar över den lätt sönderspelade "Holy diver" bara för den här gången och sätter istället strålkastaren på goa bitar som "Caught in the middle" (skönt gung), "Straight through the heart" och den blytunga "Invisible". Skönt också att höra Vivians gitarrspel tack och lov är helt fritt från den där "en miljon toner i minuten"-sjukan så var så poppis där i början och mitten av 80-talet. Och så har Appice det skönaste och torraste trumljudet ever.

Trivia: efter 9/11-attackerna hamnade "Holy Diver" på mediakoncernen Clear Channels lista på låtar som var olämpliga att spela på nån av deras över 800 radiostationer. Andra låtar som klassades som olämpliga var AC/DC:s "Shot Down in Flames", Barenaked Ladies "Falling for the first time" och Beatles "Ticket to ride". Läs hela listan över olämpliga låtar här.

Ett kranbelamrat badrum på framsidan med två kelande människor i badkaret. Vilka dom är? Jo, det är faktiskt performanceartisten/musikern Genesis Breyer P-Orridge och hans dåvarande flickvän Cosey Fanni Tutti. De två turturduvorna bildade sedermera bildade den industrignisslande orkestern Throbbing Gristle. Sådeså.

Bonusinfo: Orridge och Fanni Tutti blev just detta år 1975 åtalade för att ha tillverkat vykort som avbildade Drottning Elizabeth i diverse pornografiska situationer, men klarade sig undan böter och fängelsestraff med förbehållet att dom genast slutade med såna vulgära saker.



Och så en jättekran på baksidan med pyttiga bandfoton. Skivans titel "Force it" är förresten en ordlek på ordet "kran" som i USA kallas "faucet". Säg "Force it" jättesnabbt och kolla på omslaget så ser du att det vimlar av kranar på det. Skivan heter alltså "Vattenkran", hårdrock, eller hur?



Måste visa den ljuvliga innerpåsen också. Precis såna där skivställ hade jag i början av min vinylkarriär. Observera att Gustavsbergs skivställ är särskilt gjorda för "skivorna från EMI" så det här är nog inte originalinnerpåsen då UFO-skivan är släppt på Chrysalis.

---

A: Let It Roll / Shoot Shoot / High Flyer / Love Lost Love / Out in the Street
B: Mother Mary / Too Much of Nothing / Dance Your Life Away / This Kid's / Including Between the Walls

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/6FQg0up2vgVfVRysiyOtFF

Producent: Leo Lyons Skivbolag: Chrysalis

UFO:
Phil Mogg, vocals / Michael Schenker, guitar / Pete Way, bass / Andy Parker, drums

---

Fjärde studioskivan från engelska UFO och nu börjar det lossna för våra engelska vänner då den blev den första att släppas i USA. Men givetvis gick jänkarna i taket av det ekivoka omslaget så på USA-utgåvan är de två kyssande personerna genomskinliga. Såhär.



Jamen, det blev ju jättebra.

Skivan då? Jovars, riktigt jävla bra om du frågar mig, UFO blir bara bättre och bättre för varje skiva men det hänger fortfarande kvar lite rymdiga flumprylar i musiken sedan bandets tidigare "liv" som spejsade rymdrockare. Lyssna bara på mittenpartierna på "Too Much of Nothing" och på "Shoot shoot" respektive där bandet likt fornstora dar tar en liten psykedelisk vandring.

Men såna återfall gör såklart ingenting då skivan till övriga 99.99% består är bastant och skönt gungande hård rock och så sjunger ju Phil Mogg för jävla bra som vanligt. För att inte tala om Michael Schenkers guraspel som verkligen är utomjordiskt vackert, som på den avslutande Schenker-skrivna instrumenala "Between the walls" som är så spröd och fin att man bara vill skrika. Sa jag förresten att Schenker vid tillfället bara var blott 20 år fyllda?

Skivan är precis som den föregående "Phenomenon" (och den följande "No heavy petting") producerad av bluesrockande Ten Years Afters basist Leo Lyons och för första gången på en UFO-skiva så skymtar i vissa låtar en keyboard i ljudbilden, spelad av Chick Churchill, även han från Ten Years After. UFO-grabbarna tyckte att keyboards passade så bra in i deras sound att på "No heavy Petting" (1976) så hade bandet utökats med den keyboardspelande Danny Peyronel. Han varade dock bara en skiva innan Paul Raymond tog över den sysslan på en hel drös UFO-skivor men det kan vi väl ta i ett senare inlägg.

Bonus-info: nämnda Peyronel är numera sångare i "X-UFO", ett band bestående av diverse ex-UFO medlemmar. Fullmatad CD med både nytt material och egna tolkningar (oj vad spännande...) av gamla UFO-klassiker kommer under 2012, den få vi inte missa!

Eller jo, det ska vi nog göra... Nu sätter vi oss i en liten ring och lyssnar på den här istället.

En krackelerande vägg och bandloggan på framsidan...



... och ännu mer vägg på baksidan med låttitlarna. Tråkigt.

---

A: The Venom Inside / Frozen in Time / Coming Alive
B: Secrets of the Dead / The Disappearing Sun / Impending Doom
C: On Broken Glass / Destroy and Dominate / Try to Survive
D: The Heart of It All / Warpath

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/2QZidGtwxzRTBABop1z8HH

Producent: Ben Schigel Skivbolag: Black Sleeves

CHIMAIRA:
Mark Hunter, vocals / Rob Arnold, guitar / Matt DeVries, guitar / Jim LaMarca, bass / Andols Herrick, drums / Chris Spicuzza, keyboards

---

Fet 180-grams dubbelvinyl med amerikanska Chimaira kan det vara nåt, tro? Släppt på spanska bolaget "Black Sleeves" där de två vinylerna tråkigt nog ligger i ett enkelomslag. På dessa två LP-skivor spelas det svettig och väldigt manlig groovemetal, eller "metalcore with industrial metal, nu metal and death metal influences" som Wikipedia lite omständligt kallar stilen.

Och det låter ju jävligt trevligt på alla sätt och vis.

Men.

Den är tyvärr inte så värst bra.

För här stånkas det som sagt feta gitarriff som bokstavligen förflyttar berg och det skriks gormas å det väldigaste men det händer fan ingenting i låtarna. Det är faktiskt bara de två första låtarna "The venom inside" och "Frozen in time" som jag efter upprepade lyssningar kan säga hänger kvar i skallen. Det går så långt att jag på en del ställen inte hör när det byts låt då de minst sagt låter en aning lika varandra efter ett tag. Och så rullar det på, sida efter sida innan skivan avslutas med den stentrista och totalt onödiga instrumentalen "At the heart of i it all". 14. Jävla. Minuter. Lång. Tack för den, grabbar.

Tack och lov så ligger det vinylexklusiva bonusspåret "Warpath" (finns även på "Saw VI"-soundtracket) efter den kalkonen, en låt som är precis så tuff som titeln utlovar. Men då är det såklart försent och jag lyfter gråtande pickupen från skivan.

Och det är verkligen synd, för jag faktiskt Chimaira, allra särskilt deras självbetitlade "Chimaira" från 2005 (låttips: "Everything you love"), som är en riktig fetingkoloss i genren riffande, tuff metal med brölsång. På den skivan satt förresten trummonstret Kevin Talley (Dying Fetus, Misery Index) på trumpallen, det var kanske därför den rockade så jävla fett? Men den här? Njaeee...

Irriterande: Texten på ryggen är vänd åt fel håll (går nerifrån och upp) så man måste tilta huvudet åt vänster för att kunna läsa den i skivhyllan. En skitsak tycker du kanske, men det tycker inte jag. Det är kanske så på alla skivor i Tapas-land?

"Va fan säger du, spelar du G sådär?, då har du ju spelat "Caroline" fel i tio år!". Till denna skiva fick Quo lite otippat gitarrspons från Charvel, märks det på nåt vis?



"Haha, kolla grabbar vad Rick har fått i ansiktet!". Och så ännu mer gitarrer.



Åsså medföljer det en lapp med lite Quo-merch. Fanns det verkligen inte tid att fota av kepsen, jackan och t-shirten? Känns väl lite osäkert att shoppa då man bara fått se en teckning på prylarna, tycker jag. Men om du kollar längst ner till höger på lappen så står det ju "designs may vary to those shown", vilken tur, jag som trodde att kepsen skulle se ut så där på riktigt...

---

A: Ain´t complaning / Everytime I think of you / One for the money / Another shipwreck / Don´t mind if I do / I know you´re leaving
B: Cross the bridge / Cream of the crop / The loving game / Who gets the love / Burning bridges / Magic

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/6zbte6LO2O67xmwjRIbb6i

Producent: Pip Williams Skivbolag: Phonogram

STATUS QUO:
Rick Parfitt, guitar, vocals / Francis Rossi, guitar, vocals / John Edwards, bass / Andy Bown, keyboards / Jeff Rich, drums

---

Garanterat sista Quo-skivan som åker ut på bloggen, hörde jag ett HURRA! eller?

Anledningen till att detta blev mitt sista Quo-inköp kan nog bero på det enkla faktum att skivan stoltserar med en hel hop riktigt dåliga låtar. För här trängs den syntiga (!) "One for the money" med den styltiga "The Loving Game", den mjäkiga och läskiga dansbandsballaden "Who Gets The Love" med den keyboardbelamrade "Another Shipwreck"och den aptrista "Don't Mind If I Do" med den stinkande "I Know You're Leaving".

Men allt är inte nattsvart som sotaren sa, det finns ju bra låtar på den också som tur är.

Titellåten "Ain´t complaning" är riktigt frän sitt höger/vänster-högtalarhoppande och "Everytime I think of you" är inte så jävla kass som man kanske tycker vid första genomlyssningen. Andra små guldkorn är "Another shipwreck" och såklart de svängiga "Cross the bridge", "Cream of the crop", "Burning bridges" (försök låta bli luftguran säger jag bara) och den avslutande "Magic".

Trivia: den slingriga gitarrslingan på "Burning bridges" snodde grabbarna helt obrytt från den traditionella folkvisan "Darby Kelly" utan att bry sig om såna petitesser som att ange vem som gjort originalet. Surfa hit och lyssna själv, klicka på "midi" längst ner.

Till sist; Rick Parfitt är enormt underskattad som kompgitarrist och helt klart i samma liga som Malcolm Young när det gäller stentight riffande. Och du, blir du inte glad av att se videon nedan är du en riktigt sur jävel.

Lila på svart = Pink Sabbath. Snyggt? Njae...



Ännu mera lila på baksidan plus alla texter..



... och så har dom stavat "Sweet leaf" fel så nu heter den "Sweet life" istället. En sketet tryckfel och låten gick från dåsig marijuanahyllning till en rusig sång till livet!

---

A: Sweet Leaf / After Forever / Embryo / Children of the Grave
B: Orchid / Lord of this World / Solitude / Into the Void

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/5fL62YvPPXrzm9gKJpswlq

Producent: Rodger Bain Skivbolag: NEMS

BLACK SABBATH:
Ozzy Osbourne, vocals / Tony Iommi, guitar, flute, piano, synthesizer / Geezer Butler, bass / Bill Ward, drums

---

Tomt.

Helt blankt.

Kommer inget.

Känner mig som Nicholas Cage rollfigur i filmen "Adaptation" där han sliter sitt hår när han försöker överföra boken "Orkidétjuven" till ett vettigt filmmanus. Det går inte så bra och filmen skruvas en aning för att istället handla om hans vedermödor att överföra boken "Orkidétjuven" till ett vettigt filmmanus. Hängde du med på den tankevurpan?

För jag är faktiskt i en liknande situation nu. Kommer inte igång med nån kul infallsvinkel på det här inlägget så vad ska jag göra då? Jo, i stället för att skriva om skivan så skriver jag lite grann om hur svårt det var att skriva om skivan. Hängde du med på den?

1:
Försöker först hitta en koppling till mig själv men då Black Sabbath har aldrig varit mitt favoritband (AJ! slåss inte) och jag aldrig ägt nån av deras skivor så har jag inga gamla minnen att delge er. De Sabbath-vinyler jag nu har hemma har jag fått av kompisar.

2:
På 70-talet var jag till 100% en Kiss-kille (hur äckligt det än låter) så Black Sabbaths 70-talsskivor gick mig helt förbi när det begav sig. Av deras 80-tals produktion hara jag bara hört "Mob Rules", "Heaven and hell" och dubbel-liven "Live Evil".

3:
När vi åkte ner ett helt gäng till Stockholm 1983 för att se Ozzy och Whitesnake var jag typ ensam i bussen som åkte ner enbart för Whitesnakes skull.

4:
Kollar igenom omslaget och letar efter en infallsvinkel, nån udda cover eller en skojig tacklista men kammar noll.

5:
Hittar ett stavfel i låtlistan men det har jag redan avhandlat här ovan så det  kan jag inte skriva mer om...

6:
Så det enda som återstår är att rapa upp namnen på de blytunga doomkolosser som ligger på skivan, klassiker som "Children of the Grave", "After Forever", "Lord of this World" och "Into the Void". Har givetvis hört dom förut men jag  kommer ju inte på nåt kul att skriva om dom! Cypress Hills favoritlåt "Sweet Leaf" samt den flöjtbeströdda (jo, faktiskt) "Solitude" är också med. Och så de två korta instrumetalsnuttarna "Orchid" och "Embryo".

Så tyvärr, jag kommer inte på en enda grej att berätta om detta soniska mästerverk förutom att "Master of Reality" är Black Sabbaths tredje LP och att denna NEMS-utgåva troligtvis är den mest lila av alla utgåvor.

Sorry.

Världens. Coolaste. Omslag. Någonsin. Eller åtminstone med på Topp 10-listan, eller hur?



Hela gänget ute med sina hårdrocksmoppar. Alla ser någorlunda metal ut förutom basisten Steve Dawson till höger som ser ut som en rörmokare. Och såna där tyska porrmustascher ser man inte så många av nuförtiden på hårdrockare. Dawson var enligt legenden Harry Shearers huvudinspiration när han klurade ut sin Spinal Tap-basist Derek Smalls. Och på tal om Spinal Tap så håller Dawson och hans ex-Saxonkumpan Graham Oliver på att skriva en bok betitlad "Saxon Drugs and Rock and Roll - The Real Spinal Tap" där dom ska avslöja ännu fler dråpliga situationer som aldrig kom med i filmen. Japp, Spinal Tap = Saxon.

---

A: Princess of the Night / Never Surrender / Out of Control / Rough and Ready
B: Play It Loud / And the Bands Played On / Midnight Rider / Fire in the Sky / Denim and Leather

Lyssna på Spotify:
http://open.spotify.com/album/0KtDv1SIDSdJWDpjHBLJad

Producent: Nigel Thomas Skivbolag: Carrere

SAXON:
Biff Byford, vocals / Graham Oliver, guitar / Paul Quinn, guitar / Steve Dawson, bass / Pete Gill, drums

---

Kort inlägg för dig som inte orkar läsa så mycket: Klassiker!