LP: Frank Zappa - Hot rats! (1969)
"Hot rats"från 1969. En skiva som Zappa själv på den ursprungliga gatefoldutgåvan beskrev som "a movie for your ears". En sån LP med uppvik har ju inte jag utan det här är en kanadensisk utgåva med ett helt vanligt omslag. Om tidiga Zappa vet jag inte mycket, jag har fullt schå att förstå musiken, men det här är tydligen skiva nummer två som Zappa släppte under sitt eget namn, de fem föregående släpptes under gruppnamnet "Mothers of Invention".
Och här bjuds det storstilat på sjukt spejsad, flummig och utflippad instrumental jazzrock. Japp, helt instrumental utom en liten snutt i början på "Willie the Pimp" där galenpannan Captain Beefheart sjunger.
"Willie the pimp" har förresten ett skönt, långt gitarrsolo av Zappa himself. "Peaches en Regalia" är en förjävla skön. Hon som kommer uppkravlande ur poolen heter Christine Frka och var medlem i groupie-gruppen "The G.T.O:s", en helkvinnlig sång-, teater- och dansgrupp (typ...) vars första och enda album "Permanent Damage" producerades av just Frank Zappa. Vad "G.T.O" betyder? Ja, enligt legenden betyder det "Girls Together Outrageously" eller alternativt "Girls Together Orally"... Enligt samma legend betydde det alltså vadsomhelst bara det började på bokstaven "O"... Tja, vad ska man säga, det var ju 1969. Far out, man...
A:
Peaches en Regalia
Willie the Pimp
Son of Mr. Green Genes
B:
Little Umbrellas
The Gumbo Variations
It Must Be a Camel
Producent:
Frank Zappa
Skivbolag:
Bizarre
FRANK ZAPPA:
Frank Zappa, gitarr
Ian Underwood, keyboards
Övriga medverkande:
Captain Beefheart, sång
Jean-Luc Ponty, violin
John Guerin, trummor
Don Harris, violin
Paul Humphrey, trummor
Shuggie Otis, bas
Ron Selico, trummor
Max Bennett, bas
2-LP: Dweezil Zappa - Confessions (1991)
Soloskiva nummer tre från salig Franks äldsta grabb Dweezil är väldigt splittrad minst sagt. För man kan väl säga så här: det finns både för- och nackdelar med att farsans har ett eget skivbolag. Jamen hur menar du då?
En fördel med att farsgubben äger skivbolaget måste väl vara att man inte behöver bry sig ett skvatt om vad som säljer eller är "inne" just nu, utan man kan i lugn och ro klämma in vad som helt på sin skiva. Man slipper alltså ha en nervöst vankande A&R-nisse i studion som suckar "I don´t hear a single...".
Nackdelen är såklart att man kan (får) klämma in precis vad som helst på sin skiva... Och sen släppa det på en maffig dubbel-LP. Det här är alltså en ganska hyfsad skiva men lille Dweezil kanske skulle ha haft med sig nån i studion som trimmat bort lite onödigheter och villovisande galenskaper. För jösses vad man måste vada genom mycket crazy shit för att hitta guldkorn.
Som till exempel: lillsyrran Moon vill ju så gärna rapppa, jag låter henne lägga några "coola" rhymes på "Vanity", hon har ju trots allt hjälpt till med texten till den och så är ju rap och metal "the shit" just nu. Och så vill jag göra en cover på Bee Gees "Stayin´alive"! Men jag vill inte sjunga den själv, det får tjejfavoriten Donnie Osmond göra. Och så vill jag att Steve Lukather (Toto), Zakk Wylde (Ozzy), Warren DeMartini (RATT) och Nuno Bettencourt (Extreme) drar varsitt gitarrsolo.
Två instrumetallåtar vill jag klämma in också, den kantiga "Shoogagoogagunga" och "Obviously Influenced By The Devil" (som inledningsvis låter som Dream Theater, baklänges..). Sen skulle det väl passa bra att avsluta hela skivan med lite trams! Jag tycker vi jönsar och gör tokroliga röster genom hela den sex minuter långa "Return Of The Son Of Shoogagoogagunga". Och ja just det, jag vill göra en cover till också, på Beatles "Anytime At All". Men som tur är finns det några bra låtar på skivan också. Som "Bad girl", "F.W.A.K" (sjungen av brorsan Ahmet), sommarhitsen "The kiss" och "Maybe tonight" och så den lätt hårdrockiga "Confessions Of A Deprived Youth". Men som sagt, man får lyfta pickupen en massa gånger för att hitta dom. Textmassorna du ser på uppviket är förresten inte lyriken utan Dweezils tacklista, han känner många... Texterna till alla låtar står på respektive innerpåse med pyttepytteliten handskriven text. Och ja, det är lille Dweezil på framsidan.
A:
Earth
Bad Girl
F.W.A.K.
The Kiss
B:
Anytime At All
Vanity
Helpless
Shoogagoogagunga
C:
Stayin' Alive
Maybe Tonight
Confessions Of A Deprived Youth
Gotta Get To You
D:
Pain Of Love
Obviously Influenced By The Devil
Return Of The Son Of Shoogagoogagunga
Producent:
Dweezil Zappa, Nuno Bettencourt
Skivbolag:
Barking Pumpkin Records
DWEEZIL ZAPPA:
Dweezil Zappa, gitarr, sång
Moon Zappa, sång
Ahmet Zappa, sång
Scott Thunes, bas
Mike Keneally, gitarr
Josh Freese, trummor
GÄSTER PÅ SKIVAN:
Nuno Bettencourt, cello, gitarr, sång
Pat Badger, sång
Warren DeMartini, gitarr
Tim Pierce, gitarr
Steve Lukather, gitarr
Donny Osmond, sång
Gary Cherone, sång
Zakk Wylde, gitarr
LP: Rainbow - Difficult to cure! (1981)
Världens konstigaste omslag som visst först var påtänkt till Black Sabbaths "Never say die", men hamnade här istället omsluter denna halvhyfsade skiva från tjurskallen Ritchie Blackmore och hans Rainbow. Blackmore var nämligen vid den här tiden ett stort fan av Foreigner och gärna ville gå i den riktningen musikaliskt. Och vad gör man om man vill låta som Foreigner? Jo, man kickar ut den raspige Graham Bonnet och tar in den betydligt lenröstade Joe Lynn Turner istället.
Om man räknar bort de två coverlåtarna ("I surrender", "Magic") och de två utfyllnadsinstrumentalerna, (jo det är dom) "Vielleicht Das Nächste Mal" och och "Difficult to cure" så är det bara fem Rainbow-låtar kvar att lyssna på. Bland annat den tvärsnabba "Spotlight Kid" och "Can´t happen here" som båda har ett skönt driv och väldans fräna solon. "No release" med souligt mittparti och handklapp och "Freedom fighter" (där kom de högpitchade tonerna) går däremot bort. Och redan nämnda "Magic" (trots att det är en hyfsad låt) är väl lite väl soft för ett hårdrocksband.
A:
I Surrender
Spotlight Kid
No Release
Magic
Vielleicht Das Nächste Mal
B:
Can't Happen Here
Freedom Fighter
Midtown Tunnel Vision
Difficult To Cure
Producent:
Roger Glover
Skivbolag:
Polydor
RAINBOW:
Joe Lynn Turner, sång
Ritchie Blackmore, gitarr
Don Airey, keyboards
Roger Glover, bas
Bobby Rondinelli, trummor
LP: Ultravox - Quartet! (1982)
Skiva nummer sex i de dansanta engelsmännens diskografi och den tredje med Midge Ure på sång och gitarr. Givetvis helt fullsmockad med goa låtar. Helt omöjligt att plocka ut nån favoritlåt då de kommer som på ett pärlband efter varandra. Tror du mig inte? Jo, det är sant, för på A-sidan finns ingen mindre än "Reap the Wild Wind", (fantastisk låt med grym refräng) som följs av de "Serenade", "Mine for life" och avslutas sen storstilat med den allsångsvänliga "Hymn".
B-sidan vill såklart inte vara sämre, där finns nämligen den sköna "Visions in Blue", den gitarrdrivna "When the Scream Subsides" och jättehiten "We Came to Dance" tillsammans med "Cut and Run" (gitarrsolo!) och den snabbfotade sistlåten "The Song (We Go)". Djävulskt bra skiva som är producerad av Beatles-bekantingen George Martin.
A:
Reap the Wild Wind
Serenade
Mine for Life
Hymn
B:
Visions in Blue
When the Scream Subsides
We Came to Dance
Cut and Run
The Song (We Go)
Producent:
George Martin
Skivbolag:
Chrysalis
ULTRAVOX:
Midge Ure, gitarr, synthesizer, sång
Warren Cann, trummor
Chris Cross, bas, synthesizer
Billy Currie, keyboards
LP: Mötley Crue - Too fast for love! (1981)
A: Live Wire / Public Enemy #1 / Take Me to the Top / Merry-Go-Round / Piece of Your Action
B: Starry Eyes / Stick To Your Guns / Come On and Dance / Too Fast for Love / On with the Show
Producent: Michael Wagener Skivbolag: Leathür Records
MÖTLEY CRÜE:
Vince Neil, vocals / Mick Mars, guitar / Nikki Sixx, bass / Tommy Lee, drums
Raritet!
För inte nog med att detta är debuten från slynglarna i Mötley Crüe utan det är också den utgåva som släpptes på bandets egna bolag Leathur Records! Det här är dock andrapressen av densamma, men det finns bara 4000 ex av den och oddsen att ett ex skulle hitta upp till Umeå då 1981 måste väl anses som skyhöga. Men på nåt vis så snirklade sig den upp till norra Sverige, jag köpte den på studs och har vårdat den ömt sen dess.
Tja, vad ska man säga om den här då som inte redan är sagt? En klassisk glamdebut som såklart varje true hårdrockare har hemma, men då troligtvis på CD, muhahaaahaa!! Nåväl, en som klassisk skiva där de klarast lysande stjärnorna heter "Live Wire", "Take Me to the Top", "Too Fast for Love" och "On with the Show".
Såg dessa glamikoner redan 1984 på Råsunda tillsammans med AC/DC, Van Halen och igen på fjolårets småblöta Sonisphere-festival där jag tyckte faktiskt var riktigt tråkiga. Det var dom minsann inte på Råsunda 1984 då Tommy Lee hade fullt schå att posera och ha sig mellan varje taktslag och där Vince Neil remmade som en klipulverströsslad iller över scenen. Tror att till och med att gamle Mick Mars rörde litegrann på sig då. Han är såklart förlåten då han på grund av sin eskalerande sjukdom ankyloserande spondylit numera helt stelnat i midjenivå.
