LP: Venom - Black Metal! (1982)



Denna jättejättejätteklassiska andraplatta från Venom stoltserar med världens hårdrockigaste omslag.



Eftersom jag idiotiskt har sålt min originalpressning av denna skiva (givetvis med tillhörande poster och textblad) i början av 90-talet så var jag såklart tvungen att köpa den igen på vinyl när den här gatefoldutgåvan poppade upp på nätet för knappa  två hundringar. Lite tröst i allt elände är den trots allt, för visst är den snygg?



Bäst: "Black metal" (herregud vilken låt!), "Buried Alive", (ljudet av jorden som faller på kistlocket ger mig alltid rysningar), "Teachers Pet" och "Countess Bathory".
Sämst: givetvis att jag sålde mitt Neat Recordsorigianl för 40 spänn till nån fjunig jävla tonåring. För på själva skivan finns det inget som är sämst.



Nyutgåva på genomskinlig vinyl utgiven på italienska Earmark.
 

A:
Black Metal
To Hell and Back
Buried Alive
Raise the Dead
Teachers' Pet
Bloodlust (Radio 1 session)


B:
Leave Me in Hell
Sacrifice
Heaven's on Fire
Countess Bathory
Don't Burn the Witch
At War with Satan (preview)

* * *

* * *

Producent: 
Keith Nichol, Venom 

Skivbolag: 
Earmark

VENOM:

Conrad "Cronos" Lant, bas, sång
Jeffrey "Mantas" Dunn, gitarr
Anthony "Abaddon" Bray, trummor


2-LP: Luca Turilli - Prophet of the last eclipse! (2002)



Soloskiva från italienske gitarristen Luca Turilli som färgglad bildvinyl. En någorlunda limiterad utgåva, det finns bara 3000 ex av denna i hela världen. Skillnaden mellan denna vinylutgåva och CD:n (som jag såklart också har) är att alla låtar på D-sidan är bonuslåtar enbart för denna vinylutgåva. Bland annat finns en version av "Demonheart" där ex-Angrasångaren Andre Matos sjunger istället för Olaf. 



Men omslagsbilden är såklart lika hiskelig som den var på promo-CD:n, (bara mångdubbelt större)



Uppviket är färgglatt som få andra uppvik.



Bilvinyl som sagt med Luca på ena LP:n...



... och sångaren Olaf på den andra.



Affischen som följer med är väl lätt onödig, om man nu inte är 12 år och tycker som är häftigt.
Jävligt bra skiva trots det!


A:
Aenigma
War of the Universe
Rider of the Astral Fire
Zaephyr Skies' Theme 

B:
 
The Age of Mystic Ice
Prince of the Starlight
Timeless Oceans
Demonheart 

C: 
New Century's Tarantella
Prophet of the Last Eclipse

D:
Dark comet´s reign
Demonheart
Caprice in A minor
Autumns last whisper

* * *

* * * 

Producent: 
Sascha Paeth, Miro 

Skivbolag: 
Limb Music

LUCA TURILLI:

Luca Turilli, gitarr
Olaf Hayer, sång
Sascha Paeth, bas
Miro, keyboard
Robert Hunecke-Rizzo, trummor, gitarr

GÄSTER:
Andre Matos (ex-Angra), sång på "Demonheart" (versionen på sidan D)

LP: Status Quo - 1+9+8+2! (1982)





A: She Don't Fool Me / Young Pretender / Get Out And Walk / Jealousy / I Love Rock 'N' Roll
B: Resurrection / Dear John / Doesn't Matter / I Want The World To Know / I Should Have Known / Big Man


Producent: Status Quo Skivbolag: Vertigo

STATUS QUO:
Francis Rossi, gitarr/sång / Rick Parfitt, gitarr/sång / Alan Lancaster, bas/sång / Pete Kircher, trummor / Andy Bown, keyboards


En skiva från boogierockande evighetsmaskinen Status Quo från 1982 när Quo firade att det då var 20 år sen som Rossi och Lancaster möttes och startade ett band ihop. För om du använder din små grå så ser du att 1+9+8+2 = 20, fyndigt va? Tänk om dom istället hade startat bandet 1964 och då firat 20-årsjubileumet 1984, då hade det ju blivit 1+9+8+4 = 22, alltså fatta vilken jävla tur dom hade som började 1962!

Eller som min dotter sa på sin födelsedag för ett par år sen utan att tänka efter nånting alls: "Vilken tur jag hade som föddes på min födelsedag!" Vad svarar man på det? Bra skiva med ett helt gäng goa låtar men ett lite väl tråkigt omslag för att vara ett 20-årsjubileum, eller va?

Bäst: "She Don't Fool Me", "Young Pretender", "Dear John", "Doesn't Matter", "I Should Have Known"
Sämst: "Big man", "I Want The World To Know" och "I Love Rock 'N' Roll". Som av en händelse är alla de tre sämsta låtarna skrivna av basisten Alan Lancaster... du Alan, du kanske ska låta Parfitt och Rossi sköta låtsnickrandet hädanefter?

LP: Saga - Saga! (1978)





A: How Long / Humble Stance / Climbing the Ladder / Will It Be You? (Chapter 4)
B: Perfectionist / Give 'Em the Money / Ice Nice / Tired World (Chapter 6)

Producent: Paul Gross Skivbolag: Polydor

SAGA:
Ian Crichton, guitar / Jim Crichton, synthesizer, bass / Peter Rochon, keyboards / Steve Negus, drums / Michael Sadler, vocals, guitar, keyboards


Debutplattan från Saga, du vet det där andra lite okändare kanadensiska progrocksgänget. Vilka det första gänget är? Jamen, Rush såklart. Jag tror inte det går att hitta en artikel om Saga där inte Rush omnämns, och jag gjorde ju just det jag också. Nämnde Rush i en artikel om Saga alltså. Men nu är det slut med det för det här gänget står ju jättebra bra på egna ben, och förtjänar definitivt att upptäckas för dom är riktigt bra och låtarna "How long" och "Humble Stance" är ju riktiga klassiker! Kraftigt synthbeströdd progrock och Saga är nog enda bandet med en kille på keyboard och en annan på "lead keyboards"... Undrar förresten varför man på en debutplatta döper två låtar till "Chapter 4" och "(Chapter 6)"?

Bäst: "How long", "Humble Stance", "Perfectionist" och den våta progdrömmen "Tired world".
Sämst: "Ice nice"

RSS 2.0