CD: Metallica - Death magnetic! (2008)
01. That was just your life
02. The end of the line
03. Broken, beat & scarred
04. The day that never comes
05. All nightmare long
06. Cyanide
07. The unforgiven III
08. The Judas kiss
09. Suicide & redemption
10. My apocalypse
Producent: Rick Rubin
Skivbolag: Vertigo
Tidiga inlägg om Metallica:
- The Garage days Re-revisited (12" EP)
- A year and a half in the life of... (2-VHS)
- Kill ém all (LP)
- Some kind of monster (DVD)
- St. Anger (CD)
Så jävla bra.
Jag är helt chockad, vet inte vad jag ska säga om den här, snacka om ett "some kind of monster" som välter allt i sin väg. Har lyssnat på den här, och bara den här, på repeat i över en vecka nu och den växer hela tiden... Och när Kirk Hammett drar iväg solot på "All nightmare long" så står jag där med en klump i halsen, håret reser sig på armarna och jag luftgitarrar som en jävla dåre! Haha, fy fan vad bra! För att inte tala om solot som kommer 4.50 min in i "That Was Just Your Life", oj vad länge sen det var sen Metallica trampade iväg tempot sådär. Just Kirks gitarrsolon är något som jag saknade väldigt mycket på stinkbomben "St. Anger" men nu jävlar i min låda fräser det gitarrer och gitarrsolon från både höger och vänster. Fan grabbar, ni kan ju bara ni vill! Och du Rubin, om du nån gång kommer hit till Umeå ska jag kyssa ditt skäggiga plyte som tack, för vilket kanonljud det är på skivan, hör ni virveltrumman allihopa! Den låter som en virvel ska och inte som en triggad kakburk. Bara en sån sak.
Trivia: Det här är Metallicas femte skiva på raken som åker rakt upp på förstaplatsen i USA, och därmed har Metallica tydligen passerat band som U2, Beatles och The Dave Matthews Band (vilka nu det är?) som bandet med flest skivor på förstaplatsen.
Bäst: Typ alla låtar faktiskt. "Broken, beat & scarred", "All nightmare long" (tufft solo), "That was just your life" (som sagt, vilket jävla solo! Och vilken refräng!), "My apocalypse", (när solot kommer så krossar jag allt i min väg med min luftgitarr), "Cyanide", "The end of the line", "Judas kiss" (med ett jättelångt gitarrsolo) och sista halvan (4 min och framåt), av radioplågan "The day that never comes". Helfränt paketerad också med bandnamnet och skivtiteln som på min limiterade digipackutgåva är på en genomskinlig plastsnutt över en grav och som gräver sig neråt genom CD-häftet.
Sämst: Har ingenting med den här skivan att göra men att vinylboxen med "Death Magnetic" utspridd på 5 st. 12" vinyler var så helvetiskt dyr (750:-) var lite synd, hade mer än gärna ägt en sån... Och Just det, instrumentalaren "Suicide & Redemption" känns, trots att den är blytung, liksom lite onödig. Välkommen tillbaka killar, så här ska ni låta.
Läs mer om Metallica:
http://www.metallica.com/
http://www.myspace.com/metallica
LP: Rush - Presto! (1989)
A1. Show Don't Tell 5:01
A2. Chain Lightning 4:33
A3. The Pass 4:51
A4. War Paint 5:24
A5. Scars 4:07
A6. Presto 5:45
B1. Superconductor 4:47
B2. Anagram (For Mongo) 4:00
B3. Red Tide 4:29
B4. Hand Over Fist 4:11
B5. Available Light 5:03
Producent: Rupert Hine, Rush
Skivbolag: Atlantic Records
Tidigare inlägg om Rush på bloggen:
- Moving pictures (LP)
- Exit...stage left (live) (2-LP)
- Signals (LP)
- Grace under pressure (LP)
- Power windows (LP)
- Hold your fire (LP)
- A show of hands (CD)
- Counterparts (CD)
- Rush R30 (DVD)
- Anatomy of a drumsolo (DVD)
- Rush in Rio (DVD)
- Different stages (3-CD)
Som trollkarlarna bruka säga: Presto! För kolla vad jag trollade fram ur vinylhyllan om inte just "Presto" med mina älskade husgudar Rush! Konstigt nog har jag den här både på LP och CD, hur gick det till, och varför? Nåja. det är i alla fall en skiva som såklart har ett lätt trolleritema då omslagsbilden visar ett gäng kaniner som kommer ur en hatt och låtarna heter "Show Don't Tell", "Presto" ("If I could wave my magic wand") och "The Pass" som tydligen är ett populärt korttrick. "Presto" är förresten också titeln på kortfilmen som handlar om en en trollkarl och hans kanin och som visas före Pixars nya film "Wall-E", men det mina vänner är faktiskt en helt annan historia... Och ja just det, "Presto" är ju också en term på ett musiktempo, lite snabbare än "Allegro" men inte lika fort som "Prestissimo". Fattar du vad mycket onödig information jag matar dig med just nu som inte har ett skit att göra med Rush, helt vansinnigt, men du kanske tackar mig vid nästa parti Trivial Pursuit. Nåja, tillbaks till skivan och dess innerpåse för där det minsann finns en bild på tre händer som kör sten, sax, påse (som det sjungs om på "Hand Over Fist") och där det står "Side I is much longer than side II, therefore is not as loud. So turn it up!", så det så. Längst ner på tacklistan står det även "Brought to you by the letter D". Vem är "D", jar sett den där "Brought to you.."-raden på andra Rush-skivor men då var det inte "D" utan andra bokstäver. Skumt, nästan Mulder och Scully-skumt. Nån Rush-fantast där ute på internet som har en aning? Bra skiva vilket som. Såklart. Bäst: titelåten "Presto", "The Pass" med en helschysst refräng, "Superconductor", "War Paint" och synthiga "Red Tide" Sämst: "Available Light".
Läs mer om Rush:
http://www.rush.com/
http://en.wikipedia.org/wiki/Rush_%28band%29
Film på DVD: Phenomena! (1985)
Regi: Dario Argento, 111 min
I rollerna: Jennifer Connelly, Daria Nicolodi, Donald Pleasance
Extramaterial:
- Behind the scenes
Ett loppisfynd och faktiskt min enda Argento-rulle som jag har hemma. Ja, jag vet jag är en hemsk människa men jag har minsann haft både "Opera", "Tenebre", "Suspiria" och "Deep Red" hemma i hyllan men då bara på hemkopierad VHS som skickades runt varv efter varv i min skräckfilmsälskande kompiskrets, med sämre och sämre resultat för varje kopia. Men det var såklart evigheter sen och dom sprakiga kopiorna är numera spårlöst försvunna. Tyvärr. Så min plan är nu att så småningom ha allt på DVD och när man då hittar "Phenomena" på loppis för endast 40 riksdaler, ja då är det bara att damma fram plånboken och shoppa denna blodiga insektsthriller som i den sönderklippta USA-versionen hette "Creepers". Det var nog den jag såg på 80-talet, kommer inte ihåg att jag sett den där scenen där polisen knäcker sin egen tumme för att komma loss kedjorna förut. Eller var den med i den versionen?
Jaja, whatever... nu har jag i alla fall sett den här och den såg då hyfsat oklippt ut. Synd bara att när det är som mest spännande, när Jennifer vaknar upp på golvet hos toktanten, så dånar plötsligt "Flash of the Blade" med Iron Maiden igång på soundtracket och jag hoppar rätt upp i taket, men det var nog inte meningen att man skulle bli rädd av musiken? Och scenen när Jennifer ramlar ner i den där likgropen tappar lite av sin ursprungliga äckelfaktor när man på extramaterialet får veta att den bruna sörjan var gjord av yoghurt och choklad...
Jennifer Connelly är helschysst i rollen som insektspratare och man måste ju börja sin filmkarriär nånstans och en huvudroll i en Argento-rulle är väl inte det sämsta! Jennifer Connelly var förresten bara 15 år när filmen spelades in och detta var hennes andra filmroll nånsin, hon är numera fullväxt och fin och fick 2001 en Bästa birolls-Oscar för sina insatser i filmen "A Beautiful Mind".
Trivia I: Den skogstokiga tanten vars son ser ut som Chucky the evil doll (hon som i slutet av filmen får en extremt hudnära rakning av schimpansen Inga!), spelas av Daria Nicolodi, mångårig partner till Dario och minsann mamma till inte helt okända skådisen Asia Argento.
Trivia II: På Systembolaget finns det ett rödvin som heter "Argento". Kan det vara Dario själv som gör det? Vad tror du? Jaså, inte det...
Bäst: Som alltid i Argentos filmer så är fotot i filmen helsnyggt med närbilder, stora vyer och fräsiga kameraåkningar och den där "köra huvudet genom en glasruta i slow-motion" med det första offret (Darios dotter Fiore) är klart fränt. Och musiken av Goblin-killen Claudio Simonetti är vansinnigt bra! Intervjun med Argento i spöklikt grön sken är också kul att se, synd att var så kort bara, jag menar hur mycket matnyttigt hinner man avhandla på 80 sekunder....
Sämst: Scenen där schimpansen klänger på biltaket, hur bra är den på en skala? Och musikvideon (!) som hänger med i extramaterialet var väl inte heller sådär jättebra... Jag fattar inte heller varför toktanten efter att med ett slag huggit huvudet av den där Omar Sharif-kopian måste ställa sig (precis som skurkarna i valfri Bond-film) och prata i fem minuter och förklara varför hon gör som hon gör. Men så åker hon på däng av en schimpans också...
Och du när jag ändå har dig på tråden, kolla upp "Jenifer", Argentos film från "Masters of Horror"-serien, den är ruskigt bra. RIP Donald Pleasance.
Handlingen: En turist (Fiore Argento) missar sin buss och blir strandsatt på den schweiziska landsbygden. Hon beger sig till ett till synes tomt hus för att få hjälp. Väl därinne blir hon anfallen av en osedd person och springer skrikande och snyftande därifrån. Naturligtvis blir hon förföljd, upphunnen och halshuggen. Sen får vi följa Jennifer Corvino (Jennifer Connelly) under hennes sista etapp till skolan i Schweiz där hennes amerikanske far placerat henne. Under bilfärden till skolan klargörs det att Jennifer har ett ovanligt band till insekter. Snart inträffar ett antal mord samtidigt som Jennifers tillvaro på skolan blir allt värre. Hennes vänskap med insekter leder till att skolan kontaktar ett mentalsjukhus för att de ska ta hand om henne men hon smiter iväg till sin entomologkompis John McGregor (Donald Pleasance) istället. Han uppmuntrar henne att använda sin förmåga att kommunicera med insekter och ta reda på var mördaren befinner sig. Härifrån går det snabbt utför med utredningen och Jennifer försöker fly tillbaka till USA och får hjälp från oväntat håll...
Läs mer om Phenomena och Dario Argento:
http://www.imdb.com/title/tt0087909
http://en.wikipedia.org/wiki/Dario_Argento
http://www.profondorossostore.com/ (Argentos skräck- och fantasyaffär i Rom)
LP: Rockpile - Seconds of Pleasure! (1980)
A1. Teacher Teacher
A2. If Sugar Was As Sweet As You
A3. Heart
A4. Now and Always
A5. A Knife and a Fork
A6. Play That Fast Thing (One More Time)
B1. Wrong Again (Let's Face It)
B2. Pet You and Hold You
B3. Oh What a Thrill
B4. When I Write the Book
B5. Fool Too Long
B6. You Ain't Nothin' But Fine
Producent: Nick Lowe and Rockpile
Skivbolag: Columbia
Tidigare inlägg om Rockpile och relaterat:
- Plugged in (CD, Dave Edmunds)
- D.E7 (CD, Dave Edmunds)
- Repeat when necessary! (LP, Dave Edmunds)
- Plugged in (CD, Dave Edmunds)
- D.E 7! (CD, Dave Edmunds)
- Pinker and prouder than previous! (LP, Nick Lowe)
- Labour of Lust (LP, Nick Lowe)
Jodu, man kan nog kalla sig de tvära kastens mästare, för här hoppas det friskt från skvittrande zombieslakt till en kvittrande engelsk rockakt. Bra övergång, va? För bland alla tusentals (nåja) hårdrockskivor jag har i min vinylhylla så finns det minsann en gammal LP-skiva med Rockpile också! Hur bra som helst, men tyvärr spelade dom bara in en fullängdare under namnet Rockpile. Eller egentligen så spelade den här sättningen in sex skivor, men tre av dom släpptes som Dave Edmunds-soloskivor och två släpptes som Nick Lowe-soloskivor och så blev det bara den här kvar med bandnamnet Rockpile på omslaget. I bandet så var det Nick Lowe på bas, gitarristerna Dave Edmunds och Billy Bremner och den taktfaste trummisen Terry Williams och skivan innehåller sex covers (A1, A2, A5, B1, B3 och B6) skrivna av bl a Chuck Berry, Chris Difford från Squeeze och en snubbe som heter Joe Tex. De resterande sex egna låtarna sjungs antingen av Lowe eller Edmunds, men på "Heart" och snabba avslutaren "You Ain't Nothin' But Fine" så är det Billy Bremner som kliver fram till micken och tar ton. Bremner bor visst i Sverige nuförtiden och spelar titt som tätt med The Refreshments.
Till sist omslaget, som såklart en egen liten historia, det är nämligen målat av konstnären Barney Bubbles som har gjort ett gäng omslag till de pårökta rymdrockarna Hawkwind, du vet bandet där Lemmy var basist innan han fick kicken pga av sitt alltför vilda drogande. Barney Bubbles signerade aldrig sina målningar, antingen var dom helt namnlösa eller signerade med ett alias, den här är till exempel enligt baksidestexten på skivan målad av signaturen "Dag". Bubbles begick självmord 1983. Bäst: "Now and Always, "Wrong Again (Let's Face It)" med fett gitarrsolo, "You Ain't Nothin' But Fine" med sång av Bremner som sagt och "Play That Fast Thing (One More Time)" som tuffar fram som ett gammalt ånglok med ett alldeles fantastiskt hihat-spel av Terry Williams. Lyssna på den och försök göra likadant, grymt tight. Sämst: 50-talsdängan "Heart" pallar jag inte riktigt med, alldeles för mycket "Grease" för min smak.
Film på DVD: Zombie Flesheaters! (1979)
Ett omslag som skriker ut "Extreme version!", "Contains footage that will shock!", "Includes material banned since 1983!" och "More gore than allowed before!" kan man väl inte låta bli att köpa? Står det sen "Directed by Lucio Fulci" på regissörsraden längst ner så är det inget att tveka om! Och en sån solig och somrig zombierulle (den utspelas på den soldränkta ön Matul), så här på höstkanten kan väl aldrig vara helt fel heller, eller hur? Så när jag hittade den här DVD:n på loppis för 30 bagare så slog jag till snabbare än du hinner säga "videovåld". Titeln i rubriken är förresten den engelska titeln, i USA är den känd som enbart "Zombie" och i Italien hette den "Zombi 2". Rörigt? Tja, det hänger ihop med att Romeros zombiestänkare "Dawn of the dead" (som hette just "Zombi" i Italien!) var en formidabel succé i tomatsåsens hemland så producenterna till denna Fulci-film ville gärna tjäna en slant (helst en stor) på den, så den här blev en sorts inofficiell uppföljare till Romeros film.
Så vad gör man då? Jo, man döper helt fräckt sin film till "Zombi 2" och vips så tror snubben Guiseppe på gatan att det kommit en uppföljare, därav titeln på Fulcis film. Manuset till "Zombie fleaheaters" (eller "Zombi 2" om du vill) skrevs dock innan "Dawn of the Dead" men öppnings- och slutscenen i filmen är filmad i New York och las till i efterhand för att knyta filmen en aning hårdare till Romeros populära zombierulle. Lägg till några scener med helt omotiverat nakna tjejer så har du en kassasuccé lätt som en plätt. Bäst: "en pinne i ögat"-scenen är helt fantastiskt obehaglig att se på. Fortfarande. Och zombien som brottas och tuggar på en haj (!) är ju helt suverän. Sämst: Det som kallas "Film flash" på extramaterialet är inget annat än en stillbild som visar omslaget på fyra Helan & Halvan-filmer, en (troligtvis) softporrig rulle som heter "11 days, 11 nights" och en B-film som heter "Inseminoid"... undrar om det är det som menas med "more gore than allowed before"? Jaja, det här är i alla fall en jätteklassiker i ordets rätta bemärkelse!
Handlingen: En segelbåt från en försvunnen forskare närmar sig New York och ombord visar det sig att den enda ombord är en zombie som utan förvarning anfaller en kustvakt. Efter ett antal skott faller så mannen i vattnet och försvinner. För att lösa detta mysterium ger sig forskarens dotter tillsammans med bl.a. en journalist och en etnolog, iväg för att söka efter forskaren. Resan blir obehaglig och än värre blir det då de hittar fram till Matu Island.
Regi: Lucio Fulci, 90 min
I rollerna: Tisa Farrow, Ian McCulloch, Richard Johnson
Extramaterial:
- Interactive animated menus
- Director´s filmography
- Actor´s filmography
- Original theatrical trailer
- Film flash
Tidigare inlägg om Lucio Fulci på bloggen:
- The Beyond (VHS)
- Zombie Flesheaters (VHS)
- House by the cemetery (VHS)
Läs mer om Lucio Fulci & Zombie Flesheaters:
http://www.imdb.com/title/tt0080057
Filmtips: 2LDK (2004)
Såg den här i helgen och tänkte att den här måste jag bara tipsa er asienfilmälskare om. En japansk film med bara två personer i rollerna och som utspelas helt och hållet i en lägenhet, en så kallad 2LDK. För med filmens något kryptiska titel menas alltså själva lägenheten, det betyder "2 bedrooms, Living-room, Diningroom and Kitchen", OK?. Filmen handlar om två tjejer, Rana och Nazomi som bor tillsammans och försöker slå igenom som skådespelerskor. Nazomi har flyttat till Tokyo från landet och är blyg, osäker på sig själv och har aldrig haft en kille och hennes mamma ringer och undrar oroligt när hon ska hitta nån att gifta sig med. Hennes rumskompis Rana däremot shopaholic, fullastad med dyra märkeskläder och blingbling otroligt egofixerad och verkar vältra sig i pojkvänner till höger och vänster. Eftersom tjejerna delar agentur så söker dom båda rollen som hjältinna i samma film, "Yakuza Wives" och tycker såklart att dom båda är som klippt och skuren i hjältinnerollen. För att riktigt komplicera den spända situationen är dom båda kära i samma kille (Rana dock på rent djävulskap) och Rana riktigt vältrar sig i Nozomis tafatthet då Nozomi försöker bygga upp mod att ringa till killen.
Det spända läget blir inte bättre av att Rana ser blodiga syner av sin hemlige älskares fru och barn liggandes döda i hennes badkar och efter en hetsig diskussion om vem som sprider svarta hårstrån i badrummet och vem som ätit upp den andres mat i kylskåpet så spårar det ut nåt alldeles fantastiskt. En catfight from hell bryter ut och tjejerna slåss nånting så kosmiskt så att det fattar du inte! Det kastas och vevas vilt med knytnävar, knivar, samurajsvärd och motorsågar. Och ägg. Tänk Michael Douglas-rullen "The War of the Roses" med två tjejer istället i en liten lägenhet och med minimal budget så är du ganska nära. Lägg till oändligt mycket mera våld, (jag menar jättemycket våld) och gejsrar av blod så är du riktigt nära. Fantastiskt bra och föredömligt kort, endast 70 minuter lång och inspelad på bara åtta dagar. Jag undrar förresten om det är en amerikansk remake på gång? Nä, tror inte det va.
Regi: Yukihiko Tsutsumi, 70 min
I rollerna: Maho Nonami, Eiko Koike
(Lana and Nazomi have knives in each others throats)
"Rana: That feels nice.
Nozomi: We'll regret this.
Rana: What a relief.... Good luck.
Nozomi: ...You too"
(both pull their knives out)
CD: Witchery - Symphony for the Devil! (2001)
01. The Storm
02. Unholy Wars
03. Inquisition
04. Omens
05. Bone Mill
06. None Buried Deeper
07. Wicked
08. Called For By Death
09. Hearse of the Pharaohs
10. Shallow Grave
11. Enshrined
12. The One Within
Producent: Witchery, Berno Paulson
Skivbolag: Music for Nations
Inköpt på loppis för en sketen tjuga, snacka om fynd! För bakom det apsnygga omslaget med bandmaskoten Ben Wrangel (geddit?) på en kyrkogård döljer sig en kanonbra thrashskiva med svenska Witchery. Witchery, vilka är det? Va! Har du aldrig hört talas om Witchery? Skämmes! Jo, gitarrister i bandet är inga mindre än Patrik Jensen, till vardags riffmaskin i The Haunted och Richard Corpse, båda från Satanic Slaughter. De feta basmattorna levereras av den alltid lika pålitlige Charles Petter "Sharlee D'Angelo" Andreasson (även i Arch Enemy, Mercyful Fate och tusen band till) och bakom trummorna huserar den vindsnabbe Martin "Axe" Axenrot, tidigare i Bloodbath och numera skinnplågare i inte helt okända proggdödsarna Opeth. Och mannen som skriker som en vegan instängd i ett slakteri är Tony "Toxine" Kampner, även han från Satanic Slaughter och numera förstevrålare i ett återförenat Seance. Tro´t eller ej men jag har faktiskt sett Witchery live här i Umeå med just den här sättningen, skitbra var det och jag stod hela konserten och glodde på Axenrots fötter som flög som kolibrivingar över dubbelpedalerna! Crazy va! Man måste vara trummis för att förstå...
Och här serveras fräsande thrashmetal med lite Mercyful Fate-vibbar inslängda här och där. Särskilt mycket MF-vibbar blir det på instrumentaldängan "Hearse of the Pharaohs" där Hank Sherman minsann från just Mercyful Fate breder ut sig i ett gitarrsolo genom i princip hela låten. Snyggt CD-häfte med bilder på bandmedlemmarna där dom i tur och ordning bränns på bål, korsfästs, halshuggs, dränks och sitter upphängda i en fängelsehåla. Trivia: "Hearse of the Pharaohs" är såklart en omskrivning av Mercyful Fate klassiska låt "Curse of the Pharaohs" från "Melissa"-skivan. Bäst: snorsnabba instrumentalen "Bone Mill", "Unholy Wars" (med megatufft riff), "Wicked", The Storm" (pigga trummor) och "None Buried Deeper". Sämst: "Enshrined" som har alldeles för mycket In Flames-gitarrer i refrängen för min smak. Att låtarna av nån anledning hamnade i helt crazy ordning i CD-spelaren nedan är också sämst, vet inte hur det gick till, sorry... Djävulskt bra skiva.
Läs mer om Witchery:
http://www.myspace.com/witcherytheband
LP: Queen - Sheer heart attack! (1974)
A2. Killer Queen 3:01
A3. Tenement Funster 2:48
A4. Flick of the Wrist 3:19
A5. Lily of the Valley 1:43
A6. Now I'm Here 4:10
B1. In the Lap of the Gods 3:20
B2. Stone Cold Crazy 2:12
B3. Dear Friends 1:07
B4. Misfire 1:50
B5. Bring Back That Leroy Brown 2:13
B6. She Makes Me (Stormtrooper in Stilettos) 4:08
B7. In the Lap of the Gods...Revisited 3:42
Producent: Roy Thomas Baker, Queen
Skivbolag: EMI
Tidigare inlägg om Queen:
- Live Killers (2-LP)
Säg ett band som kan blanda hårdrock, operapassager, prog, pianoballader, ukulelejazz och symfonirock på en skiva utan att tappa i respekt från fansen och bli helt utskrattade? Faith No More? Ja! Ett band till? System of a Down? Bra tänkt, hörru. Nån fler? Tja... de engelska stoltheterna Queen såklart! Denna gigant bland giganter (som R. Gustavsson med nackkrage brukar säga) och det enda rockbandet i hela världen där varje bandmedlem har skrivit och fått minst en topplisteetta, inte så illa va? Och här på deras tredje fullängdare släppt i nådens år 1974 tas svängarna ut å det väldigaste och vi kastas från hårdrock i "Brighton Rock" med långt gitarrsolo i mitten (ett solo som är jäättelångt live) via pianoklinkande jätteklassikern "Killer Queen" (sjukt bra) till "jag vill vara en rebell"-låten "Tenement Funster" sjungen av hesröstade trummisen Roger Taylor. Sen när man vänder på steken (vinyl vetdu) så brakar det iväg med ett högpitchat operavrål från Roger Taylor på "In the Lap of the Gods" innan det blir thrashmetal minsann på "Stone Cold Crazy". Låten som Metallica gjort en cover på och som dom spelade live tillsammans med de resterande Queen-medlemmarna (och Tony Iommi) på "Freddie Mercury Tribute Concert" på Wembley 1992. Efter de två korta "Dear Friends" och "Misfire" så är det att plocka fram luftukulelen på "Bring Back That Leroy Brown" innan den makalöst långsamma och sköna "She Makes Me (Stormtrooper in Stilettos)" tar vid. Skivan avslutas med "In the Lap of the Gods...Revisited" med Slade-minnande körer och med explosioner i slutet, i studion gjorda med diverse ljudtricksande, live så brände grabbarna iväg riktiga bomber och raketer minsann.
Trivia: Låten "Killer Queen" hamnade efter 11 september-attackerna på "The 2001 Clear Channel memorandum", en lista med låtar som Clear Channels över 1200 radiostationer skulle undvika att spela på grund av att de var "lyrically questionable"! Andra låtar på den listan var AC/DC:s "Shot Down in Flames", "Holy Diver" med Dio, "Down in a Hole" med Alice in Chains och "Walk Like an Egyptian" (!) med The Bangles. Och på omslaget ligger medlemmarna utslängda på golvet alldeles svettiga och trummisen Roger Taylor har löshår för han gillade inte hur hans "riktiga" hår såg ut på bild... Bäst: Typ alla låtar egentligen men "Tenement Funster", "Killer Queen", "Flick of the Wrist", "Now I'm Here" och "Stone Cold Crazy" sticker nog ut mest på skivan tycker jag. Och ja just det, Roger Taylors störtsköna 70-talstjoffiga trumljud är också bäst. Huvvaligen vilken bra skiva och helt galet blir det när man tänker att deras föregående skiva "Queen II" också är släppt 1974 och att bara ett ynka år senare (november 1975) hade Queen skrivit och spelat in megamegaklassikern "A Night at the Opera"... Jodu, förr i tiden kunde verkligen band spotta ur sig skivor! RIP Freddie Mercury.
"She keeps Moet et Chandon in a pretty cabinet
'Let them eat cake' she says just like Marie Antoinette
A built-in remedy for Khrushchev and Kennedy
At anytime an invitation you can't decline
Caviar and cigarettes well versed in etiquette
Extraordinarily nice
She's a Killer Queen gunpowder, Gelatine
Dynamite with a laser beam guaranteed to blow your mind. Anytime"
Läs mer om Queen:
http://www.queenonline.com