LP: Anvil - Strength of steel! (1987)



"Strength of steel"Nä, tyvärr inte. Ett loppisfynd med ett omslag som skriker HEAVY METAL! men som tyvärr var rätt blek. Hur tänkte dom här? här finns ju nästan ingenting kvar av den där hysteriska, tighta hårdrock dom körde på tre plattorna före denna.



Förutom "9-2-5", den instrumentala "Flight Of The Bumble Beast" (Robb Reiner är en av metalvärldens mest underskattade trumslagare, mark my words) och "Cut loose"går den här fetbort. Den avslutande "Paper General" var det ganska bra stuns i men då är det såklart redan försent och jag sträcker min darrande hand efter "Metal on metal"-plattan istället.
 
A:
Strength Of Steel
Concrete Jungle
9-2-5
I Dreamed It Was The End Of The World
Flight Of The Bumble Beast
Cut Loose

B:
Mad Dog
Straight Between The Eyes
Wild Eyes
Kiss Of Death
Paper General

* * *

* * *

Producent:
Anvil, Paul Lachapelle

Skivbolag:
Metal Blade

ANVIL:
Lips, gitarr/sång
Ian Dickson, bas
Dave Allison, gitarr
Robb Reiner, trummor

2-LP+CD: Triptykon - Eparistera Daimones! (2010)



Debutskivan med Triptykon, ex-Celtic Frostaren Thomas Gabriel Fischers nya projekt. Omslagsbilden heter förresten "Vlad Tepes" och är såklart målad av legenden H.R Giger vars målning "Satan II" pryder framsidan på det klassiska Celtic Frost-albumet "To Mega Therion".



 Köpte skivan via Ginza.se, och enligt hemsidan fick man , förutom 2-LP i ett gatefold omslag, en 24-sidig booklet, även skivan på CD. Kanon tänkte jag, LP:n att spela hemma på stereon och CD:n att poppa i bilen. Fram med VISA-kortet och en dryg vecka senare så trillade det ner ett stort paket på ICA-butiken nära oss. Jag hämtade paketet, rev upp det och där låg den, Triptykon-skivan i apsnygg dubbelvinyl. Men var var CD:n och den 24-sidiga bookleten som också skulle vara med? 



Nåja, jag ringer Ginzas kundtjänst och förklarar mitt problem. Hon ska kolla med lagret och ber att få återkomma. Två timmar senare ringer hon.



Tanten på kundtjänst: "Du, vi hade fått fel information från skivbolaget, det är varken CD eller booklet med i LP-utgåvan bara två posters, så det står fel på vår hemsida, men är det OK om jag skickar upp digipack CD:n till dig utan kostnad som plåster på såren? Jag: Eeeh javisst, det är OK.



Och så här ser CD:n, en skitsnygg liten pryl gjord som en bok och med en 24-sidig booklet. Själva CD:n är förresten kolsvart på den sida man spelar, har jag aldrig sett förut. Så gick det till när jag fick Triptykons platta både på LP och CD. True story. Men musiken då? Ja, för oss som skrek rakt ut av skräck när vi för två år sedan nåddes av nyheten att Tom Warrior hoppat av Celtic Frost så är det här förstås rena julafton, allla andra tycker troligtvis att det är ett jävla oväsen med gnisslande gitarrer, stötig sång och blytunga riff. Tom Warrior har tack och lov kvar sina patenterade "death-grunts" som han strösslar här och där skivan igenom.

A:
Goetia 11:00
Abyss Within My Soul 9:26 

B:
In Shrouds Decayed 6:55
Shrine 1:43
A Thousand Lies 5:28

C:
Descendant 7:41
Myopic Empire 5:47
My Pain 5:19

D:
The Prolonging  19:22

* * *

* * *

Producent:
Thomas Gabriel Fischer 

Skivbolag:
Prowling Death

TRIPTYKON:

Thomas Gabriel Fischer, sång, gitarr
V. Santura, gitarr
Norman Lonhard, trummor
Vanja Slajh, bas

LP: White Lion - Pride! (1987)





A: Hungry / Lonely Nights / Don't Give Up / Sweet Little Loving / Lady Of The Valley
B: Wait / All You Need is Rock 'N' Roll / Tell Me / All Join Our Hands / When the Children Cry

Producent: Michael Wagener Skivbolag: Atlantic

WHITE LION:
Mike Tramp, sång / Vito Bratta, gitarr / James LoMenzo, bas / Greg d'Angelo, trummor



Jahappja, vad ska man säga om dom där frisyrerna då? De återfinns som synes på baksidan av "Pride", platta nummer två från glamhårdrockarna White Lion med den danskfödde Michael Trempenau, mera känd som Mike Tramp på sång. Det är på den här skivan som hitlåten "When the children cry" finns vet du, hela skivan blev en megahit och sålde över 2 miljoner ex i USA.

Efter succén med "Pride" så låg bandet ute på vägarna till våren 1989, men istället för att ta en paus efter den utmattande turnén så stressades uppföljaren "Big game" (1989) fram, som såklart bara sålde måttliga mängder. Ännu sämre gick nästa platta, "Mane attraction" (1991) mycket på grund av grungevågen som sköljde över världen och kort efter den skivans release så hoppade Greg D'Angelo och James Lomenzo av bandet. Tramp och gitarristen Bratta kämpade på med två nya killar i deras ställe men i september 1991 så kastade även dom in handduken.

Mike Tramp släppte sen en drös skivor, både under eget namn och under bandnamnet Freak of Nature, och 1999 återbildade han White Lion dock som enda originalmedlem, eller rättare sagt "Mike Tramps White Lion" då Vito Bratta också hade rätt till bandnamnet. Ja, just det, vad hände egentligen med demongitarristen Vito Bratta? Jo, han jobbade lite löst som producent efter uppbrottet men försvann 1994 från jordens yta, och dök inte upp igen förrän år 2007 då han blev intervjuad i en radioshow. Bilder på det historiska ögonblicket finns här.

Trivia: Efter White Lion så spelade basisten James LoMenzo mellan åren 2006-2010 faktiskt thrashmetal med Megadeth men blev tidigare i år tvungen att kliva av då originalbasisten David Ellefson återkom till bandet.

En riktigt bra skiva där "Don´t give up, "Lonely nights", "Wait" (tufft solo), "Tell me" (ruggig refräng) och "Lady of the valley" är bäst. Och Vito Brattas Eddie VH-liknande spel på guran imponerar stort.

Sämst: ja det skulle väl vara den megasliskiga "When the children cry" som är sämst, då man hört den till leda.


LP: UFO - No place to run! (1980)





A: Alpha Centauri / Lettin´ go / Mystery train / This fire burns tonight / Gone in the night 
B: Youngblood / No place to run / Take it or leave it / Money, money / Anyday


Producent: George Martin Skivbolag: Chrysalis

UFO:
Phil Mogg, sång / Pete Way, bas / Paul Raymond, gitarr/keyboard / Paul Chapman, gitarr / Andy Parker, trummor


Grabbarna i UFO hade "no place to run" utan var tvungna att tas sin tillflykt till en bensinstation, stackars trummisen Andy Parker hamnde dock bakom pumparna på båda bilderna och bara skallen sticker fram på baksidesbilden... Och vad har den partyglade basisten Pete Way på sig egentligen, en leopardkavaj? Och hur bredbent kan man stå egentligen?

Första skivan med engelska hårdrockslegenderna UFO utan den erkänt lynnige tysken Michael Schenker i sättningen och med nytillskottet Paul Chapman istället på gitarr. Inte en lika omedelbar klassiker som "Lights out", "The wild, the willing and the innocent" och "The Mechanix"-plattorna, men "Lettin´go", "Youngblood", titelspåret "No place to run" och "This fire burns tonight" är ganska schyssta spår. 
Det helt meningslösa introt "Alpha Centauri", bluescovern "Mystery train" och Rod Stewart-minnande smörasken till pianoballad "Gone in the night" kan du dock lugnt lyfta nålen förbi. UFO är ruskigt bra men den skivan här var inte så märkvärdig, dom kan bättre. Men Phil Mogg har en förjävla skön röst.

LP: Thin Lizzy - Black rose: A rock legend! (1979)







A: Do Anything You Want To / Toughest Street in Town / S&M / Waiting for an Alibi / My Sarah
B: Got to Give It Up / Get Out Of Here / With Love / Róisín Dubh (Black Rose): A Rock Legend (Shenandoah / Will You Go Lassie Go / Danny Boy / The Mason's Apron)


Producent: Tony Visconti Skivbolag: Mercury

THIN LIZZY:
Phil Lynott, elbas, sång, gitarr / Brian Downey, trummor / Scott Gorham, gitarr / Gary Moore, gitarr
Gäster: Huey Lewis, munspel på "Sarah" och "With Love" / Jimmy Bain, bas på "With Love"



En klassisk skiva från... eller vänta det där blev fel. Jag säger såhär istället: en JÄTTEKLASSISK skiva från hårdrockslegenderna i Thin Lizzy. Denna skiva, på tal om inget en kanadensisk utgåva, kommer med ett vansinnigt vackert omslag där till och med innerpåsen är rena konstverket. Visste du förrresten att "Get out of here" är skriven av Phil Lynott tillsammans med James "Midge" Ure, mera känd som sångare i synthikonerna Ultravox? Kolla upp skivorna "Vienna", "Rage in Eden" och "Quartet", det är bra skit det. Synth? Ja, det är klart att det är synth, men det är bra i alla fall. Och tro´t om du vill men den gode Midge var ett kort tag faktiskt livegitarrist i Thin Lizzy under bandets USA, Japan- och Englandsturné 1979. Se lista på alla gig härborta på Midge Ure officiella sajt.

Trivia: När det Gorham/Sykes-frontade Thin Lizzy spelade här i Umeå nångång på 90-talet så lånade dom högtalare från vårt coverband. Det var såklart inte Lizzy som kom till vår replokal och lånade grejerna av oss, det var ju snubben som skulle köra PA:t som hämtade grejerna, men i alla fall. Så garanterat ett par av låtarna på den här skivan har Scott Gorham och John Sykes spelat genom just våra gamla HOG-högtalare, coolt va?

Den proppmätte godsägaren och ex-statsministern Göran Person har också lånat grejer av oss, han valtalade här i Umeå för ett antal år sen och hade då en ölindränkt coverbandsmikrofon märkt "Big Red Machine - Covers n´ stuff" i sin rultiga näve. Men det är kanske inte lika coolt. Eller?

RSS 2.0