Film- & Musikbloggen!

Kunde inte hålla mig och vänta på att den svenska utgåvan skulle släppas utan skickade efter de här två "Grindhouse"-filmerna från amerikanska Amazon direkt då den släpptes. Tyvärr är det en riktig lågprisvriant då det inte ens följde med nåt DVD-häfte, det var lite fattigt tycker jag... Det där "Grindhouse"-projektet som Quentin drog igång tillsammans med Robert "Sin City" Rodriguez sjönk ju som den berömda stenen på bio i USA, amerikanarna fattade aldrig det där med repiga filmer och trailers på filmer som inte finns och hela klabbet släpptes tyvärr som två separata filmer i Europa. Den ska dock släppas som fet 6-DVD box i Japan inom kort, se länk nedan, how about that! Jamen, är den nå bra då den här "Death Proof"-filmen? Jovars, helt OK. Väldigt mycket citatvänligt pratande och sen en avslutande helfrän 18-minutersbiljakt filmad helt utan CGI och sånt trams. Tycker den var helt OK, men hade nog väntat mig en något mer blodig och sleazigare historia men det fick man ju i och för sig i överflöd i Robert Rodriguez "Planet Terror"... Dock helt klart en sevärd film, inget snack om den saken. Och en sjukt fräsig hemsida där du vandrar omkring i en sunkig biograf och kan göra en alldeles egna "Grindhouse"-trailers och posters.

Handlingen: För Austins coolaste DJ, Jungle Julia, innebär mörkret att hon kan koppla av med sina två närmaste vänner, Shanna och Arlene. De ger sig av ut i natten och får folk att vända sig efter dem var de än visar sig. Men all uppmärksamhet är inte av godo; i deras spår följer Stuntman Mike (Kurt Russell), en ärrad rebell som lurar bakom ratten till sitt vidunder till bil. Medan tjejerna kopplar av med en öl i baren väntar Mikes vapen, hans bil, runt hörnet.

Regi: Quentin Tarantino, 113 min

I rollerna: Kurt Russell, Jordan Ladd, Rose McGowan, Zoe Bell

En riktig adrenalinkick och en djävulskt häftig dubbel-DVD med de maskbeklädda slipsknutarna inspelad i London Arena den 15 februari 2002. Bomber, eld och massor med granater och filmad med över 30 kameror placerade på alla möjliga jävla ställen bland annat på gitarrhalsar och på respektive medlems ansiktsmask. Och det som är allra häftigast med den här, och det som jag sett oräknerliga gånger, är att att man kan välja att se låtarna "People = Shit" och "The Heretic Anthem" med valfri medlem ensam i blickfånget. Trummis som jag är väljer jag då såklart att sitta och dregla över trummisen Joey Jordisons färdigheter bakom det massiva trumsetet. Hur fränt som helst. Och fränast av allt är det när han kör sitt trumsolo och hans trumpodium åker upp i luften och tippar sen framåt! Fastspänd i stolen och med näsan mot golvet så hamrar han på utan uppehåll. Hela kalaset roterar sen så att han ligger på rygg och hamrar, inte illa va? Och allra, allra fränast av allt är att det tänds ett rött pentagram på undersidan av podiet. Det är ju hårdrock, vet du! Kul också att se när han gläntar lite på sin heltäckande mask för att stjäla åt sig lite luft mellan låtarna.

Mindre kul är det att se den strida ström av svett, dregel (och möjligen blod) som sipprar fram under den på scen skogstokige Clowns mask. Blä! Men han sliter verkligen som ett djur där han hamrar, klättrar och klänger på sina jättepukor. Och snubben som trixar och mixar med samplingar, intron, spejsiga ljud mm, #0 Sid, är nog inte riktigt hundra han heller, herregud vad han flänger fram och tillbaka, ut i publiken och upp på förstärkare. Såg Slipknot på Hultsfredsfestivalen 2005, och att tillsammans med 20.000 andra på en given signal knäböja, sitta still ett tag för att sen studsa upp och hoppa som en idiot var en märklig och mäktig upplevelse. Precis som den här DVD:n.

Shawn: This is consuming my life now. I´ve hecome the clown...

Låtar på DVD:
01. Opening / (515) 02. People = Shit 03. Liberate 04. Left Behind 05. Eeyore 06. Set-Up 07. Disasterpiece 08. Soundcheck 09. Purity 10. Gently 11. Sid Solo 12. Eyeless 13. In-Store in Paris 14. Joey Solo 15. Mask Cams 16. My Plague 17. New Abortion 18. The Heretic Anthem 19. Spit It Out 20. Wait And Bleed 21. It Begins 22. (sic)
23. Surfacing

Och så tar vi steget över den Engelska kanalen från kvinnlig, fransk galenskap i "A L´ Interieur" till manlig engelsk galenskap i "Fawlty Towers". En humorklassiker och skrattfest utan dess like, tolv avsnitt som jag har utspritt på fyra gamla hederliga köp-VHS. Och kan du se nåt av det här utan att förvandlas till ett (av skratt) gråtande knyte så har du fan ingen humor. Världsklass på hela klabbet! Förstår att John Cleese tackade nej till att göra fler än 12 episoder då rollen som Basil Fawlty tydligen höll på göra honom tokig på riktigt. Och det är lätt att förstå för en sån svettigt nervös och spattigt lättretad hotelldirektören var det länge sen jag såg. Eller så var kanske anledningena att det skulle vara så ohyggligt svårt att toppa den totala humorurladdning som säsong 2 är. Trivia: Förutom "FAWLTY TOWERS" så har de olika avsnitten namn som "WA RTY TOWELS", "WATERY FOWLS", "FLAY OTTERS", "FATTY OWLS", "FLOWERY TWATS" och "FARTY TOWELS". Sjukt bra.

VHS 1:
A Touch of Class - Den rike lord Melbury tar in på hotellet och Basil fjäskar för överklassen. Vad Basil inte vet är att lorden är en bedragare.

The Builders - Personalen bestämmer sig för att bygga om i lobbyn på hotellet. Basil väljer (trots Sybils förmaningar) att anlita den billigaste byggfirman, vilket i slutänden får vissa konsekvenser.

The Wedding Party - Basil upptäcker att allt fler på hotellet tänker på kärlek.

VHS 2:
The Hotel Inspectors - Basil får ryktesvis höra att tre hotellinspektörer är i trakten. Eftersom han inte vet vilka dessa är måste nu alla gäster behandlas med största respekt.
Gourmet Night - Basil vill höja den kulinariska standarden på hotellet genom att ordna en gourmet-kväll för "finare folk". Dessvärre blir det fel med maten.
The Germans - Medan Sybil ligger på sjukhus måste Basil och de övriga i personalen ta hand om hotellet själva. Hotellet har några tyska gäster, vilket leder till vissa komplikationer.

VHS 3:
Communication Problems - Den hörskelskadade och oförskämda hotellgästen Ms. Richards driver Basil till vansinne.
The Psychiatrist - En besökande psykiater fascineras av Basil Fawlty.
Waldorf Salad - En amerikansk gäst är inte nöjd med hotellets service.

VHS 4:
The Kipper and the Corpse - En hotellgäst avlider på sitt rum under natten. Basil och personalen måste se till att kroppen diskret försvinner från hotellet.
The Anniversary - Sybil tror att Basil har glömt bort deras bröllopsdag och ger sig ut på golfbanan, medan Basil i hemlighet samlat deras närmaste vänner för att fira bröllopsdagen.
Basil the Rat - Basil tvingar Manuel att göra sig av med en tam råtta (som Manuel av säljaren lurats att tro är en sibirisk hamster), eftersom en hälsovårdsinspektör kommer på återbesök. Tyvärr rymmer råttan och är lös på hotellet medan inspektören är där.

Regi: John Howard Davies (säsong 1), Bob Spiers (säsong 2), 4 x 90 min

I rollerna: John Cleese, Prunella Scales, Andrew Sachs, Connie Booth

"Full metal jacket meets Apocalypse Now, in the toilet..." står det på omslaget och det stämmer väl in ganska bra på den här, den sista (!) live-DVD:n från mina favoritdårfinkar Adrian Edmondson och Rik Mayall. Eller "weapons of mas-turbation" som Richie säger i pjäsen för som vanligt är det blod, kroppsvätskor, övervåld och svordomar som haglar över en i 90 minuter. Det är ju 18-årsgräns på den här DVD:n av en orsak, you know. Så vad råkar Richie ut för den här gången då? Jo, han får en slang som suger ut allt bajs ur honom upptryckt i stjärten, han har blivit totalt förstoppad eftersom han inte kunnat gå på toa på två veckor, bästa kompisen Eddie har nämligen byggt om toaletten till en tidsmaskin. Eddie är såklart en schysst kompis och pumpar in allting (och en soffa) i Richies stjärt igen. Tidsmaskinen drivs förresten av batterier som givetvis laddar ur av den dynamiska duons flitiga tidshoppande och måste då givetvis laddas upp igen, med hjälp av Richies högerhand när han onanerar...

Eddie "hjälper" också till att ta bort en tauering från Richies mikroskopiska penis med sin uppfinning "The Patent Painless Tattoo Remover", alltså en hammare. Ser ut att göra ont. Men det blir aldrig så där hysteriskt kul som det var i den allra första Bottom-showerna. Och så kommer dom inte av sig och glömmer manus sådär som dom brukar göra, utan dom klarar hela showen utan större missöden. Tror i och för sig att dom där "nu kommer vi av oss"-grejerna är med i manuset för dom kommer tydligen alltid på samma ställe i showen. Bäst: när dom börjar spela upp hela pjäsen igen från början i dubbel hastighet är kul som tusan, ruggigt skickligt att springa igenom de föregående 30 minuternas kaos på en dryg minut! Sämst: Slutet då dom sjunger och spelar gitarr samtidigt som ett par gigantiska kalsonger "The Motherpants" sänks ner från taket är inte kul. Alls.

Handlingen: Kroppsvätskor. Slagsmål. Svära, skrika och leva djävul. Repeat.

Regi: Dewi Humphreys, 90 min

I rollerna: Rik Mayall, Adrian Edmondson

Nämen, några rader ska jag väl skriva ihop om de här två skivorna, släppta med 6 månaders mellanrum, men inspelat vid samma tillfälle och vars apsnygga digipack-utgåva som så fiffigt går att sätta till en enhet. Och eftersom jag köpte dom här båda på skivmässan här i Umeå vid samma tillfälle och dom suttit ihop i min skivhylla sen dess, så räknar jag det här som en CD. Och om du nu tillhör den promille av befolkningen som aldrig hört talas om System of a Down så består bandet av fyra armenier boende i USA, som likt (numera sorgligt avsomnade) Faith No More blandar och hoppar friskt mellan musikstilarna, ibland i samma låt. Enligt Wikipedia en mix av "alternative rock, punk rock, folk music, psychedelic music, classic metal, thrash metal and progressive rock". Lyssna t ex på "B.Y.O.B." i Mp3-spelaren nedan så får du höra en låt där det hoppas helt naturligt mellan thrash, punk, lalalalala-partier och softa sångpartier. Eller kanske den helt utflippade "This Cocaine Makes Me Feel Like I'm On This Song" med eeh, utflippad sångslinga, som borde göra Lux Interior i Cramps grön av avund.

Helt hopplöst svårt att plocka favvolåtar ur en sån här fullsmäckad skiva men "B.Y.O.B.", "Radio/Video", "Revenga", "Violent Pornography", "Cigaro", "Sad Statue", "This Cocaine Makes Me Feel Like I'm On This Song" och synthiga "Old School Hollywood" (haha, det blev ju nästan inga låtar kvar...) är nog favoriterna på "Mezmerize". På den aningens svagare "Hypnotize"-CD:n är det lite (men bara lite) glesare mellan höjdarna men hoppiga och blixtrande snabba "Attack", "She's Like Heroin", tungvrickaren "U-Fig", långsamt sköna "Holy Mountains", den souliga och thrashiga "Vicinity of Obscenity" och fräsande snabba "Dreaming" spelas nog mest hemma hos mig.

Bäst: Att de båda skivorna går att "sätta ihop" är verkligen en cool idé. Och så att de båda skivorna är så galet bra, utan att det blir en massa utfyllnadslåtar, omotiverade intron och sånt. Sämst: Att gitarristen Daron Malakian sjunger så mycket, hade hellre hört mer vokala, tungvrickande galenskaper från sångaren Serj Tankian men eftersom Daron skrivit all den goa musiken (och nästan alla texter) så är han väl ursäktad. Såg förresten System of a Down live på Hultsfred-festivalen 2005 och det (och Nine Inch Nails konsert på samma ställe) är nog det närmaste jag kommit en religiös upplevelse. Och när jag såg ett återförenat och sminkat KISS i Globen 1996 såklart. SOAD har numera tagit en paus (snyft!) och Serj Tankian har släppt en alldeles utmärkt soloskiva. Daron Malakian å sin sida sysselsätter sig (och SOAD-trummisen John Dolmayan) med projektet Scars on Broadway. Sådärja, några rader om System of a Down blev det visst till slut...

Från min VHS-hylla plckar jag fram "Cape Fear", en helt OK hämndrulle i regi av Martin Scorsese med parhästen Robert DeNiro i rollen som nyutsläppte kåkfararen Max Cady. Han vill som till varje pris vill hämnas på sin advokat (Nick Nolte) som pga sitt fifflande med bevis gjorde att Cady åkte in i kurran på 14 år. Dock inte riktigt lika bra den här gången som när jag såg den första gången på bio, men DeNiro är verkligen stenhård som sliskig, tatuerad men väldigt belästhämnare som både citerar lagboken, bibeln och talar i tungor. Juliette Lewis är med på ett hörn som fnissig, kärlekskrank tonårsdotter som inte fattar vems tumme hon suger på. Robert Mitchum och Gregory Peck, som båda var med i originalet från 1962, är med här också. Toppa hela rasket med tiltade kameravinklar och andra klämmiga kameratricks av Scorsese och en cigarrtuggande DeNiro i högform och du har en klockren rulle för din fredag- eller lördagkväll. Både DeNiro och Juliette Lewis Oscarsnominerades förresten för sina roller.

Regi: Martin Scorsese, 122 min