Film- och Musikbloggen!

Visst är den här världen för jävla konstig! För när jag googlar på "Images at twilight" för att hitta lilte matnyttig och förhoppningsvis kul info om denna klassiska progskiva så får jag nästan 58 miljoner träffar! Och först så tänker jag att fan vad det var många SAGA-fans det finns här i världen innan jag ser jag att typ 98,5% av träffarna handlar om den där fjortisvampyrfilmen "Twilight" och inte om detta klassiska progband...
Nåväl, det här är i alla fall fullängdare nummer två från denna kanadensiska orkester och en skiva som nästan svämmar över av goa låtar. De fem du ska lyssna mest noggrant på är "You're Not Alone", "See Them Smile", "Take It Or Leave It",  "Images (Chapter One" och den avslutande keyboardkolossen "Mouse In A Maze".



På denna skiva har förresten SAGA en ny keyboardkille i sättningen. Borta är Peter Rochon som lirade på debuten och istället har en snubbe vid namn Greg Chadd tillkommit. Enligt djungeltelegrafen var denne Chadd inte med i bandet så länge - och knappt alls på denna skivinspelning - så det faktum att han ståtar med både namn och bild på innerfodralet måste nog räknas som väldigt generöst av de övriga i bandet. Ett otroligt snyggt omslag omsluter det hela med nån sorts trollsländsrobot som flyger runt och vräker ner skyskrapor.

Skrämmande dålig solofullängdare nummer två David Lee Roth där bara Topp 10-hiten "Just like paradise" kommer undan med hedern i behåll. Det låter inte som om Roth & Co har lika roligt nu som dom hade på debuten "Eat ém and smile", som det fullkomligen sprutade galen spelglädje om. Det här blev också sista skivan med gitarrhjälten Steve Vai och superbasisten Billy Sheehan i sättningen, Sheehan lämnade Roth åt sitt öde kort efter releasen för att bilda Mr Big och Vai klev av direkt efter turnén för att spela med Whitesnake.

Soloskiva nummer två från Ozzy och tyvärr den sista skivan med Rhandy Rhoads på gitarr. Ett lagom galet omslag med Ozzy i trasiga, blodiga kläder. Lillkillen i bakgrunden heter förresten Louis Osbourne och är Ozzys son från hans första äktenskap med Thelma Osbourne. 



Och ska vi nu prata om Thelma så hette låten "S.A.T.O" enligt låtskrivaren Bob Daisley först "Strange Voyage" (för det är faktiskt det texten handlar om) men döptes senare av oklara skäl om till just "S.A.T.O" som enligt Daisley helt enkelt betyder "Sharon Arden Thelma Osbourne"... Och jag som trodde det betydde nåt riktigt sataniskt...

På innerpåsen sitter Ozzy och Randy tillsammans med trummislegenden Tommy Aldridge och basisen Rudy Sarzo men det är inte dom som spelar på skivan, för precis som på debuten "Blizzard of Ozz" är det Bob Daisley (ex-Rainbow) och Uriah Heep-trummisen Lee Kerslake som sköter rytmsektionen. Dailsey/Kerslake fick dock kicken efter inspelningen och Ozzy drog på turné med de utseendemässigt lite rockigare snubbarna Sarzo och Aldridge.

A:
Point of Know Return
Paradox
The Spider
Portrait (He Knew)
Closet Chronicles

B:
Lightning's Hand
Dust in the Wind
Sparks of the Tempest
Nobody's Home
Hopelessly Human

Producent: 
Jeff Glixman 

Skivbolag: 
Kirshner

KANSAS:
Phil Ehart, trummor
Dave Hope, bas
Kerry Livgren, gitarr, keyboards
Robby Steinhardt, violin, sång
Steve Walsh, keyboards, sång
Rich Williams, gitarr

A: I'll Fall in Love Again / There's Only One Way to Rock / Baby's on Fire / Can't Get Loose / Heavy Metal

B: Baby, It's You / Surrender / Inside Lookin' In / Sweet Hitchhiker / Piece of My Heart

Soloskiva nummer sex från Sammy Hagar är och en riktigt bra sådan om jag får säga det själv. En hel del goa låtar på denna, de som sticker ut allra hårdast är nog "Baby, It's You", "There's Only One Way to Rock" och filmlåten "Heavy Metal" som Sammy skrivit tillsammans med Jim Peterik från Survivor.



Enligt Sammy så skulle skivan egentligen heta "One way to rock", men när han av ett engelskt fan fick höra det engelska uttrycket "Standing Hampton"(Cockney-slang för erektion), tyckte han såklart att det var hysteriskt kul och en klockren skivtitel. Därav den stående man som saluterar den sittande halvnakna kvinnan.

Aaaah, don´t you just love it när det bara är en enda låt på ena sidan av skivorna! Precis som Rush med klassiska "2112", Mars Volta med sin trixiga "Cassandra Gemini", Reverend Bizarre med blytunga "From the Void" och inte att förglömma Watain med sitt ondskefulla opus "Waters of Ain". Och så har vi givetvis "Tarkus", progklassikern från Emerson, Lake & Palmer.



Ett "konstnärligt" omslag med en bältdjursstridsvagn på framsidan och jättefina färgränder på baksidan.



På uppviket visas hur armadillotanken (skivans Tarkus) först föds ur ett ägg i en vulkan och sen hur den slåss med olika maskindjur för att till sist möta sin överman i Mantikoran, det enda djur som inte är till hälften maskin utan är 100% organisk. Låten Tarkus handlar btw om det militära industrikomplexet och det meningslösa med krig och lidande, som sagt tunga prylar det här men hallåvadå, det är ju prog från 70-talet.

Bonusinfo från Wikipedia: Mantikora är ett legendariskt människoätande monster med ett lejons kropp, en mans ansikte och antingen en drakes eller en skorpions svans. Dess mun ska ha bestått av käkar med tre rader tänder och dess svans kunde skjuta iväg sin gifttagg mot offret. Antagligen baserar sig mantikoran på förvrängda beskrivningar av den kaspiska tigern.