LP: David Bowie - Diamond Dogs! (1974)
A: Future Legend / Diamond Dogs / Sweet Thing / Candidate / Sweet Thing (Reprise) / Rebel Rebel
B: Rock 'n' Roll With Me / We Are the Dead / 1984 / Big Brother / Chant of the Ever Circling Skeletal Family
Producent: David Bowie Skivbolag: RCA
DAVID BOWIE:
David Bowie, vocals, guitars, Moog / Mike Garson, keyboards / Herbie Flowers, bass / Tony Newman, drums / Aynsley Dunbar, drums
Ännu mera Bowie, nu är det "Diamond dogs" från 1974 som står på tur. En skiva som jag fick av en kompis som rensade ut alla sina vinyler till förmån för CD, och jag måste säga att det var tur att jag fick den gratis för hade jag pröjsat pengar för den här skivan hade jag varit riktigt deppad... Tyckte nämligen att den var riktigt dålig, eller så kanske jag inte var på humör? Det börjar nämligen inte bra alls, då titellåten "Diamond Dogs" låter som ett Rolling Stones-light med blås och då ska du veta att jag gillar varken Rolling Stones eller blås...
Den enda låtar som möjligen var nåt att ha var "Rebel, Rebel" (nätt och jämnt, låter Stones igen) och om jag ska vara rikigt, riktigt snäll "We are the dead" men allt annat... Nej, jag är lessen inte, det här var verkligen inte min kopp te alls.
Låtarna på B-sidan är lite löst baserad på George Orwell bok "1984" som Bowie hade planer på att göra musikal av mixat med en egen glammig historia, men var tvungen att lägga det på is då han inte fick rättigheterna. Låtarna han redan hade knåpat ihop hamnade då på denna skiva istället.
I fodralet ligger det förresten även en konstig poster, med en snudd på obegriplig text, en text som Bowie läser i öppningslåten "Future Legend". Ett helvetiskt konstigt omslag avrundar hela spektaklet där vi ser Bowie som hundmänniska med "hundens" könsorgan nogsamt nedtonade. Tyvärr är det som synes inte den utgåvan jag har, det LP-omslag där "the dog´s bollocks" syns är visst riktigt sällsynta värda en rejäl slant.
Film på Laserdisc: Terminator 2 - Judgement Day! (1991)
Och med denna klockrena klassiker avslutar jag min vandring genom de glömda Laserdiscarnas land, för nu har jag bloggat om alla jag har hemma. Och sista inlägget blir precis som det första en film regisserad av James Cameron. Och som du ser är det inte vilken film som helst utan "Terminator 2 - Judgement Day", den mäktigaste filmen av dom alla och alla feta actionfilmer urmoder! Fantastiskt snygg gatefoldutgåva.
CD: Sepultura - Beneath the remains! (1989)
Beneath the Remains / Inner Self / Stronger Than Hate / Mass Hypnosis / Sarcastic Existence / Slaves of Pain / Lobotomy / Hungry / Primitive Future
Producent: Scott Burns Skivbolag: Roadrunner
SEPULTURA:
Max Cavalera, vocals, rhythm guitar / Andreas Kisser, lead guitar / Paulo Jr., bass / Igor Cavalera, drums
Gäster:
Kelly Shaefer (Atheist), John Tardy (Obituary), Francis Howard (Incubus) background vocals "Stronger Than Hate"
Tredje fullängdaren från brasilianska samba-thrasharna Sepultura och en riktig klassiker minsann. Fruktansvärt svängig skiva, försök låta bli luftgitarren när grabbarna trampar igång thrashklassiker som "Beneath the Remains", "Inner self", "Stronger than Hate" (med text skriven av Atheists Kelly Schaefer), "Lobotomy" (snabba fötter av Igor!) och "Mass Hypnosis".
Så fort det snackas om Sepultura så är det alltid den sjungande gitarristen Max Cavalera som hamnar i fokus, men jag tycker den riktiga hjälten, den riktiga klippan och en som verkligen ska framhävas är Andreas Kisser, som förutom att han skrivit denna skivas alla låtar (tillsammans med Max men i alla fall) även drar iväg ett ett helt gäng skittuffa solon, rent av överdjävulska på min ära! Basisten Paulo Jr. ska även ha en guldklocka och en klapp på axeln för lång och trogen tjänst. Han har faktiskt skött basandet från starten 1984 fram tills dags dato och är därmed den sista kvarvarande originalmedlemmen i bandet. Kisser blev inte medlem i gravorkestern (Sepultura betyder "grav" på portugisiska) förrän plattan "Schizophrenia" (1987) och numera är ju ingen av Cavalera-bröderna ens med i bandet. Men Kisser och Paulo Jr är kvar. Djävligt bra skiva från ett klassiskt band.
Trivia: denna skiva har sålt över 600.00 ex sen den släpptes och det är en jäkla massa ska du veta när man pratar om thrashmetal.
LP: Venom - Black Metal! (1982)
A: Black Metal / To Hell and Back / Buried Alive / Raise the Dead / Teachers' Pet / Bloodlust (Radio 1 session)
B: Leave Me in Hell / Sacrifice / Heaven's on Fire / Countess Bathory / Don't Burn the Witch / At War with Satan (preview)
Producent: Keith Nichol, Venom Skivbolag: Earmark
VENOM:
Conrad "Cronos" Lant, bass, vocals / Jeffrey "Mantas" Dunn, guitar / Anthony "Abaddon" Bray, drums
Jättejättejätteklassisk andraplatta från världens bästa Venom och en skiva som stolt ståtar med världens allra hårdrockigaste omslag. Den här skivan behöver jag inte berätta så mycket om, eftersom du som rättrogen hårdrockare redan har den hemma, men jag kan väl lite kort berätta att trots att Venom influerat alla nu existerande blackmetal-band så var det ett skojfriskt gäng som tog det där med djävulen med en gigantisk klackspark. Lyssna bara på skojfriska snuskdängan "Teachers Pet", som förutom att den inte är ett dugg satanisk har ett gungande bluesparti mitt i låten!
Som du ser på bilderna ovan är detta inte originalpressen utan en nyutgåva på genomskinlig vinyl utgiven på italienska Earmark, för eftersom jag är en idiot så sålde jag min originalpress av denna skiva (givetvis med tillhörande poster och textblad) i början av 90-talet och jag har sedan dess varje dag förbannat mig själv hur jag kunde vara så helvetes dum. Därför var jag bara tvungen att köpa den igen på vinyl när den här gatefoldutgåvan poppade upp på nätet för knappa två hundringar. Lite tröst i allt elände är den trots allt, för visst är den snygg? Sist på A-sidan ligger btw "Bloodlust" i en version inspelad för BBC Radio One exklusivt för denna vinylversion. Eller?
Bäst: "Black metal" (herregud vilken låt!), "Buried Alive", (ljudet av jorden som faller på kistlocket ger mig alltid rysningar), "Teachers Pet" och "Countess Bathory".
Sämst: givetvis att jag sålde min Neat Records-pressning för 40 spänn till nån fjunig jävla tonåring. För på den här skivan finns det inget som är sämst.
Film på Laserdisc: Dead-Alive! (1992)
... eller "Braindead" som vi filmälskare här i Europa känner den som, denna är inköpt i USA och heter därför som den gör. Och om du nu framlevt dina dagar under en sten så är detta alltså regissören Peter "Sagan om Ringen" Jacksons extremt blodiga splatterfilm där helvetet brakar lös i en sömnig liten stad när Lionel redan från början griniga mamma blir biten av en rått-apa.
Hon lyckas sen smitta både en präst (karate!!), en sjuksyster och vi får även stifta bekanskap med en djävligt olydig zombiebaby. Smittan sprids genom hela stan och snart har Lionel fullt upp att värja sig mot de blodtörstiga typerna. Tur att han har sin gräsklippare... Jätteklassiker med grymt coolt omslag, och du ligger garanterat dubbelvikt filmen igenom, antingen av skratt eller hulkande över kräkshinken.
Trivia: Inte mindre än 300 liter låtsasblod användes till scenen där Lionel och hans kära gräsklippare går hårt åt de inrusande zombiesarna.
Filmtips: Pontypool! (2009)
Grymt bra zombierulle med en lite annorlunda infallsvinkel för här bjuds vi faktiskt på... wait for it: zombieradioteater! Hallå? HALLÅ? Är det nån kvar... Drog verkligen alla när dom läste ordet radioteater?
OK, jag skriver väl lite om filmen just in case nån tittar in senare... Tänk dig en blandning av Oliver Stones "Talk Radio" (ruskigt bra film, se den!), Orson Welles radiosändning av "War of the Worlds" och så slänger du in lite "Night of the Living Dead" så har du "Pontypool".
Denna kanadensiska lågbudgethistoria utspelas till fullo inne på en radiostation och handlar om den vresige Grant Mazzy, en radiosnubbe som varit med förr och av olika skäl nu hamnat som radiopratare i avskilda avkroken Pontypool, staden där den största nyheten vanligtvis är av kalibern "Mrs Jones katt har rymt" och "ikväll är det bingo i kyrkan".
Nåväl, det som börjar som ännu en skittråkig dag på jobbet ändras kvickt då Mazzy, hans producent Sidney och teknikern Georgina plötsligt får in rapporter från sin flygande reporter Ken Loney om ett våldsamt upplopp utanför en läkarmottagning i stan. Härligt tänker Mazzy, äntligen en riktig nyhet i den här skithålan till stad!
Uploppet sprider sig över hela staden och människor blir söndertuggade av den vilt pratande (!) mobben och den vettskrämda reportern som gömt sig rapporterar allt till Mazzy & Co i studion som till en början har väldigt svårt att tro vad dom hör. Efter ett tag så kommer det fram att människorna blir smittade av ord i det engelska språket. Frågan är bara vilka ord och hur undviker man att bli smittad? Och ska man verkligen som radiostation sända en massa ord ut genom luften till folks radioapparater om man inte vet vilka ord som bara gör allt värre? Många frågor är det.
När jag i början av inlägget skrev att filmen utspelas på en radiostation så menade jag verkligen det, bokstavligen och vi får följa alla hemskheter som händer ute på stan genom Mazzys lurar och telefonsamtal. Ja, jag vet inte, men jag satt i i alla fall helt trollbunden filmen igenom. Ja, kanske slutet var lite sådär men resan dit är väl värd 90 minuter av ditt liv, det lovar jag.
Och eftersom filmen är i princip bara tre människor som pratar och lyssnar i ett rum så borde det här funka lika bra att sätta upp som en pjäs. Och som av en händelse så har Tony Burgess, (som skrev filmens manus från sin egen novell "Pontypool changes everything"), även gjort just radioteater av den! Lyssna på den härborta, minst sagt fascinerande på min ära.
Kanske ett tips för nån teaterförening att göra en föreställning av? Profil- eller Ögonblicksteatern här i Umeå, vad säger ni? Premiär nästa år på zombiepjäsen "Umeå" (alternativ titel: "Holmsund", "Stöcke" eller "Grubbe") där människor förvandlas till dreglande galningar av ord uttalade på västerbottniska? Men vilka ord? Eller händer det kanske redan varje helg på Cover Club?
"Oh, God. You're gonna eat me soon, aren't you?"
2-LP: Luca Turilli - Prophet of the last eclipse! (2002)
A: Aenigma / War of the Universe / Rider of the Astral Fire / Zaephyr Skies' Theme
B. The Age of Mystic Ice / Prince of the Starlight / Timeless Oceans / Demonheart
C: New Century's Tarantella / Prophet of the Last Eclipse
D: Dark comet´s reign / Demonheart / Caprice in A minor / Autumns last whisper
Producent: Sascha Paeth, Miro Skivbolag: Limb Music
LUCA TURILLI:
Luca Turilli, lead guitar / Olaf Hayer, lead vocals / Sascha Paeth, bass / Miro, keyboard / Robert Hunecke-Rizzo, drums, rhythm guitar
Gäster på skivan:
Andre Matos (ex-Angra), sång på "Demonheart" (sidan D)
Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att jag har skrivit om den här skivan förut, och tro´t eller ej, här kommer den igen, nu som extremt färgglad bildvinyl! Och en väldigt limiterad sådan, finns faktiskt bara 3000 ex av denna i hela världen, och nu blev du väl ändå riktigt avundsjuk? Jaså inte det...
Denna maffiga praktpjäs till bild-LP köpte jag från numera nerlagda (?) skivbutiken Rockingrecords.se, som gärna får starta upp verksamheten igen, det var en reko kille med mycket skivgodis till salu.
Vill du läsa mer ingående om skivan, gå till det förra inlägget jag skrev om den via länken i början av texten, skillnaden mot denna vinylutgåvan är att alla låtar på D-sidan är bonuslåtar som inte är med på CD:n. Bland annat en version av "Demonheart" som istället har ex-Angrasångaren Andre Matos på sång.
Men omslagsbilden är såklart lika hiskelig som den var på promo-CD:n, (bara mångdubbelt större) och affishen som följer med är väl inte heller den så tuff (om man nu inte är 12 bast), men uppviket är härligt färgglatt. De två kufarna på själva skivorna är såklart Luca Turilli och sångaren Olaf Hayer. Jävligt bra skiva. Och ruskigt färgglad.
CD: ALL - Mass nerder! (1998)
World's on Heroin / I'll Get There / Life on the Road / Fairweather Friend / Perfection / Greedy / Until I Say So / Think the World / Honey Peeps / Refrain / Silly Me / Romantic Junkie / Vida Blue / Until Then / Good as My Word / Silence
Producent: Bill Stevenson, Steve Egerton Skivbolag: Epitaph
ALL:
Chad Price, sång / Karl Alvarez, bas / Steve Egerton, gitarr / Bill Stevenson, trummor
Världens bästa trallpunk-skiva? Ja, jag undar om det trots ALLt inte är det! ALL, som till 3/4-delar är samma killar som nördpunkbandet The Descendents, är garanterat rätt så okända för gemene man (eller?) som jag ramlat över av en slump och fallit stenhårt för. Jag har bara haft den här skivan som MP3-filer förut och har under årens lopp totalt nött filerna genomskinliga efter tusentals timmar av diggande i min MP3-spelare.
Så när jag en kväll tidigare i somras småsurfade runt på Amazon.com så hittade jag minsann "Mass Nerder" begagnad för - tro´t eller ej - 1.75 dollar! Då bara måste man ju beställa, eller hur? Att det sen tillkom drygt 40 kr i frakt på underverket gjorde ingenting, det var ju löjligt billigt.
Nåväl, trallig punk i Bad Religion/NOFX-skolan är det som avhandlas här men helt utan de förstnämndas politiska texter och de sistnämndas kisshumordito. Nä, här är det mest kärlek som besjungs faktiskt, antingen krossad eller obesvarad och med lite småkuliga låtar om livet i stort inslängda emellanåt.
Bäst: Det är många ska du veta. det räcker att lyssna en gång på "World´s on heroin", "Until Then", "Fairweather Friend", "Until I Say So", "Think the World" och "Honey Peeps" så sitter dom fastnaglade i din skalle. Grymma refränger.
Sämst: Ja, jag är lessen men 36-sekunder långa "Life on the Road" är inte så bra, så inte heller den 46 sekunder långa "Greedy" som har ett extremt kantigt komp.
Trivia: ALLs bastante trummis och producent Bill Stevenson var mellan åren 1983-1985 medlem i amerikanska punkarna Black Flag, (där en viss Henry Rollins var sångare) och Bill skötte där både trummorna och producerandet på ett helt gäng plattor med Rollins & Co.
Löjligt bra skiva från ett fantastiskt underskattat och ett ALLdeles (haha, damn I´m good!) för okänt band. Upptäck ALL du också! Bonusinfo: uppföljaren "Problematic" (också släppt på Epitaph) är också den en trallig pärla i världsklass.
LP: David Bowie - The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars! (1972)
A: Five Years / Soul Love / Moonage Daydream / Starman / It Ain't Easy
B: Lady Stardust / Star / Hang Onto Yourself / Ziggy Stardust / Suffragette City / Rock 'n' Roll Suicide
Producent: David Bowie, Ken Scott Skivbolag: RCA Victor
THE SPIDERS FROM MARS
David Bowie, gitarr, keyboard, sång / Trevor Bolder, bas / Mick Ronson, gitarr / Mick Woodmansey, trummor
Det är 1972 och den blott 25-årige David Bowie har just släppt sitt femte (inte illa pinkat!) fullängdsalbum med den lätt andnödiga titeln "The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars". Ett löst sammansatt konceptalbum om en varelse från Mars som på Jorden tagit sig den mänskliga skepnaden "Ziggy" och som kommit ner till oss på Jorden för att få sprida lite hopp och glädje de sista fem åren innan Jordens undergång. "Ziggy" är den ultimata rockstjärnan som sprider ett kärleksbudskap, men han har också en vild och ohälsosam aptit på sex och droger och han går till slut under på grund av sitt vilda leverne.
Vad skivan handlar om? Här kommer den långa versionen, enligt Bowie själv:
"The time is five years to go before the end of the earth. It has been announced that the world will end because of lack of natural resources. Ziggy is in a position where all the kids have access to things that they thought they wanted. The older people have lost all touch with reality and the kids are left on their own to plunder anything. Ziggy was in a rock-and-roll band and the kids no longer want rock-and-roll. There's no electricity to play it. Ziggy's adviser tells him to collect news and sing it, 'cause there is no news. So Ziggy does this and there is terrible news. 'All the young dudes' is a song about this news. It's no hymn to the youth as people thought. It is completely the opposite.
The end comes when the infinites arrive. They really are a black hole, but I've made them people because it would be very hard to explain a black hole on stage.
Ziggy is advised in a dream by the infinites to write the coming of a Starman, so he writes 'Starman', which is the first news of hope that the people have heard. So they latch onto it immediately. The starmen that he is talking about are called the infinites, and they are black-hole jumpers. Ziggy has been talking about this amazing spaceman who will be coming down to save the earth. They arrive somewhere in Greenwich Village. They don't have a care in the world and are of no possible use to us. They just happened to stumble into our universe by black hole jumping. Their whole life is travelling from universe to universe. In the stage show, one of them resembles Brando, another one is a Black New Yorker. I even have one called Queenie, the Infinite Fox.
Now Ziggy starts to believe in all this himself and thinks himself a prophet of the future starmen. He takes himself up to the incredible spiritual heights and is kept alive by his disciples. When the infinites arrive, they take bits of Ziggy to make them real because in their original state they are anti-matter and cannot exist in our world. And they tear him to pieces on stage during the song 'Rock 'n' roll suicide'. As soon as Ziggy dies on stage the infinites take his elements and make themselves visible..."
Hängde du med på den?
Om inte kommer här den lite kortare låt-för-låt versionen, även den på engelska för jag är en lat rackare:
"Five Years" - The Earth is doomed with only 5 years left
"Soul Love" - Different types of love and worship - including "Soul Love"
"Moonage Daydream" - The Space Invader is revealed
"Starman" - There's a Starman waiting in the sky offering the Earth salvation
"It Ain't Easy" - Striving and struggling for the rock dream
"Lady Stardust" - Rock n Roll androgyny
"Star" - The dream of being a rock star
"Hang Onto Yourself" - Rocking with the Spiders From Mars
"Ziggy Stardust" - The rise and fall of Ziggy Stardust as told by a band member
"Suffragette City" - The perils of rock stardom
"Rock n Roll Suicide" - The eventual fall of Ziggy Stardust
Nu hänger du med bättre, eller hur?
Trivia: Enligt Bowie själv så inspirerades han av den engelska rock´n´roll sångaren Vince Taylor när han skrev ihop historien men också lite Jimi Hendrix ("played it left hand ... jiving us that we were voodoo") kan läsas in i historien. Och bara så du vet, skylten "K. West" som Bowie så tufft poserar under på omslaget, är i original inte gul utan vit, då omslagsbilden är handkolorerad i efterhand. Skylten stals/plockades ner i början av 80-talet och här kan du se en bild på underverket med medföljande förklarande text, skriven av tjuven själv faktiskt!
Slutsats: inte mindre än fyra låtar med ordet "Star" i titeln och en med "Moon" kan avnjutas på denna gamla klassiskt spejsiga LP-skiva som jag inhandlade på ett gårdsloppis för en sketen tjuga, det mina vänner är ett så kallat fynd. En USA-press är det också med ett omslag gjort i så tjock kartong så det fattar du inte. Bra grejer det här.
CD: Unitopia - Artificial! (2010)
Suffocation / Artificial World / Nothing Last Forever / Not Human Anymore / Tesla / Reflections / The Power of 3 / Rule of 3's / Gone in a blink of an eye / The Great Reward / What kind of world / This Time I Think We Got It Right / Relative To Me
Producent: Sean Timms, Mark Trueack Skivbolag: InsideOut
UNITOPIA:
Mark Trueack, vocals / Matt Williams, guitars / Sean Timms, keyboards / Jamie Jones, drums / Tim Irrgang, percussion / Shaun Duncan, bass / Peter Raidel, saxophone
Sanslöst bra tredjeplatta från det australiensiska progbandet Unitopa. Bandets förra platta, dubbel-CD:n "The Garden" (som du kan läsa mer om här) har jag spelat sönder och samman så mina förväntningar inför det här släppet var minst sagt skyhöga. Jag ser en glödande recension i SRM, gör en snabb sökning på Spotify och vips så sitter jag framför datorn, redo att bli "blown away".
Men. Den är vid den första lyssningen inte alls bra. Inte heller vid den andra, tredje eller ens fjärde.
Jag blev inte inte ett dugg imponerad av vad jag hörde, snarare förbannad. Vad var det här för tramsigt, soft skräp? Med saxofonsolon och jazzpartier? Vad hände med det progrockiga? Helvete vad kass den var. Jag lät den ligga och jäsa till sig ett par veckor och gjorde ett nytt försök, men nej, det här var verkligen inget för mig. Hur är det möjligt, tänkte jag för mig själv, den förra skivan som var så överjordiskt bra...
Men så en dag långt senare kom jag på mig själv att toknynna på öppningslåten "Artificial World" och sen lossnade det och och jag lyssnade på skivan via Spotify så fort jag fick chansen, både på jobbet och hemma.
Den var ju bra, den behövde bara tid att riktigt sjunka in och nu älskar jag varje sekund på den!
Och eftersom jag är en gammalmodig jävel av den utdöende (?) sorten som fortfarande vill ha fysiska skivor hemma så beställde jag nu CD:n från Ginza. Jag vill gärna ha ett omslag att hålla i, texter att läsa och bilder att kolla på när jag lyssnar på min musik, annars känns det förjävla torftigt. Har inte en enda MP3:a i min datamaskin och inte heller i telefonen, för telefoner ringer man med, allt annat känns för jävla konstigt. Mobilkamera? Ha, vilket trams! Men nu tappade jag tråden litegrann, det var ju Unitopias platta "Artificial" jag skulle prata om, inte mobiltelefoner och datamaskiner.
Men egentligen så ska vi det, för det är precis det som skivan handlar om. Låt ett till tio, (som egentligen är en lång låt, "The Artificial Suite"), är uppdelad i tio "kapitel" och handlar om den konstgjorda värld, internet, som vi människor byggt upp. Ungarna leker inte med varandra längre utomhus, utan sitter inne framför datorn och chattar med varandra och istället för att prata med grannen så sitter vi på Facebook.
Så sitt nu inte nåt mer framför datron, skutta ut i solen och prata med din granne istället, men lyssna en skvätt på Unitopia först. Och köp skivan sen när du kommer in, du kommer icke att ångra dig.
Diverse prylar: Eddie och Angus autografer!
Jadu, tro´t eller ej men det här är faktiskt två alldeles äkta autografer som jag har hemma! Hur lyckas man få dom då? Jo, jag och mina kompisar var nere på Monsters of Rock 1984 för att se AC/DC, Van Halen och Mötley Crues och morgonen efter konserten så drog vi till utrikeshallen på Arlanda för att kanske, kanske få syn på nån kändis.
Och gosse vad vi fick se kändisar, för vem står lite längre bort i avgångshallen om inte Angus Young från AC/DC! Helvetiskt kort, långhårig som få, och skittrevlig. Inga problem alls att få honom att skriva autografer till 5-6 nervösa killar från Umeå som på knackig engelska berättar hur fantastisk spelningen kvällen före var!
Och det knäpptes såklart kort, klicka här och läs inlägget där jag berättar hela den dråpliga historien om mötet mellan Björn från Umeå (1.95 cm) och Angus Young (1.55 cm) från AC/DC.
När vi vinkat ajöss till Angus så spanar vi runt lite, finns det en kändis så borde det väl finnas fler... men vad i helvete är inte det där David Lee Roth?! Polaren Danne dammar iväg genom hallen som en gnu med siktet inställt på Roth och en autograf. Han hinner nästan fram. Med ca tre meter kvar till Roth blir han bryskt knuffad typ fem meter i sidled av Roths livvakt, som skriker "Fuck off!", med följd att även vi andra (som sprang i Dannes hasor) backar fem meter. Men det var verkligen Dave Lee Roth.
Jaja, vi ger inte upp. Vi traskar runt lite planlöst med papper och penna i händerna och får, väldigt motvilligt ska sägas, autografen av en fransk turist som vi misstagit för AC/DCs basist Cliff Williams. Först när vi läser hans autograf förstår vi att vi tagit fel, men han var jävligt lik. Nåja, även solen har fläckar...
Nåja, vi spanar vidar och serdupåfan, vem står därborta vid rulltrappan på väg upp till baren om inte självaste Eddie Van Halen med fru. Helt jävla osannolikt. Vi lubbar dit, hindrar honom helt sonika att åka upp och sträcker darrande fram våra papperslappar. Inga problem, Eddie skriver glatt till alla och så var autografen kirrad!
Eddie frågar sen om vi kanske vill ha ett plektrum var också. OM VI VILL HA ETT PLEKTRUM VAR?? Gissa! Snacka om bonnröta, först får jag hans autograf och sen vill han ge bort ett plektrum också! Alltså fattar ni, Eddie Van Halen, denna supergitarristernas supergitarrist lägger sen ett plektrum i min hand. Vi tar det igen så att ni förstår storheten i det hela: Eddie Van Halen lägger ett plektrum i min hand!
Det är ett plektrum med VH-loggan på ena sidan och Eddies autograf på andra, lite väl tunt och mjukt för att det ska gå att spela med, men vad vet jag, Eddie kanske har precis såna när han spelar? Ingen annan i Van Halen syns dock till, (Roth gick ju runt ensam med sin livvakt och han hoppade av VH senare samma år) och vi frågar Eddie var dom håller hus?
Eddie säger att både Michael Anthony och hans trumspelande brorsa Alex redan sitter uppe i baren, så om vi var nöjda nu, så kanske han kunde få gå upp till dom? Om vi är nöjda? Att slänga sig på golvet och skrika "We´re not worthty, we´re not worthty" hade nog verkat lite over the top, men vi tackar i alla fall Eddie så mycket (och hans numera ex-fru Valeri Bertinellt) som tålmodigt tittat på när vi omringat hennes man, och Eddie kan till slut ta rulltrappan upp till baren för en stärkande drink med sina polare.
Vi? Ja, efter ca 20 minuters glädjeskrikande (tänk ungefär som när tjejer skriker efter Darin...) så lämnar vi Arlanda och drar hem till Umeå. Tror inte vi flög utan vi satte nog oss i nån bil och körde upp, 60 mil enkel väg är ju trots allt bara nästgårds för en norrlänning. Kenneth, du brukar ju ha koll på sånt, flyg eller Saab V4?
LP: Status Quo - 1+9+8+2! (1982)
A: She Don't Fool Me / Young Pretender / Get Out And Walk / Jealousy / I Love Rock 'N' Roll
B: Resurrection / Dear John / Doesn't Matter / I Want The World To Know / I Should Have Known / Big Man
Producent: Status Quo Skivbolag: Vertigo
STATUS QUO:
Francis Rossi, gitarr/sång / Rick Parfitt, gitarr/sång / Alan Lancaster, bas/sång / Pete Kircher, trummor / Andy Bown, keyboards
En skiva från boogierockande evighetsmaskinen Status Quo från 1982 när Quo firade att det då var 20 år sen som Rossi och Lancaster möttes och startade ett band ihop. För om du använder din små grå så ser du att 1+9+8+2 = 20, fyndigt va? Tänk om dom istället hade startat bandet 1964 och då firat 20-årsjubileumet 1984, då hade det ju blivit 1+9+8+4 = 22, alltså fatta vilken jävla tur dom hade som började 1962!
Eller som min dotter sa på sin födelsedag för ett par år sen utan att tänka efter nånting alls: "Vilken tur jag hade som föddes på min födelsedag!" Vad svarar man på det? Bra skiva med ett helt gäng goa låtar men ett lite väl tråkigt omslag för att vara ett 20-årsjubileum, eller va?
Bäst: "She Don't Fool Me", "Young Pretender", "Dear John", "Doesn't Matter", "I Should Have Known"
Sämst: "Big man", "I Want The World To Know" och "I Love Rock 'N' Roll". Som av en händelse är alla de tre sämsta låtarna skrivna av basisten Alan Lancaster... du Alan, du kanske ska låta Parfitt och Rossi sköta låtsnickrandet hädanefter?
Filmtips: Samurai Princess! (2009)
Japansk übersplatter av det depraverade gänget som tidigare gjorde "Tokyo Gore Police" där vi bjuds på bland annat strimlade skolflickor, exploderande bröstgranater och tjejer med knipsande klor istället för fötter. Rollen som den hämndtörstande Samurai Princess spelas av den docksöta japanska "nakenmodellen" Aino Kishi som här knipsar, hugger och styckar sig igenom kroppsdelar som hon vanligtvis gör helt andra saker med... Visste du förresten att om man blivit svårt sågad i magen av en motorsåg så kan man häfta ihop såret med en vanlig häftmaskin?
Denna kraftigt lågbudgetdoftande film utspelas ute i skogen i en okänd tidsperiod där både kameror, lampor, borrar och motorsågar finns att tillgå, men de extremt färgglada kläderna á la Adam and the Ants och det faktum att de flesta fajtas med svärd pekar på några hundra år bakåt i tiden... Konstigt eller va?
Men det är såklart petitesser i sammanhanget, det är bara att koppla av hjärnan och njuta av filmskaparna sjuka fantasi. En aning för mycket prat och kutande i skogen här och där (och den är inte lika lika hysteriskt blodig som "Tokyo Gore Police") men vadå, det är helt klart hinkvis mer blod än nån annan film du kan räkna upp. Här finns också 10-meterspenisar som attackerar med vassa tänder längst fram och vinande elgitarrer (!) som trycks genom mjuka kroppar, nåt för hela familjen helt enkelt!
En helt omotiverad sexscen mitt i filmen drar dock ner tempot en aning, men man kanske måste passa på när man har en snygg tjej i huvudrollen som inte tvekar ett dugg att visa sig i bara mässingen...
Handlingen: Elva tjejkompisar blir överfallan av en trio svärdsviftande galningar och blir först våldtagna och sen upphuggna i småbitar. Svårt skadad men ofattbart fortfarande vid liv efter den ruskiga händelsen dras en flicka fram ur likhögen av avhuggna kroppsdelar och efter att ha legat och kokat i en köttkokong (!) bestående av sina styckade vänninor, så återföds hon som The Samurai Princess, redo att hämnas på de onda typerna.
CD: Kiss - Psycho circus! (1998)
Psycho Circus / Within / I Pledge Allegiance to the State of Rock & Roll / Into the Void / We Are One / You Wanted the Best / Raise Your Glasses / I Finally Found My Way / Dreamin' / Journey of 1,000 Years
Producent: Bruce Fairbarn Skivbolag: Mercury
KISS:
Gene Simmons, bas/sång / Paul Stanley, gitarr/sång / Ace Frehley, gitarr/sång / Peter Criss, trummor/sång
Men egentligen är det:
Bruce Kulick, gitarrintro på "Within" / Tommy Thayer, gitarr på alla låtar utom "You Wanted the Best" och "Into the Void" / Kevin Valentine, trummor på alla låtar utom "Into The Void"
Återföreningsskivan med KISS originalsättning, utöver evighetsmaskinerna Gene och Paul är nu även Ace Frehley och Peter Criss tillbaka i bandet. Dom hade ju inte spelat tillsammans sen "Dynasty"-skivan 1979. Men är verkligen Ace och Peter tillbaka i bandet, är det här verkligen en riktig KISS-skiva? Nja, inte riktigt. Den enda låt som som alla fyra verkligen spelar på är Frehley-skrivna "Into the void", på övriga spår är det Kevin Valentine som spelar trummor och Tommy Thayer (!) på gitarr. Så lite falsk marknadsföring är det nog allt.
Eller som Paul Stanley själv sagt om denna skiva:
"We tried to do a Kiss album, and it was an ill-fated attempt because there was no real band. For a band to make a great album, it has to share a common purpose, and we didn’t have it."
"Into The Void" är som sagt den enda låt som hela bandet (Ace, Paul, Peter, Gene alltså) spelar på och den enda låt på skivan som Peter Criss spelar trummor på... Låtskrivandet verkar dock ha varit en sällsynt rörig historia... Basisten Karl Cochran (som spelade bas med Ace på hans soloturnéer innan återföreningen) skrev huvudriffet och Ace skrev arrangemanget, en del ackordsföljder, bryggan och lite av texten. Paul Stanley hjälpte sen till ytterligare med arrangemanget och skrev den ljusa gitarrmelodin i refrängen. Gene Simmons i sin tur kom på låtnamnet och gav Ace ett par textidéer... Den spelades sen in live i studion och man använde den första tagningen av låten.
Trivia: trumkompet i början på "You Wanted the Best" snodde Gene rakt av från Chubby Checkers "Let´s twist again", Chubby-fan som han är. Den hette förresten "Just give me love" ursprungligen. Genes låt alltså, inte Chubbys.
Bäst: "Into the void", "I Pledge Allegiance to the State of Rock & Roll", "Raise Your Glasses"
Sämst: "I Finally Found My Way" (megasmörig Beth-kopia med Criss på sång), "Within", (blev den över från "Carnival of souls" tro?) och Genes knarkrusiga rymdhippie-epos "Journey of 1,000 Years".
Och till sist så måste jag erkänna en sak. Jag köpte aldrig den här skivan när den kom, (har ingen förklaring till det), utan jag köpte den först tidigare i år på loppis för 40 bagis, tokigt va?
Diverse prylar: Venom - Seven dates of Hell!
Jahappja, då var det slut på KISS-affischer att lägga ut på bloggen, så rubriken "Diverse KISS-prylar" blir det den här gången nerkortad till "Diverse prylar", listigt va? För lite mer kul prylar kan jag nog gräva upp ur garderoberna och lägga ut. Och här kommer en kul pryl, den allra coolaste affichen jag har hemma, nämligen en med världens bästa Venom! Observera vilket band som var gäst på deras "Seven dates of Hell-turné! Jodu, Venom var stora då back in the days! Djävulusiskt läcker affisch, tror jag ska hänga upp den här i replokalen, minsann.
LP: Saga - Saga! (1978)
A: How Long / Humble Stance / Climbing the Ladder / Will It Be You? (Chapter 4)
B: Perfectionist / Give 'Em the Money / Ice Nice / Tired World (Chapter 6)
Producent: Paul Gross Skivbolag: Polydor
SAGA:
Ian Crichton, guitar / Jim Crichton, synthesizer, bass / Peter Rochon, keyboards / Steve Negus, drums / Michael Sadler, vocals, guitar, keyboards
Debutplattan från Saga, du vet det där andra lite okändare kanadensiska progrocksgänget. Vilka det första gänget är? Jamen, Rush såklart. Jag tror inte det går att hitta en artikel om Saga där inte Rush omnämns, och jag gjorde ju just det jag också. Nämnde Rush i en artikel om Saga alltså. Men nu är det slut med det för det här gänget står ju jättebra bra på egna ben, och förtjänar definitivt att upptäckas för dom är riktigt bra och låtarna "How long" och "Humble Stance" är ju riktiga klassiker! Kraftigt synthbeströdd progrock och Saga är nog enda bandet med en kille på keyboard och en annan på "lead keyboards"... Undrar förresten varför man på en debutplatta döper två låtar till "Chapter 4" och "(Chapter 6)"?
Bäst: "How long", "Humble Stance", "Perfectionist" och den våta progdrömmen "Tired world".
Sämst: "Ice nice"
Tyvärr finns inte just denna skiva inte på Spotify, (konstigt då alla andra Saga-plattor är där...) så du får helt enkelt nöja dig med min en egen MP3-spelare. Tyvärr så har tattarna borta på DivShare "piffat" till HTML-koden till spelaren sen jag sist var där, så därför ser den ut ut som den gör. Låtarna kom även i fel ordning men jag orkar fan inte bråka mer i HTML-läget mer. Men mina problem i HTML-läget det kan du såklart strunta i, och istället njuta av "How long" och "Humble Stance" istället! Mycket nöje.
Film på Laserdisc: Seven! (1995)
En mardrömslik thrillerrysare i mästerlig regi av David Fincher som är sjukt spännande och har ett högst oväntat slut. Fylld med den ena läskiga scenen efter den andra, bland annat hoppade jag högt i biostolen när dom hittar den där utmärglade killen i sängen och han drar ett högst oväntat andetag. Brrr... Snygg dubbel-discutgåva i enkelfodral och om du tittar riktigt noga så ser du de sju dödssynderna tryckta på omslaget i blank text. Helvetiskt bra.
CD: Nile - Those whom the gods detest! (2009)
Kafir / Hittite Dung Incantation / Utterances of the Crawling Dead / Those Whom the Gods Detest / 4th Arra of Dagon / Permitting the Noble Dead to Descend to the Underworld / Yezd Desert Ghul Ritual in the Abandoned Towers of Silence / Kem Khefa Kheshef / The Eye of Ra / Iskander Dhul Kharnon
Producent: Neil Kernon Skivbolag: Nuclear Blast
NILE:
Karl Sanders, guitar, vocals / Dallas Toler-Wade, guitar, bass, vocals / George Kollias, drums
Jaså, trodde du verkligen att jag glömt bort att köpa den senaste plattan från amerikanska mumiedödsarna Nile? Mycket skivor är det som slinker igenom mitt finmaskiga nät och som jag köper långt efter releasedatumet, men skivorna med Nile har jag järnkoll på. Är det nångång som jag står och hänger på låset på Ginza så är det när Nile släpper nytt. Som vanligt lika virvlande snabbt som en sandstorm i Sahara och för varje ny skiva flyttar dom (metall)ribban hur man spelar bandagetight dödsmetall upp utom räckhåll för sina konkurrenter.
Det är nämligen helt sjukt vilka monstermusikanter de här tre grabbarna är, lyssna på trummisen George Kollias när han i början på "Kafir" slänger iväg ett blastbeat i imponerande 280 bpm, eller släng ett öra på det fingervrickande riffet på "The eye of Ra" som enligt gitarristen Sanders (som skrev riffet ifråga) är snudd på ospelbart!
Bäst: "Kafir", Those Whom the Gods Detest", "4th Arra of Dagon" och "Iskander Dhul Kharnon"
Sämst: Hahahahahaha, frust, stön, hahahaha... ja, du är rolig du! "Funny how? How the fuck am I funny?" Vilken film? Men allvarligt talat, snutten "Yezd Desert Ghul Ritual in the Abandoned Towers of Silence" hade nog passat bättre på nån av Karl Sanders instrumentala soloskivor.
Ett makalöst läckert omslag och ett fullspäckat CD-häfte där chefsmumie Karl Sanders - som verkligen kan sin egyptiska historia - skrivit lååånga ingående texter om vad varje låt egentligen handlar om. För att citera mig själv från ett tidigare Nile-inlägg: "Fy Farao, vad bra!". Djävulskt bra skiva, det är köptvång på den här, vetdu.
Tidigare inlägg om Nile på min blogg:
- Ithyphallic (CD) / - In their darkened shrines (CD) / - Annihilation of the wicked (CD)