7"-singel: Gary Moore - Shapes of things! (1984)
A: Shapes of things B: Blinder
Producent: Jeff Glixman Skivbolag: 10 Records
En sjutums bildsingel utskuren som en atombomb respektive en karta över England när såg du en sån sist? På A-sidans cover av Yardbirds "Shapes of things" gästas Gary Moore av gaphalsen Noddy Holder från Slade. B-sidans "Blinder" är en hittills outgiven instrumentaldänga med ett fett gitarrsolo och är skriven av Craig Gruber, dåvarande basist i Moores kompband. Gruber har även spelat bas i första upplagan av Rainbow och i Elf tillsammans med Ronnie James Dio, det är kanske därför "Blinder" låter jävligt mycket Rainbow.
Tidigare inlägg om Gary Moore på bloggen:
- Rockin´ every night (LP) / - We want Moore (2-LP) / - Dirty fingers (LP) / - Corridors of power (LP) / - Nuclear attack (12")
LP: Raven - Wiped out! (1982)
A: Faster Than the Speed of Light / Bring the Hammer Down / FirePower / Read All About It / To The Limit - To The Top / Battle Zone
B: Live at the Inferno / Star War / UXB / 20/21 / Hold Back the Fire / Chainsaw
Producent: Raven, Keith Nichol Skivbolag: Neat Records
Skiva nummer två från allas vårt favvoband Raven heter som synes "Wiped Out" och är släppt i nådens år 1982. Och om det nu finns nån stackars stackare därute som av nån outgrundlig anledning varken hört eller hört talas om Raven (helt ofattbart om du frågar mig) så låter dom precis som Hawaii, du vet bandet där Megadeth-bekantingen Marty Friedman en gång spelade gitarr. VAFALLS! har du inte hört talas om Hawaii heller? JAMENHERREGUDMÄNNISKA!
Nåväl, Raven spelar i alla fall, precis som nämnda Hawaii, småteknisk och skojfrisk progthrash med öronskärande falsettsång från den sjungande basisten John Gallagher. Det tillsammans med gitarrspelande brorsan Marks megafeta hårdrocksriff och tokdåren Rob Hunters Animal-fasoner bakom trummorna bildar det helt oemotståndliga Raven-soundet. Men progen då? Var fan hör du prog i det här tordönsoväsendet? hör jag nån muttra där längst bak. Jamen, lyssna på det instrumentala mittpartiet vid 3-minutersstrtecket på "To the limit/to the top", hör jag inte lite Rush där så säg. Lyssna också på det svängiga mellanspelet i "Hold back the fire" som också börjar vid 3-minutersstrecket. Enligt skivkonvolutet så spelar förresten grabbarna i bandet förutom 8-strängad bas nånting konstigt som kallas "Tremolision", och "Hetrodynes" vad nu det är... Och med skivan så följer det förutom ett textblad även som du ser på bilden en jättefin poster, ruskigt cool va? Trivia: precis som alla riktigt bra trummisar (Ian Paice, Phil Collins, jag...) är Raven-trummisen Rob "Wacko" Hunter också vänsterhänt. Bäst: "Bring The Hammer Down", (sikket jävla ös!), "Read All About It", "Battle Zone" (falsettskriiiiik!), "Live at the Inferno", den trixiga "Chain saw" och "UXB" med helschysst driv. Sämst: den kolla-vad-duktig-jag-är-på-akustisk-gitarr snutten "20-21". Djävulusiskt bra skiva.
Tidigare inlägg om Raven på min blogg:
- Rock till you drop (LP) / Crash bang wallop (12" EP)
12"-EP: Gary Moore - Nuclear attack! (1981)
A: Nuclear Attack
B: Don't Let Me Be Misunderstood / Run To Your Mama
Producent: Chris Tsangarides Skivbolag: Jet
En tolvtummare med ett som synes fantastiskt tråkigt omslag med den gamle gitarrhjälten Gary Moore, eller "Gary Moore and Friends" som det står på skivetiketten. Vilka dom där "friendsen" är har jag dock ingen aning om och inte heller varför deras namn inte fick stå på skivan. Fattar inte heller varför jag köpte den här EP:n, då alla tre låtar redan finns på den Japan-pressade "Dirty Fingers"-LP:n som jag såklart också köpte back in the days. Nåväl, A-sidans "Nuclear attack" är i vilket fall en halvhyfsad låt och "Don't Let Me Be Misunderstood" är en coverlåt som popfarbröderna i The Animals fick en hit med 1965.
Tidigare inlägg om Gary Moore på bloggen:
- Rockin´ every night (LP) / - We want Moore (2-LP) / - Dirty fingers (LP) / - Corridors of power (LP)
Filmtips: Trailer park of Terror! (2008)
Regi: Steven Goldmann, 96 min
Kan man undgå att älska en film som heter nåt så underbart B-igt som "Trailer park of terror"? En film där en zombietjej under ett samlag med en stackars jävel som inte fattar bättre vrider huvudet av killen? En film som både har en sjungande zombie-Elvis och sköna oneliners som "You make my south rise again..." En film som utspelas på en dammig husbilscamping som befolkas av det svettigaste, lurvigaste och mest inavlade whitetrash du kan tänka dig och dom blir inte mindre whitetrash när dom blir zombies. En film som har soft sydstatscountry på soundtracket med låttitlar som "Come to me, Satan", "Smokin´and drinkin" och "Hell´s kitchen"? Nä, det kan man såklart inte, en sån film älskar man från första till sista bildrutan.
Den här filmen är en skön mix av "Redneck Zombies" (säger sig själv), "Hostel" (tortyrscener) och "Devils Rejects" (inavlade lantisar) med hinkvis av blod, störtsköna oneliners och lättklädda damer med avsågade hagelbrakare. Det här också den första rulle jag sett där zombiesarna istället för att tugga i sig sitt offer tvingar dom att spela in en sexvideo...Faktiskt. Var den bra? Har påven en konstig hatt? Vi kan väl säga så här att den har nog inte nån större chans vid Oscargalan men den var sjukt kul, vansinnigt blodig och har skådisar med glimten skönt i ögat. Är ursprungligen en tecknad serie.
Handlingen: Några ungdomar söker skydd i en husvagnspark efter att deras buss har havererat i en storm. Men de råkar istället springa på ett gäng med levande döda lantisar som de måste kämpa emot.
Läs mer om Trailer Park of Terror:
http://www.trailerparkofterror.com/
http://www.imdb.com/title/tt0892109
CD: Dave Edmunds - Get it (1977)
Producent: Dave Edmunds Skivbolag: Swan Song
Lika mycket som jag gillar Emperor, Earth, Eminem och... ja Eddie Meduza så gillar jag också den gamla rockräven Dave Edmunds. Han har gjort hur många bra skivor som helst och som du ser längst ner så har jag redan skrivit om ett helt gäng skivor med honom. Men nu börjar jag faktiskt närma mig slutet på min Edmunds-samling, tror att jag bara har en eller möjligen två plattor kvar att skriva om efter den här. Hörde jag ett hurra eller?
OK, då kör vi: På gitarr: Dave Edmunds, bas: Dave Edmunds, keyboard: Dave Edmunds, trummor: Dave Edmunds och sång: Dave Edmunds. Sa ja förresten att han även har producerat skivan? Edmunds vill helt klart att allt ska vara så perfekt som möjligt, han har minsann både tillrättavisat självaste Chuck Berry när han spelat fel och slängt en packad Keith Richards av scen när han spelat fel, (tack till Musikbloggen för den infon), så omslagsbilden ljuger inte, det här är garanterat 100% Edmunds! Eller vänta nu ett tag, nu ljög jag en aning. Det är inte 100% Edmunds, det är nog bara 97% då Edmunds har släpat in Rockpile-bekantingarna Terry Williams och Nick Lowe in i studion på trummor och bas respektive på ett par spår och en snubbe vid namn Bob Andrews drar iväg ett fett svängigt dragspelssolo på "JuJu Man".
Vänta nu ett tag, vafan säger du, dragspel? Japp, dragspel. Andra låtar som också svänger det väldigaste är "Get out of Denver" (skriven av Bob Seger), "I knew the bride" och "What did I do last night" (båda av Nick Lowe) och "Let´s talk about us" skriven av Otis Blackwell. Den sistnämnda farbrorn Otis Blackwell har även skrivit de halvkända låtarna "Great Balls of Fire", "Don't Be Cruel", "All Shook Up" och "Return to Sender". Till och med snyftiga countryballaden "Worn out suits, brand new pockets" är jättebra och vilket suveränt solo den är på den. Kom igen katten, det svänger ju!
Tidigare inlägg om Rockpile och relaterat:
- Plugged in (CD, Dave Edmunds) / - D.E7 (CD, Dave Edmunds) / - Twangin´(LP, Dave Edmunds) / - Repeat when necessary! (LP, Dave Edmunds) / - Plugged in (CD, Dave Edmunds) / - D.E 7! (CD, Dave Edmunds) / - Pinker and prouder than previous! (LP, Nick Lowe) / - Labour of Lust (LP, Nick Lowe) / - Seconds of pleasure (LP, Rockpile) / - Subtle as a flying mallet (CD)
7"-singel: Roxette - It must have been love! (1990)
A: It must have been love / B: Paint
Producent: Clarence Öfverman Skivbolag: Parlaphone
Jag har en Roxette-singel. Jag säger inte ett ord till utan att ha pratat med min advokat.
LP: The Police - Regatta de Blanc! (1979)
Producent: The Police, Nigel Gray Skivbolag: A&M
Skiva nummer två från de jazzreggaespelande poliserna är betitlad "Regatta de Blanc" och med det menas tydligen "vit reggae", det har ingenting med segling att göra. Nåja, den innehåller i alla fall såklart de två megahitsen "Message in a bottle" och "Walking on the moon" som garanterat köpt låtskrivaren Sting både ett, två och tre hus och och en drös bilar. Och tuffa thrashgänget Machine Head gjorde minsann en cover av den på sin "The Burning Red"-skiva.
Trivia I: Skivans titellåt är bortsett från några "yeah-oh" helt instrumental och den började sina dagar som ett improviserat jam i "Can't Stand Losing You" från första plattan. På denna skiva som är mycket softare producerad än debuten, hoppas det mellan rockiga popklåtar som "It's Alright for You", "On Any Other Day" (där trummisen Stewart Copelands gör sin första (och troligen sista) insats på leadsång) och "No Time This Time" till (vit) reggae i "Bring on the Night", "Walking on the Moon", "The Bed's Too Big Without You" och "Does Everyone Stare". Och så finns det ju såklart låtar som är varken eller som "Contact" med en tuff basgång. Trivia: den vinylskiva jag har har samma "Side 2"-etikett på bägge sidorna av skivan, intressant va? Bäst: "Message In A Bottle", "Walking On The Moon", "Contact" (tuff basgång som sagt) och "Bring On The Night", Sämst: "Deathwish" och "Reggatta de Blanc". En riktigt bra skiva som blev listetta i både England och Australien vid släppet 1979.
Tidigare inlägg om The Police:
- Outlandos D´amour (1978)
12" EP: Ozzy Osbourne - So tired! (1984)
A: So tired / Waitin for darkness
B: Bark at the moon (live) / Suicide solution (live) / Paranoid (live)
Producent: Ozzy Osbourne, Bob Daisley, Max Norman Skivbolag: Epic
En småtuff 5-spårs EP med allas vår Ozzy Osbourne och med Jake E. Lee, Tommy Aldridge, Bob Daisley och Don Airey i kompbandet. A-sidans två låtar, jätteballaden "So tired" och den symfoniorkesterförstärkta "Waiting for darkness" är från kultiga "Bark at the moon"-plattan och på B-sidan är det tre låtar inspelade live den 18 mars 1984 i mormonernas högborg Salt Lake City minsann. Här på YouTube kan du kolla på "Paranoid" med Ozzy, Jake E. Lee & Co inspelad live 1983, kul att höra "Paranoid" med Jake E.Lee på gitarr, han är kvick på strängarna den lilla rackaren och särskilt kul at se Ozzy lufsa fram på scenen kortklippt och fin.
Filmtips: Splinter! (2008)
Regi: Toby Wilkins, 82 min
Helkul rulle med en aning "The Thing"-feeling som jag såg i helgen. Den handlar om ett beväpnat slödderpar på rymmen undan polisen som tvingar till sig en bil och tar tjejen och killen i bilen med sig som gisslan. Efter en stunds bilfärd så springer nånting upp på vägen och dom kör såklart över det och får givetvis även punka på ett däck. Kvar på vägen ligger nåt oformligt slags djur som som läskigt nog fortfarande lever och som har massor av svarta stickor (splinters) stickande ut genom kroppen. Den beväpnade slödderkillen sticker sig såklart på en vass sticka när han undersöker den flåsande hårhögen. Nåja, dom fortsätter lätt chockade färden till en avlägsen bensinstation för omplåstring och bilfixande men konstigt nog så är det ingen som jobbar på stationen... eller vänta ett tag vad är det för blodig hög som ligger där på toaletten och kvider med svarta stickor stickande ut ur kroppen?. En riktigt popcornsrulle som innehåller både en ilsken avhuggen hand (faktiskt) och tufft knakande vrida-lederna-ur-led effekter. Och det där att skära av en arm med en mattkniv ser en aning smärtsamt ut...
"It ah... it took half of her."
Läs mer om Splinter:
http://www.imdb.com/title/tt1031280
http://www.splinterfilm.com/Home.html
7"-singel: Whitesnake - Standing in the shadow! (1984)
A: Standing in the shadow / B: All or nothing
Producent: Martin Birch Skivbolag: Liberty
En 7"-bildsingel med världens bästa Whitesnake har jag såklart hemma också, har inte du? En lite udda historia detta då båda låtarna är från "Slide it in"-plattan men B-sidans "All or nothing" är i en "American mix" med John Sykes och Neil Murray på gitarr och bas. På A-sidan (och på skivan) är det ju Colin Hodgkinson och Micky Moody som trakterar de instrumenten. Tokigt va?
LP: Mötley Crue - Theatre of Pain! (1985)
A: City Boy Blues / Smokin' in the Boys' Room / Louder Than Hell / Keep Your Eye on the Money / Home Sweet Home
B: Tonight (We Need a Lover) / Use It or Lose It / Save Our Souls / Raise Your Hands to Rock / Fight For Your Rights
Producent: Tom Werman Skivbolag: Electra
En mer än lovligt såsig tredjeskiva från den brokiga besättningen där i princip alla låtar släpar sig fram som grönt snor en kall vinterdag. Det är egentligen bara "Smokin´ in the boy´s room" som det är nån slags stuns i och det är en cover. Likt omslagsbilden så gråter och skrattar jag om vart annat åt eländet för mötlarnas två första plattor är ju såna höjdare och så kommer då det här... Skivan som släpptes i juni 1985 är dedikerad till Hanoi Rocks-trummisen Nicholas "Razzle" Dingley som tragiskt omkom då den blonderade ärthjärnan Vince Neil den 8 december 1984 fick för sig att bilkörning i fyllan, det är en bra idé. Vince Neil dömdes till hela 30 dagars fängelse (+ fem år villkorligt) men var ute igen efter 15 dagar för gott uppförande, how about that! Och jag som trodde att jänkarna hade hårda straff. Bäst: "Smokin´ in the boys room", "Use or lose it" Sämst: "City boy blues" (coolt slidesolo dock), "Home sweet home" och "Keep your eye on the money", hur kan man upprepa en refräng så många gånger?
12" EP: Queensryche - Queensryche! (1983)
A: Queen of the Reich / Nighrider
B: Blinded / The lady wore black
Producent: Queensryche Skivbolag: EMI
Löjligt bra tolvtummare med Seattle-sönerna Queensryche från 1983, ett år innan "The Warning"-skivan. Bandet släppte först denna EP via pyttebolaget 206 Records (som drevs av bandets management) men då den EP:n blev en sån snackis så fick dom skivkontrakt med EMI som släppte den igen. Och det är alltså EMI-versionen jag har, och jag köpte den direkt då den kom enbart för att Queensryche var så ruskigt hypade i hårdrockstidningen Kerrang, som jag läste slaviskt på 80-talet. Kerrang-journalisten Paul Suter står förresten först i tacklistan på baksidan. Trivia: då original-EPn släpptes (alltså 206 Records-versionen) var sångaren Geoff Tate inte ens medlem i Queensryche utan han sjöng i ett gäng som kallades Myth. Då Queensryche fick skivkontrakt klev han såklart över till Drottningens Rike och resten är progressiv metalhistoria.
Filmtips: The hurt locker! (2008)
Regi: Kathryn Bigelow, 131 min
Svinbra ökenaction av Kathryn Bigelow, du vet hon som gjorde vampyrklassikern Near Dark (djävulskt bra film), surfande presidenter som rånar banker i Point Break (också jättebra) och framtidsaction där man kan se snuff-filmer direkt i huvudet i den underskattade "Strange Days". Så regisserade hon ett avsnitt i TV-serien "Wild Palms", nån som kommer ihåg den? Riktigt bra. Nåja, "The Hurt locker" handlar i alla fall om en bombdesarmerares vardag i krigets Bagdad. Bombdesarmerare, vilket jävla jobb alltså, som om inte Bagdad i sig var livsfarligt att vistas i, man ska hålla på och fippla med hemmagjorda bomber också. En och annan känd skådis (David Morse, Guy Pearce och Ralph Fiennes) skymtar förbi som snabbast i småroller men de huvudrollerna spelas av för mig helt okända snubbar. se den här, jag lovar dig drygt två timmar med nervdallrande spänning.
Trailer / Imdb
CD: Izzy Stradlin and the Ju Ju Hounds - s/t! (1992)
01. Somebody Knockin / 02. Pressure Drop / 03. Time Gone By / 04. Shuffle it All / 05. Bucket O' Trouble / 06. Train Tracks / 07. How Will It Go? / 08. Cuttin' the Rug / 09. Take a Look at The Guy / 10. Come on Now Inside
Producent: Izzy Stradlin, Eddie Ashworth Skivbolag: Geffen
Kanonbra debutplatta av Jeffery Dean Isbell som jag har stående hemma i hyllan. Jeffrey Isbell är garanterat mera känd som Izzy Stradlin och som ex-gitarrist i halvkända orkestern Guns n´ Roses. Här lirar han extremt bakåtlutad och soft rock ´n´ roll i Black Crowes, The Faces, Rolling Stones och sorgligt avsomnade Georgia Satellites anda. Det är alltså en cigg i mungipan, extremt rufsigt hår, solglasögon på inomhus, en flaska Jack på förstärkaren och halsdukar och armringar i multum som vi pratar om här så förstår du ungefär hur det låter.
Skivan gästas av ingen mindre än Ronnie Wood från Stones som sjunger och spelar gitarr på "Take a look at the guy" (som han btw har skrivit) och pianoproffset Ian McLagan från The Faces som kliar elfenben på en hel hop låtar. Med i bandet JuJu Hounds är utöver Izzy den för mig helt okända basisten Jimmy Ashhurst, den skönt släpiga gitarristen Rick Rickards (ex-Georgia Satellites) och trummisen Charlie Quintana som numera spelar i Social Distortion. Nytt album med Ness & Co kommer förresten under 2009. Har jag hört. Bäst: "Shuffle It All" (kanonlåt), "Somebody Knockin´", den punkiga "Bucket of Trouble", "Train Tracks" med helskön slidegitarr och "Pressure Drop" som låter lite Social Distortion hur nu det kan komma sig. Sämst: att Izzy hoppade av/fick kicken från Guns, tänk vad mycket bättre det bandet skulle ha varit med honom kvar. Grymt bra skiva.
7"-singel: Whitesnake - Fool for your lovin´! (1980)
A: Fool for your lovin´ / B: Mean business
Producent Martin Birch / Skivbolag: Polydor
En Japan-pressad sjutummare med världens bästa Whitesnake. A-sidan är från "Ready an' Willing"-skivan och B-sidans "Mean business" återfinns på "Lovehunter". Nuff said.
LP: Manowar - Battle Hymns! (1982)
A: Death tone / Metal daze / Fast taker / Shell shock
B: Manowar / Dark avenger / William´s tale / Battle hymn
Producent: Ross the Boss & Joey DeMaio Skivbolag: Liberty
Haha, äntligen blev det MANOWAR på bloggen! Det excellenta Conan-metalbandet som bildades 1980 av gitarristen Ross "the Boss" Friedman, (ex-The Dictators, ex-Shakin´ Street) och basisten Joey DeMaio som jobbade som pyrotekniker för Black Sabbath när dom träffades i England på gemensam turné. En jätteklassisk skiva som innehåller en hel hop gamla goa hårdrockslåtar som "Shell shock", "Battle Hymn" och "Manowar" men jag har alltid irriterat mig på det lövtunna trumljudet, här är det långt ifrån senare skivors "Drums of Doom". Skulden för det ligger på DeMaio och Ross the Boss som producerat denna debut alldeles själva. Nybörjarmisstag i studion tro? Resten av instrumenteringen låter dock hur bra som helst på skivan. Lyssna särskilt på det vrålande introt på "Metal Daze" och Eric Adams suveräna vrålande.
Trivia: visste du att Joey DeMaio, ehh f´låt jag menar såklart Sir Joey DeMaio, är "Grand Knight" och "Minister Of Youth" i "Sovereign Order of Saint John of Jerusalem Knights of Malta Federation of Autonomous Priories" (phuh!). Klicka på länken och se honom både lämna över en plakett till operasångaren José Carreras och stå och softa med diverse frackförsedda högdjur. Är det verkligen metal?
Bäst: jamen det är ju nästan alla låtar, vad trodde du? "Battle Hymn" (kill! kill!), "Metal Daze" (tufft intro och fan vad han sjunger bra, Eric Adams), den blytunga "Dark Avenger" (sex minuter magi med gästspel av Orson Wells minsann), "Shell Shock" (helt suveräng refräng), "Death tone" och "Manowar" (makalös låt, helt fantastisk).
Sämst: ja, det skulle väl möjligen vara DeMaio´s bas-solo "William´s Tale" då, men eftersom han har skrivit alla låtar på skivan är han kraftigt förlåten. Och "Fast taker" är lite beige. Makalöst stilfullt omslag förresten föreställandes en vit örn med magrutor, faktiskt. Jag älskar Manowar. DEATH TO FALSE METAL!!!
"We met on English ground, in a backstage room we heard the sound,
and we all knew what we had to do..."
12" EP: Raven - Crash bang wallop! (1982)
A: Crash bang wallop / Rock hard
B: Run the down / Firepower
Producent: Raven, Keith Nichol Skivbolag: Neat Records
En härligt snorgrön tolvtummare med engelska "Atlethic Rock"-rockarna Raven. Ett otroligt bra band och ett av mina all time favoritorkestrar bara så att du vet. Denna EP innehåller förutom dunderdängan "Firepower" från fantastiska "Wiped Out"-plattan även tre låtar från inspelningssessionen men som inte rymdes på skivan. A-sidans "Crash bang wallop" är enligt omslaget en "Men´s Lib protest song" och B-sidans "Run them down" är dedikerad "Italian motorists" som troligtvis inte står så högt i kurs hos Raven-pojkarna. Klicka på länken nedan och läs om (och lyssna på) Ravens otroliga debutplatta och via länkarna ovan kan du lyssna på alla låtar på denna EP borta på DuTuben, bra va! Det är ju helt fantastiskt vilken service det är på den häringa bloggen...
Tidigare inlägg om Raven på min blogg:
- Rock till you drop (LP)
Filmtips: Martyrs! (2008)
Regi: Pascal Laugier 97 min
Jeez, vilket blodbad! Jag trodde jag hade sett allt men den här tar verkligen priset. Och dom där fransmännen har blivit helt tokiga i blodiga filmer för efter de hysteriska våldorgierna "Haute Tension", "A ´Linterieur" och "Frontiere(s)" kommer den vansinnigt hysteriska våldsorgien "Martyrs" som garanterat är "värst" av dom alla för här frossas det i alla sorters onödigt våld och det enbart därför att ett...
Nä jag ska inte spoliera denna stenhårda filmupplevelse för dig, berättar bara handlingen lite kort: En tjej, Lucie som varit försvunnen i över ett år har lyckas rymma från det övergivena slakthus hon hållits fången. Hon är undernärd, uttorkad, rädd (såklart) och bär spår av utdragen tortyr. Efter 15 år på sjukhus dyker hon upp hos familjen som hållit henne fången och mejar ner alla med hagelbrakare och hammare. När hon rensat undan liken kommer den första twisten i historien (det är flera) som jag givetvis inte tänker berätta vad det är för nåt, utan det får du helt enkelt se själv. Men it all goes Hostel kan jag i alla fall säga. Gånger 10. Ät inte före filmen utan försök få i dig lite näring efteråt. Om du kan...
Trailer / Imdb
CD: Pantera - The great southern trendkill! (1996)
01. The Great Southern Trendkill / 02. War Nerve / 03. Drag the Waters / 04. 10's" / 05. 13 Steps to Nowhere / 06. Suicide Note, Pt. 1 / 07. Suicide Note, Pt. 2 / 08. Living Through Me (Hell's Wrath) / 09. Floods / 10. The Underground in America / 11. (Reprise) Sandblasted Skin
Producent: Terry Date, Vinnie Paul Skivbolag: Atlantic
Jahappja, förra inlägget var min sista Van Halen-singel här på bloggen (hörde jag ett hurra eller?) och det här är min sista Pantera-skiva på bloggen. Har av nån outgrundlig anledning inte köpt (eller ens hört) Panteras svanesång "Reinventing the steel", har faktiskt ingen vettig förklaring, det har aldrig blivit av helt enkelt.
Jahadu, den här skivan har jag inte lyssnat på så mycket sen inköpet för 13 år sen. Jag menar, Phil Anselmo skriker sig hes och stånkar mer än nånsin och riffen står som hårda spön i backen, men upp till föregångaren "Vulgar display of power" når den i alla fall inte. Men bra låtar finns det såklart även på denna som till exempel den rappa titellåten "The great southern trendkill" med ett underbart skrik i början. Men sen tror jag att jag skippar både "War nerve" och "Drag the waters" för att direkt gå på "10´s" och vrålhäftiga "13 step to nowhere". De följande "Suicide Note Pt. 1" (den softa) och "Suicide note Pt 2" (den snabba) är också sjukt bra och ska icke skippas. Men den evighetslånga "Living through me (Hells wrath") med ett onödigt industriparti i mitten (som Anselmo säkert fick gratis av Reznor) hoppas däremot över till förmån för den underbart vridna balladen "Floods". De två avslutande numren "The underground in America" och "(Reprise) Sandblasted skin" är jag också lite tveksamma till och de har inte snurrat så många gånger i stereon.
En annan som skriker sig hes på skivan är Seth Putnam från underbart betitlade grindcorebandet Anal Cunt som vänder lungorna ut och in och hjälper Anselmo med vrålandet på "The Great Southern Trendkill", "War Nerve" och "Suicide Note Part II". Har läst nånstans att det inom bandet var såna spänningar i bandet att Anselmo la sången ensam i Nine Inch Nails-snubben Trent Reznors studio i New Orleans medan resten av gänget spelade in musiken i en studio i Dallas. Pantera mäktade ju bara med en skiva till tillsammans innan dom tyvärr kastade in handduken. Trivia: lyssna riktigt noga på "Floods" för enligt tidningen Guitar World inehåller den låten det 15:e bästa gitarrsolot genom tiderna. Jimmy Pages solo på "Stairway to Heaven (brrr) vann den omröstningen... Skitsnygg omslagsbild med en rejält folkilsken orm i närbild.
Bäst: "The Great Southern Trendkill", "10´s", "Suicide Note Pt 1" (Pearl Jam med taggtråd), "Suicide Note Pt 2" (med världens fetaste breakdown parti) och "Floods".
Sämst: "Drag The Waters" som verkligen drags on forever, "War nerve", "The underground in America" och den nästan två minuter långa tystnad som är i slutet på "(Reprise) Sandblasted Skin, innan låten kör igång igen. Varför var det nödvändigt?
Tidigare inlägg om Pantera:
- Cowboys from hell (CD) / - Vulgar display of power (CD) / - Far beyond driven (CD)
7"-singel: Van Halen - Hot for teacher! (1984)
A: Hot for teacher / B: Little dreamer
Producent: Ted Templeman Skivbolag: Warner
Skumt förpackad sjutummare med Van Halen där själva omslagsbilden som synes går att veckla upp till en liten poster av bandet. Skumt är också låtvalet där det på A-sidan är "Hot for teacher" från "1984"-skivan och på B-sidan "Little Dreamer" från debutplattan "Van Halen" från 1978. Fanns det inte nån nyare låt att lägga på B-sidan? Alex är förresten en fena på att dubbeltrampa och David Lee Roths skolbänkssnack på "Hot for teacher" är sjukt kul. "Class dismissed!"
LP: Kiss - Alive! (1975)
Producent: Eddie Kramer Skivbolag: Casablanca
Oj, Kiss Alive, då blir det nog ett kort inlägg!
Jotjena, men hur ska jag kunna sammanfatta perfektion på några få rader? Hur ska jag kunna få in skivan som startade hela mitt skivlyssnarliv på ett kort inlägg? Hur ska jag få er att fatta hur mycket den här skivan betyder för mig och hur många gånger jag spelat den? Nädu, för den här skivan kräver ett jätteinlägg med massor av bilder så luta dig nu tillbaka så ska jag ta dig tillbaka till Umeå-stadsdelen Berghem och det glada 70-talet. Det hela började med att jag som osnuten 11-åring 1975 (eller möjligen 1976, och ja jag är så gammal!) fick en Kiss-poster från tidningen Poster (fråga din pappa) från min kompis Hägglöv. Jag frågade min andra polare Jonny Lindqvist (numera guldstrupad sångare i Nocturnal Rites) som bodde på samma gård om han visste vilka dom där maskerade typerna var.
- Jajamän, sa han det är Kiss, dom är jättebra och jag har en liveskiva med dom hemma, vill du lyssna på den?
Och det ville jag såklart, dom såg ju helcoola ut dom där Kiss-typerna så jag och Jonny lyssnade på den här skivan om och om igen. Och vi sminkade givetvis oss som Kiss, (eller åtminstone som Gene och Paul), Jonnys lillebrorsa Nicke tvingade vi att vara Peter Criss för den där trummande katten han var ju inte så cool tyckte vi. Trivia: jag samlade en gång för länge sen på trumsolon och hade åtminstone två C90-band (fråga din pappa) bara med trumsolon från diverse bands liveskivor, och hade givetvis Peter Criss småtaffliga trumsolo från denna skiva med där. Coolt va? Nåja, detta är i alla fall en vansinnigt bra liveskiva med enbart klassiska Kiss-låtar på låtlistan, och den förändrade hela mitt liv för mellan åren 1975-1980 var jag en fanatisk Kiss-anhängare och hade vid ett tillfälle över 150 Kiss-posters uppe på väggen i pojkrummet. Japp, jag har kvar alla fortfarande. Men inte på väggen.
En så kallad "make or break"-skiva då Kiss inte hade sålt så mycket av sina första studioplattor (ca 150.000 ex vardera) och skivbolaget Casablanca var på fallrepet. Dom var helt enkelt tvunga att hålla Kiss i strålkastarljuset så mycket som möjligt men att göra en studioplatta till skulle kosta alldeles för mycket pengar så det blev en liveskiva istället.
Sen har vi ju den eviga diskussionen om en liveskiva verkligen är "live". Skivan heter ju inte "Kiss - Live" utan "Kiss Alive" och är ett "klipp och klistra"-plock från fem olika konserter inspelade under bandets "Dressed to kill"-turné. Bland annat så är "Deuce", "Strutter", "Got to choose", "Hotter than hell", och "Firehouse" tagna från en konsert i Wildwood, New Jersey och "She", "Parasite" och "Let me go Rock´n´n roll" är från ett gig i Davenport, Iowa. Skivans producent Eddie Kramer har sagt att det enda live på skivan är Ace Frehleys gitarr och Peter Criss trummor och Gene Simmons har sagt "most people assumed it was all live. It wasn´t." Trivia II: Om du lyssnar riktigt noga så hör du Gene ropa "C´mon Quad City" under låten "Let me go Rock´n´n roll". "Quad City" kallas en region i Iowa/Illinios som består av de fem städerna Davenport, Moline, Rock Island, Bettendorf och East Moline.
Men ett dubbel-liveskiva är det, merparten är faktiskt från Detroits Cobo Hall men det är lite extraprylar från ovan nämna städer inklippta här och var och det är ett okänt antal studioputsningar pålagda i efterhand. Mångårige Kiss-kompanjonen Sean Delaney (som skrivit ett helt gäng låtar med bandet och mannen som producerade Gene och Peters soloskivor) har sagt att inte ens publikljudet är "live" utan ditlagt (och mångfaldigat) i efterhand. För när man spelar in en konsert så tas ljudet från mixerbordet och man får inte med så mycket publikrespons på inspelningen som man skulle vilja. Samme Delaney säger också att inte ens baksidesbilden är från en Kiss-konsert överhuvudtaget utan han tryckte helt enkelt den hemmagjorda postern i händerna på två slynglar på en helt annan konsert och knäppte bilden!
Omslagsbilden däremot, är inte från konserten om det nu var nån som trodde det, för samtidigt som Kiss roadcrew satte upp grejerna i Detroits Cobo Hall så var bandet i den helt folktomma teatern Michigan Palace och körde tuffa rockposer framför en fotograf.
Och som du på bilderna ovan så följer det även med ett sjukt snyggt 8-sidigt häfte med fräna livebilder från Kiss konsert på Beacon Theatre i mars 1975. Sammanfattning: omslaget är inte från livekonserten, baksidesbilden är inte ens från en Kiss-konsert (enligt Delaney), mycket av publikljudet är inte live, bara Aces gitarr och Peters trummor är "live" (kanske) och skivan är ett hopkok av minst fem olika konserter. Men det är en djävligt bra skiva.
Fler inlägg om Kiss på min blogg:
Dressed to kill (LP) / Hotter than hell (LP) / Kissology vol. I (DVD) / Kissology vol. II (DVD) / Kissology vol. III (DVD) / KISS in Las Vegas (DVD) / The Second Coming (DVD) / KISS-dockor / KISS behind the mask (bok) / KISS (LP) / Hot in the shade (CD) / Revenge (CD)
12" EP: Rods - Too hot to stop! (1982)
A: Too hot to stop / Rockin´ and rollin´
B: Power lover / Too hot to stop
Producent: Carl Canedy, David Feinstein, Martin Pearson Skivbolag: Arista
En tolvtummare med det helt fantastiska bandet The Rods. A-sidans "Too hot to stop" är från "Wild Dogs"-plattan (kanonskiva) och de övriga tre låtarna är inspelade live på klassiska rockhaket The Marquee. Observera att "Too hot to stop" är med där också. Inget pris till dig som tänker på nåt annat när du ser omslagsbilden men jag kan ge en ledtråd: vad är det som rött, jättevarmt, rundat upptill och sprutar massor av vita droppar? Jajustdet, en upphettad termometer...
Filmtips: Babysitter wanted! (2008)
Regi: Jonas Barnes, Michael Manasseri, 102 min
En hyperkristen tjej drar iväg till college och får givetvis en hårt partajande tjej till rumskompis. För att slippa vara där när hon och rumskompisens slippriga pojkvän röker och håller på, så söker hon jobb som barnvakt ute i ett hus på vischan. Det verkar vara en helt vanlig familj men... Vem är det som följer efter henne? Och lillkillen som hon sitter barnvakt åt, varför äter han bara rått, tärnat kött? Efter ungefär 45 minuters smygande och ett otal "BUH!"-moments så kommer det en helschysst twist från ingenstans och filmen ändrar riktning 180 grader, och då blir det verkligen åka av. Klart sevärd.
CD: Lost Souls - Closeyoureyesanditwonthurt! (1996)
01. Body to concrete / 02. The real thing / 03. Feed us / 04. Conformity / 05. Digital heart generator / 06. Life beyond flesh / 07. Close your mind / 08. P.H / 09. 22 seconds to pain / 10. Purge
Producent: Daniel Bergstrand, Lost Souls Skivbolag: Soundfront
HÖR OPP ALLIHOPA, nu får ni sluta prata om Japanpressande Van Halen-singlar för det här gänget får ni inte missa! Jag ska nämligen berätta om bandet som är helt perfekt för dig som älskar Meshuggahs aviga stenkrossarriff men har lite svårt med deras jazzutflykter. Du som diggar Fear Factorys knepigt upphackade baskaggesmatter men som avskyr Burton C. Bells mässande rensång. Du som smygdansar till Clawfingers industrisamplingar men så var det ju det där med rappandet... Varsågod, jag ger dig Lost Souls! Det bästa av tre världar.
Uppsala-bandet som under sin karriär släppte tre skivor men som förmodligen är helt okända för gemene man, det här är fullängdare nummer två (ja, skivtiteln ska vara ihopskriven sådär) och är producerad av Meshuggah-bekantingen Daniel Bergstrand så du lita på mig när jag säger att gitarrljudet är härligt fett och rått. Sen skadar det ju inte att killarna även spelat i andra tunga band som F.K.U och Misery Loves Co, så dom vet hur man vrider fram ett tufft riff. Bäst: "Body to concrete", "The real thing" (där hade vi baskaggesmattret), "Conformity", "Close your mind" (hört Ministry tro?) den aviga "P.H" och den snärtiga "Purge". Sämst: "22 seconds of pain" är alldeles för mycket intro och alldeles för lite låt. Men jävlar vilka tunga gitarrer det är när låten väl kommer igång! De förlorade själarna la ner verksamheten år 2000 och ur askan bildades thrashbandet Inrage som i sin tur la av 2002. Där slutar alla spår.
"Do you believe in life before death"
Du borde helt klart gilla Lost Souls om du redan gillar:
Meshuggah (Sverige), Fear Factory (USA), Pantera (USA), Clawfinger (Sverige)
7"-singel: Van Halen - Unchained! (1981)
A: Unchained / B: So this is love
Producent: Ted Templeman / Skivbolag: Warner
Helfräsig Japan-pressad sjutummare med världens bästa Van Halen. Nu är det bara en till VH-singel som ska ut på bloggen sen är det slut med dom också, jag lovar. A-sidans "Unchained" har ett för jävla fett riff, men varför volymen på B-sideslåten "So this is love" sjunker sådär tvärt i början har jag ingen aning om. Så plocka fram uftgitarren allihop för nu åker vi! "C´mon Dave gimme a break.."
LP: Helloween - Keeper of the seven keys Pt 1! (1987)
A: Initiation / I'm Alive / A Little Time / Twilight of the Gods / A Tale That Wasn't Right
B: Future World / Halloween / Follow the Sign
Producent: Tommy Newton, Tommy Hansen Skivbolag: Noise Records
Helt fantastisk skiva med de tyska pumpafantasterna Helloween som dom sen aldrig lyckades toppa. Eller vänta nu en sekund, fortsättningsksivan "Keeper of the seven keys Pt. 2" är såklart också kanonbra. Men när Europa-delen av den skivans turné var över så hoppade den speedade rödtoppen Kai Hansen turnétrött men lite oväntat av bandet och Roland Grapow hoppade in som ny gitarrist. Sen gick det brant utför för de käcka tyskarna, jag menar är det nån därute som på allvar tycker att de därpå följande skivorna "Pink bubbles go ape" eller Chameleon" är bra? Hansen å sin sida bildade det löjligt framgångsrika bandet Gamma Ray som 1989 släppte debutskivan "Heading for tomorrow" (kanonbra) med Ralf Scheepers (numera i Priest-sniffarna Primal Fear) på sång.
Det här är även den första skivan med den guldstrupade sångaren Michael Kiske bakom mikrofonen som värvades till bandet från lokala Hamburg-gänget "Ill Prophecy" då Kai Hansen hade fullt upp med gitarrspelandet och ville helst slippa att sjunga. Trivia: sedan 1995 så sköter Kai Hansen ensam både gitarren och sången i Gamma Ray...
Nåväl, nog om Gamma Ray, nu ska vi jiddra lite om den här, den första delen i historien om nyckelvaktaren. Bäst: ja, det är väl bara att räkna upp alla låtar då... Som den smattersnabba "I`m Alive (tralligt solo), "Little Time" (skriven av nykomlingen Kiske), "Twilight of the Gods" (överdjävulskt gitarrsolo!) och lugna "A Tale That Wasn't Right" där Kiske verkligen får lufta lungorna och visa vilken grym sångare han är, den låten är för övrigt den enda "riktiga" låt gitarristen Michael Weikath knåpade ihop till denna skiva. Den andra låten är gitarrsolo-outrot "Follow the Sign" och den räknas inte. Och glöm inte heller "Future World" och det snorcoola titelspåret "Halloween" som är 13 minuter ren powermetalmagi, båda skrivna av Kai Hansen såklart. Sämst: ja, eftersom jag aldrig nånsin fattat det där med intron och outron så får det blir det två snuttarna "Initiation" och "Follow the sign" som är sämst, allt annat på denna skiva är fantastiskt. För att inte tala om det snygga, uppvikbara omslaget ("In the beginning pumpkins awake...") som är ett under av tecknad färggladhet. Och med pumpor precis överallt.
Tidigare inlägg om Helloween på bloggen:
- Walls of Jericho (LP) / - Keeper of the seven keys Pt. II! (CD) / - Pink bubbles go ape! (CD) / - The time of the Oath (CD)
12" EP: Rush - Vital signs! (1981)
Producent: Terry Brown, Rush Skivbolag: Mercury
A: Vital Signs / Passage to Bangkok
B: Circumstances / In the Mood
Helcool tolvtummare med ständiga progidolerna Rush och jag lovar och svär det här är den sista EP:n med Rush som åker ut på bloggen för nu har jag inga fler. Hörde jag ett ÄNTLIGEN eller? Innehåller låtar från fyra olika skivor i tur och ordning från "Moving Pictures", "2112", "Hemispheres" (underbar skiva) och förstlingsverket "Rush" som konstigt nog inte är med bland baksidesbilderna. Låten från den skivan, "In the mood" och är nog det närmaste ren hårdrock som Rush nånsin kommit och det är också garanterat den enda Rush-låt där orden "hey baby" sjungs. Fränt gitarrsolo också. Plus ca change, plus c'est la même chose...
Filmtips: Punisher War Zone! (2008)
Regi: Lexi Alexander, 103 min
Fantastiskt våldsam serietidningsaction om Frank Castle a.k.a "The Punisher" som slaktar maffiasnubbar på löpande band som tidigare dödat hans familj. Och rulla mig i senap och kalla mig julskinka men jag har faktiskt aldrig läst serietidningen "Punisher", (jag var mer en Fantomen kind of guy) så jag vet inte så mycket om fenomenet Punisher. Men visst gjorde allas vår actionhjälte Dolph Lundgren en Punisher-film för länge sen? Just denna film är producerad av Gale Anne Hurd som vet precis hur en actionslipsten ska dras, (hon har producerat Aliens, The Abyss och Terminator 2 för guds skull) och är regisserad av den tidigare karate- och kickboxnings-världsmästarinnan (japp, en tjej till) Lexi Alexander. Det var nog ingen som vågade säga till Lexi om hon gjorde nåt fel under filminspelningen... Otroligt underhållande popcornsrulle och som sagt fantastiskt våldsam. Klart sevärd!
CD: Dragonforce - Sonic firestorm! (2004)
My Spirit Will Go On / Fury of the Storm / Fields of Despair / Dawn Over a New World / Above the Winter Moonlight / Soldiers of the Wasteland / Prepare for War / Once in a Lifetime
Producent: Karl Groom, Dragonforce Skivbolag: Sanctuary
"Fury of the Storm", "Above the Winter Moonlight", "Soldiers of the Wasteland", "Prepare for War".... har nya Immortal-plattan redan släppts tro? Nähädu om det vore så väl, det är ett par av låttitlarna på en promo-CD med engelska fartfantomerna Dragonforce som jag har liggandes hemma. Men det här är en mycket bra platta vill jag skynda mig att tillägga och jävlar i min låda var det går undan när dom trampar gasen i botten!
Om du nu aldrig hört Dragonforce förut så spelar dom den snabbaste och tralligaste powermetal man kan uppbringa på denna jord. Eller powermetal och powermetal, den ruskigt snabbfingrade gitarristen Herman Li har kallat Dragonforce för "Nintendo metal" i en intervju. I samma intervju sa han också att dom låter som "Bon Jovi on speed" eller "Journey meets Slayer". Jag vet dock inte var i Dragonforces musik han hör Slayer-influenser, jag tycker det låter som Helloween eller Gamma Ray på 45 varv med sjukt snabba gitarrsolon (alltså verkligen helt sjukt snabba gitarrsolon) och med helt fantastiska refränger. Toppa det med en schysst sångare som sjunger, en keyboardkille som utan problem hänger med i de överljudssnabba gitarrsolona och en snärtig trummis som trampar dubbelkagge för glatta livet så får du Dragonforce. Om det är bra? Jajamänsan, det här är trallig och snäll metal för hela familjen!
Bäst: "Soldiers of the Wasteland" (vilken refräng!), "Fields of Despair", "My Spirit Will Go On" (ännu en grym refräng med ett jättetufft trumbreak vid 6.50 min!!), "Once in a Lifetime" (djävlarrrr vad dom drar iväg på gitarrerna där i början!) och "Prepare for war" med ytterligare en helgrym refräng. Sämst: balladen "Dawn Over a New World" är lite väl såsig.