Film- & Musikbloggen!

CD I:
Satyriasis / Gilded Cunt / Nemesis / Gabrielle / Absinthe with Faust / Nymphetamine (Overdose) / Painting Flowers White Never Suited My Palette / Medusa and Hemlock / Coffin Fodder / English Fire / Filthy Little Secret / Swansong for a Raven / Mother of Abominations / Nymphetamine Fix

CD II:
Devil Woman" (Cliff Richard cover) / Soft White Throat / Bestial Lust (Bitch)" (Bathory cover) / Prey / Nymphetamine (Jezebel Deva Fix) / Mr. Crowley" (Ozzy Osbourne cover)  / Nymphetamine (video)

Producent: Rob Caggiano Skivbolag: Roadrunner

CRADLE OF FILTH:
Dani Filth, vocals / Paul Allender, guitar / James McIlroy, guitar / Martin Powell, keyboards / Dave Pybus, bass / Adrian Erlandsson, drums

---

Tro´t eller ej men den här skivan har jag faktiskt skrivit om förut... Nämen, hur kan det komma sig? Jo, så här gick det till: I fjol sommar var vi nere hela familjen i Göteborg då grabben skulle spela i Gothia Cup. Innan vi åkte ner så frågade jag bloggpolaren Sarcophagic som bor därnere nånstans, om han kunde tipsa mig om några schyssta skivaffärer. Hygglig karl som han är så tipsade han mig givetvis om ett par stycken.

En av affärerna, Andra Långgatans Skivhandel var så fantastiskt bra att jag drog dit två gånger och shoppade och när jag såg den här dubbel-CD:n med Cradle of Filth till salu för tre tjugor så högg jag givetvis den på en gång. Problemet är bara att när vi sen kommer hem till Umeå så upptäcker jag jag redan har den här skivan!
Men bonus-skivan som följer med hade jag såklart inte, och där finns ett par goa låtar, särskilt smutsvaggornas cover av Ozzys "Mr Crowley" var cool. Lite mer oväntat är väl kanske Cliff Richard-covern "Devil Woman", men gamle Cliff är kanske mer metal än vad både du och jag tror...

Tidigare inlägg om Cradle of Filth på min blogg:
- Damnation and a day (CD) / - Vempire (CD) / - Midian (2-LP) / - Nymphetamine (CD)

A: Strength Of Steel / Concrete Jungle / 9-2-5 / I Dreamed It Was The End Of The World / Flight Of The Bumble Beast / Cut Loose
B: Mad Dog / Straight Between The Eyes / Wild Eyes / Kiss Of Death / Paper General

Producent: Anvil, Paul Lachapelle Skivbolag: Metal Blade

ANVIL:
Lips, gitarr/sång / Ian Dickson, bas / Dave Allison, gitarr / Robb Reiner, trummor

---

"Strength of steel"? Nä, tyvärr inte. Ett nyinköpt loppisfynd som trots ett omslag som bara skriker HEAVY METAL! var en rätt blek platta från Anvil. Snyft, hur tänkte dom här? Jag vill ha tillbaka mitt "666"-Anvil, mitt "Butter bust Jerky"-Anvil, mitt "Winged assassins"-Anvil mitt "Motormount"-Anvil, mitt "School love"-Anv... ja du fattar. här finns ju nästan ingenting kvar av den där hysteriska, tighta hårdrock dom körde på tre föregående plattorna före den här.

Jamen hallå, lyssna på "Right between the eyes", hur fan låter dom där egentligen? Som RATT? Och "Mad dog" låter en väldig massa Ted Nugent-rock och sånt gör såklart Uncle Ted mycket bättre. Nä, förutom låtarna "9-2-5", instrumentala "Flight Of The Bumble Beast" (Robb Reiner är en av metalvärldens mest underskattade trumslagare, sanna min ord) och "Cut loose" går den här fetbort. Den avslutande "Paper General" var det ganska bra stuns i också, men då är det såklart redan försent och jag gråter stora krokodiltårar av ilska och sträcker min darrande hand efter "Metal on metal"-plattan istället. Ingen skiva med Anvil på Spotify?



Tidigare inlägg om Anvil på min blogg:
- Forged in fire (LP) / - Metal on metal (LP) / - Hard n´heavy (LP)

 
Jex Thoth – Jex Thoth. Inspelad på 60-talet? Nix, klockren hippiestoner från 2008.


 
Kaipa – In The Wake Of Evolution Inspelad på 70-talet? Nix, klockren prog från 2010.


 
Treat – Coup De Grace. Inspelad på 80-talet? Nix, klockren pudelhårdrock från 2010.

Jag tvärslänger ut ett snabbtips på en bra film jag såg häromkvällen, nämligen thrillerrysaren "Triangle", regisserad av snubben som gav oss slasherkomedin "Severance". "Triangle" är hans tredje film, (han har även gjort "Creep", men den har jag icke sett), och den har en lite udda (och lite snurrig, måste erkännas) handling som lånat inspiration från valfritt avsnitt ur TV-serien "Lost" och den spanska "Timecrimes" (kanonfilm, leta upp den). Den har också lite "Shining" inslängt i mixen, och den höll i alla fall mig på helspänn och på vakt hela tiden. På olika bloggar har "Triangle" kallats både "mindfuck-film" och "hjärnkrökare", så då vet ni ungefär vad som väntar.

Och observera att jag inte satt på helspänn och på vakt för att den var speciellt våldsam eller särskilt blodig, nej det var mest för att handlingen var så jävla skruvad och annorlunda och jag ville verkligen inte missa nåt. För det här är en nog film som man måste se åtminstone två gånger för att kunna ta in allt som händer, för här kränger, vänder och twistar handlingen fram och tillbaka som ett ADHD-barn med klipulver över hela kroppen, och slötittar du bara med ett öga så är du helt lost på en gång. Mycket bra och klart sevärd!

A: Goetia 11:00 / Abyss Within My Soul 9:26
B: In Shrouds Decayed 6:55 / Shrine 1:43 / A Thousand Lies 5:28
C: Descendant 7:41 / Myopic Empire 5:47 / My Pain 5:19
D: The Prolonging  19:22 

Producent: Thomas Gabriel Fischer Skivbolag: Prowling Death

TRIPTYKON:
Thomas Gabriel Fischer, vocals, guitar / V. Santura, guitar / Norman Lonhard, drums / Vanja Slajh, bass

---

Obeservera att CD står inom parentes i rubriken ovan, mer om det senare, för har du nångång sett nån så jävla vackert som denna dubbelvinyl? Det är debutskivan med Triptykon, ex-Celtic Frostaren Thomas Gabriel Fischers (a.k.a Tom Warrior) nya projekt och häng med nu för nu blir det spännande!

Såg den här skivan borta på Ginza.se, och enligt den så var det förutom 2-LP i gatefold omslag, en 24-sidig booklet och även skivan på CD. Kanon tänkte jag, LP:n att spela hemma på stereon och CD:n att poppa i bilen. Och snabbare än ögat hade jag plockat fram mitt nötta VISA-kort och beställt underverket och en dryg vecka senare, (den var såklart restad först) så trillade det ner ett stort paket på ICA-butiken nära oss. Jag skuttade snabbt dit, skuttade ännu snabbare hem och rev upp paketet och där låg den, Triptykon-skivan i apsnygg dubbelvinyl. Men var var CD:n och den 24-sidiga bookleten som också skulle vara med? Kollade igenom fodralet en gång till, hade jag kanske missat den lilla rackaren till CD-skiva? Nej, det var varken CD eller booklet med.

Nåja, jag lyckas på nåt sätt undvika total panik och ringer till Ginzas kundtjänst dagen efter. Jag förklarar mitt lilla problem och hon säger att hon ska kolla med lagret och ber att få återkomma.

Två timmar senare ringer hon.

Tanten på kundtjänst: "Du, vi hade fått fel information från skivbolaget, det är varken CD eller booklet med i LP-utgåvan bara två posters, så det står fel på vår hemsida, men är det OK om jag skickar upp digipack CD:n till dig utan kostnad som plåster på såren?

Jag: Eeeh javisst, det är OK, sa jag.



Och så här ser CD:n, en skitsnygg liten pryl gjord som en bok och med en 24-sidig booklet. Själva CD:n är förresten kolsvart på den sida man spelar, har jag aldrig sett förut. Så gick det till när jag fick Triptykons platta både på LP och CD. True story med ett lyckligt slut.

Men musiken då? Ja, för oss som skrek rakt ut av skräck när vi för två år sedan nåddes av nyheten att Tom Warrior hoppat av Celtic Frost så är det här förstås rena julafton, allla andra tycker troligtvis att det är ett jävla oväsen med gnisslande gitarrer, stötig sång och blytunga riff. Tom Warrior har tack och lov kvar sina patenterade "death-grunts" som han strösslar här och där skivan igenom och textmässigt gör Tom upp med besvikelsen att han var tvungen att kliva av Celtic Frost, enligt intervjun med honom i senaste SRM var det tydligen trummisens enorma ego som förstörde det mesta.
Och det faktum att Martin Eric Ain, hans långvariga låtskrivarkollega och Celtic Frost-basist Ain inte kunde ta Toms parti i den infekterade konflikten utan stod tyst och bara såg på och lät allt dom två byggt upp tillsammans falla sönder. Jävla trummis. Men Tom Warrior är tillbaka, och gör jävligt bra musik det är huvudsaken.

Omslagsbilden heter förresten "Vlad Tepes" och är såklart målad av legenden H.R Giger vars målning "Satan II" pryder framsidan på det klassiska Celtic Frost-albumet "To Mega Therion".

Bäst: "Goetia" (deathgrunt #1 efter 2,09 min), "Abyss within my soul" (världens hårdaste riff på refrängen?), "In shrouds decayed" (med skön gråtsång och världens näst hårdaste riff efter 3,52 min), "Descendant" (blytung) och den ruskigt nedstämda "The Prolonging", som med sina mäktiga 19 minuters speltid täcker hela sidan fyra på vinylutgåvan. Tunga saker.

Sämst: Ja, jag är lessen men minutkorta instrumentalsnutten "Shrine" är sämst. Och "Pain" med bara tjejsång var lite eljest.

Och på tal om ingenting så bloggar huvudmannen Fischer, läs hans lätt kryptiska blogg här.

A: Hungry / Lonely Nights / Don't Give Up / Sweet Little Loving / Lady Of The Valley
B: Wait / All You Need is Rock 'N' Roll / Tell Me / All Join Our Hands / When the Children Cry

Producent: Michael Wagener Skivbolag: Atlantic

WHITE LION:
Mike Tramp, sång / Vito Bratta, gitarr / James LoMenzo, bas / Greg d'Angelo, trummor

---

Jahappja, vad ska man säga om dom där frisyrerna då? De återfinns som synes på baksidan av "Pride", platta nummer två från glamhårdrockarna White Lion med den danskfödde Michael Trempenau, mera känd som Mike Tramp på sång. Det är på den här skivan som hitlåten "When the children cry" finns vet du, hela skivan blev en megahit och sålde över 2 miljoner ex i USA.

Efter succén med "Pride" så låg bandet ute på vägarna till våren 1989, men istället för att ta en paus efter den utmattande turnén så stressades uppföljaren "Big game" (1989) fram, som såklart bara sålde måttliga mängder. Ännu sämre gick nästa platta, "Mane attraction" (1991) mycket på grund av grungevågen som sköljde över världen och kort efter den skivans release så hoppade Greg D'Angelo och James Lomenzo av bandet. Tramp och gitarristen Bratta kämpade på med två nya killar i deras ställe men i september 1991 så kastade även dom in handduken.

Mike Tramp släppte sen en drös skivor, både under eget namn och under bandnamnet Freak of Nature, och 1999 återbildade han White Lion dock som enda originalmedlem, eller rättare sagt "Mike Tramps White Lion" då Vito Bratta också hade rätt till bandnamnet. Ja, just det, vad hände egentligen med demongitarristen Vito Bratta? Jo, han jobbade lite löst som producent efter uppbrottet men försvann 1994 från jordens yta, och dök inte upp igen förrän år 2007 då han blev intervjuad i en radioshow. Bilder på det historiska ögonblicket finns här.

Trivia: Efter White Lion så spelade basisten James LoMenzo mellan åren 2006-2010 faktiskt thrashmetal med Megadeth men blev tidigare i år tvungen att kliva av då originalbasisten David Ellefson återkom till bandet.

En riktigt bra skiva där "Don´t give up, "Lonely nights", "Wait" (tufft solo), "Tell me" (ruggig refräng) och "Lady of the valley" är bäst. Och Vito Brattas Eddie VH-liknande spel på guran imponerar stort. Sämst: ja det skulle väl vara den megasliskiga "When the children cry" som är sämst, då man hört den till leda.

Dreamline / Bravado / Roll the Bones / Face Up / Where's My Thing? (Part IV, Gangster of Boats) / The Big Wheel / Heresy / Ghost of a Chance / Neurotica / You Bet Your Life

Producent: Rupert Hine, Rush Skivbolag: Atlantic

RUSH:
Geddy Lee, bas/sång / Alex Lifeson, gitarr / Neil Peart, trummor

---

Jag dammar väl iväg ett snabbt inlägg om de kanadensiska powertrion Rush och deras "Roll the bones"-platta nu när jag ändå har farten uppe. En riktigt bra skiva som förutom att den blev bandets första topp 5 i USA sedan "Moving Pictures" även har befriande lite keyboards på låtarna.

Men det rappade (!) partiet på titellåten "Roll the bones" hade jag gärna varit utan, men det finns ju "skip"-knappar nuförtiden som tur är. Innehåller den tankeväckande textraden "We´re only immortal for a limited time" och på den avslutande låten "You bet your life" sjungs det i refrängen det enormt tungvrickande textpartiet som du ser här nedan och som du ju kan försöka sjunga med i:

"lifeanarchist reactionary running-dog revisionist
hindu muslim catholic creation/evolutionist
rational romantic mystic cynical idealist
minimal expressionist post-modern neo-symbolist

armchair rocket scientist graffiti existentialist
deconstruction primitive performance photo-realist
be-bop or a one-drop or a hip-hop lite-pop-metallist
gold adult contemporary urban country capitalist"

Coolt omslag av alltid lika pålitlige Hugh Syme och hela rasket är enligt tacklistan "brought to you by the letter B", vad nu det betyder. Klart!

Tidigare inlägg om Rush på min blogg:
- Moving pictures (LP) / - Exit...stage left (live) (2-LP) / - Signals (LP) / - Grace under pressure (LP) / - Power windows (LP) / - Hold your fire (LP) / - A show of hands (CD) / - Counterparts (CD) / - Rush R30 (DVD) / - Anatomy of a drumsolo (DVD) / - Rush in Rio (DVD) / - Different stages (3-CD) / - Presto (LP) / - A farewell to kings (LP) / - All the world´s a stage (2-LP) / - Hehmispheres (LP) / - Snakes and arrows (CD) / - Rush through times (bild-LP) / - Hemispheres (bild-LP) / - RUSH Archives (3-LP)

... tänker Paul Stanley och slänger ett örnöga på sin bas-spelande polare, Ace gör nåt unspeakable med sin gura och Peter trillar lite på cymbalerna.
En bild som inte är så live som man kan tro och säkert tagen vid samma tilfälle som denna, alltså i Michigan Palace i Detroit, en teater som KISS använde som övningslokal för att finputsa sin show. Några timmar senare skulle dom nämligen iväg och spela ett av de totalt tre gig (25-27 januari 1976, totalt 36.000 pers. i publiken) dom gjorde i Detroits Cobo Hall under "Alive"-turnén. Såhär ser förresten omslagsbilden ut till "Alive"-plattan, den kan väl inte vara knäppt många sekunder ifrån den här, eller hur?.

Cobo-inspelningarna skulle senare hamna utspridda här och där på "Alive"-plattan, som är ett hopkop av fyra olika KISS-konserter runt om i USA, och en platta som, enligt skivans producent Eddie Kramer, inte heller den är så "live" som man kan tro: "only the drums were kept from the original live-recordings, virtually everything else was replaced". Vem "MB" är som signerat postern så fint i nedre vänstra hörnet vet jag dock icke.

På postern baksida: En storbyxad Rod Stewart på scen i Stockholm + inforutor om bland andra Gasolin, Boston, Nazareth samt TV-serien "Den osynlige mannen" som var väldigt poppis då 1976. Visst kommer du ihåg den?.

Fler Kiss-prylar på min blogg:
- Diverse KISS-prylar!

A: Alpha Centauri / Lettin´ go / Mystery train / This fire burns tonight / Gone in the night 
B: Youngblood / No place to run / Take it or leave it / Money, money / Anyday

Producent: George Martin Skivbolag: Chrysalis

UFO:
Phil Mogg, sång / Pete Way, bas / Paul Raymond, gitarr/keyboard / Paul Chapman, gitarr / Andy Parker, trummor

---

Grabbarna i UFO hade "no place to run" utan var tvungna att tas sin tillflykt till en bensinstation, stackars trummisen Andy Parker hamnde dock bakom pumparna på båda bilderna och bara skallen sticker fram på baksidesbilden... Och vad har den partyglade basisten Pete Way på sig egentligen, en leopardkavaj? Och hur bredbent kan man stå egentligen?

Första skivan med engelska hårdrockslegenderna UFO utan den erkänt lynnige tysken Michael Schenker i sättningen och med nytillskottet Paul Chapman istället på gitarr. Inte en lika omedelbar klassiker som "Lights out", "The wild, the willing and the innocent" och "The Mechanix"-plattorna, men "Lettin´go", "Youngblood", titelspåret "No place to run" och "This fire burns tonight" är ganska schyssta spår. 
Det helt meningslösa introt "Alpha Centauri", bluescovern "Mystery train" och Rod Stewart-minnande smörasken till pianoballad "Gone in the night" kan du dock lugnt lyfta nålen förbi. UFO är ruskigt bra men den skivan här var inte så märkvärdig, dom kan bättre. Men Phil Mogg har en förjävla skön röst.

Galapremiär för en ny, helt meninglös kategori: Mina filmer som jag har på Laserdisc! Laserdisc, vad fan är det för nåt? Jodu, grabben det ska jag berätta för dig, det var ju det coolaste man kunde ha på 90-talet. jo, det är säkert.
Jag och polaren Patrik köpte i början på 90-talet varsin LD-spelare på OnOff för det överkomliga priset 9000:- (styck), kan säga att dom på OnOff inte hade en susning vad dom sålde, dom tyckte nog vi var ena kufar som absolut skulle ha varsin såndär svindyr spelare som spelade filmer på det där konstiga formatet. Men vi köpte varsin spelare och började skicka efter filmer från USA (dyrt) och från diverse importfirmor i Sverige (dyrt). En film på LaserDisc kunde kosta drygt 300 spänn så det blev inte så många chansköp kan jag säga. 

Tyvärr så pajade lasern på min spelare efter 5-6 års flitigt användande, och med en hutlös reparationskostnad på 3000 spänn så hamnade den i soporna. Och så hade ju DVD kommit och dom skivorna var ju i ett lite behändigare format.

Men!

En bloggpolare som jag har här i Umeå (en polare som jag dock aldrig träffat IRL) kommenterade på min blogg för nåt år sen att hans granne (som fortfarande körde LaserDisc), hade en LD-spelare som han tänkt slänga. En spelare som fungerade men det var nåt vajsing med släden, man fick skjuta in den för hand men den funkar, och han hade ju en annan bättre LD-spelare som han använde. Så ville jag ha den spelaren (som btw var helt identisk med den jag hade haft själv tidigare), så fick jag den gratis!

Så in på mitt jobb kommer en kille (grannen) med en LaserDisc-spelare under armen och hälsar från en kille jag aldrig träffat (bloggaren) och ger mig en LaserDisc-spelare helt gratis.

Helt sjukt schysst!

Och den funkar. Släden som skivorna ligger på måste puttas igen för hand men den funkar. Nu är problemet bara att jag har inte plats för den LaserDisc-spelaren under TV:n, där trängs redan en DVD-spelare med en VHS/DVD-kombi-spelare + en mediaspelare från Western Digital.

Nu står LaserDisc-spelaren i ett förråd och alla mina filmer har jag stående i en back tillsammans med mina vinylplattor. Slänga bort dom? Är du helt jävla förryckt, människa!

Så här kommer alltså mina filmer som jag har på det numera utdöda formatet. Det blir inga långa haranger om respektive film för dom här har ni sett allihop, det lovar jag.
Först ut: den första film jag köpte på LaserDisc, James Camerons fantastiska djuphavsaction The Abyss i en grymt snygg dubbel-discutgåva med 1 timme film på varje sida. 1 timme per sida? Ja, det rymdes bara 60 minuter film på var sida på LaserDisc så man fick vackert lyfta på arschlet och vända på den efter en timme men va fan... Otroligt bra film.







Läs mer om LaserDisc på Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Laserdisc

The Hangman of Prague / Throne of Rats / Seven Angels, Seven Trumpets / Life's Emblem / Steel Inferno / Perish in Flames / Holy Blood, Holy Grail / Warschau / Deathmarch / Everything Bleeds / Blutrache

Producent: Marduk Skivbolag: Regain

MARDUK:
Mortuus, sång / Morgan Håkansson, gitarr / Magnus "Devo" Andersson, bas / Emil Dragútinovic, trummor

---

Första plattan med grymma vrålaren Daniel "Mortuus" Rostén bakom micken och även första skivan med Marduk-bekantingen Magnus "Devo" Andersson tillbaka i bandet. Han var gitarrist i Marduk fram till 1994 men gör här comeback i bandet då som basist. Detta är också nästsista skivan med trummisen Emil Dragútinovic, på den följande "Rom. 5.12" var han bara med till hälften och hoppade av bandet under den skivans inspelning. Men här är han med till 100% och pigg som en pelikan, lyssna bara på fartvidundren "Life's Emblem", "Warschau", "Blutrache" och "Everything Bleeds", han lyfter ju för fan nästan från trumpallen pojkstackarn!

Men ibland så drar Marduk ner på tempot sådär som bara dom kan och klämmer ur sig ett riktigt tungt schabrak till låt och på denna skiva heter de "Perish in Flames", "Seven Angels, Seven Trumpets" och "Deathmarch", den sistnämnda är dock egentligen mera ett intro än en låt och var väl sådär halvbra i ärlighetens namn. Men resten är ruskigt bra, Marduk är ju klart Sverige-bäst i sin genre och tillsammans med sina norska kollegor i Immortal, Khold, Satyricon och Enslaved solklart bäst i hela världen på black metal. Och nu är ju jag långt ifrån nån Marduk-specialist, (jag har bara följt bandet från "Nightwing" och framåt), men har dom nånsin gjort en dålig skiva? Sjukt bra skiva som såklart kommer med ett skitsnyggt omslag och ett ondskefullt och lagomt svårläst CD-häfte fyllt med bilder på dödskallar och luftvärnskanoner. Heja Marduk!

Tidigare inlägg om Marduk på min blogg:
- Rom 5.12 (CD) / - Infernal eternal (2-CD) / - Nightwing (CD)

A: X Offender / Little Girl Lies / In the Flesh / Look Good in Blue / In the Sun / A Shark in Jet's Clothing
B: Man Overboard / Rip Her to Shreds / Rifle Range / Kung Fu Girls / The Attack of the Giant Ants

Producent: Richard Gottehrer Skivbolag: Pickwick

BLONDIE:
Deborah Harry, vocals / Chris Stein, guitar / Gary Valentine, bass / James Destri, piano, / Clement Burke, drums

---

Åhå, har nya plattan med The Sounds kommit? Nix, det här är Blondies debut från 1976! Det är inte så mycket som har ändrats på 35 år i varken mode och popposer, eller hur? Harry är ju vacker som en dag och de knallröda popjeansen sitter ju som en smäck på iskalla trummisen Clem Burke. Men så är ju Debbie Harry alla pop/punktjejers urmoder, fråga bara Gwen Stefani, Madonna, Angela Gossow, Linda Sundblad, Amanda Jensen med flera. Listan på musicerande tjejer som influerats av henne är ju lika lång som en telefonkatalogen!
Här hoppar Harry och grabbarna helt obrytt mellan genrerna, från tuggummipop med handklapp ("Little girl lies", ("In the sun"), softa sista-dansenlåtar ("In the flesh"), filmmusikinfluerad pop med slingriga synthslingor ("A shark in jet's clothing"), orgelproggig charterjazzreggae ("Man overboard") och stötig new wavepop med fotbollskörer ("Rip her to shreads"). Bra skiva det här.

"I could give you some head and shoulders to lie on..."

Tidigare inlägg om Blondie på min blogg:
- The hunter (bild-LP) / - Eat to the beat (LP)

A: Do Anything You Want To / Toughest Street in Town / S&M / Waiting for an Alibi / My Sarah
B: Got to Give It Up / Get Out Of Here / With Love / Róisín Dubh (Black Rose): A Rock Legend (Shenandoah / Will You Go Lassie Go / Danny Boy / The Mason's Apron)

Producent: Tony Visconti Skivbolag: Mercury

THIN LIZZY:
Phil Lynott, elbas, sång, gitarr / Brian Downey, trummor / Scott Gorham, gitarr / Gary Moore, gitarr
Gäster: Huey Lewis, munspel på "Sarah" och "With Love" / Jimmy Bain, bas på "With Love"

---

En klassisk skiva från... eller vänta det där blev fel. Jag säger såhär istället: en JÄTTEKLASSISK skiva från hårdrockslegenderna i Thin Lizzy. Denna skiva, på tal om inget en kanadensisk utgåva, kommer med ett vansinnigt vackert omslag där till och med innerpåsen är rena konstverket. Visste du förrresten att "Get out of here" är skriven av Phil Lynott tillsammans med James "Midge" Ure, mera känd som sångare i synthikonerna Ultravox? Kolla upp skivorna "Vienna", "Rage in Eden" och "Quartet", det är bra skit det. Synth? Ja, det är klart att det är synth, men det är bra i alla fall. Och tro´t om du vill men den gode Midge var ett kort tag faktiskt livegitarrist i Thin Lizzy under bandets USA, Japan- och Englandsturné 1979. Se lista på alla gig härborta på Midge Ure officiella sajt.

Trivia: När det Gorham/Sykes-frontade Thin Lizzy spelade här i Umeå nångång på 90-talet så lånade dom högtalare från vårt coverband (www.brm.nu). Det var såklart inte Lizzy som kom till vår replokal och lånade grejerna av oss, det var ju snubben som skulle köra PA:t som hämtade grejerna, men i alla fall. Så garanterat ett par av låtarna på den här skivan har Scott Gorham och John Sykes spelat genom just våra gamla HOG-högtalare, coolt va?

Den proppmätte godsägaren och ex-statsministern Göran Person har också lånat grejer av oss, han valtalade här i Umeå för ett antal år sen och hade då en ölindränkt coverbandsmikrofon märkt "Big Red Machine - Covers n´ stuff" i sin rultiga näve. Men det är kanske inte lika coolt. Eller?

Daimonos / Shemaforash / Ov Fire And The Void / Transmigrating Beyond Realms Ov Amenti / He Who Breeds Pestilence / The Seed Ov I / Alas, Lord Is Upon Me / Defiling Morality Ov Black God / Lucifer

Producent: Nergal, Behemoth Skivbolag: Nuclear Blast

BEHEMOTH:
Adam "Nergal" Darski vocals, lead guitar / Tomasz "Orion" Wróblewski bass / Zbigniew Robert "Inferno" Promioski drums. Session- och livegitarrist: Patryk Dominik "Seth" Sztyber

---

Senaste plattan från det polska smatterbandet Behemoth har jag givetvis köpt, jag gillar ju den här orkestern skarpt! En skiva fylld med sanslöst bra dödsmetall i Deicide/Nile-skolan och med som vanligt Guds-ilskna texter. Genomarbetat CD-häfte med en uppsjö coola bandbilder och vid varje låttext har Nergal skrivit några rader som han troligtvis hade tänkt skulle underlätta för oss lyssnare så vi ska förstå vad låten handlar om, men som egentligen gör allting än mer invecklat. Eller vad sägs dessa förklarande rader till "Ov Fire and the Void"?:

"Whilst listening to the first demo versions of this track I had an irresistible feeling that every single tone is filled with overwhelming spirit of Dionysus; god of ecstatic chaos, source of pure joy which reaches far beyond false boundaries between good and evil, life and death, love and hate. Dionysian rave focuses entirely on Here and Now, experiential knowledge, intuition and passion. All of these are essential factors or components of any form of Art. The world governed by such virtues cannot be corrupted or repressed by an order which every culture or civilization tries to force on. In its nature it is much more primordial and pure. The same can be said about a creative chaos; it goes beyond any sort of intellectual analysis or speculation. It becomes released energy. Potential in action, never in inertia. Let us joy for we are as streams of lava erupting under our oceanic and cosmic Will..."

Hängde du med på den?

Bäst: "Shemaforash" (285 bpm leker man inte med), "Ov Fire And The Void" (blutung, alla fall i början), "Alas, Lord Is Upon Me" (ännu en tung rackare med fränt dubbeltramp av alltid lika imponerande trummisen Inferno. Och lyssna på det blixtrande snabba och minst sagt snortighta slutet på den! Missa inte heller dena avslutande 9-minutersmanglaren "Lucifer" där hela texten är en dikt av Tadeusz Micinski (1873-1918) och som framförs på polska minsann.

Trivia: Det feta trumljudet som dundrar som självaste åskan är producerat av svenske Daniel Bergstrand, du vet han som producerat skivor med bland andra Meshuggah, Dimmu Borgir och Dark Funeral. Tyvärr så missade jag av olika orsaker helt utom min kontroll Behemoth på House of Metal här i Umeå men dom var säkert jättebra... vadå jag bitter?

Tidigare inlägg om Behemoth på min blogg:
- Satanica (CD)